Ett galet föräldraskap

EU vill lagstadga fram sex veckors obligatorisk ledighet för nyblivna mammor och Sverige reagerar. Var är papporna i det nya direktivet, varför knyts kvinnorna mycket hårdare till barnet? Man hänvisar till kulturskillnader och Sveriges generösa föräldraförsäkring, pratar om andra EU-länder med mindre trygghet och kort ledighet.

Samtidigt sitter Robert Gustavsson, en av våra mest folkkära komiker, och pratar faderskap i en intervju i Svenska Dagbladet. Han säger att hans fru tagit hand om barnen större delen av tiden. På frågan om det hade varit annorlunda om han hade varit kvinna svarar han ja, då hade han ägnat tid åt barnen. ”Hade jag fött dem hade det varit annorlunda”, svarar han, ”då hade det känts angeläget. Men jag har inga bröst och kan inte föda barn.”

I samma veva går den gamla Kvinnor Kan – instiftaren, och familjerådgivaren, Eva Sternberg ut på Expressen Debatt med en varning. Män är livsfarliga för barn. Olycksfall bland små barn har ökat i samma takt som pappor tar mer ansvar över barnen. ”Vi kvinnor har sedan tidernas begynnelse utvecklat oss själva, vår hjärna och vårt sammanhang för att på bästa möjliga sätt ta emot det späda barnet vid födseln och ge det näring ur vår kropp och omvårdnad i vår famn. Män har utvecklat sin hjärna till att skjuta bisonoxar och se tredimensionellt.”

Vi suckar och skrattar åt galenskapen. Men om vi stannade upp för en stund? Om vi faktiskt penetrerade vår egen syn på föräldraskap istället för att stirra oss blinda på EU-direktiv? Vi skulle hitta djupgående och grumliga föreställningar om moderskapet kontra faderskapet, vi skulle hitta barnmorskor och föräldrautbildningar som delar in föräldraskapet i kön och blivande mammor som blir påtvingade alltifrån amning till lång föräldraledighet för att det ska vara så. Och ännu mer: Vi skulle finna negligerade, ifrågasatta och bortglömda män som vill vara förälder på samma villkor som kvinnor.

Det var först för något år sedan som jag ens började överväga om jag ville ha barn. Fram till dess har mitt liv kantats av ifrågasättande pojkvänner, nickande äldre kvinnor som påstod att jag skulle ändra mig och upprörda svar av typen ”men bebisar är ju så gulliga!”. Att inte vilja ha barn är fortfarande betydligt mer provocerande än att obetänksamt vilja ha barn, mest för att de verkar gulliga. Hur mycket man än har reflekterat över den viljan och beslutet.

Sedan slog det mig att det inte var föräldraskapet som jag var avog mot. Det var moderskapet. När jag haft relationer med kvinnor har det känts mycket lättare. Vi skulle vara två föräldrar, mer än någonting annat. Inte för att vi automatiskt skulle dela lika på ansvaret. Men förväntningar på oss utifrån en normativ familj med två olika kön skulle inte finnas där på samma sätt.

Jag vill inte definiera mig som kvinna och inte heller som mamma. Jag vill vara människa och förälder. Det känns som en enorm väg att gå för att komma dit, bland alla normer och förväntningar. Men ännu mer tungt borde det kännas för alla de män som vill ta hand om sina barn, som tar hand om sina barn. Inte minst de som lever i samkönade par, för vem ska rädda barnen från olyckor då? Eller ensamstående pappor som helt försvunnit i debatten. Feminister brukar kallas manshatare, men jag kan inte tänka mig ett större manshat än att påstå att en grupp människor är sämre föräldrar, enbart på grund av deras kön. Så var är alla arga män i debatten? Var är dem som brukar mena att det är männen det är synd om i jämställda Sverige? Gå ut och gör uppror, män. Kräv er rätt till jämlikt föräldraskap.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 2/4

Att vilja vilja ha barn, men inte kunna

- Du är fortfarande så ung, det där går över, sa de till mig när jag var i övre tonåren och bestämt hävdade att jag inte ville ha barn.
- Det där brukar ändras med tiden, sånt tänker man ju inte på nu, sa de när jag blivit lite äldre och redan efter någon månad med min dåvarande pojkvän förklarade att jag inte ville ha barn.
- Nu är det ju så att kvinnan är den som föder barn, oavsett hur jämställt du lever kommer du inte att komma ifrån det, sa mamma när vi förra sommaren hade en diskussion om heterorelationer och barnafödande.

Om några månader fyller jag 26 år. Runt om mig börjar mina gamla vänner få barn, mina vänner pratar om barnalängtan och planerar hur många år det kan dröja innan de ska skaffa barn. Somliga planerar Danmarksresor och andra pratar om förlossningssmärtor som “något som man kommer att glömma så fort barnet läggs i ens famn”.
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag har väntat på att det ska kicka in. Den där känslan, den där biologiska klockan. En tanke om att någon gång i framtiden, ja då jäklar. Jag ser gravidmagar överallt, läser bloggar om förlossningar och bebisar och eftervård och jag försöker förstå.
Jag förstår fortfarande ingenting.
Jag är fortfarande bara sugen på en Jack Russell-terrier.

En gång i tiden var det ett statement, någonting som jag kunde debattera feministiskt och idealistiskt i timmar om. En obstinat läggning som kraschade en och annan heterorelation när jag uttryckte mitt avog mot barnafödande och barn i största allmänhet, men lika väl var väl det i så fall.
Nu är det varken ett statement eller någonting som gör mig obstinat längre. Jag blir bara orolig och ledsen. Jag känner mig inte som en dålig kvinna för min uteblivna längtan efter moderskap, för det skiter jag fullständigt i. Men jag känner mig som en dålig människa och det är mycket värre.

Jag önskar att jag inte var livrädd för att släppa på kontrollen över min kropp och tillåta den att vara havande, att jag inte vaknar på nätterna ibland skrikande och svettig efter ännu en mardröm över att tvingas genomgå en förlossning. Jag önskar att inte bara tanken på en gravididet gör mig iskall och livrädd, att tvingas vara svag och behövande och vara i andras vård som ska ta hand om ens kropp. Att tvingas ge upp sin kropp för någonting annat, att min kropp inte längre är min utan ska mätas och kontrolleras och sedan genomgå en vidrig, vaginal förlossning för det ofödda barnets bästa.
Jag önskar att jag inte var livrädd för föräldrarollen och ännu mer ointresserad av den. Att jag bara ser den som en bundenhet och ett ansvar som jag aldrig skulle kunna leva upp till.
Jag önskar att jag inte hade sådana problem med kvinnlighetskraven som uppkommer i och med gravididet och barn. Att helt plötsligt vara en kvinna och inte kunna tillåta mig själv att känna samma neutrumroll som jag annars gör. Alla krav som skulle uppkomma i och med detta, jag som blir freaked out bara av ett besök hos barnmorskan för att få nya P-piller för att det skriker “du är kvinna” i varenda struktur i väggarna där.

Jag önskar att jag kunde börja längta nu, som andra gör.
För mardrömmen finns där. Att vara den som faktiskt på riktigt inte vill. Se ännu fler relationer kraschade när jag inte vill ha barn. Vara den enda i kompisgänget som inte skaffar ungar. Och sedan kanske ångra mig när det är försent.

Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen

Nu har jag svarat på era kommentarer och mail, som jag inte hunnit läsa igenom ordentligt under helgen. Jag har också fått en del kommentarer och en hel del mail om vilken rätt jag hade att uttala mig i frågor kring bantning, ideal och övervikt. Jag besvarar dem såhär:

Jag har läst i den här bloggen att du skryter om att du har storlek 25 i jeans. Det blir inte trovärdigt om du samtidigt klagar över ideal och bantning.
Hur kan ni komma ihåg de där storlek 25-jeansen? Jag skrev om dem för två år sedan och då var jag bara genomprivat på bloggen och var knappt medveten om att folk läste den. Jag hade absolut ingen som helst politisk ansats, hade betydligt färre läsare än idag och brydde mig väl föga om att jag la ut en skinny-storlek på min blogg.
Sedan skrev jag om det igen i våras. Det dröjde en halvtimme innan någon påpekade hur mycket jag förlorade i trovärdighet och hur tråkigt det var att jag skrev om de där jeansen. Jag förstod på en gång att det var fel av mig att skriva det och det dröjde en knapp timme tills jag tog bort det.
Nej, jag tycker inte att det är okej att jag skriver ut att jag har storlek 25 i jeans. Framförallt inte om jag är stolt över det. Jag tycker inte att det är okej om jag försöker statuera ett sådant ideal. Därför har jag tagit bort det. Jag har definitivt inte storlek 25 längre, inte för att det spelar någon roll, det borde inte spela någon roll. Ska vi börja basha underviktiga nu istället?
Är inte hela poängen att komma bort ifrån normer kring kroppar, oavsett hur de ser ut, så länge de är friska?
Jag ångrar att jag skrivit om storlek 25-jeans i en skrytsam kontext. Ni har helt rätt i min dubbelmoral och paradox där.

Du är ju uppenbarligen smal, vad vet du om bantning och övervikt? Du har ju dessutom inga barn, du vet ju ingenting om hur det är att vara förälder.
Jag har bantat konstant sedan jag var sju år gammal. Jag var överviktig under större delen av min barndom och uppväxt. Jag vet allt om bantning. GI, Atkins, Nutrilett, kaloriräkning, Viktväktarna, träningsdagböcker, matdagböcker…you name it, I’ve been there done that.
Nu är jag normalviktig. Jag äter sådär hälsosamt och tränar sådär lagom mycket som man ska. Jag har ett extremt komplext förhållande till min egen kropp. Jag har aldrig någonsin påstått att det är enkelt.
Jag har inga barn. Jag fattar att det är skitsvårt. Men jag skriver ur barnets perspektiv. Hur jag minns att det var att ha viktnojande, bantande, matfixerade släktingar. Barnets perspektiv behövs ju också. Det här är mina erfarenheter som barn. Jag hoppar inte på någon förälder. Jag anklagar ingen för någonting. Jag försöker ha en öppen diskussion med er.

Du är inte trovärdig när du själv har så mycket problem med din egen kropp och ideal. Vad är du själv för förebild?
Jag tycker att det är skittråkigt om man inte får uttala sig i frågor som man själv har en komplex relation till. Jag har tidigare skrivit om hur jävla jobbigt debattklimat vi hamnat i idag, där enbart de som följer sina ideal till punkt och pricka och är superperfekta alternativt de som motsätter sig idealen fullständigt är dem som har rätt att uttala sig. Det här är ett typexempel på det. Är det bara de sunda frigjorda kvinnorna som har ett helt okomplicerat förhållande till sin egen kropp, sitt utseende och mat som får uttala sig kritiskt mot bantningshysteri och kroppsfixeringsklimatet nu eller? Jag betvivlar nämligen att de är särskilt många.
Det är väldigt tråkigt om ni anser att jag inte har trovärdighet i de här frågorna på grund av att jag varje dag brottas med mig själv om min kroppsbild och självuppfattning. Det är sorgligt om jag ses som en misslyckad förebild (som om jag någonsin sett mig själv som en förebild, det gör jag inte) för att jag ibland påtalar hur jag förhåller mig till idealkvinnan och hur svårt jag har att vara nöjd med mig själv.
För mig är det snarare en styrka. Att jag kan blottlägga att det inte är så jävla enkelt. Att jag kan kritisera och samtidigt uttrycka hur svårt jag har för det själv. Det handlar snarare om en självreflexivitet än en dubbelmoral för mig.
Jag vill inte ha diskussioner där bara nöjda, självgoda människor som påstår sig leva sina ideal fullt ut får komma till tals. De blir, i mitt tycke, förljugna, ickekomplexa och sällan utvecklande. Jag vill ha självreflexiva, självkritiska, utlämnande och blottande diskussioner där man kan mötas i alla slagsmål med sig själv, samhället och krockande ideal.
Igår ville jag skriva något om min fantastiska höga pennkjol i kombo med min nya blus, som jag bar på Bokmässan. Jag kände mig så himla snygg. Men jag lät bli av rädsla för att bli anklagad för dubbelmoral. Det känns tråkigt om det är där vi har hamnat.

Måste du gnälla på folk som kan banta på ett sunt sätt och försöka lära ut en hälsosam livsstil, bara för att du har haft ätstörningar?
Jag vet inte hur mycket faktumet att jag har haft ätstörningar har med det här att göra. Och jag tycker att det säger väldigt mycket om synen på både ätstörningar och överviktiga när jag får mail av den här typen. Såväl överviktiga som ätstörda befinner sig utanför normen kring det som uppfattas som sund kropp och sund kroppsuppfattning. Vi blir de störande momenten i den normativa världen, befinner oss i olika delar av en utanförskala kring den normala kroppen och det normala beteendet kring mat.
Hälsa och kroppskontroll handlar om just kontroll. Vi premieras när vi lyckas leva i ett överflöd av ohälsosam mat och njutningar och ändå manifestera självkontroll och disciplin genom våra kroppar. Den som gått ner i vikt är duktig utifrån att den lyckats bemästra ett begär efter överflödet och utövat självbehärskning.
Överviktiga uppfattas som att de saknar den självkontrollen. Det gör människor med ätstörningar med. Vi lyckas inte behålla det ”normala”, sunda förhållandet kring överflödet omkring oss. Vi misslyckas med att vara lagom självkontrollerande och disciplinerade.
I början när jag gick ner i vikt premierades jag ofantligt mycket. Alla tyckte att jag hade blivit så fin och vad duktig jag var som avstod den där tårtbiten och så vidare. Sedan, när jag började närma mig undervikt förändrades den synen. Samma människor som tidigare påhejat min bantning och viktnedgång började nu påtala hur fult det var att vara underviktig, att det var dumt av mig att alltid säga nej till sötsaker, hur hemskt det var med kvinnor som inte hade några kvinnliga former och så vidare. Min kropp blev avvikande från normen på ett annat sätt. Mitt matbeteende och inställning till min kropp var inte längre normal. Jag hade misslyckats med så kallade ”sunda” förhållningssättet där man ska sträva efter den normala kroppen.

Det var aldrig meningen att jag skulle börja ”gnälla” på folk som försöker banta på ett sunt sätt och försöker lära ut en hälsosam livsstil. Jag är ju själv intresserad av att ha den. Men nu inser jag att det kanske var och är nödvändigt. Jag förstår att vi som har haft/har ätstörningar stör i er härliga värld av GI-bantning, träningsresultat, kaloritabeller och Paúlun-tips med våra erfarenheter. Vi som påminner om att det faktiskt inte bara är övervikt som dödar. Bantning dödar också.
Hur mycket ska det offentliga rummet eller de närstående bry sig om det? Det är ju ändå bara ett fåtal individer, allmänt sedda som svaga och nervklena, som ramlar ner i ätstörningar om man jämför med alla som lyckas behålla det som kallas för ”sund” relation till kropp och mat (var gränsen går och vem som har en sund relation kan vi diskutera en annan gång)? Varför ska alla bantningsbloggar, hälsoprogram, tidningar, fikarumsdiskussioner etc. överhuvudtaget ta hänsyn till de där människorna som inte förmår sig att hålla gränsen för det normala beteendet?
Nej, det är klart att ni inte ska. Inte i det här samhällsklimatet där individen framhålls och där de svaga får skylla sig själva. I ett annat klimat kanske det hade varit på sin plats att införliva det där gamla slitna begreppet solidaritet i sammanhanget. Jag tror inte att det är möjligt.
Det enda vi som är kritiska till hela den här diskursen, som har erfarenheter också av hur bantning kan förstöra en psykiskt och fysiskt och hur hela den här diskursen kan påverka negativt, kan göra är att fortsätta “vara jobbiga” och “gnälla”.

Men vadå, ätstörningar handlar väl om mer än om att man läst bantningstips? Är det inte väldigt förenklat att påstå att anorexia är en bantning som gått överstyr?
Jag håller fullständigt med. Ätstörningar är psykiska sjukdomar, som beror på oerhört många samverkande faktorer för individen. Jag tycker att det är fruktansvärt och problematiskt när ätstörda buntas ihop i en grupp och allt som oftast används som slagträ i debatter utan att de själva får komma till tals. Överhuvudtaget är självdestruktiva unga, framförallt tjejer, en grupp som det talas om men man talar aldrig med dem, som individer.
Jag ser själv rött när jag hör feministisk retorik som använder ätstörningar som ett slagträ i utseendedebatten, som använder denna förenklade bild av ätstörningar för att vinna politiska poänger. Lika illa är det att sjukvården sällan i behandling av ätstörda ser till individens problem, motivation och orsaker utan istället buntar ihop alla ätstörda enligt normer och mallar (något som jag själv har erfarit).
Däremot anser jag definitivt att ett klimat av bantning och utseendehysteri kan trigga igång ätstörningar, göra att man lättare återfaller i sjukdomen och gör det betydligt svårare att tillfriskna. Precis som självskärande tjejer lär av varandra i skolor, media, Internet.
Dessutom finns det så otroligt många brudar därute som inte utvecklar ätstörningar, enligt den medicinska beteckningen och deras kriterier, men som ändå har jävligt mycket problem med kroppskänsla, självkännedom och självkänsla. Som kanske bara spytt en gång, bantar lite sådär ibland, inte duschar efter gympan, går på olika dieter, står framför spegeln varje kväll och tänker att imorn ska jag banta. Medicinskt betecknade ätstörda är bara toppen av ett isberg av kroppsnojor, dålig självkänsla och konstanta tankar på mat och vikt. Det är viktigt att uppmärksamma alla de andra också och ifrågasätta hur dessa tankar kan fortsätta att existera i en sådan hög utsträckning.

Men var är alla mediabantande män? Var finns papporna i den här debatten? Eller männen och killarna med kroppsnojor?
Bra fråga. De efterlyser jag med.

Uppdatering: Ja, ni är välkomna att maila.

Det är skuldbeläggandet som jag vill komma ifrån

När jag var i sjuårsåldern lyssnade jag på en kvinnlig släkting när hon pratade i telefonen.
- Ja, men när man inte ens ser sitt eget könsorgan när man tittar ner, för att magen är i vägen, då vet man att man är fet, skrattade hon.
Jag ställde mig och såg ner. Jag såg inget könsorgan. Jag såg bara en enorm mage.
Ibland har jag tittat ner igen. Har fortfarande mest sett mage.
Häromdagen när jag stod i duschen kom jag återigen att tänka på det som hon hade sagt, trots att det nu är nästan 20 år sedan. Jag tittade ner igen. Nä, ingen fitta. Bara mage.

Det jag försöker exemplifiera ovan är just det som jag försökte säga i inlägget om bantningsmorsor, men som omtolkats på lite olika sätt. Barn lär sig sina föräldrars mönster, de lyssnar på vad deras äldre släktingar säger även när de inte ska höra och sådant som man lärt sig i barndomen gällande olika känslomässiga betingningar kan komma att sitta kvar väldigt starkt.
Ni har skrivit väldigt kloka kommentarer och mail och gett mig massor att tänka på. Framförallt är det tydligt hur oerhört komplext, skuldtyngt och svårt det här med kropp och mat fortfarande verkar vara och hur infekterat det lätt blir när det ska diskuteras.

En missuppfattning som jag reagerat på är följande:
Jag har ALDRIG menat att föräldrar inte ska försöka leva hälsosamt, motverka övervikt hos sig själv och sina barn, lägga om sina vanor, träna och genom ett annorlunda hälsobeteende försöka gå ner i vikt.
Tvärtom skriver jag uttryckligen i inlägget att jag inte är ute efter att gå på de som är överviktiga eller som lever hälsosamt. Klart man ska äta bra och träna, det tycker ju jag med. Klart man ska försöka gå ner i vikt om man har ohälsosam övervikt. Spelar ingen roll om man är förälder eller inte, man har ju fortfarande rätt att må bra i sin egen kropp. Behöver du gå ner i vikt och mår bra av träningen och maten ska du ju välja det och inte försaka det för dina barns skull, Belinda.
Det jag snarare försöker påpeka är HUR man gör det. Hur man talar om och förhåller sig till sin egen och andras kroppar och till mat, oavsett hur mycket eller lite man väger och hur man äter och tränar, påverkar ens barn.
Jag är uppvuxen i en kontext av övervikt och bantning, av mat som belöning som samtidigt var skuldbelagt. Jag tror inte att jag är ensam om det. Jag har blivit matad med kakor av äldre släktingar, ätit mängder av dem för att inte göra släktingarna besvikna på mig. Här förstod jag att när man äter och njuter i övermått är man duktig. Man visar tacksamhet och kärlek genom att laga, ge och äta onyttig mat. Direkt efter att jag ätit av alla sju sorter på kakfatet, tills kakorna stod mig upp i halsen, fick jag veta att det där var det så mycket kalorier i, det där borde man ju egentligen inte äta och tänka på vikten ska man. Så blev helt plötsligt den där njutningen, som just varit ett sätt att vara duktig på, någonting oerhört skuldbelagt och fel.
Det fanns ett helt komplext system av belöningar och bestraffningar som jag som barn inte riktigt kunde förstå. Man fick inte vara tjock, men äta måste man och tänk på barnen i Afrika. Man måste tänka på kalorierna och borde gå ner i vikt, men ät nu en portion till så blir någon äldre släkting glad.
Ett konstant förvirrat virrvarr där mat var tröst efter en dålig dag och samtidigt det absolut mest skuldbelagda.

Jag tror att barn har oerhört lätt för att snappa upp de där underliggande känslorna och värderingarna. De sätter sig väldigt lätt i ryggraden. Det jag vill säga till föräldrarna, oavsett övervikt eller undervikt, träningsnarkomaner eller soffpotatisar är följande:
Undvik negativa värderingar, negativt värdeladdade ord, skuld och måsten kring kropp och mat. Äter man eller bjuder barnet på bullen så får man fan vara konsekvent i det. Då uttalar man inget dåligt samvete och påtalar det onyttiga i bullen efteråt. Måste man diskutera sin kropp gör man det när barnet inte hör. Använd aldrig negativt värdeladdade ord som bantning och diet inför barn.
Ät hälsosam mat och träna, helt enkelt. Så att kroppen mår bra. Både barnens och ens egen.
Det handlar om att fylla det med positiv värdeladdning istället för att göra det till någonting skuldtyngt som handlar om att försaka och att ”misslyckas” när man inte står emot överflödet av allt det njutningsfyllda.
Mammor är inga supermänniskor. Inte pappor heller, för någon påtalade mycket riktigt att mammorna får jävligt mycket skuld i hela den här karusellen och att papporna inte är närvarande. Även kvinnor som är mammor lever med ideal, paradoxala relationer till kropp och mat och så vidare. Men man kan ha det i bakhuvudet, en tanke bakom.
Låt hemmet bli en frizon för kroppen. Där barnets kropp bara får vara en kropp som äter och tränar och mår bra. Där barnets kropp får en exil från bedömningar, fördömanden och skuld.
Du behöver inte vara en förebild för hela Sverige, Belinda. Det finns redan så många mediabantande kvinnor, en mer eller mindre spelar föga roll för mig personligen. Men att försöka vara en förebild för sina barn, det är fanimej ens skyldighet som förälder.

Rädda döttrarna från den sociala bantningsgenen

Och hur bantar man som mamma utan att sätta dumma griller i huvudet på sina döttrar?”, undrar Belinda Olsson i kvällens Studio Belinda.
Svaret är tråkigt nog, Belinda: Det gör man inte. Det kan man inte. Inte heller kan man kroppsdiskutera, kaloriräkna, sucka över att jeansen blivit för trånga, välja att inte ta den där bullen till kaffet, berömma sina väninnor som gått ner i vikt, själv få komplimanger för att man gått ner vikt eller prata om att man nog inte borde ätit den där bullen efter att man redan käkat upp den, utan att man sätter dumma griller i huvudet på sina döttrar.
De märker det. De tar upp det. De efterhärmar och tar efter.
Om mamma får beröm eller berömmer när någon går ner i vikt, då är det bra att gå ner i vikt. Om mamma inte är nöjd med sig själv, varför ska då jag vara det? Om mamma inte äter bulle och springer som en galning varje morgon, borde inte jag då också göra det? Om mamma klagar över sin kropp, borde jag också göra det.
Det går inte att smyga. På något sätt överförs kroppsnojorna likt förbannat till kidsen. Genom små, små saker och ord. Sådant märks. Ens mamma är ens närmaste kvinnliga förebild under ens uppväxt. Om inte ens en mamma kan visa i ord och handling att man duger som man är, vem ska då visa dottern det? Kan inte morsan få vara frizonen från Veckorevynbantning och Barbieideal, viktnojande kompisar och makeoverprogram? Din dotter kommer att få kämpa så jävla hårt, varje dag, med att försöka duga som hon är och stå emot alla fucking ideal, Belinda. Kan inte hennes mamma få vara en trygg förebild i det?

Jag säger inte att inte överviktiga ska banta, av hänsyn till deras barn. Jag säger inte att man inte ska försöka implementera sunda vanor och hälsosam mat i sitt eget och sina barns liv. Jag säger bara att for fucks sake, tänk efter. Låt bli att öppet prata om varför ni inte tar den där bullen, om ni måste ge komplimanger till vänninnan som viktväktarbantat – gör det så inte dottern hör, klaga aldrig över er kropp inför era barn och gå inte på några skitdieter som era ungar också kommer att vilja testa. Sänd heller inga dubbla budskap om fredagsmysets snackstillvaro som trygghet och trevlighet, för att i nästa stund börja prata om hur mycket kalorier chipsen innehåller och imorn blir det lång joggingtur. Barnet får då först veta att det inte bara är okej, utan dessutom trevligt och socialt att äta tillsammans för att sen få skuldkänslor och få veta att det är fel.

Det spelar ingen roll hur många gånger man säger till ett barn att hon duger som hon är om man inte kan visa att man tycker att man duger själv. Om inte mamma tycker att hon duger, hur kan då jag duga? Bantningsbeteenden och inställningen till mat kan grundläggas tidigt. Kan vi inte åtminstone försöka uppfostra en ny generation döttrar till att ha lite bättre självkänsla, kroppssjälvförtroende och mindre matneurotism? De kommer att behöva fightas mot så mycket ideal ändå, utan att ha en mamma som för över den sociala bantningsgenen till dem.

Den åttonde mars tvåtusenåtta (jag har bytt ut glasögonen mot linser)

Jag går inte i något demonstrationståg i år. Det är nog första gången på fem år jag inte deltar.
Jag har pratat om demonstrationen som en självklarhet i flera veckor. Jamen detklart man ska gå, det gör man ju bara. Sedan insåg jag igår att jag faktiskt inte ville. Det var bara något som man gör, för att man måste, för att det är feministens plikt och tradition ungefär som mormor tvingar sig själv att göra fem sorters inlagd sill varje jul för att det är en husmorsplikt, trots att ingen har lust att äta av den.
Jag har ingen lust att demonstrera i år. Vill inte gå där och frysa häcken av mig och skrika samma nötta, gamla slagord som alltid skriks. Det betyder inte att jag inte anser att demonstrationerna inte är viktiga, jättebra. Det handlar inte om att jag inte hade stått för en större del av slagorden, även om de alltid – av förklarliga skäl – förenklar och förminskar politiska frågor till små rim jag inte alltid känner mig bekväm med.
Men jag hade bara ingen lust.

Jag insåg att det var okej att inte demonstrera. Det är ingen feministisk plikt. Det finns helt enkelt ingen sådan överhuvudtaget. Det finns ingenting som säger att man ska praktisera sina politiska åsikter på ett eller annat sätt. Det finns ingenting som säger att ens politiska åsikter inte får förändras, nyanseras, ifrågasättas och betvivlas. Tvärtom, de politiska åsikter som inte gör det blir skrämmande dogmatiska och man tappar verklighetsförankringen. Verkligheten är konstant förändrad och nyanserad och det finns aldrig några rätta svar på någonting.

Jag tog på mig mina feministiska glasögon när jag var i tolvårsåldern. De brukar säga att när man väl börjat se världen genom dem får man inte av sig dem. Jag håller inte med.
Under det senaste året har jag tagit av mig mina glasögon och börjat använda linser istället. Lager på lager av dem. Ett par feministiska linser, ett par queera, ett par intersektionella, ett par klasslinser och så vidare. Det var enklare att bara ha ett par feministiska glasögon. De var färdigslipade för att passa mina ögon och jag såg klart med dem, såg hur allting egentligen stod till. Med flera lager linser blir det svårare. Världen blir suddigare, mer konturlös då alla diskursers konturer flyter in i varandra och bildar komplexa mönster framför ens tidigare så klara ögon. Men det är mycket mer spännande.

Idag slukar jag inga kvinnodagsartiklar och blir skitförbannad och ser exakt hur saker och ting ska lösas enligt min världssyn. Idag ströläser jag lite valda delar, ungefär som jag kommer plocka lite kvinnodagsaktiviteter utifrån ork och lust, och jag kan inte läsa dem bara med glasögonen på utan måste läsa dem med alla linserna. Jag hittar en massa andra ingångar på tidigare så tydliga problem och lösningar. Jag vet att man inte måste vara Pär Ström för att kunna kritisera den hegemoniska jämställdhetsdiskursen i Sverige, tack och lov.
Jag läser artiklar om behovet av närvarande pappor och förbannar inte bara faktumet att vi med den här takten kommer att dela lika på föräldraledigheten om 211 år. Jag läser med de queera linserna och blir trött på diskursen som anger att män behövs för att uppfostra ett barn, som att de besitter andra egenskaper utifrån att de är män och som därmed fortsätter föra illusionen om kön och män och kvinnor som komplementära motsatser vidare. Jag tänker att om 211 år, om vi finns kvar på jorden, kommer förhoppningsvis kön inte existera utan bara människor.
Så surfar jag omkring med alla mina linser på mig och jag vill inte gå i något demonstrationståg i år. Vill inte förenkla en politisk kamp, som samtidigt är minst tio olika politiska kamper som ibland samverkar och ibland motsäger varandra, till enkla slagord. Jag säger heja ni som gör det, jag säger heja mig som avstår för min viktigaste feministiska strategi är att må bra och just idag mår jag inte bra av att demonstrera, jag mår bra av att göra någonting annat.

Det finns ingen politisk plikt. Det finns bara en unnest i viljan att förändra saker och ting, betrakta världen genom kritiska glasögon eller linser, ett underbart ok i känslan att världen inte ser okej ut som den gör. Det finns inga rätta svar. Det finns bara en massa komplexa problem med olika ingångar och lösningar och ju mer man syltar in sig i problemen, desto svårare är det att hitta svar men det är också det som är det spännande. Man måste tro för att kunna förändra, man måste konstant tvivla för att inte bli dogmatisk.

Min längtan, det sekundära föräldraskapet. (Ja nu barnbloggar hon IGEN)

Jomen för att jag och syster sitter där i soffan och tittar på världshistoriens sämsta TV-film på femman och är, som vanligt, världshistoriens bästa bitchsystrar av sarkasm och skratt ihop och jag säger:
- Jag vill också ha ett sånt stort stort hus ute på landet, helst amerikanska södern och sitta där i hammocken på verandan och dricka lemonad och ha massor av barn som springer omkring nedanför.
Syster går in och påpekar, naturligtvis påpekar, att du ska väl inte ha barn eller och vad är det där för konstig dröm du har, du som är citymänniska?
Jag som svarar att fick jag leva mitt liv på ett helt annat sätt, helt utan logik placera mig någonhelst annanstans, då skulle jag flytta till amerikanska södern. Äta amerikansk, fet och sockrad mat, gå upp 20 kilo, få hängpattar och jätteröv och inte tycka att det gjorde någonting utan att jag var tjock på ett härligt, vackert sätt, helt utan bantningspanik eller GI-nojor. Jag skulle bo i mitt stora hus där solen alltid sken och adoptera massor av övergivna barn som jag skulle ta hand om. Vara obegränsad kärleks-big mama med jättefamnen och älska alla mina ungar över allt annat. Steka amerikanska pannkakor med massor av lönnsirap och sylt till dem under helgmornar och se dem leka på den stora gården medan jag satt där med min lemonad och såg på och läsa godnattsagor för dem alla i min enorma säng på kvällen. Och varje söndag skulle jag ta med dem till kyrkan där det var sådär som det borde vara i kyrkan om inte det lutherska arvet av skuld, tristess och pisstråkiga, deppiga psalmer låg över oss i Sverige. Sång, glädje, dans och livsbejakande i galna gospelhymner och där skulle jag stå och svänga med jätteröven och sjunga högst och mest falskt av alla.
Så ser drömmen ut alltså och det är en av drömmarna som kommer att arkiveras under fliken Nä, ge dig, It aint gonna happen, tillsammans med drömmen om att bli världens vackraste bög och gifta mig med Peter Jöback, bli världskänd kvinnlig rappare med grymmaste texterna och flowet och drömmen om att bli dansare och göra succé med egna dansuppsättningar.

Men syster påminde mig om något. Hur jag som barn tydligen också haft en liknande dröm. Mina adoptions/fostermammadrömmar. Jag minns det också. Jag drömde sällan, nästan aldrig, om biologiska mamma pappa barn-livet. Jag drömde om att vara den härliga, kärleksfulla mamman som tog hand om barnen vars föräldrar lämnat dem, som inte hade någon. Minns hur jag tänkte att jag skulle överta föräldragården, ha hela huset fullt med ungar som jag skulle ta hand om på egen hand och göra lyckliga. Varken man eller kvinna (förvisso var jag ju inte så överdrivet insiktsfull gällande min sexualitet vid nio-tio års ålder) fanns med i bilden. Bara jag och mina övergivna barn.

Någonting som slår mig när jag läser Katrin och Alex-barnbråket är hur hon flera gånger upprepar att okej, adopterar vi kan jag tänka mig fyra barn. Eller folk som kommenterar och säger att adoptera då, för det verkar ju vara graviditet och förlossning du har svårast för. Och hur det hela tiden kommer bort, avfärdas som skämt, inget reellt alternativ ju också fortsätter det tjatas om bristningar och amningstuttar. Precis som i de böcker jag läst som handlar om ämnet, någon kan inte få barn, framstår adoption som nödalternativet, det man absolut aldrig skulle ta till om man verkligen, verkligen inte kan få biologiska barn. Precis som alla barnlösa par som kämpar år ut och år in med komplicerade, dyra och påfrestande behandlingar för att de till varje pris ska ha det där biologiska barnet.
Varken jag eller tioåriga Elin fattar. Jag är inte särskilt insatt i adoption, mer än att det ju är en lång och krävande process för att få adoptera, men är det verkligen det det handlar om? Då är ju IVF-behandling minst lika dyrt och krävande. Eller är det tanken på det dubbla ansvaret; inte bara uppfostra ett barn, utan även ett barn som kommer att tampas med frågor kring sitt ursprung, sina båda kulturer, att ha blivit övergiven som nyfödd osv? Eller är det helt enkelt så att människor så gärna vill ha sina egna gener överförda till en ny generation, se spår av sig själva i någon annans ansikte?

För mig har aldrig adoption varit ett sekundärt föräldraskap, har aldrig förstått det tänket. Att föräldrar till adoptivbarn blir några slags andra klassens föräldrar, de som misslyckades med att få normen –biologiska barn. I själva verket är det betydligt svårare och mer krävande att bli adoptivförälder. Vilket omoget blockmongo som helst kan råka ut för en trasig kondom, för att adoptera krävs utredning och godkännande. Och att få ta hand om ett barn som blivit övergivet och ge det möjligheter till en annan tillvaro med obegränsad kärlek, kämpa för att stödja barnet i dess identitetskamp och ursprungsfrågor, är inte det ett väldigt vackert föräldraskap? Är det inte i själva verket en väldigt fin och stor tanke; att dels inte sätta fler barn till en överbefolkad jord, dels ta hand om någon som biologiskt är någon annans?
Och ja, jag förstår storheten i att se sina egna drag i en ny människas ansikte, att veta att ens gener förs vidare (i och för sig ger jag inte så mycket för mina gener av psykisk sjukdom i släkten och avstår gladeligen från att sprida dem vidare till nästa stackare), men storheten ligger väl snarare i att veta att det finns en eller några människor som präglats av din uppfostran, din kärlek och sätt att behandla dem snarare än om man bär samma sorts näsa eller hudfärg.

Det är som om det äntligen slår mig att jag ju visst vill ha barn. Att jag kommer att komma till en punkt då karriären kommer kännas som tom strävan om det inte fylls med något mer. Men att jag skyr det biologiska moderskapet och alltid burit samma paniknejlivrädsla för att bli gravid och föda barn. Lika starka har nog mina drömmar om adoption alltid varit. Från de övergivna barnen vid tio års ålder fram till de senaste åren då jag inte kan släppa kärleksögonen från adopterade barn på bussar eller i parker. När jag knappt ser på andra barn knyter det sig i magen av längtan när jag ser adoptivbarnen. Skamset har jag försökt vara tyst om det (utom på fyllan, aldrig på fyllan då jag istället säger korkade saker om att utländska barn ju är mycket sötare). För det handlar inte om att de är sötare, ingen sådan bakochframvänd rasism av överdrivet förhärligande av andra kulturer och människor med annat ursprung som jag varit rädd för att det handlat om. Det handlar om att när jag ser biologiska barn ser jag en framtid jag inte vill ha, men som förväntas av mig. När jag ser adoptivbarn ser jag min längtan.

Får jag välja en framtid väljer jag en framtid då jag breakar allt vad karriär heter när längtan blir för stor. Då jag skickar in de där adoptionspapprena, även om jag gör det på egen hand (förmodligen på egen hand, möjligheterna att hitta en man som frivilligt avstår sitt biologiska faderskap känns jäkligt små och även om lagstiftningen i Sverige tillåter homoadoption gör ju som bekant andra länders lagstiftning fortfarande inte det).I framtiden står jag en lördagmorgon och steker massor med pannkakor till mina älskade adoptivungar i ett kök av skällande terriers, morgonspattiga barn och hur mycket kärlek som helst. Varken samhällets eller logikens dröm, bara min.