Category: film

En saga om kvinnorollens paradox

Häromveckan såg jag Black Swan. En film som jag medvetet med väntat med att se, då den blivit föremål för såväl enorma hyllningar som debatt. Jag ville gärna ha distans till diskussionen kring Oscarsbelönade Natalie Portmans anorektiskt smala kropp och uppdelningen i stereotypa kvinnoroller.

Black Swan är en modern saga, vagt baserad på Svansjön, om en balettuppsättning av just Svansjön. Portman spelar en hårt hållen, självskadande och perfektionistisk kvinna som strävar efter rollen som både den vita och svarta svanen. Den svarta svanen kräver ett bejakande av sexualitet, utlevelse och sensualism. Ett känsloregister som Nina inte har tillgång till. Dessa sidor har istället balettkollegan Lily. Genom att pressas mot de sidor som Lily har, bland annat genom en manlig balettkoreograf, drivs Nina också mot galenskapen.

Det är stereotypt och klichémässigt. Men jag har svårt att se problematiken i det i just den här filmen. Det är ett element som krävs när man berättar en saga. Sagan använder sig av symboler och som sådana är både Nina och Lily oslagbara. Svansjön blir i Black Swan en högaktuell berättelse om samtidens kvinnobilder där kroppen är lika mycket i fokus som i filmen. Nina blir en mytologisk gestalt av kvinnokravens motsättningar.

Att kontrollera sin kropp genom bantning, hård träning, rakning, peeling, smink och kläder är en del av den kvinnoinriktade skönhetsindustrin. Väldigt lite har hänt sedan 90-talets debatt om smala modeller, objektifiering och bantningshets. Siffrorna pekar fortfarande på att många unga flickor börjar banta redan i 7-årsåldern, är missnöjda med sin kropp och lägger en hel del pengar på smink och skönhetsprodukter. I äldre åldrar har olika former av operationer och skönhetskorrektioner blivit allt vanligare. Vi strävar efter utseendets perfektion och det kräver kontroll över ätande, kroppsbehåring, rynkor och allehanda skavanker.

Samtidigt förväntas kvinnor bejaka sin lust och ta för sig. Den kropp som är hårt hållen ska samtidigt släppa loss i multipla orgasmer. Kvinnor som bantar är tråkiga och sippa, så trots att vi förväntas vara smala ska vi samtidigt njuta av mat och bakverk. Ingen vill ha den pryda kvinnan. Hon som släpper loss på dansgolv, äter stora hamburgermål och hungrigt knullar är mycket sexigare.

Häri ligger kvinnokroppens paradox. Kontrollera och släppa taget. Kroppen blir en palett för samhällets diskurser och förväntningar, vilket också är en stor anledning till att ätstörningar och självskadebeteende också kan vara ett uppror. Genom att skada sig själv eller svälta tar man tillbaka kroppen från objektifieringen och kraven. Det är ett sätt att äga sin egen kropp.

Genom att så tydligt visa två krockande stereotyper, som förväntas gestaltas i samma svan, blir Black Swan en allegori av ett samhälle som ställer omöjliga krav. Där kroppen och själen blir två väsenskilda ting och där lusten ska kontrolleras och samtidigt bejakas.

Krönika i BT Kultur 16/4

Filmens kvinnor inget feministprojekt

I förra veckan släpptes Guldbaggenomineringarna. Bland de nominerade märks ovanligt många filmer med kvinnoporträtt, såsom Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor och huvudkaraktärerna i både Prinsessan och Flickan. Det är dessutom fler kvinnliga regissörer än vanligt som har chansen att vinna den svenska filmbranchens största och mest prestigefyllda pris.

Förutom ett relativt enat kritikermissnöje kring att smalare filmer fått stå tillbaka till förmån för kassasuccén Män som hatar kvinnor, har fokus mestadels legat på övervikten av kvinnor bland nomineringarna. Så många kvinnliga karaktärer, så många kvinnliga regissörer och filmskapare. Att den tidigare snedfördelningen, där främst män premierats på galan, nu vänt till kvinnornas fördel påpekas i varje Guldbaggeartikel. Det är kvinnornas år i år, utropas det glatt. Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad går så långt att hon tycker att ”det är roligt att Guldbaggejuryn har tänkt feministiskt”.

Vari ligger det feministiska, Helena Lindblad? För jag som själv är feminist och intresserad av genusfrågor kan för mitt liv inte begripa varför kvinnliga filmskapare och skådespelare ska premieras som ett resultat av ett ”feministiskt tänkande”, lika lite som att de ska hyllas utifrån sitt kön. Visst är det roligt att det i år finns en jämnare fördelning i en annars mansdominerad bransch, men att därifrån sätta konnotationer om feministiska tankar bakom samt utmåla årets nomineringar till ”kvinnornas år” är snarare enormt kontraproduktivt om man strävar efter en jämställd filmbranch.

Det enda feministiska alternativet som jag kan se är att alla former av kulturyttringar slutar att könskodas. Kvinnor får inte längre ett kvinnoår, satta på undantag med stora rubriker, utan deras konst, kultur och prisnomineringar behandlas med samma allmängiltighet som mäns. När kvinnor nomineras till priser ska det varken vara på grundvalar av feminism eller 50/50-målsättning, utan att kvinnor helt enkelt är minst lika bra filmskapare och skådespelare som män.

Så fort kvinnor når lika höga positioner som män, tävlar på samma villkor som män och premieras på samma sätt är det deras prestationer som blir satta på undantag och knyts till deras kön. På så vis behålls normen kring män och det manliga som det allmängiltiga och kvinnor som den andra. På samma vis skildras många individer tillhörande en grupp som inte tillhör normen. Hade det varit första- och andragenerationens invandrare som dominerat bland Guldbaggenomineringarna hade det säkerligen uppmärksammats på samma sätt.

Det som sker när alla utom de vita, heterosexuella männen uppmärksammas utifrån att de tagit sig in på en dominerad arena är snarare att just den normen förstärks. Att kvinnor gör bra film är varken ett välgörenhetsprojekt, ett feministiskt statement eller en krydda i männens värld. Det handlar, precis som i männens fall, om kunniga kulturutövare som gör bra film. Att få det till att handla om någonting annat är att snarare förstärka männens dominans än att utmana den.

Krönika publicerad i VK Kultur 12/1

Jag har sett The Reader ikväll

Ska man lagstifta bort möjligheten att ladda hem en film till sin dator borde man åtminstone lagstifta bort risken att betala 100 kronor för att sitta i en viskande, prasslande biosalong och se Ralph Fiennes minnas sitt tonårsknull i två timmar också.

För övrigt noteras: Jag fick evil eyes på mig när det första jag sa efter filmen var “Men såg ni Kate Winslets tuttar? Fan att man inte tog ett par 3D-glasögon innan filmen alltså, höhö”.
Tydligen var folk “berörda”.

I want to like, listen to Boyz II Men when I’m with you

Även de sämsta dagarna får sluta med Ben&Jerrys framför The Wackness.
Loved it, såklart. Är dessutom tydligen tillräckligt frisk för att filmen skulle kicka igång behov av att lyssna på Wu Tang Clan, röka och ha sex. Det är någonting med realistiska sexscener, fri från Hollywoodskimmer och fulla av fulhet och fumlighet, som är så mycket mer uppkåtande. Hollywoodsex blir ju aldrig mer än något slags visualiserande av en sagoberättelse. Dimmat ljus, oproblematiska avklädningar och vaginala orgasmer? Mm, eller hur. Ge mig lite jeans som fastnar vid vristerna och obarmhärtigt dagsljus så att jag i alla fall kan relatera till det.

En queerfeministisk guide till Eddie Murphy

Om man inte tittar på hysteriskt mycket dålig TV och film när man är sjuk går man under. Man kommer ju till en gräns då man inte orkar böla över CSN-besked och försöka göra något vettigt, trots influensan, utan bara ger upp och inser att tillvaron just nu är och får vara kass TV, sömn och dålig mat.
De senaste dagarna har Eddie Murphy stått högt i tak hos flera av de större kanalerna. Min teori är att Eddie Murphy-komedier är ungefär vad man klarar av efter champagnefyllor och överätning. Således har jag under de senaste dagarna bl.a. matats med tre Murphy-komedier. Döm om min förvåning när jag började se ett mönster i alla tre, nämligen dess feministiska budskap. För en lekman inom genusområdet kan budskapen ibland gå obemärkt förbi, i synnerhet i två av fallen. Jag bjuder därför på en feministisk analys av tre Eddie Murphy-filmer:

1. Den galna professorn 2 (The nutty professor 2).
En film som fullkomligt dryper av queera läckage, könsparodi och ifrågasättande av kroppens naturlighet. Först har vi professorn himself som även har någon annans person i sin kropp. Här ifrågasätter Murphy alltså huruvida kroppen och människan fungerar som en enhet och om vi kan bestämma människan utifrån kroppen. Vidare gör ju Murphy flera kvinnoroller. Det är mycket läppstift, hängtuttar, snusktantsbeteende – allting överdrivet till komik och parodi vilket syftar till att ifrågasätta kvinnorollen och visa på hur dess attribut bestämmer rollen. Genom att både spela man och kvinna visar Murphy på könets obestämdhet och behov av kontext för att kunna bestämmas.
Jag skulle kunna fortsätta länge men nöjer mig med att konstatera: Den galna professorn 2 – en jävligt queer film.

2. Dagispapporna (Daddy daycare)
Detta får ses som den mest uppenbart feministiska filmen. Den handlar om två karriäristmän i reklambranchen som en dag får sparken. De har inte längre råd att betala sitt svindyra dagis utan börjar istället ta hand om sina söner själva. Efter ett tag växer barnaskaran och slutligen har de startat ett helt hemmadagis, till föreståndaren för det svindyra hemska dagiset (naturligtvis spelad av Angelica Houston) stora förtret. De, till skillnad från henne, ser barnens behov och låter dem utvecklas som de vill och lyssnar till dem vilket gör dem till ett populärt dagis. När de sedan vill öppna ett större dagis räcker inte pengarna till och i samma veva får Murphy ett jobberbjudande om att komma tillbaka till reklambranchen. Han och hans kollega tackar ja, till barnens stora sorg, men upptäcker naturligtvis att de vantrivs och längtar tillbaka till barnomsorgen. Allting slutar med att de öppnar ett jättestort dagis, pussar på sina söner och inser att de har hittat rätt i livet.
Denna film tros vara listad som Annica Dahlströms absoluta hatfilm. Hela filmen handlar om hur män mår bra av och är duktiga på att ta hand om barn och att fler män borde släppa sina karriärer för att engagera sig som hemmapappor eller inom barnomsorgen. Rekommenderas varmt till alla karriärsnubbar som inte anser sig ha råd eller tid att vara pappalediga.

3. En prins i New York (Coming to America)
En absolut barndomsklassiker som är som årgångsvin – den blir bara bättre. Det var dock inte förrän nu som jag upptäckte det uppenbara feministiska temat i filmen. Vi har Akeem som lever i en strängt patriarkal kultur där det är helt okej med daterape på sina baderskor och där han förväntas gifta sig med en utvald brud som fostrats till att tjäna honom genom hela sitt liv. Eftersom Akeem vill ha en brud med lite självständighet och intellekt drar han till New York där han låtsas vara fattig och börjar jobba på en hamburgerkedja för att hitta någon som älskar honom som han är. Han träffar Lisa, som dock redan är upptagen med en svinig kille som drar postkolonialistiska rasistskämt om Akeems afrikanska ursprung och som styr över Lisa, menar att kvinnor behöver bossas med och bestämmer sig för att de ska gifta sig utan hennes vetskap. Lisa har också en pappa som bestämmer över vilka män hon får dejta och gifta sig med utifrån deras sociala status och rikedom.
Vi vet alla hur det går, Akeem och Lisa blir kära, Akeem visar sig vara prins, det blir lite förvecklingar och tårar i ett regnigt New York och sen ändrar pappa kungen reglerna i landet så att Akeem får gifta sig med sin Lisa.
Filmen är ett tämligen lyckat och smart försök att påvisa de patriarkala strukturernas sammanlänkande, oavsett kultur och del av världen. Akeem lämnar sin uppenbart mansdominerade miljö och åker till frihetens land – USA för att finna de självständiga kvinnorna, men finner att även här förekommer samma patriarkala mönster som i hans hemland, om än mer i det fördolda. Man kan tänka sig att Gudrun Schyman hade sett den här filmen både en och annan gång när hon skrev sitt klassiska taliban-tal.

För den som har fler tips på feministiska Murphy-filmer tar jag tacksamt emot dem. Jag har liksom fått upp ångan nu och lär vara sjuk någon dag till.