Alla mina kvinnliga excentriker och genier

Jag har några Stig Larsson-romaner stående i min bokhylla. Jag har läst dem ett par gånger. Ja, ett par gånger för så gör jag med litteratur som har hyllats men som jag själv inte berörs av eller förstår grejen med vid första läsningen. Då ger jag dem en chans till. Kanske har jag missat någonting. Men nej. Stig Larsson säger mig fortfarande ingenting. Det är urtråkigt.

Redan där kan ni idiotförklara mig om ni vill, men vänta för det kommer mer. Klas Östergren har jag också gett flera försök. Urtrist och platt. För att inte tala Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Det är en av våra största svenska klassiker och den ger mig ingenting. Gnäll och leda är inget problem i sig, större delen av vår litteraturhistoria består egentligen mest utav gnäll. Det fungerar utan problem så länge det är bra skrivet. Problemet är att Doktor Glas inte ens är särskilt intressant skriven. Röda rummet är samma sak. Åh Strindberg, så intetsägande din roman är. Tröttsam och tråkig.

Jag brukar vid jämna mellanrum könskvotera in alla manliga klassiker i den läsning som till större delen består av kvinnliga författare. Jag vet inte varför jag nästan bara läser romaner och lyrik skriven av kvinnor. Det är varken någon feministisk grej eller en identifikatorisk fråga, jag anser inte att konst och kultur ska kvoteras och fördelas jämlikt för sakens skull eller att jag skulle ha lättare att känna igen mig i litteratur skriven av kvinnor.

Jag tycker mest, på det stora hela, att kvinnor oftast skriver bättre, roligare, smartare och mer intressant. Men för att inte bli sedd som någon motsvarighet till manlig kulturmisogyn som låter männen breda ut sig i både bokhylla och skivsamling utan eftertanke, brukar jag ibland knö in lite manliga författare där också.

Jag blir, som ovan sett, nästan alltid besviken. Ta Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vilken fullständigt menlös roman. Den gav jag säkert tre försök, för jag ville så oerhört gärna känna allt det där som så många verkar ha känt när de läste den. Jag kände ingenting. Bara ett vagt förakt, som övergick i fullständigt ointresse, för huvudkaraktären. Ibland hittar jag förvisso guldkorn i all litteratur skriven av män. Alla mina älskade ryssar, från Bulgakov till Nabokov och allt däremellan. Eller beatpoeterna, åh vad hade min begreppsvärld varit utan Allen Ginsberg?

Men när jag tänker på alla romaner och diktsamlingar som jag läser om för ren njutning, är nästan alla skriven av kvinnor. Alla kvinnliga författare och lyriker, med spännande och excentriska liv, fantastiskt språk och skönlitterära världar som känns och bränns om och om igen. Selma Lagerlöf, Elin Wägner,  Elfriede Jelinek, Ann Jäderlund, Katarina Frostenson, Birgitta Trotzig, Aase Berg, Bodil Malmsten, Agneta Klingspor, Arundhati Roy, Birgitta Stenberg, Victoria Benedictsson, Sonja Åkesson, Suzanne Brögger, Vita Andersen, Kerstin Thorwall… jag kan fortsätta i evinnerlighet att namedroppa alla mina genier.

Men det intressanta är inte huruvida min privata bokhylla är snett könsfördelad. Överhuvudtaget är könsfördelning inte särskilt intressant. Det intressanta är snarare hur vi betraktar författare; som excentriker, genier eller misogyner. I min värld är Birgitta Trotzig den svenska samtidens absolut bästa exempel på skönlitterär begåvning och genialitet. Jag anser att hennes romaner håller en helt annan klass och kvalitet än exempelvis Stig Larsson. Men spelar mitt kvalitetsanspråk någon roll?

Nej, egentligen inte och därmed borde det inte göra det i andra fall heller. Jag ifrågasätter starkt vad ett begrepp som “begåvning” innebär, vad en genialitet innefattar och vad som definierar kvalitet inom litteratur. I hela debatten kring Stig Larsson, som innehållit allehanda vinklar, ifrågasätts aldrig hans genialitet eller litterära kvalitet. Jag håller med Therese Bohman om att den feministiska vinklingen som Beckmans ursprungstext presenterade egentligen inte var särskilt intressant. Män svinar, människor svinar, människor i en kulturell maktposition utnyttjar den och människor i en annan kulturell maktposition slår tillbaka. What’s new? Jag tycker knappast att exemplet Stig Larsson var en särskilt bra representant för könsstrukturer inom kulturvärlden som jag är övertygad om existerar.

Men frågan Bohman ställer är också en helt annan. Var är de kvinnliga excentrikerna? Mitt svar är att de är överallt. Min bokhylla och min inspirationsmässiga källa är full av spännande kvinnor som jag utan tvekan skulle beskriva både i termer av genier och excentriker. Jag tror snarare att det saknas kapacitet att både se dem överhuvudtaget och se dem på samma sätt som män. Däri ligger ojämställdheten.

Låt Stig Larsson hota med att pissa i munnar och vara allmänt misogyn. Men döm honom i så fall lika hårt som ni hade dömt en kvinna och var inte rädd för att se vare sig svinighet eller genialitet hos kvinnor heller. Det finns inget enhetligt litterärt kvalitetsbegrepp, lika lite som en genialitetsmall eller en könskodad excentrism.