Elin Grelsson

Kanske beror det bara på att det snöar igen. Det vräker ner utanför fönstret, mina ambitioner att springa kommer av sig, allting kommer av sig. Bredvid mig på skrivbordet ligger den långa att-göra-listan och ingenting bockas av. Jag funderar på mer kaffe, funderar på mer ingefära i vitaminsmoothie, ger upp. Vissa dagar hjälper ingenting, kanske endorfiner. Möjligen endorfiner, ett hårt träningspass, men de hinns inte med idag  och jag hatar det.

Kanske beror det på förra veckan. En hel vecka vigd åt romanen, hemligt Stockholmsbesök i den där lägenheten som blivit min frist. Julias lägenhet är den som jag har flytt till med brustet hjärta, självhat, tvivel eller bara behov av att komma bort. Den bäddsoffan har jag gråtit, varit full och skrattat mig tårögd i. Min vardag i Stockholm är just också vardag. Jag börjar hitta hjälpligt, kan tunnelbanan hyfsat, har mängder med vänner att träffa. Jag köper frukost, skriver, går och tränar, har något möte, skriver lite mer. Vardag i Stockholm är också vardag, men en så mycket enklare sådan. I en vecka kopplar jag bort allt ifrån ekonomisk oro, relationen med Gustav till om jag har någon mat hemma. Jag glider omkring och är bara min egen.

Jag kommer tillbaka och lyckas upprätthålla det jag lovade helgen innan, att umgås mer, att göra mer. Blir lycklig av att träffa vänner, åka på utflykt, dansa på Högkvarteret med hemmaglömd mobiltelefon. På söndagen efter min återkomst tar jag en promenad med bästa vännen och allt är nästan som när vi bodde i samma hus, var halvt arbetslösa singlar med för hög alkoholkonsumtion. Det här är det bästa med min bästa vän: Hon är den enda som jag nästan aldrig pratar politik och diskuterar samhället med. Jag har stundtals sett det som en brist hos oss, men nu vet jag bättre. Med henne är det bara känslor, relationer, sex, ångest, tveksamheter, livet. Vi går runt i snöglittriga Slottsskogen i snabb fart och pratar, pratar, pratar och det är så skönt, det gör mig så mänsklig.

Men sedan faller det. Måndag, tisdag, jobba och vara effektiv. Lyckas återvända till parlivets samvaro, efter en vecka av me myself and I och knappt minnas att vi var ihop och just det, nu skulle tider bändas och anpassas igen. Den här människan, han är här nästan hela tiden. Fnittrar framför Youtube-klipp när jag skriver och msnar med en kompis när jag sköter bokföring och jag älskar honom för det, jag älskar just det där lugnet som han ger mig när jag avbokar allt en kväll och vi maratonser Arrested Development, men det tar alltid tid att komma in i det igen. Måndag, tisdag, träna, springa, skriva, fakturera. Men sedan kommer onsdag.

Jag vet inte varför jag bloggar istället för att sköta pressjobbet för Textival, skriva lång artikel till GP Kultur eller åtminstone städa bland allt damm i mitt rum, kanske springa, bara göra någonting. Men det tar slut, jag tar slut, det bara fortsätter snöa och mittemot mig sitter han vid datorn och pratar om fredagsfylla och jag älskar honom och den bekymmerslöshet som jag vet inte existerar, men åtminstone verkar så, men den gör mig också så ohyggligt provocerad. Jag vet att han bär på lika mycket oro som jag, men den märks inte och tar sig inte samma uttryck. Kanske genusrelaterat, uppfostran, vad vet jag. Jag blir arg, jag blir bitter, jag blir en jävla martyrfitta som pratar om att ingen borde få ha roligt imorgon på den där festen som alla ska på för jag kan inte gå dit, måste jobba och upp tidigt på lördag och vara med i Morgonpasset helg. Han blir arg, för såhär är våra gräl nuförtiden. Det första året antingen lycka eller dra åt helvete ditt svin jag vill aldrig se dig mer och jag orkar inte mer, men numera lugnt gnagande på varandra. Småbråk som blossar upp då och då. Jag är sur, han blir arg, jag blir arg, sedan halvsams, lite TV-serier och ligga på det.

Vi ska åka till Borås, Debutantprisutdelning, och jag klagar, vill inte gå. Vill vara hemma, orkar inte. Han påpekar det oerhört sanna att jag alltid avstår från allt som kan vara roligt och inte direkt jobbrelaterat för att ha ännu mer tråkigt, jag vet att han har rätt. Jag vet att jag väljer, som jag alltid valt. Vara duktig, vara tråkig och sedan få höra att jag borde slappna av lite, ha lite kul. Mäta mig mot folk som super och slarvar, i hemlighet tycka att jag ändå är lite bättre än vad dem är. Så kan jag sitta hemma och martyrklaga, det är också ett sätt att vara bäst på.

De ringer från Aschberg på TV8, vill att jag ska vara med på måndag och prata OS och sporthat, säger ja, ångrar mig kanske sedan. De vill sätta mig på ett flyg till Stockholm, jag är flygrädd, jag är TV-rädd, jag är mediatrött, orkar inte. Det är så mycket med det här livet, hela tiden. Samtidigt en anledning att komma bort, alltid anledningar att komma bort och han kontrar med att han ska supa på måndag och jag blir avundsjuk och arg igen. Sitter med bokföringen, konto och debet och han planerar utgång och jag vet att det inte är så enkelt, men hans bekymmerslöshet gör mig galen och jag säger att jag skulle byta liv, vilken dag som helst, men menar det nog inte. Avundas supa mitt i veckan, inte planera så mycket, inte vara så trött och arg hela tiden, men vet inte hur jag annars ska vara. Alkohol är en av mina kvarvarande kaloriräkningsnojor och har man druckit alkohol kan man inte träna dagen därpå, så jag förstår inte människor som kan dricka flera dagar i veckan och ändå vara så snygga. Jag blir tjock och finnig, sladdrig, det är inte värt det.

”Jag kommer gå ut imorgon, jag försöker sätta ner foten här”, säger han och jag eskalerar i bitter jävla barnslighet när jag svarar att han väl kan försöka sätta ner foten i någon framtida relation istället och låta min avundsjuka och mitt kontrollbehov styra och ställa i den här. Vi skiljs åt så, ska väl åka till Borås i snöstormen, ska väl skriva lite text, kanske hjälper kaffet och kanske hinner jag ta en joggingtur. Tar på mig stövlarna, de trasiga som jag fortfarande har eftersom jag inte ids köpa nya då det ändå är vår snart. Har jag tänkt i någon månad nu och sedan går jag ut  i snögloppet, pulsar till Ica, köper snus och det är bara en torsdag i februari och blir nog bättre snart, snälla säg att det blir bättre snart?

Om det här är ett framgångsrecept lär jag lyckas tillslut.

Bara för att jag tog helgen off och förlustade mig med personalfest, kompisfest, oändliga mängder vin och skratt samt skedliggande i 90-säng, nybakat bröd och lite ljuvt återseende däremellan vaknar man upp till feber och snöblandat regn.
Jag feberyrar om debet och kredit. Försök aldrig gå på företagarcoachning när ni är sjuka.

CSN strular och jag orkar inte sitta i telefonkö i en halvtimme för att skrika ”show me the money!” och få ett jävla byråkratsvar tillbaka i luren.
Mina sista pengar kommer att gå till storshopping på Apoteket i Majorna för att göra vad jag kan för att linda den här förkylningen. Show me the nässpray, echinagard, halstabletter, hostdämpande och allt möjligt knark.
När jag i somras hade hosta i fyra månader i sträck (kids, här kommer en liten lektion i förkylningar: det är supandet som gör att du aldrig blir frisk, så var det för mig) fick jag låna grannens hostmedicin med morfin i. Den är slut nu.
Vårdcentralen strular och jag orkar inte sitta i telefonkö i en halvtimme för att skrika ”show me the morfin!” och få ett jävla vårdsvar tillbaka i luren.

Idag är inte vinnarlivet alls.

Huuur kan man ha läst på om mindfullness och lärt sig alla rationella tankeknep som finns att lära sig och fortfarande fungera såhär stundtals (läs: ofta)?

Mellan lätt oro och prestationsångest av typen ”njaha, nu känns det inte så kul att vara vuxen och självständig längre” till tankar och känslor av typen ”jag är ful, dum, värdelös, kan ingenting, nu skiter jag i allt, jag är ensam och oälskad” osv i all oändlighet tar det i snitt tre minuter.
Vet ni hur bra uppsatser man skriver när man fastnat i de tankespåren? Vet ni hur bra man sover när man ska lägga sig tidigt? Nä, just det. Det gör man inte.

Det här med att det första dygnet skulle bestämma resten av året är just bara vidskepelse. Antingen det eller så kommer jag under 2009 förvandlas till en Seth Rogen-karaktär av öl, pizza, porr och total slackness.
Då känns det här andra dygnet betydligt mer representativt för året. När man vaknar klockan nio med andan i halsgropen och börjar jobba men har femtio olika pågående saker, vilket gör att man mest yr omkring och inte gör någonting.

Att ta en veckas julledigt är behövligt, men det jävliga kommer ju när man sätter sin egen jobbagenda och de där högarna med saker som man borde ha gjort har växt medan man själv åt chokladpraliner framför Bringing Down The House eller annan film av dylik karaktär.

De kommande veckorna kommer bestå av uppsatsskrivande, artikelskrivande, kursavslut på Bona Folkhögskola, kursintro på Bona Folkhögskola (ja, det blev en fjärde termin där också), kursintro på en kurs i textjournalistisk, kursintro på en kurs i grafisk kommunikation, förberedelse för möten, möten, inlämningar och deadlines, kursintro i en universitetskurs med namnet Kultur, erotik och sexualiteter (bara namnet! I can’t help myself!), jobb och sen ska jag vara i Stockholm en halv arbetsvecka.
Och däremellan ska det väl bloggas, I asume. Men det löser sig väl.

Prästen i söndags predikade mycket om att man måste behålla hoppet.
Jag antar att hon inte är ett Kanye West-fan som lyssnat på 808s & heartbreak.
Jag var ändå, via Kinky Afro, varnad. Men det spelar ingen roll när hoppet dör.

Graduation var ju den där halvjämna skivan, med ett fåtal riktigt bra låtar och en del mediokra, som fick en att börja oroa sig. Sedan närde jag ett hopp om en återgång, en ny College Dropout, och fick fel. Väldigt fel.

Mönstret känns dessutom igen, på ett smärtsamt sätt, från Kents V&A-släpp (oväntat att jag skulle dra en Kentparallell. förf. anm.). Redan när Hagnesta Hill släpptes, hur bra skiva det än var, fattade man att det skulle kunna tänkas vara kört. Småkids och idioter som aldrig lyssnat på Kent innan började ta över, Hovetkonserten såldes ut, allting började bli jävligt trallvänligt.
När V&A släpptes fattade man på en gång att nu är det kört, på riktigt. Från och med nu kommer jag få gå på arenakonserter med grabbarna grus som wööar sig genom refrängen till Palace&Main, för den har de hört på Mix Megapol. Från och med nu kommer Kentlyssnande inte vara synonymt med god smak, utan allmängiltig smak. Nu finns det ingen tillbakagång.

Det finns ingen tillbakagång för Kanye heller. Redan igår hörde jag om folk som haaatar hiphop, men Kanye West senaste är ju bra.
Jag har redan satt meningen men den skivan är ju för fan inte hiphop på repeat.
So shoot me för att jag är småsint och konservativ. Jag har förlorat min Kanye-tro och det suger.

…och angående den här artikeln tycker jag att Jenny W säger det mesta.

Det här med att Love Sex Money också gått och blivit med bloggtoppen-statistik är ju jättekul för henne men helt förödande för allt vad gäller min jämförelsenoja, blogghets och tävlingsinstinkt.

-Du har typ hundra fler läsare än jag har, jag har snart inga läsare kvar. Fatta vad jag tappar läsare!, bölar jag i facebookmail efter facebookmail och LSM är som vanligt den fantastiska storsinta kvinna som hon är och som bryr sig föga om min töntiga småsinthet och jämförelsenoja utan svarar sådär fint och Dr Phil-pedagogiskt på mitt gnällande.

Sen blir jag helt manisk efter att skriva inlägg som kommer att generera i att de forna läsarna återvänder, ligger vaken på nätterna och undrar varför alla älskar Love Sex Money så mycket mer än mig (notera hur jag sätter totalt likhetstecken mellan mig och bloggen, mycket sunt) och hurihelvete jag kunde vara så dum att jag slutade vara anonym och började lobba för min blogg öppet sådär så att jag nu inte ens kan vara hälften så juicy självutvräkande som jag varit (och i stunder då jag blir det får jag panik i efterhand och osynliggör inläggen helt odiskret) och därigenom har blivit betydligt tråkigare än vad jag var förr. Jag tänker på hur mycket roligare skribent Love Sex Money är jämfört med mig och suckar över hur analt pretentiös jag allt som oftast är nuförtiden. Jag stirrar panikslaget på våra statistikkurvor och ser hur Love Sex Money skjuter i höjden medan min pinne fortsätter dala, jag överväger på fullaste allvar att ändra informationen om min blogg till ”Jag har legat med LSM! Det finns blogginlägg om det!” för att på så vis locka nya läsare och känner att Saker under huden rent allmänt ter sig som ett sorgligt projekt numera.

Och det är alltså här jag skulle vilja skriva att jag bara skämtade och överdrev. Men det gör jag alltså inte. Med tanke på att jag är sanslöst oengagerad i min nuvarande kurs, har havererat ett forskningspilotprojekt due to tidsbrist och trötthet, inte fick Ane Brun-intervjun jag så gärna ville ha, är så pank att jag skrapar pengar till att kunna leva på ett kilo Rasker storfranska resten av veckan och inte ser någon större ljusning i ekonomin innan september ungefär, har en shitty tråkig jobbsommar framför mig, en halvskriven roman jag inte orkar ta tag i, lagom till vårkroppen ska ut och dallras blivit för tjock för alla mina stuprörsjeans, har 30 osålda böcker hemma och inga nya skribentuppdrag förutom det relativt fasta har jag inte så mycket annat att lägga bekräftelsen och fokuset på just nu förutom min förbannade bloggläsarstatistik.
Ni hör ju själva vilken misär det är. Så nu får ni banne mig styra upp er och börja läsa min blogg igen. Om inte annat för att jag ju helt uppenbart är en helt charmerande, trevlig och mentalt stabil kvinna.
Och där skämtade jag alltså däremot.

Ur dagens punktse:
Kroppen är väldigt känslig för ljus. När ljuskurvan ställer om sig, oftast i början av mars, frigörs hormoner i kroppen vilket påverkar den biologiska klockan. Då kan många uppleva en tydlig trötthet, energilöshet, oföretagsamhet och nedstämdhet.

Ur dagens Saker under huden-inlägg:
No shit sherlock!

Ni kanske gått och väntat på att det ska ljusna lite på denna blogg av ält och gnäll och svart humor på sin höjd. Men då serni, mina kära vänner, får ni vänta ett tag till. Mina fyra sämsta veckor på hela året är slutet på oktober när den vackra, klara hösten övergår i dimma och de två första veckorna på mars då solen bländar och jag hinner inte med, orkar inte med.

Det här är två av mina sämsta veckor på året. Jag är inte ångestfylld, jag är inte deprimerad, jag har inte ont. Jag är bara sanslöst trött, bölig, grinig och orkeslös.
- Det är väl bara att embracea deppigheten, sa jag till frugan och hon kallade mig sjukt vuxen som lärt mig hantera depp genom embracing istället för att försöka fly den.
Jag känner mitt vemod tillräckligt väl för att veta att det bästa jag kan göra är att acceptera och veta att det kommer kännas bättre igen. Tillåta, men inte hänge. Låta persiennerna vara nerdragna och dra täcket över huvudet, men sedan gå över till grannen och skratta tills magen krampar över ett parti TP med närmaste vännerna. Gråt, bryt ihop, resa sig upp igen och unna sig ett asgarv med tårar och jag kissar på mig-skrik över scenariot där alla ligger dubbelvikta i skratt över något lågt skämt om horor eller knark, utom stackars Maja som ovetande sitter på högerflanken och på egen hand försöker resonera sig fram till vilket land som var det tredje mest mobiltäta 1994 (svaret var Sverige. Svaret är fanimej alltid Sverige på landsfrågorna).

Att embracea sin depp handlar inte, som jag fått höra, om att jag gräver ner mig och gillar mitt vemod. Det handlar om att krama om sig själv och säga lilla knyttet, är det vårdeppen nu jamen såja, sänk kraven lite då och unna dig en hyrfilm framför råläsning av kurslitteratur. Det handlar om att för fyrtioelfte gången inse att det här med rå-GI-bantning utan några kolhydrater fortfarande inte är en bra idé och att unna sig icke nyckelhålsmärkt bröd (jamen ni hör ju själva vilken wild and crazy livsnjutare jag är) till frukost på bekostnad av den där fitta (note to self: vissa engelska ord bör ej försvenskas) kroppen man aldrig lär återse. Eller att säga att okejdå, lägg dig på sängen nu och lyssna på Charlotte Gainsbourg för du vet att du aldrig kan vara olycklig när du hör hennes väsande, franska brytning till Air-produktioner.
Lite lagom doser magkrampsskratt, kolhydrater och fransyskor och jag ska nog klara de här veckorna helt galant.

Och idag såg jag en man som mitt i stegen i solskenet tog ett hoppsaskutt. Bara sådär. Som om han blev så lycklig av våren och solen och livet att han var tvungen att skutta. Det var förbannat vackert, just det hoppet gav mig hopp. Någon sekund senare började han fäktas mot imaginära monster och skrika rakt ut och den där vårlyckan var kanske ingen lycka utan snarare avtändning eller psykisk störning, men den där sekunden då jag inbillade mig det första var ju i alla fall ganska fin.

Också kan man starta arbetsveckan med att unna sig att inte orka titta på nyheter och ta in världsläget under den tunna huden utan för gud-vet-hur-många-gånger-jag-sett-det-och-skrattat-gången återigen skratta pinsamt högt åt det här. Vårdepp got nothing on min allra lägsta form av humor gestaltat i japanska practical jokes.