Gästbloggare i maj 09: ”Behandla dina barn som skit”-dagen

Mikael Folkesson är filosof, ingenjör och litteraturvetare. Bland annat.

Jag vet, jag vet. Vissa kanske tycker att det känns tjatigt med krisen. Men den här texten har faktiskt en lösning på hela skiten. Så nu till saken. Det har väl inte undgått någon att mänskligheten nu på 2000-talet befinner sig i en ny situation av ständigt ökande klurighetsgrad. Korta perioder av återhämtning, som vi tycks vara inne i nu, avbryts av ytterligare förvärring. Banker går omkull här och där. Stater går i konkurs. Ekologin får fnatt. Vanliga människor förlorar jobben. 50% av mänsklighetens rikedom har gått upp i rök och det verkar inte finnas något slut på svårigheterna. Ingen verkar veta vad vi behöver göra, allra minst våra ledare och regeringar.

Se på alla miljarders miljarder som plöjts ner i krispaket för att rädda den ekonomiska situationen. Vad hände med alla pengarna? Regeringar har gett ofantliga summor skattepengar till banker så att vanliga människor, skattebetalarna, ska kunna låna tillbaka dem och konsumera upp dem. Obamas biljonprogram har försvunnit någonstans på vägen. Antagligen är det samma gamla problem som vanligt: egoismen. En egoism som hela tiden blir större, för ju mer man får – desto mer vill man ha.

Samtidigt som vår egoism växer sig större och större, känner vi oss alltså också tommare och tommare. Fler och fler är deprimerade, och försöker fly tomheten till exempel genom att ta droger. Om min vilja att få är liten kan jag leva lugnt och fridfullt, men är den stor vill jag utnyttja alla så mycket jag kan för att fylla mina begär. Maximal njutning för minsta möjliga insats, någon?

Vi är alla egoister. Vi lever i en global by där vi är beroende av hela mänskligheten för vårt välstånd. Vad jag gör har alltså konsekvenser för resten av mänskligheten och vice versa. Snacka om mind blower. Samtidigt slutar människor att lita på varandra. Banker litar inte på banker. Stater litar inte på stater. Till exempel. Detta leder till att handeln upphör att fungera, den är nämligen baserad på profit. När man inte vet hur man ska beräkna profiten gör man ingenting, eller försöker rädda det som räddas kan. Men hur ska vi nu kunna leva tillsammans när vi inser att hela mänskligheten är beroende av varandra i samma veva som tilliten försvinner? Att vi inte kan gå tillbaka till hur det har varit tidigare är självklart. Vi vill inte heller ha krig och protektionism. Så vad ska vi göra?

Införa en ”Behandla dina barn som skit”-dag såklart! Låt oss införa en dag om året då vi lurar och ljuger för våra barn, utnyttjar dem, blåser dem, profiterar på dem, exploaterar dem! Nu kanske du undrar hur i all världen det skulle kunna hjälpa på något vis. Förklaringen är enkel. Det är så vi alla fungerar gentemot andra än oss själva och våra barn, om än på så sofistikerade vis att vi ofta döljer det för oss själva. Men mänskligheten har när vi nu globaliserats nått ett tillstånd där vi är som en enda stor familj. Om jag lägger märke till hur fel det känns att behandla mina barn på det viset, då ser jag hur mycket jag måste förändras i mina relationer till alla andra. Jag måste med andra ord börja bry mig om alla på samma vis som jag bryr mig om mina barn, uppleva dem som en del av mig själv.

Relationerna mellan människor kan inte längre vara baserade på ”ge och ta”, de måste vara baserade på att genuint bry sig om. Det är ett stort problem, för vi har alltid fungerat enligt egoismens princip. Men vi ser att vi bara kommer att lida mer och mer tills vi börjar fungera på det nya viset. Så låt oss därför införa en ”Behandla dina barn som skit”-dag, om än bara i tanken, som ett första steg mot en bättre värld!

Drömmar som samhällsresurs och andra bra texter

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.


Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

När kommer bakfylleångesten, regeringen?

Min vän Jenny brukar beteckna ett av mina tillstånd som tazfylla. Det är då jag förvandlas från salongsberusad och normalkonverserande till att bete mig som Looney Tunes-karaktären Taz.
Jag yr mest runt och spottar och fräser. Jag upprepar samma fyllekonversationer och samma trötta skämt som jag dragit de senaste tre åren. Jag förstår inte när jag ska sluta prata och börja lyssna på andra, jag älskar bara ljudet av min egen röst och jag fulflirtar med allt och alla. Jag är aggressiv, men oförmögen till att se min egen roll och vinglar mest omkring med uppenbar avsaknad av koll på vad jag håller på med.

Jag kom att tänka på det fylletillståndet nu när jag tittar på partiledardebatten. Den sittande regeringen beter sig precis som jag gör efter sex öl på Andra långgatan. Man upprepar samma trötta repliker i en lågkonjunktur som i en högkonjunktur, vägrar se till sin egen roll, vinglar omkring med dålig sikt och utan att lyssna till några andra än sig själva. Fulflirtandet med miljöpartiet i syfte att påvisa oppositionens oenighet är ungefär lika tröttsamt som när jag försöker ragga på straighta brudar. Det enda jag hör är ett trängt fräsande och spottande, av samma karaktär som när någon av mina vänner försöker övertyga mig om att inte köpa en öl till.

Problemet är att det värsta som kan hända när jag är en tasmansk djävul är att jag drabbas av en sjuhelvetes baksmälla dagen därpå och förmodligen får skicka en del ursäktande sms samt be någon fylla i minnesluckorna.
Den baksmälla som regeringen orsakar genom sin härliga högkonjunkturs-spritfest av skattesänkningar och a-kassereformer drabbar däremot väldigt, väldigt många människor och i synnerhet de som har det sämst. Jag skäms för deras skull när de fortfarande sitter och pratar om att de har en offensiv jobbpolitik och räddar dem som hamnat i utanförskap.
Ta upp mobiltelefonen och skicka det där förlåt för igår-sms:et till paret som båda arbetat på Volvo, nu blir uppsagda och tvingas leva på 11 000 kronor i månaden var, Fredrik Reinfeldt.
Ta och besök de där människorna och få dina minnesluckor ifyllda, Sven-Otto Littorin.

Fast det är klart, när baksmällan inte drabbar en själv utan andra, är det svårare att ha bakfylleångest. Och det är klart att, precis som jag desperat brukar skälla ut vänner som bjudit på sprit och övertalat mig till att dricka en öl till och skyller allt på dem, skyller regeringen allting på marknaden.
- Asså ja okej, vi fixade spritfesten, men det var marknaden som levererade spriten. Det är marknadens fel att ni mår dåligt nu.
Precis som jag vet att jag älskar mina vänner och jag älskar när de bjuder på sprit, vet alla att högerregeringen älskar att ha det raj raj med marknaden och förmodligen satt under den där spritfesten och pratade om hur mycket den ääälschkade avregleringar och marknadspolitik.
Nu har marknaden plötsligt blivit den där oschyssta kompisen som inte går att lita på när man är berusad.
Du felriktar dina fylle-sms, Fredrik Reinfeldt. Skyll inte vår gemensamma baksmälla på din bästa supkompis.

Min knutna hand i fickan

Det var en av de där dagarna då mamma hämtade mig från fritids.
När jag var klar med pärlplattan kom jag ut i hallen där hon stod i dörröppningen, med ena handen på dörrhandtaget, som för att markera för mig att vi var på väg. En av fritidsfröknarna stod mittemot henne. De hade båda ett allvar över sina ansikten, en uppgivenhet i blickarna som de gav varandra medan de talade.
– Ja, jag hörde om räntehöjningen. Man förstår inte…
– Nej, att de kan chockhöja räntan så.
– Ja, men den här lågkonjunkturen…
Gympaskorna snörade jag fortfarande med två öglor som bands samman, eftersom det var enklare. Jag satt vid min klädhängare och lyssnade på vad de sa. Orden de sa tillhörde en annan värld. Räntan och lågkonjunkturen. Inflationen och arbetslösheten. Jag hörde orden på nyheterna varje kväll, i radion när Ekot stod på medan maten lagades. Jag visste ingenting om dem mer än att de inte var en del av min värld, men ändå skapade en oro inom mig. Ungefär som allvarsminena när det pratades pengar vid köksbordet som jag sneglade mot med ena ögat medan jag såg på Björnes magasin med det andra. Jag visste ingenting, ändå visste jag någonting. Nu såg jag på mammas och frökens tunga ögon. Det var räntans fel.
- Ja, den här förbannade Carl Bildt-regeringen!, fräste mamma och just då återfick hon den där mammaglöden i blicken och ett uttryck i ansiktet. Just där kände jag igen min mamma, den där mamman som glöder och som jag liknar så mycket när jag diskuterar politik och människor påtalar mitt sätt att gestikulera och spärra upp ögonen.
Sedan försvann glöden igen.
- Ja, vad ska man göra?, sa fröken.
- Nej, sa mamma, man kan ju faktiskt inte göra någonting.
Det gjorde ont i magen och i fickan på min rosa vindjacka knöt jag näven utan att förstå varför.
Vi sa hejdå till fröken och gick ut och satte oss i bilen. Vi sa ingenting till varandra. Mamma såg trött ut. När vi svängt ut på den stora, asfalterade vägen stirrade jag på 90-skylten och bet mig i tungan. Sedan öppnade jag munnen.
- Mamma?
- Mm.
- Hatar du Carl Bildt? Är han dum mot dig?
Mamma drog efter andan. Sedan förklarade hon att hon inte hatade honom. Att man inte kan hata en annan människa. Man kan tycka mer om somliga och mindre om andra, men inte hata. Carl Bildt var inte dum, men hon höll inte med honom om hans politiska åsikter och tyckte inte om hans sätt att styra landet. Han hade fört en politik som inte var så bra, tyckte hon, det var hans politik som var dum och inte bra för folk som inte hade så gott om pengar.
- Om man blir ledsen av honom måste han väl vara dum, mumlade jag men mamma såg så trött ut och även om hon hörde mig orkade hon nog inte svara.

Jag slår på radion medan jag brygger morgonkaffe. På Ekot pratar de om finanskrisen. De pratar om lågkonjunkturen och den svarta hösten. Nya rekordvarsel, börsens instabilitet och höga bolåneräntor.
Jag har tänkt många gånger på att samma generation som växte upp under de där åren av lågkonjunktur och ekonomisk kris är samma generation som genom media och rapporter definierats genom sitt sätt att förverkliga sig själv och sina drömmar. Att så många av de som jag känner satsar på sina drömmar och osäkra arbetsmarknader, tar CSN-lån och försöker slå sig in i omöjliga branscher. Hur motsägelsefullt det är att alla vi som sett våra föräldrars oro över arbeten, räntor och priser också är dem som känner så mycket tilltro att vi satsar på våra karriärdrömmar och förverkligar det vi allra helst vill göra. Som satsar på osäkra kort som svajar ännu mer vid en lågkonjunktur. Vi som vuxit upp och blivit universitetsrävar, mediahoror, mer eller mindre lyckade musiker och skådespelare, folkhögskolepoeter, kulturarbetare och betalbloggare. Vi lärde oss ingenting.
I synnerhet vi arbetarklasskids, som inte har någon backup och som alltid levt på de ekonomiska marginalernas gräns, borde väl ha lärt oss någonting av våra föräldrars oroliga ögon och sömnlösa nätter.

Eller var det just det som vi gjorde? Kanske lärde vi oss just detta, när vi stod med våra barnhänder knutna i jackfickan i svårdefinierad oro inför våra föräldrars lika maktlösa tillstånd inför marknaden: Att drömma och förlita oss på oss själva.
I en tidsandra av individualism, där de kollektiva skyddsnäten nedrustades, började vi drömma och bli kreativa. Vi lärde oss att inte sätta vår tilltro till vare sig marknaden, staten eller fackförbund. Vi slutade tro på gräsrotsrörelsernas kollektiva förmåga till förändring. Inför ekonomiska kriser och lågkonjunkturer var de kollektivistiska rörelserna också maktlösa. Genom att försöka förverkliga oss själva som individer tog vi den lilla makt som var möjlig över vårt eget liv.
Jag tror hellre på mig själv och på min kreativitet än på den kapitalistiska ideologin. Jag lägger ingen värdering i det. Jag förespråkar varken individualism och klara-sig-själv-diskursen eller en ökad kollektivism och gräsrotsaktivitet. Det här är bara en reflektion.
Jag kommer aldrig att få det ekonomiskt bättre än mina föräldrar. Jag och min generation kommer också att drabbas hårt av lågkonjunkturer. Men en sak har jag att hålla fast i. För i den börsindexerade krassa verkligheten som vi lever i, i synnerhet just nu, håller jag hårdare än någonsin i mina drömmar och min kreativitet. Det får mig att känna mig lite mindre maktlös inför det ekonomiska systemet. Det är min knutna hand i fickan.

Marknadens vägar äro outgrundliga

Under rådande finanskris och dess rapporteringar slås jag återigen av talet kring marknaden som ett fritt rådande väsen, skilt från människan och omöjlig att påverka. Begreppet marknaden beskrivs i finans-kontexter som en styrande organism med egenvärde, istället för någonting som faktiskt är skapat av människan i ett människogivet ekonomiskt system.
I kvällens Rapportsändning intervjuades en börsmäklare på Wall Street som talade just så om marknaden; den är oberäknelig, den går i cykler och kommer igen.
Reporten påpekade hans tal om marknaden som om det vore en fristående organism.
– It is!, svarade mäklaren lyriskt.

Jag har tidigare skrivit om hur det kapitalistiska, näringslivsmässiga språket fått metaforiskt genomslag även i vårt privata språk. Vi investerar i relationer, vi går i känslomässig konkurs, vi marknadsför oss själva och så vidare.
I vårt sekulariserade samhälle nämner vi sällan Gud längre i vårt privata språk, möjligen nämns Hans namn i sängkammaren någon gång ibland. Men jag undrar om man inte, innan det marknadsekonomiska systemet, talade om Gud ungefär som man talar om marknaden idag. Gud var den fristående, men styrande, organismen som man varken kunde påverka eller förstå sig på. Dålig ekonomi och motgångar var Guds prövningar, men man trodde och bad att det skulle vända igen.
På samma sätt skriker nu kvällstidningar och dagslöp ut rubriker om den svarta hösten och den hårda, kalla vintern som metaforiska beskrivningar av ett finansiellt tillstånd i världsekonomin. Många kommer att utsättas för prövningar. Marknaden är inte nådig.
Det marknaden en gång givit i form av minskad arbetslöshet och högkonjunktur ska återigen tas ifrån oss. Vi rår inte på dess verkan. Vi kan bara, likt börsmäklaren på Wall Street, konstatera att det som en gång tagits ifrån oss kommer att givas oss åter.

Jag tänkte här också skriva någonting om att kungen av kognitiv lingvistik, George Lakoff, väl rimligen borde sätta tänderna i det här med metaforismerna kring finans och marknad. Lakoff är inte bara kungen av kognitiv lingvistik, en härlig tjock akademikerfarbror med fint skägg, utan även – i likhet med sin betydligt mer kända lingvistkollega Noam Chomsky – en grym politisk debattör på vänsterflanken. Jag har fortfarande inte läst mer än lite abstract av hans politiska idéer, men hoppas på att kunna placera honom någonstans i beefen mellan John Rawls och hans kompisar och Chantal Mouffe och hennes polare.
Hur som helst. Eftersom jag inte läst något av hans senare verk insåg jag att jag kanske inte skulle ropa så högt om att George Lakoff borde skriva något embodied mind-kritiskt kring marknadsmetaforer, eftersom det är mycket troligt att han redan har gjort det. Säkerligen kommer någon smart att påpeka detta och så kommer jag att känna mig ungefär lika dum som när jag påstod att Alain de Botton kom från Frankrike.

Istället kan jag avsluta med någonting som jag behärskar bättre, nämligen akademikerskvaller. George Lakoff har nämligen en fru, Robin Lakoff, som också är lingvist. Men medan mannen i hushållet har skapat helt nya teorier kring semantik och gjort banbrytande verk inom området, har Robin Lakoff skrivit en av de mest utskällda avhandlingar som någonsin skrivit i senmodern lingvistisk historia. Language and Woman’s Place är en liten fin könskonservativ avhandling, som på vaga grunder klargör ett specifikt kvinnligt språk som enbart kvinnor behärskar. Lite som lingvistikens svar på Annica Dahlström. Sen kom Deborah Tannen, som ju knappast är den skarpaste kniven i sociolingvistikens besticklåda hon heller, men hon försöker ju i alla fall placera det könsspecifika språket i någon form av socialkonstruktivistisk kontext.
Idag tvivlar jag på att det finns särskilt många som tar Robin Lakoffs avhandling på något större allvar. Den har istället blivit känd som ett exempel på hur sociolingvistisk forskning inte bör bedrivas, vilket inte så mycket handlar om könskonservatismen utan mer har att göra med hennes tvivelaktiga metod och evidensvaliditet. Trots att hon gjort en hel del forskning efter det, kvarstår denna avhandling fortfarande som hennes mest kända verk.
Fatta vad jobbigt att då vara gift med någon som fått sjukt mycket positiv feedback och lingvistcredd för allt han skrivit och forskat kring. Hur orkar hon? Tänk också på hur jobbigt det måste vara när de går på lingvistfester ihop. Kul för henne när hon och George går på parmiddag hos Noam Chomsky och hans fru. George, som kommer att gå i graven med hela embodied mind-teorin som kommer att leva kvar. Chomsky, som både är en oerhört känd och inflytelserik politisk debattör och dessutom den viktigaste lingvisten sen de Saussure. Chomskys fru gör säkert någonting smart och banbrytande hon med. Också Robin då.
Vi har ju alla befunnit oss i informella sammanhang då vi känt oss lite dummare och ansett oss ha mindre status än de andra i sällskapet. Oftast kan man försöka mota bort den där känslan med att det bara är ens egen dåliga självkänsla som talar. I Robin Lakoffs fall är det inte bara hennes självkänsla som talar. Det är dessutom en hel akademisk värld.

Uppdatering: Jonathan skriver lite samma sak, fast lite bättre.