Elin Grelsson

EU vill lagstadga fram sex veckors obligatorisk ledighet för nyblivna mammor och Sverige reagerar. Var är papporna i det nya direktivet, varför knyts kvinnorna mycket hårdare till barnet? Man hänvisar till kulturskillnader och Sveriges generösa föräldraförsäkring, pratar om andra EU-länder med mindre trygghet och kort ledighet.

Samtidigt sitter Robert Gustavsson, en av våra mest folkkära komiker, och pratar faderskap i en intervju i Svenska Dagbladet. Han säger att hans fru tagit hand om barnen större delen av tiden. På frågan om det hade varit annorlunda om han hade varit kvinna svarar han ja, då hade han ägnat tid åt barnen. ”Hade jag fött dem hade det varit annorlunda”, svarar han, ”då hade det känts angeläget. Men jag har inga bröst och kan inte föda barn.”

I samma veva går den gamla Kvinnor Kan – instiftaren, och familjerådgivaren, Eva Sternberg ut på Expressen Debatt med en varning. Män är livsfarliga för barn. Olycksfall bland små barn har ökat i samma takt som pappor tar mer ansvar över barnen. ”Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.”

Vi suckar och skrattar åt galenskapen. Men om vi stannade upp för en stund? Om vi faktiskt penetrerade vår egen syn på föräldraskap istället för att stirra oss blinda på EU-direktiv? Vi skulle hitta djupgående och grumliga föreställningar om moderskapet kontra faderskapet, vi skulle hitta barnmorskor och föräldrautbildningar som delar in föräldraskapet i kön och blivande mammor som blir påtvingade alltifrån amning till lång föräldraledighet för att det ska vara så. Och ännu mer: Vi skulle finna negligerade, ifrågasatta och bortglömda män som vill vara förälder på samma villkor som kvinnor.

Det var först för något år sedan som jag ens började överväga om jag ville ha barn. Fram till dess har mitt liv kantats av ifrågasättande pojkvänner, nickande äldre kvinnor som påstod att jag skulle ändra mig och upprörda svar av typen ”men bebisar är ju så gulliga!”. Att inte vilja ha barn är fortfarande betydligt mer provocerande än att obetänksamt vilja ha barn, mest för att de verkar gulliga. Hur mycket man än har reflekterat över den viljan och beslutet.

Sedan slog det mig att det inte var föräldraskapet som jag var avog mot. Det var moderskapet. När jag haft relationer med kvinnor har det känts mycket lättare. Vi skulle vara två föräldrar, mer än någonting annat. Inte för att vi automatiskt skulle dela lika på ansvaret. Men förväntningar på oss utifrån en normativ familj med två olika kön skulle inte finnas där på samma sätt.

Jag vill inte definiera mig som kvinna och inte heller som mamma. Jag vill vara människa och förälder. Det känns som en enorm väg att gå för att komma dit, bland alla normer och förväntningar. Men ännu mer tungt borde det kännas för alla de män som vill ta hand om sina barn, som tar hand om sina barn. Inte minst de som lever i samkönade par, för vem ska rädda barnen från olyckor då? Eller ensamstående pappor som helt försvunnit i debatten. Feminister brukar kallas manshatare, men jag kan inte tänka mig ett större manshat än att påstå att en grupp människor är sämre föräldrar, enbart på grund av deras kön. Så var är alla arga män i debatten? Var är dem som brukar mena att det är männen det är synd om i jämställda Sverige? Gå ut och gör uppror, män. Kräv er rätt till jämlikt föräldraskap.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 2/4

Jag går inte i något demonstrationståg i år. Det är nog första gången på fem år jag inte deltar.
Jag har pratat om demonstrationen som en självklarhet i flera veckor. Jamen detklart man ska gå, det gör man ju bara. Sedan insåg jag igår att jag faktiskt inte ville. Det var bara något som man gör, för att man måste, för att det är feministens plikt och tradition ungefär som mormor tvingar sig själv att göra fem sorters inlagd sill varje jul för att det är en husmorsplikt, trots att ingen har lust att äta av den.
Jag har ingen lust att demonstrera i år. Vill inte gå där och frysa häcken av mig och skrika samma nötta, gamla slagord som alltid skriks. Det betyder inte att jag inte anser att demonstrationerna inte är viktiga, jättebra. Det handlar inte om att jag inte hade stått för en större del av slagorden, även om de alltid – av förklarliga skäl – förenklar och förminskar politiska frågor till små rim jag inte alltid känner mig bekväm med.
Men jag hade bara ingen lust.

Jag insåg att det var okej att inte demonstrera. Det är ingen feministisk plikt. Det finns helt enkelt ingen sådan överhuvudtaget. Det finns ingenting som säger att man ska praktisera sina politiska åsikter på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger att ens politiska åsikter inte får förändras, nyanseras, ifrågasättas och betvivlas. Tvärtom, de politiska åsikter som inte gör det blir skrämmande dogmatiska och man tappar verklighetsförankringen. Verkligheten är konstant förändrad och nyanserad och det finns aldrig några rätta svar på någonting.

Jag tog på mig mina feministiska glasögon när jag var i tolvårsåldern. De brukar säga att när man väl börjat se världen genom dem får man inte av sig dem. Jag håller inte med.
Under det senaste året har jag tagit av mig mina glasögon och börjat använda linser istället. Lager på lager av dem. Ett par feministiska linser, ett par queera, ett par intersektionella, ett par klasslinser och så vidare. Det var enklare att bara ha ett par feministiska glasögon. De var färdigslipade för att passa mina ögon och jag såg klart med dem, såg hur allting egentligen stod till. Med flera lager linser blir det svårare. Världen blir suddigare, mer konturlös då alla diskursers konturer flyter in i varandra och bildar komplexa mönster framför ens tidigare så klara ögon. Men det är mycket mer spännande.

Idag slukar jag inga kvinnodagsartiklar och blir skitförbannad och ser exakt hur saker och ting ska lösas enligt min världssyn. Idag ströläser jag lite valda delar, ungefär som jag kommer plocka lite kvinnodagsaktiviteter utifrån ork och lust, och jag kan inte läsa dem bara med glasögonen på utan måste läsa dem med alla linserna. Jag hittar en massa andra ingångar på tidigare så tydliga problem och lösningar. Jag vet att man inte måste vara Pär Ström för att kunna kritisera den hegemoniska jämställdhetsdiskursen i Sverige, tack och lov.
Jag läser artiklar om behovet av närvarande pappor och förbannar inte bara faktumet att vi med den här takten kommer att dela lika på föräldraledigheten om 211 år. Jag läser med de queera linserna och blir trött på diskursen som anger att män behövs för att uppfostra ett barn, som att de besitter andra egenskaper utifrån att de är män och som därmed fortsätter föra illusionen om kön och män och kvinnor som komplementära motsatser vidare. Jag tänker att om 211 år, om vi finns kvar på jorden, kommer förhoppningsvis kön inte existera utan bara människor.
Så surfar jag omkring med alla mina linser på mig och jag vill inte gå i något demonstrationståg i år. Vill inte förenkla en politisk kamp, som samtidigt är minst tio olika politiska kamper som ibland samverkar och ibland motsäger varandra, till enkla slagord. Jag säger heja ni som gör det, jag säger heja mig som avstår för min viktigaste feministiska strategi är att må bra och just idag mår jag inte bra av att demonstrera, jag mår bra av att göra någonting annat.

Det finns ingen politisk plikt. Det finns bara en unnest i viljan att förändra saker och ting, betrakta världen genom kritiska glasögon eller linser, ett underbart ok i känslan att världen inte ser okej ut som den gör. Det finns inga rätta svar. Det finns bara en massa komplexa problem med olika ingångar och lösningar och ju mer man syltar in sig i problemen, desto svårare är det att hitta svar men det är också det som är det spännande. Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.