Varför super ungdomarna?

Imorgon är det midsommarafton. Polisen, sociala myndigheter och frivilliga lägger stora resurser på att se till att ingen minderårig får i sig alkohol. Samtidigt som ungdomar får finna sig i att vara hårdbevakade, väskvisiterade och visa legitimation kommer en stor andel av den vuxna befolkningen att supa sig fulla. De har uppnått den ålder av myndighet då moraliserandet och skräckpropagandan kring alkohol byts ut i ett romantiserande, ackompanjerat av snapsvisor och uppmaningar att ta ett glas till.
Kampanjen Stoppa Langningen väckte nyligen stor uppmärksamhet på grund av en av affischtexterna. ”Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen”. 26 svenska kommuner la miljontals kronor på att få ut budskapet, som blev hårt kritiserat av bland andra Expressens ledarskribent Johannes Forssberg: ”En fråga som dylika kampanjmakare sällan ställer sig, men som är helt grundläggande i fungerande drogprevention är – varför berusar man sig”, undrade han.
Nej, få ställer frågan kring ungdomars berusning. Istället präglas debatten kring unga och alkohol av en icke-analytisk nolltoleransvision där det övergripande målet tycks vara att skrämma individer under 18 till att avstå allt före myndighetsdagen. De ska inte dricka, helt enkelt. Propaganda som inte bara är dyr utan, enligt ett flertal studier, har visat sig vara verkningslös.

Samtidigt som nolltoleransens moralism hårdnat kring ungdomsfylleri har alkoholkonsumtionen bland vuxna ökat. Idag dricker vi omkring 20 procent mer alkohol än i början av 90-talet. Det går numer utmärkt att kombinera ett par glas vin till maten mitt i veckan med en after work och en redig lördagsfylla. Vi vardagsdricker mer, samtidigt som vi behållit helgsuparkulturen.
En av få kampanjer som också riktat in sig på alkoholvanor för dem över 18 år är Systembolagets IQ-projekt. Kampanjens utåtriktade arbete består bland annat av en reklamfilm där det mest framträdande är en ung kvinna som har sex med en man på en toalett och inte märker att han filmar det hela. Han visar sedan filmen för sina vänner och hon vaknar upp och ser sig tårögd i spegeln medan texten ”Var rädd om dig” framträder i bild.

Romantiserandet kring alkohol har en strikt gräns. Att någon gång bjuda sin 17-åring på ett glas från bag in box-vinet är att begå ett brott enligt den nuvarande alkohollagen. Att själv dricka sig redlös inför sina barn på midsommarafton är okej. Men den har också en mer luddig gräns som implicerar en lägre acceptans för kvinnors drickande än mäns. Den manifesteras bland annat i skräckpropaganda från både Stoppa Langningen och IQ-filmen där den kvinnliga sexualiteten blir gränsen mellan den normala, och förväntade, salongsberusningen och den farliga fyllan.
Det finns både biologiska faktorer och forskning som stödjer dessa gränser. Unga kroppar påverkas mer och värre av alkohol, de har en mindre utvecklad impulskontroll och förmåga att sätta gränser och löper större risk att fastna i alkoholism. Kvinnors kroppar tål mindre alkohol och utsätts för större skada än vad manskroppar gör.
Samtidigt är det svårt att skilja mellan biologisk forskning och en godtycklig, juridisk gräns. Hur kommer det sig att det under 18 är skadligt att dricka en droppe alkohol, medan vi gärna ser mellan fingrarna på den berusning som råder på de flesta studentflak? Varför tror vi oss veta att en 17-årig som dricker ett par glas vin saknar impulskontroll, medan en 20-årig krogbesökare lämnas fri att supa bort sin?
Ännu svårare är det att skilja mellan forskning och kulturella normer. Statistik visar att det är främst bland män som alkoholkonsumtionen har ökat. Det är också de som är mest utsatta för våld i det offentliga rummet. Ändå lyser kampanjer kring tonårssöners risk att hamna i slagsmål efter en utköpt vinflaska med sin frånvaro. Likaså problematiseras vuxna mäns alkoholkonsumtion inte alls lika ofta i den offentliga debatten.
Det blir tydligt när man ser på behandlingen av ammande kvinnor. Trots att det idag finns studier som visar att ett glas vin då och då under amningsperioden inte är skadligt, ses ett glas rosé i handen på en nybliven mor sällan med blida ögon.

Alkohol är fortfarande i mångt och mycket den vuxna mannens domän. Mannen med whiskeyglaset, som tar ett järn med polarna, tävlingsdricker öl och bränner hemma är alla traditionella stereotyper. Inte sällan ursäktas de också med att det är ett manligt sätt att slappna av. Krogen eller whiskeyflaskan fungerar som de yogamattor eller hemmaspan som kvinnor uppmuntras till. I en ofta visad reklam manifesteras det exempelvis genom en grupp män som jublar på samma sätt åt ett fullt kylskåp med öl, som en grupp kvinnor gör åt en stor garderob med skor.
Även om normerna kring kvinnors drickande luckrats upp en aning är det tydligt att acceptansen kring kvinnlig berusning fortfarande är betydligt lägre än manlig dito. Filmskribenten Emma Gray Munthe noterade nyligen på sin blogg hur berusade kvinnor på film ständigt slutar som offer, inte helt olikt alkoholkampanjernas budskap. I England började man för några år sedan att benämna unga kvinnor med många sexpartners, hög alkoholkonsumtion och för mycket smink som ”ladettes” och skapade bland annat dokusåpan Ladette to lady för att göra uppfostrade kvinnor av de otyglade, unga kvinnorna.
Systembolagets information kring tonåringar och alkohol har förvisso en artikel kring att unga män och alkohol är en vanlig kombination gällande brott som misshandel och skadegörelse och man benämner det som ”en extra farlig fylla”. Men i deras kampanjmaterial ligger fokus ändå inte på det. Istället visas även här en tonårsflicka som försöker övertala en ung man att ha sex med henne, underförstått är anledningen till detta att hon har druckit och inte vet vad hon vill. Den berusade kvinnan är varken tillräknelig eller kontrollerad och både berusningen och sexualiteten demoniseras och behäftas med en offerstämpel.

Männens risker att utsätta andra för våldsbrott, skadegörelse, övergrepp eller liknande i samband med alkohol blir inga kampanjer eller debatter. Trots att de står för merparten av alkoholrelaterade brott, gällande allt ifrån misshandel till rattfylla. Även om männen under 18 håller sig undan alkohol visar statistiken att det fortfarande främst är män som både kommer att utföra och drabbas av skador, olyckor och våldsrelaterade brott i samband med berusning.
Anledningen till att vi inte ställer frågor kring tonåringars berusning är att det skulle innebära ett skärskådande av den alkoholkonsumtion vi sällan pratar om. Att verkligen utreda faktorerna bakom ungdomars drickande skulle ofrånkomligen innebära ett ifrågasättande också av synen på det manliga drickandet. Argument kring bristande impulskontroll och dålig självkänsla skulle behöva appliceras även på de vuxna männens hittills orörda berusning. Så mycket enklare då att dra en strikt nolltoleransgräns, moralisera över fulla tonårsdöttrar och få ha snapsfyllan ifred.

Text publicerad i GP Kultur 24/6

Bokmässan 09: Namedrop it like it’s hot i en tempusförvirrad text

Ja herrejisses. Såhär sliten har jag inte varit sedan jag kom hem från Hultsfred 99 med en oladdad mobiltelefon till två oroliga föräldrar som fått reda på min lögn om att min kompis föräldrar skulle med på festivalen och övervaka oss. Skillnaden mellan nu och då är att jag mellan dans och sprit fyra nätter i rad på något absurt sätt även har hunnit göra intervjuer, gå på möten, lyssna på seminarier och vagga runt som en vadderad mystant i bakfylleångor och förvirring bland montrar, där jag på något jävla vänster alltid lyckades hamna vid den lilla Ladies pleasures-montern som sålde sexböcker, fastän jag skulle till Glänta och Fronesis.

Här kommer den långa, något men mycket lite, cencurerade redogörelsen för helgen inkluderade namedropping och länkar som brukligt. Mellan det som här kommer att redogöras för i dagboksform har det tillkommit så mycket samtal, händelser, diskussioner och seminarier som väckt tankar till åtminstone två veckors dagligt bloggande. Det kommer senare.

Onsdag:
Jag inleder Bokmässan med att få en utmattningskris efter att jag lämnat in min ansökan till forskarutbildningen. Ligger på sängen och storgråter i tre timmar, tills jag hämtat mig såpass att jag kan åka ner till centralen och möta upp med Isobel som får nyckel till bortresta Agnes lägenhet. Jag gör ett hjälpligt försök att spårvagnsguida henne, men vad spelar det för roll när just hennes hållplats är avstängd och ersatt med oberäkneliga bussar. Västtrafik är ingenting man stoltserar med som boende i Göteborg, direkt.
Utmattad av gråten och arbetsbelastningen de senaste veckorna är det skönt att inleda helgen med några glas vin ihop med Isobel och Karin, hemma i den sistnämndes lägenhet, innan vi beger oss till Kontiki där Gustav håller DJ-hov.
Där är det såklart vi från the internets som regererar ett dansgolv, man skäms över Göteborgs barer när Kontiki väljer att stänga baren en timme innan stängning och får förklara att det inte är representativt för Göteborg, jag och Iso får dansa till If I can’t och Gustav avslutar DJ-setet med den smäktande (I’ve had) The time of my life som vi Dirty Dancing-dansar till och jag försöker förklara för Gustav att det där hoppet är en mycket dålig idé för oss att försöka oss på.

Torsdag
Isobel tar mig under sina skyddande vingar och bestämmer sig för att powermingla runt mig. Jag går runt och blir helt varm i magen av min media/litteratur-Obi Wan som presenterar mig för Denise Rudberg med orden “Elin är en upcoming stjärna” och är fantastisk på att föra in mig i samtal och presentera mig för Jessica Gedin, Sigge Eklund och alla andra som hon känner.
På Atlasminglet träffar jag äntligen Johan Hilton för första gången, liksom Björn Wiman och Tove Leffler som, som twitterfollower, undrar hur det går med min sjukdom.
Vidare därifrån till Bonniersminglet, efter viss slapstickbetonad hissförvirring, där jag träffar Therese Bohman, Isabelle Ståhl häller vin över mig och det är så trångt att jag glömmer vad som är min kropp och vad som är Rasmus Fleischers när vi står och pratar doktorerande. Jag möter Olav Fumarola Unsgaard som tackar för blogginlägget och jag ursäktar leende att jag hyllade hans text i ett Göran Hägglund-sammanhang.
Plötsligt drabbas vi kollektivt av den stora hungern och undrar om indragande av snittar beror på lågkonjunkturen, innan jag, Isobel, Johanna och Jessica från Bokhora och Daniel Åberg går till restaurang Frågetecknet, Göteborgs konstigaste restaurangnamn, och blir pastadästa.
Därifrån går vi på Galagos fest och dansar, intrigerar, blir fulla och och dansar lite mer. Johan Norberg är en av dem som ansluter och efter att Galagofesten stängt kommer Gustav på den strålande idéen att dra med sig mig, Anders, Isobel och Johan till Svanen för lite indiedans med fulla nittonåringar. Få har imponerat så mycket på ett dansgolv som Johan och det var ren njutning att dansa till Broder Daniels Work och skrika med tillsammans med honom.
Natten avslutas för mig i konflikt med gammalt ragg som hotar med att skriva en debattartikel om hur den feministiska skribenten Elin Grelsson egentligen behandlar män, samt ta hand om sanslöst berusad pojkvän.

Fredag:
Utmattad av torsdagsnatten kommer jag inte in på mässan förrän alldeles mot slutet. Förvirrad står jag vid Aftonbladets monter och hinner träffa Björn Owen Johansson för första gången, samt Anna Svensson och Anna Ekelund.
På kvällen samlas the internets hos Chris, där även Lisa Magnusson och Marcin de Kaminski har anslutit sig till bokmässesamlingen. Förfesten splittras och Isobel tar med mig, Lisa, Isabelle och Karin till den mytomspunna svitfesten på Park som Sigge Eklund anordnar och som i år naturligtvis blir shut down av klagande granne och vakter för första gången. Följdaktligen blir det mest som Lisa skriver: “Alla var jättevärldsvana utom vi. Inte blev det bättre av att alla glas var slut så att jag var tvungen att blanda en gemensam grogg i en tom petflaska som vi sedan gick och halsade lite tonårsaktigt ur.”
Därefter går vi på Glänta-festen på Världskulturmuseet och jag dansar lite trött, gläds åt att Julia nu joinat oss och bröstar mig till glädje och liv i tröttheten och Gabriels lyckliga dans bredvid Leif Pagrotsky innan jag tycker att det är dags att gynna andras öden och vila mina hostande lungor och går i förväg hem till Gustav.

Lördag:
Tar en springmacka, kommer in på Bokmässan i redig tid för första dagen. Inleder dagen med Ann Heberleins och Karin Johannissons seminarium om psykisk sjukdom och självmord i dåtid och nutid. Var redan gråtmild och uppfylld av kärlek och Ann Heberlein-effekten är väntad. Jag torkar tårarna om vartannat, tills en lika tårögd Karin hittar mig i publiken och vi kramar varandra i djupt samförstånd över Heberleins klokhet och seminariets storhet.
Efter den gråtande inledningen på dagen möter jag upp Sara Lövestam i Piratförlagets överfulla monter. Hon är precis lika charmerande, oemotståndlig, rolig och avväpnande som jag har hört och fått uppfattningen att hon ska vara och jag blir helt enkelt flatcharmad deluxe av henne.
Jag intervjuar och antecknar som en galning (och stryker under det där om att hon är singel, jag erkänner) och sedan pratar vi om Göteborgs flatmaffia och assymmetriska frisyrer som flat/bitjejs-kod.
Efter en kaffe i Press Centre och småkaksmingel med Andreas Ekström ramlar jag in på ett seminarium om kriminella män och deras flickvänner med Karolina Ramqvist och Katerina Janouch innan jag fortsätter till det seminarie som jag peppat mest under helgen. Louise Persson, Anna Svensson och Susanne Dodillet pratade under rubriken Staten och feminismen. Det var som väntat oerhört intressant, men alldeles för kort. 20 minuter när jag hade velat lyssna och tänka vidare kring deras tankar i flera timmar. Jag fick en kram av Louise Persson innan jag begav mig hemåt och styrde upp en förfest hos min underbara expojkvän. Som Andreas Ekström konstaterade: Ni verkar inte ha en särskilt trasig relation när du kan höra av dig till honom samma eftermiddag och fråga om du kan ta med dig tio personer på en förfest hos honom.
Till förfesten anslöt sig även mina gamla Göteborgsvänner Per och Daniel innan vi hamnade på Den postdigitala festen på Röda Sten. Då hade redan min vän John, helt traditionsenligt, hällt i mig massor med ren sprit innan han gav mig resten av flaskan som färdkost med orden “så länge du bloggar om det imorgon”.
På plats blev det bråk med vakterna om gästlista innan vi kom in och Isobel bjöd på öl. Kristoffer Viita anslöt sig till klubben och han och jag pratade bland annat om vad man skulle välja mellan att vara världens bästa älskare eller ge ut en hyllad roman. Jag valde romanen, han valde ligga och sedan lyckades jag, numera traditionsenligt, snylta till mig en öl av honom.
Jag yrde omkring, toalettskvallrade och ihopkissade med Karin och Lisa, flirtade och dansade innan jag och Gustav gick hem genom höstnatten i Majorna.

Söndag:
Jag tar mig in under Bokmässans eftermiddag med ambitionen att kanske faktiskt hinna se lite montrar. Istället hamnar jag i ett spontant möte med ett förlag som jag har pitchat en projektidé för. Att hisspitcha och diskutera former, liksom att få positiva besked när man gett upp hoppet om dem, när man är så trött var faktiskt rekommenderbart. Jag var liksom så luddigt bokmässetrött att jag inte riktigt förstod vad jag hände innan jag hade ett ja-svar, en förläggare och ett inbokat planeringsmöte i handen helt plötsligt. Än så länge är projektet hemligt, jag är alldeles för neurotiskt för att kunna skriva om det i ett tidigt skede.
Jag blev också presenterad för en bedårande Birgitta Stenberg, köpte Judith Butlers Frames of war som enda bokmässefynd och lallade omkring innan jag gav upp hoppet om att kunna stå på benen så mycket längre.
Gick hem till Gustav och la mig. Vaknade upp av att han köpt en present till mig. Loka Kanarp hade signerat Pärlor och patroner till mig med hälsningen “vi ses på Internet” eftersom jag hela helgen misslyckats med ambitionen att hitta hennes monter och komma dit och heja.
Sedan åt vi pizza och Gustav gjorde ett tillfälligt oralsexavbrott med Kanye-repliken “I’m really happy for you and imma let you finish but…” och påminde mig således om varför vi är bäst.

Ett gigantiskt tack vill jag säga till alla er som gjorde den här helgen så intensiv, så galen, så rolig och full av intryck, samtal, händelser och kärlek. Vi ses på Internet.

Känslan inför Bokmässan

Varje gång man pratar med mer erfarna Bokmässebesökare av den ackrediterade sorten får man känslan av att Bokmässan är det nödvändigt onda. Ett kultursveriges-Mordor i fyradagarsformat som man måste pina sig själv igenom. Alla suckar de över fyllor, svettiga montrar, stress och ytligt mingel.
Det är inte som om jag inte kräktes på monterlivet förra året och trodde att jag skulle svimma av syrefattighet, men min värld är det fortfarande nytt, spännande och roligt att vara ackrediterad och ha mer att göra på Bokmässan än att köpa gamla tidsskriftsnummer och tränga mig förbi Guillou-klungor. Framförallt känns det urkul med så mycket finbesök här i min stad.
Således, och ställd mot de garvade besökarna, känner jag mig idag mest som någon av flåstonåringarna i Superbad som ska få gå på sin första fest. Otroligt peppad, fruktansvärt pinsam. Kom fram och säg hej till mig om ni ser mig. Ni kan kalla mig McLovin.

Fucking Åmål revisited

När vi tillslut kommit ut från Orgia och satt oss i taxin och jag har Agnes läppstift utsmetat runt munnen och taxichauffören kör genom ett nattöppet, blinkande Göteborg och jag är magpirrigt lycklig och Gustav ringer och säger att han är på väg hem till mig och jag förstår ingenting för klockan är ju bara fem och vi ska hem till Karin på efterfest vadå gå hem och radion spelar Halo och Agnes skriker höj radion! högre! till taxichauffören flera gånger innan taxin släpper av oss och vi somnar fyra personer i samma säng.
Då spelar det ingen roll att det kommer långa arbetsdagar, tunga dagar, sömnlösa nätter av den onda sorten, prestationsångest, krav och besvikelser. Då släpper jag den där gnagande rösten om att orka, orka. Då är livet som det ska levas. Passionerat.

(Notera för övrigt att vi dessutom heter som karaktärerna i originalfilmen.)

Center of attention, even when they’re up against the wall

Jag och mitt älskade crew fixar gemensam födelsedagsfest och avskedsfest för vännen som ska till Amsterdam. Bjuder in folk från alla kretsar och hörn. Inleder kvällen strålande bara vi. Med prinsesstårta, likör, 300-kronorschampagne går vi igenom minnen från flera års vänskap och gemensamma utekvällar, intriger och relationer. Män som verkade så viktiga just den natten och som man knappt minns idag. Orosmoln som man bearbetade, som riskerade att knäcka en, men som idag inte längre spelar någon roll. Så jävla mycket har vi gått igenom tillsammans, jag och mina älskade. Så jävla mycket har de hela tiden betytt för mig, de första vännerna som jag på riktigt litat på i alla lägen.
Och sedan väller vänner in, jag öppnar min egen skumpa och får komplimanger för sotade ögon och ärmlös klänning, nyklippt kort hår och mitt i allt födelsedagspresent i form av ett antikvariatsexemplar av en Brögger-essäsamling. Dricker findricka i festivalplastglas och kramar om vänner som jag inte sett på alldeles för länge. Det snurrar alltmer omkring mig och plötsligt är lägenheten full av människor. Hamnar på balkongen med gammal vän, pratar gemensamma bekanta och skvallrar innan jag tar mig in till mer skumpa och plötsligt finns ett dansgolv med sprängda högtalare där jag och Gustav gör tafatta försök att styra upp ett dansgolv, som brukligt när han och jag är på samma fest.
Fling lägger armen om mig, frågar om det är konstig stämning mellan oss, men stereon har precis börjat dåna 50 Cent så jag bara dansar vidare och försöker övertyga henne om hans storhet. In genom dörren kommer expojkvän och vi kramar om varandra, jag blir utlovad present senare och jag efterfrågar Southern Comfort. Dansar vidare in i ett annat rum där jag fastnar med någon kompis fling som ska spela på ett bröllop och jag frågar om det är bröllopsmarchen som han ska spela, börjar nynna på vad jag tror är bröllopens themesong men han rättar mig för det är tydligen Imperiets themesong i Star Wars som jag sjunger på. Ramlar ut på balkongen precis när frugan pratar oralsex, jag skriker “slicka fitta, det kan jag! jag vill vara med och prata!”.
Tumlar vidare mot dansgolvet igen där expojkvän och nuvarande pojkvän dansar till Kelis Trick me och jag ler i mjugg innan jag svarar i telefonen och övertygar gamla kollegor om att de alla ska komma till festen. Hamnar i en toalettkö där någon frågar om en gammal kärlek, om det känns jobbigt nu och så och jag bara tittar förvirrat på henne innan jag ramlar in på toaletten och sedan ut igen till en man som berömmer min hiphopplaylist och som jag sedan hamnar på dansgolvet och vevar arm med.
Så ringer gamla kollegor på dörren och dyker upp med ett stort fång plastblommor. Öppnar någon av skumpaflaskorna som jag fått i present, skålar i köket, presenterar folk för varandra och smiter sedan iväg igen till dansgolvet där älskade vän Erik står ensam och efterfrågar gubbrock. Vi sätter på Fulla för kärlekens skull med Eldkvarn, vår låt. Förra sommarens låt. Dansar ensamma och skrålar med, inlevelsefullt sjunger jag om att lämna den man älskar och dricka vin på Rörstrandsgatan, som om jag och Plura förstod varandra totalt.
Sedan lite Thunder Road innan jag ramlar vidare in i nästa rum där gamla kollegorna sitter. Får komplimanger och kärlek och snuskprat innan jag hamnar i köket med expojkvän och nuvarande pojkvän. Lämnar dem i ett relationssamtal och sätter mig intill fling. Pratar på riktigt innan jag plötsligt inte kan motstå hennes nacke och plötsligt hånglar vi och sedan skiljs vi åt igen och jag sitter på madrass i annat rum igen och blir omhållen av annat gammalt hångel som pratar om hur fin jag är innan jag slutligen ramlar ut i vardagsrummet igen.
Pratar kärlek med bästa vännen, expojkvän och pojkvän medan jag försiktigt fyllefingrar på hans skrev bakom mig och hans hand på min rumpa, innanför trosorna, intensivt smyghånglande när andra lämnar samtalet. Ramlar tillbaka till dansgolvet där någon börjar spela Kelis och någon annan säger att enda skillnaden mellan mig och Kelis är att jag har mindre bröst och vi dansar dansar dansar och det blir danståg till Carola genom den alltmer tömda lägenheten tills vi inte orkar mer och klockan hunnit bli tre på natten. Jag väcker däckad vän med en puss på kinden, får med henne ut och åker spårvagn ett helt gäng tills jag plötsligt på Redbergsplatsen mår så sanslöst illa och springer av. Gustav håller Brögger och plastblommor medan jag kräks bakom en Västtrafik-pelare. Ramlar hem till honom. Jag däckar och börjar sedan skrika och fäktas i sömnen. Vaknar av att han håller i mig hårt. Se på mig Elin, jag är här. Som jag älskar en nutid, som är en dåtid, som är alla tider. När jag får vara berusad och hysteriskt lycklig och yra omkring bland vänner, dans, samtal och kyssar. När jag har kvar de vänner som lärt känna mig på riktigt. När det finns en människa som kan ta allt det där och som väcker mig om natten med det som är på riktigt viktigt: Jag finns här.

Låt mig besjunga dig nu

Efter en vecka i stugan, samma dag som regnet börjar ösa ner, åker jag vidare till Stockholm. Ett hastigt beslut, som visar sig vara ett av de bästa som jag tagit på länge.
Jag är så glad över att Stockholm finns. Att jag kan skicka ett sms till Julia med en förfrågan om soffa och sällskap och sedan plötsligt stiga ut i Stockholmskvällen, sätta mig i en taxi och hamna i en soffa med te, bullar och katt i knät.
Jag är tacksam över de vänner som jag har där sedan förr. Göteborgsvänner som flyttat vidare, gymnasievännen som finns kvar. Minst lika tacksam är jag över alla vänner som jag träffat över Internet.

Det är så fantastiskt att kunna sätta sig på ett tåg, skicka ut ett mass-sms och twittra lite och tillbaka få en vecka med snuskprat och gapskratt, lösgodis och Tipping the Velvet med Helena Bergman. Förfest och utgång med gamla blogg-gänget. Analyser av både media, relationer och Ulf Lundells sommarprat från -82 med Gabriel och två andra killkompisar. Spritfest med delar av the Internets som innehöll alltifrån att jag inledde en mening med ”nackdelen med cameltoe är ju…” till att Isobel gav mig en av de mest omtänksamma, uppriktiga kramarna jag fått den senaste veckan.

Och mitt i allt finns Julia och våra drinkar, skålar, gapskratt, suckar, förtroliga samtal och rövdanser.

Ni var precis vad jag behövde.
Tack.

Början (Så nära fick någon gå)

Det vore oerhört fånigt att på något sätt se något episkt och romantiskt i det som hände den här natten för exakt ett halvår sedan. All romantisering är, som med så mycket annat, en förskimrad efterkonstruktion.
Det episka, ur mitt livs synvinkel, skulle väl möjligtvis kunna vara att DJ:n började spela Kents Kräm i exakt samma ögonblick som jag stegade över dansgolvet på väg till den där struliga bloggkillen som jag lärt känna litegrann, flirtat med en del och under hela kvällen och som nu plötsligt stod och hånglade med någon annan.
Det finns ingenting storslaget eller vackert med mina hårda steg över dansgolvet och hur jag sa till mitt sällskap att gå vidare ni, jag har en kille härborta att skälla ut innan jag går hem. Extremt fokuserad, berusningsilsken och besviken, gick jag till larmande 90-talsgitarrer och Jocke Bergs röst svävande över dansgolvet. Det fanns ingen romantisk tanke bakom det. Jag hade bara fått nog av struliga män.

Särskilt episkt är det inte att de första kyssarna inträffade efter att jag gått fram, tagit tag hårt i hans arm och skällt ut honom medan hånglet avlägsnade sig snabbt.
Det finns ingenting vackert eller romantiskt med ett dramaqueenutspel på ett dansgolv klockan två på natten och har man inte en fabless för dokusåpor eller Ricki Lake-brudar var det heller inte särskilt charmigt eller ljuvt när jag skrek att en sak skulle han ha jävligt klart för sig och det är att jag inte tar någon skit och he should be so lucky som faktiskt hade chansen att få ligga med mig.
Det var också efter det utspelet som det var meningen att jag skulle gå. Såklart, som en independent woman. Ba vända på klacken och hejdå you fucker. Men så stod han där med de där förbannade blå ögonen och viskade att jag var så jävla cool och klart han visste att han var så lucky och vi lutade våra pannor mot varandras i något slags stillsamt kallt, men trevande ömt, krig.
Jag vill ha min tunga där du är, kved Jocke Berg i samma stund som våra tungor möttes och med en nickning mot dörren från honom kapitulerade jag.

Det finns inte så mycket romantiskt och episkt över ögonblicket då det på riktigt började, vad det nu än var som började just då. Men ett halvår efter den början har han fortfarande förbannat blå ögon och verkar minst lika medveten om att han är lucky som får ligga med mig.

Jag har varit i Stockholm

och ni anar inte hur roligt det är att ha halva sin bekantskapskrets i en annan stad när man väl får åka dit. Jag har druckit öl i dagarna fyra, fikat med gamla vänner, varit på releasefesten för Bangs nya nummer, spanat in Isobel Hadley-Kamptz urringning, fått den där fantastiska inledningsrepliken “visst är det du som är Elin Grelsson? jag älskar din blogg”, hållit miniföreläsning om kognitiv semantik på Judit & Bertil, köpt ett par röda skor, ätit panerad mat på Moldau så att jag och min vän Kristian rullade ut från stället, börjat rodna av Helena Bergman, bondat med Julia Skotts katter och dansat i en lägenhet vid Södersjukhuset.

Ni anar inte heller hur sjuk man blir av fem dagar i Stockholm. Råförkyld är jag. Då är det bra att man får åka tillbaka till Göteborg, lägga sig under en filt framför South Park med sin baby och en skål lösgodis och tycka att det är rätt fint att vara tillbaka också.

Ni anar inte hur inproduktiv man blir gällande bra textproduktion när skallen är fylld av snor och blicken dimmig. Tills jag får ur mig någonting vettigt lyssnar ni på Brunchrapporten i veckan som kommer. Jag sidekickar Henrik Torehammar. 11-13 everyday.

Högstadiet revisited

Ironiskt, betänkande alla inlägg om tonårstid och identiteter, anordnade jag och de två gamla klasskompisar från högstadiet som också är boende i Göteborg en alternativ klassåterträff igår.
De andra hade sin uppe i Östersund i fredags. Vår var av det mer opretentiösa slaget i form av några öl på Kellys.

Det konstaterades att vår klass faktiskt var en bunt freaks allihop och efter några öl till för mig och C. hann vi gå igenom alla högstadiecrushes också.
Det underligaste med den tiden var den konstanta känslan av olyckligt kär. Det fanns liksom inget annat state of emotion än ständigt kär i någon som man aldrig skulle få. Det här var dessutom på den tiden då det räckte med att någon pratade med mig för att jag skulle förälska mig i personen ifråga. Jag brukar tänka på det när jag suckar över min nutida kräsenhet. Det var faktiskt inte bättre förr.

T., som var den andra av oss tre som klassåterträffade, blir för övrigt min kombo om ett par veckor. Ja, jag ska flytta ihop med en högstadieklasskompis när jag lämnar den alltföra dyra lägenheten på fortet. Cirkeln är väl sluten eller nåt.

Doh

Så har man peppat hela eftermiddagen för att gå på förfest med mina bästa vänner och gå ut och dansa hela natten. Man har stått vid spegeln med ett glas whiskey och provat kläder och målat läpparna och valt ögonskugga. Man har peppdansat lite i sin ensamhet till Britney, strukit den vida röda kjolen och valt matchande underkläder. Man har inhandlat lyxsnacksen till förfesten, dragit på sig de svarta stövlarna, valt jacka och ska precis gå.
I hallen står man färdig, uppsminkad och peppad och i handen håller man en systemkasse med två vinflaskor till sig själv och en vän och precis när man ska öppna ytterdörren så bara glider kassen ur händerna. Man hinner knappt märka det.
Det säger bara kras och så ligger två krossade vinflaskor på golvet och över hallgolvet är det glassplitter och stora pölar av vitt vin som bara fortsätter att rinna ut över hela golvet.
Det finns inget bra sätt att reagera på en sådan situation. Speciellt inte om man är ensam. Det enda jag gjorde var att stirra på påsen.
- Ajdå, sa jag som den stundtals lugna norrlänning som jag är.

Alltså, det ordnade sig ju och efter det kunde kvällen bara bli bättre och bortsett från en svidande ekonomisk förlust såhär i slutet av CSN-månaden har värre saker hänt och folköl funkar ju och kvällen blev helt fantastisk tillslut, men dagen efter man spillt ut vitt vin över hela sitt hallgolv luktar det som om någon urinerat i hela ens lägenhet och den lukten försvinner bannemej inte.

Post snöstormsnatt och bloggdejt


Jag vet inte riktigt vad som är pinsammast just nu.
Faktumet att jag trodde att det var Boney M som gjort It May Be Winter Outside eller att det blir uppenbart att jag sökt rätt på låtjäveln eftersom jag upptäckte att det var Love Unlimited som gjort den.
Skitsamma, inatt snöade det satan och jag är imponerad av att folk tog sig till mig i alla fall.

Idag smälte snön och solen sken och Julia hann i alla fall se lite av Göteborg från sina bättre sidor efter att vi trotsat snöstormen och ass-dansat ihop på Styrbord Babord halva natten. Som vanligt är jag sällan så lycklig som när jag lyckas samla olika delar av min bekantskapskrets till gemensam bonding i min etta och de verkar gilla varandra.

Uppdatering: Vi var såklart råsnygga. Svansnygga, för att referera till nyligen avslutad inläggskorrespondens om nerd chicks som vuxit upp. Tack Gustav för bild och sammanfattning av gårdagen.

Bara min egen, inte din

Vänner, bekanta och vänners vänner fyller lokalen som jag och mina vänner har bokat, dricker upp ölen som vi köpt in och dansar till DJ-vänner.
“Jag kommer att vara en exemplarisk värdinna i ungefär ett glas vin till” smsar jag till honom, fast jag vet att jag ljuger för det är redan försent.
I vinbultandet och yran av alla människor man känner, som vill hälsa, alla bekanta samlade på samma ställe tumlar jag omkring. Känner igen alla dem, de där som fanns där 2007 eller 2008. De som har legat i min säng eller haft sin tunga i min mun, de som jag bara flirtade med eller de som jag lovade att ligga med vid ett annat tillfälle. Jag tumlar omkring i vinbultandet och alla minnen, kramar om han som jag dejtade i omgångar förra året och nu står där med sin nya flickvän. Tumlar omkring och sköljs över av gamla beröringar och i handen får jag ett glas Southern Comfort av vännen som alltid gav mig Southern Comfort, fastän jag alltid skakade på huvudet först och sa att drycken gjorde mig till en galen slampa på hybris.
Det spelar ingen roll vilka de är, vilka vi har varit för varandra. Inte han som undrar varför jag är otrevlig mot honom och initierar ett långt samtal om vår relation från i våras. Inte när sommarflingen kommer på tal. Inte han som tar ifrån mig vinflaskan efter att jag ramlat av min egen stol, ser på mig med den allvarliga blick som han aldrig någonsin gett mig förr och säger att jag är för full.

Det är klart att jag minns er. Hur jag åkte spårvagn mellan er och ni ömsom kallade mig player och slampa, hur jag undvek era sms när ni blev för påträngande och höll garden uppe. Jag minns era komplimanger och hur jag aldrig orkade bjuda er på frukost, ville bara att ni skulle gå så att jag fick vara ifred. Jag minns hur jag ömsom inte kände någonting alls, ömsom undvek att känna hur ni brändes, ömsom tillät mig känna och blev bränd.

Det spelar ingen roll vilka ni är, vilka vi har varit för varandra. Det som spelar roll är den som jag är när jag fortfarande flirtar med halva festen, trycker upp en gammal kollega mot väggen i baren och hånglar upp honom inför allas åskådan. Det som spelar roll är att hångla med någon annan en stund senare och svara ”jaja, det säger alla” när han säger att jag är bra på att kyssas. Jag som inte skyr gränser, blir för full och tumlar omkring i minnen av mig själv som just såhär som jag är när Southern Comfort bränner i gommen som fylls med nya tungor och bekräftelse.

Och.
Förmiddagen därpå.
Jag smsar honom.
Han som jag har den sortens relation till som lämnar människor frågande, är det bra att hålla den öppen? Andra människor som ser att jag mår bra, det här är mitt val, det här är ett bra val när jag kan se honom i ögonen och ge korten på bordet och ändå vilja att han stannar på frukost och umgås med mig halva förmiddagen.
Med honom, där jag tillåts vara precis som jag är. Med honom, där jag på riktigt känner mig trygg i mig själv utan att skämmas över vem jag är och vad jag har varit.
Han som diskuterar med mig så att tankarna flyger åt alla håll, han som frågar om han borde gå nu, vill jag vara ifred och jag som vet att det är okej om jag svarar ja nu. Han som kysser mig i nacken, över kroppen och som ger mig yrsel och får mig att stöna ”sluta aldrig att ligga med mig” fastän jag inte menar det mer än just i orgasmen, för att kroppens fantastiska reaktion förbigår tanken.
Alla de från då har gått vidare, hittat nya. Riktiga, fina flickvänner, allt det där som jag inte kunde vara för dem.
Med honom får jag vara någonting annat. Inte en flickvän, men mig själv.

A shot of good old dumhet

Ni som inte redan har gjort det läser såklart Huskorsets kloka inlägg.

Själv försöker jag hämta mig från gårdagen. Vid 25 års ålder borde man veta bättre än att försöka driva bort sin prestationsångest och stress med hjälp av för många öl på Kings Head. När ett av ens få minnen från kvällen är att man suttit och hållit en lyrisk monolog om A shot of love with Tila Tequila vet man att man har druckit för mycket. Prestationsångesten försvann i alla fall i en temporär och korkad dimma.

Fylleblogg blaha emo blaha ensam och så vidare

De där kvällarna då man efter fjärde ölen säger till sin vän att antingen fortsätter jag dricka nu eller så kommer jag börja grina. Och då man sedemera börjar grina (no shit!) så fort någon frågar hur man mår och lipar satan över jävligt reella saker som att man kommer vara ensam i hela sitt liv och inte pallar att åka hem till en kall, tom säng och äta knäckebröd och vara ENSAM och vännen säger att vad som än händer och hur du än mår kommer vi alltid att älska dig och det vet du va och då grinar man ännu mer för att det är fucking amazing att få höra.
Och då man grinar grinar grinar och sen torkar tårarna och försöker ha roligt men ser allting i en dimma där man själv är i en liten ensambubbla med ljud och människor utanför och man försöker så jävla hårt att vara den där glada, sociala, nätverkande, knullbara utan att riktigt orka eller nå fram. De där kvällarna då man tillslut blir sittande på en stol utan vetskap om hur man ska ta sig hem eller någonstans överhuvudtaget, bara att man är skitliten och fan inte orkar resa sig på något sätt eller alls. De jävla kvällarna då man tillslut somnar mot sin expojkväns axel på spårvagnen, fastän man skulle vara så jävla snygg och lyckad framför honom, och det är i alla fall some kind of trygghet och tröst i exakt tjugo minuter innan spårvagnen stannar in och man säger hejdå.
De där kvällarna då det bästa man kan göra är att sätta sig och fylleblogga ,efter knäckebröd och före ensamsömn för det är liksom det bästa sättet att hålla ensamheten borta och så sorgligt är det faktiskt ibland fy fan.

Semantiklärarinnan, live and uncut

Förresten, kommer ni ihåg semantiklärarinnan?
Yeah well, igår var jag bjuden på fest med highschool/collegefilmstema vilket äntligen gav mig en chans att få gestalta min egen porrfilmsgestalt (jaja, vi drömmer alla om olika saker här i livet. förf. anm.).
Det var lågklackade skor, hög pennkjol, skjortblus instoppad under kjolen, glasögon med svarta bågar och penna bakom örat (när den hängde sig kvar eller överhuvudtaget syntes).
Det underligaste var att det visade sig att lärarinnan var mitt mest gångbara alter ego någonsin. Det vill säga hon var den som jag på något sätt inte behövde gå in för att gestalta, låtsas vara eller som bara var en yttre utklädnad. Jag blev semantiklärinnan.
Redan på förfesten såg jag på mina vänner med glasögonen på nästippen och ingav, enligt dem, en sådan myndig uppsyn att folk slutade säga emot mig. Jag framlade privatlivsteorier med uppstramad rygg och glasögonen nonchalant viftande i handens grepp för att understryka relevansen av det totalt irrelevanta och ickevetenskapliga som jag framhöll som evidens.
Jag suckade åt min vän, klädd som Britney i Hit me baby one more time-videon, och kallade henne för klassens slampa. Mina vänner började tillslut räcka upp handen när de ville tala.
Lärarinnans outfit gav mig helt enkelt möjligheten att vara precis en sådan dominant besserwisser som jag ju är, men i alla fall försöker dölja litegrann.

Tanken bakom semantiklärarinnan var också att hon skulle vara extremt frigid och bitter och ha ägnat all sin tid åt att läsa språkfilosofi, snarare än att ha knullat. Hon skulle stå och moralisera på dansgolvet över de förtappade ungdomarna, fram tills att någon frigjorde henne med satslära i praktiken. Men det visade sig räcka med några drinkar, bästa sällskapet och ett fördjävla fint dansgolv för att semantiklärarinnan, redan efter några timmar, sågs dansa så våldsamt att glasögonen for i golvet och gled över dansgolvet, blyertspennan tappades ner i tårtan och klassens slampa blev uppdansad i en tryckare.

Sen var jag långsam igen

Jag läste Bo Rothsteins hattext mot bloggosfären på förmiddagsrasten på jobbet. Tänkte hela dagen på hur jag skulle formulera ett inlägg om det hela. Sedan kommer jag hem och ägnar flera timmar åt att räkna ut hur många kronor jag har kvar till att fribeloppet för mitt CSN överträds och är så upptagen med att paniksvettas, läsa gamla lönespecifikationer och gråta till Money Over Bullshit att jag inte har tid.
Sedan gör man det där oerhört inkonsekventa som man alltid gör när man blir trött på sin krassa ekonomi och dåliga framtidsutsikter i kombination med en ilska över samhället. Dricker öl med andra ord.
Jag hade en oerhört idealistisk och ambitiös tanke om att dra till Kings head, möta upp en massa folk och efter en öl tacka för mig vid niotiden och gå hem och blogga om Bo Rothstein.
I min illusion såg jag den ordentliga Elin som dricker sin öl långsamt och sedan säger tack och hej, jag har ett viktigt blogginlägg att skriva.
När ljuset i lokalen tändes klockan ett och bartender uppmanade oss kvarvarande att gå hem och sova var jag inne på en femte eller sjätte öl. Mycket var jag sugen på. Att blogga om Bo Rothstein var definitivt inte en av de sakerna.

Nu har väldigt många hunnit före och skrivit kloka saker.
En sammanfattning av det som jag hade tänkt skriva är följande:
Det är uppenbart att Bo Rothstein missuppfattat något i sin förhoppning om bloggosfären som ett demokratiseringsprojekt. Han klagar över en informell ton, påhopp och en diskussionsnivå som inte alls följer de gängse, artiga formerna av debatt som är dominerande i såväl gammelmedia, som i det akademiska samtalet. Han upprörs över hur tonen ger utrymme för såväl personpåhopp som åsikter som inte följer den hegemoniska politiska agendan.
Jag tänker inte uttrycka mig om de exempel som han tar upp, eftersom jag inte läst inläggen och inte kan se till kontexten i sin helhet. Jenny Westerstrands inlägg är det som jag har läst och jag tänker att det snarare handlar om att Rothsteins akademikerego uppenbarligen inte fixar att bli kallad för pajas, än att Jenny Westerstrand är en dålig och osaklig debattör.
En av de starkaste poängerna med bloggosfären är ju just den icke-redigerade, motståndslösa textens kraft. Demokratiseringsprocessen består just i faktumet att de gängse språkliga normerna, uttryckssätten och debatttonen inte behöver följas. Vem som helst är fri att skriva vad som helst. Naturligtvis leder det till osaklig debatt och personpåhopp i en hel del lägen, men det är också en del i friheten. Bloggandet luckrar upp gränserna för vem som har tillräckligt god utbildning, rätt kontakter och rätt sorters språk för att få uttrycka sig i en debatt.

Det Bo Rothstein eftersökte var förmodligen en demokratiseringsprocess som följde de finkulturella normerna och var anpassad efter det akademiska språkets normeringar och dess diskussionston. Jag förstår att han blev besviken.

Romanen is my first wifie

Idag fick jag igen romanen. Vi har varit ifrån varandra i ungefär tre veckor och bortsett från något nervöst nybliven-mamma-går-på-fest-utan-bebis-sms från mig till korrläsaren där jag på fullaste allvar undrade hur romanen mådde, har det gått ganska bra att vara skild från den.
Trodde jag alltså. Sedan tänker jag tillbaka på de senaste veckorna och inser att jag, trots att jag har haft en massa annat att göra, lyckats med följande i romanens frånvaro i mitt liv:
1. Höja min alkoholkonsumtion med åtminstone 75 %, motsvarande den standard som jag hade under min destruktiva lazy ass-vår.
2. Slampa runt med, vad som känns som jämfört med min oerhört lugna sommar, ungefär halva Göteborg. (Varav förvånande övervägande många har varit kvinnor. Inte för att jag gör skillnad eller det spelar någon större roll nej nej, men woho I’m back in the brudgame).
3. Trassla in mig i en trasslig relation, som var precis lika trasslig som förra gången som jag befann mig intrasslad i den och som krävde lika mycket energi att trassla sig ur den här gången med rekonstruerande av emotionell status som påföljd (det här inlägget var egentligen mest en cover-up för att undvika att skriva någonting böligt och alltför utlämnande om rekonstruktionsarbetet).

Nu är romanen tillbaka. Slutredigering väntar. Och jag inser mer och mer att jag varken kan eller bör bli klar. Så fort jag inte ägnar mig åt att skriva lyckas jag demolera all struktur till förmån för att istället bli en relationsmässig underhållningsapa med femtioelva intriger samtidigt, ölmage och en kvaddad lever.
Så länge jag skriver är jag liksom nöjd med det, då kan jag på allvar parafrasera Nas (vem annars?) och påpeka att romanen is my first wifie och motivera mig själv till att hålla mig undan såväl alkohol som amoröra utflykter.

Antingen får någon ge mig ett heltidsjobb som skribent (haha, as if) eller så måste jag snarast hitta ännu en distanskurs via folkhögskola så jag kan CSN-hora på folkhögskolekvoten ännu en termin och skriva en till roman. Eller så kan jag ta och växa upp. Jag vet inte.

Spårvagnen

Huvudvärk och ensamhet och Ensam mamma söker och visst är det ensamt, man drar filten högre över sin ensamma, värkande skalle visst, den där bakfylleångesten man har sina söndagskvällar.
Men fuck that shit. Minns detta: Skratten på Kings Head där någon ber alla slå vad om huruvida jag kan vara tyst i tio minuter, snälla bara få tyst på henne och jag och S. drar våra allra sämsta skämt och skrattar så vi gråter. Drinkarna på Skål, vännen jag inte träffat på alltför länge, förtroliga samtal och skratt. Lördagspromenad i solskenet vid Röda Sten, gräl och försoning och delad chokladmuffin. Kväll och natt med lösmustascher och calimocho på finvin och samtal med främmande människor på spårvagn och fester och kärlek kärlek kärlek, att bli omhållen av finaste vännen som talar sans med en och vakna upp till solsken och pizza på Mitt andra hem med äldsta barndomsvännen och ingen huvudvärk, ingen ensamhet, ingen tomhet när man fylls, när man vet att någonstans runt i Göteborg åker en spårvagn omkring med texten “jag har klittat den här stolen” på ett par av stolsryggarna efter en färd från Mildvädersgatan till Brunnsparken. Fnittra in långsamt, ensamt, fyllt och lyckligt.

Och jag läser det här inlägget och det är det bästa som jag läst på mycket länge. Tack Isabelle för tipset om ditt gamla inlägg.

Mitt liv som Laura Ingalls

Hej bakfulla ungdomar!
Medan ni ägnat helgen åt att veva technoarm, fyllelipa, supa bort era hjärnceller och ådra er nya könssjukdomar har jag ägnat min helg åt att fjällvandra, ha filosofiska diskussioner med min far, gå i kyrkan och gå på queer fest i församlingsrummet.

Angående det sistnämna säger ju Bibeln att man skall dricka med måttfullhet. Men eftersom jag samma dag som kyrkofesten hölls hade läst Kathy Rudys queerteologiska artikel Subjectivity and Beleif, om att ålägga postmodernismens syn på den subjektiva sanningen på en kristen tro hittade jag ganska lätt en klausul. Måttfullhet är ju ett oerhört relativt begrepp och jag kunde härvid välja min egen subjektiva tolkning av Bibelorden.
In other words: Okej, jag var också ganska onykter igår.

Jag har väldigt mycket intryck att sortera från helgen. Eftersom jag redan peakat min töntighet och aldrig haft särskilt mycket creddpositionering att försvara kommer jag med största sannolikhet snart att återkomma med HBT-kärlek, religiositet, karaokehits och Creedence-låtar på norrländska fjällvägar.

Eller nej, okej. Inte Creedence. Där går till och med min gräns. Men det andra. Jag återkommer snart. Nu ska jag fortsätta dricka kaffe.

Lågstadiediscot går igen

Okej eh, jag vet inte riktigt vad Mr Hyde sysslade med här på bloggen inatt, men med tanke på de utkast som jag skrev innan jag postade föregående inlägg får ni helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att det kunde varit mycket, mycket värre. Hatar att komma hem och känna mig snyggast och smartast i hela världen och känna det där osvikliga behovet av att meddela det för resten av världen. Det absolut värsta utkastet från inatt är inte ens det om hur mycket jag älskar Orup utan snarare inlägget där jag anser att jag är smartast i hela världen och följaktligen fullständigt kapabel till att skriva ett teoretiskt fylleinlägg om postmodernismens syn på den relativistiska sanningen.
I bakfyllans kranka sken kan jag lätt se att jag inte riktigt var kapabel till det. Det är extremt luddiga resonemang, dåliga källhänvisningar och ofullständiga meningar till höger och vänster. Dessutom finns det ju egentligen bara en enda anledning till att man skriver ett fylleblogginlägg. Syftet med att fylleblogga har, mig veterligen, aldrig varit något annat än att förmedla följande information:
1. Jag är full
2. Jag är snygg
3. Jag är kåt
Eventuell variation kan förekomma, då i följande form:
1. Jag är full
2. Jag är ensam och ledsen
3. Jag är kåt
Jag har hittills aldrig läst ett enda fylleblogginlägg, än mindre skrivit ett, som frångår ovanstående syften.
Men fyllejaget försökte alltså inatt att skriva en lång teoretisk text om den kontextualiserade sanningen, som hon på något vis ändå skulle knyta ihop med textens egentliga syfte. Det vill säga att meddela hela Internet om att hon var full, snygg och kåt. Med facit i hand lyckades jag mindre bra. Hela resonemanget mynnande nämligen ut i en slutsats som även finns angiven i blogginläggets titel. Texten har jag döpt till Den enda objektiva sanning som någonsin funnits är den om hur jävla snygg jag är.
Och det, kära barn, är alltså anledningen till att man aldrig bör blanda alkohol och vetenskapsteori.

Nu har jag i alla fall kört tvådagarsracet i Göteborgs uteliv för första gången på länge. Det var väldigt mycket precis som det alltid varit. Inte mycket har hänt. Jag beter mig exakt som jag alltid gör i onyktert tillstånd. Dryg, raljerande, självgod och med ett obönhörligt uppmärksamhetsbehov hela tiden. Den här gången försökte jag ändå medvetandegöra mitt fyllejag om hur hon beter sig. Jag cencurerade bort åtminstone 75% av de härskartekniker jag kände suget efter att utöva mot män som jag ansåg pratade för länge om dem själva. Jag försökte intensivt att lyssna på andra än mig själv. Det höll alltså nästan hela vägen fram, till inatt, då jag återigen var tvungen att vräka ut mig i en självgod analys om att jag är lite bättre än större delen av resten av mänskligheten.

Det här med min elitism är definitivt inget nytt. Exmannen gjorde en gång analysen att jag alltid ansett mig själv vara bäst i hela världen. Eftersom jag i nyktert tillstånd helst inte står för min elitism och självgodhet är det från andra jag upprepade gånger får den påtalad.
Sedan tänker jag på hur jag betedde mig när jag var liten. Jag var ju dryg och självgod redan då. Jag ansåg mig själv som lite smartare och bättre än resten av klassen. Alldeles extra tydligt blev det när det var dags för disco.
På lågstadiet och mellanstadiet gick jag för det mesta på discon. Jag tvingade alltid mormor att köpa nya kläder till mig. Jag skulle alltid ha lite häftigare kläder än alla andra. Jag sminkade mig redan på lågstadiet. Det var ju bara de andra tönttjejerna i klassen som inte fattat att man skulle sminka sig. Sedan åkte jag på discot. Jag ställde mig i ett hörn med armarna i kors. Vägrade vara med på eventuella lekar för guu va barnsligt. När mina vänner försökte få mig att fråga chans på någon sa jag att jag aldrig skulle förnedra mig till att göra något sånt. Jag nekade nästan alltid när jag blev uppbjuden. Sedan åkte jag hem tidigt och konstaterade att jag var lite mognare och bättre än resten av klassen.
Mot slutet av mellanstadiet slutade jag gå på discon. Jag upplyste istället alla om att jag hade bättre saker för mig. De bättre sakerna var att skriva dystopiska dikter till ljudet av The Cure. Jag ljög dessutom ihop en historia om att jag hade en häftig pojkvän inne i stan och påstod att jag skulle hänga med honom. Pojkvännen var såklart femton år gammal och hur snygg som helst. Har man en pojkvän i stan som är femton år är det klart att man inte går på mellanstadiediscon och beblandar sig med pöbeln av spinkiga mellanstadiekillar.

Hur betedde ni er på era låg/mellanstadiediscon?
Min deterministiska teori, som egentligen frångår alla mina övertygade resonemang kring den kontextualiserade identiteten och människans förändringspotential, gör nämligen gällande att den person som vi var på låg/mellanstadiediscon är ungefär samma människa som vi är nu när vi är ute på klubbar och krogar. Vi festar på ungefär samma sätt som vi gjorde när vi var åtta år, bortsett från att backläsken bytts ut mot drinkar och lekarna blivit lite mer avancerade än ryska posten.
Jag beter mig ju nämligen, uppenbarligen, på ungefär samma sätt som då. Jag går in, konstaterar att jag är lite bättre än alla andra, raggar i princip aldrig eftersom jag anser det vara förnedrande för mig och hatar fyllelekar.
Tänk om tjejen som var hon som var populärast i klassen och frågade chans på fem olika killar på en kväll är hon som samlar nummer och alltid går hem med någon.
Tänk om killen som drog i tjejernas stringtrosor och alltid började slåss är samma snubbe som står och tjafsar med vakterna utanför Peacock och dansar juckdans bakifrån mot en ovetande tjej på dansgolvet på Nef.
Tänk om killen som hatade all musik som spelades och som alltid skulle gå in och byta för all musik var så töntig är killen som du nu ser DJ:a på random electroklubb varenda helg.
Tänk om killen som alltid åt upp hela popcornskålen och hade med sig mer godis än vad som var tillåtet, enligt de närvarande föräldrarna, är samma kille som äter upp alla chips på förfesten och mest ser utgången som en transportsträcka fram till ett dubbelt Whopper meal på Burger King.
Tänk om de viskande tjejerna i hörnet, som pekade och fnissade och frös ut andra är samma tjejer som står i ett hörn och himlar med ögonen åt ens klänning och dåliga alkoholsinne när man går förbi.

Det är såklart en oerhört sorglig teori, för dem som inte hade det så himla kul i grundskolan. Men det skulle åtminstone förklara varför jag fortfarande beter mig som jag gör.

Och vi dricker för kärlekens skull

Igår gick helt oväntat och blev en av sommarens vackraste kvällar hittills.

En vän hör av sig, är lite nere och oavsett sinnestillstånd är jag aldrig någon som bangar en gemensam depp. Oavsett hur livet ser ut, något finns det ju alltid att vara gemensamdeppad över.
Vi gör det till en kväll av magisk självömkan tillsammans. Först bara ljum och fuktig sommarnatt i Slottsskogen på en picknickfilt med folköl. Kent- och Thåströmkonserten på ett sådant avstånd att vi kan höra varenda låt tydligt, men tillräckligt långt avstånd för att jag ska kunna upprepa i varenda låt att vad bra att jag inte är där, vad vuxen jag har blivit som sitter här istället! Han, samma sorts tävlingsmänniska som jag, instiftar introtävling. Det bråkas om regler, triumferas och kaxas (jag är en lika dålig vinnare som förlorare, om inte sämre), han vinner stort på Thåströmtävlingen och blir sedan totalförnedrad i Kenttävlingen.
- Det här är Gravitation, säger han.
- Nä det här är ju Avtryck, minuspoäng till dig you fucker!, skrattar jag och påpekar det idiotiska med att tävla i Kentkunskap med mig.
När skymningen slår till och jag på det behöriga avståndet hör Jocke Berg konstatera att vi alla en gång ska dö går vi hem till honom.

Grabbidentiteten som jag får, i sommar i största synnerhet med mina manliga kollegor, är en identitet som jag älskar. Men frågan är om inte mina kvällar av medelålders, bitter stereotyp manlighet är ännu lite större. Sådär som jag och han kan sitta med ett varsitt glas gin, stirra ut i tomma intet från hans soffa och under tystnad lyssna på Ulf Lundell-ballad efter Ulf Lundell-ballad.
Sedan är det alltid någon som går in och citerar High Fidelity, så suckar vi över kärleken, någon av oss byter gubbrockskiva. Vi blir tysta igen och fyller på mer sprit i glasen.
Gemensam självömkan är vackrare än ensam självömkan. Ett gemensamt hit rock bottom-race av bitterhet och självtvivel är enklare att bära än det ensamma. Aldrig är det så enkelt och så vackert i all sin fåniga fulhet att vara självutlämnande, tvivlande och ledsen som när man sitter i en soffa en ljummen sommarkväll och lyssnar på gammal gubbrock med sprit i sitt glas.
Jag tänker på det där jag pratade om i telefonen tidigare under kvällen. Att inbilla sig att ens liv är en roman och att kopiera alla litterära skildringar av alla sorters känslor in i ens eget liv. Jag kan inte hjälpa det, det kommer automatiskt. Och antagligen är det därför som man skriver om sitt liv. För att det är så storslaget och fantastiskt i all sin ynklighet.
Att röka under stjärnklar himmel och sedan på småtimmarna spela Eldkvarns Full för kärlekens skull på repeat är också exakt så vackert som det ska vara att vara bittra ihop. Låten kommer inte till sin rätta när man ser det i en Virtanen-studio, men tänk tända ljus, ljummen sommarnatt, spritsentimentalitet och nära till tårar med en av dina bästa vänner och du kommer att förstå storheten i den här låten:

Midsommarafton tvåtusenåtta: The return of Mr Hyde

Strax innan jag öppnade taxidörren och kräktes ut på motorvägen vid ett rödljusstopp stängde jag av mobiltelefonen. Den lilla, kvarvarande nyktra delen av mig var medveten om att fyllejaget aldrig skulle vara förmögen till att både komma ihåg pinkoden och slå in rätt knappar för att få på mobiltelefonen igen. Min förmåga att bedriva överförmynderi mot mig själv är en av mina finaste och mest tacksamma sidor.

Man kan ju önska att överförmynderiet hade gått in lite tidigare, vid försök att skicka allehanda sms trots att displayen var suddig framför ögonen. Eller när jag kissade utanför någons trappuppgång. Eller när jag drack mer för att jag inte var tillräckligt full, trots att jag inte längre kunde dansa för att jag bara snubblade omkring i nerförsbacken. Eller när jag utövade mindfullness på en gunga och kände att det var essensen i livet.
Essensen i livet var det definitivt inte när jag hulkade över toaletten halva natten och däckade med kläderna på. Trots förmynderiet; Mr Hyde spöar ju ändå alltid Dr Jekyll på något vänster.

Men än faller tidlösa stänk i vår famn

Livet är det som pågår medan du ältar din dåtid, oroar dig över din nutid och längtar efter en ljusare framtid.
Såsom att sitta på Publiks bakgård och ha fantastiska samtal. Jag och J. slår ett slag för cynismen och mot hela självhjälps/livscoachingkulturen som bara handlar om att man ska förverkliga sig själv, utveckla sig själv och kanske mest av allt hävda sig själv. Att cynismen, så länge den inte slår över i destruktiv bitterhet, också ger någonting. Ett konstant kritiskt perspektiv, ett ifrågasättande som är viktigt. Jag har startat en egen livscoachingfirma nu. Den heter Bli en cynisk bitch i tio steg och en lyckligare människa på köpet.
Herr E. pratar om likheterna mellan Mae Krua på Andra långgatan och The Soup-Nazi i Seinfeld. Alla vet att de har godast thaimat i hela Göteborg, de vet det också. Därför kan de ha skumma öppettider, dålig service och vara allmänt icke-gästvänliga.
Någon annan berättar om hur det är att gå på Bengans CD-rea när man har rökt på (citat: jag kom hem med en dubbelskiva med Manu Chao).

Såsom att inse att man tangerat sitt förra rekord på konstiga saker man gjort på fyllan när man vaknar och har skrivit ut ansökningsblanketter till Socialen om att få adoptera ett barn. Jag är nu inläst på alla regler kring adoption efter ett par timmars bölande fyllesurfande på olika adoptionssajter. Att vakna upp med fel människa ibland är väl en sak, men att vakna upp och ha försökt fylleadoptera ett barn; där är gränsen ändå nådd.

Såsom att ligga ute på Saltholmen och vräka sig i gemensam bikiniångest, kakätande och diskussioner. Jag har under föregående kväll smygläst Slitz medan jag väntade på att J. skulle trycka i sig sin Calzone på 7-eleven och börjar prata om artikeln Ligg mer i sommar! Så går du från munk till player i åtta enkla steg som jag av någon outgrundlig anledning var tvungen att lusläsa. Precis som jag av någon outgrundlig anledning satt och plågade mig framför Outsidersavsnittet som handlade om raggningskurser för män eller som jag tillät mig plågas av frugans högläsning ur The Game hela vägen ner till Amsterdam.
Efter det bestämmer man sig för att aldrig gå på krogen igen. Det finns någonting så äckligt profiterande och genomvidrigt i alla manualerna för hur du blir den där fucking alfahannen som kan samla troféer i kyssar, knull eller telefonnummer i mobilen. Det finns någonting så oerhört sorgligt i att vi uppenbarligen är oförmögna att bara vara människor med varandra längre utan måste hosta upp pengar för dyra raggningskurser, läsa åttastegsmanualer för att lära oss hur man först fångar någons intresse för att sedan sänka henne genom en neggning och därigenom vinna henne. Det finns en jävligt tråkig backlash i några slags jämlikhetsframsteg i alla manualer som handlar om hur man samlar brudar som jakttroféer och där mannen är den som jagar. Jag sammanfattade hela monologen med att skrika ut över Saltholmen att;
- Som om vi behöver uppfostra fler män till att bli idioter!
så att frugan tog sig för huvudet och påpekade att grabbgänget en bit bort stirrat på mig en bra stund nu.
(Långt senare, på natten, blev jag raggad på med inledningsrepliken ursäkta om jag stör, men jag visste inte om jag skulle våga gå fram, du ser så självsäker och stylish ut. Mänskligt och om inte annat en mycket adekvat analys av mig).

Såsom att sitta i Slottsskogen med rosévinet bultande i tinningarna och någonstans förlora sig själv igen. Viska till sig själv att inte orka en till lördag och vara ledsen, leva inuti huvudet. Vill orka vara med i diskussionerna om porr kontra hegemonisk feminism och sexualpolitik om den aktiva mannen, det här är ju mina ämnen. Inte orka, bara riva i gräset, klunka mera, hålla käften, snälla huvudet hålla käften och riva av några grässtrån till. Orkar inte prata, rädd för att det brister, är bara tyst och sluten. Att då först få en strykning över armen och sedan en från någon annan, frågan hur är det?. Det är ibland det som får en tillbaka. Att bli sedd när man som allra minst vill bli sedd, men som allra mest behöver det. Det är kärlek.

Såsom att stå på uteserveringen på Röda Sten. Stjärnklar natt och en vakande, upplyst Älvsborgsbro över oss och havsmynningen dunkel borta i natten. V. som pratar fint om att fånga dagen och försöka vara lycklig. Madonnas Vouge i högtalarna och jag frugan som dansar, hon som undrar om jag minns dansstegen från när jag var elva och jag skrattar nickande. Att dansa i röd kjol under stjärnorna till mellanstadieälsklingen på en överfull uteservering. Det är livet. Och det pågår just nu.

Att det är långt hem

På Stigberget kan man fortfarande se hela staden, samma stad som man blickat ner över i snart fem år. I min 25-årskris utgår jag alltid ifrån femårsperspektivet när jag funderar över vad som hänt. Fem år sedan jag tog farväl av hemstaden, jag fick mitt livs bästa födelsedagspresent i form av en försoning med min mamma och sedan for jag. Lämnade saker bakom mig. Jag och han, två av våra vänner. Norrlandskollektivet med hans och mitt blåmålade rum av kärlek och delad ångest och R. som varje morgon spelade Kill Bill soundtracket tills vi skrek av frustration. Varje kväll med föreläsningar i grundläggande lingvistik och jag som gick ner till Brunnsparken för att jag inte förstått var Korsvägen låg än, skrek till de andra;
- Jag ska lätt bli doktorand i lingvistik alltså!
Vad händer med en människa på fem år?
Vi sitter på Stigberget och ser ut över sjömanshustrun, Älvsborgsbron, läppstiftet och alla gator vars kullerstenar vi lärt oss känna igen. Dricker öl och pratar alltifrån filosofi till sex och mitt hat mot indiepop och hur dålig sångröst jag faktiskt har.
Hur långt hinner man på fem år?

Jag ser i hans vacklande rörelser att någonting bränns, sådär som det känns också inuti mig. Man lär sig en människas rörelsemönster utantill, tolkar flackande blickar och en tystnad.
Jag tänker på allt som har hänt, som vi känt.
Hur vi återvänder.
Hur förbannad han fortfarande blir på mig senare, på Publik när vi alla har förflyttat oss dit.
- Men jag har en sådan kris, säger jag, jag har inte uppnått någonting.
Sådär som han brukade bli förbannad på överpresterande, genompretentiösa tjejen som typ skulle dö om hon inte fick doktorera eller skriva sina romaner eller bli någon Viktig eller Betydelsefull, helt utan förmåga att se det som hon redan hade åstadkommit.

Jag känner i min egen hud att någonting bränns och någonting känns i en insikt; kommer vi någonstans? Har vi rest några mil eller är vi kvar på samma plats? Några inomstadsflyttar, universitetspoäng, prestationer, ligg och krossade hjärtan senare och var är vi nu?
Jag överambitiösa tjejen med alla sina pretentioner som tyst räknar kalorierna i alla öl som hon dricker, Mariekex som hon tar. Skrattar högst av alla och tar plats men faller ner i sina egna tankar sekunden efter och ligger tyst på filten medan samtal om individen och kollektivism svävar högt ovanför henne med fiskmåsarna och försommaren.
Jag som aldrig vet vart jag är på väg och inte vet hur jag ska ta mig dit, det där stället som jag ska till utan att kunna se det klart framför mig. Jag bara vet att jag ska dit.
Vi med våra vacklande djävla självkänslor och osäkerheter. Vi som aldrig fattade vad vi gjorde; vi satt i flyttbilarna och sjöng allsång i lycka över att livet skulle börja. Köpte sängar och krukväxter och skrev in oss på universitetskurser i väntan på att livet skulle börja.

Ett avsked och en gemensam blick:
Har det börjat än?
Var det det här som vi väntade på?

Avståndet (come fill me up)

Snavande fotsteg över golvet och handen som drar i min arm och alla ska med nu, jag följer med. Världens minsta dansgolv och knastrande högtalare och i ringen står vi, dem jag älskar. Över oss en ballong som vi gemensamt håller i luften, snuddar fingertoppar mot den så pass att den håller sig levande ett tag till.
Avståndet mellan känslan och att känna det räknas i tanken. Barbara Voors skriver om det i sin senaste roman Islossning; avståndet. Att inte kunna känna utan att först deklarera för sig själv vad man ska känna.
Nu ska du vara lycklig. Här står de du älskar på ett dansgolv och strålar i ögonen och skrattar och händer far ut mot dig och stryker dig över armarna. Här står ni och är unga, vackra, friska och dansar med leende rödvinständer och tiokronorsöl greppade i händerna och över er svävar en ballong; den här bilden är så vacker.

Känslan, var är känslan? Hur kan bilden vara vacker och hur kan den inte kännas? Vad gör avståndet med en? Även det allra närmaste, vackraste gör ont för hur kan något bara vara så förbannat mycket kärlek när världen är uppbyggd av så mycket otänkbar vidrighet och fulhet att vi inte kan ta in?
Hur tar man in? Man tar inte in, man greppar rödvinsflaskan och halsar. Blir knuffad i sidan, vännen viskar;
- Men Elin, blickarna!
- Va?
- Men herregud, ser du inte blickarna du får? Du måste va blind blind blind.
Ler och försvinner in i huvudet, avståndet. Känn blickarna då. Minns socialarbetarpappans ord, alltid samma ord mot femtonåringen på väg mot festerna med stjärnor under ögonen och häxblandning gömt i väskan. Alkohol förstärker bara känslan som du redan har.
- Jag veet pappa, oroa dig inte.
Alkohol förstärker intrycken, dövar aldrig och vi vet det men är det inte det som det handlar om? Förstärk, gör större, minska avståndet mellan tanken och känslan. Come fuck me up, come fill me up. Bara det känns.

- Du har världens sämsta pokerfejs, Elin.
- Jag vet, det är min största brist. Känslorna utan på kroppen, i ansiktet.
- Det syns att du är inuti ditt eget huvud just nu. Jag kan läsa dina tankar.
Mitt välmenande leende mot vännen;
- Din stackare.

Den här bilden är så vacker. Vårbild i nybliven maj över unga, idiotiska förvuxna sextonåringar som halsar rödvin på ett provisoriskt dansgolv och petar varandra i sidan över avslöjande blickar. Unga idiotiska, förvuxna sextonåringar som glömmer krav och vuxenhet, som håller varandras ryggar i kärlek och skrålar.
Över scenen svävar ballongen, kravlöst. Håll den bara levande.

Brådmogna tonåringar med universitetsutbildningar och koll på populärkultur, men ingen aning om vad vi håller på med egentligen. När förstår vi vad vi håller på med? När hittar vi känslan, mer än för stunden? För många vägar, kaos i huvudet i en rastlös väntan, statisk tristess och tills dess? Tills dess vi hittat vägarna, känslan, bara detta som ger en ro;
Rödvinshalsande, blickfångande, strykandet över varandras armar i små gester av kärlek och dans på ett golv till samma låtar som gav uttryck för vår längtan som sextonåringar. Nostalgiska, brådmogna tonåringar som kommer upprepa samma meningar om och om igen till dess vi hittat vägarna. Skrålande fyllekörer, kärlekskörer, nostalgiska körer och i en enda mening lägger jag händerna över den alkoholblossande bröstkorgen, sluter ögonen och vi sjunger;
- Ge mig nåt som tar mig någonstans.
Sedan faller ballongen mot golvet. En klack mot den, en kort smäll och den finns inte mer.