Kärleksforskning som havererar

Krönika publicerad i GP Kultur 28/5

Två ämnen som ofta faller offer för spekulativa vetenskapsartiklar är genus och relationer. Tillspetsade och inte sällan fulla av motsägelser hänvisar journalistiken till djurförsök, forskningsrapporter, biologi och statistik om vartannat. Vi vill ju så gärna att biologin ska kunna bestämma vilka vi är, hur vi mår och hur vi lever. Att det finns en biologisk universalism som vi inte kan motsätta oss i en komplex, svår och mångtydig värld. Således forskas det fortfarande på skillnader i mäns och kvinnors psyke, homosexuellas hjärnor och mänskliga relationer. Vi får fortfarande rubriker som den TT-artikel som återpublicerats i en rad större tidningar och diskuterats i radio i veckan: ”Livslång kärlek med hjälp av medicin”.

Artikeln slår fast att drömmen om den livslånga kärleken inte överensstämmer med vår nuvarande livslängd. Så länge medellivslängden var 35 år var det inte ett särskilt stort problem att hålla sig till samma partner. I dag lever vi mycket längre, men våra förhållanden är fortfarande inte längre än i snitt 11 år. Det finns en lösning, påpekar forskarna i artikeln. Man kan mixtra med hjärnsubstanser, tillsätta oxytocin och vasopressin i ett piller och genom medicineringen kan kärleken hållas vid liv även efter att den evolutionärt sett borde dött ut. Och så lite hänvisningar till monogama och promiskuösa (vilket tydligen är ett annat ord för att byta partner då och då) sorkar som blivit utsatta för ”lyckade försök”.

Det är en eggande text. Man kan se hur den sätter igång tankar och diskussioner. Om jag fick möjligheten att äta medicin för att älska min partner resten av livet, skulle jag då göra det? Samtidigt är den ett vetenskapligt och etiskt haveri av förutsättningar kring att livslång kärlek är någonting naturligt gott, att sorkar och människor fungerar på samma sätt, att vi bör medicinera oss till det som många påstår är ”naturligt” i ett samhälle där en sexuell partner för resten av livet fortfarande norm.

Artikeln lämnar mig inte bara irriterad utan också en smula sorgsen. Det finns forskning som visar på hur sociala faktorer som ojämlikhet, segregation, underordning och hot om våld påverkar våra liv. Vi vet att vi lever i en värld med så stora klyftor att somliga dör och andra lever i överflöd. Ändå forskar vi tydligen på mediciner som ska ta bort hjärtesorg och separationer, den sortens lidande som ofrånkomligen är en del av livet.

Nycander och illusionen om sanning

Det är lustigt med liberaler. Mot de flesta analyser som inbegriper förövare/offer, strukturer, ojämlikhet och diskriminering svarar de att man inte ska vara så lättkränkt och ta av sig offerkoftan. Det är faktiskt ens eget ansvar att förändra saker och sluta skrika om att du blivit felbehandlad i tid och otid. Det är lustigt med liberaler när de samtidigt sällan spiller en chans att påpeka att de är förtryckta av media, de gängse politiska strömningarna och vänstermakten och verkar gilla att gråta ut i tid och otid över dessa faktum.

Nej, det gäller inte alla liberaler, men jag har hört Fredrik Segerfeldt påpeka att hela DN Kultur är ett vänsterprojekt och X antal liberala debattörer åberopa jante så fort de blir ifrågasatta, tillräckligt många gånger för att se ett mönster. Liberalernas motbegrepp till kränkt stavas jante och är lika effektivt att använda när man känner sig felbehandlad. Men man slipper det där jobbiga offerbegreppet. Det är ju bara andra som är avundsjuka.

Något sådant tänkte jag när jag läste del 1 (fortfarande helt bisarrt att det är 2) i Svante Nycanders DN Debatt-svador mot den utbredda antiliberalismen på kultursidor och på universitet. Jamen, det är väl bara för dig och Timbro att ta av er offerkoftorna och förändra mediaklimatet då, Svante. I övrigt var det svårt att reagera när jag inte kände igen mig överhuvudtaget. Som Gustav skrev: Ja, möjligen från demonstrationståg och vänsterkretsar, men knappast från kultursidor. Men jag vet inte, som varande vänster kanske jag bara är maktblind, även om jag håller med om en hel del liberala åsikter och har större slagsida åt socialliberalhållet än gammvänster.

Nog om detta. Hade det inte kommit en del 2 hade jag kanske nöjt mig med ovanstående häcklande analys, fått några arga kommentarer och lämnat det där. Men del 2 är så mycket mer problematisk.

Nycander företräder nämligen effektivt illusionen om en forskning fri från såväl ideologi, som relativism. Den rationella analysen och sanningsbegreppet är det enda som ska finnas i universitetsvärlden. Som om det någonsin varit så enkelt. Att universitetet enbart kan bestå rationell analys och oberoende sanningar är ungefär lika trovärdigt som att Public Service alltid kan vara helt objektivt. En schimär, för att upprätthålla status och förtroende, men alltid någonting som skarvar.

Har Nycander undersökt om någon antiliberalism frodas på handelsprogrammet eller nationalekonomin? Är det rationellt och sanningssökande att nästan ingen kurslitteratur skrivs av kvinnor och att såväl filosofi som idé- och lärdomshistoria misslyckas med att ta upp flera betydande kvinnliga filosofer och tänkare? Personligen har jag läst kurslitteratur kring alltifrån att män och kvinnor talar olika språk för att vi har olika sorters hjärnor till ett folklustigt historiehumbug om landsbygdens bordeller under 1600-talet. Antiliberalism är bara ett av problemen med dagens kurslitteratur och undervisning.

Universitet, och i synnerhet humaniora, lider av stora problem idag. Ekonomiska resurser utarmas och krav på anställningsbarhet och nyttoforskning gör att bildning blir en parantes i ett utbildningsväsende som alltmer dansar efter såväl statens som marknadens pipa, snarare än att vara en fri samhällsinstitution. Det är ett enormt problem och just därför gör det mig så ledsen när stofila akademikermän tar patent på problemet med sin lösning om att det är rationalitet och sanning som behövs och har utarmats. Inte sällan utmålas genusvetenskap och postmodernistiska tankegångar som det som utgör hotet. Det konservativa tillbakablickandet till ett universitet utan politiska strömningar är att se tillbaka på något som aldrig funnits.

Staten och marknaden ska inte lägga sig i universitetet, skriver jag, men påpekar samtidigt att utbildning och forskning utan ideologi och partiskhet är omöjlig. Hur går det ihop? För mig är det två skilda saker. Att kräva att forskning ska leda till samhällsnytta är att sätta universitetens roll på spel och underkasta forskningen samhället. Att sätta press på studenter att komma ut som anpassningsbara för arbetsmarknaden är att sudda ut det som borde vara det primära med utbildning: Förmåga till kritiskt tänkande, egna slutsatser och analyser. Just detta ska undervisning och forskning handla om: Den får vara ideologisk, partisk och kommer så alltid att vara. Det kommer aldrig att finnas rationella sanningar enbart i varje ämne och disciplin. Men just därför är universitetsutbildning så viktig. För att den övar människan i att ta ställning, ifrågasätta och göra sina egna slutsatser. För att vi därigenom kan diskutera och ifrågasätta det som upplevs som fasta sanningar.

Det är märkbart att samma män som menar att universitetets sanningssökande utarmas är emot tanken om att studenter ska uppmuntras i kritiskt tänkande och egna slutsatser. Johan Lundberg har i en rad texter påpekat att detta inte är utbildningens primära roll. Samtidigt är det svårt att tänka sig hela filosofkanonen utan kritiskt tänkande och ifrågasättande. Är inte intellektuell just någon som drar självständiga analyser, oavsett strömningar? Varför är Nycander så förfärad över att studenter indoktrineras med antiliberal lära, när han samtidigt vill att de ska lära sig den rationella sanningen?

Angående statliga interventioner i utbildning brukar genuscertifikat vara ett förtjusande hatobjekt att ta upp. Jag är glad att Nycander höll sig borta därifrån. Jag är personligen också emot såväl jämställdhetsplaner som certifieringar i jämställdhetens namn, vilket mer handlar om min avog mot urvattnad statsfeminism än något annat. Men att påpeka att staten inte ska lägga sig i och styra är inte särskilt fruktsamt argument här heller. Var det inte statliga och samhälleliga influenser och beslut som gjorde att kvinnor under väldigt lång tid inte hade tillgång till universitetens korridorer? Var det inte det dåvarande samhället som gjorde att vissa klasser inte kunde förskanska sig högre utbildning? Som om inte universiteten alltid anpassat sig och tvingats göra eftergifter eller inskränkningar, beroende på rådande samhällsklimat.

Det gör mig rädd att så många fortfarande förespråkar rationell analys och inte tror på att all forskning och undervisning är subjektivt influerad. Det gör mig ledsen att genusvetenskap, poststrukturalism och queerteori gång på gång får bära skott från de män som känner sig hotade av att deras sanningsbegrepp ska gå förlorat. I själva verket ligger genusvetenskapen långt framme i att tydliggöra forskarens roll. Till skillnad från exempelvis socialantropologi, som också är en subjektivt och samhälleligt influerad disciplin, är det få genusvetenskapliga avhandlingar som inte innehåller en självreflexiv redovisning av forskarens roll och bakgrund och hur detta kan komma att förhålla sig till materialet. Det är sant att man relativiserar sanningar, men det sker på ett mer ärligt sätt än det traditionella. Alla är influerade av sin bakgrund och tidsanda, så också Nycander. Jag önskar att han lärde sig något av postmodernismens självreflexivitet och kritiska tänkande, istället för att spä på fördomar om de nya disciplinerna som han uppenbarligen inte vet någonting mer om än att hans maktposition känns hotad.

ps. Roande är att jag använt mig av Svante Nordins Humaniora i Sverige, precis som Nycander, för att hävda just sanningars relativisering som en del av humaniorans tradition. So much för att kunna tolka litteratur enhetligt och objektivt.

Fri forskning kräver fritt tänkande

Få akademiska discipliner är så omdiskuterade som genusvetenskap.

På antifeministiska bloggar och forum är ämnet ett hett byte att hugga på så fort chansen ges. Debattörer som Tanja Bergqvist och Per Ström, som aldrig förspiller en chans att utmåla statsfeminismen och dess gelikar som samhällets största hot, utmålar genusvetenskap som ett pseudoämne med ambition att uppfostra nya generationer kvinnor i den renläriga feminismen.

Likaså är många kritiska till hur det genusvetenskapliga ämnet förhåller sig till en forskning fri från politisk styrning, samt de genus- och mångfaldsplaner som har börjat genomsyra universitet och dess institutioner. Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, har i ett otal texter jämfört universitetens genusarbete med totalitarism, styrning och dragit referenser till George Orwells 1984.

Jag håller med Lundberg om att de genuscertifieringar som pågår är problematiska. Både jag och många bekanta som studerar vittnar om problemen när ointresserade och ovilliga föreläsare tvingas peta in någon genusaspekt i sitt material. Att få någon som föreläser om språkfilosofi att hitta en genusvetenskaplig vinkel leder i själva verket snarare till en hopplös situation där föreläsaren avslutar med något mumlande om att det inte fanns så många framträdande kvinnliga språkfilosofer på 1700-talet.

Däremot är det ett faktum att universitet dras med stora problem rörande dålig insyn, dåliga arbetsmiljöer och ojämlika villkor. Flertalet undersökningar visar att universitetsvärlden är en plats där både mobbning, sexuella trakasserier och härskartekniker förekommer i hög utsträckning. Det som universiteten behöver här är större insyn och bättre arbete, istället för att sätta sin tillförsikt till att den fria forskningen ska lösa alla strukturella, såväl som interna, problem.

Men genusvetenskap har föga med tafatta jämställdets- och mångfaldspolicys att göra. Den kan heller inte sammankopplas med vare sig könsmaktsordningsteorier eller statsfeminism. Snarare verkar genusvetenskapen som en kritisk blick på dessa.

Mitt år på masternivå i genusvetenskap var det som verkligen lärde mig vikten av kritiskt tänkande och ifrågasättande av auktoriteter. Vi diskuterade allt ifrån problemen med identitetspolitik, klass, handikapp, postkolonialism, segregation och HBT-frågor. Vi läste texter som emotsade varandra och hade långa diskussioner. Jag har aldrig läst någon universitetskurs som så starkt betonat vikten av kritiskt ifrågasättande och att tänka själv som genusvetenskapen gjorde. Genusvetenskapen är en nödvändig, tvärvetenskaplig disciplin som ligger i gränslandet mellan idé- och lärdomshistoria, sociologi, lingvistik och socialantropologi. Ämnen som så vitt jag vet aldrig anklagats för att vara politiskt styrda, trots deras politiska innehåll. Om den fria forskningen ska bestå behöver den också studenter som är skolade i fritt och kritiskt tänkande. Där har genusvetenskapen, bättre än många andra discipliner, lyckats.

Krönika publicerad i VK 4/2

Forskning kring sociala medier och Internetbaserad kommunikation sökes

Såhär, en månad innan ansökan till forskarutbildning ska vara inlämnad, är det naturligtvis helt bedrägligt att byta avhandlingsämne bara sådär. Naturligtvis är det just det som jag har gjort. Den kommande månaden kommer jag med största sannolikhet grotta in mig i ett nytt ämne och ett, delvis, nytt forskningsområde.
Eftersom det är ett ämne som en hel del av er känner till ber jag om er hjälp.
Ge mig alla tips ni har på forskning kring sociala medier och webb-baserad kommunikation. Allt är av intresse just nu, sålla får jag göra längre fram i processen. Tacksam för all hjälp jag kan få i nuläget!

Inte förvånad, men jävligt onöjd

På P1 debatterar just nu Lars Leijonborg med Stockholms universitets rektor Kåre Bremer om den forskningsproposition som idag har lagts. Föga förvånande är det strategiska incidament i fördelningsindikatorerna, där både humaniora- och samhällsvetenskap missgynnas grovt.

Här kan man läsa Kåre Bremers mycket vettiga kritik.

En pseudovetenskaplig kortartikel kring eftersex-prillans varande

För att undkomma min deadline började jag funderade på en helt ovärd och irrelevant sak, som visade sig vara ganska intressant.
Alltså, det här med eftersex-prillan.
Varje nikotinist av rang vet ju att eftersex-nikotinet är det absolut bästa nikotinbruk du kan uppleva. Livet är, förhoppningsvis, redan top notch och sedan adderar man lite nikotin till det och det blir så jävla top notch. Det finns många fina nikotinstunder här i livet, men få slår det nikotin som man konsumerar efter avslutat samlag.

I den gängse tolkningen av sex och romantik, såsom den skildras i konst, kultur och media, har här cigaretten fått en upphöjd och normativ roll som det nikotin som intas efter sex. Hur många filmer har man inte sett där avslutat samlag mellan parterna anges med hjälp av ett klipp där de ligger i sängen och intar en varsin cigarett? Det är ju en klassisk, romantisk bild av nikotinbruket efter sex. Kolla bara Carrie Bradshaw, hur många cigg har inte hon och Mr Big rökt efter att de återigen hoppat i säng med varandra? Att det däremot är mad shit ofräscht och dessutom förenat med mycket fara att röka i sängen säger den klassiska, romantiska bilden ingenting om.
Här lever eftersex-prillan en undanskymd och sorglig roll. Må så vara att denna nikotinsort i stort sett bara existerar i den utsträckning som den gör i de nordligare länderna och att det vore underligt om Carrie Bradshaw la in en prilla rapé efter att hon och Mr Big återförenats (snacka om produktplacering), men ändå. Mig veterligen har eftersex-prillan aldrig skildrats i konstens värld, men å andra sidan är det kanske jag som inte läst tillräckligt många norrländska arbetarromaner eller sett tillräckligt mycket socialrealistisk buskisfilm.
Eftersexprillan ses, till skillnad från cigaretten, som något ofräscht, gubbigt och jävligt mycket sunkig arbetarklass. Detta trots att den är smidigare, smartare och betydligt mer ofarlig än sängcigaretten.

Jag kan förstå invändningen från den som inte själv snusar. Nej, man vill inte att det första ligget gör efter avslutat sex är att lägga in en prilla, det känns jävligt tacky, jag fattar. Men tänk på oss junkienikotinister som faktiskt ser den där tiden då samlaget pågår som en bisarrt lång tid att vara utan prilla under läppen (nej, jag har faktiskt aldrig sex med prillan inlagd, någon gräns drar även jag). Under sexet är man förhoppningsvis så fokuserad på annat att man inte reflekterar över det eller känner en fysisk avsaknad av nikotin. Men efteråt!
Samtidigt är man medveten om riskerna man tar när man lägger in den där eftersexprillan. Man riskerar att framstå som ofräsch, respektlös och extremt osexig när prillan åker in efteråt.

Hej ni gamla ligg som läser min blogg. Ni ska bara veta vilket helvete jag har haft när jag försökt smyga in den där eftersex-prillan på ett så diskret och sexigt sätt som möjligt. Helst utan att det märks alls, naturligtvis (allt det här bygger dessutom på att post sex-hånglet inte existerar i så hög grad under en period efter samlaget). Jag har smugit, hetssnusat medan ni varit på toaletten och sedan lagt ur innan ni kommit tillbaka, hållit behovet stånget fram tills att jag märker att ni somnat och då så smidigt som möjligt försökt sträcka mig efter snusdosan och öppna den utan att det märks, jag har smusslat med mig in på toaletten och Gud vet allt.
Stundtals har jag dock brytt mig föga utan, helt obrydd, bara lagt in den där prillan och struntat i konsekvenserna. Ibland har jag känt mig så bekväm i sammanhanget att jag inte trott att den där eftersexprillan skulle åsamka särskilt mycket skada.
Det är alltså det här jag har funderat över. Vilka kategorier av människor känner jag mig obrydd att eftersex-snusa med och vilka kan jag inte med att lägga in den där prillan i sexuellt sällskap med?

Den första faktorn, som jag instinktivt såg som den största och enda, är baserad på personens kön. Med genusglasögonen på tänkte jag att hela den här texten skulle handla om feminina positioneringar och rollen som Kvinna i den hyperheterosexuella kontexten heterosexuellt samlag. Det är en betydande faktor, det misstänker jag. Oavsett om jag vill det eller inte producerar jag ju ofrånkomligen en position som kvinna när jag har sex med en man och det finns få gånger som känner starkare normer kring vad jag förväntas vara i en kvinnoroll, som när jag heteroligger. Det där är ju mycket friare i ett samkönat ligg. Den feminina positioneringen ligger inte alls lika starkt åtknuten om mig. Efter ett avslutat heterosamlag bryter jag mycket mer mot en feminin roll när jag lägger in en prilla än efter avslutat homoligg. Dessutom känner jag förmodligen att brudar är mycket mer öppna med det där än män. Hur många icke-straighta tjejer kan ha ett relativt aktiv samkönat sexliv med olika partners utan att någon gång scora med en snusflata liksom? Jag tänker helt enkelt att de får ta snusen med den icke-straighta tjejen och kanske uppfyller jag här en annan norm istället. Den om den klassiska flatan.

Det visade sig dock, efter en del eftersökningar i min sexuella empiri, att könsvariabeln inte alls var den enda betydande faktorn. Den var, dessutom, inte alltid den avgörande.
Kortfattat ska jag därför presentera några andra variabler som har visat sig ha betydelse för eftersexprillans vara eller mer smygande vara:
Huruvida personen själv är nikotinist eller inte
Den här variabeln har en oerhört betydande roll, oavsett kön, vilket inte heller är konstigt. Det ultimata är ju om partnern själv är snusare. Då kan man göra eftersex-prillan till en gemensam romantisk ritual efter avslutat samlag. Ehuru partnern istället är rökare kan man i alla fall hänvisa till det nikotinbehov som vi båda delar och som partnern härvid har förståelse för. När sexet sker med någon som inte brukar nikotin överhuvudtaget är det mycket större risk att eftersexprillan ses som någonting oförståeligt och bara jävligt äckligt.
Personens klasstillhörighet/klassbakgrund
Japp. Den här är sunkig, jag vet. Av någon anledning anser jag det vara betydligt lättare att helt obrydd lägga in en prilla efter avslutat samlag med någon som antingen kommer från, eller som jag misstänker kommer från, arbetarklassen än någon som utgör självklar medelklass. Eftersom jag nästan alltid hamnar i politiska och intellektuella diskussioner med folk innan jag ligger med dem, brukar jag ha relativt klart för mig ungefär var på en oerhört generell klass-skala som personen ifråga befinner sig. Annars brukar jag använda mig av det gamla knepet generaliseringar och fördomar, helt enkelt.
Jag vill helst inte analysera hur det kommer sig att jag anser det mer okej att lägga in en eftersexprilla när jag legat med någon med föräldrar utan akademisk utbildning än föräldrar med statusjobb alternativt någon med lågstatusjobb jämfört med någon med fin utbildning. Det är, som sagt, jävligt sunkigt av mig.
Personens musiksmak
Den här är också relativt obegriplig, vid första ansyn. Jag har, tydligen, lättare för att obrydd lägga in eftersexprillan då jag ligger med personer som åtminstone har lite intresse för eller mycket koll på genrer som hiphop och dancehall. Genuina indiepopare, däremot, är helt hopplösa. Där är det smussel smussel och dö av nikotinabstinens.
Det här handlar förmodligen om att jag generellt uppfattar människor som lyssnar på hiphop och närliggande genrer som mindre ängsliga och mer obrydda själva, än de som mest lyssnar på indie. Jag är oftast betydligt mer kaxig med dem i största allmänhet, medan jag sitter på fördomar om indiekids som osäkra och lite mesiga. Sedan finns det ju en rad massa genrer däremellan som borde inräknas, men jag har inte fört någon noggrann statistik över mina informanters musiksmak och kan därför inte erhålla mer information än den vaga slutsatsen att eftersom hiphop/reaggefolk känns mer obrydda än indiekids har jag lättare att icke-ängsligt lägga in eftersexprillan i deras sällskap.
Personens hemort/bakgrundsort
Jag har betydligt lättare att lägga in en prilla i sällskap av någon som, liksom jag, åtminstone har ett förflutet som lantis. Storstadsmänniskor, räknar jag med, har aldrig riktigt fattat kulturen och bakgrunden kring snus. Lantisar torde ha vant sig så mycket vid snusets förekomst under deras uppväxt att de känner sig mer bekväma med att det förekommer även efter samlag.
Den sista faktorn, som måste tas i beaktande är den gällande min relation till personen ifråga. Eftersom de emotionella faktorerna är av personlig karaktär och är svårare att föra statistik kring, samt för att kunna säkerställa informanternas anonymitet, har jag dock valt att inte ta med dessa i den offentliga redovisningen. Här kommer enbart sociala, inte psykologiska faktorer, att presenteras.

Utifrån denna information står det alltså klart att det är betydligt fler faktorer än könsvariabeln som spelar in i mitt öppna/dolda eftersexssnusande. För att förkasta min initiala hypotes kring könsvariabelns odiskutabla dominans väljer jag att exemplifiera med två prototyper av potentiella ligg och mitt agerande i eftersexprille-frågan utifrån dessa:
Ligg A är en kvinna, icke-nikotinist, medelklassbakgrund från större stad som älskar Morrissey, Magnetic Fields och singer/songwriter-artister.
Ligg B är en man, nikotinbrukare, arbetarklassbakgrund och uppvuxen på mindre ort som gillar old school-hiphop, dancehall men ibland ändå besöker mer indiebaserade klubbar eftersom det är mer brudar där.
I det här exemplet finns det oerhört mycket som talar för att jag öppet skulle kunna lägga in en eftersexprilla tillsammans med Ligg B, men skulle ha betydligt svårare att göra det med Ligg A. Den empiri som jag studerat tyder dessutom på att detta stämmer, vilket alltså bevisar att könsvariabeln inte innehar den avgörande rollen.

Så vilka har jag då lättast, alternativt, svårast att öppet lägga in den efterlängtade och välbehövliga eftersexprillan med? Jag väljer att påvisa detta genom att exemplifiera med de två ytterpunkterna på en skala. Dessa är:
Lättast: Kvinna, snusare, arbetarklass/arbetarklassbakgrund, från mindre ort som lyssnar på hiphop/reagge/dancehall.
Svårast: Man, icke-nikotinist, medelklass, från större stad som främst lyssnar på indie.
Genom att studera de två ytterpositioneringarna på denna skala står det härvid relativt klart varför jag har tvingats smussla och krångla så förbannat mycket med den där eftersexprillan. Slutsatsen lyder alltså som följer: De där arbetarklassflatorna med förkärlek för hiphop lyser med sin frånvaro i min empiri, medan medelklassnubbarna med indiepreferenser är betydligt mer förekommande.

Som avslutning kan vi här ställa den där frågan som vi ställer till otrohetsforskarna på KI och homohjärnsforskarna på Stockholm Brain Institute, nämligen:
- Jaha, men vad ska vi göra med den här informationen då?
- Ja, jag vet inte, svarar jag, det är ju inte så att jag automatiskt kommer börja ligga med en massa noddande arbetarklassflator bara för att jag skulle ha lättare att snusa efter att jag legat med dem, de lär väl fortsätta att lysa med sin frånvaro i mitt liv. Jag har mest försökt undkomma en deadline genom att skriva 3 ½ A4-sida i ett Worddokument om någonting ganska fånigt. Den centrala frågan vi kan ta med oss är väl snarare varför i helvete ni tog er tid att läsa igenom hela den här texten.

Börje och de andra norrländska stereotyperna

Temat för mitt läsande just nu kan uppenbarligen sammanfattas med Norrland och genus. Förmodligen är det en klappande Norrlandslängtan som tagit sig teoretiska uttryck i mitt läsande och förhoppningsvis kommer jag ha lagt ner det här idoga läsandet lagom tills att jag åker hem om några veckor, om inte annat så för att mamma och pappa ålagt mig facklitteratursförbud under den veckan.
Nåväl, om jag läst om historiska norrlänningar nyss, läser jag nu om de nutida, norrländska männen. Bo Nilsson har skrivit en avhandling som heter Maskulinitet: Representation, ideologi och retorik och som utgår ifrån en kvalitativ intervjustudie av en grupp norrländska, medelålders arbetarklassmän. (Avhandlingen finns även i komprimerad artikelform i samma antologi som Ella Johanssons artikel, Sprickor i fasaden dvs.).
Bortsett från Ulla-Britt Wennerströms Den kvinnliga klassresan är det här den mest horribla skitavhandling som jag läst på länge.

Men det där var ju inte särskilt argumenterande eller moget av mig, så för att vara lite mer argumenterande och mogen ska jag ge en bakgrund till epiteten horribel skitavhandling.
Bo Nilsson förklarar redan i sin inledning att stereotypen av den norrländska mannen är att han är inbunden, ordkarg, burdus, socialt handikappad, homofobisk och alkoholberoende. Dessutom är han ointresserad av hemarbete och jämställdhetsfrågor samt har svårigheter att med att hålla kontakt med vänner och släktingar.
Det är den som vi matas med genom populärkultur och massmedia, gång på gång. Det kan man ju hålla med Bo Nilsson om. Problemet uppstår när Bo Nilsson ägnar en hel intervjustudie och skriver en hel avhandling där han genomgående återkommer och centralt förhåller sig till denna stereotyp. Oavsett om männen bekräftar eller avviker från den stereotypa bilden i sina svar kring jämställdhet, invandring, klass och HBT är det alltid stereotypen som ska diskuteras utifrån en mängd teoretiska hänvisningar och slutsatser.

De norrländska männen bekräftar stereotypen relativt väl i sina svar. På det stora hela är de inte särskilt jämställda, de anser att män är män och kvinnor är kvinnor och skiljer på mansgöra och kvinnogöra. Vidare anser de att invandringen ska begränsas, de fördömer eller i bästa fall accepterar bögar så länge de inte rör dem. De tycker att politiken är åt helvete och att makthavarna saknar verklighetsförankring och inte förstår hur vanligt folk har det nuförtin.
Jag betvivlar inte att det kan vara de intervjuades reella åsikter som framkommer. Jag har själv en del empirisk backup från mina arton första levnadsår på den norrländska landsbygden som kan stärka det. Men det jag ställer mig emot är dels Nilssons förhållningssätt till de intervjuade och till stereotypen kring dem, dels till att han gör anspråk på att ha fångat deras autencitet.

Det är ingen ovanlig åkomma som Nilsson lider av och den är ganska svårbotad. Jag har inga magiska recept för hur alla forskare och journalister som skriver avhandlingar eller reportage om en samhällsgrupp som norrländska män, invandrarkids eller anorektiska kvinnor, som det finns stereotyper och fördomar kring, ska kunna frångå dem. Jag sitter inte på några lösningar kring hur man som forskare eller journalist kan frigöra sig från sin position och sin egen subjektivitet för att kunna möta den intervjuade utan förutfattade meningar. Jag vet heller ingenting om hur man skriver en exempelvis sociologisk avhandling utan att förhålla sig till dem man intervjuar som om de vore objekt som man kan ålägga teorier och diskurser på, på ett respektfullt och lyhört sätt.
Men jag tror att man hela tiden, i processen, måste vara självreflexiv och hela tiden ifrågasätta och diskutera sin egen position. Jag tror också att man måste ifrågasätta möjligheterna och vikten av den där autentiska rösten, som man gör anspråk på att kunna nå och teoretisera kring.

Jag tror på Nilssons ansats i sin forskning kring de norrländska männen. Jag tror också att han försöker göra någonting mycket svårt när han gör en studie kring dem och deras syn på makt och utanförskap. Jag anser definitivt att han tar sig vatten över huvudet och förlorar sin trovärdighet när han inte tar upp sin egen roll som forskare och gång på gång fokuserar kring den stereotypa norrländska mannen.
Om någon skulle forska på mig utifrån grundansatsen att jag är en ambitiös kvinna född på 1980-talet, skulle jag givetvis gå in i rollen som den ambitiösa kvinnan född på 1980-talet och förmodligen ge relativt stereotypa svar utifrån den rollen.
Jag tror att de norrländska männen gör exakt samma sak. De är fullständigt medvetna om vad den där medelklassforskaren från en universitetsstad vill ha för svar av dem och vad de förväntas vara i hans ögon. Således blir de också det. Kanske finns det också inslag av protestmaskulinitet i deras svar.
- Nu kommer den där forskaren med sin bandspelare och vill att jag svarar på frågor om bögar, ja då ska han allt få höra att jag inte gillar dom.
Ett sätt att positionera sig mot forskaren, ett sätt att slå sig ur rollen som objekt genom att ge de svaren som de förväntas ge, men som de vet inte är samma åsikter som forskaren har och som inte är de politiskt korrekta åsikterna.

Nu sitter jag och teoretiserar kring varför Börje, 46 år säger att några bögar har vi inte här i byn, sånt finns bara i storstan, och gör exakt samma sak. De blir, i läsningen, objekt även i mina ögon. Mest tror jag egentligen att Börje och de andra skiter fullständigt i vad Bo Nilsson drar för slutsatser om dem i sin avhandling. Jag tror att de ger blanka fan i hur Nilsson diskuterar deras maskulinitetspositioneringar kontra hegemonisk maskulinitet och den maskulinitetsetik som han menar att de utövar.
Fast allra roligast vore det förstås om de norrländska männen i själva verket precis startat upp en studiecirkel kring R.W. Connells Maskuliniteter, har ett matlag kring italiensk matlagning, beundrar varandras hemmaodlade basilika och hänger på Qruiser. Efter ett par glas av det röda årgångsvinet skrattar de tillsammans så de gråter åt den där idiotiska forskaren som de gav en massa förväntade svar till, honom lurade vi allt mina vänner!

Mail till Ivanka Savic Bergström, professor i neurologi vid Stockholm Brain Institute

Hej Ivanka.
Jag har nu i flera år följt nyheter kring din och dina kollegors forskning på homosexuellas hjärnor. Idag läste jag ännu en artikel om era nya forskningsframsteg. Ni har tidigare visat hur lesbiska och bögar tänder på olika dofter och har nu kartlagt hjärnor, vad jag förstår.
Jag blir alltid så trött när jag läser om sådan här forskning. Men jag tänkte istället maila dig den här gången och höra lite kring hur du, eller någon av dina forskningskollegor, tänker kring projektet.

Vad är t.ex. syftet med det hela? På vilket sätt kommer vi bli hjälpta av era påstådda forskingsevidens om hur homosexuellas hjärnor skiljer sig från heterosexuella? Är det tänkt att det ska hjälpa heterosexuella eller homosexuella? På vilket sätt? Hur bidrar er forskning till samhället? Hur har ni motiverat behovet av er forskning?
Kan ni själva se några problem med er forskning? Har ni reflekterat kring huruvida den skulle kunna leda till ökad homofobi, fördomar och i förlängningen kanske t.o.m. hatbrott? Hur har ni formulerat er forskningsetiska ståndpunkt gällande att forska kring sexualitet, kön och hjärnor?
Har ni reflekterat över huruvida ni kanske också bidrar till normalisering och kategorisering av människor och om detta skulle kunna vara något problematiskt? Kan ni, utifrån en forskningskritisk ståndpunkt, se att ni bidrar till heteronormativitet?

Jag undrar också varifrån ert starka fokus på definitionen homosexuella kommer ifrån? Jag har t.ex. en sexuell läggning som gör att jag dras till både män och kvinnor men medan homosexuella får sina hjärnor och hormonsystem kartlagda stup i kvarten har jag aldrig fått min hjärna kartlagd av någon forskare. Det vore rätt spännande, min hjärna och min hypototalamus är ju varken lesbisk eller straight. För att inte tala om alla polysexuella och varför inte asexuella. Eller de som definieras som straighta men ändå dras till någon av samma kön då och då. Eller dem som mest lever i homosexuella relationer men har känt dragning till någon av samma kön. Eller dem som lever i heterosexuella relationer men har återkommande sexfantasier om någon av samma kön. Eller dem som lever i polygama relationer. Eller dem som någon gång haft sex med någon av samma kön men sedan levt i heterosexuella relationer. Eller dem som haft sex med/har sex med/har relationer med transsexuella. Eller dem som inte vill tillskriva sig något kön eller dem som har sex med människor som inte vill tillskriva sig något kön. Det där var bara ett litet axplock av all variation som finns och som man skulle kunna göra en massa forskning på.
Så jag undrar varför detta starka fokus på just definitionerna heterosexuella och homosexuella? Det finns ju en enorm spännvidd därute och ju mer man plockar i det binära systemet hetero/homo, desto mer märker man att det finns. Tillslut kanske ni blir tvungna att forska på allas hjärnor för att kartlägga varje individs unika sexuella historia, men det har ni väl eventuellt inte forskningspengar till.

Vore oerhört tacksam för svar på mina frågor och få lite mer kännedom kring den forskning som ni bedriver.

Med vänliga hälsningar
Elin

Språket sett ur västerländska ögon

Jag tycker att sånt här är lite fantastiskt. Oupptäckta folk och stammar som levt helt skyddade. Som lingvist blir ju en första tanke dessutom;
- Det finns ett oupptäckt språk där!
Sedan är artikeln i sig ju ganska deppig och man börjar återigen stressa upp sig över den lingvistiska paniken Språkdöden, som känns som ett lika reellt ångestmoln som klimathotet. Alla språk som dör ut och hotas, folkslag som försvinner och kulturer som dör ut och språket med dem. Den enorma floran av grammatiska konstellationer, fonetiska variationer och morfemiska sammansättningar som blir mindre och mindre i en rasande takt.

Det är så synd att jag inte är mer äventyrligt lagd så att jag hade kunnat bli en av de där språkvetarna som åker runt och kartlägger hotade språk. Hänger med urinvånare och indianstammar och ägnar år efter år åt att nedteckna deras språk så att de sparas för eftervärlden. Det hade varit betydligt häftigare att få vara den där språkvetaren i safarihatt och solbränd hy som kom hem efter sina strapatser och berättade om ejektivor och pidgingrammatik än att drömma om att bli tönten som sitter inne på sitt svenska institutionsrum med Noam Chomsky-grammatik och blir blekfet av frånvaron av solljus och för många delicatobollar från universitetets kafeteria. Det vore så grymt mycket coolare att få hänga med urinvånare, snarare än långhåriga datalingvister som slöspelar Quake på språklabbsdatorerna, och att få ta del av att nerteckna en kulturhistoria, ett folks historia och identitet istället för att skriva utpräglad västerländska uppsatser om maktdiskurser i relationsbaserade samtal och annat icke-världsförbättrande.

Sen tänker jag att det där språkliga kategoriserandet och nedtecknandet kanske inte bara är av godo. Vem säger att språken måste nedtecknas för att existera eller ha existerats? Vad säger att jag som västerländsk forskare har rätt att komma som en postkolonial upptäckare och kategorisera andras språk? Stammarna hotas och det är en sak, men alla föreläsningar som jag varit på där vikten av nedtecknandet av alla språk innan de dör känns inte lika adekvat. Existerar språk bara om vi kan översätta dem i en västerländsk grammatisk förståelse och tolka dem ur våra, självuppfattade, moderna ögon? För vem tolkar vi och tecknar vi språken?
Det här går in på hela diskussionen kring det problematiska med västerländsk forskning på s.k. ”andra kulturer”, som ändå kommit ganska långt. Vi vet hur problematiskt det är att den västerländska forskningen går in och tolkar, inom väldigt många akademiska discipliner är det en mycket omdiskuterad fråga. Men inom lingvistiken är det som om den inte existerar. Då är det språket som nedtecknas och det är alltid utav godo. Som om språket är en fristående organism som inte baseras på mänsklig kommunikation och som är djupt inbakad i en kultur.
Vi kanske inte behöver spara alla språk, upptäcka dem eller försöka förstå dem. De finns till för ett folk och deras behov av att kommunicera. Att kartlägga ett språk är ju dessutom, misstänker jag, lika mycket en forskares hybrisprojekt som ett mission.
Det är tur att jag inte är äventyrlig och klär så dåligt i safarihatt att jag inte behöver ta en vidare diskussion med mig själv kring den här etiken. Nu kan jag lugnt drömma vidare om min delicatobollsframtid i ett instängt institutionsrum framför min leasade Delldator och etymologiska lexikon i alfabetisk ordning bredvid.

Tell me why I DO like Mondays

Jag älskar måndagar.
Känslan av nystart och struktur, att efter söndagens lättja (regel för att hålla stressnivån på en acceptabel nivå är bland annat att alltid hålla söndagarna fria, jag vet inte om jag ska skylla på min kristna barndom men söndagar är fortfarande heliga för mig) av bakfyllehäng och dålig mat liksom ta tag i mig själv igen.
Söndagens bakfyllehäng bjöd på en filmvisning av filmatiseringen av Ett öga rött. Alla var rörande ense om att filmen var sådär och att vi lika gärna kunnat se ännu en Wallanderfilm. Bäst var egentligen inledningen då en kvinna talar i bakgrunden hela tiden och kommenterar allting som sker (Halim har en färgglad skjorta på sig, han ser självsäker ut osv). Genast utbryter vilda diskussioner bland oss sex församlade kring huruvida det faktiskt SKA vara så eller om det är något fel på filmen eller inställningarna.
Jag och frugan var de två som upprepade meningen men alltså det SKA säkert vara så, detta sagt med – inbillar jag mig i alla fall – en irriterad, dryg ton i rösten som implicerade att vi minsann fattat filmen och att det liksom var ett konstnäääärligt grepp och att de andra bara var lite mindre konstnärligt insatta än vi var och inte förstod sig på det hela.
Snopet för oss när det visade sig en stund senare i filmen, då alla tröttnat rejält på den där sakliga rösten som ideligen förklarade alltifrån att familjen bar på tunga kassar till att mamman rättade till sin sjal, att det bara var frugan som råkat trycka in inställningen Syntolkning på DVD-filmens menyval.

Hursomhelst. Jag älskar måndagar. Jag älskar att kliva upp, dricka morgonkaffet och kontrollneurotiskt skriva ner allt jag ska göra. Förmiddagen som ägnas åt att skriva viktiga mail och skriva ihop lite projektplaner. Eftermiddagen i soffan med ännu en kaffekopp och – tack gode gud – en prilla djupt försjunken i kurslitteratur. Duktig jävla mat och ett spinningpass. Ensamkväll med böcker och Internet. Jag är liksom igång igen med struktur och energi. Det är måndag igen och jag älskar det.

Och eftersom bloggandet är till för att utnyttjas tar jag chansen och säger att hej, jag söker deltagare till min pilotstudie. Om ni är ett samboende par, oavsett kön och sexuell läggning, mellan 20-30 år, utan barn med pågående eller avslutad akademisk utbildning och eventuellt är intresserade av att hjälpa världens bästa genuslingvist med två timmars inspelade samtal – skicka ett mail. Jag lovar att ni kommer få mer seriös information kring studien än vad som givits här då. Man behöver inte bestämma sig för att delta på en gång, man kan bara vilja veta mer om vad deltagandet innebär. Företrädelsevis bör man även bo i Göteborg så att jag slipper skicka tunga rekommenderade brev innehållande svindyr inspelningsutrustning över halva landet. Och jag misstänker att jag eventuellt kan ha tappat en del homobloggfans efter de senaste månadernas kukenifittan-inlägg (men det är ju inte som om jag inte har försökt eller velat ha annat), men det kommer bli mycket mer trubbel med att hitta samboende homopar till studien, så är ni ett eller känner ni ett är jag extra tacksam om ni visar intresse. Studien är alltså inte en komparativ studie där jag kommer att kontrastera heteropar mot homopar utan tvärtom, göra en studie om vardagssamtal i kärleksrelationer utan kön- och sexualitetsvariabler inblandade.
Mailadressen hittar ni ovan. Nu ska jag återgå till kurslitteraturen.