Elin Grelsson

Det är en vanlig novembertorsdag i SCUM-debattens Sverige då jag matt har tagit mig igenom en diskussion i P1 Morgon mellan Nina Lekander och Johan Lundberg och sedan återfått lite hopp genom Sara Hanssons lysande krönika i Tankesmedjan. Det är en torsdag som jag skriver på en litteraturrecension och sedan går ner till lunchlokalen, bläddrar i en GT medan jag skyfflar i mig lunchlådan i tanken att hinna med en promenad på rasten också.

Jag läser om en ung kvinna som känner sig förföljd av två män bakom henne, ringer sin pojkvän men samtalet bryts när männen drar in henne i en buske, misshandlar henne och tvingar henne till sexuella handlingar under knivhot. Tuggorna växer i munnen, jag tänker på alla gånger jag gått med mobiltelefonen redo eller pratat i telefon som skydd mot rädslan. Jag läser om kvinnan som väntat på en buss vid knutpunkten Korsvägen vid Svenska Mässan, en plats där jag själv alltid väntade efter sena kvällsföreläsningar på Humanisten, och hur hon dragits in i en bil, förts till en enskild plats i utkanten av Göteborg och där gruppvåldtagits av ett större antal män. Det är en vanlig lunchläsning till nudlarna som växer allt mer i munnen i takt med illamåendet och rädslan, precis som det är en vanlig söndagskväll att ligga i soffan med popcorn framför Beck eller Wallander eller den där vidriga våldtäktsscenen i Män som hatar kvinnor som jag fortfarande inte klarat av att se för hela mitt försvarssystem reagerar med adrenalin och panikkänslor. Det är vanliga vardagskvällar som jag går hem från gymet, mitt enda hem för kroppen där den bara får vara min, och jag passerar Rosenlund och de prostituerade och vi delar samma kön, samma sorts kropp. Den kroppen som vissa försöker ta tillbaka på ett gym och andra säljer för 300 spänn och det är liksom bara vanlig vardagskväll för både mig och hororna.

Jag tänker på vad Ani Difranco sjunger; ”my cunt is build like a wound that wont heal”. Min fitta är ett sår som aldrig läker. Det kommer aldrig att läka i de kränkta männens land, bland SCUM-debattörer och arga män som mailar Kristian Lundberg och kallar honom bög när han redovisar siffror om våldet mot kvinnor. Min kropp är inte min. Den har hotet inristat i sig, från ett tidigt barndomsminne då mormor varnade mig för att sitta bredbent för att gubbar kunde sticka in saker mellan benen på mig då, till mannen på spårvagnen som tog på mig fittan och kallade mig en kåt hora. Från ofrivilliga tafsningar på mellanstadiet till rädslan när jag följt med okända män hem och aldrig kunnat veta om det skulle sluta i ett samtyckligt ligg eller våldtäkt. Från högstadiet, då jag längtade efter att någon skulle trycka upp mig mot en vägg och ta mig på brösten som de gjorde med de snygga tjejerna, till att stirra ut på en soluppgång för att fokusera på något annat än att ens nej inte respekterats.

Den inbyggda sårbarheten i ett kön som jag inte har valt, den tvingar mig till ständig vaksamhet och rädsla. En ständig kroppsmedvetenhet och en vetskap om att mitt kön i sig är ett hot om kränkning, skändning, våld och övergrepp. På samma sätt som män får privilegier genom det ständiga hotet om våld, hur beskedliga och icke-våldsamma de än må vara, tvingar det mig till restriktioner och vaksamhet. Det är så självklart, så mycket gamla nyheter men ändå sitter vi här och pratar SCUM medan en kvinna gruppvåldtas på en öde plats när hon bara skulle ta bussen hem till Borås och det påverkar mig, dig och alla kvinnor som tvingas vara rädda och alla män som blir potentiella förövare. Det är så tröttsamt att påpeka det gång på gång, men vi sitter ju fortfarande där med popcorn på söndagskvällen och ser Lisbeth Salander bli brutalt våldtagen. Jag vill bara att det förbannade såret ska läka någon gång.

Sarkasmerna kring Erik Helmersons roman Den onödige mannen är många. Nu senast är det serietidskriften Galago, som i sitt nya nummer publicerar en fiktiv intervju med Helmerson och driver hårt med romanen. Både Helmerson och Den onödige mannen är lätta att skapa fördomar om och skämta om, inte minst från feministiskt vänsterhåll. En skribent på Dagens Nyheters liberala ledarsida skriver en bok om en vit medelklassman i kris.

Ändå undrar jag hur många av kritikerna som faktiskt läst romanen i fråga. Är det möjligen marknadsföringen av boken som snävat in dess innehåll till att beröra någon form av självömkande mansmanifest? Den onödige mannen är knappast ett försvar av mansrollen eller en tycka-synd-om-roman. Snarare är det en uppgörelse av förväntningar kring och föreställningar om kön och klass. Helmersons karaktär är ingen hjälte, utan en ganska sorglig typ med unkna åsikter. Ändå ställs frågan gång på gång, från såväl debattörer som journalister: Är det synd om männen nu? Varför gnäller ni så?  I en genusdebatt som gång på gång havererar i frågeställningen om vilket kön det är mest synd om är alla förlorare.

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Fotnot: Jag publicerar eller länkar sällan till mina texter här längre. GP-krönikorna finns på nätet, liksom litteraturrecensioner. Eftersom denna text efterfrågades la jag upp den, liksom jag gör med de texter jag skriver på frilansbasis som känns särskilt viktiga.

Pär Ström har idag på Genusnytt utarbetat en helt fantastisk metod för att reda ut hur kritiska tillmälen och förolämpningar ska verifieras. Man bildgooglar helt enkelt tillmälet – i detta fall ”pisshuve”- och jämför med en bild på sig själv. ”Jag är inte så lik ett pisshuve”, kommer Pär Ström därmed fram till. Denna metod inspirerade mig till att göra samma sak med några av alla de begrepp jag fått kastat efter mig som feministisk vänsterdebattör.

För att verkligen kunna göra en rättvis jämförelse publicerar jag först en relativt nytagen bild på mig själv.







Nu följer de vanligaste hatbegreppen riktade mot mig och sökresultatet på google pics.

1. Fitta

Några fina blommor på en tavla, inhandlade på Ikea av någon som fullständigt saknar intresse för estetik. Ev lite lika en fitta, inte så lika mig.








2. Hora

En klocka. Inte så lik mig.










3. Kommunistkramare

GU VA GOTT DET SER UT!!! Älskar kommunistkramare med fetaost! Dock inte så likt mig det här heller.










4. Genusideolog

Några porslinsfigurer och lite grejs av någon med mindre lyckad estetiklösning i hemmet. Eventuellt är jag lite lik ankan.






5. Manshatare

Sjukt snygg! Önskar jag var lik, men nej.










6. Del av det genusindustriella komplexet

Axessredaktören Johan Lundberg är en nyckelkompetens i det genusindustriella komplexet. Vi har båda ganska höga pannor och är blonda. Kanske lite lika ändå?





7. Bitter feminist som hatar män

Men Göran Hägglund, hur är det fatt? Saknas pojkvän? Har inte ett sådant vinnarleende som Hägglund, men vi klär båda i kostym.









8. Bitter manshatare som fått för lite kuk

Jaha. Där står dom, dom bittra kaninjävlarna och konspirerar mot mansrörelsen. Gulliga, men inte så lika mig.






9. Mansförtryckande

Nejmen, vad hände nu? Det där är ju…Pär Ström. Eftersom vi inte är så lika varandra har vi äntligen fått ett svar kring det här att mitt genusarbete skulle vara förtryckande mot män. Skönt att vi äntligen fått det utrett och kan gå vidare i debatten tillslut.

Om våld och manlighet.

Häromveckan såg jag Black Swan. En film som jag medvetet med väntat med att se, då den blivit föremål för såväl enorma hyllningar som debatt. Jag ville gärna ha distans till diskussionen kring Oscarsbelönade Natalie Portmans anorektiskt smala kropp och uppdelningen i stereotypa kvinnoroller.

Black Swan är en modern saga, vagt baserad på Svansjön, om en balettuppsättning av just Svansjön. Portman spelar en hårt hållen, självskadande och perfektionistisk kvinna som strävar efter rollen som både den vita och svarta svanen. Den svarta svanen kräver ett bejakande av sexualitet, utlevelse och sensualism. Ett känsloregister som Nina inte har tillgång till. Dessa sidor har istället balettkollegan Lily. Genom att pressas mot de sidor som Lily har, bland annat genom en manlig balettkoreograf, drivs Nina också mot galenskapen.

Det är stereotypt och klichémässigt. Men jag har svårt att se problematiken i det i just den här filmen. Det är ett element som krävs när man berättar en saga. Sagan använder sig av symboler och som sådana är både Nina och Lily oslagbara. Svansjön blir i Black Swan en högaktuell berättelse om samtidens kvinnobilder där kroppen är lika mycket i fokus som i filmen. Nina blir en mytologisk gestalt av kvinnokravens motsättningar.

Att kontrollera sin kropp genom bantning, hård träning, rakning, peeling, smink och kläder är en del av den kvinnoinriktade skönhetsindustrin. Väldigt lite har hänt sedan 90-talets debatt om smala modeller, objektifiering och bantningshets. Siffrorna pekar fortfarande på att många unga flickor börjar banta redan i 7-årsåldern, är missnöjda med sin kropp och lägger en hel del pengar på smink och skönhetsprodukter. I äldre åldrar har olika former av operationer och skönhetskorrektioner blivit allt vanligare. Vi strävar efter utseendets perfektion och det kräver kontroll över ätande, kroppsbehåring, rynkor och allehanda skavanker.

Samtidigt förväntas kvinnor bejaka sin lust och ta för sig. Den kropp som är hårt hållen ska samtidigt släppa loss i multipla orgasmer. Kvinnor som bantar är tråkiga och sippa, så trots att vi förväntas vara smala ska vi samtidigt njuta av mat och bakverk. Ingen vill ha den pryda kvinnan. Hon som släpper loss på dansgolv, äter stora hamburgermål och hungrigt knullar är mycket sexigare.

Häri ligger kvinnokroppens paradox. Kontrollera och släppa taget. Kroppen blir en palett för samhällets diskurser och förväntningar, vilket också är en stor anledning till att ätstörningar och självskadebeteende också kan vara ett uppror. Genom att skada sig själv eller svälta tar man tillbaka kroppen från objektifieringen och kraven. Det är ett sätt att äga sin egen kropp.

Genom att så tydligt visa två krockande stereotyper, som förväntas gestaltas i samma svan, blir Black Swan en allegori av ett samhälle som ställer omöjliga krav. Där kroppen och själen blir två väsenskilda ting och där lusten ska kontrolleras och samtidigt bejakas.

Krönika i BT Kultur 16/4

Gårdagens GP-krönika om Rättviseförmedlingens #tackaJA-kampanj och platstagandeproblematik.

Både Johanna Nylander och Anna Svensson har skrivit angående min motorsågsläsning av Myten om det andra könet. Jag tycker att båda texterna är intressanta, men kommer att uppehålla mig vid Svenssons text då det är den som riktar starkast kritik mot min.
Känner Elin Grelsson inte till femme-rörelsen och den långa diskussionen kring hur visst feministiskt arbete kan bidra till kvinnors underordning? undrar Anna Svensson. Naturligtvis gör jag det. Både Ulrika Dahl och Maria Niemi, som citeras i inlägget, har skrivit oerhört inspirerande texter som problematiserar feminismen på ett förtjänstfullt sätt. Men poängen med dessa texter, till skillnad från Coopers resonemang, är att de beskriver en normbildning och en utveckling av en hierarki. De förenklar inte, de utmålar varken offer eller förövare och de gör frågan exakt så komplex som den är.

Det gör inte Eva Cooper. Istället inleder hon de tre nämnda exemplen Arpi, Lidström och Magnusson, med följande resonemang: ”Det finns starka drag av en feministisk härskarteknik som försöker strömlinjeforma kvinnor, oavsett var i samhället de befinner sig. Den som sticker ut gör fel, är förrädare och bör tryckas ner.”
Efter genomgången av exemplen konstaterat hon att det är en ständigt återkommande radikalfeministisk tes att omyndigförklara kvinnor. Allt blir mer eller mindre bevis på en patriarkal kultur. ”Det radikalfeministiska perspektivet är att om alla hinder elimineras bör utfallen bli likadana, annars är det ett bevis på ojämlikhet. Lika villkor är samma sak som lika utfall och först då kan sann frihet uppnås.”

Jag håller inte med om den tolkningen och anser att det är en missvisande läsning av radikalfeminismen. Till skillnad från exempelvis Dahl, som diskuterar patriarkala strukturer och en kultur där kapitalism aldrig ifrågasätts, faller här all skuld över femininitetens underordning på radikalfeminismen. De aspekter av queer som faktiskt ryms, även inom denna rörelse, försvinner fullständigt i Coopers analys. Det är en orättvis missuppfattning och dessutom en oerhört grov förenkling av kvinnlighetsförakt.

Jag anser dessutom att en hel del har hänt sedan både Niemis och Dahls texter. Att kritisera radikalfeminismen är i dag ganska mycket att sparka på någon som ligger. Den feministiska debatten innehöll kanske en gång en diskurs av ”sexualfientligt” motstånd mot exempelvis porr, sexualisering och prostitution, ifrågasättande av skönhetsideal och skönhetsindustri riktad till kvinnor samt hemmafruideal. Så ser det inte ut i dag i den offentliga debatten. Snarare anses de få kvarvarande radikalfeminister som hörs och syns vara ena riktigt sippa surfittor som harvar tråkiga frågor. Friheten att vara ett sexobjekt, gilla porr, ha en snygg inredning och baka cupcakes står högt på agendan. För att parafrasera Cooper: Med jämna mellanrum kan man få intrycket att rätten att suga av någon mot betalning, köpa dyra läppstift och baka en jävla kaka är de mest brännande politiska frågorna.

Ska man tala om underordning och hierarkier inom feminismen är det också en smula underligt att utgå ifrån vita, heterosexuella, medelklasskvinnors problem med att deras feminina intressen ifrågasätts. Det är en fullständig icke-problematisering av den egna maktpositionen, som förvisso går väl i Timbros anda, men likväl är ihålig. Ska vi tala exkludering inom feminismen undrar jag varför inga invandrare, flator och arbetarklasskvinnor förekommer i boken? Det är knappast kvinnor med rakad skalle, hår under armarna och radikalfeministiska åsikter som får det största medieutrymmet i dag. Istället är feminismen 2011 klädd i 50-tals klänning, klädsamt problematiserande och tycker att det där med bolagsstyrelser och könsfördelning ju är lite jobbigt, men kvotering väl ändå är att gå för långt. Den feminismen handlar mer om att rättviseförmedla mediajobb till sina kompisar och bloggbråka om cupcakes än kämpa för papperslösa kvinnor och sjuksköterskelöner. (Och ja, jag är också en del av den utvecklingen och det här resonemanget är också en självkritik).

Jag tror inte att vare sig vänstern eller högern har en objektiv universallösning som gör alla nöjda. Men ska högerfeminismen ha en chans bör man göra en reality check och uppdatera sig kring hur det feministiska klimatet ser ut i dag, innan man skriver en bok utifrån lösa antaganden om det.

Om kyssar och sexualitet i det offentliga.

I förra veckan damp Eva Coopers Myten om det andra könet ner i min brevlåda. Jag hade eventuellt missat denna 40-sidiga skrift om det inte kommit till min kännedom att jag citerats i boken. Dessutom utgav sig boken för att ge borgerligheten lite självförtroende i sin jämställdhetspolitik och ge råd kring hur högerns jämställdhet kan se ut. Det lät onekligen intressant, i synnerhet när jag ägnat de senaste veckorna åt att skriva en artikel till kommande nummer av Arena om exakt hur kass Alliansens politik är för kvinnor. Jämställdhet a la Timbro lät helt enkelt spännande och jag hoppades på att få lite motstånd i mina feministiska övertygelser. Även om jag sällan håller med Eva Cooper i sak, tycker jag dessutom att hon är duktig och kompetent.

Därför är jag inte bara road, utan också uppriktigt ledsen, över att den här boken är det största intellektuella haveri som jag läst sedan tiden då jag fortfarande stod ut med sporadiska inlägg på Genusnytt. Hur jag hamnat i denna smörja är en smula obegripligt. Det är tendentiöst, svepande, slippery slope-argumenterande och djupt intellektuellt ohederligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja min kritik av den här boken. Det är liksom som att försöka sätta sig in i Newsmills kommentarsfält och ge en samlad kritik av deras argumentation. Det enda jag kan göra är att återge en översikt och en del av bokens innehåll och förklara vad som gått rejält snett.

I första kapitlet ger Cooper en översikt kring sitt eget feministiska uppvaknande och hur jämställdhet har blivit ett rött eller rödgrönt projekt. Här anges det gamla vanliga argumentet om att det faktiskt var liberalismen som gav kvinnor rösträtt, allmän folkskola och allmän pension. All heder till de gärningarna. Samtidigt är det inte konstigt om liberaler kunde syssla med dessa frågor, medan arbetarrörelsen var upptagna med att strida för grundläggande arbetsrätt. Jag är helt på det klara med att arbetarrörelsen varit, och fortfarande stundtals är, en misogyn rörelse med starka mansideal och åsidosatta kvinnor. Men historien om liberalismens kamp för kvinnors rättigheter är inte alls så enkel. De få liberala män som stred för kvinnors rättigheter gjorde det sällan för kvinnorna, utan snarare för att det var ett mer rationellt sätt att ordna samhället. Dessutom undrar jag hur länge liberaler kommer fortsätta påpeka sin feministiska hållning genom att hänvisa till gärningar hundra år tillbaka i tiden. Bra jobbat och tack som fan, men visa gärna vad ni går för i dagens samhälle också.

Rörande att vara kvinna och höger håller jag med Cooper om att det finns en föreställning om att kvinnor per definition är vänster. Men när det ska redas ut varför det blivit så blir det galet igen. ”Med jämna mellanrum ställs krav på att kvinnor ska rösta på en kvinna för att hon är just kvinna”, nämner Cooper till exempel, helt utan källhänvisning. När har detta skett och av vem? Det framgår inte.

Det åtföljs hur som helst av en lång diskussion kring Valu-statistik om myten kring att kvinnor är mer benägna att rösta rödgrönt. Visst stämmer det att det är marginellt fler kvinnor som röstar rött än blått, men i jämförelse med män växer den siffran. Det intressanta är kanske därför inte varför kvinnor röstar rött, utan varför män är så tydligt höger. Varför röstar så många unga kvinnor på Miljöpartiet, medan unga män väljer de borgerliga partierna? Genomgången blir synnerligen grund och det är en fråga som lämnas därhän. Jag tänker också lämna hela den diskussionen vid detta.

För det är när Cooper ska kritisera nuvarande jämställdhetsdebatt som det blir riktigt haveri. I kapitlet Åh åh åh tjejer, vi måste höja våra röster slår Cooper fast att jämställdhetsfrågor fortfarande är en kvinnofråga, fastän det borde vara en fråga för alla. Gott så, men det är här hon också börjar diskutera fenomenet ”fina feministkillen”. Hon citerar här kort ur mitt blogginlägg kring feministiska mäns upphöjda status. Diskussionen lämnas sedan plötsligt därhän, utan vidare sammanhang. Att ta några meningar ur sitt sammanhang och göra någon form av obegriplig poäng är både tendentiöst och även rätt meningslöst.

Hon börjar istället diskutera hur det kommer sig att kvinnor har andra politiska prioriteringar än män. Hon börjar återigen argumentera mot att en kvinnlig politiker vore bättre för kvinnor än en man, trots att jag fortfarande inte ser någon som hävdat detta.
Kvinnor prioriterar frågorna ”vård, skola och omsorg” högre än vad män gör, menar Cooper. De flesta inom yrken i denna sektor är också kvinnor och välfärdspolitiken blir därför central när det gäller att vinna kvinnliga röster. Partier till vänster har under en längre tid varit bättre på att föra fram frågor kring välfärd. Cooper påpekar här sedan att kvinnor inom landstinget numera röstar på högern i allt större utsträckning. Ja, det gör de och jag har full förståelse för det. När det står mellan att fortsätta se nedskärningar fucka upp ens arbetsmiljö, vilket inleddes redan under en socialdemokratiskt ledd regering, och att få några hundralappar mer i plånboken väljer många det sistnämnda. ”Det handlar alltså om precis den grupp människor som i debatten beskrivs som de stora förlorarna på grund av Alliansens politik”, menar Cooper. Som om detta skulle stå i motsättning till varandra.
Hon använder här också en väldigt tveksam undersökningsmetod, som jag skulle vilja kalla Pär Ström-metoden. Den går ut på att man googlar några begrepp ihop och drar långt gångna slutsatser av resultatet. Cooper har googlat ”kvinnor”, ”offentlig sektor” och ”förlorare” och finner att det är en mycket populär kombination. Well, alla diskussioner kring detta kommer ju upp i googlestatistiken, även alla liberala texter som försöker motstrida faktumet. Även denna text, liksom Coopers texter, kommer att finnas med i den statistiken. Google är inte en särskilt bra källa i sammanhanget.

I kapitlet Varning! Dina val styrs av patriarkatet gör Cooper upp med ”kritiken av kvinnors intressen”. Detta innebär en genusanalys som problematiserar den traditionella uppdelningen mellan kvinnor som mjuka och omvårdande och män som starka och aktiva och menar att alla människor ska få utveckla alla sidor hos sig själva. I Coopers analys handlar det istället om att människor, i feminismens namn, inte vill arbeta för människors frihet att välja hur de vill leva sina liv. Kvinnors individuella val blir komplicerade och anses förstöra för hela gruppen kvinnor. Det är en typisk feministisk härskarteknik som försöker strömlinjeforma kvinnor, menar Cooper och exemplifierar med ett blogginlägg av Agnes Arpi. Arpi berättar om en chef, en feministisk kille, som skröt om att hans tjej inte rakade benen och kallade Arpi för dålig feminist eftersom hon hade blont hår, blå ögon och ”säkert använde stringtrosor”.
En sexistisk snubbe som använder feminismen som svepskäl för att trycka ner kvinnor och trakassera dem är dock inte särskilt representativ för en enormt bred rörelse, med stor variation och plats för alla. Men Cooper har ett exempel till på lager. Här publicerar hon UnderbaraClaras svar till Natalia Kazmierska, efter att denne kritiserat hemmafruvurmen. Det groteskt tendentiösa ligger i att Kazmierskas kritik inte finns att läsa. Endast svaret, som vem som helst kan instämma i.

Det är alltså Arpis och Clara Lidströms erfarenheter som får ligga till grund för Coopers tes att feminister sysslar med härskartekniker och inte låter kvinnor få välja fritt. Hon hänvisar till Lisa Magnussons blogginlägg om Likhetsfeminism 1.0 som, enligt Magnusson, ”faller in i samma gamla hat mot kvinnor och det kvinnligt kodade”.
Fortfarande saknas ett uns av förståelse kring att kritiken rör hur vi gör kön. Istället anser Cooper att radikalfeminismens grej är att omyndigförklara kvinnor. Radikalfeminismen är dessutom sexualfientlig. ”Med jämna mellanrum kan man få intrycket att bh:ar, höga klackar och behåring är de absolut mest brännande politiska frågorna”, skriver Cooper.
Och jag undrar var alla dessa radikalfeminister befinner sig. När hörde ni senast en härskartendentiös radikalfeminist klanka ner på kvinnor som rakar benen och beordrade alla kvinnor att bränna behån och gå i bekväma skor? Snarare är dagens feminism besatt av snygga kläder, rätt smink och klädsam sexuell frihet. Jag kan stundtals sakna alla de där arga radikalfeministerna som hatar mig för att jag bakar och köper dyra hudvårdsprodukter. Myten om det andra könet är snarare myten om 40 000 miljarder radikalfeminister som hatar män, kvinnlighet och gulliga djur. Att denna myt bygger på ett fåtal kassa upplevelser från diverse bloggare är inget underlag. Ta av er offerkoftan någon gång och inse faktumet att de flesta feminister är fullständigt ointresserade av huruvida ni är män, rakar benen, bakar cupcakes eller har en tvåsam heterorelation. Vi är upptagna med att försöka skapa ett mer jämställt samhälle.

Cooper återvänder till myten om att kvinnor är mer vänster. Hon resonerar återigen kring de liberala reformer som gett kvinnlig rösträtt, folkskola och folkpension och ignorerar de vänsterreformer som varit minst lika avgörande. Barnomsorg för alla, slopad sambeskattning och utbyggnad av familjeförsäkring exempelvis.
Hon erkänner sedan att det kan finnas andra perspektiv än att en borgerlig jämställhetspolitik, som ger mer i plånboken och fler kvinnliga företagare, är bra. ”För den som har olika typer av bidrag som sin faktiska inkomst kan det vara svårt att se logiken i att sänka bidragsnivåerna för att skapa incitament för att söka arbete”, menar hon och tar upp en klok synpunkt från Anna Svensson kring att det ofta är ensamstående kvinnor som är ekonomiskt beroende av staten.
”Det rationella i att sänka bidragen för att öka incitamenten till att söka arbete kan vara tydligare från en position där du ser hela bilden”, konstaterar Cooper. Jo, det är lite jobbigt med de där ensamstående mödrarna som går på knäna för att få maten att räcka och ge sina barn en dräglig uppväxt. Att de inte bara kan se THE BIG PICTURE när Alliansen försämrar deras bidrag och ger mer i plånboken till dem som redan har. Det handlar faktiskt om deras frihet att tvingas skaffa sig ett jobb i ett land med hög arbetslöshet.

Cooper avslutar detta sammelsurium av tendentiösa påståenden, dåligt uppbyggda resonemang och halvt inledda diskussioner med att tipsa borgerligheten om fem punkter för en borgerlig jämställdhetsdebatt. Det är här det blir riktigt spännande, tänker jag. Man vill ju ändå att vänstern ska få en reell motståndare i jämställdhetsfrågor. Tyvärr är punkterna en enda stor liberalklyschfest:

1. Vägra köpa vänsterns utgångspunkter där utfallet är det viktigaste.
Här menar Cooper att vi måste sluta göra om samhället på ”rätt sätt”. Mätningar av typen 50/50 är ointressanta, eftersom människor ska få välja utifrån eget huvud. Återigen uppstår denna fullständiga oförståelse för att diskussionen kring överrepresentation av kön och normer, kring hur man väljer yrke utifrån kön, ÄR ett sätt att skapa ökad frihet kring att få välja utifrån eget huvud. Förlåt, men jag trodde att Timbroliberaler äntligen hade släppt tjafset om att människor har fria val, helt oberoende av normer. Den här kritiken låter som kritiken mot genusdagis, att kidsen stöps i normer. Samhället är en fucking uppfostringsanstalt i hur man gör kön på rätt sätt.

2. Var inte rädd för problem, men var rädd för tvång.
Samma gamla vanliga harang om kvotering. Jag tycker också att kvotering är problematiskt och inte alls det bästa redskapet i alla lägen, men jag vill helst se en diskussion på en annan nivå än ”OMG, tänk om någon blir bortvald pga sitt kön, det är orättvist!”

3. Var stolt över och bejaka olikheter.
Här förekommer ett luddigt resonemang om att både tjejer och killar ska få dansa balett. Något som tydligen radikalfeminister är emot. Jaha. Ok.

4. Erkänn och tala om framgångarna.
Här hänvisar Cooper till händelsen som blivit alla antifeministers, mansaktivisters, ”jag gillar faktiskt män och tycker inte man behöver vara så extrem”-feministers, humanisters och alla andras favorit: GUDRUNS TALIBANTAL. Det där med att det är samma patriarkala strukturer som går igen överallt är helt felaktigt. I andra länder är det faktiskt mycket värre än i Sverige. Där finns det till exempel könsstympning, stening, våldtäkter, hedersmord och andra hemskheter. Här i Sverige gnäller vi mest över ojämställdhet på arbetsmarknaden, medieorättvisor och att vi inte får visa tuttarna i kommunala badhus. Ohederligheten i detta resonemang är på en sådan bottennivå att man baxnar. För det första är det samma gamla trötta argument om att vi feminister i Sverige väl kan sluta gnälla och se på hur hemskt det är i andra länder. En argumentation som ständigt förekommer i jämställdhetsfrågor och sällan i några andra. Jag väntar fortfarande på att Borg ska kritisera fackföreningsrörelsen, med hänvisning till att arbetare i Kina faktiskt har det mycket värre och tänk på barnarbetarna i Bangladesh, hörni gnällspikar. Att jämföra stening med Bara Bröst-kampanjen är så tendentiöst och fånigt att jag saknar ord.

5. Den här punkten handlar om att kvinnor i Sverige har det bra jämfört med kvinnor i många andra länder. Men ensamstående mammor har det svårt och det bör vi inte blunda för. Jag tycker att vi kan börja med att skita i att jämföra med stenade kvinnor i alla lägen.

6. Vänta nu, det var ju fem punkter? Jo, men Cooper kan inte låta bli att avsluta med den värsta svadan som jag läst sedan jag tvingade mig igenom The Secret. Sug på den här:

”Framgång är inte smärtfri. Har en kvinna behövt arbeta hårt för att nå toppen? Visst kan det vara så, men det visar ju också att det går. Men det krävs också uppoffringar för att nå toppen. Mycket av det som vi kallar för typiska kvinnosituationer och glastak är i själva verket mänskliga utmaningar. Att ha balans mellan karriär och familj är en utmaning för alla människor, framförallt om man tänker sig att man ska göra allting själv. Vill man nå toppen så krävs det offer. Hur många män i topp-positioner har inte försakat familj och barn och bara ägnat sig åt sin karriär.”

Jag vet inte var jag ska börja. I den grundläggande tesen att alla kvinnor, eller för den delen människor, är intresserade av framgång och ”nå toppen”? I coachningssnacket om att man måste ”jobba hårt”, totalt oberoende av strukturer, olika förutsättningar eller faktumet att vissa människor inte behöver slita så förbannat mycket om de kommer från rätt samhällsposition till att börja med? Att familj och barn traditionellt varit en kvinnosyssla, vilket i själva verket möjliggjort för alla dessa framstående män att göra karriär? Att normen säger att kvinnor inte ska försaka barn och familj, utan att det fortfarande enbart är män som tillåts göra detta? Nej, jag vet inte. Jag konstaterar bara att om det här är borgerlig jämställdhetspolitik anno 2011 kan vänstern fortsätta känna sig lugna med att man ligger ljusår före högern i dessa frågor.

Igår var både jag och min mamma med i Tendens i P1 och läste upp våra #prataomdet-berättelser. Det var rörande och känslosamt att höra både mina och mammas erfarenheter av sex, gränser och gråzoner. Idag kommer Gustav att vara med.

(Det går naturligtvis utmärkt att lyssna i efterhand.)

Jag vet inte hur många gånger som jag har suttit i väntrum hos barnmorskor och gynekologer och känt obehaget komma krypande. Jag har alltid känt mig obekväm, som ett besökande ufo i en kvinnlighetskodad värld som jag inte känner mig delaktig i.

Jag har också ofta lämnat barnmorskemottagningar med en bitterhet över att tillhöra det kön som förväntas besöka sådana instanser regelbundet. Jag har känt en irritation över att mitt könsorgan och min könstillhörighets sexuella hälsa blir så undersökt, kartlagd, diskuterad och omhändertagen medan män och deras kukar problemfritt kan gå igenom livet utan något vårdfokus alls.

Det som fick mig att ändra perspektiv var kanske när jag slutligen hamnade på ett bra ställe, hos en bra barnmorska. Istället för veckotidningar vajade en liten regnbågsfärgad vimpel på bordet och informationen var riktad till människor, oavsett könstillhörighet. Frågorna ställdes brett och utan antaganden om exempelvis sexuell läggning och relationsform. För första gången kände jag att hela jag fick plats i samtalet.

Det som jag tidigare har upplevt som en orättvisa i att jag förväntas ta ansvar över kön, sexuell hälsa och preventivmedel, på ett annat sätt än män, har också blivit en annan orättvisa. Jag tillhör ett kön som gör att jag kan besöka olika vårdinstanser, rörande sexuell hälsa, med jämna mellanrum. Det är någonting som få män har regelbunden möjlighet till, men många skulle må bra av.

En av de instanser som öppet riktar sig till båda könen är ungdomsmottagningarna. Enligt Socialstyrelsen utgörs idag cirka 15 % av besökarna på ungdomsmottagningar av killar. Orsaker som framkommit i studier kring detta är bland annat dålig information kring var och när ungdomsmottagningen kan besökas, osäkerhet kring vad som räknas som besöksorsak samt personal och bemötande. Till det sistnämnda räknas förfrågningar från somliga killar att mötas av någon av samma kön, men även mer riktad kompetens efterfrågades. Inte sällan ses unga killar, av personalen, som ett problem för unga tjejers sexualitet. Det handlar om rädsla för bland annat påtvingade samlag och graviditet. Killars sexualitet betraktas som ett hot, snarare än något som förtjänar samma bemötande och vårdsamtal som tjejers. Ofta är också kunskapen otillräcklig kring unga mäns sexualitet otillräcklig.

När så dörren till ungdomsmottagningen stängs återstår inte många ställen. Medan kvinnor fortsätter att ha regelbunden kontakt med exempelvis barnmorskor och gynekologer, blir vårdkontakterna rörande sexuell hälsa för män ännu färre.

Man kan argumentera för att det finns praktiska skäl till att uppdelningen rörande vårdkontakter är så ojämlik. I de fall då kondom inte används är preventivmedlen riktade till kvinnor. Det är också kvinnor som blir kallade till cellprovstagning. Men det ligger mer än så bakom statistiken. Gamla föreställningar om mannens sexualitet som både oproblematiserad norm, likväl som hotfull. Samma föreställningar om kvinnans sexualitet och könsorgan som det måste diskuteras, fokuseras på och problematiseras kring.

I förlängningen handlar det om konsekvenser för både individer och samhälle. När enbart halva befolkningen erbjuds regelbundna samtal kring sexuell hälsa och skydd ökar exempelvis risken för smittospridning av könssjukdomar. På en individuell nivå går många män miste om värdefulla samtal kring sexualitet och relationer. Dessa samtal kan i bästa fall utgöra en grund för tankar kring exempelvis gränssättning och riskbeteende. I nuläget bekräftas normen kring att enbart kvinnor förväntas ta sådana saker i beaktande. Det finns ett skriande behov bland många män, unga som gamla, om att få prata om sexualitet, relationer och kön på samma villkor som kvinnor. Vården måste förändras för att bättre ta dessa behov på allvar.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 9/2

I morgon är Solsidan tillbaka. Tittarsuccén ska under sin andra säsong fortsätta att skildra den övre medelklassen i Saltsjöbadens villaområden. Den återvändande Alex (Felix Herngren) fortsätter att taffligt försöka vara alla till lags, inte minst den klassresande hustrun Anna (Mia Skäringer) som har svårt att finna sig till rätta. Johan Rheborg spelar fortfarande den hunsade och neurotiska Fredde och Josephine Bornebusch hans dominanta hemmafru Mickan.

Vari ligger hemligheten bakom såväl tittarsiffror över miljonen och flertalet priser?  Somliga menar att det handlar om identifikation. Under den hemdesignade och märkesklädda ytan av parmiddagar och stora grillar finns kommunikationsproblem och knaggliga relationer. I den heterosexuella medelklasskontexten ryms känslor av oduglighet, förvirring och viljan att vara till lags. Trots att man befinner sig mitt i den tryggaste av världar rämnar tillvaron ändå.

Fast särskilt mycket rämnar den ju inte. En grillkväll går överstyr, en svärmor kommer på besök, någon köper barnmat på burk. Farligare än så blir det aldrig. Att säga att det är ett sätt att skildra svenskar och vardagen, när handlingen är förlagd till ett rikt ghetto med en tillvaro som de flesta av oss bara läst om i DN Bostad, är befängt. Klassiska könsroller med den taffliga och förvirrade mannen och styrande hustrun är en trött buskisupprepning som inte förändrats nämnvärt sedan Lilla Fridolfs dagar. Felix Herngren och Johan Rheborg får gestalta samma roller som de alltid har gjort, medan Skäringer och Bornebusch får det otacksamma ansvaret att spela de tjatiga och bitchiga frugorna.

Det riktiga hotet ligger någon annanstans. I Henrik Dorsins karaktär Ove. En hopplöst socialt inkompetent gammal vän och granne, oförmögen att tolka signaler och därtill både självgod och snål. När Alex i förbifarten säger att de väl kan ta en fika någon dag ringer Ove på med kakor nästa dag. Ove blir, i sin fullständiga brist på insikter i de sociala konventionerna som håller tillvaron intakt, en obehaglig kil i de förnöjsamt rullande hjulen. Det är det närmaste man kommer en revolution av de spelregler som råder mellan medelklassvillornas invånare.

Text publicerad i GP Kultur 15/1

Under hela min uppväxt var jag jätteblyg och sa ingenting. Vid ett enda tillfälle under mina nio grundskoleår höjde jag självmant rösten i klassrummet, varför jag minns tillfället väldigt väl. Jag gick i åttan, vi pratade feminism och jag kokade inuti medan jag hörde killarna i klassen pratade om att det där var sånt som arga, bittra kvinnor sysslade med. Tillslut sträckte jag upp handen, blossade röd i hela ansiktet när jag fick ordet och sa:

- Du kan vara antirasist fastän du är vit och svensk, varför kan du inte vara feminist som kille? Det handlar om samma maktskillnader och strävan efter rättvisa.

Kära Elin, 14 år. Jag tror att du räknade med att vi hade kommit längre, än att jag idag sitter och har samma diskussion igen. Jag tycker att feministordet är viktigt. Jag tycker att många fler borde ta det i anspråk. Och jag tycker att samtalet kring män och feminism är genuint intressant, när man kommer bortom högstadieklassnivån. Och har ni inte redan gjort det tycker jag att ni ska läsa Niklas Hellgrens inlägg om det hela.

Jag lever ihop med en person som, liksom jag, är skribent och feministiskt engagerad. Det är oftast oerhört roligt. Människan jag lever med är dessutom ohyggligt smart och rolig, vilket märks i hans texter men också en vetskap man har när man sovit i samma säng som honom i snart två år. En av de saker som dock blir tydligt kring hans hype och vår relation är hur ofta det påtalas vilken fin feministkille jag har hittat. Hittills har, så vitt jag vet, ingen gratulerat Gustav till vinsten av att ha en feministisk tjej. När det kommer till mig verkar jag ha scorat högsta vinsten enbart genom att lyckas ha en relation med en dude med någon slags feministisk medvetenhet.

Det är ibland roande, men ofta också irriterande, när personer som inte vet någonting om vår relation och väldigt lite om honom privat hyllar honom som den fina killen i relationen. Lite har vi oss själva att skylla, som ett av de där mest irriterande twitterparen. Men samtidigt ter det sig ganska naturligt att skriva saker i vardagen som inte är för privata och då ligger det närmare till hands att skriva om att ens kille städat lägenheten efter en nyårsfest än att nämna det där tretimmarsgrälet.

Det är obehagligt hur det feministiska epitetet på en man fortfarande, så oreflekterat, betraktas som en så åtråvärd egenskap. Som om vi inte vet att en ideologi eller politisk tanke ofta säger väldigt lite om personen privat. Att tycka att personens tankar och debatterande texter är kloka och bra sätter inte nödvändigtvis likhetstecken med hur personen är privat. Men dessa likhetstecken dras fortfarande gärna mellan feministiska mäns åsikter och privata förehavanden. Vi är fortfarande en smula besatta av dessa Fina Män och lika ofta är de Fina Männen minst lika besatta av att påtala sin egen finhet. De avvärjande tweets av typen ”så bra att jag inte känner igen mig” och ”jag har minsann aldrig gjort något sådant här” i samband med att #prataomdet exploderade på Twitter bevisade återigen hur stark normen är kring Fina Killen. För att inte tala om Ordfront Magasins Johan Berggrens gamla blogginlägg om att feministiska män borde börja slå sig för bröstet. Fina feministkillen är helt enkelt en lika åtråvärd mytbild att leva upp till som den om Starka feministtjejen. Sådana som står över alla destruktiva mönster, roller och gått vidare till någon himmelsk feministisk insikt där man fungerar som Feministen i Platons idévärld i alla lägen.

Själva idén om den fina feministiska mannen går förmodligen att spåra i den grundläggande frågan vad män egentligen ska med feminismen till. Uppenbarligen finns tanken om att inte bara feminismen per se, utan även själva begreppet, exkluderar män och borde ersättas av något bättre. Fortfarande påpekar ohyggligt många att det minsann är skillnad på feminism och jämställdhet. Huruvida det innebär att den historia av strukturellt förtryck mot kvinnor också är någonting vi kan lägga bakom oss när vi skiter i det där jobbiga feminism-begreppet är ingenting som jag riktigt har förstått, men med tanke på att den är en alltjämt levande historia som återupprepar sig själv i allehanda obehaglig statistik runt om på jorden verkar det minst sagt som ett skygglappstänkande. Så länge det finns obestridliga bevis på att människor dör till följd av ojämställda förhållanden har jag också svårt att se det där offerkofta-ordet utan att få en fadd smak i munnen. Att tycka att mediafeminister på 2000-talet ter sig en aning gnälliga är en sak, att börja sucka över offermentalitet i tid och otid är samma typ av historielöshet som att anse att det helt plötsligt ska heta ekvivalism för att män i västvärlden känner sig missgynnade efter årtusenden av obestridlig makt. Feminismen är traditionellt en rörelse för kvinnors rättigheter, men att därigenom inte kunna se hur män också har massor att vinna på normers och könsrollers uppluckring och större frihet för individer faller under den gamla debattklassikern Inte kunna hålla två saker i huvudet på samma gång.

Problemet uppstår snarare när inte ens etablerade och medvetna feminister verkar kunna se att män har mer att vinna på feminismen än att de kanske blir lite mer hyllade som fina män. I början av december var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på Gudrun Schyman, Unni Drougge och, redan omnämnda partner of mine, Gustav Almestad. Det skulle handla om feminismens framtid, men handlade mest om hur Feministiskt Initiativ hade fallit offer för blockpolitiken. Jag antar att jag borde ha känt mig träffad, jag som slutligen röstade på Miljöpartiet, men istället var jag mest frustrerad över en påtaglig brist på självinsikt i partiets problem. Det handlade också om en feministisk backlash av näthat och arga män, där jag återigen förvånades över att så framträdande människor med makt och pondus som Drougge och Schyman ens lägger energi på att bekymra sig över små ynkliga troll och skvallerkärringar när de har en gigantisk plattform att göra bättre saker av sin tid.

Riktigt intressant blev det inte förrän mot slutet då frågan om vilka som borde driva den feministiska kampen framåt ställdes. Gustav svarar att fler män borde bli engagerade. Exempelvis skulle alla daddy-bloggare, som spyr skit över kvinnors förfördelning rörande vårdnad av barn, börja se det som ett tecken på ojämställdhet istället för bevis på kvinnors makt. Att kvinnan ses som den primära föräldern drabbar både kvinnor och män och vårdnadstvister är ett typexempel på hur denna norm fortfarande styr och ställer. Unni Drougge instämmer, fler män borde vara med i den feministiska rörelsen. Dessutom är det är ju så oerhört sexigt med feministiska män. Titta bara på Gustav, vilken härlig man han är. Schyman nickar likaså, fler män behövs eftersom det är viktigt att de stöttar kvinnornas kamp.

Plötsligt fick jag lite insikt i att denna förbannade myt om den fina, feministiska mannen inte bara kommer från Ronnie Sandahls romantitlar och uppblåsta vänstermän. Den lever och frodas bland feministiska kvinnor och handlar om ett totalt feltänk kring vad män har med feminism att göra. Lika mycket insikt fick jag i hur svårt detta ständigt pågående könskrig verkar vara att överbrygga. Det behöver inte ens handla om extremer, som Pär Ström. På ett håll står ledande feministiska kvinnor och vill att män ska bli bättre på att stötta kvinnornas kamp. På ett annat står mediamän och undrar varför deras situation inte är intressant i den feministiska rörelsen idag. Allt görs till en könad dragkamp av offerstatus och förtryck och mitt i allt står media och älskar rubriker om vilket kön som egentligen har det jobbigast och vi ska tycka mest synd om.

Mot bakgrund av det blir det lite mer tydligt hur mitt privatliv tolkas. Att jag ser det som självklart att vi försöker dela upp allt det tråkiga därhemma handlar mer om common sense när vi bor under samma tak och skiljer sig väldigt lite ifrån uppgörelser som jag haft med flickvänner och kompisar som jag bott med. Ändå kommer vår vardagsuppdelning och vårt liv tillsammans att tolkas könat in i minsta detalj. Mitt slarv och min lathet kommer inte sällan att tolkas som en subversiv handling, trots att jag mest tycker att det är skitjobbigt att känna mig omyndigförklarad när Gustav påpekar att det inte är så smart att sopa ner smulor på golvet när det är nystädat. Att jag tycker att det vore fantastiskt om min pappa tog mer ansvar i köket handlar väldigt lite om att han skulle vara mer av en feministisk manshjälte då. Snarare tror jag att det vore självförtroendehöjande och stärkande för honom att, som vuxen människa, kunna bjuda på någon annan mat än ugnspannkaka. Ändå tolkas det som en feministisk kamp för min mamma, där pappa antingen blir hjälte eller patriark.

Så länge könskriget pågår kanske jag helt enkelt får leva med att tilldelas rollen som hon som lyckades scora den fina feministiska mannen med de långa ögonfransarna och kloka tankarna som stöttar kvinnor i sin kamp. Men med detta bittra konstaterande vill jag ändå ge er denna information: Vi har inte en perfekt, feministisk relation. Ni vet inte vilken dy vi varit i och fortfarande stundtals harvar runt i. Ni vet väldigt lite om oss som privatpersoner. Allt ni ser är glimtar av the good stuff. Två människor som på något vänster försöker få en relation att fungera, trots alla gamla skitmönster och skräp. Två personer som båda tror på feminismen som ett sätt att befria människor, oavsett kön, från inlåsande normer. Ingen av oss är särskilt fina människor, vi gör väl vårt bästa helt enkelt.

Förra onsdagen hade ABF Göteborg seminarium på temat Självhjälpskultur och motivationscoachning. De samtalande var Nina Björk och Ulrika Kärnborg och diskussionen kretsade kring vår tids coachningshysteri och tänk positivt-vurm.

Det var till stor del ett briljant samtal. Nina Björks anförande gav mig gåshud, när hon pratade om människors förlorade sammanhang och ett missnöje kanaliserat i vilja till självförbättring. När vårt missnöje över sakers tillstånd inte längre leder till en kollektiv systemkritik, när möjligheterna för gemensam påverkan har förändrats genom större konkurrensutsättning och mer misstro mot det gemensamma, då vänder sig människor till det enda som är möjligt att förändra. Vi vill förändra, vi tycker om att se att saker har förändringspotential och det enklaste idag är att vända den förändringsviljan mot det egna jaget. Vi känner oss maktlösa, men jaget är det som vi har makt över. Det handlar också om att en annan historia har börjat berättas. Det spelar ingen roll hur många gånger vi talar om människors lika värde, när vi ser att det finns skillnad i levnadsvillkor mellan människor. Alltså betonar man istället det personliga ansvaret över sitt eget öde och sin lycka. Fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, ensamhet…listan är oändlig på sådant som det enda jaget är personligt ansvarig för och således också kan förändra.

Vi vantrivs helt enkelt i kulturen och politiken, men där det förut fanns en gemensam kritik av sakers tillstånd har vi idag lärt oss att vända det mot oss själva och förändra det genom coachning, entrepenörskap, självhjälpslitteratur, makeover-program och positivt tänkande.

Det var förvisso inte mycket som var nytt, vare sig för mig eller någon av de andra i publiken som också vek sig av skratt när Ulrika Kärnborg läste högt ur boken Attraktionslagen om att man kan tänka sig lyckad och lycklig. Möjligen ignorerade man det stora behov som människor verkligen verkar ha av dessa böcker. Bortsett från konstaterandet att det bottnar i missnöje tenderade samtalet stundtals att gå över i raljerande, snarare än att verkligen diskutera vilken roll självhjälp och coachning spelar för alla dessa människor. Varför såväl företag som offentlig sektor känner ett behov av att hyra in dyra föreläsare till personalen besvarades inte heller.

Dessutom tyckte jag vänsterkonservatismen ibland för genomgående. Postmodernismen fick onödigt mycket kritik. Visst stämmer det att de postmodernistiska strömningarna har inneburit att vi intresserar oss mer för en analys av bilden av något än hur det verkligen är, men då kvarstår frågan vad som verkligen är. Det ställdes aldrig kritiska frågor till Nina Björk om hennes tvärsäkra uttalande om att vi måste börja diskutera verkligheten som den faktiskt ser ut, istället för bilden av och det var oerhört tråkigt. Så länge vänstern hela tiden håller fast vid att det finns en sanning och en verklighet att förhålla sig till kommer de att fortsätta se sig omsprungna av liberaler som åtminstone accepterat att människor har individuella upplevelser av sakers tillstånd. Man kan gå samman i gemensamma intressen, men att tala om att saker är på ett visst sätt ställer genast följdfrågor om vem som har mandat att tala om ”verkligheten”. Förvisso la Nina Björk in en brasklapp om att hon naturligtvis inte heller trodde att de tidiga postmodernisterna räknat med att deras teori skulle utmynna i självhjälpskultur och positivt tänkande, men jag tyckte ändå att det var en underlig parallell. Att beskriva de attityder och bilder som skapas i samhället har föga att göra med att känna sig tvungen att skapa en bild av sig själv i mitt tycke, medan Björk menade att postmodernismen lett till att det idag är konstruktionen av jaget som är viktigare än själv jaget.

Nåväl, nu var det inte postmodernism och vänster som var det som jag skulle komma fram till och det kan jag ägna ett kilometerlångt inlägg åt någon annan gång. För riktigt intressant och brännande blev det när både Kärnborg och Björk tog upp hur självhjälpskulturen shanghaiat feminismen. Delvis genom små förskjutningar i teoribildning: Härskartekniker, som en gång var ett mycket bra verktyg för att visa på kvinnors strukturella underminering i olika sammanhang, har idag blivit självhjälpstips av typen ”Så upptäcker du chefens härskartekniker”. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist har gett ut en bok med just namnet Härskartekniker, som handlar mer om hur individen ska agera när denne utsätts för detta, än att diskutera det ur en strukturell synvinkel. Självhjälpskulturen är starkt individualistisk. Det finns ingenstans någonting om att gå samman, att söka hjälp hos varandra, att kämpa ihop för att komma längre. Allt handlar om individens framgång. Samma sak har skett inom feminismen. Från att ge stöd och systerskap, kämpa tillsammans i kritiska lägen, har offerrädslan slagit igenom inom feminismen på bred front. Jag har själv skrivit många gånger om det förut, hur offerrädslan inom den feministiska rörelsen snarare sätter krokben för oss än leder någonstans. Att vara en bra feminist hamnar på en individuell nivå, snarare än att se att vi drabbas av orättvisor och strukturellt förtryck. Istället för att stötta finns en tävlan i att visa upp en så bra feministisk yta som möjligt, som också ständigt leder till en ängslighet över att vara ett offer.

Jag tror att det är bra att vi kan visa på styrka och kritiken mot martyrrollen inom feminismen är inte bara av ondo. Anna Svensson har till exempel skrivit så oerhört mycket bra om hur våldtäkt cementerar någon till offer. Men det är också påtagligt hur vår generation feminister blivit förtryckängsliga och ständigt analytiska, inte för att vi ser strukturella mönster utan för att vi är så förbannat rädda för att bli utsatta för dem, eftersom det skulle degradera vår starka, frigjorda feministroll till ett offerskap. Vi är ju Feminister och de kan varken våldtas, förtryckas, bli orättvist behandlade eller hamna i könsroller. Precis som Lina Neidestams klockrena seriestrip visar ovan leder det till den sortens ängsliga samtal som är så påtagliga i just vår generation. Vi är, som vanligt, inte våra ideal och vi är ständigt både offer och förövare i komplexa maktstrukturer. Att krossa de strukturerna är inte ett individualistiskt mål av att bli så lyckad feminist som möjligt, det är ett kollektivt, spretigt, skitjobbigt och ibland alldeles underbart projekt.

I så många år nu har jag slagits för rätten till lika behandling och värde, bortom kön och sexuell läggning. Det har både varit en teoretisk och solidarisk, men samtidigt djupt personlig kamp. Den har också varit starkt kollektiv. Vi är många som slåss för sexuell frihet och rätten att forma liv bortom heteronormen.

Men i denna kamp har andra börjat smyga sig in. Med en annan retorik, men som påstår att de tar vårt parti. De slår sig hårt för bröstet och omfamnar västvärldens påstådda modernistiska framgångssaga. Titta på vår moderna värld, vad bra alla har det. Kvinnor och homos, här är alla lika fria och med samma rättigheter. De som inte tycker så fördömer vi hårt. Plötsligt har vår kamp fått en annan fiende än det diffusa och akademiska ”normer”. Ett mycket enklare och mer konkret mål. De som skriker högt om HBT-personers och kvinnors rättigheter pekar på asylsökande, invandrare och muslimska länder. Här har vi hotet mot vår funna frihet.

I Nederländerna ombeds nyanlända invandrare titta på foton av två män som kysser varandra och svara på frågor om de upplever det som anstötligt. Detta gäller dock bara invandrare från andra länder än väst, som tjänar mindre än 45 000 euro om året. I ett flertal länder, bland annat nämnda Nederländerna och Frankrike, har burkaförbud nu gått igenom och många talar om det strukturella förtryck som är en del av muslimska kvinnors vardag.

I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans. Ett studiematerial från Svenska för invandrare som jag en gång tittade igenom vittnade redan där om den bild av Sverige som förmedlas till nyanlända. En blond kärnfamilj, där mannen stryker och lagar mat får beteckna jämställdhet. Ett samkönat par hand i hand visar på den svenska toleransen. Sverigedemokraterna talar från sitt håll mycket om våldtäkter. Förutom utpekandet av invandrare som överrepresenterade i statistiken vill man bland annat sätta upp fler övervakningskameror. Åkesson låter ingen undslippa budskapet att våldtäktsstatistikens nedgång är en viktig fråga för hans parti.

Var tog min kamp vägen? Jag ser den någonstans i periferin av en västvärlds omåttliga självgodhet, där man utmålar sig själv till en utopisk slutpunkt på en utvecklingsskala. Där sexualpolitiska friheter har blivit ett retoriskt grepp att mäta utveckling med. Jag tänker aldrig någonsin förneka de framsteg som funnits, aldrig sluta vara tacksam mot förkämpar som slagits för sådant som fri abort, kvinnlig rösträtt, dagisplatser, slopad sjukdomsstämpel kring homosexualitet och homoäktenskap. Tack vare många innan mig har jag stora friheter, oavsett kön och sexuell läggning.

Men det är också de människor som gick längst fram i tågen för dessa friheter som jag tänker tacka och bland dem finns inte de främlingsfientliga, självgoda tyckare som använder min relativa frihet som rasistiska slagträn. De har aldrig slagits för mina rättigheter, de utnyttjar dem för att göra billiga poänger. Samtidigt som EU möjliggör för läkare och sjukhus att vägra abort och flera unga människor i USA tar livet av sig på grund av den utsatthet de känner som homosexuella försöker många utmåla muslimer som hotet. Det blir större rubriker av hedersrelaterat våld än de kvinnor som dagligen mördas av sina män också i västvärlden. Media blåser gärna upp stening som metod att ha ihjäl dödsdömda, men granskar sällan längre de dödsdomar som utfärdas i USA. Det är enklare än att se strukturerna som världsomspännande, det är skönare än att ge upp med sin okuvliga självgodhet. Men min kamp är inte er och det kommer den aldrig att bli. Sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder.

I fredags publicerade DN På Stan sin Ladies Night-text. Min text hamnade återigen på tapeten genom att den, i mångas tycke, lyckats med något som På Stan-texten inte gjorde: Undvika att göra ner och håna publiken. Det är viktigt att komma ihåg att Hanna Mellin var utsänd för att skriva en text till På Stan, jag att göra en genusanalys till en kultursida. Det är alltså inte konstigt att texterna skiljer sig åt i den bemärkelsen. Men fortfarande kvarstår att På Stan-texten är klassföraktande och hånfull, så när Newsmill bad mig skriva något om det tackade jag ja.

På Svenska Dagbladets ledarblogg skriver Sanna Rayman om huruvida man ska ”orka störa sig på folk som har kul.” Att det, hur man än vrider och vänder på det, blir en kulturell medelklassutflykt till kommersiella folknöjen. Jag håller med om det sistnämnda. Klart att jag är en akademisk genusfitta när jag skriver om den heterosexuella matrisen i fråga om något som av de allra flesta uppfattas som ett folkligt nöje. Däremot tycker jag inte att det innebär att analysen ska lämnas därhän.

Agnes Arpi länkar till Sanna Raymans text och efterfrågar analyser av opera. Jag håller med. Men min text hade fortfarande fokus på genus. Jag tänker inte göra skillnad i min analys och såvitt jag vet har exempelvis teater varit föremål för en rad genusdiskussioner, där man bland annat diskuterat kvinnliga offer som en av få kvinnoroller att tillgå i klassiska pjäser. Det sker analys på dessa områden, så varför inte Ladies Night? Det är ju ännu mer klassuppdelande att ängsligt konstatera att visa nöjen är ”folkliga” och därför inte får diskuteras på en kultursida.

En annan invändning som dykt upp i kommentarerna är att Ladies Night är samma sak som exempelvis strippklubbar och Slitz. Nu är det ju knappast så att de sistnämnda lider brist på feministisk kritik, men de är inte heller samma sak. Jag skulle aldrig skriva en text om Chippendales och jag är varken mot objektifiering per se eller strippklubbar rent generellt. Men Ladies Night är inte utvik eller strippklubb. Det är en show som är paketerad i ett kvasifeministiskt omslag, som i någon mån gör den politisk. Showen har en DO-anmälan hängande över sig efter att en man inte blev insläppt, den spelar ständigt på att kvinnor är de förtrycka i hemmet som gör mer arbete, den jobbar stenhårt med stereotypen lat man som är svennechauvinistisk. Det är ett grepp som verkar fungera stärkande för många kvinnor och därför är det extra intressant. Det är ju ett obestridligt faktum att Ladies Night har fler besökare än genusvetenskap har studenter eller Feministiskt Initiativ har väljare. Må så vara att alla besökare mest är där för att ha det kul, men en politisk fernissa kvarstår ändå och den är både intressant och problematisk.

Och nej, jag tycker inte att det finns något som ”bara är kul”. Jag är inte förvånad att Sanna Rayman och andra liberaler inte håller med mig, vi som tjatar om strukturer och normer är ju ofta partydödare på deras individualismfester. Men jag stör mig. Jag orkar. För Ladies Night normerar heterosexualitet och könsroller, på samma sätt som opera och balett också för sina normer vidare. De är lika viktiga att diskutera. Så länge som människor blir exkluderade eller inlåsta i könsnormer och sexualitet tänker jag fortsätta vara den liberala festens och folklighetens ständiga partykiller. Jag vet att jag inte är bjuden, men det skiter jag i.

I kväll kommer Ladies Night till Göteborg. Kulturskribenten Elin Grelsson åkte till Halmstad och såg en föreställning som mer än något annat cementerar och förstärker könsroller.

Bredvid mig på läktaren i Halmstad Arena sitter en ensam kvinna i 65-årsåldern. Hon har behållit jackan på och bryter av mot klänningar och accessoarer. I handen håller hon en liten påse popcorn som hon köpt i baren. Jag undrar om hon är på Ladies Night själv. Hon svarar ja, hon hade ingen att gå med men tycker så mycket om Andreas Johnson och tyckte att det verkade spännande. Men förminglet orkade hon inte riktigt gå på, det var för mycket folk.
Det så kallade förminglet, som föregår scenshowen, är en eufemism som arrangörerna gärna använder. Ett reklamtorg är en mer passande beskrivning. Minglet består i själva verket av att kvinnorna som kommit dit får gå mellan olika reklammontrar med erbjudanden som utformats för att locka kvinnor, enligt kvinnlighetspsykosens cyniska recept. Gratis hårstyling, smakprovning av sötsliskig cider, karaoke-schlager och minimorötter är exempel det som företagen erbjuder.

På något sätt fångar den hårdmallade kommers som utgör det ”glamourösa förminglet” den cyniska kärnan i konceptet Ladies Night. Det handlar om att kvinnor ska vara just stereotypen kvinnor, genom såväl styling som nyttiga hamburgertillbehör. Hela showpaketets upplägg bygger på den heterosexuella matrisen om två separata kön som förväntas attraheras av varandra och utmejsla sina särarter enligt givna roller. Reklamen för Ladies Night utlovar en kväll för kvinnor. Men förminglets hetsiga kommers utlovar snarare en kväll för kvinnlighet. Alla andra skillnader suddas ut. Enbart kvinnor är tillåtna som publik, alla som underhåller på scenen är män. Kvinnorna förväntas åtrå, männen är objekt.
Redan under förminglet är stämningen hög. Karaokevrålandet hörs över mässhallen och överallt syns leenden och fnitter. När showen inleds med Stephen Simmonds på sång står stora delar av publiken redan upp, jublar och dansar. Bredvid mig sitter den äldre damen och ler försiktigt. Här samsas alla åldrar, från Brolleälskande tonårstjejer till arbetslag av femtioåriga sjuksköterskor. I flera fall syns tre generationer: Mormor, mamma och dotter.
De flesta kvinnor som jag pratar med är rörande överens om att deras främsta motiv till att komma hit var ”att bara få vara kvinna”. Detta åtföljs av motsatsen till att bara vara, inte sällan nämns att vara fru eller flickvän samt mamma. Att ”bara vara kvinna” förstås som att, tillsammans med andra kvinnor, få dela en gemenskap där man inte tvingas in i roller som knyter en till andra människor. De roller i vilka man i någon form blir ett objekt: Någons hustru eller mor.

Konceptet kring att kvinnor ska få känna lite flärd och glamour för en kväll, när det i själva verket består av smakprover på minimorötter, rabattkuponger på hårschampo och en till stora delar tafflig scenshow är i grund och botten sorgligt. Att kvinnorna förutsätts attraheras av männen på scenen samt skratta åt vulgära könsrollsdrifter som halvnakna, muskulösa män med dammsugare och mopp är lättköpt. Men det förklarar fortfarande inte varför närmare 3000 kvinnor lagt dyra pengar på att klä upp sig, sminka sig och komma hit ikväll. Att avfärda den drivkraften är att negligera den roll som Ladies Night trots allt spelat under sina fem år av turnéer inför tusentals kvinnor.

Kanske ligger svaret just i skiftningen mellan objekt och subjekt. Även om alla inblandade, även publiken, är marionettdockor i ett könsspel skapas åtminstone en chimär av förändrade roller under några timmar. När Andreas Johnson presenterar showen som ”Sveriges minst jämställda” tjuter publiken av lycka. ”De enda män tillåtna är de som är här för att underhålla er”, fortsätter han och applåderna är rungande. I utsagan om att ”bara vara kvinna” ligger också känslan av att få vara subjektet, den som betraktar. Den som varken har en roll som maka, flickvän, moder eller potentiellt sexobjekt att leva upp till. Några timmars respit från ett samhälle där man ständigt bedöms som kvinna, utifrån skilda skalor och ständigt krockande ideal. Här finns istället en kvinnlig gemenskap och ett många gånger hetsigt objektifierande av män. Den befrielse som ligger i det är omöjlig att undgå på plats, när taket lyfter varje gång någon av dansarna juckar eller Brolle äntrar scenen.

Också de sketcher och standupinslag, som får varva artisternas hitspäckade framträdanden, spelar på könsrollerna genom kvinnornas ögon. Det är som ett fikarumsprat om karlar i ett gigantiskt format. Männen tar sin roll som objekt på största allvar, spelar ständigt på den makthierarkiska ordningen även inom deras grupp. Andreas Johnson och Brolle är de snygga och åtrådda männen, med muskler och tvålfagra ansikten. Stephen Simmonds är det exotiska inslaget, som bjuder upp en av kvinnorna i publiken till salsadans och skämtar om att ”once you go black you never go back”. Måns Möllers roll är att vara den fula, småtjocka och vanliga killen. Han som varken har Brolles tatueringar, Johnsons leende eller Simmonds mörka hud. I scen efter scen slås det fast att han är den oattraktiva som måste kämpa lite mer för att få ligga med någon av damerna här ikväll och hans mest återkommande replik är den om att han inte kan förstå att han får stå på scenen inför så många vackra kvinnor när han själv är så oanselig. Det nyps och rycks i hans mage och bristen på sexpack påpekas. Han uppmanar till slut en kvinna i publiken att komma upp och tungkyssa honom för bekräftelse. Hon gör det. När det inte pratas om vilken sorts man som kvinnor vill ha eller vilken vacker publik det är, så pratas det om muskler och hushållshjälp. Det är inte bara kvinnlighet som reproduceras, även maskulinitet återskapas i objektifieringen av de medverkande. Tydligast blir det just i de ständigt återkommande skämten om Möllers avvikande roll. Han som inte lever upp till idealet.

Kvällen avslutas med att publiken hyllas för att de är starka och intelligenta kvinnor, samt en träning i de tre orden ”gör det själv”. Maken som vill ha sina skjortor strukna, tjatar om att barnen behöver matsäck till skolutflykten eller vill ha sex fastän kvinnan har jobbat och tagit hand om barnen hela dagen. Alla exemplen bemöts på samma sätt: I ett rungande ”gör det själv!” från varenda kvinna i hela arenan. Det är en sorts inverterad, varumärkesförpackad kvasifeminism i samma anda som veckotidningar. Var din könsroll, men var det jämställt och lyckat. I konceptet finns inget utrymme och definitivt inget intresse av att diskutera hur denna uppmuntran till manligt och kvinnligt i en heterosexuell matris omöjliggör vare sig jämlikhet eller befrielse. Så inte bara består könsrollerna, utan också förstärks. Ladies Nights tappra försök till jämställdhetsdiskussion är så långt ifrån feminism man kan komma, men dess inslag av budskap till kvinnor är heller inte politiskt. Det är bara underhållning som bygger på könens särart och fördomar kring varandra.

Samtidigt går det fortfarande inte att undgå att tusentals kvinnor väller ut från arenan den kvällen, fnissar och suckar nöjt. De har fått vara subjektet, de har fått dansa och yla framför snygga män. Imorgon återgår allt till vardagen, med snoriga ungar, jobbtider och en man som aldrig gör hälften i hushållet. Jag har aldrig sett så många lyckliga människor på samma ställe som under den här kvällen. I ett av de avslutande numren, i form av Gloria Gaynors I Will Survive, har även den ensamma damen ställt sig upp. Hon stampar med foten, blundar och ler.

Text publicerad på GP Kultur 9/10

Mordet på Elin Krantz är så outsägligt sorgligt. Det rör också upp en mängd känslor, inte minst hos alla oss som med jämna mellanrum tar kollektivtrafiken hem från krogen och går den sista vägen hem. Otrygghetskänslorna växer. Jag har tidigare skrivit om kollektivtrafikstrakasserier och kvinnors vardagsrädsla och som alltid när sådant här händer är det ännu mer trygghet som rubbas, mer rädsla i det offentliga rummet som piskas upp.

I Aftonbladet idag uttalar sig förre Rikskriminalchefen Tommy Lindström om att upprinnelsen till mordet varit en ”sexintrig”. Med detta avser han alltså att mannen gjort närmanden, kanske redan på krogen och på spårvagnen men blivit nekad. Han uttalar sig om att hon är blond och söt och ”kanske var de lite berusade också”. Det kan tyckas futtigt att halva Twitter idag hakat upp sig på den formuleringen och i synnerhet begreppet ”sexintrig”. Men det är befogat.

Sexintrig är något som jag blivit utsatt för var och varannan spårvagntur, bussresa och inte minst varenda gång jag varit på krogen. Det har sällan känts särskilt intrigerande, snarare har det handlat om att försöka avspisa någon som är påträngande samtidigt som man försöker hålla lugnet för Gud bevare om man brusar upp eller ställer till med en scen och någon blir arg. Man ska vara lugn och vänlig och alltså sitter man och låtsas inte höra och se åt ett andra håll även sjunde gången som killen på spårvagnen försöker tilltala en. Alltså stirrar man ner i golvet när man dansar för dansar man lite för utlevande och håller blicken öppen finns risken att den möter någons eller fleras och då har man snart en cirkel av män omkring sig som inte vill släppa taget.

Jag har flera kvinnliga bekanta som har slutat att gå ut. För att de inte orkar längre. Orkar inte med påträngande inviter som aldrig tar slut, oavsett hur mycket man markerar. Orkar inte tafsningar på dansgolv. Orkar inte åka nattspårvagnen hem med fulla män som ska övertala om att följa med hem. Jag har full förståelse för det. Jag har i flera perioder älskat att gå ut, jag tycker fortfarande att en bra utekväll slår det mesta annat. Men den ständiga känslan av att behöva skydda sig och säga sina vänliga men bestämda nej tär på en. Det spelar ingen roll om jag och mina vänner har stått i en intern grupp och varit fullständigt tydliga med att vi vill vara ifred. De där männen som kommer fram och frågar man sitter där alldeles ensam är mer än en kliché. Det är egentligen bara på uttalat icke-straighta klubbar som jag helt och fullt kan klä mig och dansa som jag vill och känna mig fri.

Det handlar inte om en sexualintrig. Det bottnar i ständiga trakasserier mot kvinnor i det offentliga rummet. Inga trevliga närmanden och lyssnande efter signaler, utan män som tar sig rätten att tjata, tafsa, kommentera och göra intrång i personlig integritet gång på gång. Jag har pratat med många killkompisar som ställer sig helt oförstående till min utgångsavog. De har aldrig känt sig utsatta, de dansar härjigt och glatt i timtal och sätter sig sedan på spårvagnen hem och kanske somnar på vägen. Jag kan bli så sanslöst avundsjuk på deras oproblematiska förhållningssätt till utelivet.

Det är väldigt få trakasserier av det här slaget som slutar i mord och det är viktigt att komma ihåg. Men faktumet att det har gjort det lär knappast göra vare sig rädslan eller ångesten över att gå ut och vara allmänt trackningsvillebråd mindre. Det är då vi måste börja benämna saker vid deras rätta namn. Påflugna inviter, integritetskränkande och trakasserier är något som så gott som alla kvinnor upplever och krogvärlden och kollektivtrafiken är ställen där det konsekvent sker. Det är det som vi på allvar måste börja prata om.

Alltsedan jag började blogga runt 2006 har mailen och kommentarerna anlänt med jämna mellanrum. Varje gång som jag använder min erfarenhet av att ha blivit uppfostrad till kvinna och gör en politisk analys av det kommer invändningarna från män.
”Tror du att män har det så lätt då?”
”Det är faktiskt minst lika jobbigt för killar, varför skriver du ingenting om det?”
”Varför ska det jämt handla om kvinnoproblem, kan du inte skriva något om hur män har det?”
Mitt svar ända fram till nu har varit detsamma: När jag använder min personliga erfarenhet, utifrån vad jag uppfattar som strukturer kring kön, kan jag inte skriva om manlig erfarenhet. Jag har ingen. Jag kan skriva om att inte känna mig bekväm i könstillhörighet och jag delar många erfarenheter med män. Men jag kan inte skapa en erfarenhetsbaserad politik på samma sätt. Min uppmaning är också alltid likadan: Skriv själva. Starta en blogg och skriv om att vara fast i mansrollen, vara tysta och duktiga killen i ett klassrum av stökiga grabbar, skriv om relationen till kroppen, sexualiteten och känslorna. Våga vara privat och personlig, gör politiska ansatser utifrån er egen erfarenhet. Gör feminismens slagord från 70-talet till ert också, ni som menar att män bör bli mer inkluderade i feminismen.

Få har lyssnat. Trots några undantag är det påfallande få politikbloggar skrivna av män som släpper sargen av partipolitiska begrepp, akademiska resonemang och distanserade analyser. Som vågar begrunda sina privata erfarenheter, diskutera sina relationer och mönster och göra strukturella analyser av dem. Samtidigt svämmar bloggosfären och krönikörsutrymmen över av kvinnors erfarenheter. Vi länkar, delar och kommenterar instämmande i en befriande känsla av att inte vara ensamma. Vi skapar politik, också där våra erfarenheter går isär och diskussioner uppstår, och använder internet som ett sätt att göra det privata politiskt också i en 2000-talskontext.

Varför har det privatpolitiska skrivandet stannat som en kvinnlig arena? En trolig orsak är tradition. Vi har redan en arena av erfarenhetsbaserad politik. Att politisera det privata har varit, och är, en viktig del i en feministisk kamp för att synliggöra förtryck och strukturer bortom den offentliga arenan.
Möjligen beror det på rädsla för kritik. Att hålla sig till distanserade analyser gör kritik lättare att slå ifrån sig. En av de män som skriver mest privat, Aftonbladetkrönikören Ronnie Sandahl, är också en av de mest kritiserade och hatade. Inte minst har han fått mycket kritik för sin kvinnosyn. Vågar man börja skriva då? Kring detta kan bara konstateras att de män som räds kritik när de skriver erfarenhetsbaserat kan vända sig till i stort sett vilken kvinnlig skribent eller bloggare som helst för att veta hur man lär sig hantera hatmail och anonyma påhopp. Tro oss, vi är vana.

Det mest nedslående med en situation där män diskuterar politik distanserat och referensbaserat, medan kvinnor använder sig av erfarenhet är att det cementerar uppdelningen mellan privat och offentlig. Tjejerna pratar svampinfektionerna och männen talar om Deleuze. Hur mycket politiska analyser av sjukvårdens behandling av kvinnors underliv som än kan göras, kommer den gängse bilden förmodligen stanna vid att kvinnorummet är en sluten och privat plats medan det manliga är det stora och viktiga. Kropp, sexualitet, relationer och kön är livsviktiga frågor för oss alla. Ge er in i debatten någon gång, alla män.

Understreckaren:
Det finns några riktigt bra manliga bloggare som skriver privatpolitiskt. Frilansskribenten och statsvetaren Ivar Arpi skriver på sin blogg om bland annat könsroller, manlighet och heterosexualitet. Han använder både sin egen erfarenhet och politiska resonemang för att diskutera och ge andra perspektiv i den feministiska debatten. Översättaren och genusstudenten Niklas Hellgren bloggar i sin tur ibland svidande privat om familjeliv, sexualitet och relationer, samtidigt som han knyter det samman med akademiska och samtidspolitiska resonemang. Jag rekommenderar läsning av dem båda, för inspiration, diskussion och nya perspektiv.

Krönika publicerad i ETC 27/8

Fotnot: I gårdagens P3 Kultur diskuterade jag och Julia Skott med Sonja Schwarzenberger kring bland annat privatpolitiskt bloggande och var alla män är. Missade man det kan man såklart lyssna i efterhand.

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Sommaren när jag skulle fylla 17 åkte jag på en av alla festivaler som jag brukade färdas till. Jag åt ingenting under dagen och så fort vi kom fram tog jag upp en vinflaska. Det var varmt, jag var törstig och jag drack fort utan eftertanke.
Efter en stund gick jag upp i skogen för att kissa. Jag satte mig på huk och drog ner strumpbyxor och kjol. Allting snurrade. Skogen ovanför mig cirkulerade runt och skymningen blev allt mer påtaglig ju svårare det var att fokusera. Jag föll ner i mossan och blev liggande, oförmögen att ta mig upp. Kort därefter föll jag i sömn.
När jag vaknade var det mörkt ute, det hade gått flera timmar. Vid min sida satt ett flertal personer och försökte väcka mig. De hjälpte mig upp och på med kläder, köpte kaffe till mig för att få mig att nyktra till och hjälpte mig tillbaka till tältet.
Många gånger har jag funderat över situationen med en fasa över min tonåriga dumristighet. ”Allt som hade kunnat hända” är en återkommande tanke och sedan blir jag åter tacksam över att de som hittade mig varken var intresserad av att våldta den hjälplösa tjejen med nerdragna byxor eller råna henne på värdesaker. De såg till att jag blev omhändertagen istället.
Detta tillfälle är ett av många då min tillit till medmänniskor har stärkts. Men det är sällan som jag tänker på dem. Oftare återkommer jag till situationer då tilliten har rubbats. Då jag blivit sextrakasserad, bestulen på både plånbok och mobiltelefon, våldtagen och känt mig allmänt otrygg i det offentliga rummet. Alla skräckhistorier om gruppvåldtäkter, dödsmisshandel, skottlossning och grova rån.
Tillit är svårt att bygga upp, men lätt att förlora. Och oavsett personliga erfarenheter är det svårt att känna någon trygghet när våldet ständigt finns som ett närvarande hot, genom media och fiktiva skildringar. Det sitter i ryggraden tillslut.
Trots ständiga våldskildringar talar vi sällan om vare sig vad hotet om våld gör med oss, vilka som är mest utsatta för rädslan eller lösningar på känslan av otrygghet. Få tar ett övergripande perspektiv på problemet. Därför är det oerhört tacksamt att samtalet kommit upp på agendan igen. I DN Kultur har nyligen skribenterna Malin Ullgren och Dilsa Demirbag-Sten diskuterat mäns överrepresentation i våldsstatistiken. Ullgren menar att det är nödvändigt att börja tala om män och våld, medan Demirbag-Sten ser tendenser till att falla in kollektivisering och generaliseringar. Samtidigt släpper den feministiska tidskriften Bang ett nytt nummer, med tema våld.
Oavsett skilda åsikter: Faktumet att vi börjar tala om våld igen är välkommet och nödvändigt. Inte bara i form av rubriker om misshandel och övergrepp, utan också vad det ständiga hotet om våld gör med oss och i vilken mån vi kan känna tillit till varandra, även som främlingar.

Krönika publicerad i BT Kultur 3/7

Imorgon är det midsommarafton. Polisen, sociala myndigheter och frivilliga lägger stora resurser på att se till att ingen minderårig får i sig alkohol. Samtidigt som ungdomar får finna sig i att vara hårdbevakade, väskvisiterade och visa legitimation kommer en stor andel av den vuxna befolkningen att supa sig fulla. De har uppnått den ålder av myndighet då moraliserandet och skräckpropagandan kring alkohol byts ut i ett romantiserande, ackompanjerat av snapsvisor och uppmaningar att ta ett glas till.
Kampanjen Stoppa Langningen väckte nyligen stor uppmärksamhet på grund av en av affischtexterna. ”Din dotter är fortfarande oskuld. Men när hon druckit av vinflaskan du gav killarna törs hon nog gå hela vägen”. 26 svenska kommuner la miljontals kronor på att få ut budskapet, som blev hårt kritiserat av bland andra Expressens ledarskribent Johannes Forssberg: ”En fråga som dylika kampanjmakare sällan ställer sig, men som är helt grundläggande i fungerande drogprevention är – varför berusar man sig”, undrade han.
Nej, få ställer frågan kring ungdomars berusning. Istället präglas debatten kring unga och alkohol av en icke-analytisk nolltoleransvision där det övergripande målet tycks vara att skrämma individer under 18 till att avstå allt före myndighetsdagen. De ska inte dricka, helt enkelt. Propaganda som inte bara är dyr utan, enligt ett flertal studier, har visat sig vara verkningslös.

Samtidigt som nolltoleransens moralism hårdnat kring ungdomsfylleri har alkoholkonsumtionen bland vuxna ökat. Idag dricker vi omkring 20 procent mer alkohol än i början av 90-talet. Det går numer utmärkt att kombinera ett par glas vin till maten mitt i veckan med en after work och en redig lördagsfylla. Vi vardagsdricker mer, samtidigt som vi behållit helgsuparkulturen.
En av få kampanjer som också riktat in sig på alkoholvanor för dem över 18 år är Systembolagets IQ-projekt. Kampanjens utåtriktade arbete består bland annat av en reklamfilm där det mest framträdande är en ung kvinna som har sex med en man på en toalett och inte märker att han filmar det hela. Han visar sedan filmen för sina vänner och hon vaknar upp och ser sig tårögd i spegeln medan texten ”Var rädd om dig” framträder i bild.

Romantiserandet kring alkohol har en strikt gräns. Att någon gång bjuda sin 17-åring på ett glas från bag in box-vinet är att begå ett brott enligt den nuvarande alkohollagen. Att själv dricka sig redlös inför sina barn på midsommarafton är okej. Men den har också en mer luddig gräns som implicerar en lägre acceptans för kvinnors drickande än mäns. Den manifesteras bland annat i skräckpropaganda från både Stoppa Langningen och IQ-filmen där den kvinnliga sexualiteten blir gränsen mellan den normala, och förväntade, salongsberusningen och den farliga fyllan.
Det finns både biologiska faktorer och forskning som stödjer dessa gränser. Unga kroppar påverkas mer och värre av alkohol, de har en mindre utvecklad impulskontroll och förmåga att sätta gränser och löper större risk att fastna i alkoholism. Kvinnors kroppar tål mindre alkohol och utsätts för större skada än vad manskroppar gör.
Samtidigt är det svårt att skilja mellan biologisk forskning och en godtycklig, juridisk gräns. Hur kommer det sig att det under 18 är skadligt att dricka en droppe alkohol, medan vi gärna ser mellan fingrarna på den berusning som råder på de flesta studentflak? Varför tror vi oss veta att en 17-årig som dricker ett par glas vin saknar impulskontroll, medan en 20-årig krogbesökare lämnas fri att supa bort sin?
Ännu svårare är det att skilja mellan forskning och kulturella normer. Statistik visar att det är främst bland män som alkoholkonsumtionen har ökat. Det är också de som är mest utsatta för våld i det offentliga rummet. Ändå lyser kampanjer kring tonårssöners risk att hamna i slagsmål efter en utköpt vinflaska med sin frånvaro. Likaså problematiseras vuxna mäns alkoholkonsumtion inte alls lika ofta i den offentliga debatten.
Det blir tydligt när man ser på behandlingen av ammande kvinnor. Trots att det idag finns studier som visar att ett glas vin då och då under amningsperioden inte är skadligt, ses ett glas rosé i handen på en nybliven mor sällan med blida ögon.

Alkohol är fortfarande i mångt och mycket den vuxna mannens domän. Mannen med whiskeyglaset, som tar ett järn med polarna, tävlingsdricker öl och bränner hemma är alla traditionella stereotyper. Inte sällan ursäktas de också med att det är ett manligt sätt att slappna av. Krogen eller whiskeyflaskan fungerar som de yogamattor eller hemmaspan som kvinnor uppmuntras till. I en ofta visad reklam manifesteras det exempelvis genom en grupp män som jublar på samma sätt åt ett fullt kylskåp med öl, som en grupp kvinnor gör åt en stor garderob med skor.
Även om normerna kring kvinnors drickande luckrats upp en aning är det tydligt att acceptansen kring kvinnlig berusning fortfarande är betydligt lägre än manlig dito. Filmskribenten Emma Gray Munthe noterade nyligen på sin blogg hur berusade kvinnor på film ständigt slutar som offer, inte helt olikt alkoholkampanjernas budskap. I England började man för några år sedan att benämna unga kvinnor med många sexpartners, hög alkoholkonsumtion och för mycket smink som ”ladettes” och skapade bland annat dokusåpan Ladette to lady för att göra uppfostrade kvinnor av de otyglade, unga kvinnorna.
Systembolagets information kring tonåringar och alkohol har förvisso en artikel kring att unga män och alkohol är en vanlig kombination gällande brott som misshandel och skadegörelse och man benämner det som ”en extra farlig fylla”. Men i deras kampanjmaterial ligger fokus ändå inte på det. Istället visas även här en tonårsflicka som försöker övertala en ung man att ha sex med henne, underförstått är anledningen till detta att hon har druckit och inte vet vad hon vill. Den berusade kvinnan är varken tillräknelig eller kontrollerad och både berusningen och sexualiteten demoniseras och behäftas med en offerstämpel.

Männens risker att utsätta andra för våldsbrott, skadegörelse, övergrepp eller liknande i samband med alkohol blir inga kampanjer eller debatter. Trots att de står för merparten av alkoholrelaterade brott, gällande allt ifrån misshandel till rattfylla. Även om männen under 18 håller sig undan alkohol visar statistiken att det fortfarande främst är män som både kommer att utföra och drabbas av skador, olyckor och våldsrelaterade brott i samband med berusning.
Anledningen till att vi inte ställer frågor kring tonåringars berusning är att det skulle innebära ett skärskådande av den alkoholkonsumtion vi sällan pratar om. Att verkligen utreda faktorerna bakom ungdomars drickande skulle ofrånkomligen innebära ett ifrågasättande också av synen på det manliga drickandet. Argument kring bristande impulskontroll och dålig självkänsla skulle behöva appliceras även på de vuxna männens hittills orörda berusning. Så mycket enklare då att dra en strikt nolltoleransgräns, moralisera över fulla tonårsdöttrar och få ha snapsfyllan ifred.

Text publicerad i GP Kultur 24/6

En smula relaterat till föregående inlägg och diskussion om genus och uppdelning hemma tänkte jag svara på Hanna Fridéns enkät. Inte så mycket som ett könsstereotyptest och jag håller inte med Hanna om att det måste vara heteronormativt eller ens heterorelationsfolk som svarar. Det vore nästan ännu mer intressant om svaren blandades upp av samkönade par eller varför inte kombos. Kanske skulle de visa på att ojämlikhet och maktobalans ofta finns, oavsett typ av relation och att genus och strukturer förvisso är en viktig nyckel till förståelse av interpersonella maktstrukturer, men långt ifrån hela sanningen. Det vidgar också förståelsen av vad vi uppfattar som könsstereotypt.

Meeen med det sagt lever jag i en heterosexuell samborelation och mina svar ser ut som följer:

Namn: Elin Grelsson

Kön: Nä

Ålder: 26

Bor: Göteborg

Bor ihop med partner: Ja

Vem är bäst på tekniska saker i ditt förhållande? Han, i synnerhet datorer.

Vem är bäst på matlagning? Han gör oftare vardagsmat som blir bra och god, jag kan anstränga mig ibland men han håller högre lägstanivå än vad jag gör.

Vem lagar vardagsmaten? Han. Men det beror på vad man räknar som vardagsmat. Jag är bra på att ställa fram bröd och säga ”varma mackor till middag eller?”

Vem lagar lyxmaten? Båda. Som sagt, när jag anstränger mig blir det bra men det är sällan. Och vi lagar i stort sett aldrig lyxmat om det bara är vi två.

Vem städar? Båda. Varsin städvecka. Jag tycker mer om att städa än vad han  gör och torkar golv och dammtorkar också. Jag hatar att tvätta, så han sköter tvätt. Han diskar mer och oftare än vad jag gör.

Vem sköter avloppet? Ingen situation har uppkommit, mer än stoppen i handfatet som han fixade.

Vem är bäst med bygg? Dude, jag kan inte ens sätta ihop den enklaste IKEA-möbel. Det är inte svårt att knäcka mig i hantverkarskills.

Vem är mest mån om att inreda? Jag. Men jag är mer mån om att ha det ordnat omkring mig och inte saker liggande huller om buller och att allt ska ligga på rätt ställa och så vidare. Mer än något genuint inredningsintresse dvs.

Vem har mest kläder? Jag har mest kläder, han mest skor.

Vem tjänar mest? Jag, fast under sommaren kommer det nog att vara han.

Vem tar oftast initiativ till sex? Jag. Ibland sexinitiativ, ibland bara Farbror Överkokt Blomkålsbeteende. Jag är överlag mer på i vilket fall.

Vem vill oftast mysa? Mysa är ett vidrigt ord. Jag skulle aldrig ha en relation med någon som gillade att ”mysa”.

Vem ringer mest? Vi ringer i princip aldrig. I så fall ”öh var är du, jag är här nu”-samtal. Eftersom det är jag som alltid är sen blir det han. Fast jag ringer mer när jag är bortrest, vilket jag är i större utsträckning än vad han är.

Vem SMS:ar mest? Han.

Vem festar mest? Han har definitivt varit den som festar mest av oss fram till senaste månaden, just nu är det ganska jämnt mellan oss.

Parmiddagar? Nej, helst inte. Känns inte riktigt som att vi är parmiddagsmaterialet direkt. På vår hittills enda middagsbjudningen konstaterades det att jag hånglat med nästan alla i sällskapet och sedan blev det mest fylleslag och utgång av det hela.

Vem har svårast för att möta den andras vänner? Jag, beroende på vilka vänner det är. Några hade jag till exempel jättelätt att träffa och gillade på en gång, men vi hade mycket gemensamt och det kändes som om vi hade kunnat bli vänner oavsett faktorn att vi känner varandra genom honom. I andra sammanhang där hans vänner är med och jag inser att det är människor som jag är ointresserad av och aldrig skulle umgås med om det inte vore för honom blir jag sur och tyst flickvän och vill inte hänga. Han är mest killen hela dagen och blir kompis med alla.

Föräldrar? Samma här. Gustav glider in och är killen hela dan, mamma kallar honom svärmorsdröm och de bondar på Facebook. Jag är mer stel, avvaktande och rädd att inte vara bra nog.

Vem tycker bäst om barn? Jag tittar mer på barn, men han är mer obekymrat barnplanerande och förmodligen den som är bäst med barn också.

Parallellt med Agnes inlägg om feministisk skuld och vilka erfarenheter som är värda att berättas läser jag intervjuer med Ebba Witt-Brattström om nyutkomna Å alla kära systrar. Jag är en typisk nutida feminist som Witt-Brattström skulle ha svårt för. Vill inte kalla mig kvinna, vill upplösa könsbegreppet, tror inte på systerskap som dogm, vill inte ens föda naturligt. Jag har ingenting emot Witt-Brattström. Det Grupp 8 gjorde var otroligt viktigt och jag är oändligt tacksam över det som de uppnådde. Deras engagemang och kreativitet inspirerar mig och många andra även idag. Men det gör mig ledsen över att hon ser dagens feministiska rörelse i sådana ensidiga perspektiv och inte tror att rörelsens differentiering och pluralism också har fört något gott med sig.

Det är nämligen här som jag anser att både Agnes och Ebba W-B har fel. De tecknar båda, från olika håll, helt skilda bilder av feminismen idag. Där Ebba W-B menar att den är alltför pluralistisk och osammanhängande för att kunna uppnå några emancipatoriska syften ser Agnes fortsatta uppdelningar i bra och dåliga feminister och en exkludering i feminismens förtecken.

Vad jag ser är en rörelse som har gått samma nyttiga väg som vänstern. Som splittrats, men blivit starkare i sin splittring. För att den tillåter flera röster, andra allianser och nya tankar. Det lilla som jag hann vara på HBT-festivalen i Göteborg blev en bra påminnelse om detta. Feminismen har inte försvagat sin position. Möjligen en feminism som enbart utgår ifrån vita medelklasskvinnor. Men en feminism som vågar vara självreflexiv och diskutera sin egen roll, samt sträcker ut armarna till HBT-rörelse, queerteori, antirasism och andra politiska rörelser – det är en feminism som lever mer än någonsin.

Jag tror inte alls på snacket om backlash, lika lite som att feminismen fortfarande är tyngande ok av normer. Snarare ser jag en frihetlig rörelse, som alltmer gör sig fri från det tidiga 2000-talets statsfeminism och tar tillbaka ordet ”jämställdhet”. Som införlivat intersektionalitetsbegreppet från akademin, in i sin praktik och diskuterar makt utifrån såväl genus som klass, etnicitet och sexuell läggning. En feminism som äntligen fått en liberal motsvarighet värd namnet och där antifeminister förvirras av att feminister kan vara oense på en debattsida i Expressen. Av tidigare dömanden av utseende och strikta normer kring hur man skulle se ut och bete sig ser jag väldigt lite. Snarare har normen gått tillbaka till att vara feminist som ändå rakar benen och är sminkad, men fortfarande orkar vara intellektuella och feministiskt medvetna för en självständig kvinna kan vara allt.

Det sistnämnda rör min första farhåga kring feminismen och dess utveckling, kring hur vi fortfarande strävar efter att vara allt. Kanske mer än någonsin. Jag håller delvis med Agnes om att alla erfarenheter inte får plats. Det var en del av tanken bakom min krönika kring kvinnlig sexism (att jag sedan olyckligt placerade en Twitterdiskussion i samma mening som tafsande och fick det att framstå som att jag jämställde dem, vilket orsakade en hel del kritik, är en annan historia). Här finns fortfarande mycket att göra. Som Johanna Palmström sa när jag lyssnade till en föreläsning med henne häromveckan: En politisk rörelse behöver både slutna rum att dela erfarenheter inom, men lika mycket ett korsdrag av nya tankar och erfarenheter.

Men en ännu större rädsla är att den feministiska skulden handlar om dem som inte lever upp till feministiska ideal, snarare än den feministiska verklighetsbeskrivningen. Jag har skrivit om det flera gånger. Jag möter på det så ofta. Kvinnor som varit feministiskt engagerade och därför inte velat erkänna att de blir misshandlade av sin man. Jämställdshetsaktörer som bantar i smyg. Tjejer som aldrig skulle erkänna för sina vänner att de gör mer än pojkvännen därhemma eftersom de inte vill vara det där kvinnliga offret. Vi är ju en ny generation av upplysta, självständiga kvinnor. Vi ska ju vara bättre än så. Eller?

Som vanligt hamnar skulden på kvinnor och diskussionen landar bland kvinnor. Emilie Thoréns frustrerade inlägg om att vara den som städar gav upphov till en omstart av den gamla diskussionen (en exempellänk, orkar inte länka till alla inlägg från alla i den diskussionen men Lisas inlägg innehåller flera vidarelänkar) kring duktiga kvinnor som gör för mycket hushållsarbete och tar för mycket ansvar för andra. Precis som förra gången hamnar det i en fruktlös, infekterad polemik mellan dem som menar att duktiga flickor som tar på sig för mycket ansvar och städar efter andra får rycka upp sig och sluta gnälla och dem som menar att det väl vore bättre om andra tog samma ansvar istället. Personligen tyckte jag att Thorén var oerhört modig. För att det är så mycket enklare att ha kommit vidare, bort från den ojämställda berättelsen och dess strukturer och blivit någon annan, den perfekta feministen. På grund av den ständiga dubbelheten i att både se sig själv som fri aktör och samtidigt någon som har somliga strukturer i ryggmärgen och förhålla sig till dem. Nej, det är ingen lätt balansgång och i en utopi skulle den erfarenhetsbaserade politiken inte lägga värderingar i skilda erfarenheter, men det gör den fortfarande. Jag tror att vi behöver lyfta blicken från såväl den personliga polemiken som det ständiga egna navelskåderiet och hitta flera sätt att prata politik på.

Först och främst är det vidrigt i att bantningsföretaget Nutrilett ingår i en ohelig allians med Sex and the City 2, en film som riktar sig till målgruppen unga kvinnor, som är den enda samhällsgrupp där undervikt är ett större hälsoproblem än övervikt. Det är med andra ord den grupp som minst av allt behöver använda sig av måltidsersättningar och som dessutom är den grupp som främst ligger i riskzonen för ätstörningar.

För det andra skär det i öronen varje gång jag hör Nutrilett och sexig användas i samma mening, såsom den gör i reklamen. Det vore skrattretande om det inte vore så sorgligt. Nutrilett och dess gelikar är själva antitesen till sex. Det är ett kemiskt blask av underliga tillsatser. Senast jag tvingade i mig ett storpack måltidsersättning i några veckor köpte jag Nutrilett med chokladsmak. Det smakade uppspydd Oboy. Att dricka det flera gånger om dagen var bland det mest osexiga som jag gjort i hela mitt liv. Efter det har jag köpt Allévos potatis- och purjolökssoppa, för hur kan man misslyckas med en enkel soppa? Det kan man. Det smakar soppa med en konstig, kemisk bismak som skär i hela munnen. Att sörpla den här soppan i ett tafatt försök att snabbt låta den smala komma ut ur den tjocka är korkat självplågeri.

Ja, jag har så mycket egen erfarenhet av dessa preparat. Pulverersättning, bars, ready-do-drink-smoothies. De ska smaka choklad, potatis, hallon och smakar ändå aldrig annat än kemiska tillsatser och endas 100 kalorier så drick upp nu. När jag vägde 49 kilo levde jag på dem. Numera dricker jag dem i de perioder då kroppsnojorna övermannar mig, när jag är sjuk och inte kan träna eller har ätit onyttigt och inte står ut med mig själv längre. Jag är varken starkare eller friskare än så dessvärre och jag skäms för det, men en sak vet jag: Jag har sällan känt mig så uppriktigt osexig som i de perioder då jag dricker måltidsersättning flera gånger om dagen och enbart får i mig hundra kalorier per måltid. Inte nog med att jag är konstant hungrig, vilket blockerar andra behov. Bantningen är så icke-upphetsande i sig själv. Den förnekar kropp och hunger, vilja ha och ta för sig.

Detta ska inte missförstås till en hyllning av den härliga, frigjorda kvinnliga kåtheten och natuuurligheten, för den bilden är nog så problematisk den med. Men måltidsersättningarna är ständigt en påminnelse om de år då jag i de närmaste var asexuell och förnekade såväl kropp som behov med det.

Överhuvudtaget har jag svårt för när sexighet kopplas ihop med direkta skönhetsattribut eller förändringar. I Nutriletts tävling kan man vinna ”sexiga priser” som en stereoanläggning (??) och en mängd skönhetsprodukter, väskor och smycken. Jag vet att ”sexig” bara är ett reklambegrepp i sammanhanget, men missbruket av det gör det inte mindre problematiskt. Sexighet kopplas åter samman med kvinnlig självförbättring och yttre attribut i en kampanj uppenbart riktad till unga kvinnor. Jag säger inte att attribut inte kan vara sexiga: Jag blir kåt av allt från röda pumps till dymomaskiner. Men det är sällan i attributen som den grundläggande sexuella känslan existerar och än mindre kommer man att bli mer sexig av vare sig en iPod, Marc Jacobs-väska eller bantningskur.

Unga tjejer behöver knappast fler sexighetsattribut och kampanjen är uppenbart riktad till dem. Vad männen ska göra för att förstärka sin sexighet och attraktionskraft är det som vanligt ganska tyst om. De rullar väl på lite Axe-deo under armarna och får kuken att stå, svårare än så brukar det väl inte vara när det gäller den oproblematiska manskroppen och sexigheten.

På busshållsplatser och affischpelare runt om i stan hänger reklam för årets upplaga av Ladies Night. Ett citat ur en recension i Dagens Nyheter; ”vad kvinnor vill ha”, och bilder på de medverkande männen. Bara någon vecka tidigare har jag åkt tåg och lyssnat i flera timmar på två medelålders kvinnor som pratar om män.
- Ja, jag förstår inte varför kvinnor skiljer sig i den här åldern. Ska hålla på och jaga något annat.
- Nä, när man äntligen har lyckats uppfostra karln så att han blir som man vill är det väl ingen mening att gå, svarar den andra innan de båda utbrister i den sortens höhö-skratt som vanligtvis brukar känneteckna grabbgängs flåshumor. På Facebook skriver en bekant att han återigen har blivit tafsad på rumpa och penis på en fest och undrar om han ”ska känna sig glad eller sur”. Samma kväll sitter en rad kvinnliga skribenter och diskuterar öppet i Twitters offentliga forum vilken politisk tillhörighet som har de snyggaste männen.

Jag arbetade i ett flertal år på en kvinnligt dominerad arbetsplats. Vid något tillfälle pratade jag om arbetsklimatet med några av det fåtal manliga kollegor som jag hade. Vad de upplevt på jobbet var någonting som jag helt hade missat. De berättade om att varje dag få massutskick i internmailen, från någon av de kvinnliga kollegorna. Mailen innehöll vanligen skämt om mäns dåliga simultankapacitet, bristande förmågor inom diverse områden (gärna kvinnligt dominerade såsom hemarbete eller shopping) eller så var det helt enkelt pinup-bilder på avklädda, muskulösa män. Mina manliga kollegor fick också finna sig i att dagligen höra oss prata om andra män som kom in på arbetsplatsen. En besökare, kaffeautomatsreparatören, revisorn… alla skulle de rankas, poängsättas och fnissas över. Även i fikarummet dominerades samtalen av objektifierande av manliga kändisar alternativt klagomål över mäns värdelöshet. Mina manliga kollegor satt tysta.

Jag frågade dem om de aldrig funderat över att gå till chefen eller ta upp samtalsklimatet på något personalmöte. De svarade nej. ”Du fattar inte”, sa en av dem, ”sånt kan man inte göra som kille. Man ska liksom tåla det. Sexuella trakasserier av män, finns det ens?”.

När jag själv tog upp det med chefen någon månad senare svarade hon att arbetsplatsen hade ett ”rått, men hjärtlig” samtalsklimat. ”Passar det inte kan du ju alltid söka jobb i hamnen”, svarade hon, ”där är det definitivt värre.” Sedan var mötet slut.
Hamnen är en manligt dominerad arbetsplats. Det min chef gjorde var samma sak som samhället gör: Ställer den manliga sexismen mot den kvinnliga och betecknar den förstnämnda som värre. Som kille ska man tåla lite, som min kollega sa. Som kille ska man helst uppskatta att bli tafsad på, enligt en mansroll där män alltid är redo och villiga.

En annan variant av att prata bort den kvinnliga sexismen är att tala om någon slags hämnd. När jag reagerar över samtalet på Twitter svarar en man att ”efter alla år som vi män objektifierat er kvinnor är det väl inte mer än rätt”.

Jag är inte per definition emot objektifiering i alla lägen. Men någonting måste ha gått snett när män förväntas tåla det som en kvinna skulle kunna anmäla som sexuella trakasserier. Det kan inte stå rätt till när män håller tyst på en arbetsplats där de dagligen känner sig kränkta utifrån sitt kön eller där det inte är mer än rätt att kvinnor får höhöskratta och objektifiera. Ladies Night och rätten att tafsa är i varje fall inte min revolution.

Krönika publicerad i ETC 23/4

Mellan IKEA-besök, romanskrivande och inflytt och utflytt av kombos i min andrahandstrea hinns det med lite annat skrivande också.

Redan i senaste Bangnumret var jag inne på myten kring att kvinnor alltid får ligga och kvinnors påstådda sexuella makt, men idag på SVT Debatt drar jag resonemanget lite mer till sin spets. Huruvida mina oliggna perioder egentligen handlade om min väns analys att jag mest är sur och kräsen är irrelevant, den där bilden av en tacksam och underskön kvinna som får män att vrida på huvudet och köpa drinkar åt en är hursomhelst ingenting jag kan känna igen mig det minsta i.

Och i dagens GP recenserar jag, eventuellt sist av alla i Sverige, Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Igår när jag skulle köpa bindor fick jag det här ståletuit på köpet. Värde 35 kronor står det på paketet minsann. Det fanns en massa sorter att välja mellan (men man kunde inte välja bort, eftersom etuit var fastklistrat på paketet). De flesta var rosa och fräcka i olika mönster.

Tydligen har de skapats i olika utformningar för att man ska kunna ”uttrycka sig själv” genom sitt mensskyddsfodral, i individualismens sanna namn. Jag valde tillslut en pudel. Jag gillar ju hundar och sådär.

Fodralen är ju rätt kitchiga och kitch gillar jag ju. Men jag har nu provat och uppskattningsvis får det plats en, möjligen två, bindor i fodralet. Det räcker ju inte på långa vägar under en blodig dag. Heller ser jag inte riktigt syftet med att försöka kitcha upp något så totalt okitchigt som mensblod och magsmärtor. I så fall vill jag gärna ha ett etui med en gullig hund på till mina antidepressiva också. Kanske en liten sovande ängel till mina sömntabletter eller en glad och fluffig fittväska till mina svamppiller.

Äh, nä förlåt. Nu är jag sådär gnällfeministisk igen. Kan vi aldrig vara nöjda liksom, allt ska det klagas på.

Det är jättefint att ni ger bort etuier till ett värde av 35 kronor för att göra mensen lite snyggare och roligare, Libresse. Kanske hade jag varit lite gladare och uppskattat det mer om inte min grundtanke hade varit att det är helt jävla sjukt att jag ska betala för dessa produkter, med eller utan plåtask med gullig hund på.

Jag är ungefär lika intresserad av mens som jag är av mitt bajsande. Jaha, där kom den och där gick den och däremellan hade jag kanske lite ont i magen. Det är en fysisk funktion, i likhet med mitt könsorgan, som jag varken är intresserad av att upphöja eller skämmas över. Det brukar refereras till det när jag är ointresserad av att kalla mig kvinna, men jag är rätt ointresserad av mensblodet också. Det är en funktion som jag inte kan göra så mycket åt, som jag inte har valt och som därför bör vara subventionerat. En större del av jordens befolkning behöver dessa produkter. Att de då inte är gratis, nej inte ens är subventionerade, är fanimej helt sjukt.

Men okej, mensskydd räknas till hygienprodukter i en marknadsekonomi och bör behandlas därefter. Jag kan gå med på det, men vad jag då inte förstår är varför inte fler aktörer ger sig ut på marknaden. Kom igen, ni har en målgrupp som kommer att köpa era produkter en gång i månaden vare sig de vill eller inte. Ni har därtill en målgrupp som är svältande efter bra och skonsamma produkter till ett billigare pris än vad som nu finns att tillgå. Varför är det intressant att skapa femtioelva nya deodorantsorter som skyddar mot svett, men inte ett enda nytt och funktionellt mensskydd som skyddar mot nerblodade kläder och lakan?

Saken är den, Libresse, att jag inte är särskilt intresserad av ett etui med en gullig hund på om man ställer det mot mina desperata försök att hitta ett enda mensskydd som är både bra och skonsamt för min problemfitta. Kanske hade jag inte suckat så mycket om jag inte läst den här artikeln om tamponger i GP häromdagen. För det första är placeringen helt wack. Konsumenttest av något som en stor del av befolkningen använder sig av ofrivilligt? En fucking konsumentupplysning om att tamponger suger upp för bra och avger för mycket fibrer, vilket kan leda till sår, infektioner, dåligt Ph-värde och what not. Hör ni det alla vestibuliter, svamptjejer, ont-vid-sex-problemare och alla andra problemfittor? Det som är livspåverkande problem för er är konsumenttest för GP. Det här är något som i rimlighetens namn borde smällas upp på förstasidan, istället för HSB:s bospararbluff som fick frontrubriken. De tamponger som miljontals kvinnor köper varje månad är också en orsak till att så många av de där kvinnorna sitter hos gyn med kliande, svidande underliv, säger ”det går inte” när de helst av allt vill knulla för att det som borde vara skönt istället gör ont eller biter ihop och tänker att det är dem som det är fel på.

Det enda mensskydd som jag känner till som ens försökte marknadsföra sig med det mest självklara; skonsamt för underlivet, var tampongen Ellen. En förpackning kostade runt 60 kronor. Jomentjena. Sedan försvann den väl från marknaden efter några år?

Libresse, jag vill inte ha era kitchiga etuin. Jag vill inte försöka göra något crazy av min ofrivilliga blödning eller pynta mina underlivsproblem med gulliga hundar. Jag vill ha subventionera mensskydd av bra kvalitet som skonar fittan och skyddar mig. Hur svårt ska det vara?

Fotnot: Och nu väntar vi alla på hur lång tid det tar innan någon säger ”menskopp” i kommentarerna.

Uppdatering: Väldigt många sa menskopp. Och jag är naturligtvis inte alls kritisk till menskoppen, jag är bara kritisk till de mer kommersiella alternativen. Men nu har jag blivit erbjuden att testa menskopp och blogga om det. Stay tuned, fittbloggandet will go on!

Numret av Rocky med min och Johan Palmgrens hemmahos-reportage hos Hans Scheike och hans kvinnor finns ute i butik nu och jag är mycket stolt. Inte bara över det gedigna arbete som jag och Johan de facto la ner på för att hitta rätt ton i både skrift och foto, utan också de fria händer som redaktör Tony Ernst gav mig att beskriva allt mellan intervjuerna. Scheike himself var mindre intressant för mig, möjligen med undantag för att ställa frågor kring hans kvinnosyn och övergreppsdomen mot honom. Det var allt däremellan som var det riktigt spännande. Hur kommer det sig att två kvinnor valt att leva med honom i över 30 år och hur ser de på saken, till exempel. Eller bara allt som hände under de fem timmarna som vi var där, vare sig det var Scheikes sexuella trakasserier mot mig eller att se en övergreppsdömd man sörpla kaffe ur sugrör och dra ordvitsar.

Vi ville göra något komplext och samtidigt nyanserat. Låta läsaren tänka själv och få berättandet att stå i fokus. Jag tycker att vi lyckades. Inte minst för att Scheike och kvinnorna själva var mycket missnöjda med reportaget och lämnade in en tjock lunta ändringar till mig. De sitter fortfarande och – citat Tony – mailar honom tillbaka till medeltiden för att de anser att jag framställer honom som pervers och konstig.

Någon annan som inte gillade reportaget var Ordfronts redaktör Johan Berggren. I en lång svada uttrycker han sig om allt ifrån att jag är stackars hjon till att det är på mitt och Rockys ansvar om trasiga flickor nu börjar vallfärda till Kopparberg. Tony Ernst har redan gett ett rungande vasst svar på hans kritik och jag kan egentligen bara instämma.

Det är ohyggligt beklämmande att den sortens fullkomlighetskåta vänstermän, som Berggren representerar, fortfarande verkar existera. Kanske hade jag tagit hans kritik på större allvar om jag inte scrollat neråt och läst hans inlägg om kvinnodagen där han ondgör sig över tanken om att feministiska män inte ska få några fördelar, bara för att de är feminister. ”Ska jag inte få känna mig bättre än en horköpande moderatman med hemmafru?”, frågar Berggren.

Nej, det ska du faktiskt inte. Att anse sig själv som bättre än någon och att utdöma andra människor utifrån sina egna fullkomlighetsivrande ideologiglasögon är det mest kontraproduktiva politiska som jag kan tänka mig. Att i några texter senare kalla en ung, mindre etablerad, kvinnlig frilansskribent för ”hjon” och ironisera över hennes försök till journalistik, som man som sitter en på en etablerad redaktörsposition är heller ingenting som jag riktigt tycker stämmer in i det vaga och förkastliga epitetet ”feministisk man”. Snarare luktar det unken härskarteknik lång väg. Men vem har tid med självreflexivitet när man är upptagen med att påpeka att man i alla fall inte är en MODERAT som KÖPER HOROR?

I Johan Berggrens och hans gelikars värld är det nämligen mest bekvämt om utsatta grupper, såsom kvinnor, håller sig inom en heterogen beteckning som offer. Att som ung, kvinnlig journalist intervjua en sexdömd man och anse att det faktiskt har en allmängiltighet och att människor inte behöver skyddas från vare sig sektledare eller sexbrottslingar är förmodligen oerhört provocerande. Jag och Johan Berggren delar uppenbarligen inte samma åsikt kring det här med eget ansvar. Jag kan inte tänka mig något värre än en journalistik som blundar för sådant som eventuellt kan tänkas ”locka” eller ”skada” läsaren, så länge det inte sker i ett uppsåt att ge upprättelse eller förgylla, vilket verkligen inte var vår ambition med artikeln och heller inte blev. Jag tror inte att människor behöver skyddas och jag tror framförallt inte att kvinnor behöver fråntas sitt egna ansvar av män som Johan Berggren, för att istället iträdas en offerkofta som de inte valt.

Ett av mina främsta budskap när jag är ute och föreläser om psykisk ohälsa är att sluta se självdestruktiva kvinnor som röstlösa offer. På samma sätt som man frågar varför, till största delen manliga, förortskids bränner bilar bör man fråga sig varför unga tjejer skadar sig själva på olika vis. De är individer, inte en grupp och de ska inte utnyttjas i debattsammanhang som en röstlösa offer för att vinna billiga poänger. Jag vet inte hur många trasiga unga kvinnor (hans formulering, inte min) som Berggren har träffat, men jag betvivlar att de finner det särskilt sympatiskt att vara lätta argumentationsmedel i en av hans svador. Så nej, jag tänker inte ta något ansvar för de eventuella kvinnor som känner sig lockade av Scheike efter min artikel. Till skillnad från Berggren är jag nämligen helt övertygade om att de kan ta det ansvaret själva.