Hellre socialförsäkringar än entrepenörscoachning

På en gammal Fria Tidningar-krönika från februari, som handlade om att vänstern måste bli bättre på feministiska frågor, fick jag häromdagen en kommentar om att det därmed innebar att jag struntade i klass. ”Ännu en idiotisk artikel från dumma och medelklasspriviligerade Elin Grelsson. Symtomatiskt och elakt, när det kommer från någon med en priviligerad position och fet lön. Jag hoppas du blir arbetslös eller utförsäkrad så du fattar någonting.”

Särskilt symtomatiskt och elakt var det knappast att påpeka att det finns andra maktvariabler i samhället än klass. Med ett arbetarklassursprung och en låg och osäker lön kände jag heller inte igen mig i beskrivningen av min feta lön. Men att det förutsätts att jag, som frilansande journalist och småföretagare, innehar en sådan och kommer från bra ekonomiska förhållanden är däremot symtomatiskt.

Jag är F-skattare. Det var egentligen inte så mycket ett frivilligt beslut av lust efter småföretagandet, som det är ett måste om man ville leva som skribent och föreläsare. Jag startade en enskild firma. I lön tar jag i snitt ut 10 000 kronor varje månad. Det är ungefär vad jag fick ut i lön när jag jobbade heltid som hotellstäderska.

Till skillnad från när jag jobbade som städerska har jag dock ingen fast lön. Istället är varje månad olika, beroende på hur mycket jobb som jag lyckas dra in. Jag har heller ingen semester, ingen sjukförsäkring, saknar ett starkt fackförbund som kan driva mina frågor i godtyckliga prissättningar från uppdragsgivare. Jag arbetar oavsett om jag är sjuk eller det är industrisemester och i arvoderingssamtal är jag oftast chanslös då jag är i en ensam position i en bransch som sväller över av människor som gärna tar över mina jobb till ett billigt pris.

Jag har valt det själv. Jag älskar skrivandet och föreläsandet. Men jag skulle hemskt gärna klara mig utan de sömnlösa nätterna då jag oroar mig över hur månadens ekonomi ska gå ihop, hur jag skulle göra om jag blev arbetslös eller bli så sjuk att jag inte kunde jobba på flera veckor.

Jag är småföretagare. Sönderkramad av Maud Olofsson i vartenda valtal, inbjuden till mängder av mingel och entrepenörsdagar där jag erbjuds coachning och inspiratörer. Gång på gång får jag mail och information om att vässa min unika affärsidé, trots att den enda idé jag har är att försöka leva på skrivandet, liksom många andra. I valrörelsen berättade alliansen att sådana som jag var framtiden, för företagandet måste öka i Sverige. Lägre skatter har sedan länge varit högerns framgångsrecept för att få fler lyckade företagare. Oemotsagda får de fortsätta ta patent på småföretagarfrågor, medan vi F-skattare sitter och försöker räkna ut vårt SGI eller tar en sömntablett för att slippa den ekonomiska oron över natten. Jag undrar var vänstern är.

Den bloggkommentar som jag fick var symtomatisk för en vänster som fortfarande inte förmår att skilja statusmässigt och kulturellt kapital från ekonomiskt. Det är sant att jag är gynnad i många avseenden. Men detta blandas ihop med ett ekonomiskt kapital och ett socialt skyddsnät som många småföretagare saknar.

Jag vill ha en politik som företräder mina frågor. De handlar inte om sänkta skatter eller entrepenörskramande, utan så enkla saker som en social trygghet och schyssta villkor. Var är vänsterns frågor i debatten om företagande när vi är en växande grupp som står utanför socialförsäkringar och arbetsrätt?

Kanske handlar det helt enkelt om unkna gamla fördomar om företagare som utsugande glidare, som gärna fifflar med skatten. En traditionell syn på arbete som något pliktbaserat, snarare än lustdrivet. Gillar man det man gör ska man inte klaga. Jag önskar att vänstern även i denna fråga förmådde göra det som vänstern gör bäst: Gå ut och ta reda på hur verkligheten ser ut och gör sedan politik av det.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 10/11

Ta betalt

Idag har jag haft möte med min företagscoach. Jag krisade strax innan semestern, när jag insåg att jag inte skulle doktorera och därmed stå utan grundlön i vår. Var clueless över företagets ekonomi och hur jag faktiskt ska manövrera det här schabraket till enskild firma och egenföretagande. Min främsta rädsla, alltid och någonsin, handlar om att falla och tappa kontrollen. Oavsett om det handlar om att tappa ansiktet och förlora greppet på ett privat plan eller misslyckas karriärmässigt. Karriärmässigt är det dock betydligt mer påtagligt. Utan något som helst kapital eller sparade pengar, utan ekonomisk backup från föräldrar eller arv, är det betydligt svårare att inte dras med den stressen. Det är inte en klagan, det är ett faktum.
Jag har lärt mig att leva med den stressen och oron, jag hanterar den betydligt bättre numera än vad jag någonsin gjort förr. Ändå är det klart att min osäkra tillvaro som utexaminerad humanist och egenföretagare inom kultur och journalistik påverkar hur jag mår.

Det är svårt att påtala att man är fattig, att man inte har en bra ekonomisk bakgrund eller att man är ständigt orolig och stressad över hur man ska klara sig ekonomiskt, när man samtidigt har valt frilanstillvaron och X antal år på universitetet inom icke-inkomstbringande ämnen.
Varje gång som jag skriver om det känner jag ett behov av att påtala att jag vet att jag har valt det själv och jag är lycklig och mår bra. Som om en fil.mag.-examen, ett val av att jobba självständigt och vara min egen chef och en hyfsad framgång som skribent omöjliggör en beklagan. Varje gång som jag skriver om det kommer det alltid minst en kommentar om att om det är så jobbigt kan man faktiskt välja ett annat jobb och jag borde vara så lycklig som har möjlighet att göra det här och fy fan för medelklasskulturgnäll.

Istället för att fightas med dem som tycker att jag gnäller hade jag istället ett långmöte med min coach. Handelsskolad mötte förvirrad humanist. Ekonom mötte mjäkig idealist utan möjlighet att se krasst och logiskt på sin ekonomi. Det var väldigt, väldigt nyttigt.
Bortsett från alla dumfrågor om bokslut, moms och CSN-noja som jag fick besvarade var den största behållningen att faktiskt börja lägga upp en strategi för företaget. Att faktiskt ta det på allvar. Lägga upp vad det är som jag arbetar med, hur mycket tid det tar och vad jag tar i timlön. Hur jag ska investera för att göra det gångbart och ge mig en dräglig inkomst och inte mer än åtta timmars arbetsdag.

Det är en reell fara för oss som “gör det här för att det är så himla roligt och vi inte kan låta bli”, oavsett om det handlar om media- och kulturjobb, humaniorastudier eller politiskt arbete, att vi inte kan se krasst och ekonomiskt för det. Det finns en idealisering av det som vi gör, både från oss själva och de bitterballar som menar att klagar vi kan man skaffa sig ett vanligt dayjob. Det är roligt. Det är kreativt och givande. Alltså har vi ingen möjlighet att se vare sig ekonomiskt värde, ekonomiskt bortfall eller arbetskraftsvärde i det. Det finns ingenting som heter vare sig åtta timmars arbetsdag eller betald semester i våra liv och båda vi själva och andra är medvetna om att vi valt bort sådana förmåner för att kunna ha friheten att göra det som vi brinner för.
Men alltför ofta brinner vi istället ut, för att jobbet inte är ett jobb och fritid inte existerar. För att jobbet går in i allting annat.
Därför var det skönt att ha en Handelsekonom och företagscoach som helt krasst kunde titta på min pinsamma målsättningslön inför 2010 och säga “det är ingen idé att lägga ribban såhär lågt, det här är inte ens en målsättning” och intyga att han vet hur den här branchen ser ut, men det hindrar faktiskt inte idealistiska kulturskribenter från att lägga upp företagsplaner och sätta tillväxtmål.
Man får ta betalt. Man får ha en målsättning. Det är faktiskt inte fult att sträva efter att tjäna rimligt med pengar på det här jobbet, oavsett hur branchen och arbetsmarknaden ser ut. Jag tror att man måste börja lita på det och sluta sky det nödvändiga entrepenörskapet, slopa lite av idealismen och förtjusningen i skrivandet för att faktiskt ha en dräglig tillvaro och lite mer kontroll istället.

Augustikval

Egentligen älskar jag augusti.
Sommaryran lägger sig, kravlösheten blir större. Grillarna är redan utbrunna och vi börjar tröttna på marinaden, jordgubbarna är övermogna och badat har man redan gjort. Det andas nystart och höstens struktur.
Jag älskar struktur.
Jag älskar augusti med nyinköpa planeringskalendrar, semesteråterkomster, nya anteckningsböcker och pennor.
Jag älskar sensommaren för att den är en brytpunkt. En nystart, på ett mycket mer omfattande sätt än ett glammigt nyår som inte är så mycket mer än ett sifferbyte mitt i vintern.
Det är ingen slump att mina förhållanden alltid tar slut i augusti.
Eller att det alltid är då som jag byter bana.

Egentligen älskar jag augusti, men i år bävar jag för den.
Jag har fortfarande inte bestämt mig om hösten.
Jag har mailat med skribentmentorer, pratat med vänner, ältat med föräldrarna. Bestämt mig, bestämt om, bestämt en gång till och tagit ett nytt beslut.

Jag är antagen till journalistlinjen på Ljungskile folkhögskola. Två år med intensiv utbildning och praktik.
Samtidigt har jag skribentjobb, föreläsningar och projekt. Inte så att det går runt ekonomiskt, bara nästan. Men arbetsmässigt nästan fulltaligt.
Samtidigt har jag en urrolig kurs på JMK i PR och Opinionsbildning.
Som om jag någonsin lärt mig att välja. Att prioritera. Jag gör alltid allt. För att jag kan det, för att jag vill det, för att jag orkar. Åtminstone brukar jag orka fram tills att jag kraschar.
Men jag tror alltid att det går och den här gången vill jag mer än någonsin att det ska gå.

Jag är rädd för att inte ha den där journalistutbildningen i ryggen. Att bli den där skribenten som hankar sig fram på lite frilansjobb här och där. Som aldrig kommer att bli tagen på allvar, för att jag inte är en riktig journalist. Som måste känna mig lite mindre, lite sämre för att jag inte har en riktig utbildning och riktig kunskap.
Jag är rädd för att inte ha någon riktig yrkesutbildning alls i ryggen. Ingenting att falla tillbaka på och falla kommer jag ju, det är jag övertygad om. Är det någonting som jag är livrädd för så är det att falla.
Jag är rädd för att läsa på heltid, på annan ort, pendla och samtidigt försöka jobba med allt annat för att jag har varit där förr i det ohållbara läget när jag ligger och gråter med ont i hela kroppen för att jag klarar allt och inte vill prioritera.
Jag är rädd för oron och mindervärdeskomplexen om jag inte läser till journalist, för jag vill ju ändå kunna.

Så står jag och stampar och vet varken ut eller in. Åsikter snurrar om vartannat. Någon säger att det är bra för en skribent att bredda sig och ha en utbildning i ryggen. Någon annan säger att jag inte behöver den, för kontakter och talang är ändå det som räknas. En tredje ser på mig med orolig blick och säger att du ju brukar göra såhär och du vet hur det slutar.
Vad säger ni?

Och jag är jävligt anställningsbar ska du veta


Igår morse vaknade jag av den vanliga måndagshetsen över bröstkorgen. Det är bara några dagar sedan som jag fick min första panikångestattack på väldigt många månader (mycket lägligt mitt bland studenter på Kungsportsplatsen dessutom, min enda tanke: “gode Gud låt mig inte dö till ljudet av Grease-medleyt”), vilket som vanligt beror på någon latent stress som jag inte känt in.
Gustavs roomies pojkvän frågade om vi var lediga.
- Elin är frilansare, hon är aldrig ledig, svarade Gustav.
Vilket ju är helt sant, precis som man aldrig varit ledig som student.
Efter att ha tampats med detta faktum och vetskapen om högarna med jobb som faktiskt ligger där och väntar i hemmakontoret, samt alla blogginlägg som jag filat på i tanken under helgen, blev jag alldeles vansinnigt trött på tillvaron i största allmänhet.

Jag började återigen tänka på Littorin-intervjun som jag spytt verbal galla över hela helgen och som Gustav lyckades skriva någonting nyanserat om. Själv kom jag aldrig längre än följande:

Littorin, du kan gå ner på knä och slicka min deltidsarbetslösa fitta. Jag vet inte i vilken verklighet du lever i, men jag föreslår att du tar dig en reality check innan du spottar tusentals ungdomar, som kämpar för att få tillvaron att gå ihop, i ansiktet igen. Alla som sliter för att få lägenheter, när inga bostäder byggs, som inget hellre vill än att ha ett drägligt arbete, som jobbar deltid vid sidan av heltidsstudier, som skickar sina fucking CV till arbetsgivare efter arbetsgivare, tar praktikplatser och ångestjobb som du aldrig skulle acceptera för att få någon form av arbetslivserfarenhet. Alla vi som pluggat i fucking många år och alltid jobbat vid sidan av, ibland läst flera kurser på samma gång för att spara in på CSN och som jobbat stenhårt sedan morgonen som vi vaknade upp efter studentyran för att vi ska bli så anställningsbara som möjligt.
Jag säger inte att de där kidsen som slackar och vänder på dygnet inte existerar. Men jag säger att de är en grav minoritet och väldigt få i relation till alla dem som kämpar för att få tillvaron att gå runt eftersom inte ett shit har byggts upp för ungdomar efter 90-talskrisen.
Jag har inte haft semester mer än någon enstaka vecka sedan jag tog studenten för sju år sedan.
Jag vet många som levt precis som jag.

Därför ägnade jag gårdagen åt att knulla, kolla på South Park och måndagsdricka vin och okynnesröka i en park with mah baby. How you like me now, motherfucker?