Skilda åsikter är ett tecken på att vi kommit någonstans

Eftersom jag känner mig alldeles för nedbruten av rapporteringar från Köpenhamn, kring såväl misslyckade försök till avtal som polisbrutalitet, fortsätter jag att jiddra lite till om sexkampanjen istället. Eller rättare sagt: Jag ska svara på den motkritik som kommit upp.

För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.

Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.

Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.

Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.

För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen


Det finns inget diplom för den som hittat klittan

Nu slog det mig vad som mer irriterar mig med Feminister har bättre sex-kampanjen. Eller okej, det var kanske ingen ingivelse från ovan, utan snarare utifrån Gustavs blogginlägg.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?

De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.

Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.

Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några “kvinnliga förebilder” som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Kristna har bättre sex

För det första vill jag med bestämdhet säga att jag inte här kommer att behandla vare sig Paulus syn på sex i Korintierbreven eller gammeltestamentliga texter. När det kommer till varför kristna har bättre sex kommer jag helt och fullt koncentrera mig på två viktiga beståndsdelar, i mitt tycke de viktigaste: De grundläggande värderingarna i kristen tro och Jesu tankar och liv.

Vi kristna tror på att älska din nästa som dig själv. I en sexuell kontext blir det därmed att älska med din nästa som dig själv. Den lyhördhet, respekt och det givande som du kräver av andra ska du också själv ge. En god förutsättning för bra sex. Att ge och att dela med sig är andra grundläggande tankar i den kristna tron. Att vara kristen handlar om icke-ägande, att vilja ge snarare än att ta. Naturligtvis kan de altruistiska konnotationerna bli bedrägliga och destruktiva. Den kristna altruismen kombinerat med en feministisk tanke om att stärka och framhäva mig själv och en liberal tanke om individens frihet och autonomi har varit en av de svåraste krockarna i mina personliga åskådningar. Den kristna är en givare, snarare än en tagare, vilket kan leda till uselt sex när vi inte vågar ställa krav.
Samtidigt är den kristna någon som helt igenom alltid tror gott om människan. Vi förväntar oss det bästa av medmänniskor, även i sängen. Att vilja dela med sig och känna öppenhet inför andra människor är andra faktorer som gör att kristna har bättre sex.

I Johan Norbergs Matchen om lyckan skriver han bland annat om att troende människor i genomsnitt är lyckligare än icke-troende. Vi är mer trygga i oss själva. Att vara lycklig och trygg i sig själv är också goda förutsättningar för bra sex. Jag tror dessutom att den forskning han hänvisar till har rätt. Oavsett om himlen och Gud är hittepå eller de religiösa ritualerna bara är ett nonsens av pappersliknande bröd och en skvätt vin, inger de en inre trygghet och tillit. Jag känner mig sällan så lugn och tillfreds som när jag har bett eller varit i kyrkan. Nattvardsritualen har för mig många dimensioner, även en erotisk sådan. Jag delar symboliskt kött och blod med ett större kollektiv av okända människor. Det finns någonting sexuellt laddat i det delandet.
Jag tycker inte att det är särskilt intressant huruvida det skulle visa sig vara en lögn. Det viktigaste är vad tron ger mig och många andra människor. Tron ger mig en trygghet och en känsla av okompromissbart värde, som väger upp den altruism som kan övergå i destruktivitet. Kristna har bättre sex eftersom vi är trygga nog att veta vad vi vill och visa det.

Slutligen är en kristen tro kritisk till hierarkier, normeringar och omfamnar alla. Människans värde är okompromissbart, oavsett hur och med vem eller vilka de knullar. Med Jesu vänskap med Maria Magdalena i närminnet struntar vi helt i horsnack och slamprykten och i likhet med Honom ifrågasätter vi normer som utesluter människor och ställer oss på de svagas sida.
De normer vi baserar vårt sexliv på handlar om öppenhet, kärlek och förlåtelse. Låter inte det hett, så säg?

Fotnot: Detta är alltså en fristående fortsättning på inlägget nedan.

Att knulla ideologiskt

Feministiskt Initiativ har dragit igång kampanjen Feminister har bättre sex. Det verkar vara rätt dåligt med information kring varför feminister skulle ha bättre sex. Budskapet skriks ut på knappar och tröjor, men det enda jag hittar som argumentation är en rätt godtycklig och vag information på Facebookgruppen, ett snuddande vid ämnet i en Newsmillartikel av Gudrun Schyman och en video som jag inte förstår alls.
Ska man argumentera sexualpolitiskt kan det nog vara bra att ha en mer underbyggd tanke innan man börjar skrika ut sitt budskap, hur kul det än må vara. Det enda jag har förstått är att man bör lämna stereotyper och dela lika på hushållsarbetet. Vidare förklaring ges inte. Och den känns i ärlighetens namn rätt heteronormativ.

Jag tycker inte att feminism är en ideologi, på samma sätt som exempelvis renodlat politiska ideologier. De betecknar en samling idéer om hur samhället ska organiseras. En feministisk åskådning skiljer sig idag (tack och lov) från en könsmaktshypotes till queerteori och däremellan ryms en mängd andra brokiga idéer. Likaså genomsyrar en feministisk åskådning, på ett helt annat sätt, ens tankar kring privatliv och relationer. Det privata är politiskt, ni vet.
Men på samma sätt som Dirty Diaries misslyckades med att förklara vad som utgör feministisk porr, misslyckas Feministiskt Initiativ med att förklara vad feminism och sex har med varandra att göra. När Feministiskt Initiativ annekterar sex, utan vidare förklaring till vad feminismen har där att göra, lämnas jag med en tom känsla av att sex mest är ett gångbart sätt att få uppmärksamhet. Precis som sex säljer i reklam, säljer sex politisk uppmärksamhet.

Så det är väl bara att ladda inför valrörelsen nu? Gärna med bra argument den här gången.
Jag ser fram emot kampanjer som Ung Vänsters Socialister har bättre sex. Eventuella inkasserade orgasmer, utan att den andra parten har lika många, läggs på ett sexskuldkonto som sedan delas lika mellan parterna. Bra sex är solidariskt sex, exakt lika mycket njutning för alla.
Eller Liberaler har bättre sex. Det är upp till dig själv att se till att ha bra sex. Är någon annan part dålig i sängen eller du lider av någonting som hämmar din förmåga att ha bra sex är det fortfarande upp till dig själv att förändra det. Varje individ har i uppgift att maximera sina egna njutningstillgångar.
Eller Mittenpartiväljare har bättre sex – vi knullar till både höger och vänster. (Jag vet inte heller vilka som räknas som mittenpartier idag, jag tycker snarast att de flesta hamnat i den mittensmeten. Jag föll för lusten att göra en billig ordvits, sorry).
Vad Göran Hägglund kan tänkas göra av sin köksbordsmetafor när det kommer till att förklara varför verklighetens folk har bättre sex än kultureliten vågar jag bara drömma om. För att inte tala om Anton Abeles videoblogg om varför moderata ungtuppar med lillgammal trygghetsretorik knullar bäst.

Själv ämnar jag bidra med att kasta in religion i debatten. Stay tuned for Kristna har bättre sex!