Elin Grelsson Almestad

På busshållsplatser och affischpelare runt om i stan hänger reklam för årets upplaga av Ladies Night. Ett citat ur en recension i Dagens Nyheter; ”vad kvinnor vill ha”, och bilder på de medverkande männen. Bara någon vecka tidigare har jag åkt tåg och lyssnat i flera timmar på två medelålders kvinnor som pratar om män.
- Ja, jag förstår inte varför kvinnor skiljer sig i den här åldern. Ska hålla på och jaga något annat.
- Nä, när man äntligen har lyckats uppfostra karln så att han blir som man vill är det väl ingen mening att gå, svarar den andra innan de båda utbrister i den sortens höhö-skratt som vanligtvis brukar känneteckna grabbgängs flåshumor. På Facebook skriver en bekant att han återigen har blivit tafsad på rumpa och penis på en fest och undrar om han ”ska känna sig glad eller sur”. Samma kväll sitter en rad kvinnliga skribenter och diskuterar öppet i Twitters offentliga forum vilken politisk tillhörighet som har de snyggaste männen.

Jag arbetade i ett flertal år på en kvinnligt dominerad arbetsplats. Vid något tillfälle pratade jag om arbetsklimatet med några av det fåtal manliga kollegor som jag hade. Vad de upplevt på jobbet var någonting som jag helt hade missat. De berättade om att varje dag få massutskick i internmailen, från någon av de kvinnliga kollegorna. Mailen innehöll vanligen skämt om mäns dåliga simultankapacitet, bristande förmågor inom diverse områden (gärna kvinnligt dominerade såsom hemarbete eller shopping) eller så var det helt enkelt pinup-bilder på avklädda, muskulösa män. Mina manliga kollegor fick också finna sig i att dagligen höra oss prata om andra män som kom in på arbetsplatsen. En besökare, kaffeautomatsreparatören, revisorn… alla skulle de rankas, poängsättas och fnissas över. Även i fikarummet dominerades samtalen av objektifierande av manliga kändisar alternativt klagomål över mäns värdelöshet. Mina manliga kollegor satt tysta.

Jag frågade dem om de aldrig funderat över att gå till chefen eller ta upp samtalsklimatet på något personalmöte. De svarade nej. ”Du fattar inte”, sa en av dem, ”sånt kan man inte göra som kille. Man ska liksom tåla det. Sexuella trakasserier av män, finns det ens?”.

När jag själv tog upp det med chefen någon månad senare svarade hon att arbetsplatsen hade ett ”rått, men hjärtlig” samtalsklimat. ”Passar det inte kan du ju alltid söka jobb i hamnen”, svarade hon, ”där är det definitivt värre.” Sedan var mötet slut.
Hamnen är en manligt dominerad arbetsplats. Det min chef gjorde var samma sak som samhället gör: Ställer den manliga sexismen mot den kvinnliga och betecknar den förstnämnda som värre. Som kille ska man tåla lite, som min kollega sa. Som kille ska man helst uppskatta att bli tafsad på, enligt en mansroll där män alltid är redo och villiga.

En annan variant av att prata bort den kvinnliga sexismen är att tala om någon slags hämnd. När jag reagerar över samtalet på Twitter svarar en man att ”efter alla år som vi män objektifierat er kvinnor är det väl inte mer än rätt”.

Jag är inte per definition emot objektifiering i alla lägen. Men någonting måste ha gått snett när män förväntas tåla det som en kvinna skulle kunna anmäla som sexuella trakasserier. Det kan inte stå rätt till när män håller tyst på en arbetsplats där de dagligen känner sig kränkta utifrån sitt kön eller där det inte är mer än rätt att kvinnor får höhöskratta och objektifiera. Ladies Night och rätten att tafsa är i varje fall inte min revolution.

Krönika publicerad i ETC 23/4

Mellan IKEA-besök, romanskrivande och inflytt och utflytt av kombos i min andrahandstrea hinns det med lite annat skrivande också.

Redan i senaste Bangnumret var jag inne på myten kring att kvinnor alltid får ligga och kvinnors påstådda sexuella makt, men idag på SVT Debatt drar jag resonemanget lite mer till sin spets. Huruvida mina oliggna perioder egentligen handlade om min väns analys att jag mest är sur och kräsen är irrelevant, den där bilden av en tacksam och underskön kvinna som får män att vrida på huvudet och köpa drinkar åt en är hursomhelst ingenting jag kan känna igen mig det minsta i.

Och i dagens GP recenserar jag, eventuellt sist av alla i Sverige, Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Igår när jag skulle köpa bindor fick jag det här ståletuit på köpet. Värde 35 kronor står det på paketet minsann. Det fanns en massa sorter att välja mellan (men man kunde inte välja bort, eftersom etuit var fastklistrat på paketet). De flesta var rosa och fräcka i olika mönster.

Tydligen har de skapats i olika utformningar för att man ska kunna ”uttrycka sig själv” genom sitt mensskyddsfodral, i individualismens sanna namn. Jag valde tillslut en pudel. Jag gillar ju hundar och sådär.

Fodralen är ju rätt kitchiga och kitch gillar jag ju. Men jag har nu provat och uppskattningsvis får det plats en, möjligen två, bindor i fodralet. Det räcker ju inte på långa vägar under en blodig dag. Heller ser jag inte riktigt syftet med att försöka kitcha upp något så totalt okitchigt som mensblod och magsmärtor. I så fall vill jag gärna ha ett etui med en gullig hund på till mina antidepressiva också. Kanske en liten sovande ängel till mina sömntabletter eller en glad och fluffig fittväska till mina svamppiller.

Äh, nä förlåt. Nu är jag sådär gnällfeministisk igen. Kan vi aldrig vara nöjda liksom, allt ska det klagas på.

Det är jättefint att ni ger bort etuier till ett värde av 35 kronor för att göra mensen lite snyggare och roligare, Libresse. Kanske hade jag varit lite gladare och uppskattat det mer om inte min grundtanke hade varit att det är helt jävla sjukt att jag ska betala för dessa produkter, med eller utan plåtask med gullig hund på.

Jag är ungefär lika intresserad av mens som jag är av mitt bajsande. Jaha, där kom den och där gick den och däremellan hade jag kanske lite ont i magen. Det är en fysisk funktion, i likhet med mitt könsorgan, som jag varken är intresserad av att upphöja eller skämmas över. Det brukar refereras till det när jag är ointresserad av att kalla mig kvinna, men jag är rätt ointresserad av mensblodet också. Det är en funktion som jag inte kan göra så mycket åt, som jag inte har valt och som därför bör vara subventionerat. En större del av jordens befolkning behöver dessa produkter. Att de då inte är gratis, nej inte ens är subventionerade, är fanimej helt sjukt.

Men okej, mensskydd räknas till hygienprodukter i en marknadsekonomi och bör behandlas därefter. Jag kan gå med på det, men vad jag då inte förstår är varför inte fler aktörer ger sig ut på marknaden. Kom igen, ni har en målgrupp som kommer att köpa era produkter en gång i månaden vare sig de vill eller inte. Ni har därtill en målgrupp som är svältande efter bra och skonsamma produkter till ett billigare pris än vad som nu finns att tillgå. Varför är det intressant att skapa femtioelva nya deodorantsorter som skyddar mot svett, men inte ett enda nytt och funktionellt mensskydd som skyddar mot nerblodade kläder och lakan?

Saken är den, Libresse, att jag inte är särskilt intresserad av ett etui med en gullig hund på om man ställer det mot mina desperata försök att hitta ett enda mensskydd som är både bra och skonsamt för min problemfitta. Kanske hade jag inte suckat så mycket om jag inte läst den här artikeln om tamponger i GP häromdagen. För det första är placeringen helt wack. Konsumenttest av något som en stor del av befolkningen använder sig av ofrivilligt? En fucking konsumentupplysning om att tamponger suger upp för bra och avger för mycket fibrer, vilket kan leda till sår, infektioner, dåligt Ph-värde och what not. Hör ni det alla vestibuliter, svamptjejer, ont-vid-sex-problemare och alla andra problemfittor? Det som är livspåverkande problem för er är konsumenttest för GP. Det här är något som i rimlighetens namn borde smällas upp på förstasidan, istället för HSB:s bospararbluff som fick frontrubriken. De tamponger som miljontals kvinnor köper varje månad är också en orsak till att så många av de där kvinnorna sitter hos gyn med kliande, svidande underliv, säger ”det går inte” när de helst av allt vill knulla för att det som borde vara skönt istället gör ont eller biter ihop och tänker att det är dem som det är fel på.

Det enda mensskydd som jag känner till som ens försökte marknadsföra sig med det mest självklara; skonsamt för underlivet, var tampongen Ellen. En förpackning kostade runt 60 kronor. Jomentjena. Sedan försvann den väl från marknaden efter några år?

Libresse, jag vill inte ha era kitchiga etuin. Jag vill inte försöka göra något crazy av min ofrivilliga blödning eller pynta mina underlivsproblem med gulliga hundar. Jag vill ha subventionera mensskydd av bra kvalitet som skonar fittan och skyddar mig. Hur svårt ska det vara?

Fotnot: Och nu väntar vi alla på hur lång tid det tar innan någon säger ”menskopp” i kommentarerna.

Uppdatering: Väldigt många sa menskopp. Och jag är naturligtvis inte alls kritisk till menskoppen, jag är bara kritisk till de mer kommersiella alternativen. Men nu har jag blivit erbjuden att testa menskopp och blogga om det. Stay tuned, fittbloggandet will go on!

Numret av Rocky med min och Johan Palmgrens hemmahos-reportage hos Hans Scheike och hans kvinnor finns ute i butik nu och jag är mycket stolt. Inte bara över det gedigna arbete som jag och Johan de facto la ner på för att hitta rätt ton i både skrift och foto, utan också de fria händer som redaktör Tony Ernst gav mig att beskriva allt mellan intervjuerna. Scheike himself var mindre intressant för mig, möjligen med undantag för att ställa frågor kring hans kvinnosyn och övergreppsdomen mot honom. Det var allt däremellan som var det riktigt spännande. Hur kommer det sig att två kvinnor valt att leva med honom i över 30 år och hur ser de på saken, till exempel. Eller bara allt som hände under de fem timmarna som vi var där, vare sig det var Scheikes sexuella trakasserier mot mig eller att se en övergreppsdömd man sörpla kaffe ur sugrör och dra ordvitsar.

Vi ville göra något komplext och samtidigt nyanserat. Låta läsaren tänka själv och få berättandet att stå i fokus. Jag tycker att vi lyckades. Inte minst för att Scheike och kvinnorna själva var mycket missnöjda med reportaget och lämnade in en tjock lunta ändringar till mig. De sitter fortfarande och – citat Tony – mailar honom tillbaka till medeltiden för att de anser att jag framställer honom som pervers och konstig.

Någon annan som inte gillade reportaget var Ordfronts redaktör Johan Berggren. I en lång svada uttrycker han sig om allt ifrån att jag är stackars hjon till att det är på mitt och Rockys ansvar om trasiga flickor nu börjar vallfärda till Kopparberg. Tony Ernst har redan gett ett rungande vasst svar på hans kritik och jag kan egentligen bara instämma.

Det är ohyggligt beklämmande att den sortens fullkomlighetskåta vänstermän, som Berggren representerar, fortfarande verkar existera. Kanske hade jag tagit hans kritik på större allvar om jag inte scrollat neråt och läst hans inlägg om kvinnodagen där han ondgör sig över tanken om att feministiska män inte ska få några fördelar, bara för att de är feminister. ”Ska jag inte få känna mig bättre än en horköpande moderatman med hemmafru?”, frågar Berggren.

Nej, det ska du faktiskt inte. Att anse sig själv som bättre än någon och att utdöma andra människor utifrån sina egna fullkomlighetsivrande ideologiglasögon är det mest kontraproduktiva politiska som jag kan tänka mig. Att i några texter senare kalla en ung, mindre etablerad, kvinnlig frilansskribent för ”hjon” och ironisera över hennes försök till journalistik, som man som sitter en på en etablerad redaktörsposition är heller ingenting som jag riktigt tycker stämmer in i det vaga och förkastliga epitetet ”feministisk man”. Snarare luktar det unken härskarteknik lång väg. Men vem har tid med självreflexivitet när man är upptagen med att påpeka att man i alla fall inte är en MODERAT som KÖPER HOROR?

I Johan Berggrens och hans gelikars värld är det nämligen mest bekvämt om utsatta grupper, såsom kvinnor, håller sig inom en heterogen beteckning som offer. Att som ung, kvinnlig journalist intervjua en sexdömd man och anse att det faktiskt har en allmängiltighet och att människor inte behöver skyddas från vare sig sektledare eller sexbrottslingar är förmodligen oerhört provocerande. Jag och Johan Berggren delar uppenbarligen inte samma åsikt kring det här med eget ansvar. Jag kan inte tänka mig något värre än en journalistik som blundar för sådant som eventuellt kan tänkas ”locka” eller ”skada” läsaren, så länge det inte sker i ett uppsåt att ge upprättelse eller förgylla, vilket verkligen inte var vår ambition med artikeln och heller inte blev. Jag tror inte att människor behöver skyddas och jag tror framförallt inte att kvinnor behöver fråntas sitt egna ansvar av män som Johan Berggren, för att istället iträdas en offerkofta som de inte valt.

Ett av mina främsta budskap när jag är ute och föreläser om psykisk ohälsa är att sluta se självdestruktiva kvinnor som röstlösa offer. På samma sätt som man frågar varför, till största delen manliga, förortskids bränner bilar bör man fråga sig varför unga tjejer skadar sig själva på olika vis. De är individer, inte en grupp och de ska inte utnyttjas i debattsammanhang som en röstlösa offer för att vinna billiga poänger. Jag vet inte hur många trasiga unga kvinnor (hans formulering, inte min) som Berggren har träffat, men jag betvivlar att de finner det särskilt sympatiskt att vara lätta argumentationsmedel i en av hans svador. Så nej, jag tänker inte ta något ansvar för de eventuella kvinnor som känner sig lockade av Scheike efter min artikel. Till skillnad från Berggren är jag nämligen helt övertygade om att de kan ta det ansvaret själva.

Jag och mina vänner var på Valands Konsthögskola i fredags. Examensutställning för några av eleverna, en hel del mycket bra och något var mindre bra. Vi började med att gå rakt in i ett avskilt utställningsrum. Det var ett litet utrymme, fullt med tuschteckningar på väggarna och en stor uppställd vägg med en stege till. Konstnären ställde sig genast och förklarade sin konst, innan vi ens hade hunnit titta. Han var i min ålder, hipsterkonstnärsklädd med solglasögon på sig inomhus i någon lagom apart design. Teckningarna var begåvad klotter av människor, kroppar, saker huller om buller. ”Det här är alltså konstverk där jag har misslyckats”, började han. Sedan följde en pretentiös förklaring om att han i varje teckning ritat något fel och det hade blivit fult, men han hade istället fortsatt att rita och måla in sina misstag i tavlan. Syftet med detta var att påvisa hur misslyckanden är en del av den kreativa processen. Ungefär här bet jag mig i underläppen för att inte börja skratta och kände mig väldigt Göran Hägglundskt inställd till det hela.

På andra sidan om den uppställda väggen hade han lagt sina andra teckningar. De lyckade. För att se dem var man tvungen att klättra upp på en stege och kika över väggen. Där låg de huller om buller, omöjliga att se något av. Jag stod och vinglade på stegen och pressade undan skratt-tårarna i ögonen och sedan tackade vi för oss, tog ett glas gratisvin och hann till spårvagnshållplatsen innan det visade sig att vi alla fyra hade stått med samma undanpressade skratt.

Jag började prata om saken med Karl Palmås på Twitter, eftersom han tydligen läser om saken just nu (Jag längtar efter både texttips kring bland annat Zizek och en egen text på temat, Karl!). Jag började fundera mer på det och varför det både gjorde mig så road och provocerad med den aspirerande hipsterkonstnärens prat och sedan sattes mastermindens tankebollar i rullning.

Min främsta irritation handlade om att jag har sett det här så jävla många gånger förut. För att det är samma förbannade mönster med halvt misslyckade slackerkillar och duktiga och ambitiösa tjejer som visades på den här utställningen (hade det varit syftet hade det kunnat bli bra, men det har jag föga förhoppningar om). Konst- och kulturvärlden består av så förbannat många män som spelar fel, ritar fult, missar en ton, glömmer tider, lyckas inte sälja en enda biljett till deras performance, spelning eller whatever. Men de ber fanimej aldrig om ursäkt. De verkar överhuvudtaget inte fundera över om det här verkligen var en så genomtänkt idé eller vara förmögna att ge sig själv sund självkritik. De är ju härliga snubbar, vafan. Ibland misslyckas man, ibland är publiken dumma i huvudet och fattar inte deras konstform, ibland blir de utsatta för jantelagen, inte vet jag. Men det där med att fela är liksom inte så mycket att bry sig om, snarare hör det till manlighetens diskreta charm att vara lite halvt misslyckad.

I lågstadiet var jag knäpptyst, skitblyg, livrädd men överbegåvad. Lösningen på detta var att jag placerades mellan klassens två bråkigaste killar, för att lugna ner dem och hjälpa dem. På mellanstadiet tyckte jag att det var pinsamt att alltid ha rätt svar på allting och lät därför killarna i klassen skrika ut sina felsvar och sen skratta åt sig själva och varandra. Klumpiga, gapiga, väldigt sällan rätt svar eller särskilt bra på proven. De brukade sätta sig bredvid mig för att kunna titta på mina svar. Jag lät dem göra det, vad spelade det mig för roll om de lyckades lite bättre genom att titta på mina svar. Högstadiet ska vi inte ens prata om. Duktiga tjejer som längtade därifrån, nördkillar som mobbades och så killarna som pratade, som hade långa teorier eller skrek ut fel svar och vi hade rätt, men höll käften, lät dem hållas. Jag var livrädd för att räcka upp handen, för att jag skulle ha fel. Tänk om man skulle ha fel, det skulle ju vara sådan skam. Offentligt misslyckande!

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att han gestaltade väldigt tydligt en extremt djup genusproblematik, oavsett vilken kön man identifierar sig med: Det är inte bara helt okej för en man att fela, det är förväntat av honom. Boys will be boys och hela harangen från duktiga flickor som dras till sviniga män, via män som tillåts svina på teaterscener, till slackerfilmer där killarna får vara hashrökande, arbetslösa losers. Män förväntas misslyckas och göra bort sig. De kommer vara svin, de kommer få sämre betyg, de kommer slacka med hushållsarbetet och de ska framförallt varken vara duktiga, ambitiösa eller idealistiska. Kvinnor placeras mellan de bråkiga killarna på lågstadiet fram tills idag med ett syfte: Kvinnorna är de ordnade idealisterna som skyddar, tolererar, tar hand om, curlar eller åtminstone skrattar lite trött åt männens misstag. Själva begreppet ”svin” används frekvent om män som felat, men aldrig om kvinnor. Jag vet inte ens om det finns ett begrepp för den kvinna som ställer ut sina misstag som konst, skiter i att hand om hemmet, är notoriskt otrogen eller sextrakasserar.

Jag blev provocerad av konstnärshipstern för att mönstret sitter så djupt inrotat och jag ser hur jag själv fortfarande dras med det. Okej att jag numera förhåller mig mycket mer fri i mitt förhållningssätt till mig själv. Någon felcitering här och syftningsfel; whatever. Säga konstiga saker och göra bort mig i vardagen; jag är ju en tönt och dessutom numera en tönt som släppt blyghetsoket till förmån för att aldrig kunna vara tyst. Shit happens och perfektion är tråkigt. Den enda gång då jag verkligen ser min egen duktighet och dessutom njuter av den är i sällskap av män som dricker för mycket och jobbar för lite. Jag njuter av den i kulturvärlden, när jag märker hur män jag jobbar med slackar efter med deadlines eller glömmer bort mötestider. Jag njuter av den i relationer med sargade män med uppfuckade känsloliv, som bedrar och ljuger. Jag hatar att jag älskar den rollen och jag älskar den så mycket att jag hatar mig, för att parafrasera Hellström. Rollen leder ju nämligen ofelbart till att jag också blir en kvinna som skyddar, curlar, skämtar bort och suckar lite trött. Åh, ni män och era misstag, jag förstår att det inte är så lätt.

Det är förbannat härligt att vara idealisten. Den duktiga och det mer framstående exemplaret i någon form av hårdmallad övermänniskenorm. Ungefär här skulle förmodligen Pelle Billing påpeka att det här är ju exakt vad feministerna har velat och har menat hela tiden! Vi är bättre än män, vi är mer idealiska människor, kvinnor får bättre betyg och vi skrattar inte åt dem när de töntar sig på film, vad klagar ni över?

Det är förbannat tråkigt att vara idealisten. Det är för djävligt att hela tiden bortförklara och försvara mäns misstag. Det är för djävligt att se det manliga felandet som norm och att därigenom också ständigt sättas i en roll av att man förväntas förstå. Om man ens ser felandet som ett problem. Alla struliga deadlinesnubbar, snubblande puckon och missöden har jag mer sett som ett naturligt inslag. Att det faktiskt skulle vara lika naturligt för mig har aldrig fallit mig in. Jag är för upptagen med att putsa på självbilden som den duktiga och accepterande idealisten.

Så nej tack. Jag vill inte se fler män som ställer ut sina misstag till offentlig beskådan, med pretentiösa förklaringar. Jag vill förvänta mig det bästa av människor, oavsett kön, och tillåta misslyckanden oavsett. Det ska vara mänskligt att fela. Just nu är det en manlig domän.

När jag var i tonåren visste jag väldigt lite om min fitta. Eller rättare sagt: Jag visste väldigt lite om allt det där som man kan råka ut för och som varken går under sexualundervisningens preventionsråd eller veckotidningars orgasmtips. Det kliade, det gjorde ont, det skavde. Jag köpte yoghurt och körde huskurer som ibland var så avancerade att de liknande en mindre grekisk buffé. Jag köpte receptfri medicin på apoteket som torkade ut och ökade smärtan. Men mest av allt var jag arg på mig själv. För att jag var onormal, frigid, störd på något sätt. Det skulle inte göra ont. Det stod det ingenting i tjejtidningarna om.

När jag skrev om det här ämnet för något år sedan fick jag översvallande respons. Delade erfarenheter om oljor, luftande, tankestrategier och dåliga p-piller kom upp till ytan. Jag var långt ifrån ensam.

Jag tänker, i denna anda, bjuda på mitt senaste tips. Det som gynekologer och barnmorskor brukar säga om att lufta och inte använda tighta byxor stämmer nämligen. Samtidigt är underkläder för kvinnor nästan uteslutande bestående av åtsittande storlekar och i många fall konstiga syntetmaterial som inte låter huden andas. Det finns sällan så mycket att välja på. Det trodde jag och sedan lånade jag ett par herrkalsonger och upptäckte skillnaden. Ett par små y-front, som nästan helt liknande ett par av mina hipsters. Enda skillnaden var att de kom i Stålmannentryck, när de enda tryck för kvinnor som finns att tillgå är gulliga figurer som Hello Kitty eller Snobben. Det och att de tillät huden att andas. Den där extra, lilla fickan för mannens könsorgan är nämligen helt perfekt för kvinnor med. Den ger rum. Dessutom kommer de oftast i bomullsmaterial, mycket skönare och bättre.

Jag gick runt i kalsongerna och trivdes för en gångs skull i ett par underkläder, såväl inifrån som utanpå, och undrade varför jag inte tänkt på det tidigare. Svaret var inte så svårt att hitta: Med en sträng uppdelning mellan kvinnors och mäns underkläder hade jag aldrig kommit på tanken att ens titta på herrunderkläder tidigare. Detta trots att de finns i storlekar som passar mig.

Kvinnors användande av herrunderkläder har dock ändå något romantiskt skimmer över sig. Precis som pojkflickan ses med större beundran och mer acceptans än flickpojken, tillåts kvinnor vara betydligt mer könsöverskridande i sin klädsel. Hur många romantiska filmer förekommer inte kvinnan i mannens skjorta i? På samma sätt är steget inte så stort från mina hipsertrosor och de lånade kalsongerna, förutom att de sistnämnda var betydligt mer bekväma för mitt kön.

På den queera sexsajten Sex Is Not The Enemy förekom det nyligen en bild på en man som poserar i ett par små, rosa trosor. Inte som en könsöverskridande handling i sig, bilden är snarare arrangerad som att det är hans vardagsunderkläder. Jag, som trots deras ofta förekommande obekvämlighet, även är förtjust i såväl spetsunderkläder som snygga mönster, tyckte att det var en fantastisk bild. Den var ursexig. På samma sätt som jag, i en kvinnlig roll, förväntas bära spets och syntet, förväntas mannen hålla sig till de praktiska kalsongerna. Möjligen tighta och mönstrade, men jag har fortfarande inte sett ett enda par spetsunderkläder för män. Det är oerhört tråkigt.

Det vore faktiskt precis såhär enkelt: Slå ihop underklädesavdelningarna till en enda. Låt alla människor botanisera fritt bland material, utformning och mönster. Slopa den könsstereotypa reklamen till förmån för snygga underkläder som passar alla. Jag är både stålman och spets. Det tror jag alla är.

Krönika publicerad i ETC Göteborg 5/2

Vi hade slutligen fått vår vilja igenom. Vi var en grupp tjejer som stred för feministiska frågors närvaro i vår vänstergrupp och tillslut gick alla med på att ha en studiecirkel i feministisk teoribildning. Stolt kopierade jag upp studiematerial åt alla. Första gången skulle handla om könsrelaterat våld.

Vi läste texten och började diskutera. Killarna tog över som vanligt. Det var ju de som hade läst Marx mer än någon av oss, som var insatta i hur samhället och ekonomin fungerade och kunde prata med fina ord om historiematerialism och kapitalets sönderfall. Jag ville mest förändra orättvisor och ojämlika villkor, men kunde inte svänga mig med så många vänstertermer.

- Den här frågan måste även kopplas till klass, sa en av killarna i gruppen. Jag skulle tro att de flesta som misshandlar är arbetare. Arbetarklassmän slår sina kvinnor för att de är frustrerade av att bli förtrycka av kapitalet och måste få utlopp för sin ilska någonstans, när kapitalet utsuger dem på arbetskraft.

- Ja precis!, instämde en annan kille i gruppen, och därför så måste vi fokusera alla krafter på klasskampen och att störta kapitalet. Då kommer det att bli jämställdhet mellan kvinnor och män också.

Jag satt stum. Jag hade verkligen trott att vi för en gångs skull skulle låta samtal kring feminism och ojämlikhet få ta plats. Sedan tog killarnas klasskampröster över likt förbannat.

I ett flertal andra frågor, såsom HBT och djurrätt, blev jag också ignorerad. Hur jag än försökte hitta ett annat fokus kom vi alltid tillbaka till klass och kapital. Ideologin rörde enbart ekonomiska faktorer och inga andra maktstrukturer.

Jag önskar att det såg annorlunda ut idag. Jag har längtat och letat efter en frihetlig vänsterrörelse som förmår att tolka maktstrukturer och hierarkiska ordningar, bortom klass och kapital. En vänsterrörelse som kan omfamna frågor bortom att stoppa borgarna i papperskorgarna och som kan se bredare än skattefrågor och identitetspolitik, utan att för den skull blunda för makt och orättvisor.

Hittills har jag mestadels blivit besviken. Att föra upp andra maktfaktorer på en vänsterideologisk agenda är enormt känsligt. I en tid av nyliberalism och högerregering ses varje avsteg från en klassisk, ekonomiskt fokuserad agenda som ett svek mot en redan splittrad och skadeskjuten vänster.

Tidskriften Arena har under den senaste tiden fått mycket kritik för att vara en vänsterorienterad tidning som lägger mycket fokus vid både jämställdhet och sexualpolitiska frågor. Kritiken säger mer om var vänsterpolitiken står idag, än vad den gör om Arena. I en tid då högern sitter vid makten, men samtidigt skjuter sig själv i foten genom att skapa ett förmyndarsamhälle, finns alla möjligheter för en framåtblickande vänsterrörelse att fånga upp mängder av grupper och individer.

Problemet är att vänstern är minst lika tjurskalligt benägen att hålla fast vid frågor om skattepolitik och offentlig sektor, som högern är. Den är minst lika dålig på att fånga upp samtida debatter kring allt ifrån datalagringsdirektiv till transsexuellas rättigheter.

Solidaritet var det begrepp som fick mig att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det är ett begrepp som sträcker sig mycket bredare än klassfrågor och marxistiska tolkningar av samhället. Solidaritet handlar om inkludering, förståelse och respekt för varandras olikheter. Det bygger inte på den nyliberala konsensusmetoden där alla ska med, utan blundar inte för konflikt och makthierarkier av alla de slag. Solidaritet ser maktkonflikter och låter oss ingå i både heliga och oheliga allianser i diverse frågor. En vänsterrörelse som inkluderar alla former av rättvisefrågor och börjar ta begreppet solidaritet på allvar är det enda sättet att bygga en trovärdig vänsterpolitik för såväl samtid som framtid.

Krönika publicerad i Fria Tidningar 13/2

Plötsligt är bedragerskan ensam, som en regnvåt daggmask efter ett skyfall ligger hon och krälar i asfalten. När snedsteget är blottat i sin tillfälliga förlustelse och förgänglighet, har en kvinna ingenting kvar. Hon står där med sin korkade kjol uppdragen till midjan. En otrogen kvinna är det fånigaste man kan se.

Så svidande är ensamheten i den tillfälliga flykten till en vän, med gamla pizzakartonger och vinflaskor staplade i huset där istapparna rasar tillsammans med skammens tårar och spårvagnarna får kartongberget att falla ner från köksbordet som det raserade korthus också bedragerskan är.

Disciplinera din mutta, kvinna!

Ett enda rus, ett enda meningslöst pirr i underlivet kan rasera allt du har. Allting som betyder något rycks ifrån dig. Din man, dina barn, ditt hus, din värdighet, din heder. En sak bör en kvinna lära sig och det är att ta kontrollen över sitt kön. Vad är det för värdelösa kvinnor som låter en blodröd liten klitorismuskel styra sina liv? Vilka sorgliga förlåt har man att komma med när man krälar i stoftet av den kvinna man en gång var?

En riktig kvinna kan stå emot. En riktig kvinna behöver inte söka tillfällig bekräftelse i otroheten. Jag vet. För jag var en gång allt annat än en riktig kvinna. Jag bedrog alla som kom mig nära och jag har inga ursäkter som räcker till. Jag svek varenda stackare som gjorde misstaget att försöka komma mig inpå livet. Det var längesedan nu och jag har lärt mig av mina misstag. Jag skriver den här texten för att du, bedragerskan, ska veta det: Man kan lära sig av sina misstag, man kan bli en bättre människa. Någon som jag.

Du kommer att bli förlåten. Du kommer att kunna se dig själv i ögonen igen. Men din kvinnlighet får du kämpa för att återerövra.

Fotnot: Originalet finner ni här och Gustav bloggar om det här.

Få akademiska discipliner är så omdiskuterade som genusvetenskap.

På antifeministiska bloggar och forum är ämnet ett hett byte att hugga på så fort chansen ges. Debattörer som Tanja Bergqvist och Per Ström, som aldrig förspiller en chans att utmåla statsfeminismen och dess gelikar som samhällets största hot, utmålar genusvetenskap som ett pseudoämne med ambition att uppfostra nya generationer kvinnor i den renläriga feminismen.

Likaså är många kritiska till hur det genusvetenskapliga ämnet förhåller sig till en forskning fri från politisk styrning, samt de genus- och mångfaldsplaner som har börjat genomsyra universitet och dess institutioner. Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, har i ett otal texter jämfört universitetens genusarbete med totalitarism, styrning och dragit referenser till George Orwells 1984.

Jag håller med Lundberg om att de genuscertifieringar som pågår är problematiska. Både jag och många bekanta som studerar vittnar om problemen när ointresserade och ovilliga föreläsare tvingas peta in någon genusaspekt i sitt material. Att få någon som föreläser om språkfilosofi att hitta en genusvetenskaplig vinkel leder i själva verket snarare till en hopplös situation där föreläsaren avslutar med något mumlande om att det inte fanns så många framträdande kvinnliga språkfilosofer på 1700-talet.

Däremot är det ett faktum att universitet dras med stora problem rörande dålig insyn, dåliga arbetsmiljöer och ojämlika villkor. Flertalet undersökningar visar att universitetsvärlden är en plats där både mobbning, sexuella trakasserier och härskartekniker förekommer i hög utsträckning. Det som universiteten behöver här är större insyn och bättre arbete, istället för att sätta sin tillförsikt till att den fria forskningen ska lösa alla strukturella, såväl som interna, problem.

Men genusvetenskap har föga med tafatta jämställdets- och mångfaldspolicys att göra. Den kan heller inte sammankopplas med vare sig könsmaktsordningsteorier eller statsfeminism. Snarare verkar genusvetenskapen som en kritisk blick på dessa.

Mitt år på masternivå i genusvetenskap var det som verkligen lärde mig vikten av kritiskt tänkande och ifrågasättande av auktoriteter. Vi diskuterade allt ifrån problemen med identitetspolitik, klass, handikapp, postkolonialism, segregation och HBT-frågor. Vi läste texter som emotsade varandra och hade långa diskussioner. Jag har aldrig läst någon universitetskurs som så starkt betonat vikten av kritiskt ifrågasättande och att tänka själv som genusvetenskapen gjorde. Genusvetenskapen är en nödvändig, tvärvetenskaplig disciplin som ligger i gränslandet mellan idé- och lärdomshistoria, sociologi, lingvistik och socialantropologi. Ämnen som så vitt jag vet aldrig anklagats för att vara politiskt styrda, trots deras politiska innehåll. Om den fria forskningen ska bestå behöver den också studenter som är skolade i fritt och kritiskt tänkande. Där har genusvetenskapen, bättre än många andra discipliner, lyckats.

Krönika publicerad i VK 4/2

Jag fyller i ett formulär via Internet. Vid frågan om kön stannar jag till. Man eller kvinna? Jag lämnar den blank och försöker gå vidare till nästa sida. Markören står still. Rödmarkerat felmeddelande: Var god uppge kön.

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.

Var god uppge kön. Jag lyder.

Från att jag som femåring stod bredbent framför toalettstolen och grät för att jag inte kunde kissa stående som pojkar, till klaustrofobiska känslor hos barnmorskor i samtal om preventivmedel och menstruation har jag försökt lämna blankt, försökt hitta en annan väg att gå vidare i formuläret ändå.

Var god uppge kön. Det blinkar ändå bara rött när jag gör det.

Jag har fitta, bröst, mens. Jag har erfarenheter som knyter mig samman i något slags löst kvinnokollektiv. Jag betraktas både sexuellt och intellektuellt som kvinna och jag har en mängd erfarenheter av att som kvinna också bli marginaliserad och utsatt. Jag sminkar mig, bär kortkort och spetstrosor. Jag uppger kön, varsågod.

Men ändå vill jag så förtvivlat lämna blankt.

Jag har raka höfter, styrketräningsmuskler och fjun på hakan. Jag har erfarenheter som skulle kunna knyta mig samman med en rad män. Jag skulle föredra att betraktas både sexuellt och intellektuellt som människa och jag har en mängd andra erfarenheter, utanför en position som kvinna, av att blir marginaliserad och utsatt. Jag klär mig i skjorta, hängslen, byxor och känner ganska ofta suget av att stoppa in en strumpa i byxans skrev, backslicka det korta håret, få gå så långt som jag känner i all min längtan efter att få vara man.

Var god uppge kön. Kan man få båda? Kan man få allt?

Kalla det en narcissistisk hunger, kalla det vad ni vill, men jag vill vara allt och jag känner mig instängd och tillskuren i någonting annat. Jag har ingen längtan efter att byta kön, jag vill inte vara ett kön.

Var god uppge kön. Jag vill inte uppge något av dem, men jag älskar dem båda. Det är just därför som jag inte vill uppge ett av dem.

Jag känner mig kränkt ibland. Jag vet, ordet är överanvänt, ni kommer att skratta nu, men det händer att jag känner mig kränkt när människor tar för givet att jag vill definiera mig som kvinna. Ingen har någonsin i hela mitt liv ställt frågan om vilken könsidentitet jag har eller vill ha. Många skrattar åt mig när jag anser att det är väsentligt. För mig är det väsentligt. Jag är varken transsexuell eller intersexuell, men ändå känner jag mig kränkt när mitt behov av att slippa definiera mig som ett kön är någonting som det kan skojas om i kräkkastader mot queerfeminism, hån mot postmodernistiska tankegångar eller skrattande åt begreppet ”hen”.

Var god uppge kön. Var inte så förbannat bråkig nu, du ser ju att hela världen består av män och kvinnor.

Jag är helt på det klara med att en avkönad värld är en utopi. Jag vet också att det är omöjligt att leva utan att positionera sig som ett specifikt kön. Jag återupprepar ständigt era förväntningar på mig att vara kvinna. Jag har lärt mig att sittkissa utan bittra tårar, jag tar mina p-piller och tackar för mig, jag fyller i era förbannade formulär om ni ber mig.

Jag begär inte av er att ni inte ska definiera mig som kvinna eller omformulera er vokabulär av han och hon för mig eller någon annan. Jag vill bara ha ett alternativ.

Var god uppge kön. ”Hen” är mitt svar.

Jag använder det inte själv i vardagstal eller i mina texter. Jag tror heller inte att Lisa Magnusson behöver oroa sig över att det ska få ett särskilt stort genomslag. Personligen och rent språkligt anser jag att det stör i texten när man är ovan. Däremot är det ett viktigt alternativ. Det är ett pronomen att vila i, för alla oss som på något sätt känner att könsbundna pronomen skaver någonstans. Det är en frist där det inte begärs mer av oss än att vi är någon slags människa. Så enkla saker har faktiskt betydelse. Ett extra pronomen, som inte utgör någon större språkomvandlingsprocess mer än att det ger en extra valmöjlighet i beskrivningen av andra människor. Ett ”annat” i enkla formulär så att man kan gå vidare utan att placera sig i en roll. För mig betyder det en hel del, för somliga ännu mer. För fler människor, än vad många tror, är det viktigt.

Var god uppge kön. Det spelar roll, säger ni och rödmarkerar tills jag svarat på frågan. Jag tar mitt ”hen”, min roll som människa, stänger ner formuläret och går vidare på egen hand.

Jag har några Stig Larsson-romaner stående i min bokhylla. Jag har läst dem ett par gånger. Ja, ett par gånger för så gör jag med litteratur som har hyllats men som jag själv inte berörs av eller förstår grejen med vid första läsningen. Då ger jag dem en chans till. Kanske har jag missat någonting. Men nej. Stig Larsson säger mig fortfarande ingenting. Det är urtråkigt.

Redan där kan ni idiotförklara mig om ni vill, men vänta för det kommer mer. Klas Östergren har jag också gett flera försök. Urtrist och platt. För att inte tala Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Det är en av våra största svenska klassiker och den ger mig ingenting. Gnäll och leda är inget problem i sig, större delen av vår litteraturhistoria består egentligen mest utav gnäll. Det fungerar utan problem så länge det är bra skrivet. Problemet är att Doktor Glas inte ens är särskilt intressant skriven. Röda rummet är samma sak. Åh Strindberg, så intetsägande din roman är. Tröttsam och tråkig.

Jag brukar vid jämna mellanrum könskvotera in alla manliga klassiker i den läsning som till större delen består av kvinnliga författare. Jag vet inte varför jag nästan bara läser romaner och lyrik skriven av kvinnor. Det är varken någon feministisk grej eller en identifikatorisk fråga, jag anser inte att konst och kultur ska kvoteras och fördelas jämlikt för sakens skull eller att jag skulle ha lättare att känna igen mig i litteratur skriven av kvinnor.

Jag tycker mest, på det stora hela, att kvinnor oftast skriver bättre, roligare, smartare och mer intressant. Men för att inte bli sedd som någon motsvarighet till manlig kulturmisogyn som låter männen breda ut sig i både bokhylla och skivsamling utan eftertanke, brukar jag ibland knö in lite manliga författare där också.

Jag blir, som ovan sett, nästan alltid besviken. Ta Räddaren i nöden av J.D. Salinger. Vilken fullständigt menlös roman. Den gav jag säkert tre försök, för jag ville så oerhört gärna känna allt det där som så många verkar ha känt när de läste den. Jag kände ingenting. Bara ett vagt förakt, som övergick i fullständigt ointresse, för huvudkaraktären. Ibland hittar jag förvisso guldkorn i all litteratur skriven av män. Alla mina älskade ryssar, från Bulgakov till Nabokov och allt däremellan. Eller beatpoeterna, åh vad hade min begreppsvärld varit utan Allen Ginsberg?

Men när jag tänker på alla romaner och diktsamlingar som jag läser om för ren njutning, är nästan alla skriven av kvinnor. Alla kvinnliga författare och lyriker, med spännande och excentriska liv, fantastiskt språk och skönlitterära världar som känns och bränns om och om igen. Selma Lagerlöf, Elin Wägner,  Elfriede Jelinek, Ann Jäderlund, Katarina Frostenson, Birgitta Trotzig, Aase Berg, Bodil Malmsten, Agneta Klingspor, Arundhati Roy, Birgitta Stenberg, Victoria Benedictsson, Sonja Åkesson, Suzanne Brögger, Vita Andersen, Kerstin Thorwall… jag kan fortsätta i evinnerlighet att namedroppa alla mina genier.

Men det intressanta är inte huruvida min privata bokhylla är snett könsfördelad. Överhuvudtaget är könsfördelning inte särskilt intressant. Det intressanta är snarare hur vi betraktar författare; som excentriker, genier eller misogyner. I min värld är Birgitta Trotzig den svenska samtidens absolut bästa exempel på skönlitterär begåvning och genialitet. Jag anser att hennes romaner håller en helt annan klass och kvalitet än exempelvis Stig Larsson. Men spelar mitt kvalitetsanspråk någon roll?

Nej, egentligen inte och därmed borde det inte göra det i andra fall heller. Jag ifrågasätter starkt vad ett begrepp som ”begåvning” innebär, vad en genialitet innefattar och vad som definierar kvalitet inom litteratur. I hela debatten kring Stig Larsson, som innehållit allehanda vinklar, ifrågasätts aldrig hans genialitet eller litterära kvalitet. Jag håller med Therese Bohman om att den feministiska vinklingen som Beckmans ursprungstext presenterade egentligen inte var särskilt intressant. Män svinar, människor svinar, människor i en kulturell maktposition utnyttjar den och människor i en annan kulturell maktposition slår tillbaka. What’s new? Jag tycker knappast att exemplet Stig Larsson var en särskilt bra representant för könsstrukturer inom kulturvärlden som jag är övertygad om existerar.

Men frågan Bohman ställer är också en helt annan. Var är de kvinnliga excentrikerna? Mitt svar är att de är överallt. Min bokhylla och min inspirationsmässiga källa är full av spännande kvinnor som jag utan tvekan skulle beskriva både i termer av genier och excentriker. Jag tror snarare att det saknas kapacitet att både se dem överhuvudtaget och se dem på samma sätt som män. Däri ligger ojämställdheten.

Låt Stig Larsson hota med att pissa i munnar och vara allmänt misogyn. Men döm honom i så fall lika hårt som ni hade dömt en kvinna och var inte rädd för att se vare sig svinighet eller genialitet hos kvinnor heller. Det finns inget enhetligt litterärt kvalitetsbegrepp, lika lite som en genialitetsmall eller en könskodad excentrism.

Ännu en stjärna har gått bort i ung ålder. Brittany Murphy hittades död i sitt badrum den 20 december, 32 år gammal.

Hennes bortgång relateras till andra unga, kända dödsfall från de senaste åren, såsom Heath Ledger och Anna Nicole Smith. Droger, alkoholproblem, ätstörningar och psykiska problem finns i de flesta fall med i bilden. Samtidigt skapas nya rubriker varje vecka kring dem som fortfarande lever. Britney Spears, Pete Doherty, Lindsay Lohan och Victoria Beckham är några av de kända människor vars missbruk och destruktivitet som vi tabloidfrossar i.

Bland de stjärnor som skapar rubriker kring destruktivitet och missbruk är numera merparten av dem kvinnor. Vi tenderar att lockas och fascineras särskilt mycket av kvinnor som spårar ur i det offentliga. Den hysteriska kvinnan som symbol är måhända en gammal myt. Kanske är det den som går igen när vi särskiljer manlig och kvinnlig destruktivitet.

Den destruktiva rockmyt, som varit männens arena och inte bara musikmännens utan i allra högsta grad även litteraturens män, har nu också blivit kvinnornas. Hur mycket skiljer egentligen Lindsay Lohans ständiga berusning från Charles Bukowskis och vad är skillnaden mellan en knarkande Brittany Murphy och en ständigt hög Keith Richards?

Inte mycket, förutom uppdelningen i fin- och fulkultur och vårt synsätt på deras missbruk.

Den kvinnliga destruktiviteten är fortfarande passiv. Vi lockas av den hysteriska kvinnan, men ännu mer vill vi ta hand om henne. Rubrikerna undrar var Murphys man befann sig och varför ingen griper in och tar hand om Lohan. Sällan ställs samma frågor om de missbrukande männen. Snarare är deras handlingar aktiva, ett sätt att upprätthålla sin egen myt som präglas av en boys will be boys-mentalitet.

Jag kommer på mig själv med att sucka upprört när jag ser Lindsay Lohan kliva berusad ur en taxi och blotta sitt troslösa kön. Sedan tänker jag en gång till på hur många män som visat könsorganet i berusat tillstånd. Jag undrade aldrig vem som skulle ta hand om dem. Hur djupt nere i destruktiviteten de än var så behöll de sitt subjektskap.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 2/1

Eftersom jag känner mig alldeles för nedbruten av rapporteringar från Köpenhamn, kring såväl misslyckade försök till avtal som polisbrutalitet, fortsätter jag att jiddra lite till om sexkampanjen istället. Eller rättare sagt: Jag ska svara på den motkritik som kommit upp.

För det första tycker jag att det var roligt att Expressen ringde upp och ville ha en text med feministisk kritik av ett feministiskt projekt. Att inte polarisera i feminister/antifeminister-debatt, utan istället låta det bli en utvecklande feministisk diskussion känns som ett helt rätt steg.
Det märks inte minst på stackars Pelle Billings förvirring. Öh men vänta nu. Här har vi alltså en feminist, som kritiserar ett feministiskt projekt. Alltså, jag fattar inte? Förtrycker hon män eller vad vill hon säga? Inte helt förvånande drar Billing slutsatsen att det här är ett tecken på att feminismen är på väg att implodera. Vi håller ju inte sams! Det allomspännande, konspirerande, mansförtryckande matriarkatet vet inte vad de vill längre!
Tvärtom, kära Pelle. Du har precis blivit varse om nutidens fantastiska komplexitet och diversitet inom feminismen. En helt nödvändig och vital utveckling. Såsom i alla politiska rörelser finns oerhört många ingångar och tolkningar, utifrån samma värdegrund. Som om feminister någonsin har hållit sams. Minns bara sufragettsrörelsens beef med arbetarklasskvinnorna och hur de grupperna aldrig möttes i början av 1900-talet. Det är ju just det som är så utvecklande. Men det är också därför som det är så farligt när en form av ideal eller en tolkning blir den ”rätta” eller den hegemoniska.
Som kloka Anna Svensson har skrivit många gånger, är det befängt att tro att en politisk lösning ska passa alla individer och det gäller inte minst inom feminismen. När jag hörde henne, Susanne Dodillet och Louise Persson tala under bokmässan blev jag så oerhört lycklig. Från där jag var på 90-talet, där det fanns en förhärskande feministisk tolkning och statsfeminism, har det idag vuxit fram en seriös och välgrundad liberal feministisk tolkning. Däremellan hittar vi queers, anarkafeminister, intersektionalitetsdebattörer, ekofeminister och många, många fler.
Diversitet och fragmentering av en så stor rörelse som den feministiska är inte ett tecken på undergång, osämja eller splittring. Det är ett tecken på vitalitet, högt i tak och en enorm spridning. Det är också ett tecken på att idéerna och perspektiven blir fler. Där diskussioner kring olika feministiska tolkningar är en viktig och utvecklande del av det hela.
Jag får kvävningskänslor av samtliga kollektiv där en förhärskande tolkning ska råda och normera. Därför är jag oändligt glad att feminismen blivit allt mer fragmenterad.

Angående den kritik som uppkommit är jag för det första väl medveten om att det finns en humoristisk glimt i ögat i kampanjen och att det är ett slagord. Men jag tycker inte att det omöjliggör en vidare diskussion kring den. Jag är personligen inte vidare förtjust i slagord, just för att de är så icke-komplexa och tunna för det mesta, men jag kan förstå det nödvändiga i dem ibland. Att humor, i synnerhet politisk sådan, inte kan kombineras med en seriös diskussion är ju bara bullshit. Tvärtom är det väl då humorn blir synliggjord ordentligt.
Angående YouTube-videon skrev Birger Östberg på Twitter att det ju fanns gaysex med i den. Gaysex? Menar du brudhångelscenen från Wild Things? Ursäkta Feministiskt Initiativ, men har ni sett den filmen? Den är ju den värsta heteronormsmörja man kan tänka sig!
Veronica Svärd försvarar med att det inte fanns så många bra scener att tillgå kanske. I så fall frågar jag mig varför filmen ens skulle göras.

Någon undrar varför jag fokuserar så mycket på kvinnliga feminister, det finns ju manliga feminister också. Absolut och jag tycker att jag behandlat den delen också i artikeln.
Ska jag ta det till en privat nivå kan jag säga att sex med manliga feminister ofta handlat om att lyssna på skryt om hur bra de är för att de fattat givergrejen, alternativt projicerande av skuldkänslor på mig för alltifrån att jag rakar benen, bär spetstrosor eller tänder på vissa saker. Jag har rakt ut fått höra av så kallade feministiska killar att jag inte har rätt till feministiska tolkningar av samhället, så länge jag tänder på det ena eller andra som de tolkar som icke-feministiskt.

Angående skam och skuld tycker jag absolut inte att den har ett egenvärde. Jag hör inte till dem som tycker att sex, lust och begär inte ska analyseras, att det ska vara en frikopplad sfär från resten av ens analys av samhället och sig själv. Absolut inte, analys är skitviktigt.
Men någonting som både de som menar att privatlivet och ens begär inte ska granskas och de som vill lägga in feministiska ideal och tolkningar i det missar är skillnaden mellan att analysera och att döma.
Självklart ska man förhålla sig kritisk till både samhälle och strukturer och jag tror visst på att personliga ideal eller gemensamma utopier är en bra utgångspunkt för förändring. Men att utifrån det ställa krav på sig själv och andra att leva upp till dessa är en helt annan sak. Skam och skuld ska visas upp ifall man vill förändra dem för sig själv och andra, det håller jag helt med kommenteraren ”Nog med skam!” om.
Men min erfarenhet från många politiska rörelser, till exempel den feministiska (men långt ifrån bara den feministiska) är att inre normer skapar krav på en själv hur man ska vara, vad man får gilla och så vidare. Det är ett gammalt agg jag bär med mig från min radikalfeministiska tid, där jag stångades blodig mot personer som ville förbjuda porr och jag själv skämdes över att jag tittade på porr.
Det känns helt enkelt inte som om den här kampanjen har gjort upp tillräckligt med alla sådana förbud- och normerkonnotationer. Dit vill jag faktiskt aldrig mer igen. Kan vi inte acceptera att alla är mänskliga och att det är just den mänskliga trasigheten, glappet mellan ideal och realitet i oss själva, som är utgångspunkten för en verklig förändring istället för tomma slagord, kommer vi ingenstans.

För mer läsning kring vad jag skrivit om just det här rekommenderar jag till exempel:
Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam
Låt den som är fri från kroppsideal kasta första stenen
Låt den som är fri från strukturer kasta första stenen

I Expressen idag – lite av det jag skrivit om den senaste veckan om bättre sex-kampanjen.

Nu slog det mig vad som mer irriterar mig med Feminister har bättre sex-kampanjen. Eller okej, det var kanske ingen ingivelse från ovan, utan snarare utifrån Gustavs blogginlägg.
Feminister har bättre sex bygger någonstans på den tröttsamma myten om att ”vanliga” män inte är särskilt bra i sängen och inte vidare intresserade av tjejens njutning. Likaså bygger den på myten om ”vanliga” kvinnor som är dåliga på att ta för sig och säga vad de vill och att vanligt heterosex alltid består av en maktskillnad i obalans mellan mannen och kvinnan.
Feminister däremot, är per definition bra på att knulla. Har man studerat samhällets ojämlikhet är det naturligt att man tar med det i sängen och killen blir en tillgiven giver och tjejen en frigjord jävla härlig tjej som kräver orgasmer på löpande band. Eller?

De enda som tjänar på myten om att män generellt är kassa i sängen, inte vet var klittan sitter och är ointresserad av hur bruden har det, är faktiskt män och deras ego. Det räcker med att man hittar till klittan och gör ett försök att få tjejen att komma, så är man automatiskt bra. Det blir något slags good guy-komplex där en kille blir bra, bara för att han inte är dålig. Det leder också till att ”bra i sängen” blir något universellt epitet, oavhängt liggsällskap och situation, där kriterierna kan bockas av på en lista.
For real, hör jag fler killar prata om att de är bra i sängen för att de är ”intresserade av att få tjejen att komma” eller ”gillar att gå ner”, så kräks jag. Ni är inte unika på något sätt, jag är hemskt ledsen. Män är generellt jävligt bra i sängen, om man ska gå på de kriterierna. Huruvida man sedan synkar och det blir ett bra liggande i stunden är en helt annan sak. ”Bra i sängen” är inget universalepitet. Det finns faktiskt inga diplom till den som hittat klittan, som kommer att funka att dra fram i alla situationer.
Och fuck no att en feministisk analys av samhället har ett shit med de skillsen att göra. Det jag kan skriva under på är att man gemensamt kan analysera och tänka till om hur det gemensamma sexet funkar, relaterat till strukturer och stereotyper. Det uppskattar jag verkligen. Men i helvete heller att det automatiskt leder till bra sex.

Men ännu värre är att Feminister har bättre sex anspelar på myten om att feministiska tjejer har bra sex. Som feminist vet man automatiskt bättre än de stackars icke-upplysta offertjejer som fejkar orgasmer, inte kräver något av killen, har ont under sex, har ställa upp-sex de egentligen inte vill ha och så vidare. Feminister är ju jämlika i sängen och med sina upplysta roller i att känna till strukturer och vilja frigöra sig från dem, är vi också frigjorda i sängen.
Ja, eller så skapar feministepitetet ännu värre skuldkänslor över att man inte lyckas leva upp till det där idealet kring orgasmerande, frigjord feministtjej. Så skäms man ännu mer över att som sexualpolitiskt medveten feminist ändå fejka orgasmer, ställa upp eller anpassa sig.

Jag är så fruktansvärt trött på politiska rörelser som bara behandlar idealism och inte mänskligt felande. Könsmaktsordningens feminism är på många sätt en av de starkaste i det slaget. Det finns så oerhört många fel i den här typen av feministisk åskådning. Rätt sorts sex, rätt sorts porr, rätt sorts syn på sin egen kropp och rätt sorts sätt att organisera sitt privatliv och sin relation. En heteronormativ åskådning där alla skavanker och felanden putsas bort, istället för att lyftas fram i ljuset så att den kan analyseras och arbetas på.
I queerteorin har jag hittat ett större utrymme för olika sorters mänsklighet, men inte heller här går man fri från idealismen. Jag förstår inte hur vi ska kunna förändra samhället om de enda som får visas upp är de som lever upp till idealen och där perfektion har blivit ett politiskt krav på de som ska uttala sig. I det politiska samtalet ryms bara idealister eller de som gått ur något icke-politiskt (ojämställd relation, misshandel, varit homofob osv.) och blivit starkare människor.
Det känns jävligt obehagligt om inte allt vårt mänskliga felande och våra skavanker också får plats. Jag vill ha en feministisk rörelse som rymmer fejkade orgasmer, tjocknojor, destruktiva relationer, opererade bröst, ansiktssprut och för mycket smink. Där alla våra smutsigaste sidor och begär är tillåtna. Där det inte finns några ”kvinnliga förebilder” som ska bära idealism-oket. Där det varken finns något rätt eller fel, utan bara ett kontinuerligt samtal om hur vi vill leva, vad som begränsar oss till att leva på det sättet och hur vi kan frigöra oss från de begränsningarna. Det är egentligen bara det som är intressant.

Idag skriver jag på Aftonbladet Debatt om de ojämställda sjuktalen och utförsäkringen.

När man är genusskribent och feminist, som dessutom debatterar och föreläser i ämnen som ideal och kropp, händer det med jämna mellanrum att man tillfrågas om att debattera kring skönhetspress och ideal. Inget fel med det, det gör jag ofta gärna.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.

Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig – go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.

Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.

Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.

Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.

Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.

På spårvagnen på väg hem i natten börjar ett flertal män att bråka med varandra. Mina manliga bekanta, som sitter tillsammans med mig, ler. Såhär är det ju alltid, töntiga testosterongräl i berusning mellan män. Den unga kvinnan mittemot ser nervös och oroad ut. Hon frågar oss vilken hållplats som vi ska gå av på, kanske kan vi göra henne sällskap?
När vi har kommit hem undrar min pojkvän om det var för att hon var rädd som hon bad om sällskap. Jag nickar. Jag kände exakt samma sak.

Rent statistiskt sett borde varken jag eller den andra unga kvinnan ha varit dem som kände oss otrygga under den stökiga resan eller på gångvägen hem. Istället borde någon av männen i sällskapet känt sig hotade. Ser man till brottstatistiken är det betydligt större risk att de, män i åldern 20-30 år, ska råka ut för någonting än att jag ska det.
Ändå var det hon och jag som var rädda.

Det sitter i ryggraden hos mig. Att skydda min kropp, att känna mig utsatt, att titta bakom axeln och kunna värja mig mot angrepp. Från tidiga barnår då jag blev varnad för fula gubbar i skogen eller att prata med främlingar, fram till sexuella trakasserier av okända män och blottare som blivit min och många andras erfarenhet. Jag vet att min kropp inte är min i det offentliga rummet. Den är under ständigt angreppshot.

Nyligen härjade en okänd serievåldtäktsman i Göteborg. Paralleller drogd till Umeås Hagamannen och samma rädsla piskades upp. Media intervjuade offer, visade var han hade slagit till och frågade kvinnor på stan om de är rädda nu. Om man frågar någon om den är rädd är risken ganska stor att den, om inte annat, blir det genom frågan.

Samtidigt har en debatt pågått kring projektet Nattknappen, som har startat i Stockholm och börjat spridas till ett flertal städer. Ett journummer dit man som ensam kvinna, på väg hem, kan ringa om man känner sig otrygg. Kritikerna menar att detta är ännu en signal till kvinnor att de inte har rätt till det offentliga rummet på samma villkor som män. Samhället sanktionerar kvinnors rädsla genom att stödja projekt som Nattknappen. Man menar istället att kvinnor ska vägra vara rädda.

Dock finns det en väldigt stor skillnad mellan att understödja rädsla och försöka lindra den. I de mediarapporteringar som har förekommit om våldtäktsmannen i Göteborg är det i många fall ett utslag av det första. Det liknar artiklar som de som brukar peka ut de farligaste platserna i din stadsmiljö eller tipsar kvinnor om hur man ska bete sig för att inte råka illa ut. De piskar upp en rädsla och begränsar individen i det offentliga rummet, utifrån kön.

Men det finns många som faktiskt är rädda. Inte bara för våldtäkt, utan kanske mer av ett odefinierat hot av att vara angripbar. Skuldbelägg inte den rädslan. Få oss inte att framstå som dåliga feminister och mjäkiga kvinnor när vi känner det hotet. Nattknappen är ingen lösning på problemet. Men det är en liten lindrande droppe i havet för ett tryggare offentligt rum.

Krönika publicerad i VK 2/12

I onsdags var jag i Borås hela dagen och blev runtguidad av Sjuhärad Direkt-redaktionen, intervjuad och läste in första krönikan. Vi plockade upp gamla Kvällspasset-smeknamnet från Soraya; Knull-Elin, och gjorde en grej av det. Jag fick gå runt bland Borås lokalkändisar och presentera mig som Knull-Elin. Mina vänliga förklaringar till smeknamnet klipptes sedan bort och enbart mina presentationer och de chockade och generade reaktionerna blev kvar (i Elfsborgs tränares fall: Skitförbannad och ville inte vara med). Det blev väldigt roligt, på de där sättet som jag inte trodde att jag skulle våga vara rolig.
Jag som är fruktansvärt rädd att stöta mig med folk, konfliktnojig och rätt blyg blir någon annan i jobbrollen. I en studio på P3 var det enkelt att vara kaxig, vulgär och säga ”kuken i fittan” i tid och otid. Lite svårare ute på stan bland folk. Mycket svårare. Men jag gjorde det ändå och såhär i efterhand är jag väldigt glad att Mikael Olmås triggade mig och tog hand om mig på ett sätt som gjorde att jag vågade utmana mig själv. Jag vågade utsätta människor för mig själv, medveten om att de skulle chockas, uppröras och förfäras när jag vänligt sträckte fram handen och presenterade mig som Knull-Elin. Det var stort och väldigt läskigt, men väldigt roligt. Framförallt för någon som för ett fåtal år sedan knappt vågade svara i telefonen av blyghet.
Jobbrollen har gjort att jag vågar göra sådana saker. Alltifrån att intervjua, finna mig tillrätta i obekväma situationer, vara råkaxig, ta kontakt till att vara skitjobbig. Långsamt spiller jobbjaget över på privatjaget. Det är också väldigt skönt.

Men hursomhelst blev epitetet Knull-Elin, som följdes av en allvarlig krönika om djurhållning och konsumtionsmakt, något som upprörde ett flertal lyssnare. Jag har försökt utröna orsaker till att det kunde passera så obemärkt när jag satt i P3-studion med Soraya och var grov i munnen som få, men väcka så mycket upprörda känslor nu. Det här är mina teorier:
1. Lyssnarkretsen
Naturligtvis är det skillnad på P3 och P4. P4 har en äldre lyssnarkrets, ska vara småputtrigt och trevligt och jag och Sjuhärad Direkt är varken småputtriga eller trevliga. Det väcker känslor och upprör när snuskiga ord helt plötsligt befinner sig i bakgrundsputtret. Jag tror att det är största anledningen.
2. Relevansen
På P3 var smeknamnet något som växte fram, genom mina ständiga uppdrag att analysera sexdebatt och min vulgaritet (minns uppdraget där jag skulle ta fram nya psalmer och döpte en till O store Gud, vi tackar dig för petting, vill inte ens tänka på vilka reaktioner det skulle få på P4). Det var väl förankrat när Soraya började slänga ur sig mitt smeknamn och det fanns en tydlig relevans. Det gjorde det inte Sjuhärad Direkt. Det gavs en kortförklaring, att jag debatterat sex en del och varit grov i munnen, men det var jag inte i programmet i övrigt. Istället krönikörade jag om någonting helt annat.
3. Omgivning och makt
Jag tror också att det spelar in att när Soraya kallade mig för Knull-Elin var det en annan ung tjej i samma ålder. När Mikael gjorde det i Sjuhärad Direkt var det en medelålders man till en ung kvinna. Mer än en maktobalans mellan oss där, som gjorde att det plötsligt uppfattades som snuskigt och hotfullt på ett helt annat sätt. En underliggande ton har handlat om att jag är ett offer, att jag inte förstår bättre, att det är sorgligt att en flicka som jag går runt och kallar mig själv för något som associeras till hora. Det är naturligtvis också en fråga om lyssnarkrets, men jag tror även att i vilken kontext som det förankrades, med vem, spelar in. Det blir helt enkelt rätt mycket snuskgubbe över Mikael Olmås och offer över mig, till skillnad från när en annan ung tjej kallade mig för det.
4. Kön
Jag har lekt med tanken på vad som skulle hända om min, betydligt mer sexdebatterande pojkvän, gick runt och presenterade sig själv som Knull-Gustav. Skulle han uppfattas som offer? Som förtryckt? Skulle man utgå ifrån att han betecknade sig själv som hora, som madrass och någon som är lätt på foten? Jag tror inte det. Jag tror att det är just i en kvinnlig kontext som det blir laddat och offerlampan tänds, som reaktionerna genast blir åt hora-hållet. Flera som reagerat menar att jag går ärenden åt de som kallar tjejer för hora på skolgården, att jag legitimerar och utökar det maktspråket.
Jag tycker naturligtvis helt tvärtom. Knull-Elin har ingenting med hora att göra. Det har heller ingenting med offer att göra. Ni som reagerat: Hur skulle ni reagera på Knull-Gustav?
Jag vet att det finns ett ok av maktspråk rörande kvinnlig sexualitet att frigöra sig från. Jag tänker aldrig mer ställa upp på att bli kallad hora, fitta eller någonting annat mot min vilja.
Men jag tror också på att ta makten över språket och fylla det med positiv innebörd. För mig är inte Knull-Elin vare sig hora, förtryckt eller offer. Hon är en jävligt frispråkig tjej, som säger vad hon tycker, är grov i munnen när hon känner för det och don’t give a fuck om hon tar för mycket plats eller gör folk obekväma. Hon tycker inte heller att hon ska bli tagen på mindre allvar som debattör och intellektuell bara för att hon slänger sig med vulgo-ord, tramsar, upprör och använder ordet knulla. Hon är fortfarande en lika smart och tänkande människa ändå.
Om det är det som ni har problem med får ni fortsätta ha det. Jag kommer att fortsätta i samma andra.

Fotnot: Min första krönika finns både att lyssna på och läsa, samt min Elins-gata, finns här.

Det var en väldigt speciell upplevelse att föreläsa på Stadsbiblioteket igår. Jag kan mitt ämne, jag hade inga problem att prata för de nickande lärare och skolsköterskor som satt där, jag är säker i min roll som talare och gillar att föreläsa. Jag känner mig inte särskilt modig som pratar om alla mina år med självskadebeteende och ätstörningar. Det är en del av mitt liv och jag vill berätta om det, jag känner mig säker i rollen att ha tankar att förmedla kring det.

Det som gjorde det hela speciellt var snarare att omkring en tredjedel av publiken var sådana som känner mig. Gustav, Karin, Agnes och Anders. Bästa vänner, expojkvän, expojkväns nya, bekanta, gammal fling, pojkväns kombos och min egen kombo. Människor jag känner på olika sätt, olika mycket. Det blev en större upplevelse av katharsis och reflektion när jag talade inför människor som känner mig.
Förutom en föreläsning blev det också en offentlig reflektion. Flera saker blev plötsligt tydliga. Jag och bästa vännerna fortsatte prata under den efterföljande ölen. Somliga saker blev ännu tydligare. Mina vänner har en förmåga att sätta ord på inte det jag vill höra, men det jag behöver höra.
På vägen hem plågade jag en Gustav med ryggont, fylla och trygghet med att fortsätta prata om sensibilitet, ansvar och duktighet. Inte minst utifrån Isabelles, Isobels och Julias inlägg.

Jag har redan skrivit om mitt eget uppror mot perfektionismen. De år då jag jobbade monotont och oinspirerat, drack en hejdlös massa öl, härjade runt och lät disken ligga. Det var ett sätt för mig att komma ur destruktiva mönster, det var definitivt ett led i på riktigt komma ur ätstörningarna. Att bara släppa kontrollen. Ha en tidsfrist av ett vanligt 9-5-jobb, öldrickande, sunklägenhet och mindre genomtänkta relationer. Relationer där jag sket i känslomässigt ansvar, där jag sårade många djupt, bara för att det var så himla skönt att bara bry mig om mig själv för första gången i mitt liv.
Men i längden höll det inte. I grunden är jag jättekänslig, ansvarsfull, duktig och extremt strukturerad. Framförallt är jag förbannat tråkig.

Det känns dubbel att jag avslutade gårdagens föreläsning med att prata om det farliga i duktighetsbegreppet och komplimanger kopplade till prestationer och nu skriva någonting till duktighetens försvar. Perfektionskrav och duktighet har varit både mina allierade, mest älskade begrepp och mitt livs värsta nemesis.
Det jag skriver handlar kanske inte så mycket om duktighet, som rätten att tillåta sig själv att lägga sig på sin egen individuella nivå och handla därifrån.

Det finns ett ord som jag har fått höra oftare än ”duktig” om mig själv och det är ”tråkig”. Jag har levt nära väldigt många excentriker som fått uppmärksamhet och stått i centrum, tankspridda och charmiga människor, ta dagen som den kommer-folk.
Då blir man lätt tråkig. Framförallt när man själv alltid har lärt sig att ta ansvar för sig själv och aldrig låta någon annan ta ansvar för en. Framförallt när man är konstant orolig, behöver ha kontroll över situationen och sitt liv och lätt blir nervös. Jag tror alla i min närhet, excentriker eller ej, har kallat mig tråkig någon gång – utom möjligen den perioden då jag faktiskt struntade rätt mycket i mitt liv.
Det är klart att man inte är så jävla wild and crazy när man har ett abnormt strukturschema (numera known as retardschemat) på kommande sju veckor på sin vägg och utöver detta dessutom har ett veckoschema och oftast även ett dagsschema.
Eller när man inte kan gå på efterfest eller däcka någonstans, för att ens sömnproblem gör att man inte kan sova om man inte känner sig trygg och gör det farligt att vända på dygnet.
Eller när man måste äta på regelbundna tider för att man annars riskerar att inte äta alls på en hel dag.
Eller när man inte fixar att gå ut och supa halva natten, sova tre timmar och sedan gå till jobbet för att ens hjärna inte funkar då och ens kropp har tagit så extremt mycket stryk av alla år av ätstörningar, stress och oro att den på en gång lägger av. Man svimmar, man får ont i kroppen, man pallar inte.
Eller när man inte är sugen på att ligga, för att man inte kan sluta tänka på att man inte avslutat dagens att-göra-lista eller oroar sig över elräkningen.
Eller när man inte gillar att bada på djupt vatten, inte klarar av att planka på spårvagnen, resa obokat, inte planera semestrar i förväg, hatar bara tanken på att backpacka omkring i en annan världsdel, missa en tenta, vara sen med en deadline eller egentligen vad som helst.
Jag har fått höra att jag är tråkig i alla dessa lägen och oändligt många fler. Alltid den förnuftiga, den vuxna, den som tänker på att det ju är en dag imorgon också och måste ha det sorterat och strukturerat omkring sig för att överhuvudtaget kunna tänka.
Och någonstans där ligger den delen som handlar om min egen tråkighet. Jag måste ha struktur, rutiner, regelbunden träning, sömn och mat för att fungera. Jag måste ha relativt städat, ordnat och schemalagt omkring mig för att kunna tänka.

Det är ett konstant kaos inuti mitt huvud. Det finns ingen avstängningsknapp.
På den här förmiddagen har jag hunnit med en fantastiskt intressant föreläsning om 1800-talets syn på sexualitet och onani, ett seminarium om Foucaults Övervakning och straff samt Sexualitetens historia och ett samtal med en gammal vän om religion och Humanisterna. När jag åker hem håller min hjärna på att sprängas för jag vet inte vart jag ska ta vägen av alla tankar som flyger.
Om jag inte hade benkoll på räkningar, lägenhet, papper, sömn, mat och träning skulle jag gå under. Då skulle kreativiteten omöjliggöras. Och där är man väl helt enkelt olika.
Jag lever ett extremt intensivt liv, med egentligen alldeles för mycket att göra konstant, och jag har valt det själv. För att livet och alla saker som jag gör är så jävla intressanta och roliga att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar inte längre om duktighet när jag säger ja till mer jobb, uppdrag eller läser en kurs till, utan att det är så förbannat roligt. Men förutsättningen för att kunna göra det är att mitt liv är extremt ordnat runt omkring mig. Och att jag titt som tätt är hon som säger nej till alkohol, bangar fester eller inte orkar ses, för att vila huvudet.

Men det är ju en aspekt. Gällande ansvaret för andra, handlar det för mig om någonting helt annat. Det handlar inte om att jag vill överföra min ambitionsnivå eller höga tempo på andra, inte heller av omsorg för andra på det mer direkta sättet. Jag gör det heller inte ur ett martyrperspektiv, som någon kommenterar i Isobels inlägg, även om det naturligtvis funnits sådana stunder.
Det är bara det där med sensibiliteten. Som alltid har funnits. Som min klokaste bästa vän hade som tänkbar anledning till att jag snappade upp oro och kroppstankar i tidig ålder. Som gjorde mig helt oförmögen att prata om hur jag mådde, hellre skar upp mina armar, för att jag inte klarade av att lägga ansvaret kring mitt mående på någon annan. Viljan och hårdheten mot mig själv gällande att inte vara andra till besvär är fortfarande min akilleshäl i alla nära relationer.

Sensibiliteten har också gjort mig oförmögen att skapa distans mellan mig och andras mående. Det handlar inte om att jag tar ansvar av något slags duktighetsideal, det handlar om att jag mer än gärna gör saker för andra för att jag är så förbannat orolig för dem. Jag kan inte skilja mitt mående från andras.
Ringer jag läkare åt dig är det för att jag inte står ut med min egen oro över dig. Kontaktar jag CSN för din skull är det för att jag inte klarar av att du inte fått ditt studielån än. Städar jag efter dig är det för att jag mår dåligt över att du mår dåligt över hur ditt hem ser ut. Jag måste ordna åt andra, för det är mitt sätt att slippa oroa mig över dem.
Som jag skrev i föregående inlägg: Hur mycket ansvar har vi för varandra?
Jag har inga gränser i mitt ansvarstagande. Vilken däremot varken gör mig till en bra lyssnare eller tröstare per automatik.
Gråter du är det större risk att jag också börjar gråta, än förmår lyssna. Är du arg är det större risk att jag får skuldkänslor och försöker göra rätt, istället för att kunna ta din ilska. Är du nedstämd, blir jag också nedstämd.
Ibland tar jag inte ansvaret. För att det helt enkelt inte går. Som förra veckan då jag gick in i en emotionell vägg, vilket var en direktkonsekvens av många månaders oro för min och andras kärleksrelationer. Som då jag sa upp bekantskapen med andra tjejer som också hade tendenser till ätstörningar. Jag kunde inte hantera det. Det tar ibland över mig.
Och ska man göra en genusanalys av det finns det väl generellt en uppfostran kring tjejer som uppmuntrar den formen av sensibilitet och lyhördhet för andra människors känslor och sinnesstämningar. I mitt fall beror det förmodligen på en kombination av personlighetsdrag och genus.

Slutpoäng, för det finns en sådan, är att jag samtidigt nått en punkt då jag vägrar skämmas över vare sig min tråkighet eller känslighet. Det har blivit, är fortfarande, ofta destruktivt. Men samtidigt mår jag fantastiskt bra av att vara tråkig. Vem äger problemet?, som min pappa brukar säga och när jag är påstått tråkig är det inte mitt problem. Jag har slutat känna avund och mindervärdeskomplex gentemot människor som är sådär tankspridda, galna och förvirrade. Jag fungerar inte så.
Sensibiliteten är i grunden också någonting gott. Det har gjort mig förbannat lyhörd och inte minst utvecklat andra förmågor, som mitt skrivande och mitt politiska tänkande. Jag tror också att det stundtals gör mig till en fin människa att ha nära. Jag skulle inte byta bort något. Jag är hellre ett urtråkigt och överkänsligt geni än ett förvirrat och galet. Det är det enda sätt som jag kan leva på.

Fotnot: Bilden föreställer alltså de senaste sju veckornas retardschema på min vägg.

Jag läser Louise kommentar om avsaknaden av ett etablerat sismance-begrepp. Samtidigt fikar jag med Agnes och pratar om nära vänskap mellan kvinnor, mindre toleransnivå för män som tar plats och läser hennes inlägg med det underbara T.I.-citatet om att bli kompis med gamla raggs/exkillars tjejkompisar och flickvänner.

För mig är det helt obegripligt att sismance-begreppet inte existerar på samma nivå som bromance-begreppet, samtidigt som det är ett uttryck för en mängd olika saker. Jag ska försöka bena ut de olika beståndsdelarna.

Först och främst, någonting om min bakgrund: Jag har betydligt lägre toleransnivå när det kommer till män som tar plats än kvinnor som gör detsamma. Jag får ofta höra att jag är dryg, sarkastisk och kör med härskartekniker av män som ser sig själva avbrutna, ifrågasatta och ironiserade när de går igång i långa monologer om sig själva. Det stämmer att jag ofta är ganska dryg mot män. Det innebär inte att jag inte respekterar, älskar och beundrar många män och har flera killbästisar. Men generellt har jag ändå inte samma utrymme för tolerans när det kommer till killar som tar plats än tjejer som gör dito.
Det där kan naturligtvis hänvisas till en barndom som duktig, tystlåten tjej som placerades mellan bråkiga killar för att hjälpa dem med skolarbetet och lugna ner dem. Kära lågstadielärare, med din könsstereotypa och missgynnande pedagogik, du närde en feminist och en argbigga i ditt klassrum.
Det kan också hänvisas till en högstadieperiod då jag försökte ta plats med mina tjejkompisar. Vi gjorde bland annat skol-TV. Det var skitroligt. Redan då var media som uttrycksform något som jag älskade. Jag gjorde de mest bisarra reportagen, som en parodi på Radiotjänsts TV-avgiftsreklam. Jag kallade den Runktjänst och lät skolans populäraste kille bli påkommen med att runka på en av skolans toaletter. ”Har du inte betalat din runkavgift?”, sa jag med vänlig speakerröst och räknade upp grannbyarna som ställen där det var skärpt runkavgiftskontroll just nu. Urbarnsligt, tokroligt. Ingen skrattade. Alla buade.
I nästa inslag hade skolans populäraste killar fått göra ett inslag som bestod av att en av dem kissade i skolbassängen samtidigt som han fes. Alla skrattade och applåderade.
Redan där minskade min tolerans. Jag kämpade så in i helvete för att få synas och visa hur smart och rolig jag var, under de villkor som jag vågade ta plats inom. Det spelade ingen roll. Jag var ändå tjej och konstig och absolut inte rolig.
Inspelande i min starka förkärlek för sismance är väl eventuellt också min läggning. Jag var lesbisk under större delen av gymnasiet, hade många lesbiska erfarenheter innan jag ens låg med en man. Definierar mig fortfarande mer som flata än som straight, övervikten av manliga one night stands de senaste åren tyder mest på obalansen mellan utbud och efterfrågan.
Inte så att jag inte älskat män och älskar nuvarande man. Rent attraktionsmässigt är det ändå lättare att tända på tjejer än killar för mig.

Hur mycket den bakgrunden spelar in vet jag inte, men det gör mig så jävla tvärförbannad så fort man negligerar såväl kvinnlig, djup vänskap, systerskap, sismance och attraktion genom patriarkala myter om att kvinnor konkurrerar och förstör för varandra, tjejer kan inte leka tre, tjejer hånglar för att kåta upp killar och tjejer snor varandras utrymme.
Det gör mig djupt sorgsen när jag hör kvinnliga bekanta prata om sina svårigheter att bli vän med nya tjejer, att de ser dem som konkurrens på en attraktionsmarknad eller tycker att de lätt tar för mycket plats.
Jag blir ledsen av att mitt hånglande, med många av alla de kvinnliga vänner som jag har, reduceras till kompishångel, när det handlar om något djupare än så. Det gör mig trött att Katy Perry-myten lever och frodas, oavsett om den har relevans i verkligheten eller inte.
Med många av mina kvinnliga bekanta finns ett starkt band. Jag tror varken på biologi eller delad erfarenhet, vi har bara någonting som knyter oss väldigt nära varandra. Ingen konkurrensutsättning, rum där man får tala till punkt, djuplodade samtal utan hävdelse. Det uppstår en intimitet, en ömhet och en attraktion baserad på närhetskänslor och intellekt.
Precis som antikens män såg sina intellektuella filosofhomie-relationer som den högsta formen av relation, kanske våra tidigaste exempel på bromance, ser jag de band som jag knyter med dessa kvinnor som högre stående än någon annan relation. En sismance går inte att förklara.

Jag blir ständigt förälskad i nya människor. Mellan förälskelsen som slutar i ett sexuellt förhållande och förälskelsen som slutar i djup vänskap finns en oerhört vag och odefinierad gräns. Jag vill inte dela upp mina relationer på det sättet. Jag kommer på mig själv med att tänka på nya vänner med samma intensitet som nya sexuella och amorösa relationer. Alltså går mina fysiska och sexuella erfarenheter med många av mina sismances varken att reducera till förminskande och otympliga begrepp som ”kompishångel” eller ”fyllegrej”. Snarare handlar det om en fördjupad ömhet och en gemensam attraktion. Ibland är det sexuell attraktion, ibland bara ett sätt att uttrycka min kärlek för människan ifråga.
Eller som en av mina vänner i mitt tjejgäng sa, efter att några av oss återigen hade hånglat på en fest: ”Det är liksom inte sjuttonåriga tjejer-hångel i syfte att väcka uppmärksamhet eller experimentera. Det handlar bara om att jag älskar er så jävla mycket att jag vill vara er så nära som det går.”
Jag tror verkligen inte på ett universellt systerskap, lika lite som jag tror på en enhetlig feminism. Jag tror inte på att backa upp andra kvinnor för sakens skull. Men det gör mig på riktigt förbannad när det ses som självklart att kvinnor ska konkurrera (framförallt om män) och myter om kvinnor som sabbar för varandra fortsätter att spridas.
Lika tröttsamt är det att sismance-begreppet inte tas på samma dignitet och allvar som bromance.

Samtidigt flirtar bromance-begreppet på ett helt annat sätt med myten om mäns icke-personliga relationer till varandra. Där man framförallt ryggdunkar i karriärsyfte och för att på individnivå komma framåt, men knappast av kärlek och ömhet till varandra. Där minsta överträdelse av intim och rentav sexuell karaktär riskerar att rasera den heterosexualitet som fortfarande är så oerhört viktig för mansrollen.
Där två män som hånglar eller uttrycker attraktion för varandra blir en helt annan sak än två kvinnor som gör detsamma. Och där män i min närhet, oavsett hur feministiska och queera de utger sig för att vara, fortfarande ständigt hävdar sin heterosexuella läggning och drar en tydlig närhetsgräns med sina killkompisar.
Jag vet inte hur många gånger som har tvingats sitta och höra män beklaga sig över hur tråkigt det är att de är heterosexuella och de önskar verkligen att de kunde tända på män, men det gåhåår ju bara inte.
– Try harder!, fräste jag en gång till en kille som jag var på väg att gå hem med, som satt och beklagade sig över sin heterosexualitet, och jag blev anklagad för kontraproduktivitet med tanke på mitt syfte med honom för kvällen.
Men det gör mig frustrerad att mansrollens starka anknytning till heterosexualitet och bögnoja fortfarande existerar så starkt. Även bland de killar som jag känner som mer än gärna frontar med queerness och öppenhet går en stark gräns. Det är okej att leka lite med mansrollen så länge man bara flirtar med, hånglar med och knullar med tjejer samt bedyrar sin heterosexuella läggning. Jag känner få tjejer som inte definierar sin sexualitet på en vag skala, funderat över sin sexuella läggning, hånglat med någon av samma kön eller haft sina bicuriousutsvävningar. Jag känner nästan ingen kille som gjort samma sak. Antingen är du bög eller så håller du käften och håller dig till tjejer.
Bromancebegreppet visar mer än någonting annat den tydliga gränsen. Nära vänskap mellan män är okej, så länge det tydliggörs att det inte finns någon fysisk attraktion inblandat. Det finns en vag analogi med sättet att behandla samkönade relationer förr. Mäns sexuella relation var stigmatiserade och förbjudna. Kvinnors sexuella relationer fanns överhuvudtaget inte. Jag och en gammal lärare, som forskar kring sexuell identitet, hade ett roat samtal om det häromdagen. När två gifta kvinnor gick ut i skogen och snuskade loss var det enda hotande att det kunde komma en man och joina. Att ligga samman med en man var sodomi. Att ligga samman med en kvinna var bara bondesamhälle-sismance och tjejlek.

Det är tråkigt att vi inte har kommit längre än så. Jag vill se ett upphöjande av kvinnlig vänskap och ökad acceptans kring flytande relationer. Lika mycket vill jag se att sismance-begreppet blir taget på allvar och att de där myterna kring tjejers konkurrerande slutar att spridas. Blir du backstabbad av en tjej – skyll inte på hela kvinnosamhället för det (lika lite som man måste bedyra systerskapets upphöjda roll för att man träffar kvinnor som pushar en). Om du känner dig hotad av tjejer, försök att reda ut det hela och konfrontera dina känslor, istället för att ta det för givet.
Till sist, till alla bromances: Bara hångla loss någon gång. Sluta beklaga er över er oh så tråkiga heterosexualitet. Try harder. Ta steget bortom sodomistämpeln och bögnojan. Det är faktiskt på tiden nu.

I förmiddags hörde Aftonbladet Debatt av sig och undrade om jag kunde skriva någonting om ungdomars sexvanor på nätet, med anledning av Ungdomsstyrelsens rapport som läggs fram idag.
Det kunde jag.

Ett av de inlägg i min bloggbok som mamma opponerade sig emot var det om när jag gjorde uppror mot mina duktighets- och perfekt kvinna-ideal. Hon tyckte att det kändes obekvämt att alla kunde läsa om hennes långkalsonger och svordomar. Jag bad henne låta det vara, då det är en av de viktigaste texterna om min personliga utveckling och hur mycket det har betytt, om en av de viktigaste sakerna som mamma inspirerat mig med och om min helhetssyn på människan.
Nu när jag ser tillbaka på det, ser jag hur jag fortfarande tampas med det. Agnes skriver om den perfekta kvinnan som hon kämpar för att skrapa fram lite mänsklighet ur och jag vet precis vad hon menar.

För oavsett om mamma uppskattar det eller ej var det bland det mest fascinerande som barn att se hennes förvandling. På vuxenfester då hon helt plötsligt var en främmande mamma som konverserade i diskret läppstift, högklackat och med en vänlig, saklig ton. När hon kom hem från möten med kavaj och doftade parfym. Den officiella mamman, som inte var min egen utan världens. Lugnet som spred sig i mig när hon kort efter hemkomsten hade bytt om till mjukisbyxor, tagit bort läppstiftet och börjat tjata på mig och min syster om att vi väl kunde spela lite Mariocart ihop innan läggdags. Min mamma.
Besattheten av mänskligheten under ytan har präglat mig. Jag är fortfarande fascinerad av människors officiella ansikten och deras privata jag och framförallt somligas förmåga att så osvikligt skilja dem åt. Alla människor som jag på riktigt har fallit för har uppvisat samma drag av ett lyckat yttre och ett osäkert inre. Varje gång jag möter någon som självsäkert visar upp sig själv och har ett imponerande CV kan jag inte låta bli att vilja gräva i dem. Pilla under huden, hitta de där såren. Få dem att tappa det yttre ansiktet och blotta allt som rör sig under det.

Det där med att bli perfekt gav jag upp. Det är inte som om jag inte varje vecka tänker att jag borde bli smalare, duktigare, lugnare, ta lite mindre plats, dricka mindre alkohol, inte härja så mycket och vara lite bättre på monogami.
Men beefen mellan den eviga ambitionen som dömer ut den jag är förlorar alltid mot hon som tycker att det är lite för roligt att vara sig själv. När mina vänner pratar Internetnojor och bakfylleångest ser jag oförstående på dem. Skulle jag gå runt och ha ångest över allt som jag skriver på Internet eller säger och gör på fyllan skulle jag gått under för längesedan. Det är bara att acceptera och embracea, så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.

Istället kommer hotet från ett annat håll. Kvinnor, naturligtvis alltid bara kvinnor för att göra det extra ofeministiskt sunkigt, som upprätthåller den där distansen i sina texter. Som är osvikligt intellektuella, distanserade och analyserande. Jag vill så jävla gärna vara Therese Bohman. Jag är så fruktansvärt rädd för henne, för hon punkterar alla mina tillkortakommanden. Hennes texter är de svala konverserande på festen och jag är den svettiga gaphalsen som inte kan hålla mig på rätt sida om det officiella.
Jag har försökt, men likt förbannat kan jag inte låta bli att röra runt i det fula, smutsiga och mest privata i mina texter. Jag kan inte sluta dra tiotusen flåsiga snuskskämt på Twitter eller säga kuken i radio så fort jag får chansen. Heller kan jag inte låta bli att lägga ut sexreferenser och snuskord i bloggen så ofta som möjligt.
Andra som jag har varit livrädd för är till exempel Isobel. Vad jag önskade, långt innan hon läste min blogg, att jag också fick vara överintellektuell, sval och naturligt blond. Sedan började vi prata, träffades vi och jag upptäckte att hon inte var så hotfull. Faktiskt ingenstans. Istället upptäckte jag en människa bakom de intellektuella orden, i kombination med alla de smarta orden, som på inget sätt kontrasterade mot dem, utan fördjupade dem och henne. Allt som jag betraktat som hotfullt och allt annat som jag nu såg hos henne blev nu sådant som jag började älska henne för.
I våras var jag framförallt rädd för Agnes. Hennes överjävligt vackra, intelligenta betraktelser. Hennes träffsäkra cynism och bittra svalhet. Hennes distans till tillvaron, till sig själv och sina medmänniskor. Hennes perfekta läppstift på varje bild, hennes koll på varje klubb i staden och musikreferenser. Hon var exakt så distanserad som jag aldrig lyckas bli. Ställd mot henne kände jag mig som en världskramande flåshippie med knullreferens-tourettes.
Så började vi prata och sedan träffades vi också och någonstans mellan shots, förtroliga samtal, hennes läppstift utsmetat på mig och folköl i en säng till ljudet av hennes guilty pleasure-playlist blev så också hon en människa. Ingenting som motsade det officiella, bara fördjupat. Allt som jag betraktat som hotfullt, men också allt som jag såg nu när hon låg utslagen i en säng med en folköl, var sådant som nu fick mig att bli spontanförälskad i henne.

Och någonstans måste jag fortfarande lära mig det där. Om att mina texter och mitt officiella jag är som det är och ojämförbart med andras. Om att det finns många olika sätt att vara oficiell och privat på.

Ivar skrev häromdagen om Dirty Diaries och framförallt om Joanna Rytels bidrag, vilket också efterföljs av en lång och intressant diskussion i kommentarerna.
Men jag håller inte med.
Jag tycker inte om etiketten feministisk porr. Jag tycker att det är tråkigt att Dirty Diaries till varje pris ska marknadsföras som ”feministisk”, som någon form av kravmärkning. Mycket mer intressant hade det varit att helt enkelt konstatera den som alternativ porr eller en annan take på pornografiska skildringar helt enkelt.
Så fort någonting får etiketten feministisk ska väldigt mycket läsas in. Sexskildringar är politiskt, sex är politik, men att sätta en politisk etikett på det hela stjälper mer än hjälper.
Nuff’ said om det.
Jag håller hursomhelst inte med Ivar om att det mest tabubelagda skulle vara att säga att man tittar på porr. Oavsett kön, det är inte särskilt tabubelagt längre. Snarare får man, framförallt som kvinna, gärna framhålla att man gillar porr. Man vill inte uppfattas som en frigid könsmaktsordningsfeminist utan liberala tankar. Jag tror inte att det är en slump att flera av regissörerna i Dirty Diaries har framhållit att de konsumerar ”vanlig” porr och att de inte ser den som främst kvinnoförnedrande, utan mest tråkig och fantasilös.

Jag skulle vilja påstå att mer tabubelagt än att säga att man gillar porr idag är att uttrycka tankar enligt den 90-talsfeministiska doktrinen om könsmaktsordning. Om porr som kvinnoförtryck till exempel. Vilket jag personligen är tacksam för, fuck no att jag vill tillbaka till en tid då den feministiska rörelsen låg jävligt nära kristdemokraterna i sina krav på porrförbud, avsexualisering av det offentliga rummet och förövare/offer-tankar.
Samtidigt har den mer queerteoretiskt, liberalt lagda feminismen ett stort problem i sin vaghet.
Det finns få akademiska discipliner som dras med så mycket fördomar som genusvetenskap (även om det inte är en disciplin i traditionell bemärkelse, utan mer ett tvärdisciplinellt ämnesområde under utveckling). Så många verkar tro att man sitter där och uttrycker klara svar om patriarkatet och manssamhället. I själva verket har jag aldrig varit med om en ängsligare kontext än seminarierna på genusvetenskapen. Fina ord och problematiseringar före dogmer och disciplin. Genusvetenskapen idag är den liberala feminismen i ett nötskal.

Just därför älskar jag Joanna Rytel. Därför valde jag henne att skriva om när Johan Miderberg bad mig gästblogga för Saker som inspirerar förra sommaren. För att hon inspirerar mig i all sin kompromisslöshet, provokation och brist på rädsla och ängslighet.
För detta är jävligt grundläggande om Rytel: Hon är en provokatör. Jag tror inte att det är ett medvetet drag att ständigt provocera. Det är hos oss som blir provocerade som det ligger.
Hon är en reinkarnation av Valerie Solanas Scum Manifest. Man blir skitförbannad, chockad och undrar om man verkligen får göra, säga och tycka såhär. Sedan inser man att de här orden har uttalats så förbannat många gånger av manssamhället om kvinnor, men då ansetts som filosofi och god litteratur. Eller en del av kulturen, som man får lära sig att leva med.
Ivar har också ett sakfel gällande Rytels konstverk om hennes relation med en svart man. Jag såg filmen på Göteborgs Konstbiennal för ett par år sedan och satt, som alltid, och gapade och undrade om man fick vara såhär postkolonial och sexistisk. Sedan insåg jag att hon bara uttryckte tankar som finns där, i det där lagom klädsamma vurmandet för svarta män av vita kvinnor. Hennes beskrivning av konstverket var just en kritik av det postkoloniala begäret och ett ifrågasättande av maktstrukturer, där den vita kvinnan tar sig rätten att exotisera den svarta mannen. Hela hennes konstverk var en tjugo minuter lång sammanfattning av begreppet intersektionalitet, fast jävligt in your face och inte teoretisk.
Till Dirty Diaries har hon gjort en film där hon blottar sig för män. Inte i syfte att behaga, utan att äckla. Jag förstod hur diskussionerna skulle gå. Skattepengar går till manshat. Rytel visar att feministerna hatar och vill hämnas på män. När vi intervjuade henne i Kvällspasset för några veckor sedan frågade jag ängsligt om just detta. Vad kommer männen som redan är anti feminism att säga om detta?
- Det skiter jag i, svarade hon, jag är inte ute efter att uppfostra idiotiska män i jämlikhetstänkande. I så fall ska jag ha jävligt bra betalt för det.

Och det finns någonting jävligt inspirerande i den kompromisslösheten, i det svaret. En motvikt till alla ängsliga, liberala texter som bedyrar att båda könen lider lika mycket av könsroller och ojämlikhet. Vaga formuleringar, problematiseringar, inte vara för arg eller för kritisk. Helst inte använda ordet patriarkat. Och så bedyra att man gillar porr, sex och prostitution är på sin höjd problematiskt och ständigt försöka nå någon fucking konsensus.
Den liberala feminismen älskar konsensus.
Joanna Rytel bjuder inte på någon konsensus. Hon skiter i förbannade antifeminister eller sårade feministiska män som ser sig ofrivilligt påhoppade. Hon gör feminismen en fördjävla otjänst och jag älskar henne för det.
För mitt i ens fina ord och ens närmande av slutsatser och problematiseringar i alla ens lagom arga krönikor och bloggtexter finns det ju någonting annat. Dagar då jag får mail från tjejer som blivit utsatta för grova våldtäkter, då min vän inte vågar vistas i sin lägenhet för att mannen mitt emot blottar sig för henne och polisen kan inget göra eller min närmaste granne håller på att slå ihjäl sin flickvän och polisen dröjer alldeles för länge.
Då är jag fan inte så jävla sugen på att försöka finna konsensuslösningar på jämställdhetsproblematik. Då är jag fan så jävla mycket mer sugen på att skaffa ett vapen och prickskjuta män i ballarna.

Det finns en enda kvinna i Sverige idag som uttrycker någon slags feministisk provokation. Som är fullständigt kompromisslös och gör alltifrån att skriva krönikor om att hon vill bränna sin expojkväns könshår till att blotta sig för män på en tunnelbanestation. Jag älskar henne för det. Hon är min ventil. Mitt bland grova våldtäkter, misshandel och blottande män tycker jag att ni killar faktiskt kan leva med henne, utan börja böla om hur jävla förtryckta och utsatta för sexism ni känner er så fort hon öppnar munnen eller gör någonting.
Jag behöver henne. Vi behöver henne.

Det fanns så oerhört mycket mer som jag ville skriva om gymkultur, idrott och genus. Men det som fick plats på 2800 tecken till dagens VK var följande:

I skuggan av löparundret Usain Bolt stod, under det nyligen avslutade VM i friidrott, en 18-årig sydafrikan. Caster Semenya, världens snabbaste kvinna på 800 meter, fick en annan respons än den manliga löparen. Fokuset kom snarare att ligga på hennes könstillhörighet än på hennes faktiska prestationer.

Jag är ingen elitidrottare. Däremot har jag hittat min fristad på gymmet. Jag rör mig mellan spinningsalar, danspass och gymets maskiner som om de vore ett andra hem. Den njutning som jag finner i idrottandet handlar till stor del om en annan upplevelse av min kropp. Inom gymets väggar är den varken kodad, tolkad eller könad. Den är bara min. Det är en form av avslappning att vara helt fokuserad på känslan av sin kropp, istället för tolkningar av den.

Trots det är varken idrotten, på elitnivå, eller gymet, på motionärsnivå, okönade platser. Tvärtom. Fastän kroppen tillåts prestera utanför normer och bara vara i sin fulla kraft i just motionerandet, är normerna sällan så starka som i idrottsmiljö.
Gymet, med dess maskiner och fria vikter, har på senare år genomgått en viss förändring. Från att ha varit en relativt ung, manlig arena är den nu mer uppblandad av såväl äldre som kvinnor. På samma vis har aerobicsalar, med dess dansinspirerande och gemensamma träningspass, varit en arena för kvinnor. Här har mindre skett.
Ett av de mest populära passen på mitt gym är ett styrketräningspass med skivstång i grupp. Dessa träningspass brukar besökas av både män och kvinnor som vill öva upp sin uthållighetsstyrka. De inleds med en kort uppvärmning i form av gympaliknande rörelser i ungefär fem minuter. Nyligen beslutades det att denna korta, men nödvändiga, uppvärmning ska tas bort. Många män hade klagat över att de tvingades utföra ”tjejträning” när det var meningen att man skulle styrketräna.

I boken Den skulpterade kroppen skriver Thomas Johansson, leg. psykolog och docent i sociologi, om gymkulturens genuskonstruktioner. Den visar tydligt hur gymet avgränsas av manligt/kvinnligt, tjejaktivitet/mansdominerat rum. Tydligt blir det också i de närintervjuer som han har gjort, hur stor roll kön fortfarande spelar. Det finns en stor skillnad i vilket ideal man ser upp till, i sin träning, beroende på vilket kön man har. Medan männen efterfrågar stora muskler och starka, resliga kroppar är den kvinnliga ambitionen oftast ett smalt ideal, samt små muskler.

Jag ser Caster Semyana och ser en fantastiskt snabb löpare. Jag känner min egen kropp när jag står med mina sexkilosvikter bredvid männen i gymmet. Könet är underordnat kroppens njutning i att få röra sig. Kroppen rör sig oberoende normer och genuskonstruktioner. Det är synd att den känslan inte uppnås, mer än på ett personligt plan.

Det är en fråga som väcks under sommaren, i olika diskussioner med bekanta och företrädelsevis kvinnor.
Det är en fråga som väcks på ett privat plan, när jag återigen börjar syna mina egna mönster.
Det är det där med duktiga flickor och slackiga män.

Mitt relationsmönster gällande just män följer en ganska tydlig linje. Jag faller obönhörligen för struliga slackers. Det handlar om uteblivna kurspoäng, svårigheter att ta tag i saker som jobbansökningar och annat formellt, no cash på kontot, förkärlek för alkohol och lite allmänna problem med känslolivet.
Varav jag naturligtvis själv skulle kunna skriva under på de två sistnämnda, men i relationerna med sådana män händer någonting. Jag blir så jävla duktig.
Som om jag inte var duktig redan från början. Som om jag inte älskar när de struliga slackermännen kommer in i mitt liv av träningstider, kaloritabeller, strukturscheman, ambitioner och högsta betyg och slänger sig ner på min soffa med en pizza och säger att de har slut på pengar men det ordnar sig nog. Som om jag inte älskar hur hela mitt ordnade liv av kontroll, ambitioner och framgångshets får ett annat ljus och splittras upp lite när jag helt plötsligt äter pizza och knullar istället för att söka en extrakurs och ta en till träningstid.
Klart jag älskar det.
Men ännu mer älskar jag duktigheten.
Det finns ett äckligt bekräftelsestillande i att vara den duktiga. Den som ordnar saker, som är en damage control, som fixar och som bjuder. Om jag la ihop all energi som jag lagt på att försöka ordna saker åt pojkvänner skulle jag komma upp i en hel sommars heltidsvikariat. Om jag la ihop summan för all mat, alla resor, all alkohol eller pengar som jag bjudit på skulle det räcka till ett par nätter på lyxhotell.
Ännu mer bekräftande är det när ännu en av dessa struliga, ofta players, ler mot mig och säger samma sak som de brukar säga: ”Med dig vågar jag vara ärlig. Du är så hård och lyssnande på samma gång.”
De tjejer som jag har dejtat de senaste åren har varit av samma ambitiösa sort som jag. Blivande diplomater och psykologer, reklamare med höga löner, extrakurser och skitbra betyg. Ständiga nojor för att inte duga, stressade och framgångshetsande. Jag skulle önska att jag hade tyckt mer om att mötas i det. Istället har jag känt mig frustrerad över att vara i en relation där jag inte automatiskt blir den duktiga.

Så ser jag mig omkring och upptäcker samma mönster hos många andra. Skitduktiga, råambitiösa medelklassbrudar med universitetspoäng från bra utbildningar, extrajobb som är drivna till tusen med män som har efterhalkande uppsatser, strul med CSN, svårigheter att få jobb och inga pengar.
För en del kanske det stannar vid den där första känslan av förkärlek för att få sin struktur uppriven. Opposites attract och lära av varandra. Kanske älskar man också duktigheten.
Jag känner många singeltjejer som, liksom jag, festat fyra dagar i veckan och kedjerökt. När man blir tillsammans med en slackerman börjar man helt plötsligt påtala hans alkoholkonsumtion, lägger om sina vanor och klagar på hans rökning.
Själv var jag en nitisk pedant så länge jag hade sambo för att sedan gå över till att inneha äckligaste ungkvinnslyan i stan. Det fanns liksom ingen annan där att vara duktig inför.

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.
Vi har jämställda pojkvänner som diskar och tar halva hushållet, som självklart backar upp oss i vår karriärsträvan och hejar på oss. Jag är så fantastiskt glad över att vara med någon som ständigt och outtröttligt backar upp mig, lyssnar på mig, diskuterar med mig och hjälper mig framåt.
Men med alla relationsmönster som påvisar duktig tjej som tar lite för mycket ansvar för sin slackerpojkvän är det svårt att ändå inte se den där jämställda bilden krackelera.
Stämmer bilden är det lika mycket ett problem för båda könen.

På ett privat plan är det här inlägget mest en uppgörelse med mig själv. När jag nyligen stannade upp mig själv i den här relationen såg jag hur jag återigen trillat ner i fällan. Hur mycket gränser jag hade satt upp för mig själv i början som sedan fallit. Några fallna gränser var av godo, men några av ondo smög sig in och så svårt är det ju att skilja dem åt.
– När någon kommer dig riktigt nära börjar du ta för mycket ansvar för den personen och dens handlingar, sa min kloka expojkvän och kom åt någonting som jag inte har kunnat formulera för mig själv.
Med ett avstannat förhållande i dåvarande kris kunde jag på riktigt skärskåda hur mycket av min tankevärld som kommit att handla om honom. Inte på det där sättet som är rätt givet när man älskar någon och lever nära personen. Mina tankar rörde sig nästan uteslutande om oro och försök att ordna för honom. På samma sätt som i tidigare relationer hade jag konstant ont i magen för hans ekonomi, hans jobbsökande, hans exflickvänner, hans skrivande och allt annat.
Jag försökte komma på lösningar på hans problem, smsade av oro för att han var för full för att ta sig hem eller låg med någon tjej som han sårat och som han därför skulle såra igen om han låg med.
Jag hade erbjudit honom pengar, biljetter, ett rum i hans lägenhet och ville hela tiden bjuda på saker. Jag tjatade på honom om att dricka mindre, om att göra mer, söka mer jobb, har du hört av dig till den eller den? Inte minst försökte jag reda ut hans känsloliv, som jag ju oavhängigt är beroende av i läget när vi har en relation, men som inte är mitt att lösa.
Det som känts som en härlig känsla av att vara den som kunde hala fram kontokortet i baren och säga ”jag bjuder baby”, trots att jag knappast har en särskilt mycket bättre ekonomi, och vara den oh so fucking förstående flickvännen i alla trassliga lägen byttes ut mot en fadd känsla när jag insåg att jag var där igen.
Jag hade självmant tagit på mig ansvaret för en annans liv. En vuxen människa. Jag hade återigen tagit till mig lite väl mycket av det där man blir indoktrinerad med: Kärleken är att ge, kärleken ska vara självuppoffrande, i tvåsamheten delar man allt.
Om jag har ett äpple är det naturligt att jag delar det med dig, såklart jag gör, baby och jag delar allt och jag blir en damage control mot allt strul som omgärdar dig för nu är jag in this together with you.
Så låg jag där i badkaret, ensam, en fredagkväll med avstängd mobiltelefon och honom många mil borta. Kände igen mina egna konturer, allt som varit mitt. All min älskade egentid, mina prioriteringar, känslan av att sätta mig själv och mina behov i centrum igen. Jag saknade det så att jag grät.

Jag vill så förtvivlat hitta en väg ut ur det här, på ett generellt och ett oerhört privat plan.
Det här är på inget sätt en text som ger några svar eller ens försöker belysa ett problem som jag är säker på existerar på samhällelig nivå, jag har bara sett tecken i min omgivning på det.
Det här är mest ett försök till diskussion från hon som inte tror på tvåsamhetens heliga, oskrivna regel om att hålla problemen inom relationen.

Hamnade idag i en diskussion på Twitter (var annars) med Johanna Ögren, Julia Skott och Isabelle Ståhl om dejting och regler. Det hela sprunget ur det här inlägget. Nu har Johanna bloggat om saken och tror sig veta att jag kommer att skriva något klokt och bra om saken.

Jag hade ingen aning om att jag ens hade åsikter i ämnet och så starka. Det känns lite som när Liz Lemon i 30 Rock helt plötsligt blir relationsexpert åt alla kvinnor. Nördbruden goes relationsrådgivning.

För det första lever jag fortfarande i något slags chocktillstånd över att så få verkar ha dejtat. Överhuvudtaget! ”Man ligger väl lite och sen blir man ihop”, verkar vara ett vanligt scenario.
Whut? Hur går man därifrån? Och hur kan man hitta så många intressanta personer som man börjar hänga med på så regelbunden basis att man helt plötsligt är ihop? Och hur kan man frivilligt skippa hela dejtingstadiet?
Ut och dejta med er. Sitt och ha tryckt stämning på ett café över en kopp kaffe, drick öl och råka snudda vid varandras händer, skicka kryptiska sms och vänta nervöst på svar, kör filttricket när ni kommit till stadiet ”se film hemma hos någon kanske”, följ tredagarsregler och spelet och what not. Det är roligt. Jag har haft så väldigt roligt när jag dejtat, fastän de flesta dejter inte lett till så mycket mer än en hel del minnesvärda historier.

Men det som gjorde att jag reagerade på diskussionen var just frågan om att dejta flera samtidigt. Om huruvida det var oärligt. För det första får jag väl erkänna att jag också sett ”dejtande som en sport och inte som en möjlighet att komma nära någon” och att det mesta stämmer in på mig. Men för det andra ser jag inte problematiken i att dejta flera samtidigt och inte säga det till den andra.
Framförallt finns en underton av att det skulle vara ett manligt beteende. I beg to differ. Däremot verkar det mycket lättare att falla in i talet om sviniga, oärliga, dåliga män så fort det är en man som gör så.
Jag dejtade fem killar samtidigt ett tag. Jag kände mig varken svinig, dålig eller oärlig. Mest stressad, ärligt talat. Och jag har en känsla av att ingen skulle kallat mig vare sig svinig, dålig eller oärlig. Jag hade nog mest varit en singeltjej som tar för mig eller något annat uppmuntrande. Eventuellt en slampa, oavsett vad man lägger in för värdering i det begreppet.

I talet om de dåliga männen som dejtar flera samtidigt, som ligger runt, som inte hör av sig när de ska och allt det andra ligger en föreställning om de automatiskt bra kvinnorna. De som håller sig monogama, som väntar vid telefonen och längtar efter kärleken. En djupt inrotad föreställning om att kvinnor först och främst är intresserade av kärlek.
Som Katrine Kielos skrev i den här utmärkta ledarkrönikan: Kvinnors lust måste gömmas i romantik.
Det handlar också om en lika djupt rotad föreställning om kvinnor som säljare på sexmarknaden och män som köpare. Isobel skriver såhär: Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.
Kanske finns det kvinnor som verkligen på riktigt är intresserade av att de där männen som de går hem med och ger telefonnumret till faktiskt hör av sig sen. Kanske finns det kvinnor som verkligen inte dejtar i annat fall än att de kan tänka sig att inleda ett förhållande med personen ifråga. I så fall säger jag grattis och shit.
I annat fall tror jag att allt hymleri kring dejtande i många fall handlar om föreställningarna kring att det bör vara något man vill ha ut mer av. Om inte annat så ska man i alla fall sukta efter manlig bekräftelse. Om jag konkurrerar med andra – då måste han ju vara ett svin.
Numera har jag fått ett tvångsmässigt tics så fort jag eller någon i min bekantskapskrets börjar föra de där ändlösa, neurotiska frågeställningarna av typen varför ringer han inte? vad vill han? vill han inte ha mig?
- Vill du att han ska ringa?
- Vad vill egentligen du?
- Vill du verkligen på riktigt ha honom?
Det är numera mina standardmotfrågor, snarare än att ge eld åt den bekräftelsesökande, neurotiska brasan där allting cirkulerar kring honom som den aktiva köparen och henne som den passiva säljaren.

Dessutom tycker jag inte att man kan ta förgivet att man är monogama eller att det finns vissa regler att förhålla sig till överhuvudtaget i relationen, på vilket nivå den än befinner sig, förrän man faktiskt uttalat det. Om du inte vill att han/hon ska träffa andra – säg det. Om du inte vill vara exklusiv – säg det. Förutsättande bygger både på romantiskt vadderade föreställningar om hur saker Bör Vara och på ens egen personliga ingång i relationen. Det leder bara till trubbel om man faktiskt inte reder ut alla de sakerna.
Däri finns också en lika djupt rotad föreställning om att alla relationer bör och ska leda till det monogama förhållandet. Åtminstone är det dit man ska sträva, eftersom alla andra former av relationer hamnar under det i hierarkin. Oavsett hur fint det kan vara att bara dejta eller ligga lite eller att sedermera utveckla en lång vänskapsrelation måste man alltid slåss med föreställningen om att det inte riktigt räknas om man inte är pojkvän/flickvän och monogama med varandra.

Det finns ingenting som Bör Vara på något sätt. Allt är bara sockrade skitföreställningar som har väldigt lite att göra med våra oändligt svåra, men fantastiska relationer som de verkligen är.
Ställ frågorna rakt ut. Var den som är aktiv. Visa vad du vill.
Jag håller med Johanna om att undanhållande är att sätta sig själv i en maktposition. Det är en av anledningarna till att jag anser att undanhållande är den värsta formen av lögn. Men så länge man inte kräver raka svar är det inget fel att undanhålla.
Om han däremot undanhåller information som du ber om, om han ljuger för dig eller träffar andra fastän du inte vill det, om han respekterar dig så lite att han inte håller sina löften eller undanhåller andra relationer – then it’s a dealbreaker, ladies!

Är det synd om kvinnorna nu igen?

Kommentarerna till Ulrika Kärnborgs essä om självskadebeteende kryllar av frågeställningen och förekommer även i mitt kommentarsfält. Detta ständiga fokus på kvinnors lidande.
Den argumentationsform av män i feministiska frågor som enkelt sammanfattas i ett ”Amen virå! Vi har det inte heller så lätt!” verkar omöjlig att frånkomma.
Jag förstår invändningarna mot Kärnborgs text. Både utifrån en illa placerad kritik av allianspolitiken, som hade kunnat bli bra och kraftfullt om kraven på människan i samtiden om hon inte gjort det till enkel kritik av praktisk politik. Men även utifrån att hon delvis missar den subversiva kraft som ligger i skadandet.

Problematiken, både för män och för kvinnor, ligger just i talet kring offer och förövare. Det är ett problem också för de kvinnor, i det här fallet självskärare och anorektiker, som man talar om eftersom tal om offer och lidare passiverar.
Just därför är det så viktigt när Jonathan hävdar det aktiva i handlingen och, som jag skrivit om tidigare, försöken att se skadandet av den egna kroppen som en revolt. Lika viktigt är det att skilja på att skada sig själv och att skada den egna kroppen.

Naturligtvis är det problematiskt att generaliserande tala om kvinnor som vänder inåt och använder sig av sin egen kropp i analogi med ett lika generaliserande tal om män som slåss och vänder frustrationen och ångesten utåt.
Det förbiser såväl självdestruktiva män som skadar sig själva, som kvinnor som slåss.
Men samtidigt är det omöjligt att inte se en statistik som visar på hur oerhört överrepresenterat just självskadandet och ätstörningar är bland unga kvinnor jämfört med unga män. Jag anklagar varken patriarkatet, Alliansen eller skönhetsideal för den statistiken. Men det går faktiskt inte att bortse från faktumet att det idag är en problematik med hög representation av kvinnor, jämfört med män.
Både män och kvinnor har skadat sig själva och svultit sig själva i olika kulturer och tider. I Melankoliska rum skriver Karin Johannisson bland annat om hur självsvält varit något förenat med intellektuella, konstnärliga män. Ulrika Kärnborg tar själv upp lidandets status genom kulturhistorien och Mattias Svensson skrev i ett av vårens nummer av Voltaire om lidandets fortsatta status i vår samtid.
Det är ingen kvinnlig, könsbunden problematik och att utmåla de kvinnor som skär sig själva eller svälter sig som offer är att göra dem och problemen en rejäl otjänst.

Självskadebeteende och självsvält är ingen offerproblematik. Däremot hävdar jag ändå att man måste se det i analogi med manlig ilska och frustration, en form av Fight Club riktad mot den egna kroppen istället för andras och att den i grunden är förenad med vår kulturella konstruktion av kvinnan.
Fortfarande finns en rad outtalade förväntningar och mönster rörande kvinnan. Flera av dem är någonting som självskadebeteende och självsvält tar till sin yttersta spets. Jag ska ta tre exempel:
- Anpassningsbarhet.
Att skada den egna kroppen och använda den för att få utlopp för frustration och ångest är ett anpassat raseri. Det skadar ingen annan, det gör inte nödvändigtvis väsen av sig. Den riktiga kvinnan är vän och anpassningsbar, inte frustrerad och förbannad.
- Självuppoffring och martyrskap.
Den goda kvinnan är någon som offrar sig själv för andras väl. Se exempelvis synen på moderskapet som fortfarande lever kvar och fortfarande har skillnader i synen på faderskap. Eller svårigheterna att förstå kvinnan som någonting annat än brottoffer istället för förövare.
- Kroppen som objekt och palett för kulturella symboler
Kvinnans kropp är aldrig riktig hennes egen. Istället fylls den med symboler, från natur till sexuell objekt till moderskap. Att man använder kroppen för sin egen revolt är i ordning med detta.

Poängen är alltså att den självskadande/anorektiska tar det för långt. Häri ligger också det politiska och subversiva. Till ett visst mått ses det som normalt, bra och legitimt att som kvinna stänga inne sin frustration, försöka kontrollera sin egen kropp med bantning och uppoffra sig själv. När man istället går så långt att man skadar sig själv eller svälter sig har man passerat normalgränsen. Då tar man kvinnorollen till sin yttersta spets och blir sjukdomsstämplad och sedd som icke-normal.
Inom queerteori brukar man tala om det subversiva i drag. Dragqueens/dragkings visar på genusets instabilitet och performativitet genom könsöverskridande överdrifter av det vi anser som manligt/kvinnlig. De passerar gränserna för klädsam manlighet och kvinnlighet. Samma synsätt är överförbart på självskadebeteende och självsvält.
Genom att passera gränsen för den normala kvinnorollen belyses också det sjuka i kvinnokonstruktionen.

Jag håller med Ivar om att det är viktigt att också belysa de problem som män har och inte minst kritisera och skärskåda den hegemoniska maskulinitet, där mannen förväntas behärska sina känslor och stänga inne sin ångest. Men jag tror att det är viktigt, oavsett kön och lidande, att inte fastna i denna ständiga diskussion om vem det är mest synd om och varför vi lider.
Det intressanta är, oavsett kön, vad lidandet vill säga. Om man lyfter ur självskärandet och självsvälten ur sin traditionella offerkontext och istället börjar se det som ett uppror, en Fight Club för att få utlopp för frustration och en aktiv handling tror jag att vi har kommit ett steg på vägen.

Jag skriver om humordebatten efter Bangs nummer på Aftonbladet Debatt idag.

Och här kan man lyssna på Kulturnytt i P1 om Bang, där min text hyllas av Jenny Teleman på ett sätt som får mig att spricka av stolthet.

Det här är väl till er som tyckt att Gustav skriver för lite om vår relation.

Andreas Ottemo är civilingenjör, kulturvetare och pedagogikdoktorand.

För några helger sedan kunde man i GP läsa en artikel om hur särskilt unga blir alltmer beroende av diverse tekniska prylar (den 26:e april, snål-GP verkar inte publicera sin söndagsdel online vad jag kan se). ”Internet är som blodet i kroppen” säger någon, ”I den finns hela livet” säger någon annan om sin mobiltelefon. Telia klassificerar dem i sin marknadsundersökning som en grupp som har ”gjort användandet av tekniken till en del av sig själva”.
Tankarna vandrar osökt till vetenskapshistorikern Donna Haraway och det cyborgmanifest som hon proklamerade för mer än 20 år sedan. I manifestet målar Haraway upp cyborgen – den mänskliga kroppen sammansmält med maskinen – som en feministisk utopi. Manifestet har inspirerat oräkneliga feminister att drömma om en kropp bortom könen, en kropp som med teknikens hjälp kan överskrida könsskillnader och samtidigt utrustas med allehanda tekniska kapaciteter.

Men vad är det egentligen som händer när vi blir närmast oskiljbara från våra tekniska prylar, när de kryper närmare och likt proteser blir nästan en del av våra kroppar? Tja, som så mycket annat som har med kroppen att göra tycks det bli svårt att tänka bort kön.
Produkter som iPods, mp3-spelare, laptops och mobiltelefoner har idag blivit lika mycket modeprodukter som tekniska artefakter. Och som med allt mode har kön därmed kommit att bli en fundamental aspekt av hur sådana produkter formges. Inte på det sätt Haraway och många med henne drömde om, som överskridande av kroppen och könsskillnaderna. Nej, ska en laptop eller en mobiltelefon bli personlig, intim och nästan växa ihop med våra kroppar måste den förstås anpassas till en av de aspekter vi starkast förknippar med kroppen och vilka vi är – våra kön. När prylen tränger sig tätt intill kroppen måste den, precis som kläder och frisyrer, hjälpa till att forma olika sorters kroppar – kroppar som är könade och som kan begära varandra i enlighet med den heterosexuella lekens alla regler. Prylen måste helt enkelt bli en del i rekvisitan när män ska iscensätta manlighet och kvinnor kvinnlighet. Prylarna blir till accessoarer som ska hjälpa till att väcka begär och lust.

Hur låter sig då detta begär omsättas i köplust, eller bättre, hur gör man det manligt att köpa vissa prylar och kvinnligt att köpa andra? När det gäller män har branschen kulturellt väl förankrade kopplingar mellan manlighet och teknik att falla tillbaks på. Räkna upp ett antal parametrar som signalera prestanda och potens – 8 megapixlar i den inbyggda kameran, 4 gigabyte minneskapacitet, trippelband och bluetooth – och klä in alltihop i ett mörkt skal med avskalad design, så sitter männen på kroken. Kvinnor då? För den kvinna som vill väcka lust är det förstås lockande om mobiltelefonen har inbyggd sminkspegel. Och för att ingen ska löpa risken att inte förstå könsmarkören, är det förstås säkrast att göra luren rosa. Eller att som SIBA gjorde i en annons för en rosa lur från Sony Ericsson för ett par år sedan – utlova läppglans från Maybelline på köpet.

Åtminstone verkar det vara så tankarna ser ut hos de stora pryltillverkarna. De unkna idéer om kön som här träder fram – att kvinnor inte bryr sig om tekniska aspekter av en produkt, medan produkter för män självklart marknadsförs på sina tekniska meriter – stammar i alla fall inte från någon noggrannare marknadsanalys. Faktum är att mycket tyder på att branschen faktiskt förlorar pengar på denna strategi. I en (visserligen något daterad) marknadsundersökning från Saatchi & Saatchi uppskattas förlusten till 600 miljoner pund. Per år. Kvinnor vill helt enkelt inte köpa de enkla produkter som förpackas i rosa lack och säljs med läppglans på köpet.
Men samtidigt – sex säljer. Och vad är vi inte beredda att offra för att kunna upprätthålla skillnader mellan könen, för att hålla liv i begäret? Att det sedan, precis som i modets värld, är kvinnor som avkrävs det sämsta bytet mellan form och funktion är kanske inget att förvånas över. Men på att Haraways utopi ska bli verklighet får vi nog vänta länge än. För vem ska tända på en cyborg?