Försök att bena ut tankar kring samhälle, moral och andra småfrågor

Det är en radda kedjehändelser, fragmentariska och inte alls sammanbundna. Det är oerhört fragmentariska tankar som de resulterar i. Det här är ett första försök att börja bena i de tankarna.

Det första, på fredagens dansgolv på festen på Psykologen. Mitt ex bästa vän, tillika min gamla kombo är på tillfälligt återbesök i staden. Han som sedermera blev tillsammans med en av mina bästa vänner och som också, tillsammans med mitt ex, var vän med min bästis dåvarande pojkvän.
Kort sagt: Vi var ett pargäng av brådmogna 20-åringar med förstakärleken-förhållanden. Samboende, middagar, fester. Drömmar om en utstakad framtid, hus och barn. Bästa vänner och kärlek i ett. Allting var planlagt, tryggt.
Vi står på dansgolvet alla tillsammans. Nuvarande pojkvän någon annanstans. Skrålar till Känn ingen sorg för mig, Göteborg, såsom vi gjorde den hösten då vi alla lämnade samma småstad och flyttade hit. Exet som pussar sina vänner på kinderna, så många gånger dokumenterat av APS-kameran på den tiden då digitalkamera fortfarande var svindyr lyx och deras leenden tecknade och bevarade i undanlagda fotoalbum, ser likadana ut nu.
Inga av oss är tillsammans längre. Alla har skaffat nya, gått vidare, blivit en smula ärrade och äldre på vägen. Ingenting blev som vi hade tänkt oss. Ingenting blev som jag hade tänkt mig när jag satt i lägenheten i Johanneberg med mannen som jag alltid skulle älska, vännerna som jag litade på i alla lägen och pluggade inför VG-tentor, räknade kalorier och drömde om att ha disputerat innan 30 års ålder.
En glimt av tryggheten gjorde ont i fredags. För att allting var så planlagt. Jag kände en sådan tillit till livet och kanske mest av människor som omgav mig. Jag var så fullständigt uppfylld av tryggheten och tilliten. De finns kvar, de här människorna. Min bästis är fortfarande min bästis och mitt ex en nära vän. De är fortfarande två människor som jag känner tillit till och älskar. Men allting annat har uppluckrats på vägen.

En annan händelse: Plötsligt den måndagen för en vecka sedan, så oändligt trött. Inte på arbetsbelastningen, inte på min osäkra framtid och ekonomi där jag riskerar att vara utan både bostad och jobb så jag klarar mig i vår. En fullständig emotionell trötthet. En känslomässig vägg.
Lägger huvudet i ihopdragna knän och gråter. Säger att allt jag vill är att vara bra, mot alla, men jag räcker inte till. Vad jag än gör blir det ändå fel. Blir omhållen, känner mig svag. Förklarar att det är stopp nu. Det finns oändliga mängder kärlek i mig, men bara ett visst mått av administrationskapaciteten för att visa den genom alla de sätt som man förväntas visa. Vara närvarande, tillåtande, förlåtande, konfliktlösande. Det finns ingen kapacitet kvar att kanalisera någon kärlek till människor och det skrämmer mig.

En tredje händelse: Vi har seminarium om Foucaults Vansinnets historia och hans relation till Nietzsches tankar kring lidande som källa till kunskap och sanning. Vansinnet och galenskapen som alltid krävt observationer, klassifikationer och kontroll.
Vi kommer in på läkarens roll. Hur den har underminerats mer och mer. Från Foucaults kritik under sent 60-tal kring hur läkaren både i klassisk mentalsjukdomsanalys och psykoanalys hade en upphöjd roll genom den medicinska retoriken och således kunde fungera som en domare över andras tillstånd, till idag, har det hänt en hel del. Inte så att vi inte lever i ett samhälle med diagnostiseringssjuka och där det fortfarande krävs en underkastelse av en diagnos (bli ett sjukdomsobjekt) för att återfå sitt subjektskap (se exempelvis behandling av transsexuella). Men vi lever i ett samhälle där individen inte bara förväntas utan också krävs på att ta ansvar över sin egen hälsa, utveckla sig själv och se till att inte hamna i mentala sjukdomstillstånd.
Jag hänvisar detta, liksom i gårdagens Expressen-artikel, till en ökad individualism. Vi är ense om att det i grunden är någonting positivt att auktoriteter minskat och även att individen har mer att säga till om och större ansvar över sin egen hälsa. Men någon tillägger:
– Men vilket ansvar har vi för varandras hälsa?
Det är den frågan som jag tar med mig hem.

Det är ett slagsmål inuti mig. Nya tankar gör revolt mot någonting som jag länge har slagits för.
Jag har alltid varit fullständigt övertygad om att människan i grunden är god och vill göra gott. Jag har de senaste åren trott på att vi i ett fullständigt fritt och avreglerat samhälle fortfarande skulle ta ansvar för varandra och ta hand om varandra. Jag har haft en utopisk bild (notera att det är en utopi och ingenting jag förespråkar såsom samhället och politiken ser ut idag) av en avreglerad stat och maktapparat, där fångande normer skulle upplösas men de mellanmänskliga normerna kring respekt och ansvar och kärlek till din nästa skulle leva kvar.
Vilket ansvar har vi för varandra?
Hur håller vi varandra ansvariga för varandra, när vi lever tillsammans men också i en individualistisk, liberal verklighet av självsatsande och eget ansvar?
Har vi något ansvar?
Jag har länge försökt få ihop socialliberala tankegångar, tillsammans med mitt vänsterblod och min kristna tro. Nu börjar det bli alltmer svårt.
Jag märker hur trött jag är på alla liberala och anarkistiska tankegångar som förespråkar frihet och självbestämmande framförallt, utan att samtidigt diskutera vilket moraliskt ansvar som vi har för varandra. I relationsanarkistiska argumentationer återupprepas begrepp om kärlek och öppenhet, samtidigt som finner mig själv vara den enda som haft gruvligt dåligt samvete om jag varit med någon som lever i en monogam relation och de facto är otrogen. Hur långt sträcker sig kärleken till den nästa i sådana situationer?
Jag är trött på liberala diskussioner kring prostitution, sexuell öppenhet och porr, utan att samtidigt våga diskutera mellanmänskliga konsekvenser.
Jag är trött på att jag fortfarande inte har hittat en feministisk diskurs som på ett vettigt sätt kan diskutera konsekvenser av ojämställdhet och förtryck utan att antingen falla in i ett tal om offer eller vara så förbannat rädd för talet kring offer att man inte vågar säga någonting alls.
Samtidigt som jag vill tro på individens frihet och normupplösning, är jag rädd för att individens frihet blir ett självändamål, på bekostnad av andra individer. Hur skiljer man egentligen kärlek och jag-bekräftelse åt? Hur många är kapabla att göra det och vad får det för konsekvenser om man är alltför upptagen av det senare? Och omvänt: Vad får det för bekostnad för om alltför mycket kärlek läggs på din nästa och för lite på dig själv?
Om vi lever i en fullständigt fri värld, som fria subjekt, vilket ansvar har vi då gentemot varandra? Jag vågar inte längre tro på att vi har förmågan att ta hand om varandra, utan statliga regleringar och auktoritära röster. Det är ett av mina slagsmål med mig själv just nu.

Herren, slaven och storhoran

Isabelle Ståhl är min nya bloggmusa.
Idag skriver hon om en av världens bästa låtar och en av mina all-time-favorit-filosofer och gör en helt briljant sammankoppling och textanalys. Dock kopplar jag nog samman Master and Servant mer med Hegel än med Nietzsche nuförtiden.

Det har varit mycket Hegel de senaste månaderna. Mest beror det nog på att jag ständigt hamnar i diskussioner kring objektifiering och subjektifiering och huruvida man kan objektifiera andra och om det i så fall är så himla farligt att göra det. Senast jag diskuterade lät det ungefär såhär:
- Men om jag tittar på en tjej och säger “amen hon är ju…en jävla storhora”, objektifierar jag henne då?
- Öh ja. Fast om du skulle gå fram till henne och säga “hej storhora, jag älskar dig”, då torde du ju subjektifiera henne.
Det är jobbigt att vara så uppenbart inkapabel till att föra en vettig muntlig argumentation, när man oftast låter rätt intelligent i skrift.

Alain de Botton – you did it again, you genius!

När jag kom tillbaka till Göteborg i söndags morse låste jag upp mitt postfack och fann en bok liggande där. Vännen som smugit sig in i mitt hus och lagt ner boken i mitt postfack, som en fantastisk utlåningsgåva när jag mest av allt behövde den, hade pratat om boken när vi umgicks medan jag packade.
Nu låg den alltså där, Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse, och de kommande dagarna sträckläste jag den. Sedan dess har jag försökt formulera ett inlägg om boken, men det har av många orsaker inte riktigt fungerat. Nu gör jag ett försök. Eftersom alla måste läsa.

Jag kan börja med att berätta om Alain de Botton, författaren och filosofen som skriver de populärvetenskapliga filosofiböckerna som också är självhjälpsböcker och lättsam bildningslitteratur. Det låter som skitlitteratur och kanske tänkte jag det också innan jag för flera år sedan läste Statusstress och fann de filosofiska perspektiv på mitt liv och vår samtid som gav mig helt nya perspektiv.
Sedan läste jag Filosofins tröst, där olika filosofers teorier appliceras på våra vardagsproblem såsom brist på pengar och karriärmotgångar. Det låter substanslöst och flummigt, i själva verket är det de vettigaste och mest handfasta råd som jag någonsin fått.
Låt Proust förändra ditt liv, de Bottons tredje bok, har jag inte läst men bara titeln anger ju att den förmodligen är helt fantastisk. Samt de andra, än så länge, olästa böckerna av honom.
Alain de Botton drar in de stora filosofiska perspektiven och de tunga och mindre tänkarnamnen i vardagslivet. Det är intellektuellt, roligt och alltid spot on.
Alain de Botton är, helt enkelt, för oss intellektuella vad Mia Thörnblom är för pöbeln.
Eller, om man så vill; Alain de Botton är självhjälpsförfattaren för oss som har en fet påle av intellektuell och pretentiös positionering uppkörd i röven, för oss som hellre skulle gå runt inne på Uppåt Framåt med bajs i ansiktet en hel kväll än att synas offentligt med pocketexemplaret av Självkänsla nu!.

Nu ska jag berätta om Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse. Det är nämligen hans absolut bästa bok hittills. Det är en kärleksroman, det är en filosofisk betraktelse, det är en intellektuell genomgång av alla filosofiska perspektiv av en kärlekshistoria – från första mötet fram till hjärtesorgen – och den innehåller så mycket visdom, smarthet, humor och aha-upplevelser att du aldrig kommer att tänka kring dig själv, dina relationer och kärleken på samma sätt igen.
Allt som du tidigare tänkt var ett stört beteende hos dig, såsom romantisk terrorism (om jag skickar tio desperata dramaqueen-sms på raken blir det nog vi), Jesussyndromet (eftersom jag lider är jag lite bättre än alla andra) och idealisering (jag kommer att tappa intresset för dig om du är intresserad av mig, eftersom du då sänker dig till min icke-gudomliga nivå) går de Botton igenom med etiketteringar, filosofiska utläggningar, hänvisningar till olika teorier och författare och du inser att du inte varit störd, bara varit människa.

Alain de Botton skriver inte bara smart, rakt på sak och med ett flyt som jag skulle kunna döda för. Han besitter dessutom den där sortens fnösketorra akademikerhumorn som är omöjlig att värja sig mot. Såsom när han ifrågasätter sin förälskelse, genom att hänvisa till den kulturella kontext som upphöjer den romantiska kärleken såsom den kristna kärleken tidigare upphöjdes:
Var min känsla av att vara förälskad inte bara resultatet av att jag levde under en speciell kulturell epok? Var det inte samhället, snarare än ett äkta behov, som motiverade att jag var stolt över den romantiska kärleken? Skulle jag inte under tidigare kulturer och tidsåldrar ha fått lära mig att bortse från mina förälskade känslor, på samma sätt som jag nu fick lära mig att motstå impulsen att använda hosor eller utmana folk på duell när jag blev förolämpad?
När han drabbas av den, ack så vanliga åkomman, bindningsrädsla hänvisar han till Proust berättelse om Muhammed II, som en dag upptäckte att han var kär i en av sina fruar och därför lät halshugga henne för att undvika att bli själsligt beroende av en annan människa.
Kanske är det allra bästa stycket när han gör upp med dagens relationsterapi och kärleksrådgivningsindustri genom att iscensätta ett samtal mellan Gustave Flauberts Madame Bovary och en nutida s.k. relationsexpert som ska lösa hennes problem. Jag skrattar så jag gråter.

Jag hade tänkt droppa några citat från boken så att ni skulle förstå hur oumbärligt bra den faktiskt är. Sedan upptäckte jag efter första läsningen att jag hundörat nästan varje sida och att det är stört omöjligt att välja ut någon sida. Den här boken handlar om kärlek, om relationer, men också om förhållningssätt gentemot oss själva. Vårt sökande efter Jag-bekräftelse, huruvida det är möjligt för oss att definiera oss själva utan interaktion med andra människor och hur det kommer sig att vi gång på gång blir förälskade, när vårt rationella jag borde veta bättre.

Alla borde läsa den här boken. Men jag tror att jag borde varna dem som, liksom jag, är neurotiska, överanalyserande, intellektuella idioter. Jag misstänker nämligen att om det var svårt att inte övertänka mina relationer förut har det blivit helt omöjligt nu. När jag förut känt känslan av att vara förälskad har jag alltid lagt till följande ifrågasättande tankespår:
- Men vadå förälskad? Är jag förälskad? Men varför då? Hur ska jag kunna definiera den här känslan? Det här går inte. Nu raderar jag numret.
Numera kommer det att låta ungefär såhär:
- Men vadå förälskad? Albert Camus menar ju att vi blir förälskade för att vi upplever en brist inom oss själva och vi söker efter perfektion i en annan människa, men när vi söker svaret hittar vi istället bara en exakt kopia av våra egna problem. Det här går ju inte. Nu raderar jag numret.
Det är betydligt lättare att battla mot sitt eget ifrågasättande än att fightas mot ett femtiotal filosofers ifrågasättande teorier kring kärlek.

Men bra är alltså boken. Och den finns i pocketformat för 42 kronor på Bokus. Skippa de två sista ölen i helgen och köp boken för pengarna istället, gå hem och läs kapitel 5 – Intellekt och kropp istället för att ligga. Det kommer att vara värt det.