Nycander och illusionen om sanning

Det är lustigt med liberaler. Mot de flesta analyser som inbegriper förövare/offer, strukturer, ojämlikhet och diskriminering svarar de att man inte ska vara så lättkränkt och ta av sig offerkoftan. Det är faktiskt ens eget ansvar att förändra saker och sluta skrika om att du blivit felbehandlad i tid och otid. Det är lustigt med liberaler när de samtidigt sällan spiller en chans att påpeka att de är förtryckta av media, de gängse politiska strömningarna och vänstermakten och verkar gilla att gråta ut i tid och otid över dessa faktum.

Nej, det gäller inte alla liberaler, men jag har hört Fredrik Segerfeldt påpeka att hela DN Kultur är ett vänsterprojekt och X antal liberala debattörer åberopa jante så fort de blir ifrågasatta, tillräckligt många gånger för att se ett mönster. Liberalernas motbegrepp till kränkt stavas jante och är lika effektivt att använda när man känner sig felbehandlad. Men man slipper det där jobbiga offerbegreppet. Det är ju bara andra som är avundsjuka.

Något sådant tänkte jag när jag läste del 1 (fortfarande helt bisarrt att det är 2) i Svante Nycanders DN Debatt-svador mot den utbredda antiliberalismen på kultursidor och på universitet. Jamen, det är väl bara för dig och Timbro att ta av er offerkoftorna och förändra mediaklimatet då, Svante. I övrigt var det svårt att reagera när jag inte kände igen mig överhuvudtaget. Som Gustav skrev: Ja, möjligen från demonstrationståg och vänsterkretsar, men knappast från kultursidor. Men jag vet inte, som varande vänster kanske jag bara är maktblind, även om jag håller med om en hel del liberala åsikter och har större slagsida åt socialliberalhållet än gammvänster.

Nog om detta. Hade det inte kommit en del 2 hade jag kanske nöjt mig med ovanstående häcklande analys, fått några arga kommentarer och lämnat det där. Men del 2 är så mycket mer problematisk.

Nycander företräder nämligen effektivt illusionen om en forskning fri från såväl ideologi, som relativism. Den rationella analysen och sanningsbegreppet är det enda som ska finnas i universitetsvärlden. Som om det någonsin varit så enkelt. Att universitetet enbart kan bestå rationell analys och oberoende sanningar är ungefär lika trovärdigt som att Public Service alltid kan vara helt objektivt. En schimär, för att upprätthålla status och förtroende, men alltid någonting som skarvar.

Har Nycander undersökt om någon antiliberalism frodas på handelsprogrammet eller nationalekonomin? Är det rationellt och sanningssökande att nästan ingen kurslitteratur skrivs av kvinnor och att såväl filosofi som idé- och lärdomshistoria misslyckas med att ta upp flera betydande kvinnliga filosofer och tänkare? Personligen har jag läst kurslitteratur kring alltifrån att män och kvinnor talar olika språk för att vi har olika sorters hjärnor till ett folklustigt historiehumbug om landsbygdens bordeller under 1600-talet. Antiliberalism är bara ett av problemen med dagens kurslitteratur och undervisning.

Universitet, och i synnerhet humaniora, lider av stora problem idag. Ekonomiska resurser utarmas och krav på anställningsbarhet och nyttoforskning gör att bildning blir en parantes i ett utbildningsväsende som alltmer dansar efter såväl statens som marknadens pipa, snarare än att vara en fri samhällsinstitution. Det är ett enormt problem och just därför gör det mig så ledsen när stofila akademikermän tar patent på problemet med sin lösning om att det är rationalitet och sanning som behövs och har utarmats. Inte sällan utmålas genusvetenskap och postmodernistiska tankegångar som det som utgör hotet. Det konservativa tillbakablickandet till ett universitet utan politiska strömningar är att se tillbaka på något som aldrig funnits.

Staten och marknaden ska inte lägga sig i universitetet, skriver jag, men påpekar samtidigt att utbildning och forskning utan ideologi och partiskhet är omöjlig. Hur går det ihop? För mig är det två skilda saker. Att kräva att forskning ska leda till samhällsnytta är att sätta universitetens roll på spel och underkasta forskningen samhället. Att sätta press på studenter att komma ut som anpassningsbara för arbetsmarknaden är att sudda ut det som borde vara det primära med utbildning: Förmåga till kritiskt tänkande, egna slutsatser och analyser. Just detta ska undervisning och forskning handla om: Den får vara ideologisk, partisk och kommer så alltid att vara. Det kommer aldrig att finnas rationella sanningar enbart i varje ämne och disciplin. Men just därför är universitetsutbildning så viktig. För att den övar människan i att ta ställning, ifrågasätta och göra sina egna slutsatser. För att vi därigenom kan diskutera och ifrågasätta det som upplevs som fasta sanningar.

Det är märkbart att samma män som menar att universitetets sanningssökande utarmas är emot tanken om att studenter ska uppmuntras i kritiskt tänkande och egna slutsatser. Johan Lundberg har i en rad texter påpekat att detta inte är utbildningens primära roll. Samtidigt är det svårt att tänka sig hela filosofkanonen utan kritiskt tänkande och ifrågasättande. Är inte intellektuell just någon som drar självständiga analyser, oavsett strömningar? Varför är Nycander så förfärad över att studenter indoktrineras med antiliberal lära, när han samtidigt vill att de ska lära sig den rationella sanningen?

Angående statliga interventioner i utbildning brukar genuscertifikat vara ett förtjusande hatobjekt att ta upp. Jag är glad att Nycander höll sig borta därifrån. Jag är personligen också emot såväl jämställdhetsplaner som certifieringar i jämställdhetens namn, vilket mer handlar om min avog mot urvattnad statsfeminism än något annat. Men att påpeka att staten inte ska lägga sig i och styra är inte särskilt fruktsamt argument här heller. Var det inte statliga och samhälleliga influenser och beslut som gjorde att kvinnor under väldigt lång tid inte hade tillgång till universitetens korridorer? Var det inte det dåvarande samhället som gjorde att vissa klasser inte kunde förskanska sig högre utbildning? Som om inte universiteten alltid anpassat sig och tvingats göra eftergifter eller inskränkningar, beroende på rådande samhällsklimat.

Det gör mig rädd att så många fortfarande förespråkar rationell analys och inte tror på att all forskning och undervisning är subjektivt influerad. Det gör mig ledsen att genusvetenskap, poststrukturalism och queerteori gång på gång får bära skott från de män som känner sig hotade av att deras sanningsbegrepp ska gå förlorat. I själva verket ligger genusvetenskapen långt framme i att tydliggöra forskarens roll. Till skillnad från exempelvis socialantropologi, som också är en subjektivt och samhälleligt influerad disciplin, är det få genusvetenskapliga avhandlingar som inte innehåller en självreflexiv redovisning av forskarens roll och bakgrund och hur detta kan komma att förhålla sig till materialet. Det är sant att man relativiserar sanningar, men det sker på ett mer ärligt sätt än det traditionella. Alla är influerade av sin bakgrund och tidsanda, så också Nycander. Jag önskar att han lärde sig något av postmodernismens självreflexivitet och kritiska tänkande, istället för att spä på fördomar om de nya disciplinerna som han uppenbarligen inte vet någonting mer om än att hans maktposition känns hotad.

ps. Roande är att jag använt mig av Svante Nordins Humaniora i Sverige, precis som Nycander, för att hävda just sanningars relativisering som en del av humaniorans tradition. So much för att kunna tolka litteratur enhetligt och objektivt.

Fri forskning kräver fritt tänkande

Få akademiska discipliner är så omdiskuterade som genusvetenskap.

På antifeministiska bloggar och forum är ämnet ett hett byte att hugga på så fort chansen ges. Debattörer som Tanja Bergqvist och Per Ström, som aldrig förspiller en chans att utmåla statsfeminismen och dess gelikar som samhällets största hot, utmålar genusvetenskap som ett pseudoämne med ambition att uppfostra nya generationer kvinnor i den renläriga feminismen.

Likaså är många kritiska till hur det genusvetenskapliga ämnet förhåller sig till en forskning fri från politisk styrning, samt de genus- och mångfaldsplaner som har börjat genomsyra universitet och dess institutioner. Johan Lundberg, chefredaktör på Axess, har i ett otal texter jämfört universitetens genusarbete med totalitarism, styrning och dragit referenser till George Orwells 1984.

Jag håller med Lundberg om att de genuscertifieringar som pågår är problematiska. Både jag och många bekanta som studerar vittnar om problemen när ointresserade och ovilliga föreläsare tvingas peta in någon genusaspekt i sitt material. Att få någon som föreläser om språkfilosofi att hitta en genusvetenskaplig vinkel leder i själva verket snarare till en hopplös situation där föreläsaren avslutar med något mumlande om att det inte fanns så många framträdande kvinnliga språkfilosofer på 1700-talet.

Däremot är det ett faktum att universitet dras med stora problem rörande dålig insyn, dåliga arbetsmiljöer och ojämlika villkor. Flertalet undersökningar visar att universitetsvärlden är en plats där både mobbning, sexuella trakasserier och härskartekniker förekommer i hög utsträckning. Det som universiteten behöver här är större insyn och bättre arbete, istället för att sätta sin tillförsikt till att den fria forskningen ska lösa alla strukturella, såväl som interna, problem.

Men genusvetenskap har föga med tafatta jämställdets- och mångfaldspolicys att göra. Den kan heller inte sammankopplas med vare sig könsmaktsordningsteorier eller statsfeminism. Snarare verkar genusvetenskapen som en kritisk blick på dessa.

Mitt år på masternivå i genusvetenskap var det som verkligen lärde mig vikten av kritiskt tänkande och ifrågasättande av auktoriteter. Vi diskuterade allt ifrån problemen med identitetspolitik, klass, handikapp, postkolonialism, segregation och HBT-frågor. Vi läste texter som emotsade varandra och hade långa diskussioner. Jag har aldrig läst någon universitetskurs som så starkt betonat vikten av kritiskt ifrågasättande och att tänka själv som genusvetenskapen gjorde. Genusvetenskapen är en nödvändig, tvärvetenskaplig disciplin som ligger i gränslandet mellan idé- och lärdomshistoria, sociologi, lingvistik och socialantropologi. Ämnen som så vitt jag vet aldrig anklagats för att vara politiskt styrda, trots deras politiska innehåll. Om den fria forskningen ska bestå behöver den också studenter som är skolade i fritt och kritiskt tänkande. Där har genusvetenskapen, bättre än många andra discipliner, lyckats.

Krönika publicerad i VK 4/2

Porr, Joanna Rytel och kvinnohatet

Ivar skrev häromdagen om Dirty Diaries och framförallt om Joanna Rytels bidrag, vilket också efterföljs av en lång och intressant diskussion i kommentarerna.
Men jag håller inte med.
Jag tycker inte om etiketten feministisk porr. Jag tycker att det är tråkigt att Dirty Diaries till varje pris ska marknadsföras som ”feministisk”, som någon form av kravmärkning. Mycket mer intressant hade det varit att helt enkelt konstatera den som alternativ porr eller en annan take på pornografiska skildringar helt enkelt.
Så fort någonting får etiketten feministisk ska väldigt mycket läsas in. Sexskildringar är politiskt, sex är politik, men att sätta en politisk etikett på det hela stjälper mer än hjälper.
Nuff’ said om det.
Jag håller hursomhelst inte med Ivar om att det mest tabubelagda skulle vara att säga att man tittar på porr. Oavsett kön, det är inte särskilt tabubelagt längre. Snarare får man, framförallt som kvinna, gärna framhålla att man gillar porr. Man vill inte uppfattas som en frigid könsmaktsordningsfeminist utan liberala tankar. Jag tror inte att det är en slump att flera av regissörerna i Dirty Diaries har framhållit att de konsumerar ”vanlig” porr och att de inte ser den som främst kvinnoförnedrande, utan mest tråkig och fantasilös.

Jag skulle vilja påstå att mer tabubelagt än att säga att man gillar porr idag är att uttrycka tankar enligt den 90-talsfeministiska doktrinen om könsmaktsordning. Om porr som kvinnoförtryck till exempel. Vilket jag personligen är tacksam för, fuck no att jag vill tillbaka till en tid då den feministiska rörelsen låg jävligt nära kristdemokraterna i sina krav på porrförbud, avsexualisering av det offentliga rummet och förövare/offer-tankar.
Samtidigt har den mer queerteoretiskt, liberalt lagda feminismen ett stort problem i sin vaghet.
Det finns få akademiska discipliner som dras med så mycket fördomar som genusvetenskap (även om det inte är en disciplin i traditionell bemärkelse, utan mer ett tvärdisciplinellt ämnesområde under utveckling). Så många verkar tro att man sitter där och uttrycker klara svar om patriarkatet och manssamhället. I själva verket har jag aldrig varit med om en ängsligare kontext än seminarierna på genusvetenskapen. Fina ord och problematiseringar före dogmer och disciplin. Genusvetenskapen idag är den liberala feminismen i ett nötskal.

Just därför älskar jag Joanna Rytel. Därför valde jag henne att skriva om när Johan Miderberg bad mig gästblogga för Saker som inspirerar förra sommaren. För att hon inspirerar mig i all sin kompromisslöshet, provokation och brist på rädsla och ängslighet.
För detta är jävligt grundläggande om Rytel: Hon är en provokatör. Jag tror inte att det är ett medvetet drag att ständigt provocera. Det är hos oss som blir provocerade som det ligger.
Hon är en reinkarnation av Valerie Solanas Scum Manifest. Man blir skitförbannad, chockad och undrar om man verkligen får göra, säga och tycka såhär. Sedan inser man att de här orden har uttalats så förbannat många gånger av manssamhället om kvinnor, men då ansetts som filosofi och god litteratur. Eller en del av kulturen, som man får lära sig att leva med.
Ivar har också ett sakfel gällande Rytels konstverk om hennes relation med en svart man. Jag såg filmen på Göteborgs Konstbiennal för ett par år sedan och satt, som alltid, och gapade och undrade om man fick vara såhär postkolonial och sexistisk. Sedan insåg jag att hon bara uttryckte tankar som finns där, i det där lagom klädsamma vurmandet för svarta män av vita kvinnor. Hennes beskrivning av konstverket var just en kritik av det postkoloniala begäret och ett ifrågasättande av maktstrukturer, där den vita kvinnan tar sig rätten att exotisera den svarta mannen. Hela hennes konstverk var en tjugo minuter lång sammanfattning av begreppet intersektionalitet, fast jävligt in your face och inte teoretisk.
Till Dirty Diaries har hon gjort en film där hon blottar sig för män. Inte i syfte att behaga, utan att äckla. Jag förstod hur diskussionerna skulle gå. Skattepengar går till manshat. Rytel visar att feministerna hatar och vill hämnas på män. När vi intervjuade henne i Kvällspasset för några veckor sedan frågade jag ängsligt om just detta. Vad kommer männen som redan är anti feminism att säga om detta?
- Det skiter jag i, svarade hon, jag är inte ute efter att uppfostra idiotiska män i jämlikhetstänkande. I så fall ska jag ha jävligt bra betalt för det.

Och det finns någonting jävligt inspirerande i den kompromisslösheten, i det svaret. En motvikt till alla ängsliga, liberala texter som bedyrar att båda könen lider lika mycket av könsroller och ojämlikhet. Vaga formuleringar, problematiseringar, inte vara för arg eller för kritisk. Helst inte använda ordet patriarkat. Och så bedyra att man gillar porr, sex och prostitution är på sin höjd problematiskt och ständigt försöka nå någon fucking konsensus.
Den liberala feminismen älskar konsensus.
Joanna Rytel bjuder inte på någon konsensus. Hon skiter i förbannade antifeminister eller sårade feministiska män som ser sig ofrivilligt påhoppade. Hon gör feminismen en fördjävla otjänst och jag älskar henne för det.
För mitt i ens fina ord och ens närmande av slutsatser och problematiseringar i alla ens lagom arga krönikor och bloggtexter finns det ju någonting annat. Dagar då jag får mail från tjejer som blivit utsatta för grova våldtäkter, då min vän inte vågar vistas i sin lägenhet för att mannen mitt emot blottar sig för henne och polisen kan inget göra eller min närmaste granne håller på att slå ihjäl sin flickvän och polisen dröjer alldeles för länge.
Då är jag fan inte så jävla sugen på att försöka finna konsensuslösningar på jämställdhetsproblematik. Då är jag fan så jävla mycket mer sugen på att skaffa ett vapen och prickskjuta män i ballarna.

Det finns en enda kvinna i Sverige idag som uttrycker någon slags feministisk provokation. Som är fullständigt kompromisslös och gör alltifrån att skriva krönikor om att hon vill bränna sin expojkväns könshår till att blotta sig för män på en tunnelbanestation. Jag älskar henne för det. Hon är min ventil. Mitt bland grova våldtäkter, misshandel och blottande män tycker jag att ni killar faktiskt kan leva med henne, utan börja böla om hur jävla förtryckta och utsatta för sexism ni känner er så fort hon öppnar munnen eller gör någonting.
Jag behöver henne. Vi behöver henne.

Gästbloggare i maj 09: Disciplinkrock

Den sista gästbloggaren ut i denna majvända av gästbloggare heter Sandra Linnéll. Hon läser masterutbildningen i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet och drömmer nog inte längre om att bli byråkrat.

Mitt i min allt för ineffektiva måndag med Futurama får jag en påminnelse från Elin om det där spexiga gästbloggandet. Istället för att i panik försöka reda ut min icke-existerande relation till bloggande väljer jag att köra på bajs. Mitt aktuella politiska manifest (tillika facebookstatus) är för övrigt att sluta vara så jävla duktig hela tiden. Så jag smäller ihop det hela; Professor Farnsworths ”What if”-maskin och min senaste oration om den där olidliga jävla förvaltningsvetenskapen jag läste i höstas. ”What if Elin inte hade hoppat av genusvetenskapsmastern hösten -08?”

Ok, så var vi var då fem stycken som dök upp på den där första fullsatta föreläsningen med siktet inställt på ”Introduktion till offentlig förvaltning och jämlikhetsfrågor” (note to self: Nästa gång du ska skriva en sådan här ”What if”-fantasi, kör på typ sitcom eller något istället för episk saga. Kan ge lite fel signaler och låta överdrivet pretentiöst).
Redan från dag ett hade vi reflekterande och självkritiska diskussioner om översättningar, förförståelser, antaganden och normer i dels seminarierummet på genusvetenskapen och dels föreläsningssalen på förvaltningshögskolan. Men vad fanns att överbrygga om bryggan i sig bara var en konstruktion för att cementera de olika disciplinernas respektive gränser? Vi fick ju faktiskt se en powerpointbild på en tvärvetenskaplig fruktsallad redan på första föreläsningen, det här skulle gå bra så bra. Men helvete vad we got served.

Disciplinkrockarnas topp tre:
1. När den delkursansvarige för ekonomimomentet på ett förberedande möte försöker lugna ner oss genusstudenter genom att säga” -Näää, men jag kan inte se hur det här ska bli några problem. Min delkurs är ju i princip sett kliniskt ren från kön”
2. När vi i ”genusgruppen” redogjort för en i vår mening slarvig begreppsanvändning i den ”hej-jag-får-betalt-per-sida”-tjocka boken om organisation och ledarskap och får frågan
”-Men vadå, gillar inte ni makt? Vill ni att alla ska bo i grottor eller så?”
3. När föreläsaren i nationalekonomi bläddrar upp runt 15 ”ekonomipappor” (hennes ord) på powerpointen som vi ska lära oss om. En enda är inte uttalat liberal – Karl Marx. Men vid de två punkterna under hans namn står det bland annat ”inte så många tror på hans teorier idag”

What to say? What to do? Vem ska lära vem vad, varför och hur? För att rädda vår egen pose kör vi konstant på strategin att underkänna frågan. Vi trashar litteraturseminarium och dissar föreläsare i anteckningsblockens radikala marginal och rider till sist bort mot solnedgången med huvudet högt.
Nu var kanske inte det här egentligen någon direkt omskrivning av hur det faktiskt gick till även om jag valt att bara lyfta upp skiten. I den där så kallade verkligheten var det i själva verket en hel del blod, svett och framförallt tårar i att försöka få ihop sin egen utbildning.
”Det personliga är politiskt är arbete är teori” såg jag för ett tag sedan som rubrik på en artikel om genusvetenskaplig forskning. Någonstans gav det lite stöd, och här kommer slutklämmen: Det är varken möjligt eller relevant att försöka klargöra vilken av variablerna ”pretto”, ”feminist”, ”nörd”, ”tjej”, ”svenne”, ”högerhänt” eller ”akademiker” som gav upphov till missförstånden, motståndet och kritiken från både elever, lärare och administration – just för att alla dessa samverkar. Att ifrågasätta vilka erfarenheter, kroppar och kunskaper som får finnas med i specifika rum är som sagt att försöka rasera väggarna. Hepp!
(Läs förresten gärna nyutkomna ”Motstånd och fantasi : historien om F” av Anna Wahl mfl för en snyggare och mer genomarbetad version av liknande frågor)

Så vad hade då hänt om Elin fortsatt att plugga med oss? Den stora skillnaden hade väl då legat i att vi hade varit en helt annorlunda konstellation om fem i vårt house, och vem vet vilka tokiga skills den där hade kunnat bidra med?
(personlig touch och flirt med bloggaren! Sandra, Sandra, looking good)

Bloggadmin Elins anm: Ja, jag började läsa till en master i Genusvetenskap. Läste ett år av genuskurser och sedan kom ett halvårs förvaltningskunskap och då hoppade jag av. Har inte ångrat mig en sekund.

Mitt liv som medelklassfitta

El rubiales har skrivit tillbaka till mig, med omsvepet ”jag orkar egentligen inte ta den här diskussionen”. Sedan skriver han ett inlägg där han tar diskussionen.
Jag orkar egentligen inte heller ta den här diskussionen. Likt förbannat kan jag inte låta bli att skriva ett inlägg på ämnet.

El rubiales reagerade på mitt Foucaultknullsinlägg och kallade det för arbetarklassförakt. Han har även reagerat på att jag och Kom ut ikväll använder oss av ordet ”snubbe” i våra inlägg. Tydligen är det ett mansnedsättande uttryck. Jag tycker mest att det är jävligt fånigt att använda sig av ordet, hej Elin 80-talsserien Klassliv ringde precis och ville ha sin lingo tillbaka liksom. Men jag tycker inte att det är mer nedsättande än att jag kategoriskt använder mig av ordet ”brud” istället för tjej eller kvinna. Jag har inte särskilt stor lust att kategorisera människor i kön överhuvudtaget, men när det krävs väljer jag uppenbarligen uttryck som låter lite mindre Veckorevyn än ”tjejer” och ”killar” i alla fall.

Jag länkar därefter till en text i hans blogg där jag anser att han ger uttryck för såväl medelklass- som kvinnoförakt.
Han svarar med att det är stor skillnad på vår föraktfulla och nedsättande kontext och att jag verkar ha glömt det där med maktstrukturer och maktperspektiv.
Don’t worry. Jag har koll på det där med maktstrukturer och maktperspektiv och inte bara utifrån att jag läst Foucault och suttit i seminarierum på mina genuskurser och teoretiserat över det. Jag förstår din poäng, men jag håller inte med. Dessutom hamnar du i ett cirkelresonemang.
El rubiales menar att den som står högre i en hierarkisk maktstruktur inte får uttrycka sig nedsättande, ens i en skämtsam kontext, om den grupp som står lägre i hierarkin. När arbetarklassen föraktar medelklassen kan det dock ge upphov till “stor litteratur eller väldigt rolig humor”.
Problemet är att han samtidigt uttrycker sig föraktfullt mot kvinnor i en rad inlägg. Jag vet inte om du skriver under på att det existerar en könsmaktsordning, El rubiales, eller om du är den typen av vänsterman (uj, vågade inte skriva snubbe) som jag brukar kalla för Timbuktuvänster. Man snackar jävligt gärna politik och förtryck, men jävligt ogärna om sexism och strukturella villkor mellan män och kvinnor eftersom man just i den makthierarkin sitter på en överordnad position utifrån sitt definierade kön. Det blir så dåliga texter och inte särskilt stor litteratur om att man tillhör normen och sitter på en överordnad position när man istället vill framställa sig som förtryckt, eller hur?
Om en kvinna, utifrån representationen av gruppen kvinnor som underordnade gruppen män, börjar uttrycka sig nedsättande och föraktfullt mot gruppen män eller mot individer i grupper och hänvisar detta till de strukturella villkoren blir det ett jävla liv. Tydligen gäller inte samma principer när det kommer till klassmotsättningar.
Det var den första delen i min kritik.

Den andra delen gör gällande El rubiales klassanalys. Ni är väldigt många som gör den klassanalysen och jag håller inte med. I er värld har ni kategoriserat mig som medelklass utifrån att jag har läst genusvetenskap, erhållit en akademisk examen och gärna slänger mig med anala referenser till diverse teoretiker och teorier. Ni menar också att jag i och med detta sitter i en priviligerad position, saknar förståelse för arbetarklassen och att maktstrukturer är någonting som jag har läst mig till i mina fiiina akademiska böcker.
Ni har troligtvis inte läst den här bloggen särskilt länge. Hade ni gjort det hade ni också läst blogginlägg skrivna av människan, som enligt flera läsare klassats som, hon med Sveriges fetaste arbetarklasskomplex.
Ni kategoriserar in mig utan någon som helst kunskap om min rädsla över att bli påkommen som någon från ett icke-akademiskt hem när jag suttit på de där föreläsningarna och seminarierna på universitetet. Ni vet inte hur fruktansvärt lång tid det har tagit och vilken kamp det är för mig att våga uttrycka mig i teoretiska och akademiska termer, vilken konstant rädsla som jag fortfarande bär på att någon ska komma på att jag inte hör hemma i de här akademiska och kulturella finrummen. Ni vet ingenting om min bakgrund och den ekonomiska situation som jag kommer ifrån.
Lika lite vet ni om hur mycket jag slagits mot mig själv och haft ångest över att jag försöker göra en akademisk karrär
. Ni vet ingenting om min ångest över valet att göra en individuell klassresa och välja bort kollektivismen och förändring underifrån.
Ni känner inte heller till min konstanta ångest över att jag ska börja skämmas över eller exotisera över mitt arbetarklassursprung, som om det vore en accessoar snarare än en bakgrund. Ni vet inte hur jag förtvivlat försökt basha medelklassen och medelklassmarkörer och ni vet ingenting om hur jag slagits mellan två världar där både de akademiska finrummen och de oputsade arbetarklasskontexterna känns som hemma. Lika lite vet ni om de politiska diskussioner, kultur- och litteraturintresse som jag vuxit upp med, som säkerligen gjort att jag vågat bredda mitt kulturella kapital.
Ni vet ingenting om hur mycket kraft, energi, livskriser och självpepp det krävts av mig för att ha modet att göra det som jag är intresserad av och tycker är roligt d.v.s. verka inom universitetet och kulturen, i typiska medelklassfärer. Jag har själv ingen aning om var jag ska placera mig klassmässigt, inte heller var jag ska placera min bakgrund ur ett kulturellt kapital-perspektiv.

Vad vill jag säga med det?
Jag försöker inte skriva någon working class hero story. Jag påstår inte att någon ska känna till min bakgrund.
Jag vill helt enkelt påvisa klassbegreppets komplexitet. Även när någon som säger sig representera arbetarklassen försöker uttrycka sig föraktfullt och generaliserande om medelklassen och personer ur medelklassen är det inte rätt, bara för att medelklass anses som högre upp i hierarkin. Jag är medveten om maktstrukturer, jag har själv upplevt dem som både ekonomisk arbetarklass utan självklar tillgång till symboliskt kapital, kvinna och icke-heterosexuell. Att dra generella slutsatser om människors klasstillhörighet innebär att man missar både klassbegreppets vitalitet och komplexitet. Jag tror knappast att det är det som krävs för att minska klassklyftorna i samhället.

Fotnot: Innan PK-bashingen mot titeln inleds. Jaa, jag veeet att man inte ska använda fitta i en nedsättande kontext och fitta är faktiskt ett fint ord och vi ska uppvärdera det kvinnliga könsorganet och fitta betyder våt ängsmark och springa över sommaräng och jaga fjärilar och kvinnan är det första könet jaddajadda.

Angående det här med nördporr

Började jag som vanligt att beefa mellan mina två akademiska discipliner och som vanligt vann lingvistiken. Det är ju mycket lättare att hitta på bra underrubriker till porrfilm gällande lingvistik än genusvetenskap. Överhuvudtaget känns det lättare att skapa snuskiga scenarion utifrån grammatik och betydelselära, än genom genusvetenskapliga termer.

Sedan kom jag på att Maria Lönn gör just detta i nya numret av Bang. Hennes text om poststrukturalistiskt sex är det roligaste som jag läst på mycket länge. Jag skrattade högt när jag läste texten på tåget.
Överhuvudtaget imponerar Bang med lättnad över vad som skulle hända med den nya redaktionen. De gör mig inte besviken utan tvärtom, Bang håller på att formas ännu mer till den tidning som jag vill läsa. Temat De intellektuella är fantastiskt intressant artiklarna välskrivna, Liv Strömqvist som vanligt spot on och hejdlöst rolig i sin serier om De intellektuella (intellektuella snubbens fotbollsintresse och fotbollshalsduk för att visa att han är nere med arbetarklassen och inte “bara en bögig litteraturkritiker” var ett annat högt skratt på tåget).
Men mest av allt gillar jag Maria Lönn.
Köp, prenumenera och läs ni som inte redan har gjort det.

Lite sex, lite feminism, lite socialdarwinism, lite kognitiv lingvistik, lite antikapitalism. En väldig röra.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om samma sak som föregående inlägg snuddar vid i sin text i antologin Könskrig.
Jag ser framför mig hur kvinnor slutar ha dåligt samvete efter tillfälligt, smutsigt, underbart sex, även om det skett i den form som vissa säger att vi ”inte kan vilja”. Hur vi vågar bejaka lust utan att skam. Hur vi slutar sätta prislapp på oss själva och i stället räknar på vad vi är beredda att betala för att få med oss hem den otroligt sexige killen i hörnet. I olika valutor, bjudöl, komplimanger, ork att lyssna på anekdoter om hans tid som misslyckad musiker. I det senare fallet skulle jag personligen kräva exceptionell attraktion för att känna att det var värt det. Men se det som den transaktion det är. Nu är det du som köper och betalar. Om han inte vill, den nästan lika hete där borta i baren. Nej, det är inte desperat, det är så män alltid har sett på tillfälligt sex, utan att känna sig det allra minsta billiga.
Och jag tror inte att Isobel är medveten om att det här redan har hänt. Och kanske har Isobel rätt i att Det här kanske inte heller är jämlikhet. Men om transaktionerna börjar gå åt båda hållen kan vi åtminstone röra oss åt rätt håll. Jo kanske. Men kanske trappar man också upp marknaden till en osund nivå, inflationen stiger så att säga. Jag vet, som sagt, inte om det gynnar någon. Isobel Hadley-Kamptz har även, för Bangs räkning, skrivit en mycket klarare och bättre text än den i Könskrig som utgår ifrån samma tematik men går mer på djupet kring sexualdrift och prostitution. Den finns att läsa på hennes blogg också.

Angående det här med marknaden är jag ju för övrigt skrämd och kritisk till hur samhällssynen på den fria marknaden som den fristående organismen och den heliga graal får genomslag även i språket. Marknadsekonomiska metaforer finns i alla delar av samhällets språk numera och således har även mänskliga relationer blivit en marknad med valutor. För att dra till gamla George Lakoff, my kognitiv lingvistik-darling, utgår metaforiska föreställningar alltid ifrån vår perception av verkligheten. Alltså är det föga överraskande att det blivit så, men likväl skrämmande när kultur, offentlig verksamhet, konst och mänskliga relationer också är någonting som diskuteras kring i termer av valuta och leverans, med den hegemoniska syn på den fria marknaden som finns. Skrämmande är det när man själv utan att tveka pratar om inflation på raggningsmarknaden eller säger saker som att Gud levererar hårdvara den här veckan. Eller så är det bara den gamla vänsterkotan i mig som trycker till och är överkänslig mot metaforer som har samröre med kapitalism, när de egentligen bara är just metaforer.

Egentligen var det där ett stickspår. Det stickspår som jag skulle komma in på var att jag äntligen kom mig för att läsa Könskrig, men blev bara jättetrött. Är det någon som har läst den som känner att den ger någonting? Vare sig det gäller insikter eller rent språkmässigt – gav den er någonting? Jag vet inte om det är genuströttheten som gör att jag inte orkar texterna eller om det är så att de flesta av dem är dåligt skrivna, dåligt redigerade, osammanhängande och inte särskilt bra uppbyggda. Till och med folk som redan nämnda Hadley-Kamptz och Sonja Schwarzenberger, som väldigt sällan gör mig besviken och vars texter jag alltid gillat, har undermåliga texter skrivna för gymnasieelever. (Dock tror jag fortfarande att Schwarzenberger i sällskap med resten av den nya Bangredaktionen kommer ta tidningen till nya, mer spännande riktningar än det akademiska feministgnäll som de senaste numren bestått av och jag är tokpepp på att se vad de kan göra med den).
Jag la ner efter några genomlästa texter och resten skummade. Nu återgår jag till Pia Laskars Förnuft och instinkt. Föreställningar om ras, klass och sexualitet under 1800-talet. Mitt intresse för socialdarwinismen är kanske inte mitt mest smickrande drag, men man oh man vad spännande det är. Intresset väcktes för något år sedan när jag läste Genushistoria. Som fortfarande är det roligaste jag läst i genusväg. Masterstudierna i genusvetenskap har gett mig en mängd teoretiska verktyg, teorier och oumbärliga forskare som jag inte förstår hur jag har kunnat vara utan. De har öppnat mina ögon och fått mina teoretiska antaganden att växa. Genushistorian däremot, var lika mycket roande som bakgrundsbildande. Här fick jag läsa om pennalism på statliga läroverk för pojkar, dekadenta bögdandys, forntida äktenskapsregler, hemmafruideal, homosexualitetsbegreppets uppkomst, drottning Kristinas påstådda transexualitet och gruppsex med 1600-talspigor (det senare beskrivet i roade och fascinerade ordalag här). Att under ett års studier gå igenom en hel historia och få en bakgrund till kön och sexualitetens alltid flytande former var fascinerande och fantastiskt. Alla borde läsa.
Stickspår igen, men socialdarwinismen blev en del i min uppsats om det borgerliga mansidealen brytningspunkt då och nu och jag har fortsatt att fascineras av det. Kanske för att det så tydligt visar på hur alla sanningar är relativa och att man aldrig kan hänvisa till forskning och biologi som något som bara är så. I slutet av 1800-talet förklarade välkända kirurger i forskningsdiskussioner att negrer hade starkare sexualdrift eftersom de hade en starkare kroppsutveckling än vita. I början på 2000-talet finns det texter som den här. Man kan aldrig hänvisa till biologin och inte tro att kulturella faktorer spelar in i hur biologin uppfattas. Det blir väldigt tydligt när man läser om biologistiska föreställningar om ras, klass och kön och hur dessa påverkade diskussioner kring sexualitet.
Dessutom är det ju helt politiskt inkorrekt att sida efter sida fnissande läsa utdrag ur sexualhandböcker för medelklassmannen från 1800-talet, som i stort sett går ut på att alla klasser, kön och raser utom just den vita medelklassmannen är snuskiga och primitiva. Är man dessutom förbannat less på att köpslå på den sexuella marknaden och prata sex överhuvudtaget är det rätt gött att läsa om Alfred Hegars teorier kring att lättjefulla sysslor såsom romanläsande leder en in i icke-reproduktiva perversiteter som onani och oralsex.
Se där, jag knöt ihop den här virriga påsen tillslut!

Serbokratiska syntaxträd, transkriberingar, subjektsplaceringar och andra njutbara fenomen

Den abnorma överproduktion av blogginlägg som förekommer idag och som saknar motstycke i denna bloggs historia handlar väl dels om att jag har en djävla massa grejer att skriva om. Å andra sidan kan man ifrågasätta det adekvata och nödvändiga i informationen från föregående inlägg. Och det är väl då jag får falla till föga och även ange att det är paperinlämning och presentation på onsdag och jag dör litegranna av tristess här.
Blabla heteronormativitet blabla trancendentalt våld blabla fotnoter blabla identitet.

Det känns oerhört skrämmande att samma människa som för två år sedan producerade en 200-sidig D-uppsats i lingvistik numera tar tre veckor och sjukt mycket ångest innefattande slö-facebookande och sjuka aktiviteter som brödbak (med mina mått mätt – mycket onormal aktivitet) på sig för att klämma ur sig ett åttasidigt litet skitpaper.

Jag vet inte hur jag ska tolka detta faktum.
Antingen är det bara att konstatera att det är lingvisten som jag är i första hand, genusvetaren i andra (just nu helst inte i någon hand alls). Det går inte en dag utan att jag saknar lingvistiken och fortfarande drömmer om en doktorandtjänst inom ämnet. Jag saknar CA, kognitiv semantik, språkfilosofi, generativ grammatik, semantisk betydelseförändring, jag saknar allt!
Längtar efter känslan när man suttit och studerat George Lakoffs metafor-analyser och det bara bubblar av aha-upplevelser i hela kroppen. Eller det orgasmliknande tillstånd som uppnås när datorprogrammet för generativ grammatik säger att man gjort rätt när man placerade adverbialet på just det stället i det syntaktiska språkträdet över en mening på serbokratiska. Eller att sitta och lyssna på samma halvsekund i en inspelad dialog gång på gång för att tillslut förstå att det korta hummande man hör är en Transitition Relevant Place. Eller traggla Wittgenstein och pals och tänka att det nog ändå var bättre förr.
Framförallt är det jag saknar med lingvistiken, bortsett från att ingenting någonsin gjort mig så nördig (uppenbarligen) det där med att leka detektiv. I genusvetenskapen är allt bara mängder av kritiska teorier applicerade på det ena eller det andra. I lingvistiken handlar det alltid om små, små aha-upplevelser. Som under D-uppsatsen som inte bara hade maffiga 200 sidor utan även en lika råpretentiös ansats genom titeln Moralbegreppet i det moderna samhället. Hur jag satt en hel vår och läste dags- och kvällstidningspress samtidigt som jag bläddrade i etymologiska lexikon och diskuterade med lektorerna uppe på Institutionen för filosofi.
Hur jag frivilligt satt i två veckors tid och gick igenom ett tvåhundratal fotbollsreferat (såhär i efterhand: hade jag vetat hur många artiklar som skulle handla om sport när det kom till begreppet moral hade jag kanske tänkt till en extra gång angående ämnet). Hur jag dag ut och dag in studerade subjektsplaceringar i skittrökiga allsvenska referat för att tillslut se den imaginära glödlampan tändas ovanför huvudet. Bläddrade like mad shit i etymologiska lexikon för att slutligen hitta ett samband mellan allsvenskans matcher och gamla krigsreferat och kunde skriva tio sidor analys utifrån det. Pure njutning, mina vänner. Genusvetenskapen har i sina bästa stunder varit oerhört givande och gett mig mycket tankar. Men samma njutning som adverbiala placeringar och transition relevant places-upptäckter kan den aldrig ge.

Den andra förklaringen är att jag är skoltrött och vill ha sommarlov.
Den tredje är att jag under de två senaste åren supit bort för mycket struktur och hjärnceller för att vara förmögen att producera sådana mastodontuppsatser längre och att ödet som alkistant på spårvagnen jämfört med akademiskt geni ligger betydligt närmare till hands. Den första förklaringen är dock den jag helst hänvisar till.

En modern familjepolitik?

Man kan bli genustrött och man kan bli trött på politisk korrekthet och de konstant kritiska ögonen på samhället. Man kan bli trött på sitt eget ifrågasättande, andras problematiserande och vilja ta av sig de där politiska glasögonen.
På så vis är det ju tur att kd finns. Alf Svensson och Mikael Oscarsson, you made my fucking day. Helt plötsligt känner jag mig fantastiskt peppad till att plöja Anne Fausto-Sterlings Science matters, culture matters för femte gången, skriva seminariefrågor och diskutera biologismen i ett underlag för lärare i sexualundervisning.
Helt plötsligt minns jag varför jag vaknar varje dag och är förbannad, mer på det glödande sättet än det uppgivna.
Helt plötsligt minns jag var tio års politiskt engagemang kommer ifrån.
Helt plötsligt vet jag varför jag tar CSN-lån för en yrkesutbildning som inte tillhandahåller särskilt många arbeten, varför jag plöjt alla Butlers texter om familjebegreppet och slitit mitt hår över Focaults oförmåga att dela upp sina monstermeningar i mindre stycken så att de går att läsa.

Så länge en modern familjepolitik kan diskuteras på sättet som det gör i den här artikeln på debattsidan på en av Sveriges största tidningar och så länge 87% av svenskarna enligt Sifo vurmar kärnfamilj kan jag ju liksom inte sluta.
En klasskompis till mig pratade om det motsatta häromveckan;
- Borde man inte bara lägga ner? Alla verkar ju så himla nöjda med att vara män och kvinnor och heterosexuella med kärnfamiljer. 95% av alla man möter dumförklarar ju en fullständigt och ser på en som ett djävla ufo när man börjar snacka om att det inte finns några kön och att heterosexualiteten är en skapad norm.
Hon har en viktig poäng. Jag brukar också sucka det i mitt eget huvud. Det finns väl ingen mening med att ifrågasätta normer och komma med, vad de flesta anser vara, ufoteorier kring heterosexualitet, kön och familjebildningar. De flesta verkar ju ändå tycka det är rätt gött att vara man eller kvinna, lite härligt könsstereotypa, heterosexuella och helt och fullständigt normala.

Men sen kan man tänka på alla de som trillar utanför normerna, inkluderat även mig själv. Om man en gång varit Den andra, Den avvikande och sett hur andra hela tiden i olika diskurser pushas utanför normerna är det svårt att sluta. Om man ser hur samhället skapar en norm och att alla utanför normerna måste söka ett erkännande från normen (exempelvis kampen för att homosexuella ska få ingå äktenskap) och hela tiden positionera sig själv som avvikande från normen för att bli bekräftad (exempelvis söka erkännande under etiketten Homosexuell, fastän man kanske bara är någon som blivit kär i en annan människa man vill gifta sig med). Då är det svårt att sluta.
Sen kan man tänka på alla som går runt och försöker vara normativa, trots att normerna skaver som faen. För att det är enklare. För att man inte vill vara Avvikande. Bli betraktad som någon av De andra. Då är det omöjligt att sluta.

Nu ni, ska jag plugga och läsa så pass många familjepolitiskt kritiska böcker att mitt hyperventilerande efter kd:s debattartikel går över. Alf Svensson, I’ll never surrender.

Jag vet att man inte får säga hora, men det är ju så himla kul

Mitt eget jävla Narnia har haft en tjejbloggssatsning där han intervjuat bloggbrudar som han ansett haft tjejbloggar samt använt ordet tjejblogg helt oproblematiskt helt enkelt för att det är kul och det retar folk.
Såklart det retar folk och såklart folk vill veta vad Mitt eget jävla Narnia egentligen menar och vad definierar en tjejblogg osv. Det är ju så genusängsligheten funkar. Själv drabbades jag av tvångssymptomatiska tics när jag började läsa intervjuerna.
- Tjejblogg! Men vadå tjej! Kvinna? Vad är det?
Men efter ett år på ett masterprogram i genusvetenskap blir man sån, om man inte var det förr (vilket jag ju dessutom var).

Man blir troligtvis också en sån som kan tycka att retas med en tjejbloggsetikett är rätt kul när man sitter med queerteorier, intersektionalitetsanalyser och problematiseranden stående upp i halsen. Sitter man flera gånger i veckan på universitetet och diskuterar på en nivå som innebär att någon på fullaste allvar kan säga;
- Men kan vi i alla fall komma överens om att en identitet är en människa sammansatt av hud?
Då blir man rätt trött.
Lägg därtill det extremt ängsliga citationstecknandet i luften som konstant pågår. Det som är ett töntdrygt, stående fylleskämt mellan mig och V. är i seminarierummet på institutionen blodigt allvar. Jag faller själv in i det när jag håller mina monologer i seminariediskussionerna.
- Men fanå! Nu måste jag nog använda ordet mångkultur! Det kan jag ju inte göra helt oproblematiserat, då kommer det ju bli playa hating från hela seminarierummet sen. Okej då, men jag viftar lite med fingrarna i luften så kommer jag undan. Då ser de ju att jag tycker att det är ett problematiskt begrepp och att jag faktiskt är medveten om att man måste problematisera det.
En gång råkade ordet arbetarklass slinka ur min mun utan att jag använde citationstecken. Det misstaget gör man inte om i första taget, vill jag lova.

Hursomhelst, lever man i den här kontexten och dessutom har en bakgrund av ungefär tio års politiskt engagemang och intresse behöver man ju pk-läckage. Ordet är såklart en referens till queerteorins queera läckage som Tiina Rosenberg, i Queerfeministisk agenda, definierar på följande sätt:
Den heterosexuella kulturen och dess produkter är inte alls så enhetliga som de utger sig för att vara. I själva verket “läcker” både kulturen och dess produkter queerhet.
(En viktig notering, för dem som inte plöjt queerteoretiska böcker de senaste åren, är att det med heterosexuell kultur och dess produkter alltså inte bara avses s.k. sexuell läggning utan även de normer kring Mannen och Kvinnan som kulturen och dess produkter skapar.)
Precis som den heterosexuella matrisen konstant läcker och bildar glipor och hålrum där inperfektionen i skapandet av Mannen, Kvinnan och det heterosexuella samhället pågår, på samma sätt läcker alla som är politiskt engagerade, belästa, insatta eller de idioter som påstår att de är fördomsfria.

Pk-läckaget är nödvändigt och befriande. Man orkar fan inte annars. Således känns det som ett mycket befriande skratt, det som kommer när jag läser om hur Mitt eget jävla Narnia definierar en tjejblogg. Jag asgarvar åt Jennys tips om hur man startar en tjejblogg. Också konstaterar jag nöjt att Saker under huden indeed är en tjejblogg. Jag blir ju fortfarande lite förvånad varje gång en manlig läsare (genuscencorn säger: vadå manlig? Hur definierar du manlig?) kommenterar eller mailar och det inte är ett hatmail. Jag är sjukt djävla tjejnischad på det mest stereotypa sättet.

Och angående pk-läckage handlade ju en hel del av grälen med senaste pojkvännen om mitt frekventa användande av ord som neger och fitta. Eller den mardrömsgången då jag pekade på min extremt korta, tighta kjol och refererade till mig själv som scanky hoe.
Eller idag när jag och frugan hängde ute på Saltholmen och hon frågar om jag varit på nyöppnade Lidl-butiken, vilket föranleder en monolog om butikens klientel som får mig att inleda allting med ett;
- Okej. Jag kommer att låta som en elitistisk medelklassbrud nu, trots allt mitt tjat om min arbetarklassbakgrund…men alltså det klientelet…

Lika mycket som den extremt politiskt och problematiserande rösten inuti ticsskriker varje gång begrepp som man, kvinna, etnicitet eller klass droppas utan problematiserande och varje gång någon försöker stereotypisera eller kategorisera. Lika mycket behöver den där upproriska, extremt politiskt inkorrekta rösten i mig bara få kalla sin blogg för tjejblogg, kalla sig själv för hora eller spy galla över white trash-klientel på en billigbutik. Mest för att det är så himla kul och fånigt förbjudet.