Läsvärt- och hörvärt

Lawen Mohtadi skriver om den politiska retorikens begränsningar och den ständigt dualistiska uppdelningen mellan invandrare och svenskar. Det är exakt det här jag menar i min kritik av mångfaldsbegreppet. Vi accepterar och respekterar de andra. Men vilka är vi och vilka är dom?

I P1:s sommarserie Heliga familjen gör bl.a. Maria Sveland upp med kärnfamiljen genom intervjuer, ljudkonst, dokusåpa och historiska tillbakablickar. Två av mina favvo-genushistoriker, David Tjeder och Andreas Marklund, ger kloka historiska perspektiv, Gudrun Schyman är härligt förbannad på samhället och svär så det ryker i radion och Kicki Danielsson berättar osentimentalt och rakt om sin uppväxt i fosterfamilj efter föräldrarnas skilsmässa. Bland mycket annat. Lyssna på webben och missa inte nästa avsnitt.

Pilska pigor och passiva män

Sommartid handlar, oavsett om man arbetar heltid eller inte, om att läsa de där böckerna man inte hunnit med eller skjutit upp. Förra gången jag läste Sprickor i fasaden – Manligheter i förändring (red. Claes Ekenstam, Thomas Johansson, Hari Kuosmanen) var det i en kursrelaterad kontext på genusvetenskapen, då jag enbart läste de artiklar som handlade om modern manlighet. Nu när jag har chansen att läsa hela är det naturligtvis de historiska artiklarna som jag slukar.
Mitt intresse för genushistoria, oavsett om det rör könsroller i det gamla bondesamhället eller medicinska 1800-talsskrifter, handlar förmodligen mest om att det där som vi genusnördar älskar att snacka om, ni vet det där om social konstruktion, blir så tydligt när man ser hur synen på människa, kön, sexualitet och etnicitet förändrats genom historien och olika kulturer. Hur lätt det blir att slå hål på alla biologistiska argument om naturlighet, när man kan hänvisa till minst tre avhandlingar som visar att för hundra år sedan såg det inte alls ut såhär.
När man har olika maktsystem och förhärskande teorier genom tiderna att hänvisa till att det sett ut som det gjort och ser ut som det gör idag. När man förstår hur fri man är som människa, utifrån att de normsystem som gäller idag helt uppenbart bara är temporära normsystem för vår tid och vår kultur.
Det är rådande maktsystem, vetenskapliga diskurser, idéer och politiska teorier som skapar våra förhållningssätt gentemot varandra som människor, utifrån kön, klass, etnicitet och sexualitet. Det krävs inte många nedslag i historien för att förstå det.

Igår läste jag bland annat Ella Johanssons artikel Fjära pojkar och pilska pigor (bara titeln!), som handlar om kvinnlig och manlig sexualitet i nedre Norrland under slutet av 1800-talet, utifrån offentliga arkiv av manliga skogsarbetares berättelser om deras liv.
För er som redan känner till min fascination för pigor och knullandet i bondesamhället som nämnts t.ex. här, var det här mitt lystmäte. Det är vulgära, kåta pigor som försöker ligga till höger och vänster kontra passiva och livrädda skogsarbetare och drängar.

Artikeln i sig är inte helt bra skriven. Johansson drabbas av den där hybrisen att klämma in allt hon kan i en enda artikel och hennes hänvisningar spretar åt alla håll och kanter, hon gör tveksamma paralleller till bl.a. dagens porrindustri och man tappar lätt bort sig.
Men på en punkt är hon glasklar: I den här kulturen var det kvinnan som var den sexuellt aktiva med en okontrollerbar sexualdrift, mannen som var den nejsägande passiva.

Den senaste veckan har jag snackat mycket våldtäkt utifrån perspektivet kring manlig och kvinnlig sexualitet. Själva retoriken kring när en kvinna kan skylla sig själv utifrån klädsel, hur mycket signaler hon sänt ut, hur långt hon själv har gått, hennes sexuella historik samt alkoholhalt i blodet bygger ju på myten om den ständigt virile mannen vars sexualdrift inte går att kontrollera. Ser han en vinglande, ensam brud i kortkort kan han liksom inte help himself. Det där snacket om att mannens sexualdrift är starkare än kvinnans går igen både i skylla sig själv-retoriken och i allmän massmedial kultur kring sexualitet på så många sätt och så många håll.
Det är då det är så skönt att läsa en artikel som den här. En som bara in your face:ar allt snack om den manliga sexualdriften som av naturen är starkare. En artikel som berättar om passiva män som säger nej och en allmänt utbredd och utlevd syn på kvinnans sexualitet som den okontrollerbara, en drift som kvinnan inte klarar av att behärska, till skillnad från mannen.
Man behöver inte ha läst särskilt mycket idéhistoria för att se den synen gå igen i tidsepoker och andra kulturer. Det var inte förrän under romantiken som perspektiven förändras. Kvinnan hade fram till dess varit den okontrollerbara kroppen, mannen förnuftet. Under romantiken blev polariteten en annan (den dualistiska polariteten man/kvinna verkar ju däremot vara omöjlig att upplösa, så också i vår tid). Kvinnan ansågs vara den högre stående, medan mannen var den kroppsliga. Under den viktorianska eran utvecklades tanken om den högre stående kvinnan till en dubbelmoralistisk syn som antingen den anständiga gudinnan som sattes på piedestal eller den fallna horan som fanns till för att tillfredsställa mannens sexuella behov. Men först under efterkrigstiden, med dess playboyideal, har tanken om mannen som slav under sina drifter, slagit igenom ordentligt.
Faktum är att den manliga självkontrollen, här gestaltat genom avvisande av den kvinnliga kåtheten, är ett av de mest genomgående dragen i hur manlighet konstrueras, oavsett tid och kultur. Den sexuella självkontrollen är betydligt mer dominerande som ett typiskt manligt drag genom historien, än den sexuellt okontrollerbara mannen som gestaltas idag.

På en punkt skiljer sig inte den norrländska arbetarkulturen särskilt mycket från vår tid, nämligen rädslan för den kvinnliga sexualiteten. Skillnaden är att man här inte försökte tukta den och underkuva den. Istället låg det på mannens ansvar att helt enkelt skydda sig ifrån den och värja sig mot den. Kvinnan var den aktiva, men hon var också den avvisade.

Jag vet inte hur mycket av de nedteckna skogsarbetarhistorierna som faktiskt är sanna och hur många som bara är frusterade male bonding-historier berättade under en runkkolbulle vid lägerelden. Men jag vill så gärna tro på att många av dem är sanna.
Som den här skildringen från en skogskoja, där den ena av två kockor plötsligt gör följande:
En av flickorna ställde sig på bordet, knäppte upp sin klänning och lät den gå, kastade en trotsig och utmanande blick på mansskapet och frågade vem som skulle syna henne. Och där stod vi, hela gänget. Ingen hade mod! Klänningen kom på igen och livet i skogarna kunde fortsätta.
Eller min namne, husbondens fru Elin, som är den jämtländska matriarken som tar varje chans hon kan till att talla på drängarna när husbonden inte ser. När bonden sedan kräver skilsmässomål ställer drängarna upp och vittnar på följande vis:
Sannfärdigt betygas att när vår husbonde var borta så gick Elin till oss i sängarna, men när vi körde henne ifrån oss så satte hon sig vid spisen och begynte att gråta för det att hon intet fick lov att ligga hos oss. Vi flyttade ut ur stugan för den konan och sedan på ladan och hon gick efter mig på görligt sätt för att komma mig på fall.
Eller den heta pigan som snackar vulgo med den nervösa drängen:
Storbonden sade att jag skulle ligga på golvet nere hos pigan i sommarstugan. Jag var då 17 år och hon var 20. På kvällen när vi lagt oss så var det tyst länge. Men så sa hon till sist, om du visste vad jag är het, om du toge i mig så brände du dig, skall du inte känna hur het jag är? Då svara jag, du kan väl inte begära att jag ska ta i en sak som bränns. Sen sa hon inte ett ord på 14 dar.
Den heta pigan tar dock inte lärdom av sitt misslyckade dirtytalk. Senare finns nedtecknat att hon, under nästa potatissäsong, förförde en sextonåring och blev med barn.

Bortsett från historiens egenvärde i sig tecknar de alla en annan bild av ett sexuellt spel. En där kvinnorna är de okontrollerbara och kåta som man måste skydda sig från, männen de passiva som ständigt måste vara på vakt och värja sig mot inviter.
De främsta teorier som Ella Johansson framhåller som orsaker till varför det såg ut såhär, är dels arbetarkontexten som männen levde i. De hade börjat organisera sig mot proletariatet och försökte göra motangrepp mot en borgarklass vars politiska retorik och medicinska skrifter utmålade dem som djuriska och oförmögna att ta ansvar för sina egna drifter jämfört med borgarklassens förnuftstyrda ideal. Genom att leva i avhållsamhet och behärska sina drifter försvarade man sig mot den demoniseringen.
Den andra är att kvinnor i norra Sverige, till skillnad från södra Sverige och andra traditionella jordbrukarsamhällen, haft en starkare och friare ställning i många avseenden. De har varit involverad i arbetslivet utanför hemmet samt i ekonomiska aktiviteter. Kvinnorna skötte bland annat driften av fäbodarna, vilket innebar att de var borta från hemmet under lång tid, boskapsskötsel gav dem chansen till egna ekonomiska medel. Den aktiva norrländska kvinnan, med ett visst mått av samhälleligt inflytande, gav kanske utfallet att hon också var mer driftig, aktiv och offensiv på den sexuella arenan.
Oavsett orsaker blir jag upprymd av tanken på kokerskan i skogen som kastar av sig klänningen med en trotsig blick och äger hela situationen, helt utan rädsla för den manliga sexualiteten. Jag blir glad av att det för cirka hundra år sedan fanns en annan Elin från Jämtland som också kunde sätta sig i köket och grina när hon inte fick ligga och jag blir lycklig av playerpigan som förför unga män med sitt dirtytalk.

Till sist kommer de icke genusrelaterade reflektionerna:
Alltså återigen: Pigor! Det här har blivit min största sexuella fascination nu. Nu är jag ju svag för kvinnor i historiska kläder rent generellt och hade igår en lång diskussion med min expojkvän om kvinnor i korsetter och avancerade håruppsättningar och egentligen är ju det snyggaste borgar- eller helst adelskvinnor. Pudrade näsor, korkskruvslockar och rejäla korsetter med tillhörande klyfta. Men orka adelsbrud liksom.
Man ba: Ska vi knulla eller?
Hon ba: Nä först måste jag öva franska och spela piano. Jag kommer inte kunna pulla dig för då riskerar jag att skada mina vita, vackra adelfingrar och sen tar det ungefär tre timmar för mig att få av mig den här korsetten så jag vet inte.
Alltså, jag försöker inte ramla ner i borgarfällan att utmåla arbetarklassen och det gamla bondesamhället som mer dirty än adeln, för de var säkerligen råkåta de med. Jag gör heller ingen hora/madonna-uppdelning mellan pigan och adeln här. Men det verkar ju fett mycket mer krångel att få ligga med en adelbrud än en piga och rent generellt mycket tråkigare.
Men pigor däremot. Vulgära, aktiva, glada, frigjorda brudar med dialekt och lite skit under naglarna. Så sjukt sexigt. Det är ju som jag själv brukar säga: Once you go norrländsk, vulgär arbetarkvinna…
Eller nej, okej det brukar jag inte säga. Men det är ju lite så jag tänker. Vilket för mig till den andra ickegenusrelaterade reflektionen, som nog egentligen är grunden för min förtjusning för den här artikeln. Det vill säga faktumet att jag från och med nu kan hänvisa alla mina vulgotendenser till någon form av förvaltande av ett kulturhistoriskt arv.

Fotnot: Alla citat hämtade ur Ella Johanssons Fjära pojkar – pilska flickor, mäns hemliga historier i offentliga arkiv. Författaren har hämtat citaten från Nordiska museets insamling av “skogsarbetarminnen” från 1940-talet.

Den intellektuella konstnärskvinnans svar (Eller: Hade Kafka haft en blogg hade han nog också skrivit rätt mycket om ångest)

- Förstår du inte att du undergräver din egen position när du skriver om relationer, fyllor och sex, varför visar du inte hur smart du är istället?, säger han.
- Fattar du inte att du gör bort dig när du lämnar ut dig själv på det där sättet? Ingen annan kan ju ta dig på allvar?, säger en annan.
- Man vet ju liksom inte om du är intellektuell kvinna eller slampa, säger en tredje.
- Du kan ju inte först skriva ett råpolitiskt inlägg om identitet och i nästa skriva någonting personligt och icke-problematiserande, säger en fjärde.
- Varför skriver ni tjejer så mycket om sex, relationer och ert privatliv hela tiden? Ni är ju smarta tjejer, gör anspråk på intellektualism istället, säger en femte.

Darlings, det är någonting som ni inte har fattat. Det är någonting som ni inte har sett i er förtvivlade strävan efter att identifiera, placera och kategorisera mig. Jag strävar efter att vara allt. Att vara icke-identifierbar. Att enbart definieras av mig själv. Jag gör inte bara anspråk på intellekt och intelligens, smarta analyser och välgrundade åsikter. Jag gör anspråk på allt.Varför nöja sig med mindre? Att claima någonting mindre än alla delar av världen man vill ha, alla identiteter man vill vara är att inte se sin fulla potential. Det är att fegt underkuva sig gränser och ramar satta av andra än en själv.
Nu har jag blivit tilldelad den här rollen som människa, utifrån kropp, sociala strukturer, uppfostran, kontext så nu kör vi väl på det då.
Enkelt? Ja, relativt.
Svintråkigt? You bet, homie.

Jag är intellektuell, smart, analytisk och begåvad. Det är vi alla, vi bloggbrudar. Jag är påläst, utvecklad och välformulerad. Det är vi alla, det har vi blivit. Vi har redan gjort anspråk på det intellektuella. Det är det som vi har sysslat med under större delen av våra liv och vi har slitit som fan för att bli betraktade just så.
Nu kräver vi rätten att vara allt annat med. Nu claimar vi känslosamhet, patetik, ångest, slampighet, sårbarhet och självdestruktivitet. Utan att vika en tum i vår status som intellektuella och begåvade kvinnor.
De intellektuella männen har aldrig behövt claima det. De har aldrig blivit ifrågasatta. De har aldrig behövt göra en distinktion och ett val mellan att vara smart och intellektuell eller personlig och självutlämnande.
- Jaha Ulf Lundell, tycker du inte att du undergräver din position när du skriver så mycket om fylla?
- Alltså Jack Kerouac, kan du inte stryka de här styckena om att du knullar. Du får ju faktiskt välja om du vill vara en intellektuell man eller en slampa.
- Du Charles Bukowski, du framstår ju som rätt självdestruktiv, tycker du att det är smart att framställa dig själv på det här sättet?
Nu väljer jag övertydliga, enkla exempel, jag vet. Men ni fattar min poäng. Den intellektuella mannens begåvning och intellektualism blir aldrig ifrågasatt när han blir personlig och privat. Tvärtom hyllar vi de självutlämnande männen och höjer dem till skyarna. Ju fulare sidor de visar upp av sig själva, desto mer älskar vi dem. Ju mer de skyltar med sitt känsloregister, desto mer begåvade är de.
Den intellektuella mannens privatliv och känsloliv har alltid varit allmäntgiltigt stoff. När en man skriver privat och personligt är det konst. När kvinnor gör det är det självutlämnande, nedvärderande av dem själva och pinsam kvinnolitteratur.
De intellektuella männen har alltid varit ångestfyllda, självömkande, nersupna, narcissistiska djävla slampor, de har lämnat ut sig själva just så och vi har älskat dem.
Det är vår tur nu.

Att lämna ut sig själv som kvinna, att blanda intellektualismen med fyllorna, knullen och de kassa relationer är att hävda rätten till det privata och det personligas allmängiltighet. Sexkriser, ätstörningar, abortbeslut och självdestruktiva relationer ska ut i ljuset precis som våra sämre sidor och dåliga dagar. Den självutlämnande kvinnolitteraturen ska inte höjas till skyarna som kvinnolitteratur. Den ska bara tas på lika stort allvar och med samma dignitet och allmängiltighet som den som är skriven av män. Bloggandet är ett sätt att göra det personliga och privata allmängiltigt, att sudda ut gränserna mellan den smarta kvinnan och den självutlämnande kvinnan. Jag tänker aldrig välja sida mellan dessa. Jag kräver att få vara allt.
Vi är de begåvade superkvinnorna som redan höjt våra röster för att höras. Nu använder vi våra röster till att även skrika ut vårt känsloregister och privatliv, vare sig ni anser att det är passande eller ej.

Update: LSM skriver om inlägget.

Att leka en framtid som aldrig blev av

Jag och den mörkhåriga blev aldrig flickvänner för varandra. Någonting var vi, vi hade en liten grej som hon kallar det när vi nämner det i tunnelbanan.

Vi hade en liten grej och sedan blev vi vänner igen. Det är så skönt med de där vännerna som man också varit någonting annat med, att de finns kvar. Hon finns kvar. Under den här veckan bor jag hos henne. Hon som nu har pojkvän, jag som babblar på ett sådant straightriktat sätt att Herr K suckar att han inte förstår vad som hände, var inte vi åtminstone lite lesbiska en gång i tiden?
Jag och den mörkhåriga blev aldrig flickvänner för varandra. Trots det finns det få människor som jag haft så mycket framtidsdrömmar med som med henne.

I mina heterosexuella relationer har framtiden alltid bara inneburit trubbel, framtiden var det onämnbara. I en heterosexuell relations framtid finns ett bekräftande av en norm och en tradition. I framtidsdrömmen ligger det heterosexuella äktenskapet, de biologiska barnen, kärnfamiljen. Det är så den heterosexuella relationens framtid ser ut, hur skulle den kunna formuleras på ett annat sätt? Hur formulerar man sin starka vilja sedan tonåren att inte skaffa biologiska barn i en heterosexuell relations framtid? Hur drömmer man om bröllop och bröllopsresor när äktenskapet är ett regelverk skapat för att styra våra relationer och infoga dem i en norm som man inte vill vara en del av?

Det finns en stark anledning till att jag aldrig vågat drömma om en framtid med männen jag har haft riktiga förhållanden med, men drömt om både barn och bröllop med både Den mörkhåriga och LSM, trots att vi aldrig varit flickvänner för varandra. I våra framtidsdrömmar har det istället, lika ofrånkomligt som framtidsdrömmarna i en heterosexuell relation bekräftar normen, alltid handlat om att utmana normen.
Det finns inga standardkrav från samhället på vilken sorts framtida flickvän och fru som jag måste vara. Det finns ingen tradition att falla tillbaka på. Jag kommer aldrig att bli Hustrun, som kvinnor i alla generationer bakåt har varit i min släkt. Jag behöver inte bli ifrågasatt för att jag inte vill föda barn, att jag inte kan sy gardiner (eller ens sätta upp dem) och är sämpig på att laga mat. Jag behöver framförallt inte hela tiden genuskoda min relation i termer av vad som är sociala strukturer och vad som är på individnivå på samma sätt. Jag behöver inte vara svinrädd att en dag stå där i radhuset med barnen jag likt förbannat fött, all föräldraledighet som jag likt förbannat tagit ut, disken som jag likt förbannat alltid diskar.

Med brudarna har jag alltid varit tillåten att drömma hur mycket som helst. Där blir drömmandet också en del av ett ifrågasättande, ett sätt att formulera alternativa relationer. Min och den mörkhårigas flirt inleddes i själva verket när vi pratade om barn och började skämta om att adoptera en son ihop och uppfostra honom till bög. För den som här anser att det låter som ett tämligen omoraliskt socialt projekt att tvinga ett barn in i en sexualitet som den inte själv har bett om säger jag bara att amen hallå, det är ju det vi gör med alla kids hela tiden i alla tider, bara det att vi uppfostrar dem till heterosexuella istället.
Vår son skulle den mörkhåriga föda, vi skulle ge honom ett könsneutralt namn och sedan gick yours truly, med sina krossade drömmar om att någonsin bli en framgångsrik dansare, in och krävde att han skulle sättas på balettskola när han var tre år för att jag skulle kunna vara den där föräldrern som tvingar sina barn att uppfylla deras förlorade drömmar.( Dessutom var det praktiskt att sätta honom på internat, så att vi slapp missa så mycket i våra karriärer due to barnliv.).
Senare började vi istället drömma enbart om det framgångsrika karriärlivet. Den mörkhåriga skulle bli diplomat och jag skulle bli hennes diplomathustru. Jag skulle få följa med henne på representationsmiddagar och tjänsteresor och jag skulle kunna skriva på heltid, försörjd av henne. Diplomaten och Konstnärsfrun, liksom.

Vi blev aldrig Diplomaten och Konstnärsfrun. Men den här veckan, då jag bor hos henne i en hennes andrahandslägenhet på Östermalm på en helt platonisk vänskapsnivå, är en framtid som vi aldrig hade, en framtid vi aldrig fick och förmodligen aldrig hade kunnat få. Hon går till jobbet, jag ägnar förmiddagen åt att skriva. Sedan diskar jag, går och handlar, bäddar hennes säng. Går upp i rollen som Konstnärsfrun som jag tänker mig att Konstnärsfrun skulle ha varit. Väljer youghurt framför fil på Ica för att hon tycker bättre om det, men älskar att vara ifrån henne på dagen för att det ger mig frihet att vara självsam och kreativ.
Sedan kommer hon hem och ser förvånat på både sängen och disken, vi skämtar om min undergivna hustruroll (innan jag i sann Elin-anda naturligtvis måste ta skämtet till töntig vulgonivå och börja referera relationen som domina/slav-relation istället). En annan dag går jag på museum och fikar med mig själv på Moderna Muséets uteservering med ett anteckningsblock som sällskap. Hon ringer och tycker att det är fint att hennes konstnärshustru förlustar sig med kultur medan hon är på arbetet, så hade det ju varit på tjänsteresorna.
Sedan kommer hennes pojkvän över och jag börjar prata om någon karl och vi är precis så straighta, nära vänner mot varandra som Herr K. suckar över att vi är. Enbart fåniga drömmar om bögsonens huvudroll i Svansjön och tjänsteresor finns kvar.

Uppdatering: Därmed inte sagt att jag inte har haft panik över att falla in i flatklichéer. Den mörkhåriga kan förmodligen gå in och berätta allt om mitt panikartade ironiserande över faktumet att vi stod och hängde vid Normal förlags monter på Bokmässan det året, att jag nästan skämdes över att vi båda läst genusvetenskap och drog tiotusen dåliga skämt om att dricka örtté och diskutera feminism ihop. Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att jag ju är livrädd för den samkönade relationens alla stereotyper också. Lika rädd för heteroklyschan är jag för flatrelationens klichéer.
Jag vet inte om jag ska dra diskussionen ett varv till och börja diskutera bisexualitetens sjukdomar, i form av rädsla för att uppfattas som vare sig straight eller gay, eller om jag ska börja rannsaka mig själv och fundera över om det är ett individuellt relationsproblem istället för att fortsätta slå på stora strukturtrumman. Jag återkommer förmodligen till ämnet.

Uppdatering2: Och angående det här med bröllop och äktenskap är jag i hemlighet en sucker för bröllopsdrömmar, vilket naturligtvis går stick i stäv med mina politiska teorier. Hur djävla queerkritiskt är det att drömma om bröllopsklänningar? Nä, inte så djävla va.

Way to go Jonathan

Ta av dig dina dressman-jeans, spring ut i el-ljusspåret och tjäna feminismen.

(Alltså jo, ni som inte heller gillar sport, jag är medveten om att inlägget inleds med en mängd fotboll, men scrolla längre ner i så fall. Jag har blivit så immun mot sportreferenser att jag aldrig ens behöver läsa igenom de där styckena av text om sport man utsätts för i olika informationskanaler, vare sig man vill eller inte. Det är som om mina ögon och öron har utvecklat någon slags motsats-motsvarighet till FRA. De hittar vissa hotfulla ord såsom allsvenskan eller Real Madrid och sedan är medvetandet oförmöget att ta in ett enda uns av vad som ses/hörs. Det måste ju finnas en anledning till att jag vid 25 års ålder efter en uppväxt med en, till tre femtedelar, sporttokig familj fortfarande inte lärt mig vad offside är för någonting. Jag kan inte räkna alla gånger som pappa/bror/pojkvän/killkompis sagt;
- Männvettuintevaoffsideäfönåge??
För att sedan naturligtvis se sig själv som självutnämnd bärare av det tunga ansvaret att upplysa dumbruden i soffan som egentligen vill byta kanal om vad det är. Jag hör bara jo i en fotbollsmatch…Sen blir det tyst och medvetandet glider istället över i någonting reellt, intressant och självvalt.
Spännande förresten med en parantes till ett inlägg som är femton rader längre än själva inlägget.)

Mail till Ivanka Savic Bergström, professor i neurologi vid Stockholm Brain Institute

Hej Ivanka.
Jag har nu i flera år följt nyheter kring din och dina kollegors forskning på homosexuellas hjärnor. Idag läste jag ännu en artikel om era nya forskningsframsteg. Ni har tidigare visat hur lesbiska och bögar tänder på olika dofter och har nu kartlagt hjärnor, vad jag förstår.
Jag blir alltid så trött när jag läser om sådan här forskning. Men jag tänkte istället maila dig den här gången och höra lite kring hur du, eller någon av dina forskningskollegor, tänker kring projektet.

Vad är t.ex. syftet med det hela? På vilket sätt kommer vi bli hjälpta av era påstådda forskingsevidens om hur homosexuellas hjärnor skiljer sig från heterosexuella? Är det tänkt att det ska hjälpa heterosexuella eller homosexuella? På vilket sätt? Hur bidrar er forskning till samhället? Hur har ni motiverat behovet av er forskning?
Kan ni själva se några problem med er forskning? Har ni reflekterat kring huruvida den skulle kunna leda till ökad homofobi, fördomar och i förlängningen kanske t.o.m. hatbrott? Hur har ni formulerat er forskningsetiska ståndpunkt gällande att forska kring sexualitet, kön och hjärnor?
Har ni reflekterat över huruvida ni kanske också bidrar till normalisering och kategorisering av människor och om detta skulle kunna vara något problematiskt? Kan ni, utifrån en forskningskritisk ståndpunkt, se att ni bidrar till heteronormativitet?

Jag undrar också varifrån ert starka fokus på definitionen homosexuella kommer ifrån? Jag har t.ex. en sexuell läggning som gör att jag dras till både män och kvinnor men medan homosexuella får sina hjärnor och hormonsystem kartlagda stup i kvarten har jag aldrig fått min hjärna kartlagd av någon forskare. Det vore rätt spännande, min hjärna och min hypototalamus är ju varken lesbisk eller straight. För att inte tala om alla polysexuella och varför inte asexuella. Eller de som definieras som straighta men ändå dras till någon av samma kön då och då. Eller dem som mest lever i homosexuella relationer men har känt dragning till någon av samma kön. Eller dem som lever i heterosexuella relationer men har återkommande sexfantasier om någon av samma kön. Eller dem som lever i polygama relationer. Eller dem som någon gång haft sex med någon av samma kön men sedan levt i heterosexuella relationer. Eller dem som haft sex med/har sex med/har relationer med transsexuella. Eller dem som inte vill tillskriva sig något kön eller dem som har sex med människor som inte vill tillskriva sig något kön. Det där var bara ett litet axplock av all variation som finns och som man skulle kunna göra en massa forskning på.
Så jag undrar varför detta starka fokus på just definitionerna heterosexuella och homosexuella? Det finns ju en enorm spännvidd därute och ju mer man plockar i det binära systemet hetero/homo, desto mer märker man att det finns. Tillslut kanske ni blir tvungna att forska på allas hjärnor för att kartlägga varje individs unika sexuella historia, men det har ni väl eventuellt inte forskningspengar till.

Vore oerhört tacksam för svar på mina frågor och få lite mer kännedom kring den forskning som ni bedriver.

Med vänliga hälsningar
Elin

Mer gammal skåpmat ur alla Worddokument: Konstnärskvinnans brev

För er som inte stiftat bekantskap med mitt halvt seriösa, hälften bara roliga alter ego-projekt Konstnärskvinnan kan man börja här. Konstnärskvinnan har sedan dess blivit en återkommande referens mellan mig och mina vänner. Också i våra samtal grundar det sig i allvar kring villkoren för att vara människa, kvinna, skapande, självständig men det finns alltid en gnutta humor i det, en självdistans till att springa runt och referera till själv som konstnärskvinna samt – som alltid – en stor portion sarkasm över de konstnärsmän som alltid varit de stora subjekten i historien och också idag, i vår närhet. Det här är ett mail kring en diskussion vi hade om hur man förhåller sig till sina känslor och är lika delar allvarlig, som ironiskt plagierande i sin högtravande ton.

När jag sätter mig och vill skriva om längtan tar det alltid stopp. När jag vill nedteckna texter som handlar om de vackra ögonblicken krampar jag. När jag försöker samla detaljer som en herrdoft eller cigarettrök, när jag vill romantisera över fåniga saker då blir det bara tomt. Jag kan skriva våldtäktsstories, sorgliga sexscener med människor som egentligen hatar varandra eller bara slutat älska varandra, jag kan skriva råa kukenifittanhistorier eller om mäns hat mot kvinnor, kvinnors hat mot dem själva. Det är inga problemet att häva ur sig det svarta för att se det allra ljusaste. Men hur skildrar man ljuset? Eller ens ljuset, hur skildrar man kärleken? Hur känner man kärleken? Hur känner man stolthet i att skriva ned den? Hur hanterar man den?

Vi får inte längta och inte tråna. Det hör inte hemma i vår tid och det hör definitivt inte hemma hos en kvinna. Kvinnor som skildrar män, som skriver om män måste skildra dem med en medvetenhet om kvinnans underpositionerade ställning. Kvinnor degraderar sig själva när vi skriver om män. Ännu mer degraderar vi oss själva när vi bejakar en längtan eller en känsla, någonting som inte är reellt. Du vet väl att vi måste vara rationella, syster? Flexibla och anställningsbara. Inte fan kan vi gå runt och skapa längtan och lidelse när våra premisser för att vara människor ser ut så i det moderna samhället.

Kvinnor kan inte känna längtan, vi får inte tråna och vi kan aldrig vältra oss i patetik och känslor. Res dig upp syster liksom, vad gör du för kvinnokampen? Vi kämpar konstant mot våra känslor, våra minnen, de där patetiska minnena från någonting väldigt länge sen eller någonting som var så kort att det inte borde betytt någonting eller någon som för längesedan gått vidare eller någon som det aldrig blev på riktigt med eller någon som vi aldrig ens vågat prata med.
Den trånande kärleken, lidelsen och längtan är för kvinnan självdestruktiv. Det är så vi kallar den. I själva verket inte alls så, syster. Självdestruktiva blir vi när drömmarna besannats och drömmen var ett radhus i Lerum där vi plockar upp barnens leksaker och inser att han inte varken dammsugit eller velat knulla oss på en månad. Självdestruktiva blir vi när vi sitter fast i dåliga relationer och längtar ut utan att veta hur. Självdestruktiva blir vi när vi börjar anpassa oss för kärlekens skull.
Längtan är inte anpassningsbar. Den följer inga regler och normer. Den stängs aldrig inne.

Jag tänker på alla konstnärsmännen och deras förhållande till längtan och lidelse. Hur de konstant, genom historien, haft utrymme att skildra den. Ja, inte bara haft utrymme utan även koketterat med den. Det är ju the oldest story in the litteraturvärld: Mannen som längtar och trånar och kvinnan som sätts på en objektifierad piedestal.
Precis som Anders Paulrud skriver om i sin senaste roman Fjärilen i min hjärna handlar nästan alltid den manliges författare om att projicera känslor och egenskaper, snarare än att göra kvinnan till ett fristående subjekt. Han skriver: Dantes saknad efter Beatrice är så ljuv, så skrivtekniskt kreativ att han vill ha den kvar. Visst är det befängt. Det är i varje fall den mall, det nedslående paradigm som nästan all kärlekslitteratur vilar på: en man som tillskriver en kvinna egenskaper.
Den som betraktar är alltid subjektet och den som betraktas blir objektet. Författarens beskrivning av sina egna känslor för någon placerar författaren ofrånkomligt i en subjektsposition. Författaren som längtar, lider, saknar och åtrår är den som innehar känslorna. Den som tillskrivs känslorna är bara objektet för dem. Det är inte objektet som är det centrala, syster, det är ju känslorna. Från grekerna fram till Sandahl: Alla dessa lidande, patetiska män som vältrar sig i sin längtan, saknad och åtrå.

Finaste konstnärssyster, bejaka dina ljusa känslor. Låt dem inte ta energi, låt dem ge energi. Skapa konsten och skriv om ljuset, vräk ut dig och var så trånande som du vill. Det finns ingenting antifeministiskt eller degraderande i en längtan. Det finns bara en drivkraft som inte följer några normer kring hur vi ska förhålla oss till människor, vilka vi ska älska, hur våra relationer ska vara ordnade eller hur vi ska älska för att det ska kallas lyckligt älskande. Vi är varken mindre starka och självständiga, mindre feminister eller mindre moderna för att vi vågar bejaka vår längtan. Vi gör med vår patetik, trånande och saknad efter omöjliga relationer vad män i alla tider har gjort: Konst av det, helt enkelt.