Medielogiken missar poängen

Krönika publicerad i GP Kultur 3/4

Är du för eller emot Maria Sveland?

Vintern 2013 verkar det vara den mest brännande feministiska frågan i det offentliga samtalet. Det spelar mindre roll om det rör sig om diskussionen efter det grävseminarium där Sveland medverkade med bland andra Janne Josefsson, innehållet i hennes bok Hatet: en bok om antifeminism eller kritiken om en vit medelklassfeminism som Lidija Praizovic riktat mot Sveland i flertalet texter i DN Kultur. Maria Sveland är namnet som syns överallt i någonting som snuddar vid feministiska diskussioner i offentligheten och den som verkar för jämställdhet förväntas ha en åsikt i frågan. Är du med eller mot?

I och med Svelands bok har också flera äldre debatter dragits upp igen. Vad tycker du om Evin Rubars dokumentär Könskriget från 2005? Vad tycker du om SCUM-manifestet? Diskussioner som med jämna mellanrum harvas igen och ges ett utrymme som de inte förtjänar.

Det är ett stort problem när en enskild representant för en önskan om ett mer jämställt samhälle ges så mycket uppmärksamhet som Maria Sveland har fått. Den dominansen står inte bara i vägen för i vägen för alla tänkbara sorters feminismer och tankar, den leder också till ett klimat där feminister ombeds ta ställning i icke-frågor. Det är – bryskt uttryckt – en individualiserad form av skitfeminism som inte leder någonstans. En lyckad medielogik är det naturligtvis: en urartad debatt mellan kända journalister är intressantare än kvinnors rätt till heltid eller löneskillnader. Det oroväckande är att så pass många feminister vill vara med och spela det spelet, i stället för att uppmärksamma de kamper som förs på annat håll.

Samtidigt som det offentliga utrymmet domineras av diskussioner om Maria Sveland (oftare än med eller av henne, bör tilläggas) protesterar barnmorskor mot en ohållbar arbetssituation för både dem och födande kvinnor. Nyutexaminerade sjuksköterskor fortsätter att kämpa för en värdig ingångslön på 24 000 kronor. Kampanjen Ain’t I a woman fortgår i sin kamp för papperslösa kvinnors rätt till skydd. Det är tre exempel på många feministiska kamper som förs just nu, oavsett om de etiketteras som feministiska av sig själva eller andra. Kamper som inte sällan osynliggörs i en offentlig diskussion där feminism alltmer blivit synonymt med mediedebatt.

Är du för eller emot Maria Sveland? Jag vet inte. Jag är för en bred och öppen feminism av aktivism och teori. Jag är emot en feminism som spelar efter medielogikens regler och är mer intresserad av att synas än att verka. Den som genuint intresserar sig för maktordningar måste se bortom de som skapas av media i enkla debattsyften.

Hej våldtäktskulturen

På väg hem efter DJ-gig: möter en man nära mitt hem som pratar om att han är utelåst, fryser, har sett mig i området förut och vill komma in och värma sig.Jag säger nej, jag drar min vanliga harang när främmande män går på mig kvälls/nattetid om att jag ska hem till min pojkvän, eftersom jag lärt mig att ordet “pojkvän” i denna moderna hederskultur, brukar avskräcka och varit gångbar oavsett relationsstatus och sanningshalt.

For all I know talade han kanske sanning och var helt harmlös och står därute och fryser, men det kan jag inte veta pga denna JÄVLA VÅLDTÄKTSKULTUR som gör det helt omöjligt att ha en rimlig relation till okända män utan alltid måste filtreras genom säkerhetstänk och rädsla.

Och så sitter det snubbar och bräker om att de minsann inte påverkas av några enskilda mäns våldtäkter. Jo tjena.

Soffpotatisar sorteras bort

Text publicerad i GP Kultur 9/2

Någonting händer med Sveriges träningsanläggningar i början av året. Den loja stämning som inte sällan präglar december, då gymbesöken trängs undan av glöggmingel och julfester, ersätts av trängsel och långa köer till gruppträningspassen. Vi blir också fler och fler som inte bara köper ett medlemskort till ett gym i januaris nyårslöftesyra, utan också fortsätter att regelbundet använda det.

Gymkulturen har på bara några decennier gått från att vara en företeelse för kroppsbyggare och aerobicsfantaster till att bli en självklar del av den svenska motionsaktiviteten med en marknadsföring som riktar sig till alla åldrar och kön. Men vad händer när fitnesskultur blir folkhälsa?

Trots finanskrisen har de fem största träningskedjorna i Sverige ökat sin omsättning med 80 procent de senaste fem åren. I dag tränar var femte svensk på gym (SCB 2009). Även om träningscenter och gym är en av samhällets stora mötesplatser och gemensamma utrymmen finns lite samhällsvetenskaplig forskning på området. De två svenska böcker som utgivits på området är från slutet av 90-talet.

I sociologen Thomas Johanssons numera klassiska studie Den skulpterade kroppen (1998) är fokuset på hur genus skapas i gymmiljö. Han studerar styrketräningen, där främst män lyfter fria vikter och på så vis skapar en miljö där kvinnor har svårt att naturligt känna sig hemma.

I träningens utbud har mycket utvecklats sedan Johanssons studie, vilket också fått till följd att såväl gruppträning som individuell styrketräning är mindre könsuppdelad i dag. Träningsformer som spinning, kampsportsliknande pass och gemensam styrketräning med vikter i gruppträningssal är oftast könsblandade och inte sällan med relativt jämn fördelning.

De individuella styrketräningslokalerna rymmer också både kvinnor och män i alla åldrar och kroppsformer i dag. Det beror förmodligen både på att det i dag finns betydligt fler typer av redskap samt att det blivit ökat fokus på den funktionella träningen, som handlar om att bygga upp kroppen inifrån för att minska belastningsskador och obalans, snarare än att få biffiga armar och ett sexpack. Personlig träning är i dag heller ingenting som är förunnat filmstjärnor och kronprinsessor, utan en service som erbjuds på de flesta gym och som i många fall är en bra introduktion till träningen.

Men visst märks fortfarande könsskillnaderna av. På en av de största gymkedjorna i Göteborg är dansinspirerade pass som aerobics och zumba till 98 procent bokade av kvinnor. När det gäller utrymmen med fria vikter, skivstänger och tunga hantlar upptas platserna fortfarande oftast främst av män.

Fortfarande vill fler kvinnor än män gå ner i vikt, trots att det är den manliga bukfetman som ökar mest och är farligast rent hälsomässigt. Likaså vill fler män bygga muskler, medan kvinnor ofta är rädda för att se ”stora ut”. Men en tydlig utveckling märks i att fitnesskroppen blivit en mycket tydligare idealkropp i dag, oavsett kön.

Fitnesskroppen handlar om kontroll, en längtan efter fasthet och ordning. Den är definierad, dynamisk och hård. Den varken växer och blir för stor eller är avmagrad. Här har det manliga och det kvinnliga kroppsidealet mötts. Fitnesskroppen innebär små, men väl definierade muskler och minimal mängd kroppsfett, oavsett kön. ”Fitnesskroppen innebär ett specifikt fenomenologiskt fält”, skriver Thomas Johansson, ”ett förkroppsligande av de krav på perfektion och instrumentalitet som har kommit att genomsyra en del av dagens vardagsliv. En kamp förs mot allt överflöd, allt som kan störa bilden av en väl definierad kroppslighet.”

Tor Söderströms avhandling Gymkulturens logik utkom året efter Johanssons bok, 1999. Han ser gymkulturen som en konsekvens av två samverkande tendenser: å ena sidan det nyttorelaterade, statliga påbudet att ta hand om sin hälsa genom träning, å andra sidan en reklam och medievärld som ger preferenser för hur man ska se ut. ”Ät sex till åtta brödskivor om dagen” var ett statligt hälsobudskap, medan ”har du bestämt dig” var ett reklambudskap för lättmargarin. Båda syftar till det egna ansvaret för att vårda och underhålla kroppen, även om de statliga budskapen rör mer medicinska aspekter medan de kommersiella oftare syftar till estetik. Inte minst de statliga påbuden har i dag ökat.

Det handlar inte bara om rent medicinska skäl, som fysisk aktivitet på recept från läkare för att minska smärta och depressioner. I Dagens Nyheter i november förra året visade flera artiklar hur arbetsgivare i dag ställer allt hög-re krav på motion och ett hälsosamt liv. Överviktiga sorteras bort i anställningsprocesser medan maratonlopp och träningsresultat ses som meriterande. En utveckling som leder till att arbetsgivare inte bara söker kontroll över den anställde på arbetstid, utan även dess fritid och i viss mån tagit över den statliga rollen som folkhälsovurmare.

Men var i alla strömningar står den vanliga motionären, som precis köpt träningskortet för att orka mer i vardagen och stärka kroppen? De krav som ställs är svåra att inte notera. Här krävs en aktiv roll från gymkoncernerna. För att inte bara locka folk utan också få dem att stanna krävs att man inte bara följer med i fitnesskulturens kroppsfokus och arbetsgivares krav på närmast elitidrottsliga prestationer. I stället bör gymmet – hur paradoxalt det än må verka – också utgöra en motvikt.

Koncernerna har ett stort ansvar att vara behjälpliga med att hitta den personligt anpassade motionen, som både ger styrka och glädje, i en tid av hälsohets och förakt mot överviktiga. Att inte utgå ifrån att viktnedgång är vare sig önskvärd eller eftersträvansvärd i alla lägen och att en god hälsa handlar om betydligt mer än kroppsstorlek och prestationer. Som faktiskt kan locka fram en glädje trots ett omgivande samhälles krav.

Någonstans, gömt i fitnesskultur och kroppshets, finns ju också den där kärnan som gör att många av oss tar oss tillbaka till gymmet, flera dagar i veckan år efter år: en glädje i att röra på sig, endorfiner dansande i kroppen och känslan av att långsamt och i egen takt bli starkare och orka mer. Ett modernt folkhälsoinitiativ borde hjälpa individen att nå dit på sitt eget sätt, snarare än att ställa rigida krav på vare sig utseende eller prestationer.

Var en motröst i det manliga hatet

Text publicerad i GP Kultur 7/2

Uppdrag Gransknings reportage om näthatet mot kvinnor väckte stor uppmärksamhet redan före gårdagens sändning. Ett You­tube-klipp där flera kända kvinnliga journalister, författare och opinionsbildare läste upp några av mailen som de fått sågs av många. Som en spegling av själva ämnet stängde Uppdrag Granskning ner kommentarsfältet. Kvinnorna fortsatte att hatas även där.

Det mest oroväckande med reportaget är att flertalet av de medverkande journalisterna berättar om hur de ibland undviker vissa ämnen för att de inte orkar med det hat som följer. Ämnena är gemensamma för alla: det rör invandring och rasism samt feministiska frågor. Särskilt oroväckande är det att Anna Hedenmo, programledare på ett av public service ledande nyhetsprogram, har de tankarna.

Det är ironiskt att samma herrar som konstant tjatar om att det idkas censur i det offentliga rummet strävar efter att tysta opinionsbildare som inte delar deras åsikter om invandring. De talar om yttrandefrihet samtidigt som de själva är ett hot mot den genom att med sina trakasserier få journalister att tänka efter ett varv till så fort invandring, rasism och islamofobi är på agendan. I en samtid som desperat kräver starka, antirastiska röster riskerar de i stället att tystas av kränkningar och hot.

Uppmaningar om nätkärlek florerar just nu i sociala medier, som ett slags mot­rörelse till hatet. Påtagligt är dock att de som står för de uppskattande orden till största delen är kvinnor, medan hatet nästan uteslutande är manligt. Men det är inte meningen att andra kvinnor ska behöva kompensera för den psykiska terror som män utsätter journalister för. Att ta ansvar för hur andra mår är en kvinnoroll som behöver avlastning.

Därför vill jag särskilt uppmana alla män att ta sitt emotionella ansvar som medmänniskor. Kränk inte andra, vare sig på nätet eller någon annanstans. Ge kvinnor uttalad uppskattning för deras arbete och kompetens, oavsett om kvinnan ifråga är journalist eller städerska. Var en motröst i det manliga hatet.

Kvinnor tvingas leva med rädslan

Krönika publicerad i GP Kultur 22/1

“Snart är klockan åtta på kvällen. För vissa innebär det att favoritprogrammet på tv börjar, för vissa innebär det spinning på gymmet, för vissa innebär det nattning av barnet. För min syster innebär det något helt annat.

Klockan åtta är tiden då hon ska svälja två tabletter. En blå och en vit. Den ena är för att motverka att hon  får hiv och den andra är för att motverka att hon får hepatit om det är så att gärningsmännen bar på det.”

Så inleds blogginlägget skriven av systern till den kvinna som utsattes för en gruppvåldtäkt i Sundbyberg nyligen. En våldtäkt som väckt uppmärksamhet och avsky, men också urskuldan och rasistiska tongångar.

Det finns nämligen två reaktioner som alltid återkommer från en hel del vita män när våldtäkt och mäns våld mot kvinnor kommer på tal. Den första är att det rör sig om invandrare, raser och specifika kulturer. Trots att våldtäkter sker överallt, från Stureplan till Kongo, och det enda gemensamma för gärningsmännen är att de är just män. Om det handlar om kultur är det i så fall den våldtäktskultur som skribenten Hanna Gustafsson skriver om på bloggen Genusfolket: ”Våldtäktskultur innebär förenklat den kultur av rädsla och ständig medvetenhet om risken att bli våldtagen som kvinnor runt om i hela världen växer upp i och tvingas anpassa sig till varje dag.”

Den andra reaktionen handlar om terminologin kring mäns våld mot kvinnor och om att det är män som våldtar. Här återfinns alltid ett flertal män som känner sig nödgade att påpeka att de minsann aldrig våldtagit någon och att de känner sig orättvist behandlade när de buntas ihop med dessa män.

Män våldtar, men alla män är inte våldtäktsmän. Män som grupp tjänar däremot på att kvinnor ständigt måste leva med ett latent hot om våldet. Alla kvinnor våldtas inte, men alla lever med våldtäkten som en del av sin kropp. Medvetenheten om kroppens våldtäktsbarhet ger en ständig vaksamhet såväl i det offentliga rummet som i det privata. Undersökningar i USA visar att kvinnor är mindre benägna att ha tillfälligt sex med en främling än män, av rädsla för att den sexuella handlingen ska utvecklas till våldtäkt. I bloggen om Sundbybergsvåldtäkten beskrivs hur systerns ensamma vandring på en gata klockan fyra på morgonen ifrågasätts.

Det pågår fortfarande, år 2013, ett globalt krig mot kvinnor och våra kroppar. Det duger inte att det enda engagemanget i frågan består av ett kränkt ”jag har inte gjort något!” i stället för ilska mot den våldtäktskultur som misstänkliggör kvinnor och gör det svårare att leva ett fritt liv styrt av lusten. Längre än så måste manligheten ha kommit.

Tänk efter innan du flyttar ihop

Krönika publicerad i GP Kultur 16/12

Har du koll på din pension? Har du haft möjlighet att spara pengar? Finns det någon som du kan bo hos eller kanske låna pengar av om du behöver?

Det finns många frågor som jag låter bli att ställa när vänner tillkännager att de ska ingå samboskap, äktenskap eller väntar barn. Naturligtvis ställer jag dem inte, tänker inte ens på dem. Jag delar glädjeyran över kärleken i stället. Sedan dyker frågorna upp. De där tråkiga, de som man aldrig ställer för vem vill vara den cyniska olyckskorpen som solkar ned lyckan i sin vänskapskrets? Mina frågor är dessutom klassblinda, för möjligheten att spara ihop sitt eget kapital och låna pengar av någon är en ynnest inte alla förunnat.

Ändå är de relevanta frågeställningar, alla de där tråkiga. Från vem i relationen som äger bostaden eller står på kontraktet till om det kommer att vara möjligt att leva ensam på den tilltänkta pensionen. Det är också frågeställningar som har kommit att spela än större roll i ett samhälle där de offentliga resurserna och trygghetsförsäkringarna raserats samtidigt som bostadsbristen förvärrats alltmer.

I ett samhälle där relationer, äktenskap och familj bygger på frivillighet är möjligheten att lämna en icke-fungerande relation en viktig grundpelare. Så ser det inte ut i dag. Framförallt inte för kvinnor som fortfarande tjänar mindre än män, tar ut mer föräldraledighet än män och oftare arbetar deltid. Det är kvinnor som hämtar tidigare på dagis och vars dåliga samvete gnager när rapporterna om för stora förskolegrupper kommer. Det är kvinnor som kommer att få ut sämre pension.

Det är inte oviktiga faktorer. Om en relation baseras på kärlek ska den inte behöva leda till ekonomiskt beroende, vare sig under småbarnsåren eller när pensionen bara räcker till den ena parten. Det är en basal rättighet att kunna lämna en relation om man vantrivs eller om den rentav blir destruktiv och våldsam, oavsett om det är vid 25 eller 75 års ålder.

I Henrik Ibsens klassiska pjäs Ett dockhem från 1879 känner sig Nora kvävd i sitt äktenskap, men vet inte hur hon ska komma ur det. En samtida Nora hålls inte tillbaka av borgerliga ideal och förväntningar på ett livslångt äktenskap, utan av en usel pension, låg lön och många års kötid till en hyreslägenhet med rimlig hyra. Ett samhälle som inte kan garantera människors möjlighet att bryta upp ur relationer är inte ett fritt samhälle.

Till dess vi får en politik som ger en frihet att både gå in i kärleken och familjelivet och lämna det biter jag mig i tungan när jag möter kvinnor på väg in i samboskap, äktenskap och familjebildning. Ta hand om er, är allt jag kan säga.

Inte kvinnor som håvar in vinsterna

Krönika publicerad i GP Kultur 28/10

Låt oss tala lite om kvinnor.

Kvinnor är nämligen populära att hänvisa till i det offentliga samtalet just nu. I evighetsdebatten kring vinster i välfärden har de borgerliga ledarsidorna i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter bestämt sig för att ta till kvinnor som argument. Varför vill vänstern och förbudsförespråkarna inskränka kvinnors möjlighet att tjäna pengar? Varför är det okej för män att tjäna pengar i ”sina” yrken medan de kvinnodominerade ska vara fritt från näringslivstänkande. Förutom det rent felaktiga antagandet att det är kvinnor som tjänar på vinster i vården – det är knappast undersköterskor som får ta del av vinsterna när stora koncerner tar över vård och omsorg – känns tongångarna igen från rut-debatten: den misogyna vänstern hatar kvinnligt entreprenörskap och vill därför inte subventionera möjligheten att låta en kvinna skura andras privata toaletter.

Även i den amerikanska valrörelsen talas det om kvinnor. Satirikern Jon Stewart visade i sin talkshow hur efterdebattsanalyser märkbart ofta handlat om vad kvinnor tyckt om debatten. Debatterna var för tuppiga, hetsiga och otrevliga för att överhuvudtaget ”attrahera kvinnor”. Diskussionen handlade mindre om aborträtt och möjligheten till att försörja sig och mer om en retorik som ”inte var anpassad för kvinnliga åhörare”.

Kvinnligt företagande och ett politiskt samtal som attraherar kvinnor må låta som jämställdhetsdiskussioner. Någon skulle rentav kunna påpeka att såhär vill väl feminister att det ska låta i det offentliga samtalet. Det visar kanske det svåraste med att navigera i samtiden: att skilja slagträn och fulknep från reella frågor om makt och inflytande.

Att använda sig av kvinnor för att argumentera för vinster i välfärden är ett bortkollrande av de viktiga frågorna om var våra skattepengar tar vägen och en oförmåga att skilja på verksamheter som bygger på omsorg och verksamheter som bygger på produktion. Att tro att kvinnliga åhörare kräver en annan sorts retorik bygger på ett särartsargument om könens olikhet. Att hänvisa till kvinnor innebär ingenting annat än en förenklad argumentation som dessutom befäster mannen som norm.

I den mån som just kvinnor tröttnar på politiska debatter handlar det förmodligen om samma sak som den politiska tröttheten i allmänhet: en känsla av att lyssna, utan att ha någonting att säga till om. Inflytandet som underbetald och utarbetad anställd i vården begränsas till att omnämnas i en ledartext som potentiell entreprenör i en vård fylld av valfrihet, oavsett hur långt ifrån verkligheten den argumentationen befinner sig.

Feministisk självkritik önskas

Text publicerad i GP Kultur 13/10

Förra fredagen twittrade journalisten och författaren Caitlin Moran – aktuell med boken Konsten att vara kvinna – att hon hade intervjuat Lena Dunham , huvudrollsinnehavare i och skapare av den hyllade tv-serien Girls .

Girls har sedan tidigare fått kritik för att det enbart förekommer vita människor i serien. Signaturen Lizzie Coan undrade därför om Moran hade ställt några frågor kring frånvaron av människor med annan hudfärg än vit i serien. Svaret kom snabbt: ”Nope. I literary couldn’t give a shit.”

Caitlin Moran har friheten att ställa vilka frågor hon vill. Lena Dunham har inget ansvar att se till att representationen av människor är jämlik i hennes serie. Problemet med Morans arrogans och Dunhams oförståelse är att de är två av de mest omtalade och beundrade feministerna just nu. Moran gör anspråk på att formulera livet som kvinna i feministiska termer i sin senaste bok. Dunham har precis skrivit på ett kontrakt, värt 23 miljoner kronor, för att ge sin syn på kvinnlighet och feminism. Sättet som de negligerar andra frågor – däribland etnicitet – blir därför beklämmande. Lite självkritik från två av den breda feminismens stora förebilder idag vore på sin plats.

Vi vet en hel del om männen

Krönika publicerad i GP Kultur 7/10

Frustrationen anas mellan raderna i debattexten i Svenska Dagbladet (1/10) signerad fyra genusvetenskapliga forskare. ”Att män hittills inte varit föremål för forskning och jämställdhetspolitiska initiativ är en felaktig uppfattning. Inom forskningen finns omfattande kunskaper om mäns liv och erfarenheter av ojämställdhet”, konstaterar Linn Sandberg, Tanja Joelsson, Jeff Hearn och Ulf Mellström innan de refererar till en rad forskningsarbeten, utredningar och avhandlingar.

Debattartikeln hänvisar till regeringens tillsättande av en ny jämställdhetsutredning med fokus på män och på pojkars bristande resultat i skolan. ”Nu ska även killar och män involveras i jämställdhetspolitiken”, kommenterade jämställdhetsministern Nyamko Sabuni initiativet i ett pressmeddelande. Utredningen ska ta reda på om föreställningar kring manlighet är skadliga för männen själva. Utredningsledaren, journalisten PM Nilsson, förklarade att det är ett område som man vet ”väldigt lite om”.

Jag imponeras av sakligheten i genusvetarnas svar. I över trettio år har maskulinitetsstudier varit ett vitalt forskningsfält. Här finns kompetens om allt ifrån män i glesbygden, bodybuildningkultur och inte minst finns här en rad avhandlingar och utredningar kring könsnormer och skilda skolresultat. Maskulinitetsforskningen är måhända inte så populariserad som mansaktivism och konspirationsteoretiska teser om en statsfeminism som förtrycker män. I stället verkar den inom den akademiska disciplin som antifeminister, populister och ”nu har det väl ändå gått för långt”-debattörer tävlar om att avsky: genusvetenskapen.

Mot bakgrund av den allmänna skepsisen mot det genusvetenskapliga ämnet var det kanske inte så konstigt att regeringen inte hade bättre koll på alla år av forskning och utbildning som lagts ner på manlighetens baksidor och konsekvenser för såväl individ som samhälle. Inte heller kan det begäras att staten ska vara uppdaterad på all forskning som sker. Men ignoransen och okunskapen kring maskulinitetsforskningen är samtidigt symtomatisk och visar på en jämställdhetsdebatt där hjulet ständigt måste uppfinnas på nytt. En diskussion som alltid kantrar i jagstarka röster och individbaserade erfarenheter snarare än forskning.

Glappet mellan maskulinitetsforskningens kompetens och verkligheten är stort. Förlorare är inte bara samhället, utan också pojkar i skolbänken som halkat efter i resultatet, män med psykisk ohälsa och utsatta killar i behov av hjälp. I stället för att ta tillvara all den kunskap som finns börjar man återigen om med en utredning.

Rosa täcke som tål att luftas

Krönika publicerad i GP Kultur 20/8

Oktobersolen sken in genom de dammiga fönstren till den gamla biologisalen där vi fjortonåriga flickor satt uppradade. Klass 8d skulle ha sex- och samlevnadsundervisning och vi hade delats upp utifrån kön. Läraren var en kvinna i medelåldern som sprudlade av entusiasm inför ämnet. Hon förklarade de biologiska skillnaderna mellan kvinnor och män: män var predestinerade till att så sin vildhavre till så många som möjliga, så om pojkar verkade sexfixerade och våra framtida män var otrogna var det naturligt. Vi ville däremot uppleva moderskap, ta hand om vår avkomma, pyssla om och ha kärlek. Lektionen avslutades med att vi fick öva på att skriva kärleksbrev.

Jag var lättad. Här hade jag gått runt och varit så arg för att samhället verkade vara ojämställt. Läraren kom in som en räddning: det här var naturligt. Och det som är av naturen givet kan man inte rå på och även om det verkade orättvist kunde jag i alla fall sluta vara arg nu för jag kunde ändå inte förändra något. Strax därefter läste jag för första gången Nina Björks Under det rosa täcket och ilskan kom tillbaka. Jag insåg att det inte bara var samhället som det var fel på – även lärarnas auktoritära biologism kunde ifrågasättas.

När jag nu femton år senare läser nyutgåvan av boken minns jag ett 90-tal där livmoderfeminismen var accepterad och utbredd. Kvinnan skulle upphöjas i sina särskilda egenskaper: skönheten, omvårdnaden och moderskapet. Här bröt Björk in och ifrågasatte såväl veckotidningar som samtida debattörer. Det fanns ingen essentiell kvinna och kvinnlighet var ingen naturlag. Feminismen borde sträva efter att upplösa könsnormer, inte hylla de traditionellt kvinnliga egenskaperna.

Mycket har hänt sedan Under det rosa täcket gavs ut 1996. En hel del i Björks teser känns självklara i den feministiska debatten i dag. Livmoderfeminismen representeras nu av enstaka konservativa skribenter och relationsrådgivare. Fokuset på manlighet som konstruktion och samhällsproblem har ökat. Men många av frågorna som Björk tar upp i den feministiska klassikern är likväl aktuella: uppvärderingen av det så kallade kvinnliga märks i debatter kring RUT-avdrag och hemmafruar. Genuspedagogik som ska öka barns chanser att se sig själva som individer, i stället för kön, möts av hårt motstånd från många håll. Nyligen satt jag och några vänner och talade om att ständigt se sin egen kropp genom samhällets manligt normerade blick och att bli ifrågasatt om man avstår från moderskapet. Fjortonåringen i mig vaknade till liv igen, med samma ilskna blick som då. Myten om den essentiella kvinnan lever ju än.

Några ord om Springsteen, rockmän och musikjournalistik

Mitt allra lyckligaste barndomsminne är från sommaren då jag skulle fylla elva. Pappa jobbade extra några dagar med att tidiga morgnar köra en lastbil med grus från ett grustag till ett annat. Jag bestämde mig för att följa med. Klockan sex gick vi upp, ingen av oss sa någonting och frukost var inte ens att tänka på med våra respektive usla morgonhumör. Han satte sig i förarsätet, jag bredvid. Så satte han i Springsteen-kassettbandet och vi åkte. Det var sådana där sommarmorgnar då världen var helt öppen och drunknade i sitt eget solsken, glittrande vatten, gröna löv och gula åkrar. Jag hade avklippta jeansshorts, en smutsig T-shirt och satt bredvid pappa som inte sa någonting och jag sa ingenting men ibland knöt vi våra nävar och väste refrängen till Badlands eller Thunder Road mellan läpparna innan vi tystnade igen. Någon gång berättade pappa om olika sorters grus. Jag hummade till svar och sedan kom Point Blank och pappa höjde och vi väste återigen med.

Springsteen har funnits med, genom hela mitt liv. I de lyckligaste stunderna och i de allra värsta. ”Blow away the dreams tear you apart”, viskade jag till mig själv när jag städade hotellrum och drömde om ett liv i medelklassen. Fade Away lyssnade jag och exet på när vi tillslut insåg att vi måste bryta vår fortsatta nära vänskap innan vi båda gick sönder av den. Point Blank kedjerökte jag till i det stora fönstret i studentlägenheten som jag hade mina bästa – och sämsta – singelår i. It’s Hard to be a Saint in the City som fanns med varje kväll när jag misslyckats med att övertala mig själv om att stanna inne och för en gångs skull ta det lugnt. Och så allt det andra: arbetarklassarvet, stoltheten, svagheten, skammen – allt som ryms i Springsteens alla skivor som jag lyssnat på genom åren.

Springsteen är min, den där manliga arbetarvärlden är också min, jag har gjort den till min på samma sätt som jag gjort allt från sexistisk rap till Ulf Lundell till mitt helt enkelt för att jag gillade musiken för mycket för att låta bli. Det innebär inte att jag älskar Springsteen villkorslöst. Åh, det finns så många usla låtar på exempelvis Born in the USA-skivan. Den dåliga vanan att spela Twist and Shout som sistalåt är ett annat exempel på när magin försvinner och det bara blir trams. Jag avskyr långa gitarrsolon och meningslösa rockposer och sådana finns det ju ett och annat av hos Springsteen.

**********

Det var ju inte konstigt att debatten kring manliga rockjournalister blossade upp igen nu i samband med Springsteen. Det skrevs fruktansvärda texter om kvinnliga artister tidigare i somras. Rihanna gick sönder på scenen och var porrig, Madonna borde act her age och skriva låtar om en medelålders kvinnas verklighet och jag läste dessutom en hopplös Amy Winehouse-biografi som mest fokuserade på hennes utseende och saknas pojkvän kanske? Och sedan kommer Bruce Springsteen och hela den manliga kritikerkåren går upp i brygga och det skrattas och hånas.

Jag var på Springsteen i fredags. Det var stundtals redig gåshud, som i inledande The Promised Land och My City of Ruins. Men här fanns en helt förskräcklig timme av anonymt gitarrunkade, som flera recensenter påpekat (om än inte med just detta ord). Det var en fyra, för mycket var ändå stor konsertmagi. Jag är fullständigt övertygad om att spelningen igår förtjänar alla femmor, för den föraning man fick om hur bra det skulle kunna bli under fredagen räckte för att inse det. Riktigt trött blev jag förvisso över tilltaget att ta upp en 23-årig tjej på scenen och dansa med henne. Inte för tilltaget i sig, utan i vetskapen om att ingen av alla manliga recensenter skulle skriva ett långt brev till Bruce Springsteen, 62 år, och förklara att han borde börja act his age, är det här ditt sätt att hantera traumat att bli äldre kanske? Dessutom hade jag precis blivit tafsad på röven och just detta – mängden rockmän som tog sig friheter den kvällen och Bruce bruddans på scenen – gjorde det plötsligt så uppenbart att Springsteen inte var min på samma villkor. Jag var ingen Rockman och är man ingen Rockman är det alltid någonting som skaver.

Jag såg Madonna 2009 på Ullevi. Det var en svag trea. Max. Att Springsteen får högre betyg än vad hon får är rimligt och korrekt. Att de bedöms helt olika som artister utifrån andra grundvalar än scenframträdande är det inte. Det handlar inte bara om recensenter utan en hel publik som dömer olika, kvinnor och män, för det är så strukturer ser ut. Men jag skulle vilja påstå att recensenter har ett ansvar att hålla huvudet kallt och motstå impulser att exempelvis kommentera kvinnliga artisters utseende. Att jag suckade över Springsteens ovana att gubbsnyta sig på scenen är ingenting jag skulle skriva i en recension bara för att jag personligen äcklas av det. Det är inte relevant.

**********

Jaja, ni vet lika väl som jag att det blir luddigt när man skriver om strukturer och kön så den här gången tänkte jag bjuda på några konkreta råd till nöjesredaktioner, chefredaktörer och rockrecensenter som kanske kan få det här hopplösa musikjournalistiska klimatet att bli lite, lite bättre.

Till redaktioner och chefredaktörer:

Fundera över vilka skribenter som sätts på vilken konsert. Att manliga rockrecensenter går upp i brygga av Springsteen handlar inte om recensenterna personligen utan att det alltid är samma män som skriver, alltid skriver exakt vad man vet att de ska skriva och att det aldrig förändras. Lek med följande tanke: En kvinna skriver om en Springsteenkonsert! (Obs, det här är inte jag som äskar jobb. Jag är knappast den enda kvinnliga journalisten i Sverige som kan sin Springsteen och det finns så många duktiga kvinnliga musikskribenter därute). Låt kvinnor recensera stora manliga artister någon gång. En så enkel sak skulle bryta rockmansdominansen och göra att man blev mindre narkoleptisk en söndag efter Springsteen. Inte sällan ser det ut såhär på en nöjesredaktion: männen skriver alla stora artister – kvinnor som män och oavsett genre – och sedan får kvinnorna ta de mindre artisterna, täcka de genrer som blir över och recensera mindre kvinnliga artister. Det här får naturligtvis resultatet att det nästan bara är män som recenserar spelningar och det blir dessutom genomuselt ibland. Tänk om en kompetent kvinna, som kan kontextualisera och faktiskt förstå Rihannas musik, hade fått skriva om hennes Peace and Love-spelning i stället för Markus Larsson? Med väldigt enkla medel kan man skapa en bättre musikjournalistik. Peta bort några män från pressläktaren på Ullevi, låt kvinnliga skribenter bevaka de stora festivalspelningarna och se till kompetens, inte kön, när ni väljer vem som ska skriva om vad.

Till manliga recensenter:

Ja, jag förstår att du blir trött och ledsen när dina hyllningsrecensioner blir ett gängse skämt i både SvD-krönikor och på internet. Du älskar ju musik, du kan din Springsteen, du har varit med länge och vet hur jobbet funkar. En uppmuntrande tanke: det är inte du, det är att det finns så väldigt många av dig och att ni blir som en ogenomtränglig vägg för alla andra begåvade skribenter därute. Kanske skulle du någon gång kunna backa själv, fastän din chef kör på i samma gamla fotspår som du? Lyfta fram den där unga tjejen på redaktionen som skriver så bra och har stenkoll på så mycket. Kanske låta hon, som också älskat Kent sedan första ackordet, skriva nästa stora Kentrecension? Kanske kan du den här gången inse att den där kvinnliga r’n’b-artisten faktiskt ligger utanför ditt kompetensområde och låta någon annan, som förstår musiken bättre, skriva om spelningen? Du kan faktiskt backa ibland. Det skulle göra stor skillnad.

Till alla musikskribenter:

Rannsaka dig själv när du skriver och se vad som är relevant musikkritik och vad som är dina egna värderingar och invanda tankemönster. Om du till exempel har på känn att folk kommer att kalla dig gubbig och sexistisk när du skriver om Madonnas ålder, testa denna metod – SKRIV DET INTE DÅ. Vad betyder termen “porrig” för dig och varför är det ett relevant omdöme? Om du kallar varje influens i musiken som inte låter västerländsk för ”etnopop” – fundera på om det är korrekt och insatt musikjournalistik eller bara ett avslöjande av din egen etnocentrifierade blick. Om varje inslag av irländsk folkmusik i låtar får dig att häva ur dig ett tvångsmässigt ”Riverdance!” – fundera över om det kanske är dags för dig att sätta dig in i den irländska musikscenen och huruvida detta uttalande faktiskt säger någonting om låten i sig. Tycker du att bandet på scenen är ett ”coolt tjejband”, fundera över vad termen ”tjejband” säger om dig och det du vanligen lyssnar på.

Det här handlar inte om politisk korrekthet och vad nu folk kommer sucka över när jag påpekar dessa saker. Det handlar om att unkna värderingar och trötta hjulspår ger en förbannat tråkig musikjournalistik. Så länge den är så tråkig och förutsägbar kommer det fortsättas suckas, skrattas, hånas kring manliga rockrecensenter och dåliga formuleringar. Det är väldigt enkelt att göra små förändringar som faktiskt gör skillnad. Så se till att få tummen ur och göra det också.

Normbrytare blir alltid en symbol

Krönika publicerad i GP Kultur 3/7

I kölvattnet av Anja Pärssons sommarprat har både vettiga och märkliga åsikter luftats. En av de sistnämnda rör debatten kring Pärssons avståndstagande gentemot Pride och betonandet att hon inte vill bli någon symbol. Vill inte Anja vara politisk utan hålla sitt privatliv för sig själv har hon all rätt att göra det, menar många. Att vara politisk hbtq-person antar jag här förstås som att man deltar i Pridefestivaler, uttalar sig i frågor rörande sin sexuella läggning och blir en symbolperson för rörelsen. Som om det vore så enkelt. Som om det gick att välja.

Alla som bryter mot normen blir i viss mån ett politiskt objekt. En symbol för någonting som inte tillhör det förväntade i sammanhanget, samhället eller kulturen. Du medvetandegörs ständigt om ditt normbrott, oavsett om det sker genom nyfikna frågor, kränkningar, trakasserier, hot om våld eller bara en omgivande kultur som dagligen påvisar att ditt liv och dina begär bryter mot vad som uppfattas som det mest önskvärda.

Du får också ett ständigt pedagogiskt ansvar som du inte bett om. Fråga bara personen med ett utseende som vittnar om ett utomeuroepiskt ursprung och därför fått svara på frågan var hen egentligen kommer ifrån ett otal gånger. Eller den icke-monogama som alltid får berätta hur dennes privata relationer fungerar. Fråga bögparet med barn som gång på gång förväntas förklara hur ungarna kommit till eller flatan som ständigt möts av frågeställningen kring hur det var att komma ut inför sina föräldrar.

Att på något sätt bryta mot en norm är att förväntas vara en informationskampanj som ställer upp med pedagogiska svar i tid och otid. Det är inte en politisk rörelse som gör människor som avviker från normen till en symbol, utan det omgivande samhällets förväntningar som skapar den rollen. Att ha privilegiet att vara ett storsinnat hetero som kan vräka ur sig klyschor om att homosexualitet i dag inte borde vara någon grej är inte alla förunnat. För oerhört många andra finns en internaliserad medvetenhet om att någonting skaver gentemot den dominerande bilden av normalitet. Ja, visst vore det enkelt om vårt privatliv också fick vara vår privatsak, om det faktiskt inte var ”någon grej”. Men de enda som erhåller rätten att hålla sitt ursprung, sina relationer och sina känslor privata är de som på inget sätt avviker.

Nej, varken Pride eller hbtq-rörelsen politiserar den privata sexuella läggningen. Det är i stället en zon som omvandlar det ofrivilliga politiska objektet till ett subjektskap. För alla som balanserar vid normbrottets gräns, likväl för de som för längesedan passerat den, är det en nödvändig oas.

Träning ger också egenmakt

Krönika publicerad i GP Kultur 27/6

Vi var ett tiotal flickor som under några timmar övade oss i att låta kroppen ta plats. Gå med ryggen rak, sätta gränser, använda magstöd i ett kraftfull nej. Det är vad jag minns av kursen i feministiskt självförsvar från högstadiet. Inga slag eller sparkar. Bara känslan av att låta kroppen ta plats och vara min på samma villkor som mäns kroppar är. ”Har du lärt dig slåss nu?”, undrade många efteråt. Men det hade jag ju inte. Jag hade bara lärt mig samma saker som när jag utövade kroppskontroll i dansträning eller fick en introduktion till gymmet av en ovanligt entusiastisk idrottslärare: jag hade fått verktyg för att se på min kropp på ett nytt sätt.

För några veckor sedan framkom det att Vänsterpartiet ska erbjuda kvinnliga politiker en kurs i feministiskt självförsvar för att stärka självkänslan. Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni uttryckte oro och skepsis över att kvinnorna i Vänsterpartiet kände sig så pass utsatta av sina manliga kollegor att de behöver självförsvar. Både Vänsterpartiet och Sabuni generaliserade vilt kring det feministiska självförsvaret. Vänsterpartiet förutsatte att kvinnors självkänsla behöver stärkas och Sabuni trodde att det handlade om en direkt och påtaglig utsatthet, snarare än strukturer. I själva verket handlar det mer om makt över den egna kroppen än en diffus ”självkänsla” eller angreppsrisk.

Numera får jag samma känsla som jag hade under det feministiska självförsvaret av träning. Jag sträcker på ryggen, lyfter de tunga vikterna och känner hur kroppen växer. Hur mycket samhället än försöker få kvinnors träning att handla om ideal och skönhet kan också träning vara en stark upplevelse av egenmakt. Kroppen blir kompetent i egenskap av sina funktioner, snarare än hur den ser ut.

Att bli uppfostrad som kvinna i det här samhället är att bli uppfostrad till ett främlingskap inför den egna kroppen. Den är en palett för projiceringar, önskningar, teorier, ideal, makt och våld. Oavsett om den är klädd i burka eller bikini är den ett forum för samhällets blick, den manliga normens blick. Att lära sig gå med ryggen rak, lyfta tunga vikter eller springa så fort man bara kan är att ta tillbaka den kropp som är ens egen. Det är att se på den där främlingen som är en förutsättning för liv och bestämma sig för att lära känna den. Det är inte bara ett försvar vid ett direkt angrepp, utan också ett försvar av integritet och gränser inför den ständiga påminnelsen om att kvinnokroppen betraktas som allmängods.

Befriande ångest i TV-rutan

Text i GP Kultur 3/6

”Det här känns som en scen ur Girls !”, häver jag ur mig med jämna mellanrum när stämningen blir jobbig. De senaste månaderna har mina referensramar utökats och till stor del handlat om HBO-serien om fyra unga kvinnor i New York.

Serien har flertalet gånger jämförts med Sex and the city. Att det är samma tv-bolag och att en av huvudpersonerna i Girls är besatt av serien spelar säkert in. Ändå är det en fattig jämförelse, som säger mindre om produktionerna och mer om vilket uselt utbud av nyanserade kvinnoskildringar som finns. Den största skillnaden är förmodligen att kvinnorna i Girls varken är trådsmala, stylade eller bisarrt lyckade. De har misslyckat sex i grådaskigt ljus, har inte råd med hyran och hankar sig fram på arbetsplatser där chefen tafsar på dem.

Om Sex and the city visade upp en bild som kvinnor förväntades vilja eftersträva, visar Girls snarare hur verkligheten faktiskt är. Det ger upphov till en rad scener av ångest och pinsamheter, men är det mest befriande som visats i tv-rutan på mycket länge.

Kärleksforskning som havererar

Krönika publicerad i GP Kultur 28/5

Två ämnen som ofta faller offer för spekulativa vetenskapsartiklar är genus och relationer. Tillspetsade och inte sällan fulla av motsägelser hänvisar journalistiken till djurförsök, forskningsrapporter, biologi och statistik om vartannat. Vi vill ju så gärna att biologin ska kunna bestämma vilka vi är, hur vi mår och hur vi lever. Att det finns en biologisk universalism som vi inte kan motsätta oss i en komplex, svår och mångtydig värld. Således forskas det fortfarande på skillnader i mäns och kvinnors psyke, homosexuellas hjärnor och mänskliga relationer. Vi får fortfarande rubriker som den TT-artikel som återpublicerats i en rad större tidningar och diskuterats i radio i veckan: ”Livslång kärlek med hjälp av medicin”.

Artikeln slår fast att drömmen om den livslånga kärleken inte överensstämmer med vår nuvarande livslängd. Så länge medellivslängden var 35 år var det inte ett särskilt stort problem att hålla sig till samma partner. I dag lever vi mycket längre, men våra förhållanden är fortfarande inte längre än i snitt 11 år. Det finns en lösning, påpekar forskarna i artikeln. Man kan mixtra med hjärnsubstanser, tillsätta oxytocin och vasopressin i ett piller och genom medicineringen kan kärleken hållas vid liv även efter att den evolutionärt sett borde dött ut. Och så lite hänvisningar till monogama och promiskuösa (vilket tydligen är ett annat ord för att byta partner då och då) sorkar som blivit utsatta för ”lyckade försök”.

Det är en eggande text. Man kan se hur den sätter igång tankar och diskussioner. Om jag fick möjligheten att äta medicin för att älska min partner resten av livet, skulle jag då göra det? Samtidigt är den ett vetenskapligt och etiskt haveri av förutsättningar kring att livslång kärlek är någonting naturligt gott, att sorkar och människor fungerar på samma sätt, att vi bör medicinera oss till det som många påstår är ”naturligt” i ett samhälle där en sexuell partner för resten av livet fortfarande norm.

Artikeln lämnar mig inte bara irriterad utan också en smula sorgsen. Det finns forskning som visar på hur sociala faktorer som ojämlikhet, segregation, underordning och hot om våld påverkar våra liv. Vi vet att vi lever i en värld med så stora klyftor att somliga dör och andra lever i överflöd. Ändå forskar vi tydligen på mediciner som ska ta bort hjärtesorg och separationer, den sortens lidande som ofrånkomligen är en del av livet.

Sex mot sin vilja

Text publicerad i GP Kultur 12/5

Dokumentären Ingen riktig våldtäkt, som visades i SVT:s Dokument inifrån i torsdags var en obehaglig påminnelse om unga kvinnors utsatthet. Våldtäkten som pseudonymen ”Sara” utsattes för är ingen ovanlig företeelse.

Var tionde gymnasieflicka uppger att de haft sex mot sin vilja. Lika obehagliga var intervjuerna med tonåringar som tydligt visade att våldtäkt fortfarande definieras som ett överfall i en mörk park, med ett offer som gör motstånd. Det går tvärtemot den sanna bilden av en gärningsman som oftast känner offret och en chockreaktion som leder till att offret paralyseras och blir tyst och stilla. Attityderna handlar även om att tjejer måste ta ansvar, inte bli för fulla och inte ha för utmanande klädsel. Flickor som vågar berätta om övergrepp blir ofta misstänkliggjorda. ”Det kan ju vara någon som bara vill ha uppmärksamhet”, som flera av de intervjuade ungdomarna uttrycker det.

Hur kan det fortfarande se ut så här? De ungas attityder är en produkt av en värld som ofta lägger ansvaret för våldtäkt på kvinnor och som inte sällan nedvärderar kvinnor i begrepp som ”hora”. Mäns och kvinnors sexuella utrymme skiljer sig fortfarande åt. Granskningen av gärningsmännen lyser med sin frånvaro, i programmet såväl som samhället.

Kvinnliga forskare missgynnas

Krönika publicerad i GP Kultur 24/4

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakta tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det.”

Citatet är ett uttalande från en manlig professor vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet. I studien Jämställda fakulteter som nyligen getts ut återkommer en rad dylika ”biologiska fakta”, med dåligt stöd i forskning, kring varför kvinnor har svårare än män med att nå de högre positionerna i den akademiska hierarkin. Mycket talar snarare mot professorns uttalande kring hormoner och abstrakt tänkande: flickor lyckas bättre än pojkar i skolan i dag, söker högre utbildning i större utsträckning och även på universitetsnivå är de på flertalet lärosäten överrepresenterade i den grupp studenter som tar alla poäng. Abstrakt tänkande verkar flickor inte ha några problem med. Snarare är det någonting annat som hindrar dem på vägen mot akademiska titlar.

Kartläggningen av den bristande jämställdheten vid naturvetenskapliga fakulteten på Göteborgs Universitet visar på hur det snarare handlar om forskarideal och skilda förväntningar på kvinnor och män. Bilden av forskaren är i dag starkt förknippad med sådant som primärt uppfattas som manliga egenskaper: tävlingsinriktning, uthållighet och starkt fokus. Det kontrasteras mot det som uppfattas som kvinnliga egenskaper, såsom omsorg, relationer och samarbete. Förväntningarna på kvinnors högre uttag av föräldraledighet och omsorg om familj krockar särskilt med ett forskarideal som innebär att personen ifråga åsidosätter fritid, relationer och andra åtaganden till förmån för forskningen.

”Det är främst disputerade manliga medarbetare, själva högaktiva inom forskning, som med emfas formulerar rådande könsfördelning på vetenskapens toppositioner inom fakulteten som ”naturligt” eller som resultat av individuella och självständiga livsval. Inte sällan understöds motiveringen med mer eller mindre explicita referenser till biologi.”, konstaterar medförfattarna Anna Peixoto och Anna-Karin Wyndhamn. Mot en sådan ignorant hållning är det svårt att förespråka aktiva jämställdhetsåtgärder.

I en ledartext på nättidningen Dagens Arena (20120419) påpekade skribenten Johanna Palmström nyligen att användningen av bettskenor har mer än fördubblats bland unga kvinnor de senaste tre åren. Det är å andra sidan inte konstigt att kvinnor gnisslar tänder när deras kunskap och starka ambitioner bortsorteras på erkända fakulteter med biologistiskt mumbojumbo och könsstereotyper som argument.

Normen befästs för kärnfamiljen

Krönika publicerad i GP Kultur 15/4

”Visst är det bra”, sa min lesbiska vän som jag pratade samkönade äktenskap och homoadoption med, ”men ibland kan jag känna att nu slipper inte ens vi homos undan. En gång i tiden räckte det med att jag sa att jag var flata för att jag skulle slippa frågor om barnaskaffande och hitta den rätta. Nu har även vi kärnfamiljskravet på oss.” Det var flera år sedan, men jag kommer att tänka på hennes ord när jag tittar igenom två av SVT:s dokumentärserier just nu: Så levde de lyckliga och Född 2010.

Den förstnämnda möter människor som gifte sig för sju år sedan. Här ryms förvisso skilsmässohistorier, där de som tidigare utgjorde ett äktenskap nu sitter i varsina hem och berättar om uppbrottet. Men allra mest finns här par som håller varandra i handen över ett köksbord i motljus medan kameran zoomar in på deras närhet och en finstämd kärlekssång spelas. De berättar om den vackra bröllopsdagen och hur de har hållit ihop sedan dess. Lätt har det kanske inte alltid varit, det var ju de där svåra småbarnsåren, men de har lyckats hitta tillbaka till varandra och är fortsatt lyckliga. Paren rymmer både äldre och yngre, liksom samkönade äktenskap med både män och kvinnor.

I Född 2010 får vi följa småbarnsföräldrar under deras första år med ett nyfött barn. Här finns både det lesbiska paret, tonårsmamman, det framgångsrika paret i Stockholms innerstad liksom antroposoffamiljen i Järna som föder hemma och sparar moderkakan i en plastpåse på köksbordet. Och visst ryms här en del svårigheter och gräl inom ramen för den nya föräldrarollen eller kompromissandet mellan egentid och familj, men grunden återstår: den självklara familjebildningen, tvåsamheten och de biologiska barnen.

Jag misstänker att SVT slår sig själva för bröstet över det breda spektrat av medverkande i programmet, så nytänkande och HBT-korrekt! I stället lyckas man befästa kärnfamiljsnormen på ett helt icke-problematiserande och icke-politiskt sätt. Här ryms ingen normkritik, ingen jämställdhetsdiskussion eller något ifrågasättande. Efter flera avsnitt på raken är man helt insnodd i kärnfamiljspropaganda, med alla tårögda föräldraögon och kramande händer. Då spelar det mindre roll att man slängt in några samkönade par i familjepsykosen.

Visst är det ett framsteg att sexuell orientering i dag spelar mindre roll för både äktenskapet och familjebildningen. Men att påstå att kärnfamiljen blivit en mindre problematisk norm bara för att den numera ibland består av samkönade par är att ha missat hela den kritiska utgångspunkten. Sverige har flest ensamhushåll i världen. När kommer serien som följer några av dem?

Feminism handlar om makt

Text i Göteborgs-Posten Kultur 8/3 2012

”Var argare!”, uppmanar debattredaktören på en större svensk sajt mig i min telefonlur, ”och sedan undrar vi om vi kan titulera dig feminist i presentationen?”. Jag säger ja. Skriver om texten till något mer yvigt och väntar sedan på den stora anstormningen av arga kommentarer och ilska mejl om galna feminister. Jag ignorerar den fadda smaken i munnen, känslan av att ha sålt ut någonting som en gång räknades på riktigt. En kollektiv ilska över ett samhällstillstånd där kön värderades och behandlades olika, en uppriktig ambition att förändra. Det här är inte den feminism som jag i tidiga tonåringen fann som min tröst och bråkiga, stundtals uppfodrande, vän i en könad värld av orättvisor. Den har gått från att vara en radikal tanke om samhällsstrukturer till en avpolitiserad pose av slentrianmässigt tyckande. Feminismen har satt sig i knät på mediernas alltmer utbredda åsiktsjournalistik och blivit en guldgruva för besöksstatistik och antal kommentarer. Genusdebatten är överallt i informationsflödet. Ändå är det förbluffande lite som faktiskt sägs. Få ansatser görs till en strukturell analys och ännu färre artiklar är genomgående vetenskapliga, statistiskt belagda och vågar ta feminismens kanske viktigaste begrepp i sin mun: Makt.

I tidskriften Bangs senaste nummer gör skribenten Nasim Aghili upp med samtidsfeminismen. ”Jag ger feminismen en sista chans”, konstaterar hon efter att ha riktat svidande kritik mot en rörelse som inte längre förmår tänka radikalt och kan erkänna olika former av förtryck, inte minst rörande etnicitet och klass. Det är en text som gör mig lika delar skamsen och inspirerad. Aghili träffar någonting viktigt i texten: En feminism som inte förmår sätta migrerade kvinnors situation som RUT-städerskor före den kvinnliga journalistens krav på lika lön för att bekosta sina semesterresor är en feminism som inte bara felprioriterar och ignorerar makt, utan också är en uddlös rörelse som tappat riktningen. En icke-radikal rörelse som hellre slåss mot halmgubbar och antifeministiska bloggar än formulerar en ambition om ett mer jämställt samhälle för alla, oavsett kön, sexualitet och etnicitet. Jag vill hitta den svettiga, blödande, ärliga feminismen igen, den som var kompromisslös och som satte sin egen agenda.

Klockan är kvart över nio i hörsalen. Erika Alm, idéhistoriker och forskare, inleder föreläsningen om familjekonstruktioner med ett samtida exempel: debatten kring Maria Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy, happy om positiva följder av en skilsmässa.
-De kritiska reaktionerna kring den boken säger något om vår syn på familjen, konstaterar hon.
Efter det följer en gedigen genomgång av synen på familj, reproduktion, kärlek och sexualitet genom historien. Bland annat kärnfamiljens framväxt, 70-talets kvinnorörelse och de svenska tvångssteriliseringarna hinner avhandlas, liksom aktuella debattämnen som surrogatmödraskap och inseminering av singelkvinnor.
-Jag förhåller mig en hel del till samtidsdebatten i min undervisning, förklarar Erika Alm efter föreläsningen, jag tycker att det är viktigt att bibehålla blicken på att det vi gör här ska relateras till samhället. Genusvetenskapen i Göteborg har överhuvudtaget mycket kopplingar till reellt arbete.
Genusvetenskapen som akademiskt ämne är något som dyker upp med jämna mellanrum i debatten. Det är ett politiskt manifesterande som inte hör hemma på universitetet, menar många kritiker. Även det är något som Alm och hennes kollegor diskuterar, både med varandra och med studenterna.
-Det är viktigt att vi pratar om de synsätt som finns på det som vi gör. Genom att studera kritiken i exempelvis seminarier kan vi anlägga både vetenskapsteoretiska och historiska perspektiv på det. Genusvetenskapen är tvärvetenskaplig och ett prövande ämne, där vi både granskar samhället och olika teorier med en kritisk blick. Jag tror att den mer än många andra akademiska discipliner ställer sig prövande till sina egna teorier. I vår forskning och undervisning är det globala perspektivet ständigt närvarande liksom en självreflexiv hållning där vi lyfter upp den egna privilegierade positionen. Däri ligger också vår radikalism.

Att feminismen blir mindre radikal ser Erika Alm som ett större hot än en feministisk backlash. Hon menar att den antifeministiska vågen känns som en mediekonstruktion. Då är det betydligt mer hotfullt om de feministiska frågorna avpolitiseras och jämställdheten blir en marknadsvara, där allt handlar om individen och individens val.
Kanske är det som Alm säger, mitt problem ligger i att samtidsfeminismen ofta blivit en vara. Våra åsikter är till salu i en tyckonomi – ett åsiktsjournalistiskt orienterat medielandskap – eftersom genus, i egenskap av att alltid vara personligt och beröra varje människa, skapar intresse. Detta vi är en relativt homogen liten grupp av vit medelklass. Vi lyssnar sällan så mycket som vi talar.

Bokcafeét Vulgo på Nordhemsgatan firade i dagarna ett år och startade just med ambitionen att underlätta för möten mellan olika politiska rörelser. I dag rymmer lokalen både en fullmatad bokhandel, vegancafé, konstutställningar och flera mötesrum. Här anordnas bland annat föreläsningar, aktivistkvällar och samtal.
-Det politiska samtalet är i fokus, förklarar Lasse Rusk som är en av grundarna, de som söker sig hit är på något sätt intresserade av samhällsförändring.
Bokcaféets radikala ansatser behövs i samtiden, menar Lasse. Samhällsklimatet har förändrats, det känns mer hotfull nu. På Vulgo kan man tillsammans intellektualisera och reflektera över det som sker. Han funderar över om det kanske bara handlar om att antifeministiska och rasistiska strömningar fått en annan uppmärksamhet och media lyfter fram dem på ett annat sätt. Men samtidigt bör man kanske ta de antifeministiska bloggarna på allvar.

Även om genusdebatten ofta är livlig i media finns en större motvillighet att ta till begreppet feminist. Fjärran känns 90-talet där så gott som alla partiledare kallade sig feminister, oavsett praktiska handlingar. Begreppet har blivit problematiskt igen, något Anna-Sara Rosengren på Kvinno- och tjejjouren ADA vittnar om. När kvinnojouren nyligen startade upp en ny utbildning för ideella var det många unga tjejer som tyckte att de blev dåligt bemötta om de kallar sig för feminister. De hade skaffat sig strategier för att gå runt detta, genom att inte saluföra sina åsikter och upplevelser som feminist och att inte svara ja på frågan om de är feminister. Då uppfattade de att de lättare kunde nå acceptans och bli respektfullt bemötta.

Det passar sig inte längre att vara stridbar och kompromisslös. Det feministiska begreppet vittnar om en ilska. Att vara för jämställdhet är oproblematiskt, att vara feminist innebär att man inte bara uttrycker en tanke om allas lika värde. Man vill också förändra. Kanske handlar det om att inte göra sig obekväm i det offentliga rummet. I en tid av hårda arbetsmarknadsvillkor och höga krav på individen är det svårt att bryta av mot agendan med radikala tankar och andra perspektiv.

Men för att feminismen ska vara relevant krävs det gemensamma modet att vara obekväma och bråkiga och ta ansatser kring samhällsförändring. När jag pratar med forskare och aktivister är det uppenbart att den kraften fortfarande finns där, i marginalerna av den offentliga debatten. Inte minst måste feminismen återigen börja sätta sin egen agenda i stället för att falla för den ytliga medielogikens polemik. Att se maktstrukturer som så komplexa som de faktiskt är och inbegripa både antirasism, klass och postkolonial kritik i arbetet på ett annat sätt än vad som syns i dag. Feminist måste återigen bli ordet som man stolt uttalar i sammanhang där det kan bli obekvämt och inte något debattredaktörer skriver för att skapa sajttrafik.

Såret som inte läker

Det är en vanlig novembertorsdag i SCUM-debattens Sverige då jag matt har tagit mig igenom en diskussion i P1 Morgon mellan Nina Lekander och Johan Lundberg och sedan återfått lite hopp genom Sara Hanssons lysande krönika i Tankesmedjan. Det är en torsdag som jag skriver på en litteraturrecension och sedan går ner till lunchlokalen, bläddrar i en GT medan jag skyfflar i mig lunchlådan i tanken att hinna med en promenad på rasten också.

Jag läser om en ung kvinna som känner sig förföljd av två män bakom henne, ringer sin pojkvän men samtalet bryts när männen drar in henne i en buske, misshandlar henne och tvingar henne till sexuella handlingar under knivhot. Tuggorna växer i munnen, jag tänker på alla gånger jag gått med mobiltelefonen redo eller pratat i telefon som skydd mot rädslan. Jag läser om kvinnan som väntat på en buss vid knutpunkten Korsvägen vid Svenska Mässan, en plats där jag själv alltid väntade efter sena kvällsföreläsningar på Humanisten, och hur hon dragits in i en bil, förts till en enskild plats i utkanten av Göteborg och där gruppvåldtagits av ett större antal män. Det är en vanlig lunchläsning till nudlarna som växer allt mer i munnen i takt med illamåendet och rädslan, precis som det är en vanlig söndagskväll att ligga i soffan med popcorn framför Beck eller Wallander eller den där vidriga våldtäktsscenen i Män som hatar kvinnor som jag fortfarande inte klarat av att se för hela mitt försvarssystem reagerar med adrenalin och panikkänslor. Det är vanliga vardagskvällar som jag går hem från gymet, mitt enda hem för kroppen där den bara får vara min, och jag passerar Rosenlund och de prostituerade och vi delar samma kön, samma sorts kropp. Den kroppen som vissa försöker ta tillbaka på ett gym och andra säljer för 300 spänn och det är liksom bara vanlig vardagskväll för både mig och hororna.

Jag tänker på vad Ani Difranco sjunger; ”my cunt is build like a wound that wont heal”. Min fitta är ett sår som aldrig läker. Det kommer aldrig att läka i de kränkta männens land, bland SCUM-debattörer och arga män som mailar Kristian Lundberg och kallar honom bög när han redovisar siffror om våldet mot kvinnor. Min kropp är inte min. Den har hotet inristat i sig, från ett tidigt barndomsminne då mormor varnade mig för att sitta bredbent för att gubbar kunde sticka in saker mellan benen på mig då, till mannen på spårvagnen som tog på mig fittan och kallade mig en kåt hora. Från ofrivilliga tafsningar på mellanstadiet till rädslan när jag följt med okända män hem och aldrig kunnat veta om det skulle sluta i ett samtyckligt ligg eller våldtäkt. Från högstadiet, då jag längtade efter att någon skulle trycka upp mig mot en vägg och ta mig på brösten som de gjorde med de snygga tjejerna, till att stirra ut på en soluppgång för att fokusera på något annat än att ens nej inte respekterats.

Den inbyggda sårbarheten i ett kön som jag inte har valt, den tvingar mig till ständig vaksamhet och rädsla. En ständig kroppsmedvetenhet och en vetskap om att mitt kön i sig är ett hot om kränkning, skändning, våld och övergrepp. På samma sätt som män får privilegier genom det ständiga hotet om våld, hur beskedliga och icke-våldsamma de än må vara, tvingar det mig till restriktioner och vaksamhet. Det är så självklart, så mycket gamla nyheter men ändå sitter vi här och pratar SCUM medan en kvinna gruppvåldtas på en öde plats när hon bara skulle ta bussen hem till Borås och det påverkar mig, dig och alla kvinnor som tvingas vara rädda och alla män som blir potentiella förövare. Det är så tröttsamt att påpeka det gång på gång, men vi sitter ju fortfarande där med popcorn på söndagskvällen och ser Lisbeth Salander bli brutalt våldtagen. Jag vill bara att det förbannade såret ska läka någon gång.

Är det synd om Erik Helmerson?

Sarkasmerna kring Erik Helmersons roman Den onödige mannen är många. Nu senast är det serietidskriften Galago, som i sitt nya nummer publicerar en fiktiv intervju med Helmerson och driver hårt med romanen. Både Helmerson och Den onödige mannen är lätta att skapa fördomar om och skämta om, inte minst från feministiskt vänsterhåll. En skribent på Dagens Nyheters liberala ledarsida skriver en bok om en vit medelklassman i kris.

Ändå undrar jag hur många av kritikerna som faktiskt läst romanen i fråga. Är det möjligen marknadsföringen av boken som snävat in dess innehåll till att beröra någon form av självömkande mansmanifest? Den onödige mannen är knappast ett försvar av mansrollen eller en tycka-synd-om-roman. Snarare är det en uppgörelse av förväntningar kring och föreställningar om kön och klass. Helmersons karaktär är ingen hjälte, utan en ganska sorglig typ med unkna åsikter. Ändå ställs frågan gång på gång, från såväl debattörer som journalister: Är det synd om männen nu? Varför gnäller ni så?  I en genusdebatt som gång på gång havererar i frågeställningen om vilket kön det är mest synd om är alla förlorare.

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Fotnot: Jag publicerar eller länkar sällan till mina texter här längre. GP-krönikorna finns på nätet, liksom litteraturrecensioner. Eftersom denna text efterfrågades la jag upp den, liksom jag gör med de texter jag skriver på frilansbasis som känns särskilt viktiga.


Google pics vågar säga sanningen!

Pär Ström har idag på Genusnytt utarbetat en helt fantastisk metod för att reda ut hur kritiska tillmälen och förolämpningar ska verifieras. Man bildgooglar helt enkelt tillmälet – i detta fall “pisshuve”- och jämför med en bild på sig själv. “Jag är inte så lik ett pisshuve”, kommer Pär Ström därmed fram till. Denna metod inspirerade mig till att göra samma sak med några av alla de begrepp jag fått kastat efter mig som feministisk vänsterdebattör.

För att verkligen kunna göra en rättvis jämförelse publicerar jag först en relativt nytagen bild på mig själv.
IMG_3333






Nu följer de vanligaste hatbegreppen riktade mot mig och sökresultatet på google pics.

1. Fitta

fitta
Några fina blommor på en tavla, inhandlade på Ikea av någon som fullständigt saknar intresse för estetik. Ev lite lika en fitta, inte så lika mig.








2. Hora

hora
En klocka. Inte så lik mig.










3. Kommunistkramare

kommunistkramare

GU VA GOTT DET SER UT!!! Älskar kommunistkramare med fetaost! Dock inte så likt mig det här heller.










4. Genusideolog

genusideolog
Några porslinsfigurer och lite grejs av någon med mindre lyckad estetiklösning i hemmet. Eventuellt är jag lite lik ankan.






5. Manshatare

manshatare
Sjukt snygg! Önskar jag var lik, men nej.










6. Del av det genusindustriella komplexet

del-av-det-genusindustriella-komplexet
Axessredaktören Johan Lundberg är en nyckelkompetens i det genusindustriella komplexet. Vi har båda ganska höga pannor och är blonda. Kanske lite lika ändå?





7. Bitter feminist som hatar män

bitter-feminist-som-hatar-män
Men Göran Hägglund, hur är det fatt? Saknas pojkvän? Har inte ett sådant vinnarleende som Hägglund, men vi klär båda i kostym.









8. Bitter manshatare som fått för lite kuk

bitter-manshatare-som-fått-för-lite-kuk
Jaha. Där står dom, dom bittra kaninjävlarna och konspirerar mot mansrörelsen. Gulliga, men inte så lika mig.






9. Mansförtryckande

mansförtryckande

Nejmen, vad hände nu? Det där är ju…Pär Ström. Eftersom vi inte är så lika varandra har vi äntligen fått ett svar kring det här att mitt genusarbete skulle vara förtryckande mot män. Skönt att vi äntligen fått det utrett och kan gå vidare i debatten tillslut.


En saga om kvinnorollens paradox

Häromveckan såg jag Black Swan. En film som jag medvetet med väntat med att se, då den blivit föremål för såväl enorma hyllningar som debatt. Jag ville gärna ha distans till diskussionen kring Oscarsbelönade Natalie Portmans anorektiskt smala kropp och uppdelningen i stereotypa kvinnoroller.

Black Swan är en modern saga, vagt baserad på Svansjön, om en balettuppsättning av just Svansjön. Portman spelar en hårt hållen, självskadande och perfektionistisk kvinna som strävar efter rollen som både den vita och svarta svanen. Den svarta svanen kräver ett bejakande av sexualitet, utlevelse och sensualism. Ett känsloregister som Nina inte har tillgång till. Dessa sidor har istället balettkollegan Lily. Genom att pressas mot de sidor som Lily har, bland annat genom en manlig balettkoreograf, drivs Nina också mot galenskapen.

Det är stereotypt och klichémässigt. Men jag har svårt att se problematiken i det i just den här filmen. Det är ett element som krävs när man berättar en saga. Sagan använder sig av symboler och som sådana är både Nina och Lily oslagbara. Svansjön blir i Black Swan en högaktuell berättelse om samtidens kvinnobilder där kroppen är lika mycket i fokus som i filmen. Nina blir en mytologisk gestalt av kvinnokravens motsättningar.

Att kontrollera sin kropp genom bantning, hård träning, rakning, peeling, smink och kläder är en del av den kvinnoinriktade skönhetsindustrin. Väldigt lite har hänt sedan 90-talets debatt om smala modeller, objektifiering och bantningshets. Siffrorna pekar fortfarande på att många unga flickor börjar banta redan i 7-årsåldern, är missnöjda med sin kropp och lägger en hel del pengar på smink och skönhetsprodukter. I äldre åldrar har olika former av operationer och skönhetskorrektioner blivit allt vanligare. Vi strävar efter utseendets perfektion och det kräver kontroll över ätande, kroppsbehåring, rynkor och allehanda skavanker.

Samtidigt förväntas kvinnor bejaka sin lust och ta för sig. Den kropp som är hårt hållen ska samtidigt släppa loss i multipla orgasmer. Kvinnor som bantar är tråkiga och sippa, så trots att vi förväntas vara smala ska vi samtidigt njuta av mat och bakverk. Ingen vill ha den pryda kvinnan. Hon som släpper loss på dansgolv, äter stora hamburgermål och hungrigt knullar är mycket sexigare.

Häri ligger kvinnokroppens paradox. Kontrollera och släppa taget. Kroppen blir en palett för samhällets diskurser och förväntningar, vilket också är en stor anledning till att ätstörningar och självskadebeteende också kan vara ett uppror. Genom att skada sig själv eller svälta tar man tillbaka kroppen från objektifieringen och kraven. Det är ett sätt att äga sin egen kropp.

Genom att så tydligt visa två krockande stereotyper, som förväntas gestaltas i samma svan, blir Black Swan en allegori av ett samhälle som ställer omöjliga krav. Där kroppen och själen blir två väsenskilda ting och där lusten ska kontrolleras och samtidigt bejakas.

Krönika i BT Kultur 16/4

Lite mer om Timbrofeminism

Både Johanna Nylander och Anna Svensson har skrivit angående min motorsågsläsning av Myten om det andra könet. Jag tycker att båda texterna är intressanta, men kommer att uppehålla mig vid Svenssons text då det är den som riktar starkast kritik mot min.
Känner Elin Grelsson inte till femme-rörelsen och den långa diskussionen kring hur visst feministiskt arbete kan bidra till kvinnors underordning? undrar Anna Svensson. Naturligtvis gör jag det. Både Ulrika Dahl och Maria Niemi, som citeras i inlägget, har skrivit oerhört inspirerande texter som problematiserar feminismen på ett förtjänstfullt sätt. Men poängen med dessa texter, till skillnad från Coopers resonemang, är att de beskriver en normbildning och en utveckling av en hierarki. De förenklar inte, de utmålar varken offer eller förövare och de gör frågan exakt så komplex som den är.

Det gör inte Eva Cooper. Istället inleder hon de tre nämnda exemplen Arpi, Lidström och Magnusson, med följande resonemang: ”Det finns starka drag av en feministisk härskarteknik som försöker strömlinjeforma kvinnor, oavsett var i samhället de befinner sig. Den som sticker ut gör fel, är förrädare och bör tryckas ner.”
Efter genomgången av exemplen konstaterat hon att det är en ständigt återkommande radikalfeministisk tes att omyndigförklara kvinnor. Allt blir mer eller mindre bevis på en patriarkal kultur. ”Det radikalfeministiska perspektivet är att om alla hinder elimineras bör utfallen bli likadana, annars är det ett bevis på ojämlikhet. Lika villkor är samma sak som lika utfall och först då kan sann frihet uppnås.”

Jag håller inte med om den tolkningen och anser att det är en missvisande läsning av radikalfeminismen. Till skillnad från exempelvis Dahl, som diskuterar patriarkala strukturer och en kultur där kapitalism aldrig ifrågasätts, faller här all skuld över femininitetens underordning på radikalfeminismen. De aspekter av queer som faktiskt ryms, även inom denna rörelse, försvinner fullständigt i Coopers analys. Det är en orättvis missuppfattning och dessutom en oerhört grov förenkling av kvinnlighetsförakt.

Jag anser dessutom att en hel del har hänt sedan både Niemis och Dahls texter. Att kritisera radikalfeminismen är i dag ganska mycket att sparka på någon som ligger. Den feministiska debatten innehöll kanske en gång en diskurs av ”sexualfientligt” motstånd mot exempelvis porr, sexualisering och prostitution, ifrågasättande av skönhetsideal och skönhetsindustri riktad till kvinnor samt hemmafruideal. Så ser det inte ut i dag i den offentliga debatten. Snarare anses de få kvarvarande radikalfeminister som hörs och syns vara ena riktigt sippa surfittor som harvar tråkiga frågor. Friheten att vara ett sexobjekt, gilla porr, ha en snygg inredning och baka cupcakes står högt på agendan. För att parafrasera Cooper: Med jämna mellanrum kan man få intrycket att rätten att suga av någon mot betalning, köpa dyra läppstift och baka en jävla kaka är de mest brännande politiska frågorna.

Ska man tala om underordning och hierarkier inom feminismen är det också en smula underligt att utgå ifrån vita, heterosexuella, medelklasskvinnors problem med att deras feminina intressen ifrågasätts. Det är en fullständig icke-problematisering av den egna maktpositionen, som förvisso går väl i Timbros anda, men likväl är ihålig. Ska vi tala exkludering inom feminismen undrar jag varför inga invandrare, flator och arbetarklasskvinnor förekommer i boken? Det är knappast kvinnor med rakad skalle, hår under armarna och radikalfeministiska åsikter som får det största medieutrymmet i dag. Istället är feminismen 2011 klädd i 50-tals klänning, klädsamt problematiserande och tycker att det där med bolagsstyrelser och könsfördelning ju är lite jobbigt, men kvotering väl ändå är att gå för långt. Den feminismen handlar mer om att rättviseförmedla mediajobb till sina kompisar och bloggbråka om cupcakes än kämpa för papperslösa kvinnor och sjuksköterskelöner. (Och ja, jag är också en del av den utvecklingen och det här resonemanget är också en självkritik).

Jag tror inte att vare sig vänstern eller högern har en objektiv universallösning som gör alla nöjda. Men ska högerfeminismen ha en chans bör man göra en reality check och uppdatera sig kring hur det feministiska klimatet ser ut i dag, innan man skriver en bok utifrån lösa antaganden om det.

Myten om 40 000 miljarder radikalfeminister som hatar kvinnlighet, smink och gulliga djur

I förra veckan damp Eva Coopers Myten om det andra könet ner i min brevlåda. Jag hade eventuellt missat denna 40-sidiga skrift om det inte kommit till min kännedom att jag citerats i boken. Dessutom utgav sig boken för att ge borgerligheten lite självförtroende i sin jämställdhetspolitik och ge råd kring hur högerns jämställdhet kan se ut. Det lät onekligen intressant, i synnerhet när jag ägnat de senaste veckorna åt att skriva en artikel till kommande nummer av Arena om exakt hur kass Alliansens politik är för kvinnor. Jämställdhet a la Timbro lät helt enkelt spännande och jag hoppades på att få lite motstånd i mina feministiska övertygelser. Även om jag sällan håller med Eva Cooper i sak, tycker jag dessutom att hon är duktig och kompetent.

Därför är jag inte bara road, utan också uppriktigt ledsen, över att den här boken är det största intellektuella haveri som jag läst sedan tiden då jag fortfarande stod ut med sporadiska inlägg på Genusnytt. Hur jag hamnat i denna smörja är en smula obegripligt. Det är tendentiöst, svepande, slippery slope-argumenterande och djupt intellektuellt ohederligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja min kritik av den här boken. Det är liksom som att försöka sätta sig in i Newsmills kommentarsfält och ge en samlad kritik av deras argumentation. Det enda jag kan göra är att återge en översikt och en del av bokens innehåll och förklara vad som gått rejält snett.

I första kapitlet ger Cooper en översikt kring sitt eget feministiska uppvaknande och hur jämställdhet har blivit ett rött eller rödgrönt projekt. Här anges det gamla vanliga argumentet om att det faktiskt var liberalismen som gav kvinnor rösträtt, allmän folkskola och allmän pension. All heder till de gärningarna. Samtidigt är det inte konstigt om liberaler kunde syssla med dessa frågor, medan arbetarrörelsen var upptagna med att strida för grundläggande arbetsrätt. Jag är helt på det klara med att arbetarrörelsen varit, och fortfarande stundtals är, en misogyn rörelse med starka mansideal och åsidosatta kvinnor. Men historien om liberalismens kamp för kvinnors rättigheter är inte alls så enkel. De få liberala män som stred för kvinnors rättigheter gjorde det sällan för kvinnorna, utan snarare för att det var ett mer rationellt sätt att ordna samhället. Dessutom undrar jag hur länge liberaler kommer fortsätta påpeka sin feministiska hållning genom att hänvisa till gärningar hundra år tillbaka i tiden. Bra jobbat och tack som fan, men visa gärna vad ni går för i dagens samhälle också.

Rörande att vara kvinna och höger håller jag med Cooper om att det finns en föreställning om att kvinnor per definition är vänster. Men när det ska redas ut varför det blivit så blir det galet igen. ”Med jämna mellanrum ställs krav på att kvinnor ska rösta på en kvinna för att hon är just kvinna”, nämner Cooper till exempel, helt utan källhänvisning. När har detta skett och av vem? Det framgår inte.

Det åtföljs hur som helst av en lång diskussion kring Valu-statistik om myten kring att kvinnor är mer benägna att rösta rödgrönt. Visst stämmer det att det är marginellt fler kvinnor som röstar rött än blått, men i jämförelse med män växer den siffran. Det intressanta är kanske därför inte varför kvinnor röstar rött, utan varför män är så tydligt höger. Varför röstar så många unga kvinnor på Miljöpartiet, medan unga män väljer de borgerliga partierna? Genomgången blir synnerligen grund och det är en fråga som lämnas därhän. Jag tänker också lämna hela den diskussionen vid detta.

För det är när Cooper ska kritisera nuvarande jämställdhetsdebatt som det blir riktigt haveri. I kapitlet Åh åh åh tjejer, vi måste höja våra röster slår Cooper fast att jämställdhetsfrågor fortfarande är en kvinnofråga, fastän det borde vara en fråga för alla. Gott så, men det är här hon också börjar diskutera fenomenet ”fina feministkillen”. Hon citerar här kort ur mitt blogginlägg kring feministiska mäns upphöjda status. Diskussionen lämnas sedan plötsligt därhän, utan vidare sammanhang. Att ta några meningar ur sitt sammanhang och göra någon form av obegriplig poäng är både tendentiöst och även rätt meningslöst.

Hon börjar istället diskutera hur det kommer sig att kvinnor har andra politiska prioriteringar än män. Hon börjar återigen argumentera mot att en kvinnlig politiker vore bättre för kvinnor än en man, trots att jag fortfarande inte ser någon som hävdat detta.
Kvinnor prioriterar frågorna ”vård, skola och omsorg” högre än vad män gör, menar Cooper. De flesta inom yrken i denna sektor är också kvinnor och välfärdspolitiken blir därför central när det gäller att vinna kvinnliga röster. Partier till vänster har under en längre tid varit bättre på att föra fram frågor kring välfärd. Cooper påpekar här sedan att kvinnor inom landstinget numera röstar på högern i allt större utsträckning. Ja, det gör de och jag har full förståelse för det. När det står mellan att fortsätta se nedskärningar fucka upp ens arbetsmiljö, vilket inleddes redan under en socialdemokratiskt ledd regering, och att få några hundralappar mer i plånboken väljer många det sistnämnda. ”Det handlar alltså om precis den grupp människor som i debatten beskrivs som de stora förlorarna på grund av Alliansens politik”, menar Cooper. Som om detta skulle stå i motsättning till varandra.
Hon använder här också en väldigt tveksam undersökningsmetod, som jag skulle vilja kalla Pär Ström-metoden. Den går ut på att man googlar några begrepp ihop och drar långt gångna slutsatser av resultatet. Cooper har googlat ”kvinnor”, ”offentlig sektor” och ”förlorare” och finner att det är en mycket populär kombination. Well, alla diskussioner kring detta kommer ju upp i googlestatistiken, även alla liberala texter som försöker motstrida faktumet. Även denna text, liksom Coopers texter, kommer att finnas med i den statistiken. Google är inte en särskilt bra källa i sammanhanget.

I kapitlet Varning! Dina val styrs av patriarkatet gör Cooper upp med ”kritiken av kvinnors intressen”. Detta innebär en genusanalys som problematiserar den traditionella uppdelningen mellan kvinnor som mjuka och omvårdande och män som starka och aktiva och menar att alla människor ska få utveckla alla sidor hos sig själva. I Coopers analys handlar det istället om att människor, i feminismens namn, inte vill arbeta för människors frihet att välja hur de vill leva sina liv. Kvinnors individuella val blir komplicerade och anses förstöra för hela gruppen kvinnor. Det är en typisk feministisk härskarteknik som försöker strömlinjeforma kvinnor, menar Cooper och exemplifierar med ett blogginlägg av Agnes Arpi. Arpi berättar om en chef, en feministisk kille, som skröt om att hans tjej inte rakade benen och kallade Arpi för dålig feminist eftersom hon hade blont hår, blå ögon och ”säkert använde stringtrosor”.
En sexistisk snubbe som använder feminismen som svepskäl för att trycka ner kvinnor och trakassera dem är dock inte särskilt representativ för en enormt bred rörelse, med stor variation och plats för alla. Men Cooper har ett exempel till på lager. Här publicerar hon UnderbaraClaras svar till Natalia Kazmierska, efter att denne kritiserat hemmafruvurmen. Det groteskt tendentiösa ligger i att Kazmierskas kritik inte finns att läsa. Endast svaret, som vem som helst kan instämma i.

Det är alltså Arpis och Clara Lidströms erfarenheter som får ligga till grund för Coopers tes att feminister sysslar med härskartekniker och inte låter kvinnor få välja fritt. Hon hänvisar till Lisa Magnussons blogginlägg om Likhetsfeminism 1.0 som, enligt Magnusson, ”faller in i samma gamla hat mot kvinnor och det kvinnligt kodade”.
Fortfarande saknas ett uns av förståelse kring att kritiken rör hur vi gör kön. Istället anser Cooper att radikalfeminismens grej är att omyndigförklara kvinnor. Radikalfeminismen är dessutom sexualfientlig. ”Med jämna mellanrum kan man få intrycket att bh:ar, höga klackar och behåring är de absolut mest brännande politiska frågorna”, skriver Cooper.
Och jag undrar var alla dessa radikalfeminister befinner sig. När hörde ni senast en härskartendentiös radikalfeminist klanka ner på kvinnor som rakar benen och beordrade alla kvinnor att bränna behån och gå i bekväma skor? Snarare är dagens feminism besatt av snygga kläder, rätt smink och klädsam sexuell frihet. Jag kan stundtals sakna alla de där arga radikalfeministerna som hatar mig för att jag bakar och köper dyra hudvårdsprodukter. Myten om det andra könet är snarare myten om 40 000 miljarder radikalfeminister som hatar män, kvinnlighet och gulliga djur. Att denna myt bygger på ett fåtal kassa upplevelser från diverse bloggare är inget underlag. Ta av er offerkoftan någon gång och inse faktumet att de flesta feminister är fullständigt ointresserade av huruvida ni är män, rakar benen, bakar cupcakes eller har en tvåsam heterorelation. Vi är upptagna med att försöka skapa ett mer jämställt samhälle.

Cooper återvänder till myten om att kvinnor är mer vänster. Hon resonerar återigen kring de liberala reformer som gett kvinnlig rösträtt, folkskola och folkpension och ignorerar de vänsterreformer som varit minst lika avgörande. Barnomsorg för alla, slopad sambeskattning och utbyggnad av familjeförsäkring exempelvis.
Hon erkänner sedan att det kan finnas andra perspektiv än att en borgerlig jämställhetspolitik, som ger mer i plånboken och fler kvinnliga företagare, är bra. ”För den som har olika typer av bidrag som sin faktiska inkomst kan det vara svårt att se logiken i att sänka bidragsnivåerna för att skapa incitament för att söka arbete”, menar hon och tar upp en klok synpunkt från Anna Svensson kring att det ofta är ensamstående kvinnor som är ekonomiskt beroende av staten.
”Det rationella i att sänka bidragen för att öka incitamenten till att söka arbete kan vara tydligare från en position där du ser hela bilden”, konstaterar Cooper. Jo, det är lite jobbigt med de där ensamstående mödrarna som går på knäna för att få maten att räcka och ge sina barn en dräglig uppväxt. Att de inte bara kan se THE BIG PICTURE när Alliansen försämrar deras bidrag och ger mer i plånboken till dem som redan har. Det handlar faktiskt om deras frihet att tvingas skaffa sig ett jobb i ett land med hög arbetslöshet.

Cooper avslutar detta sammelsurium av tendentiösa påståenden, dåligt uppbyggda resonemang och halvt inledda diskussioner med att tipsa borgerligheten om fem punkter för en borgerlig jämställdhetsdebatt. Det är här det blir riktigt spännande, tänker jag. Man vill ju ändå att vänstern ska få en reell motståndare i jämställdhetsfrågor. Tyvärr är punkterna en enda stor liberalklyschfest:

1. Vägra köpa vänsterns utgångspunkter där utfallet är det viktigaste.
Här menar Cooper att vi måste sluta göra om samhället på ”rätt sätt”. Mätningar av typen 50/50 är ointressanta, eftersom människor ska få välja utifrån eget huvud. Återigen uppstår denna fullständiga oförståelse för att diskussionen kring överrepresentation av kön och normer, kring hur man väljer yrke utifrån kön, ÄR ett sätt att skapa ökad frihet kring att få välja utifrån eget huvud. Förlåt, men jag trodde att Timbroliberaler äntligen hade släppt tjafset om att människor har fria val, helt oberoende av normer. Den här kritiken låter som kritiken mot genusdagis, att kidsen stöps i normer. Samhället är en fucking uppfostringsanstalt i hur man gör kön på rätt sätt.

2. Var inte rädd för problem, men var rädd för tvång.
Samma gamla vanliga harang om kvotering. Jag tycker också att kvotering är problematiskt och inte alls det bästa redskapet i alla lägen, men jag vill helst se en diskussion på en annan nivå än ”OMG, tänk om någon blir bortvald pga sitt kön, det är orättvist!”

3. Var stolt över och bejaka olikheter.
Här förekommer ett luddigt resonemang om att både tjejer och killar ska få dansa balett. Något som tydligen radikalfeminister är emot. Jaha. Ok.

4. Erkänn och tala om framgångarna.
Här hänvisar Cooper till händelsen som blivit alla antifeministers, mansaktivisters, ”jag gillar faktiskt män och tycker inte man behöver vara så extrem”-feministers, humanisters och alla andras favorit: GUDRUNS TALIBANTAL. Det där med att det är samma patriarkala strukturer som går igen överallt är helt felaktigt. I andra länder är det faktiskt mycket värre än i Sverige. Där finns det till exempel könsstympning, stening, våldtäkter, hedersmord och andra hemskheter. Här i Sverige gnäller vi mest över ojämställdhet på arbetsmarknaden, medieorättvisor och att vi inte får visa tuttarna i kommunala badhus. Ohederligheten i detta resonemang är på en sådan bottennivå att man baxnar. För det första är det samma gamla trötta argument om att vi feminister i Sverige väl kan sluta gnälla och se på hur hemskt det är i andra länder. En argumentation som ständigt förekommer i jämställdhetsfrågor och sällan i några andra. Jag väntar fortfarande på att Borg ska kritisera fackföreningsrörelsen, med hänvisning till att arbetare i Kina faktiskt har det mycket värre och tänk på barnarbetarna i Bangladesh, hörni gnällspikar. Att jämföra stening med Bara Bröst-kampanjen är så tendentiöst och fånigt att jag saknar ord.

5. Den här punkten handlar om att kvinnor i Sverige har det bra jämfört med kvinnor i många andra länder. Men ensamstående mammor har det svårt och det bör vi inte blunda för. Jag tycker att vi kan börja med att skita i att jämföra med stenade kvinnor i alla lägen.

6. Vänta nu, det var ju fem punkter? Jo, men Cooper kan inte låta bli att avsluta med den värsta svadan som jag läst sedan jag tvingade mig igenom The Secret. Sug på den här:

”Framgång är inte smärtfri. Har en kvinna behövt arbeta hårt för att nå toppen? Visst kan det vara så, men det visar ju också att det går. Men det krävs också uppoffringar för att nå toppen. Mycket av det som vi kallar för typiska kvinnosituationer och glastak är i själva verket mänskliga utmaningar. Att ha balans mellan karriär och familj är en utmaning för alla människor, framförallt om man tänker sig att man ska göra allting själv. Vill man nå toppen så krävs det offer. Hur många män i topp-positioner har inte försakat familj och barn och bara ägnat sig åt sin karriär.”

Jag vet inte var jag ska börja. I den grundläggande tesen att alla kvinnor, eller för den delen människor, är intresserade av framgång och ”nå toppen”? I coachningssnacket om att man måste ”jobba hårt”, totalt oberoende av strukturer, olika förutsättningar eller faktumet att vissa människor inte behöver slita så förbannat mycket om de kommer från rätt samhällsposition till att börja med? Att familj och barn traditionellt varit en kvinnosyssla, vilket i själva verket möjliggjort för alla dessa framstående män att göra karriär? Att normen säger att kvinnor inte ska försaka barn och familj, utan att det fortfarande enbart är män som tillåts göra detta? Nej, jag vet inte. Jag konstaterar bara att om det här är borgerlig jämställdhetspolitik anno 2011 kan vänstern fortsätta känna sig lugna med att man ligger ljusår före högern i dessa frågor.