Mitt liv som medelklassfitta

El rubiales har skrivit tillbaka till mig, med omsvepet ”jag orkar egentligen inte ta den här diskussionen”. Sedan skriver han ett inlägg där han tar diskussionen.
Jag orkar egentligen inte heller ta den här diskussionen. Likt förbannat kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg på ämnet.

El rubiales reagerade på mitt Foucaultknullsinlägg och kallade det för arbetarklassförakt. Han har även reagerat på att jag och Kom ut ikväll använder oss av ordet ”snubbe” i våra inlägg. Tydligen är det ett mansnedsättande uttryck. Jag tycker mest att det är jävligt fånigt att använda sig av ordet, hej Elin 80-talsserien Klassliv ringde precis och ville ha sin lingo tillbaka liksom. Men jag tycker inte att det är mer nedsättande än att jag kategoriskt använder mig av ordet ”brud” istället för tjej eller kvinna. Jag har inte särskilt stor lust att kategorisera människor i kön överhuvudtaget, men när det krävs väljer jag uppenbarligen uttryck som låter lite mindre Veckorevyn än ”tjejer” och ”killar” i alla fall.

Jag länkar därefter till en text i hans blogg där jag anser att han ger uttryck för såväl medelklass- som kvinnoförakt.
Han svarar med att det är stor skillnad på vår föraktfulla och nedsättande kontext och att jag verkar ha glömt det där med maktstrukturer och maktperspektiv.
Don’t worry. Jag har koll på det där med maktstrukturer och maktperspektiv och inte bara utifrån att jag läst Foucault och suttit i seminarierum på mina genuskurser och teoretiserat över det. Jag förstår din poäng, men jag håller inte med. Dessutom hamnar du i ett cirkelresonemang.
El rubiales menar att den som står högre i en hierarkisk maktstruktur inte får uttrycka sig nedsättande, ens i en skämtsam kontext, om den grupp som står lägre i hierarkin. När arbetarklassen föraktar medelklassen kan det dock ge upphov till “stor litteratur eller väldigt rolig humor”.
Problemet är att han samtidigt uttrycker sig föraktfullt mot kvinnor i en rad inlägg. Jag vet inte om du skriver under på att det existerar en könsmaktsordning, El rubiales, eller om du är den typen av vänsterman (uj, vågade inte skriva snubbe) som jag brukar kalla för Timbuktuvänster. Man snackar jävligt gärna politik och förtryck, men jävligt ogärna om sexism och strukturella villkor mellan män och kvinnor eftersom man just i den makthierarkin sitter på en överordnad position utifrån sitt definierade kön. Det blir så dåliga texter och inte särskilt stor litteratur om att man tillhör normen och sitter på en överordnad position när man istället vill framställa sig som förtryckt, eller hur?
Om en kvinna, utifrån representationen av gruppen kvinnor som underordnade gruppen män, börjar uttrycka sig nedsättande och föraktfullt mot gruppen män eller mot individer i grupper och hänvisar detta till de strukturella villkoren blir det ett jävla liv. Tydligen gäller inte samma principer när det kommer till klassmotsättningar.
Det var den första delen i min kritik.

Den andra delen gör gällande El rubiales klassanalys. Ni är väldigt många som gör den klassanalysen och jag håller inte med. I er värld har ni kategoriserat mig som medelklass utifrån att jag har läst genusvetenskap, erhållit en akademisk examen och gärna slänger mig med anala referenser till diverse teoretiker och teorier. Ni menar också att jag i och med detta sitter i en priviligerad position, saknar förståelse för arbetarklassen och att maktstrukturer är någonting som jag har läst mig till i mina fiiina akademiska böcker.
Ni har troligtvis inte läst den här bloggen särskilt länge. Hade ni gjort det hade ni också läst blogginlägg skrivna av människan, som enligt flera läsare klassats som, hon med Sveriges fetaste arbetarklasskomplex.
Ni kategoriserar in mig utan någon som helst kunskap om min rädsla över att bli påkommen som någon från ett icke-akademiskt hem när jag suttit på de där föreläsningarna och seminarierna på universitetet. Ni vet inte hur fruktansvärt lång tid det har tagit och vilken kamp det är för mig att våga uttrycka mig i teoretiska och akademiska termer, vilken konstant rädsla som jag fortfarande bär på att någon ska komma på att jag inte hör hemma i de här akademiska och kulturella finrummen. Ni vet ingenting om min bakgrund och den ekonomiska situation som jag kommer ifrån.
Lika lite vet ni om hur mycket jag slagits mot mig själv och haft ångest över att jag försöker göra en akademisk karrär
. Ni vet ingenting om min ångest över valet att göra en individuell klassresa och välja bort kollektivismen och förändring underifrån.
Ni känner inte heller till min konstanta ångest över att jag ska börja skämmas över eller exotisera över mitt arbetarklassursprung, som om det vore en accessoar snarare än en bakgrund. Ni vet inte hur jag förtvivlat försökt basha medelklassen och medelklassmarkörer och ni vet ingenting om hur jag slagits mellan två världar där både de akademiska finrummen och de oputsade arbetarklasskontexterna känns som hemma. Lika lite vet ni om de politiska diskussioner, kultur- och litteraturintresse som jag vuxit upp med, som säkerligen gjort att jag vågat bredda mitt kulturella kapital.
Ni vet ingenting om hur mycket kraft, energi, livskriser och självpepp det krävts av mig för att ha modet att göra det som jag är intresserad av och tycker är roligt d.v.s. verka inom universitetet och kulturen, i typiska medelklassfärer. Jag har själv ingen aning om var jag ska placera mig klassmässigt, inte heller var jag ska placera min bakgrund ur ett kulturellt kapital-perspektiv.

Vad vill jag säga med det?
Jag försöker inte skriva någon working class hero story. Jag påstår inte att någon ska känna till min bakgrund.
Jag vill helt enkelt påvisa klassbegreppets komplexitet. Även när någon som säger sig representera arbetarklassen försöker uttrycka sig föraktfullt och generaliserande om medelklassen och personer ur medelklassen är det inte rätt, bara för att medelklass anses som högre upp i hierarkin. Jag är medveten om maktstrukturer, jag har själv upplevt dem som både ekonomisk arbetarklass utan självklar tillgång till symboliskt kapital, kvinna och icke-heterosexuell. Att dra generella slutsatser om människors klasstillhörighet innebär att man missar både klassbegreppets vitalitet och komplexitet. Jag tror knappast att det är det som krävs för att minska klassklyftorna i samhället.

Fotnot: Innan PK-bashingen mot titeln inleds. Jaa, jag veeet att man inte ska använda fitta i en nedsättande kontext och fitta är faktiskt ett fint ord och vi ska uppvärdera det kvinnliga könsorganet och fitta betyder våt ängsmark och springa över sommaräng och jaga fjärilar och kvinnan är det första könet jaddajadda.

Mer gammal skåpmat ur alla Worddokument: Konstnärskvinnans brev

För er som inte stiftat bekantskap med mitt halvt seriösa, hälften bara roliga alter ego-projekt Konstnärskvinnan kan man börja här. Konstnärskvinnan har sedan dess blivit en återkommande referens mellan mig och mina vänner. Också i våra samtal grundar det sig i allvar kring villkoren för att vara människa, kvinna, skapande, självständig men det finns alltid en gnutta humor i det, en självdistans till att springa runt och referera till själv som konstnärskvinna samt – som alltid – en stor portion sarkasm över de konstnärsmän som alltid varit de stora subjekten i historien och också idag, i vår närhet. Det här är ett mail kring en diskussion vi hade om hur man förhåller sig till sina känslor och är lika delar allvarlig, som ironiskt plagierande i sin högtravande ton.

När jag sätter mig och vill skriva om längtan tar det alltid stopp. När jag vill nedteckna texter som handlar om de vackra ögonblicken krampar jag. När jag försöker samla detaljer som en herrdoft eller cigarettrök, när jag vill romantisera över fåniga saker då blir det bara tomt. Jag kan skriva våldtäktsstories, sorgliga sexscener med människor som egentligen hatar varandra eller bara slutat älska varandra, jag kan skriva råa kukenifittanhistorier eller om mäns hat mot kvinnor, kvinnors hat mot dem själva. Det är inga problemet att häva ur sig det svarta för att se det allra ljusaste. Men hur skildrar man ljuset? Eller ens ljuset, hur skildrar man kärleken? Hur känner man kärleken? Hur känner man stolthet i att skriva ned den? Hur hanterar man den?

Vi får inte längta och inte tråna. Det hör inte hemma i vår tid och det hör definitivt inte hemma hos en kvinna. Kvinnor som skildrar män, som skriver om män måste skildra dem med en medvetenhet om kvinnans underpositionerade ställning. Kvinnor degraderar sig själva när vi skriver om män. Ännu mer degraderar vi oss själva när vi bejakar en längtan eller en känsla, någonting som inte är reellt. Du vet väl att vi måste vara rationella, syster? Flexibla och anställningsbara. Inte fan kan vi gå runt och skapa längtan och lidelse när våra premisser för att vara människor ser ut så i det moderna samhället.

Kvinnor kan inte känna längtan, vi får inte tråna och vi kan aldrig vältra oss i patetik och känslor. Res dig upp syster liksom, vad gör du för kvinnokampen? Vi kämpar konstant mot våra känslor, våra minnen, de där patetiska minnena från någonting väldigt länge sen eller någonting som var så kort att det inte borde betytt någonting eller någon som för längesedan gått vidare eller någon som det aldrig blev på riktigt med eller någon som vi aldrig ens vågat prata med.
Den trånande kärleken, lidelsen och längtan är för kvinnan självdestruktiv. Det är så vi kallar den. I själva verket inte alls så, syster. Självdestruktiva blir vi när drömmarna besannats och drömmen var ett radhus i Lerum där vi plockar upp barnens leksaker och inser att han inte varken dammsugit eller velat knulla oss på en månad. Självdestruktiva blir vi när vi sitter fast i dåliga relationer och längtar ut utan att veta hur. Självdestruktiva blir vi när vi börjar anpassa oss för kärlekens skull.
Längtan är inte anpassningsbar. Den följer inga regler och normer. Den stängs aldrig inne.

Jag tänker på alla konstnärsmännen och deras förhållande till längtan och lidelse. Hur de konstant, genom historien, haft utrymme att skildra den. Ja, inte bara haft utrymme utan även koketterat med den. Det är ju the oldest story in the litteraturvärld: Mannen som längtar och trånar och kvinnan som sätts på en objektifierad piedestal.
Precis som Anders Paulrud skriver om i sin senaste roman Fjärilen i min hjärna handlar nästan alltid den manliges författare om att projicera känslor och egenskaper, snarare än att göra kvinnan till ett fristående subjekt. Han skriver: Dantes saknad efter Beatrice är så ljuv, så skrivtekniskt kreativ att han vill ha den kvar. Visst är det befängt. Det är i varje fall den mall, det nedslående paradigm som nästan all kärlekslitteratur vilar på: en man som tillskriver en kvinna egenskaper.
Den som betraktar är alltid subjektet och den som betraktas blir objektet. Författarens beskrivning av sina egna känslor för någon placerar författaren ofrånkomligt i en subjektsposition. Författaren som längtar, lider, saknar och åtrår är den som innehar känslorna. Den som tillskrivs känslorna är bara objektet för dem. Det är inte objektet som är det centrala, syster, det är ju känslorna. Från grekerna fram till Sandahl: Alla dessa lidande, patetiska män som vältrar sig i sin längtan, saknad och åtrå.

Finaste konstnärssyster, bejaka dina ljusa känslor. Låt dem inte ta energi, låt dem ge energi. Skapa konsten och skriv om ljuset, vräk ut dig och var så trånande som du vill. Det finns ingenting antifeministiskt eller degraderande i en längtan. Det finns bara en drivkraft som inte följer några normer kring hur vi ska förhålla oss till människor, vilka vi ska älska, hur våra relationer ska vara ordnade eller hur vi ska älska för att det ska kallas lyckligt älskande. Vi är varken mindre starka och självständiga, mindre feminister eller mindre moderna för att vi vågar bejaka vår längtan. Vi gör med vår patetik, trånande och saknad efter omöjliga relationer vad män i alla tider har gjort: Konst av det, helt enkelt.

Mera människa än genusvetare

När jag skrev om mitt hår och pappan och kinarestaurangen fick jag den mest välriktade kritiken jag någonsin fått på bloggen i kommentarerna. En anonym läsare skrev såhär:

Vad jag alltid undrar när jag läser dina texter är var detta kroniska mässande av Idealkvinnan kommer ifrån och varför du fortsätter envisas med att jämföra dig med henne. Att man ska ha långt hår, 90-60-90-mått och klänning för att vara attraktiv/godkänd/okej. I vems ögon är det inte okej? Varför ägnar du så många timmar åt att titta argt på din kropp för att tillfredsställa andra? (Och om någon kille/tjej/könsneutral person skulle tänka ’nej, guud! Henne kan jag ju inte hångla med – hon har ju kort hår/raka höfter/ganska små tuttar!’ är det inte hans/hennes/dens problem?) Genom att fortsätta älta det (oavsett om du sedan ’går emot’ det), förstärker du inte illusionen av ’idealbilden’ för andra kvinnor, som kanske inte vågar klippa sig och aldrig kommer göra det för att ytterligare en bekräftat att det är så en kvinna ska se ut? Att säga att DU uppskattar det hos kvinnor är en sak, att säga att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning är i min värld inte helt i linje med att gå i täten för feminismen och genusvetenskapen, och vad jag kan förstå mår du inte bättre av det heller.

Det träffade. Rakt in i den ängsliga genusvetarnerven, åh herregud vilken ängslig genusvetarnerv jag ändå har i sådana här sammanhang (sedan har jag ju mitt alljämt levande pk-läckage av varierande former, men det är ju en annan sak). Det var till stora delar smart skrivet (jag anser inte att jag någonsin påstått att alla män faller för kvinnor som ser ut som Carolina Gynning för herregud, då hade jag ju fortfarande varit kill-oskuld. Att jag sen gör det…eh ja).
Jag tänkte mycket på den kritiken, tog den till mig.

Min förra delkurs, som handlade just om hur jämställdhets- och mångfaldsdiskurser också förstärker normer genom att kritisera dem, gjorde mig till en ängsligare, men också smartare, genusvetare än någonsin. Varje gång vi pratar om en norm förstärker vi ju den. Varje gång som jag nämnt Kvinnan och mina issues med att vara henne eller inte vara henne har jag förstärkt en bild av Kvinnan. Varje gång jag skriver ur positionen Kvinna och skriver om Män förstärker jag normen om Kvinnan och Mannen. Jag generaliserar, normerar och förstärker stereotyper.
Jag var inne på det spåret även i den här texten. Hur shitty svår balansgång det är. Hur riktar man sitt fokus så att man inte blir normerande samtidigt som man har ett behov av att prata om normer och mönster?

Jag skriver inte den här bloggen som genusvetare utan som människa. Jag skriver den inte till största delen politiskt utan personligt, men jag tror att det personliga kan bli politiskt. Jag skriver definitivt inte utifrån någon position som förebild eller som inspiration för unga kvinnor, det är en roll jag aldrig tilldelat mig själv och aldrig kommer se mig själv i; vill andra göra det så fine, men jag gör det inte själv och jag tänker aldrig ta det ansvaret.
Jag fortsätter älta idealkvinnan, fortsätter bekräfta en bild av att hon existerar, jag fortsätter ha en arg blick på min kropp rätt ofta för det sitter i min ryggrad. Jag skriver om det för att jag behöver skriva om det. Jag skriver om det för att jag inte kan låta bli. Jag skriver om det för att vädra det, allt som känns, som skaver under huden och som sitter i ryggraden. Jag skriver för att få de där kommentarerna, mailen och samtalen som jag haft de senaste dagarna. De som ger mig mer förståelse, andras berättelser, inspiration och feedback som bekräftar det jag misstänker:
Jag tror vi måste prata om idealkvinnan. Jag tror att vi behöver göra det. Fastän vi förstärker en norm, fastän vi därmed bekräftar att idealen och normerna existerar, fastän vi kanske gör det svårare att bryta mot dem när vi bekräftar dem. Man kan inte blunda bort en norm och man kan inte blunda bort sina issues och man kan inte skyla över dem med politiskt, duktigt snack heller.

Jag vill prata personligt om hur jag som fjortonåring skrev i min dagbok om att det är som om jag äntligen har insett att jag faktiskt inte kan vara sån här. Jag måste sluta vara så smart och allvarlig hela tiden! Om jag bara blir lite mer som Bästisen, liksom fnittrig och enkel, då gillar ju killarna mig mycket bättre. Jag vill prata personligt om att tio år senare och ett enormt självförtroende senare ändå ha en bakfull söndag då jag ringer till mamma och lipar i luren åt att det är ju så jävla svårt att få ragg när jag är så seriös och smart hela tiden. Hur fan tror jag att jag ska få ligga när jag sitter och diskuterar intersektionalitet en halv kväll?.
Jag vill berätta om hur det är att vara påläst och stark genusvetarbrud och likt förbannat hyperventilera av ångest när jag ätit en kaka för mycket eller inte hunnit träna tillräckligt mycket.
Jag vill fortsätta stå för alla de texter som jag skrev när min expojkvän träffade en ny tjej som var mycket mer kvinnlig och ljuv än jag någonsin kunnat bli, ingenting ont mot henne som är jättetrevlig och ingenting personligt, men hur det ändå kändes och vad det gjorde med mitt självförtroende.
Jag vill diskutera om det finns några idealkvinnor, om sättet vi alla bryter av mot henne mer eller mindre, hur man måste agera som heterosexuell kvinna och vilka normer man kan bryta mot och vilka som är omöjliga.
Jag vill fortsätta gnälla över att inte bli tagen på allvar i flatvärlden när man har smink, klänning och ligger med den s.k. fienden ibland.
Jag vill berätta om hur svårt det är att leva med en ryggrad av tjocknojor och fulnojor och jämförelsenojor som man tampats med sedan sju års ålder, då man började banta och sminka sig och hur jag konstant fortfarande trots självförtroendet, styrkan, utstrålningen och snyggheten jag besitter fortfarande kämpar så in i helvete med allt det där.
Lika mycket som jag vill berätta om hur fantastiskt jävla kul det är att vara sig själv. Det hoppas jag att ni vet. Det är svinkul, ärligt talat. Det är sjukt skoj att klä sig i kortkort klänning, smink och lägga in en prilla och diskutera intersektionalitet. Det är galet skoj att vara råkaxig, intellektuell, kortklippt, skitsnygg och ha världens roligaste humor. Det är fantastiskt att skapa relationer, för natten eller varaktigt, som sig själv och inte som den ängsliga som vill ha bekräftelse och undrar om hon duger.

Jag vill höra alla historier jag fått höra de senaste dagarna.
Om att bli tagen som man bara för att man går emot normen för hur en kvinna ska se ut.
Om att bli ängslig som feminist för att man har långt hår eller inte bli sedd som kvinna för att man har kort hår.
Om att ljuvligheten fortfarande är en sån grej som ger attraktion och uppskattande blickar.
Om skillnaden i uppmärksamhet beroende på om man bär en vän, blommig klänning eller en råcool klädsel.
Om hur man måste kompromissa med sig själv någonstans för att få ett ragg att ro iland eller en relation att fungera.
Om hur man skrämmer, skaver om man på något sätt bryter mot normen om kvinnan.
Om hur det fuckar upp folks förskapade bilder om man både uppträder som kvinna i blommig klänning och samtidigt grabbdunkar folk i ryggen och tar plats.
Om hur det kommer sig att så många av de smartaste, mest pålästa genusvetarbrudarna jag vet också är tjejer som går på soppdieter och klagar över sina fetchocker.

Jag tror att vi behöver prata om ideal och normer. Jag behöver säga att det inte är så lätt, fortfarande inte, lika mycket som jag behöver säga att jag älskar mig själv och tycker att jag är ett sjujävla kap som man är dum i huvet om man inte vill hångla/ligga med eller bli kär i.
Jag behöver prata om kompromissanden och självhat, lika mycket som ifrågasätta det som får mig att kompromissa och självhata ibland.
Jag vill att vi pratar om det. Vill ni prata om det?

Fotnot: Innan jag får minst fem mail från arga män, som brukligt efter såna här texter: Egentligen tycker jag att mansrollen, ur ett genusvetarperspektiv, är minst lika intressant som kvinnorollen. Jag är minst lika intresserad av mansideal och idealbilden av Mannen. Jag är medveten om att den existerar i hög grad, precis som bilden om Kvinnan. Jag vill veta massor om den. Men jag kan inte säga så mycket om hur det är att försöka leva upp till den eftersom jag aldrig blivit tvungen att göra det. Som vanligt – maila inte mig och gnällböla över att jag inte tror att ni inte har det jobbigt ni också. Maila eller kommentera era tankar kring eran idealbild istället. Okej?

Kvinnodagen ft. avsaknad av fitta

Sen åkte jag till Världskulturmuseet för att fira kvinnodagen och kom in med ett stort oj på läpparna för överallt var människor, så oerhört många människor och jag hejade och kramade och insåg exakt hur jävla insyltat jag är i feminist- och queerkretsarna i den här stan när jag kände igen var och varannan människa och det var fantastiskt. Det var naturligtvis helt fantastiskt. Är det någon krets som jag verkligen vill vara insyltad i så är det denna och få saker gör mig så lycklig, lika delar blödigt lycklig som brinnande lycklig, som engagemang, tro och vilja hos människor. Den forcerade kraften av allas spretiga viljor på en och samma dag, denna dag. Det värmer så förbannat mycket.

Och där stod jag i trappan med frugan och försökte heja på bekanta, lyssna på hearingen på scenen och ha ett stapplande telefonsamtal med Boombox-John (alltså jag hör inget, Gudrun pratar så högt) om Myspace-bilder samtidigt.
Där stod jag i trappan och lyssnade på hearingen med politiker om Göteborgs jämställdhetspolicy och uttryckte höga analyser för mig själv och frugan och suckade, skrattade, applåderade och skrek yes.
Där stod jag i trappan och blev förbannad och mörkrädd av kd-politikerns supergeneraliserande snack om att män borde lära av kvinnor och kvinnor är duktiga och bättre på hållbar utveckling, som väl var tänkt som en feministflirt men bara blev vidrigt generaliserande på det där jag-fattar-inte-ett-shit-av-jämställdhets-sättet.
Där stod jag och blev lycklig av den medelålders kvinnan framför mig som blev så upprörd av moderatpolitikern och kd-politikern att hon skrek;
- Fatta att vi skattebetalare betalar deras lön!, för att sedan gå fem meter bort i ren ilska för att lugna ner sig.
Där stod jag och imponerades som alltid av Gudrun Schyman. Jag håller inte alltid med henne, hon lägger inte alltid fram kompletta och bra förslag men hon är alltid genomgående så jävla slipad. Direkta frågor, svar på tal, pondus och en självsäkerhet som jag fortfarande bara drömmer om. En dag ska jag bli som Schyman. Jag har långt kvar, men fanimej det ska jag.
Där stod jag och var politisk och arg och superpeppad som det ska vara en sån dag, ny kraft och nytt bränsle, jag hade glömt hur lite det krävs. En hearing, en föreläsning, en event och man är igång igen och redo att förändra världen igen.
Där stod jag och mitt i allt insåg jag att jag ägnade lika mycket tid åt att spana som åt att lyssna på hearingen. (Den näsvise läsaren säger här att herregud Elin, kan du inte bara för en gångs skull vara genomgående politisk och smart utan att blanda in fittan i det hela. Men hallå liksom, jag är ju en multitalang. Det går alldeles utmärkt att sucka över moderaternas jämställdhetssnack och ha blicken fäst på någons vackra nacke med saliven rinnande samtidigt, jag lovar).

Jag som bara någon timme tidigare skrivit ett mail till LSM om att jag är så deppig och stressad just nu att både raggningsinitiativen och den totala sexlusten lyser med sin frånvaro insåg plötsligt att godamnit, jag står ju här och vrålsuktar på större delen av allt som rör sig i den här lokalen. Jag upptäckte också att goddamnit, jag går ju igång på flatlooken numera. I mitt nuvarande läge går jag fan igång på det mesta av kvinnligt kön. Så där stod jag och suktade och fluktade rödhåriga kvinnor (rött hår är min fetaste svaghet), kortklippta kvinnor, kvinnor i baggies, kvinnor i klänningar… you name it. Sexlusten lyser inte med sin frånvaro, den är bara totalt övertygad – liksom jag – om att jag aldrig, aldrig ens kommer att få hångla med en tjej igen.
- Det är kört, jag kommer aldrig få en tjej igen, bölade jag på spårvagnen hem och Maja strök över min arm och lovade mig att så inte var fallet och frugan lovade att nästa gång vi går ut ska de vara wingmans och hitta brudar åt mig.
Jag förhåller mig än så länge kritisk. Roligare än att varje torsdag klockan 21 bänka sig framför fyrans mediokra Grey’s Anatomy-spinoff Private Practice för att kåtsukta över Kate Walsh (jag ska dedikera henne ett eget inlägg snart) blir det inte på tjejsidan. Typ aldrig.

Fotnot: Här kan den näsvisa läsaren även påpeka att jag låter helt lesbisk och hallå, männen då, spelade inte du för båda lagen. Och det stämmer mycket väl och jag gillar ju män som fan och har mina svagheter, liknande rödhåriga kvinnor, även på manskroppssidan. Idag kände jag bara för att låta lite lesbisk och bitter över att det enbart florerat runt en massa män i mitt liv de senaste månaderna. That’s it.

Den åttonde mars tvåtusenåtta (jag har bytt ut glasögonen mot linser)

Jag går inte i något demonstrationståg i år. Det är nog första gången på fem år jag inte deltar.
Jag har pratat om demonstrationen som en självklarhet i flera veckor. Jamen detklart man ska gå, det gör man ju bara. Sedan insåg jag igår att jag faktiskt inte ville. Det var bara något som man gör, för att man måste, för att det är feministens plikt och tradition ungefär som mormor tvingar sig själv att göra fem sorters inlagd sill varje jul för att det är en husmorsplikt, trots att ingen har lust att äta av den.
Jag har ingen lust att demonstrera i år. Vill inte gå där och frysa häcken av mig och skrika samma nötta, gamla slagord som alltid skriks. Det betyder inte att jag inte anser att demonstrationerna inte är viktiga, jättebra. Det handlar inte om att jag inte hade stått för en större del av slagorden, även om de alltid – av förklarliga skäl – förenklar och förminskar politiska frågor till små rim jag inte alltid känner mig bekväm med.
Men jag hade bara ingen lust.

Jag insåg att det var okej att inte demonstrera. Det är ingen feministisk plikt. Det finns helt enkelt ingen sådan överhuvudtaget. Det finns ingenting som säger att man ska praktisera sina politiska åsikter på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger att ens politiska åsikter inte får förändras, nyanseras, ifrågasättas och betvivlas. Tvärtom, de politiska åsikter som inte gör det blir skrämmande dogmatiska och man tappar verklighetsförankringen. Verkligheten är konstant förändrad och nyanserad och det finns aldrig några rätta svar på någonting.

Jag tog på mig mina feministiska glasögon när jag var i tolvårsåldern. De brukar säga att när man väl börjat se världen genom dem får man inte av sig dem. Jag håller inte med.
Under det senaste året har jag tagit av mig mina glasögon och börjat använda linser istället. Lager på lager av dem. Ett par feministiska linser, ett par queera, ett par intersektionella, ett par klasslinser och så vidare. Det var enklare att bara ha ett par feministiska glasögon. De var färdigslipade för att passa mina ögon och jag såg klart med dem, såg hur allting egentligen stod till. Med flera lager linser blir det svårare. Världen blir suddigare, mer konturlös då alla diskursers konturer flyter in i varandra och bildar komplexa mönster framför ens tidigare så klara ögon. Men det är mycket mer spännande.

Idag slukar jag inga kvinnodagsartiklar och blir skitförbannad och ser exakt hur saker och ting ska lösas enligt min världssyn. Idag ströläser jag lite valda delar, ungefär som jag kommer plocka lite kvinnodagsaktiviteter utifrån ork och lust, och jag kan inte läsa dem bara med glasögonen på utan måste läsa dem med alla linserna. Jag hittar en massa andra ingångar på tidigare så tydliga problem och lösningar. Jag vet att man inte måste vara Pär Ström för att kunna kritisera den hegemoniska jämställdhetsdiskursen i Sverige, tack och lov.
Jag läser artiklar om behovet av närvarande pappor och förbannar inte bara faktumet att vi med den här takten kommer att dela lika på föräldraledigheten om 211 år. Jag läser med de queera linserna och blir trött på diskursen som anger att män behövs för att uppfostra ett barn, som att de besitter andra egenskaper utifrån att de är män och som därmed fortsätter föra illusionen om kön och män och kvinnor som komplementära motsatser vidare. Jag tänker att om 211 år, om vi finns kvar på jorden, kommer förhoppningsvis kön inte existera utan bara människor.
Så surfar jag omkring med alla mina linser på mig och jag vill inte gå i något demonstrationståg i år. Vill inte förenkla en politisk kamp, som samtidigt är minst tio olika politiska kamper som ibland samverkar och ibland motsäger varandra, till enkla slagord. Jag säger heja ni som gör det, jag säger heja mig som avstår för min viktigaste feministiska strategi är att må bra och just idag mår jag inte bra av att demonstrera, jag mår bra av att göra någonting annat.

Det finns ingen politisk plikt. Det finns bara en unnest i viljan att förändra saker och ting, betrakta världen genom kritiska glasögon eller linser, ett underbart ok i känslan att världen inte ser okej ut som den gör. Det finns inga rätta svar. Det finns bara en massa komplexa problem med olika ingångar och lösningar och ju mer man syltar in sig i problemen, desto svårare är det att hitta svar men det är också det som är det spännande. Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.

Fortsättningen följer här:

Alltså herregud. Hade jag vetat att det skulle bli en sån jäkla diskussion kring den här snubben och mitt lördagsligg hade jag ju lätt skrivit mer om one-night-stands tidigare.
Eller nej. Men okej.

Jag har fått helt briljanta kommentarer som fått mig att tänka till. Jag har också fått mail, kommentarer och telefonsamtal som fått mig att undra hur jag kunde uttrycka mig så otydligt eftersom jag verkar ha missuppfattats helt. Dessutom har jag lämnat ut en vän, en människa som aldrig bett om eller godkänt att jag lämnade ut henne och dessutom tog med henne i någon slags diskursiv, allmän diskussion kring hora/madonna-ideal. Det var jävligt fel av mig. Det var aldrig meningen att anlägga något slags jämförande perspektiv mellan henne och mig, definitivt inte och mellan oss är det ingen skillnad och enda skillnaden den kvällen var att en av oss gick tidigare från klubben, den andra fick med oss den där snubben hem.

För det andra var det aldrig min mening att lämna ut honom. Att göra honom till idioten som drar direkt efter sexet. Jag är inte intresserad av att svartmåla honom. Jag är inte – som någon påpekade – intresserad av att infria Per Ströms åsikter om att feminister alltid gör kvinnor till offer. Jag var inget offer. Jag är inget offer. Mitt syfte var inte att diskutera sexetikett, för min etikett är ju faktiskt bara min och god knows att jag har vaknat upp mornar och försökt tänka ut hur jag ska kunna smita därifrån utan att killen hinner vakna och det är knappast särskilt mycket finare än att ärligt säga hejdå, jag ringer taxi nu. Jag är inte intresserad av att göra mig till någon brud som böhölar över nån snubbe som varken jag eller min kompis var intresserad av någon uppföljning med. För det är jag inte.

Han och jag låg med varandra på exakt lika villkor. Vi visste båda att vi inte var varandras förstahandsval den kvällen för vi hade båda sett varandra ragga på andra, människor som sedan drog. Vi gjorde precis vad vi kände för ihop. Ingen av oss ville ha någon uppföljning eller ens byta nummer. Ändå fick han mig att känna mig horig när han drog direkt efteråt.
Den känslan, var kom den ifrån?
Kanske behövde jag några timmars skedliggande och kärlekslek för att legitimera att jag engångsporrknullat. Hade vi skedlegat eller låtsats att vi gillade varandra efteråt hade det på något sätt varit okej att jag knullade utan kärlek, utan känslor och på sättet som jag gjorde det. Då hade jag fortfarande varit en fin flicka någonstans. Kanske handlade det om att när han på en gång drog tydliggjorde han vad som hänt, vad jag var: Bara ett ligg. Precis som han bara var ett ligg för mig. Och någonstans inuti min moderna, fria, kvinnliga slampsexualitet mådde jag dåligt över det.
Jag bryr mig föga om vad han tyckte om vare sig mig eller min kompis. Jag skiter fullständigt i om folk anser att jag är en hora, pryd, frigid eller för lössläppt precis som jag skiter i om folk tycker att jag är jobbig, dum i huvudet eller ful. Det handlar om känslan man har inuti, sättet man ser på sig själv, sättet man låter sig speglas i andras blickar. Den identitetsposition som man intar i någon annans ögon. När han gick direkt efteråt hände någonting inom mig. Subjektet slampa blev hora. Det var mina trassliga känslor kring vem jag är och vem jag försöker vara, naturligtvis tätt sammanknuten med den där ståltråden av normer och uppfostran som värker i min ryggrad, det var de som blottades när jag på en halv sekund gick från frigjord till smutsig.
Kanske handlade hans hemgång helt enkelt om att det inte fanns någon kärlekslek som legitimerade sexet och att jag därmed bär runt på en jävla massa hora/madonna inuti mig som jag inte riktigt lärt mig att deala med än.

Den hårfina gränsen mellan den moderna slampan och den utnyttjade horan

Alldeles snart ska jag sluta skriva så förbannat mycket om sex. Men det var en känsla som var smygande under söndagens första timmar, växte under söndagskvällen och skrevs om i ett mail som jag fick svar på nyss. En känsla som måste bloggas om, fast jag kanske bryter mot någon integritetsgräns. Det har ju hänt förr.

I min skalle är slampa inget fult ord. Jag älskar slampighet. Jag älskar när jag och mina singelvänner benämner våra utekvällar som sprit&slampkvällar. När min kompis väser åt mig att vara lite mer slampig skrattar jag till svar. Vi kallar varandra och oss själva för slampa ibland och vi gör det med stolthet och glädje. I min definition är slampa en tjej som tar ansvar för sin sexualitet och tar vad hon vill ha, på samma villkor som en man. Jag vill vara slampan i det fallet.
Jag har inga problem med att vara den där snuskiga bruden. Tvärtom. Jag gillar ju henne, hon den där som alltid får folk att gapa av chock när vi leker aldrig-leken eller pratar högljutt om dildos och onani. När LSM:s blogginlägg med Kanye West-citatrubriken leder till en kommentar-diskussion om rollspelslekar i sängen är jag en hårsmån från att kommentera något bittert och sarkastiskt om att herregud, möjligheterna till dirty avancerat sex är väl enda anledningen till att man har ett förhållande. Jag lät bli, mest p.g.a. det känsliga i att det var just hennes blogginlägg jag kommenterade.

Jag ligger inte runt särskilt mycket. Mest för att jag oftast blir blasé och uttråkad av människor i största allmänhet och ragg i synnerhet och tycker det är trevligare att kunna fyllesurfa och äta tio mackor än att ligga. Eller för att det oftare slutar i bytta nummer än random play för min del.

Men okej. Jag ligger ju ändå runt. När jag vill, för att jag vill. Precis som jag inte har några problem att ta vad jag vill ha i sängen. Jag gör det på mina villkor. Alltid. Och jag vet att vänner säger till mig att man måste dra gränser vid one night stands, men gränserna är ändå alltid mina. Det handlar aldrig om att jag ställer upp. Det handlar alltid om att jag bara tar vad jag vill ha. Som den sexuellt frisläppa, moderna kvinnan definierar jag min sexualitet på mina villkor, gör vad jag vill.

Den där lördagnatten var ett sådant exempel. Jag tog exakt vad jag ville ha. Vi var båda med på det, lika mycket. Sedan, direkt efteråt, reser han sig upp. Jag ber honom stänga av musiken, självklart förvissad om att vi ska sova ihop. Det är ju så man gör. Skedar och leker par och dan därpå säger man tack och hej och är lite bakfullt generade.
Han ringer efter en taxi. Tar på sig sina jeans. Stående framför min fortfarande nakna kropp drar han upp gylften på jeansen. Säger att jag var ett bra ligg. Tar på sig tröjan, ger mig en snabb kyss. Sedan går han.

Där ligger jag kvar, naken och chockad. Det är en känsla som kommer över mig just där och då. En känsla som jag försöker ignorera genom att skrattande säga att det ju var jävligt gött att han stack för det innebar att jag både fick knull och fylleätandet framför datorn och gud, vad skönt att slippa skeda och få hela sängen för sig själv. Han var ett bra ligg, det var nice men herregud, jag vill ju inte heller någonting mer.
Jag är bara den sexuellt frisläppta, moderna kvinnan som fick vad jag ville ha och lät snubben dra när det var klart.

Jag kan säga det som om jag menar det, men det var inte känslan som jag hade efteråt. Känslan var att för första gången i mitt liv känna mig horig. Inte värd mer. Utnyttjad kanske. Fastän jag gjort precis vad jag velat och fått vad jag ville ha var jag likt förbannat bruden som tillfredsställde hans porrfantasier för att sedan bli lämnad kvar när han var klar. Tjejen som leker porrfantasi är inte tjejen man skedar med.
Just där och då var jag varken frisläppt modern eller härligt slampig. Jag kände mig bara smutsigt horig och undrade varför jag inte var värd ens några timmars sömnskedande ihop.

Jag vill vara tjejen man beundrar och respekterar. Diskuterar med, blir satt på plats av i politiska diskussioner, imponeras av och får intellektuellt utbyte av. Jag vill vara tjejen man byter nummer med, vars vackra ögon man beundrar och vars humor man skrattar åt. Jag vill vara tjejen som är sexuellt frisläppt och som man dirtyligger med eller kk:ar med.
Jag vill vara allting på en och samma gång. Jag vill kunna vara smart, slampig, söt och beundransvärd på en och samma gång. Jag vill kunna ligga runt, prata strunt, vara viktig, smart och fuckable på en och samma gång utan att någonsin förlora en tum i integritet och respekt.
I lördags kände jag återigen, mer än någonsin, vilken omöjlig jävla ekvation det är.

En queerfeministisk guide till Eddie Murphy

Om man inte tittar på hysteriskt mycket dålig TV och film när man är sjuk går man under. Man kommer ju till en gräns då man inte orkar böla över CSN-besked och försöka göra något vettigt, trots influensan, utan bara ger upp och inser att tillvaron just nu är och får vara kass TV, sömn och dålig mat.
De senaste dagarna har Eddie Murphy stått högt i tak hos flera av de större kanalerna. Min teori är att Eddie Murphy-komedier är ungefär vad man klarar av efter champagnefyllor och överätning. Således har jag under de senaste dagarna bl.a. matats med tre Murphy-komedier. Döm om min förvåning när jag började se ett mönster i alla tre, nämligen dess feministiska budskap. För en lekman inom genusområdet kan budskapen ibland gå obemärkt förbi, i synnerhet i två av fallen. Jag bjuder därför på en feministisk analys av tre Eddie Murphy-filmer:

1. Den galna professorn 2 (The nutty professor 2).
En film som fullkomligt dryper av queera läckage, könsparodi och ifrågasättande av kroppens naturlighet. Först har vi professorn himself som även har någon annans person i sin kropp. Här ifrågasätter Murphy alltså huruvida kroppen och människan fungerar som en enhet och om vi kan bestämma människan utifrån kroppen. Vidare gör ju Murphy flera kvinnoroller. Det är mycket läppstift, hängtuttar, snusktantsbeteende – allting överdrivet till komik och parodi vilket syftar till att ifrågasätta kvinnorollen och visa på hur dess attribut bestämmer rollen. Genom att både spela man och kvinna visar Murphy på könets obestämdhet och behov av kontext för att kunna bestämmas.
Jag skulle kunna fortsätta länge men nöjer mig med att konstatera: Den galna professorn 2 – en jävligt queer film.

2. Dagispapporna (Daddy daycare)
Detta får ses som den mest uppenbart feministiska filmen. Den handlar om två karriäristmän i reklambranchen som en dag får sparken. De har inte längre råd att betala sitt svindyra dagis utan börjar istället ta hand om sina söner själva. Efter ett tag växer barnaskaran och slutligen har de startat ett helt hemmadagis, till föreståndaren för det svindyra hemska dagiset (naturligtvis spelad av Angelica Houston) stora förtret. De, till skillnad från henne, ser barnens behov och låter dem utvecklas som de vill och lyssnar till dem vilket gör dem till ett populärt dagis. När de sedan vill öppna ett större dagis räcker inte pengarna till och i samma veva får Murphy ett jobberbjudande om att komma tillbaka till reklambranchen. Han och hans kollega tackar ja, till barnens stora sorg, men upptäcker naturligtvis att de vantrivs och längtar tillbaka till barnomsorgen. Allting slutar med att de öppnar ett jättestort dagis, pussar på sina söner och inser att de har hittat rätt i livet.
Denna film tros vara listad som Annica Dahlströms absoluta hatfilm. Hela filmen handlar om hur män mår bra av och är duktiga på att ta hand om barn och att fler män borde släppa sina karriärer för att engagera sig som hemmapappor eller inom barnomsorgen. Rekommenderas varmt till alla karriärsnubbar som inte anser sig ha råd eller tid att vara pappalediga.

3. En prins i New York (Coming to America)
En absolut barndomsklassiker som är som årgångsvin – den blir bara bättre. Det var dock inte förrän nu som jag upptäckte det uppenbara feministiska temat i filmen. Vi har Akeem som lever i en strängt patriarkal kultur där det är helt okej med daterape på sina baderskor och där han förväntas gifta sig med en utvald brud som fostrats till att tjäna honom genom hela sitt liv. Eftersom Akeem vill ha en brud med lite självständighet och intellekt drar han till New York där han låtsas vara fattig och börjar jobba på en hamburgerkedja för att hitta någon som älskar honom som han är. Han träffar Lisa, som dock redan är upptagen med en svinig kille som drar postkolonialistiska rasistskämt om Akeems afrikanska ursprung och som styr över Lisa, menar att kvinnor behöver bossas med och bestämmer sig för att de ska gifta sig utan hennes vetskap. Lisa har också en pappa som bestämmer över vilka män hon får dejta och gifta sig med utifrån deras sociala status och rikedom.
Vi vet alla hur det går, Akeem och Lisa blir kära, Akeem visar sig vara prins, det blir lite förvecklingar och tårar i ett regnigt New York och sen ändrar pappa kungen reglerna i landet så att Akeem får gifta sig med sin Lisa.
Filmen är ett tämligen lyckat och smart försök att påvisa de patriarkala strukturernas sammanlänkande, oavsett kultur och del av världen. Akeem lämnar sin uppenbart mansdominerade miljö och åker till frihetens land – USA för att finna de självständiga kvinnorna, men finner att även här förekommer samma patriarkala mönster som i hans hemland, om än mer i det fördolda. Man kan tänka sig att Gudrun Schyman hade sett den här filmen både en och annan gång när hon skrev sitt klassiska taliban-tal.

För den som har fler tips på feministiska Murphy-filmer tar jag tacksamt emot dem. Jag har liksom fått upp ångan nu och lär vara sjuk någon dag till.

Kärleken i sig är aldrig hotad

Det är inte lätt att vara människa på 2000-talet. Det är inte lätt att t.ex. vara Per Ström och pissrädd för feminismen och helt missa att det han skriver skulle kunna vara ett feministiskt debattinlägg om mansrollen och könsroller. Det är inte lätt att bli utsatt för hatbrott för sin kärleks och sexualitets skull när det är den sortens brott är de som bortprioriteras.
Det är inte lätt att leva i en kärnfamiljstillvaro och ändå försöka hitta andra sätt att leva den på än i invanda mönster och ryggradsroller.
Det är inte lätt att bara vara människa. Som älskar och försöker vara människa.

Det är som om vi står med fötterna på olika marker och i glappet som bildas vacklar vi och riskerar att falla. Det är mellan de invanda mönstren och kärnfamiljen och ojämlika fördelningar och försöken att skapa nya normer, att bli det där paret som orkar och lyckas och kan eller få vigas fast man inte är heteros eller tycka att det är helt okej att skilja sig, kanske inte bara en gång utan flera.

Det finns den där gamla gyttjan där vi stått med fötterna så länge. Kärnfamiljsnormer och könsroller. Den är som starkaste kvicksandsgyttjan, drar ner fötterna och håller oss kvar. Också pillar vi lite med tårna på den andra sidan. Det är ingen kvicksand, men outforskad mark av osäkerhet och snåriga buskage. Hitta nya vägar, våga bryta mönster.

Kärleken står mellan kvicksanden och snårigheten. Vi blir pissrädda för snårighetens all förändring och normbrytande. Vi kämpar livet ur oss för att hitta ut ur den där kvicksanden och slutar med skilsmässa och tårar. Vi börjar hata allt det okända i de där buskagen, för trots allt är det tryggare i de där gamla markerna som vi känner till. Vi sjunker ner i gyttjan och försöker ta oss upp igen.

Man kan bli rädd av den här artikeln och tänka att jämställdheten har för högt pris. Man kan säga att feminismen är en tvångströja som tvingar in oss i måsten. Man kan rädselhata så mycket att man begår brott. Man kan välja att gräva ner sig i gyttja eller kämpa för sin rätt att hitta andra vägar att leva på, hur svårt det än är.

Men kärleken ska vi inte oroa oss för. Kärleken kommer man aldrig att behöva oroa sig för. Normerna och rollerna för hur vi får älska, hur vi ska leva med dem vi älskar, vilka vi får älska förändras konstant. För några hundra år sedan fanns inte homosexualitet som begrepp. Det är bara omkring femtio år sedan som vi fick föräldraledighet istället för mammaledighet. För hundra år sedan var kvinnor av självklarhet hemma med barnen och några hundra år innan dess hade de sina bestämda uppgifter och männen sina. Genom historiens gång har våra roller och relationer förändrats och förändrats igen. Yrkeskvinnor, hemmafruar, lattepappor, flator, homofiler, pederaster. Gifta par, skilsmässopar, regnbågsfamiljer, polygamiska relationer, månggifte, giftemål av ekonomiska skäl, hemliga lesbiska par och dekadenta bögar. Villkoren för hur vi får och ska leva tillsammans har alltid sett olika ut. Nu står vi återigen med fötterna i gammalt och nytt, såsom vi alltid gör.

Javisst gör det ont att försöka leva jämställt, försöka se bortom kön och invanda mönster, försöka kämpa för kärlek oavsett kön. Javisst gör det ont att ha viljan att gå emot normer och ryggradsroller och skrika såhär vill jag leva, såhär vill jag älska. Förändring gör ont, men den ger också gott. Och kärleken i sig kommer att bestå. Den har stått över alla konstiga normer och roller i flera tusen år och andats över oss. Det kommer den att fortsätta göra. Förhoppningsvis med lite mer frihet att vara de vi vill vara och älska på det sätt som vi vill älska på.

Inget hålla handen-par (men det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjat så illa fick du att försvinna)

Om mitt förra inlägg kan jag säga mycket och fortsätta utläggningen i en halv evighet och jag är glad för alla kommentarer och diskussioner jag hamnat i som hjälpt mig att utveckla mitt resonemang, för ni vet när jag skriver här är det alltid utan ambitioner att låta pretentiös, journalistisk, betänkande eller analyserande. Det är bara keeping it real, direkt från hjärtat och i ett annat lager av mig själv är jag alltid mer nyanserad, lite mer betänkande, ni vet.
En av mina främsta och skarpaste kritiker tyckte över en msn-konversation att jag generaliserade grovt kring männen och missade helt det där med att män också söker bekräftelse. Jag förklarade att jag visst tror att män söker bekräftelse, att vi alla är upplärda i det och att det handlar om sociala normer kring hur man gör det som drabbar båda könen och sen drog jag väl till med någonting marxistiskt om kapitalets vinster när folk går runt och känner sig fula och otillräckliga gentemot det andra könet och måste köpa en massa grejer för att känna sig bättre och reklamens och medias stereotypa utopibilder av Mannen och Kvinnan.
- Men varför skriver du ingenting om det istället? Nyanserade saker om samhället och de sociala normerna?, undrade han.
- Amen orka skriva något pretentiöst om hela samhället!, svarade jag och sedan ursäktade jag mig med att jag måste bajsa för att slippa diskutera en stund och hinna tänka efter, för så dålig argumenterare är jag alltså att jag ibland bara skriker amen orka! och springer och bajsar istället för att ge ett vettigt svar på tal (jag ser ett mardrömsscenario av en direktsänd partiledardebatt i SVT framför mig och lovar återigen mig själv att aldrig ge mig in i politiken).
Men sedan sa jag någonting om att jag skrev ur ett kvinnligt perspektiv, eftersom jag ju ändå har blivit uppfostrad till kvinna och det jag vet om manlighet är empiri ur mitt perspektiv eller sånt jag läst mig till, men upplevt det har jag ju aldrig. ­
- Skriv något själv om manlighet och manlig bekräftelse istället, skrev jag, så lägger jag upp det som en gästblogg.
Så det ska han göra. Se där, bara ännu en anledning att stick around Saker under huden.

Sedan är jag medveten om att jag – gud bevare! – ju faktiskt lät riktigt jävla straight i förra inlägget. Men det är jag ju inte. Och en av alla de ljuva sakerna med att swing both ways är ju att man får ganska mycket perspektiv på det här med kön. Jag tror jag skrev ganska mycket om mitt förhållningssätt gentemot tjejer här. Nämligen att jag, förutom några olyckliga historier på gymnasiet, aldrig cravat bekräftelse hos tjejer på samma sätt som jag ibland cravat bekräftelse hos män. Aldrig heller sett tjejer som objekt på samma sätt som jag ibland sett män, utifrån att männen ibland bara varit Bekräftelsen, Räddningen, Statusen eller Domaren och ingenting mer än just det.
Brudarna däremot, har alltid varit människor jag varit nyfiken på eller bara sugen på att ligga med. Men ibland – i de stunder som också är mina svaga – har de fungerat för mig på samma sätt som jag fungerat för vissa män. Jag har vetat att jag så lätt kunnat få deras bekräftelse, vetat var jag har dem, känt mig sådär riktigt beundrad av dem och hur jag med små bekräftanden tillbaka kunnat se till att de stannar där. Jag är inte stolt, jag skäms men det är intressant att jag kunnat skapa det beteendet med flickor. Jag förlorar mig själv i ännu längre resonemang om jag fortsätter. Jag lämnar över stafettpinnen där helt enkelt och hoppas att någon (Love sex money?) tar över och att ni fortsätter diskutera med mig.

Och det här med att jag propagerar för att skippa bekräftelsejakten, aldrig hamna där igen. Ja, det är ju lätt för mig att säga just nu. Lätt att säga när man är upp över öronen förälskad och dagligen får små kärleksförklaringar från den man är kär i.
Jag skriver inte så mycket om mannen längre, även om jag är frestad ibland, inte bara av respekt för honom men också för mig själv, att det finns någon slags gräns i mig där jag vet att detta är vi två, inte för alla. Jag skriver heller inte så mycket för att jag inte vet hur jag ska formulera mig, allting är ändå bara känsla, allting är ändå internt nyförälskat just nu.

Men skulle jag ha skrivit något eller skriva något nu skulle det kanske handla om en kväll med Kents Tillbaka till samtiden i stereon, så oerhört opassande just då och så oerhört opassande att slut-ordet far mellan oss i luften med klumpen i halsen när Ensammast i Sverige spelas, sådär så han tillslut skonar oss och stänger av. En sådan kväll då han samlar sina saker, jag gråter och jag säger att jag kan inte tänka, för hjärtat gör så ont för så många klicheér består min vokabulär av när jag bara talar direkt ur känslan.
Kanske skulle det handla om min stolthet och glädje över att ha ett hjärta som alltid fortsätter kämpa så länge det gör så ont att jag inte kan tänka när slut-ordet far i luften. Man kan kalla mig dum, naiv kanske, men jag ger inte upp saker som känns och oavsett vad, det här gör just det. Känns.
Jag skulle skriva om att jag är stolt och glad över mitt hjärta för annars skulle jag inte kunna skriva om det andra heller; det där förälskade, magiska universumet som jag varken vill eller kan bjuda in er till i skrift. Jag skulle kunna skriva om stearinljus, te och biobesök eller höstpromenader. Jag skulle kunna skriva om kärleks-sms, även om de bara är av typen Visste du att Orup inte har något luktsinne? Så han måste fråga sin fru om han luktar svett. Puss med svaret Nej fy vad sjukt. Stackarn. Puss puss.
Jag skulle kunna försöka, men aldrig lyckas, beskriva spontankyssar vid Röda sten och betraktandet av fågeln som torkar sina vingar sådär länge på kobben för att sedan dyka ner igen så fort han är torr, men som vi sedan fortsätter prata om.
Eller för den delen våra försök att bli ett sånt par som håller handen, trots att jag hatar att hålla hand, är ingen hålla hand-tjej, känner mig bunden och ofri. Vi försöker och tråcklar och fånar oss, går förbi ett par som alldeles naturligt och ledigt håller varandras händer och utbrister men hur gör de? och skrattar tillsammans och vi är väl just så, inget hålla handen-par, men vi kämpar ju i alla fall.

Aldrig skulle jag kunna beskriva magin i könsordsfnissandet i väntan på att tevattnet ska koka upp, eller andetagen på hans bröstkorg till ljudet av Feist, eller hans låtsasfranska då jag tror att han reciterar franska kärleksdikter för mig eller hur jag lägger benen i hans knä och håller långa tankeutläggningar som han lyssnar på utan avbrott. Aldrig kommer jag att kunna förklara känslan i hans fingertoppar över ryggen, låren eller hur det är att ligga nyknullad i hans säng och lyssna på Winnerbäcks gamla dänga Kom änglar och vara varmlyckligast inombords.

Aldrig kan jag bjuda in er till ett universum som bara är känsla, som bara är vårt, jag kan skriva om det, men aldrig på riktigt. Jag vet bara att när någon ser på dig med vackrastögon som ditt hjärta vägrar sluta kämpa för och människan säger att som allra vackrast är du när du är naken och svettig med en inlagd prilla under läppen och skrattar ditt största, norrländska gapflabb från magen, då är det inte bekräftelse. Då är det bara äkta jävla kärlek.

En liten manual för ökad frihet, jämlikhet och systerskap (om praktiken vore så enkel som teorin dvs)

Jag var ute i lördags. På en sånadäringa konstnärsfest. En sån som tar fram mina allra värsta jämförelsenojdrag för jag känner mig aldrig så white trash, arbetarklass, fel och ful som i de sammanhangen och jag stryker längs med väggarna genomsöndrad av fulhet. Jag såg ett gammalt ragg från en annan konstnärsfest, jag minns att han sa att jag var sjukt sexig, jag minns att ville gå hem med honom av bara den anledningen och ingen annan. Jag och min vän skrattade på dansgolvet åt förra gången då vi var ute som singlar och vi lovade varandra att inte hetsa ragg och ligg men sedan likt förbannat stod med snurrande huvuden och hökblickar på allt som rörde sig. Jag som kontrade med att vi förvisso inte gjorde det nu och vad skönt det var, men å andra sidan mobilstirrade vi rätt frekvent för att kolla om pojkvänner skrivit något och det var väl inte så independent woman det heller.

Sedan åkte jag hem och tänkte på det där med bekräftelse kontra respekt.
Som tjej fostras man in i ett bekräftelsetänk. Man fostrar in i en strävan efter att bli okejad av en manlig blick. Man ska banta, raka benen, sminka sig, man ska ha lagom mycket erfarenhet av sex, skratta på rätt ställen, låta honom ta ordet, vara sval, inte dricka för mycket, se upp till honom, ta lagom mycket plats, framhäva sina bästa sidor, vara stolt över sig själv, lukta gott, vara smart men inte för smart och gud vet allt. Men genom våra liv får vi veta en sak med allt vi gör: Vi gör det för att bli godkända av en manlig blick.
Inte konstigt att jag skrivit tusen kärleksbrev till snubbar jag bara velat ha lite, kollat på killars ishockeymatcher trots att det var skittråkigt, fyllehånglat med random dude jag inte ens tyckt sett särskilt bra ut, låtit mig playas, sabbat begynnande killkompisrelationer för jag var tvungen att ta reda på om de var attraherade av mig också, jämförelsenojat, snackat skit om andra tjejer, sms-tolkat, vänt ut och in på relationer och analyserat sönder och allt det andra som jag gjort.

Vi gör det för att det är så invant. Bekräftelsejakten. Det mest bedrägliga med den är väl att den hänger samman med och så lätt smyger sig in i äkta kärlek och roligt flirtande och raggande på lika villkor och allt sånt är ju bara skoj och härligt nödvändigt i livet. Och man inser inte att den gör det förrän det är försent och så lätt kan de förväxlas.

När jag var liten ville jag bara bli älskad, godkänd av en man. Jag såg Dirty Dancing och tänkte att en dag kommer en Johnny in i mitt liv också som kommer att ta min hand och föra mig in i strålkastarljuset. Nobody puts baby in a corner, han skulle liksom se att det var så med mig. Det ultimata bekräftandet.
Nu är jag äldre och jag borde vetat bättre. Men när jag rannsakar mig själv hittar jag så många tillfällen de senaste åren då jag tummat på all min självständighet, allt jag tjatar om i form av frihet, jämlikhet och systerskap i jakten på att en manlig blick ska säga att jag är okej. Det finns så många situationer då jag borde agerat annorlunda. Då jag som feminist ändå faller dit. Här är en liten manual inför framtiden:

Han: Du är sjukt sexig
Jag: Åhh men gud tack *håller om honom tillbaka*
Vad jag borde sagt: Tack så mycket, det var snällt, men du jag vill nog hänga med mina tjejkompisar ikväll istället för att stå och fyllehångla med dig, för det är mycket roligare och jag har både bredband och dildo hemma så tack men nej tack.

Han: Du är så vacker Elin och speciell, jag är lite på fel ställe i livet just nu bara. Men stanna i mitt liv så får vi se vad som händer.
Jag: Åhh tack, nejmen gud jag förstår och klart jag stannar och väntar tills det känns rätt för dig!
Vad jag borde sagt: Jo jag vet att jag är vacker och speciell och just därför har jag inte tid och lust att ödsla energi på att fortsätta vänta på dig. Du sätter mig i ett underläge nu som jag fan inte tänker acceptera, hejdå.

Han: Alltså jo, hon är ju snyggare än dig men du har i alla fall större bröst, så mycket kan jag ge dig.
Jag: Hehe, ja det var härligt att höra.
Vad jag borde sagt: Är det meningen att jag ska vara tacksam nu? Vem har gett dig rätten att säga så? Vem tror du att du är som kan sitta och bedöma två kvinnor och ställa dem mot varandra? Du kan ta dina lousy, patriarkala komplimanger och köra upp dem per rectum.

Hon: Ja men gud kolla hur hon går! Liksom hej, kolla på mig, titta på mig, jag är så himla snygg. Typisk sån brud som alla män faller för, det säger ju en hel del om samhället.
Jag: Jag vet! Men det är liksom såna som hon som gör att ingen feministisk förändring sker, som springer patriarkatets ärenden och konstruerar kvinnlighet fy fan.
Vad jag borde sagt: Jo, jag vet, men hon är ju inte mer än människa hon heller och säkert fin på sitt sätt och att sitta här och döma ut brudar är ju direkt feministiskt kontraproduktivt och är också sånt som gör att ingen feministisk förändring sker.

Han: Och sen backpackade jag i Asien yadayada och sen spelar jag i ett rockband som det går rätt bra för yadayada karriärkliv yadayada dåligt skämt yadayada spelning på Sticky yadayada.
Jag: Men åhh vad spännande, haha, jahaa men guud!
Vad jag borde sagt: Alltså du är verkligen en intressant människa, men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan uppblåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va.

Han: Jomen nu är det ju faktiskt såhär att Rousseau menade blabla och om man sedan tar den här teorin av Sartre då va blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Jag: Mmhm jaha okej jag förstår *känner mig underlägsen och dum*
Vad jag borde sagt: Alltså ursäkta, men om du stryker minst 75 % av alla dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen så kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de där källorna som en härskarteknik för att få mig att känna mig underlägsen och få mig att vara tyst, men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I´m kickin it.

Han: Du har ju en sådan vacker kropp Elin, jag förstår inte varför du klagar och nojar, det är ju osexigt och avtändande om något så sluta med det!
Jag: Nä åh tack, det förstår inte jag heller egentligen, haha vad dumt.
Vad jag borde sagt: Jag klagar och nojar för att vi lever i ett samhälle där min kropp ständigt exploateras, bedöms och objektifieras. För att jag fått lära mig att min kropp inte duger som den är och att kroppen är min största tillgång och värsta fiende. Vidare har jag haft ätstörningar mer eller mindre under hela min tonårstid, precis som många andra tjejer haft på grund av det sjuka samhälle vi lever i. How sexy am I now?

Hon: Alltså och sen skrev han såhär i ett sms, vad menade han då? Vad vill han nu? Tänker han att vi ska fortsätta ses eller var det en diss?
Hon: Jamen kolla det här sms:et då, vad betyder det här? Liksom han var fin när vi sågs i fredags men han verkar ju inte vilja ses igen och jag orkar inte gå och vänta längre.
Jag: Och sen sa han att han tyckte jag var grym, men jag vet samtidigt inte, liksom vad menade han då? På vilket sätt grym?
Vad någon av oss borde sagt: Alltså ärligt talat tjejer, nu har vi suttit här i två timmar och pratat om vad de vill och vad de menar. Är det inte dags att vi ställer oss frågan vad vi egentligen vill och om de är värda all den här energin, för ärligt talat – vi är väl smartare och mer intressanta än att sitta och försöka tolka randomsnubbars ord i timtal eller hur? Så himla intressanta är de ju inte och vill vi ha dem anyway?

Men inget av det här har jag ju sagt. Jag har bara fortsatt bekräftelsejaga istället och gått med på mäns halvdana okejanden. Jag har tagit små komplimanger, inte som komplimanger utan som kvitton på att jag är en godkänd människa, godkänd i en enda manlig blick som just då får representera ett helt samhälle. Jag har gjort det för att slippa konfrontera mig själv och bygga upp mig själv, lättare att förlora sig själv i andras tolkningar av en.

Fy fan tjejer. Nu bryter vi mönstret. Jag vet hur sjukt svårt det är och hur lätt man trillar dit i tolkningsältandet, destruktivitetsraggandet, överkompromissandet och skitsnacket om andra brudar. Men om vi inte ens försöker kämpa med att skapa jämlikhet, frihet och systerskap i den privata sfären hur kan vi då snacka om att ha en feministisk agenda och kvinnosolidaritet och allt det där? Och hur kan vi någonsin få den grymma kärleken och flirtandet på lika villkor om vi faller in i bekräftelsemönster istället?

Kom igen, Johnny är en jävla tönt som vill att han ska föra dig i styrdans till en sämpig 80-talslåt, han tror att han är den som bestämmer när du ska stå i rampljuset på andra brudars bekostnad och att du inte kan ta steget själv. Men brudar, nu ställer vi oss på scenen och drar en lambada istället, säger en gång för alla:
Jag behöver inte din lama bekräftelse, men jag förtjänar fett med respekt.

Hiphopen gjorde mig till hjälte (I´m the baddest chick in the game – what the fuck, I gotta spell it out?)

Går hem i solskenet efter en timmes afrikansk dans, bara för att frigöra kroppen från hjärnan en timme. När hjärnan jobbar nonstop hela dagarna med sina analyser och läsningar behöver man just det; totalt fokus på bara kroppen.
Har tio artiklar att läsa, frugan ska komma ner med bullar och mitt i allt dimper Bang ner i postfacket och allting blir uppskjutet en timme. Kärleksnumret kommer precis den veckan då jag fördjupar mig i queerteorier. Det är så svårt det där med kärleken. Men jag ska återkomma om det när jag formulerat mig.

Det jag tänker på idag är hur jag ännu en gång slås av att Sanna Berg måste vara min universella syster. Först skrev hon artikeln om arbetarklasstillhörighet och nu en artikel om hennes kärlek till hiphop och hur den funkar ihop med en feministisk livssyn. Jag måste adoptera henne som syster pronto (om nu inte kärlek och släktskap var styrt av staten och dess hegemoniska normer som säger att man inte får adoptera systrar till höger och vänster det vill säga).

Jag vet att jag skrivit om det förut mer eller mindre, kanske aldrig i klarspråk, men så mycket av den jag är just nu, idag, är jag p.g.a. att jag upptäckte hiphopen. Upptäckte, som i att det fanns mer än mitt Ung vänster-lyssnande på Looptroop det vill säga eller den svenska hiphop jag lyssnade på när alla andra också gjorde det.
Tänk om jag lyssnat på Snoop dogg istället för Kent när jag gick igenom mina tonårsdepressioner har jag sagt många gånger. Jag menar det bara nästan, jag hade förmodligen inte kunnat lyssna på annat än Kent just då och Jocke Berg-texterna räddade mitt liv många gånger, men det finns en viktig poäng när jag säger det.
För om det var popmusiken som räddade mitt liv är det hiphopen som har stärkt och definierat det.

Många har diskuterat med mig om mitt hiphoplyssnande, om hur det fungerar ihop med mina feministiska övertygelser. Hur jag i ena stunden kan prata och skriva feministiska upprop för att i nästa citera hiphoplyrik. Hur jag i vissa frågor kan ha en sådant extremt feministisk diskurs, såsom kritiken och diskussionen kring biologiska barn och moderskapsplikten, samtidigt som jag lyssnar på texter med stenåldersbeskrivningar av kvinnor som totala objekt, viljelösa kuksugare och horor.
För det första finns det ingenting som säger att bara för att man är feminist, bara för att man har valt att fördjupa sig i ämnet och gärna diskuterar det och propagerar i vissa eller många frågor i det behöver man vara feminist i alla lägen. Jag bär mina feministiska glasögon på näsan allt som oftast. Ibland tar jag av dem och är bara Elin. Jag tror man måste unna sig det, lära sig det unnandet, för att inte gå under. Elin har en röv som älskar att dansa, en skalle som gillar att nodda, ett hjärta som älskar musik. Vad feministiska övertygelserna sedan tycker om saken får ibland komma i andra hand.
För det andra tror jag lika mycket på pk-läckage som på queera läckage. Om man arbetar politiskt, har en massa engagemang och åsikter, älskar att analysera och bli upprörd och konstant filtrerar världen och samhället genom sina politiska filter behöver man läckage för att – återigen – inte gå under. En del kollar på Top model, medan jag aldrig klarar mer än fem minuter för att hjärnan skriker så mycket objektifiering, kvinnosyn, tävlingsmoment och drar igång hela analysmaskineriet. Andra fixar romantiska komedier utan genusglasögonen på. Jag pallar hiphopen, den är mitt pk-läckage.

För det tredje har inget gett mig så mycket styrka som hiphopen och dess texter. Jag tror på att göra språk till sitt eget, på att omgöra subjekt och positioner, på att ta makten över ord och språk. Inte minst är jag väldigt intresserad av att göra det, det är ett spännande projekt.
När vi, under min studiecirkeltid på Kvinnojouren, diskuterade Fanny Ambjörnssons I en klass för sig var alla församlade så hysteriskt upprörda över att tjejerna i ena gruppen kallade varandra för hora. Hora kunde aldrig bli ett ord man tog tillbaka, såsom bögarna gjort med sitt skällsord. Det var fruktansvärt och sorgligt att tjejerna använde ett sånt ord till varandra.
Där satt jag och suckade tyst över inte bara ett genomgående medelklassperspektiv och oförmågan att sätta sig in i deras situation, utan också denna snäva syn på språket och dess möjligheter.
Good morning you skanky hoe, flinade jag mot närmaste kollegan ibland när jag kom till jobbet på morgonen och slampa har jag kallat många av dem jag älskar, aldrig i en negativ kontext eller klang. Vi skapar själv våra ord och våra positioner kring språket, jag gör samma sak med hiphopen.
Den dagen då jag var ratad, sårad och sönderfuckad av alldeles för mycket snurr på ett och samma dygn spelade jag Snoops Vato på repeat. Jag hann göra det många gånger därefter, riktat till olika människor som ratat mig. Det fanns en sån enorm styrka i att vägra falla in i självömkan och istället dundra på med basen och väsa run muthafucka run. En metaforisk och symbolisk innebörd som på inget sätt innebar att jag planerade att gå bonanza med vapen i Högsbohöjd, bara att jag vägrade vara ett offer för det var fan inte jag som förlorat. Dissar man mig får man skit tillbaka, helt enkelt.

När jag fastnar i uppsats eller roman sätter jag allt som oftast på If I can´t do it från 50 cents Get rich or die tryin, den enda av hans skivor jag orkat lyssna på eller funnit något intresse i. I skivan finns allt jag älskar med hiphopen; strävan, ilska, hämndbegär och nu ska jag allt visa er-känsla. If I can´t do it, homie it can´t be done, nynnar jag och fortsätter skriva, för bara jag är så jäkla bra att jag kan skriva den här superuppsatsen, fantastiska romanen och alltså måste det bli gjort.

En vinternatt räddade Nas Hiphop is dead mig till fullo. Idag kan jag inte längre lyssna på skivan, trots att den är fantastisk, för den bär alldeles för mycket känsla av vem jag var just då med sig. När Nas och Snoop rappade om att playa vidare och spruta brudar i ansiktet handlade det inte för mig om patriarkala hiphopsnubbars behov av att objektifiera kvinnor och bete sig som as.
Det var en symbolisk text om mig, om att jag inte skulle ge upp. Om att jag var fresh och så jävla bra och jag var en player som skulle playa vidare och fuck em today, forget em tomorrow som The Game någon månad senare uppmanade mig att göra.

Däremellan har jag stärkts och definierat mig genom texter av Jay-Z, Lupe Fiasco,Kanye West, Mos def, Ghostface killah, Common, Talib Kweli, Jurassic 5, Gang starr, Dead prez, T.I., The Roots, Q-tip, Timbaland, Dizzie Rascal, Lazee och många fler av alla dessa hiphopmän. Också kvinnorna. Alla dessa fantastiska coola kvinnor som jag inte hittar någon motsvarighet till i popvärlden, precis som Sanna Berg skriver om. Foxy Brown, Lil´kim, Missy Elliot, Lady Sovereign för att nämna några.

Jay-Z sa i en intervju en gång att hiphop älskas och förstås runt om i världen för att den handlar om en strävan. Strävan efter respekt, pengar, beundran, men också en strävan efter att definiera sig själv och bli respekterad just så. Ingen musik har fått mig att vare sig respektera mig själv eller definiera min strävan såsom hiphop har gjort. För fem år sedan lyssnade jag på Beskyddaren på repeat och lät Jocke Berg tala för mina känslor om att försöka vara vacker, intellektuell och spirituell men misslyckas, att känna sig vanställd och skelögd och önska att någon som kan tala för en och beskydda en. Det var väl det jag behövde just då.
Fem år senare går jag hem och scrollar mellan Jurrassic five som undrar vad mitt bidrag i livet och världen är – agera istället för att snacka, Talib Kweli som spottar ur sig att vi ska lyssna för han kommer att banka på våra trumhinnor, Lil´Kim som förklarar att vi borde fatta att hon är grymmaste bruden i gamet fram till Kanye West som förklarar att han har ett sånt fett ego att han skulle kunna stå i ett par speedos och fortfarande vara en fucking hero.
Går hem i ett par svettiga mjukisbyxor, smutsigt hår, har alldeles för många artiklar att läsa därhemma och känner mig fördjävla vardagssunkig och trött. Men det spelar ingen roll, jag är likt förbannat en fucking hero, jag kommer fortsätta sträva och jag ska ta över världen en dag. Utan hiphopen hade den känslan inte varit möjlig.

Min viktigaste feministiska strategi.

Jag har aldrig trott något annat än att jag ska göra karriär. Jag har aldrig velat något annat än att förändra världen. Jag har aldrig haft andra planer än att skriva romaner, artiklar och forska. – Att uttrycka mig är det jag andas, lever för, om jag inte får göra det trivs jag inte med mitt liv, säger jag till en vän som inte förstår varför det inte bara räcker för mig att ha ett schysst jobb, okej lön, fina vänner, ett fint förhållande och kanske några barn i framtiden.
Aldrig tillräckligt för mig. Alltid denna strävan. Måste komma någonvart. Det handlar mindre om status och pengar, desto mer om just det där omättliga behovet av att få läsa och skriva. Analysera världen, förstå den genom språk och forskning. Det enda jag kan, det enda jag vill. Jag bara måste.

Jag minns hur jag grät ett år på bokmässan. Hur vi stod i Incontro bar, jag och dåvarande pojkvännen, såg alla vackra, lyckade människor tala med varandra om litteratur och samtid som jag i alla fall inbillar mig att det är det de talar om över drinkar på Incontro efter dagens seminarier och montersvettande. Vi åkte hem och jag grät. Det var då jag fått för mig att jag också skulle, borde, kunde nöja mig. Läste sjukvårdsdokumentation och skulle arbeta administrativt inom vården. Det var väl helt okej.
Jag grät för att det inte var okej. För att jag ville diskutera litteraturen och samtiden i Incontro bar. För att varje andetag bara önskade något annat; vara en av dem. För att jag varje dag i anatomistudierna och på datalektionerna önskade mig något annat. Längtade efter hörsalar, seminarium, uppsatskritik och opponering. Längtade efter textkritik, litteraturstudier och analyser. Jag grät över att det var så förbannat jobbigt den insikten; jag kan inte nöja mig, aldrig. Får jag inte skriva och forska så dör jag.
En månad senare hoppade jag av och ett par månader senare satt jag och glödde vid tangentbordet och skrev en C-uppsats i lingvistik som enligt min handledare var det snabbaste någon skrivit en C-uppsats under hans 30 år i den akademiska världen. Jag var hemma igen.

Med all denna strävan. Denna vetskap; jag måste få göra det här annars dör jag. Denna insikt; jag måste i alla fall få försöka förändra världen med mitt språk och mina analyser innan jag dör. Vad kommer? En jäkla massa stress. Och ångest. Och konstant springande ikapp, blickande bredvid, framåt, bakåt. Så mycket prioriteringar och så svårt att göra.
Det här det här med York, jag vet ni blev besvikna när jag skrev att jag inte åker. Och någon kommenterar; en man hade åkt. Love sex money skriver; det finns en poäng, en man hade nog armbågat sig fram och skitit i vilket och bara åkt.

Från universitetsbiblioteket åker jag med böcker om att konstruera klass och kön i min tygpåse. Teorier och studier om klass och kön som ska bli ett PM från mig. Det är exakt det här jag menar. Om jag inte får konstruera mina egna analyser, sätta min egen situation i teoretiska sammanhang och göra begreppen större, ja då vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv för det är det enda jag vill göra.
Jag tänker på kön och klass. Om jag hade pengar hade 5000 kr i resa till York inte varit någonting. Om jag inte varit uppfostrad att veta min plats och inte ta för mig så förbannat mycket utan låta de bättre, högre klasserna ta plats hade jag kanske vågat. Om jag inte varit kvinna och inte vetat hur man kräver sin plats, slår sig för bröstet och säger att man är bra och cool och klart man ska åka för karriären framförallt istället för att genererat niga och säga tack, men nej tack då hade jag nog åkt.
Jag tänker på de män som jag sett springa förbi mig. Som bara vågar. Som kanske inte är så bra på det de gör alla gånger, som kanske inte alltid har de rätt svaren. Men de vågar, de tar plats, de gör alla platser till sina.
En feministisk strategi är att göra likadant. Nu jävlar liksom karriären och andas uttryckandet och aldrig låta någon annan komma före för att jag lämnar plats igen. Vässa armbågar, ta de där lånen och bara dra. Leka pondus bland skrämmande etablerade forskare i York och sedan jäklar superromanen och genusstudier och disputation och EU och riksdagen och journalistiken here I come, liksom.

Jag var på väg i alla fall. Till York. Sedan pratade jag med mamma, ett sista samtal av tvekan.
Hon sa inte alls det där som jag trodde hon skulle säga för att alla andra sagt det. Det där om att du måste åka Elin och vilken chans och tänk om du missar den. Hon sa;
- Har du tänkt på konsekvenserna?
Klart jag tänkt på konsekvenser som i fett med creddpoäng, ett steg närmare forskarkarriär, er beundran och jubelrop över att jag åkte, stoltheten över mig själv för att jag vågade, allt det där. Men det var inte de konsekvenserna hon pratade om.
Hon menade faktumet att jag redan är genomstressad, ofokuserad, för att jag som vanligt gör tusen saker samtidigt. Faktumet att York blir ännu en sak att stressas av, ha ångest över, tänka på under sömnlösa nätter. Det räcker med att säga flygresa till London så börjar jag hyperventilera. Hon menade det där om att jag faktiskt hade lovat att sätta skrivandet i första hand denna hösten och ändå är jag uppe i minst fem saker till samtidigt. Att det kommer bli ett helvete av massor av extra-arbete som tar tid från skrivandet och pluggandet för att betala tillbaka pengarna för Yorkresan.
- Kommer du ihåg vad du lovade?, sa hon, skrivandet framför allt annat denna höst.
Sedan påminde hon mig om den hösten då jag jobbade som journalist, läste sista året på gymnasiet och jobbade med en diktsamling samtidigt och slutade med en tvåmånaderssjukskrivning då jag mest ägnade mig åt att kolla igenom alla avsnitt av Vänner, äta nudlar och gråta av utmattning. Eller den hösten då jag jobbade deltid, läste en kurs på lingvistikens avancerade nivå och svenska A samtidigt och jag tillslut svimmade av stress.
Eller den våren då jag försökte skriva en B- och en D-uppsats samtidigt och under tiden knaprade både Cipramil och diverse sömntabletter för att det var enda sättet att klara tillvaron. Hur jag varje gång lovat mig själv att aldrig hamna där igen.

Jag förstår hennes poäng. Jag förstår hennes poäng när hon säger att jag bara är 24 år och tids nog händer det, i små små steg. Rusar jag på springer jag in i väggen, det vet jag ju.
Jag vill inte vara hon som aldrig sover på nätterna och går med konstant värk i kroppen eller hon som bara beklagar sig under fikasessioner med vänner för hon är åh så stressad och pressad och hur ska hon hinna för att sedan titta på klockan och säga att hon måste hem. Jag vill inte vara flickvännen med en kalender som får honom att sucka och säga jaja, vi ses väl om tre veckor då ungefär. Jag vill vara hon som uttrycker, analyserar, progresserar och förändrar världen. I min egen takt, utan jämförelsenoja och samtidigt hinna må bra.

Min viktigaste feministiska strategi handlar inte om armbågar eller status. Den handlar inte om att springa ikapp männen och försöka ta deras platser. Den handlar om att ta hand om sig själv och våga ifrågasätta sina egna och andras krav. Det finns ingen medicin mot kalenderbitande karriärkvinnors självutbrännande. Bara ifrågasättande av sig själv och mönsterbrytning hjälper.
I höst åker jag inte till York, det blir någon annan gång. I höst nöjer jag mig med att återigen lämna in ansökan till forskarutbildning, läsa lite genus och ägna många, långa dagar och nätter framför tangentbordet i min lägenhet i Worddokumentet märkt Skrivprojekt. Min viktigaste feministiska strategi är att må bra. Jag vill må bra nu.

Feminismen goes fishumor (eller; kyss min röv och få en Justinbiljett)

När jag var femton år var jag argast i hela världen. Jag hatade patriarkatet, jag hatade män i största allmänhet och högstadiekillarna jag tvingades dela dammiga korridorer och skolbuss med i synnerhet (Förutom C. Honom älskade jag. Fast han hade nakenbilder av systrarna Graaf på sitt skåp och tafsade på min mycket snyggare tjejkompis. Jag älskade honom, jag visste ju innerst inne vem han egentligen var. Idag är han en av mina bästa killkompisar och mer PK än jag någonsin kommer att bli.)
Hursomhelst brann jag av en massa rastlös kraft att förändra världen som jag var tvungen att lägga någonstans. Det var alldeles innan jag blev aktiv i Ung vänster och jag började skriva arga krönikor på lokaltidningens nöjessidor. Det var då jag sysslade med mina fåniga vardagsfeministiska aktioner.
Min favorit är fortfarande den där jag gick in på någon av kioskerna i småstaden. Tuggade ett tuggummi i munnen. Smög mig bort till tidningshyllan, tog fram den översta av någon av porr/herrtidningarna. Med ena blicken över axeln tog jag ut tuggummit ur munnen och tryckte det mellan mittuppslagets sidor. Sedan fortsatte jag till nästa kiosk. Tillslut tog jag bussen hem med ett leende i vetskapen om att det i varje kiosk i centrum fanns en äckelpatriarkat-tidning minerad med mitt gamla tuggummi. När någon av gubbslemmen eller testosteronäckelgrabbarna köpte tidningen och försökte öppna mittuppslaget skulle de misslyckas. För där hade en skitförbannad, brinnande femtonårig Elin kletat in sitt tuggade tuggummi.

Sen blir man vuxen och lite mindre brinnande, lite mer analytisk. Lite mer artiklar, böcker, hemtentor och uppsatser. Lite mindre småfånig action, mest för skoj. Därför blev jag så glad igår efter vår kvällsfika på Publiks uteservering. När vi går därifrån på Andra lång och strax innan Video look (porr/strippklubb i Göteborg. förf.anm.) viskar jag till vännen att;
- Vet du?! Förut när jag gick förbi här pruttade jag vid ingången till Video look
- Nää?, säger hon, det vill jag också göra!
Förbi Video look, alldeles vid ingången, släpper hon en hög och välljudande fis. Sen fnissar vi tillsammans och hoppas på att odören ligger kvar utanför ett bra tag.
Helt okonstruktivt, jättebarnsligt, fånigt. Inget som krossar något patriarkat eller synliggör några maktstrukturer. Inget som leder till förändring eller ens någon personlig insikt eller utveckling. Bara så fånigt, förbannat kul.

Annars då?
Annars sitter jag mest rastlös på jobbet, fortfarande med Emma vid min sida några veckor till. Glömmer bort vad jag håller på med till förmån för långa samtal om viktiga saker som huruvida jag ska överge blogger till förmån för metrobloggen. Jag tänker att det är lite sell out. Sen tänker jag att det vore skönt om min blogghybris gick över någon gång så jag slapp ens referera till ett eventuellt domänbyte som sell out. I helgen lärde jag mig att det räcker med att googla politik feminism och spray för att komma till min blogg. Den lilla anonymitet jag inbillar mig att jag hade ett tag är ett minne blott. Med den frånvaron växer förhoppningsvis integriteten.
Sen gör Emma mig uppmärksam på att jag återigen missar en av mina hjältars spelning i Göteborg till förmån för Norrlandsvistelse. När Tanya Stephens spelar Keep looking up, en av vinters styrkelåtar, ja då sitter väl jag i en stuga och slåss med myggen.

Men idag när jag kom hem låg det för en gångs skull ett välkommet brev i postfacket. Som den förvuxna fjortonåring jag är hade jag väl deltagit i nån Justintävling där man skulle skriva sin favvolåt (Goes around comes around såklart. Haja grinfaktorn på måndag i Scandinavium. Så mycket tårar som kommer spillas under den låten kommer inte att ha synts offentligt på en konsert sedan Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren på Hovet för sju år sedan och inledde Rödljus med sin allra mest kvidande röst). Jag vann två Justin-biljetter. En är redan paxad, men jag har en sittplatsbiljett över. Jag har några intressenter, men allt handlar om hur mycket man är redo att muta mig just nu. Jag är svag för belgisk choklad, rosévin och bra oralsex. I´m just sayin…