Elin Grelsson

Presskonferensen i Stockholm, med queerteorins viktigaste namn Judith Butler, har precis börjat. En nöjesjournalist sträcker upp handen och förklarar att hon skriver en text om det queera Stockholm, hur queer tycker Judith Butler att staden är? Det går ett sus av obehag genom de församlade, främst kulturjournalister och journalister från akademiska tidskrifter. Att ställa en fråga i samma genre som vad Bruce Springsteen gillar med Göteborg, anstår inte riktigt en av samtidens största filosofer. Vi skäms kollektivt å hennes vägnar, när Butler lugnt svarar att hon bara är i Stockholm i två dagar och omöjligt kan svara på det. Sedan ställer hon den retoriska frågan vad som egentligen är queert? Kan någonting ens identifieras som queer? När nöjesjournalisten följdfrågar om Butler själv är queer, ler hon och svarar ”sometimes maybe”. Queer är en rörelse, inte en identitet, konstaterar hon.

Jag kommer att tänka på det när jag läser igenom programmet för den femte upplagan av HBTQ-festivalen i Göteborg. Just Q för queer har tillkommit i förkortningsbeteckningen det här året. I ett pressmeddelande förklaras att Q lades till för att ”inkludera normkritik i allmänhet och den rådande heteronormen i synnerhet.” Det är ett välkommet tillskott. Rent symboliskt innebär det en förskjutning från den identitetspolitiskt inriktade ambitionen att synliggöra sexualitet och könsuttryck bortom normen, till att också synliggöra normen. Det är en både svårare och kanske mindre välkommen uppgift.

Rent krasst startade HBT-festivalen för att förändra bilden av Göteborg som en homofobisk stad.  Göteborg – Bögknackarstaden var titeln på en rapport som sammanställdes 2005 och landade på kommunpolitikers bord. Det var den rapport som så småningom ledde fram till festivalen, under dåvarande namnet HBT-GBG, i juni 2007.

Med en tydlig storebrorsförebild i Stockholm Pride, utvecklade man samtidigt en egen nisch mot mer samtal, kultur och seminarier. Om Pride blivit den spektakulära, festande brorsan började HBT-festivalen som en duktig lillasyster. Men med några barnsjukdomar på nacken och ett ökat intresse från många organisationer att delta har festivalen blivit ett habilt event. För vem vill inte synas i en intressegrupp på frammarsch och få lite goodwill kring sitt HBT-arbete? Vem vill inte föra ut sitt budskap på en festival som förra året lockade 60 000 besökare? Både fackförbund, företag och myndigheter samsas på årets upplaga, samtidigt som både invignings- och avslutningsfesterna har vuxit stort. Med obligatoriska inslag av schlagerstjärnor och prominenta talare har HBTQ-festivalen blivit en systerfestival att räkna med.

Men vad innebär Q:et i praktiken? Inte särskilt mycket visar det sig. I ett Göteborg som fortfarande är starkt segregerat och där heterodominansen är bred, medan flator håller sig isolerade på sin kant och bögar på sin finns det alla möjligheter i världen att skapa en ökad gemenskap och samverkan. En reellt queer grogrund att skapa något av.

I seminarierna finns samma områden som tidigare år. Många intressanta programpunkter, men fokus är till övervägande del inriktat på standardfrågorna rörande HBTQ. Komma ut-processer varvas med samtal kring lesbisk identitet och regnbågsfamiljer. Det är städat, duktigt och evenemangsinriktad. HBTQ-festivalen lider fortfarande av samma syndrom som Göteborg i stort: Det ska vara folkligt, lättillgängligt och påkostat. Göteborg & Co gnuggar förmodligen händerna över ett allt större evenemang, medan kommunen andas ut när bögknackar-stämpeln suddas bort.

En rad intressanta samtal kommer säkerligen att föras under festivalen. Uppställningen av teoretiker, aktivister, engagerade och kunniga människor bådar gott inför flertalet seminarier. Men det är på Q-festivalen, HBTQ:s mindre program på Världskulturmuseet som anordnats av en rad olika politiska grupper, som jag finner de riktigt brännande frågorna. Här avhandlas psykradikalism, queer i förhållande till klass, frågor kring asyl, kön och politik samt en rättegång mot rasismen för dess brott mot mänskligheten. Här finns en ambition, bortom regnbågsflaggade spårvagnar och schlagerstjärnor. En rörelse, en vilja och en samhällsanalys.

Det går inte att sätta queera etiketter. Och även om Göteborg inte längre är en bögknackarstad i samma höga utsträckning finns det ingen anledning för kommunpolitiker att känna sig nöjda. Långt efter att regnbågsflaggorna tagits ned och ersatts med nya eventvimplar kommer det fortfarande behövas en stark, queer rörelse för komma framåt.

Text publicerad i GP Kultur 1/6

Dagens GP-krönika om alla grymma initiativ och eldsjälar i Göteborg, som lätt glöms bort i tider av eventstad och mutskandaler.

Parallellt med annat har jag de senaste månaderna pressjobbat lite åt Textival. Det är enormt roligt att jobba med människor som, med extremt små ekonomiska medel och hjälp, kämpar och sliter för att få ihop kreativa idéer med människor och platser. Resultatet har blivit en alternativ bokmässa, med litteratur och kultur som befinner sig utanför den kommersiella mittfåran. Fantastiska författarnamn som Eli Levén, Kristina Hultman och Caroline Ringskog Ferrada-Noli blandas med Galagos releasefest för Sara Granérs nya seriealbum blandas med utställare, tidskrifter och seminarium om alltifrån översättning till kritikens roll i samtiden. Plus barnlitteratur, konst, uppläsningar och what not.

Imorgon på Tredje Långgatan i Göteborg mellan 11-16 är det dags. Efterfest på Henriksberg under kvällen. Kom dit och njut av den litterära mångfald som fortfarande, faktiskt, existerar.

…är jag istället glad över den här seriestripen som Julia mailade till mig för gemensamt, inkännande skratt. Och för hennes senaste inlägg.

Jag är glad för att sista kvällen i Göteborg var så fin och för att jag fick nickskrika instämmande med Soy, som så ofta sker när vi ses.

Jag blir glad av Isabelle, som skriver underbart om Britney, kvinnliga superhjältar och slampfemme-look på indieklubbar.

Det är onekligen pepp att Bon Iver kommer till Way out West och jag lär väl behöva hosta upp pengar för svindyra biljettjävlar och bli misspepp bara några dagar innan men sedan tycka att det var värt i alla fall, precis som föregående år. Så sent som häromdagen la jag ju in fina Skinny Love på en blandskiva.

Och sen har jag noterat att Mayers Mayhem-Jonna kommer till Göteborg någon gång i vår. Jag är sanslöst svag för rödhåriga kvinnor. Jag är också ganska (och idiotiskt) svag för straighta kvinnor. Eh hej Jonna, du vill inte ses eller så?

Jag vet inte riktigt vad som är pinsammast just nu.
Faktumet att jag trodde att det var Boney M som gjort It May Be Winter Outside eller att det blir uppenbart att jag sökt rätt på låtjäveln eftersom jag upptäckte att det var Love Unlimited som gjort den.
Skitsamma, inatt snöade det satan och jag är imponerad av att folk tog sig till mig i alla fall.

Idag smälte snön och solen sken och Julia hann i alla fall se lite av Göteborg från sina bättre sidor efter att vi trotsat snöstormen och ass-dansat ihop på Styrbord Babord halva natten. Som vanligt är jag sällan så lycklig som när jag lyckas samla olika delar av min bekantskapskrets till gemensam bonding i min etta och de verkar gilla varandra.

Uppdatering: Vi var såklart råsnygga. Svansnygga, för att referera till nyligen avslutad inläggskorrespondens om nerd chicks som vuxit upp. Tack Gustav för bild och sammanfattning av gårdagen.

Jag har haft en fördjävla fin personlig kick-off inför 2009 i Stockholm.

Jag bodde hos Den mörkhåriga och satt med henne och pojkvänssambon framför Freaks and Geeks och blev väckt av Stockholmstrafik, kaffedoft och hennes mjuka, morgonlyriska röst som meddelade att frukosten var klar.
- Jag vill alltid vakna till kaffedoft och en vacker kvinnas röst, mumlade jag halvt i sömnen eftersom jag alltid tycks lida av något slags gubbrockssyndrom när jag är med Den mörkhåriga.
Jag promenerade i solsken och läste massor med skönlitteratur, fikade och tittade på människor. Hann tänka, läsa, skriva och få massor med nya idéer och uppslag.
Jag träffade herr K. och hans fantastiska nya kärlek som fick mig att fräsa ”du gifter dig med honom inom ett halvår”, när kärleken gick på toaletten.
Jag träffade delar av anonyma bloggänget och pratade relationer, google-statistik, framtidsångest och annat relaterbart.
Jag satt i några möten, hemliga än så länge.
Dessutom träffade jag Julia Skott, vilket, precis som hon påpekat och som gällde alla mina fantastiska samtal i Stockholm, hade krävt en diktafon och var stoff för minst femton mer eller mindre publicerbara texter. Det sista hon sa innan vi skiljdes åt efter några öl, dagen efter första fikat, var ”blogga om mig snart!”. Detta efter att hon gjort ett idogt försök att via Facebook på mobilen visa den här bilden för Kungsladugårds korsettkåtaste kvinna.

Jag satt på tåget hem och undrade återigen vad som håller mig kvar i Göteborg, bortsett från närmaste vännerna.
Det är lätt att idealisera en stad och en tillvaro som mest brukar innebära träffar med kära vänner, semester, inspiration, möten och credd, men jag har i flera år slitits mellan Göteborg och Stockholm. I höstas föll det på att jag inte fick jobbet som jag sökte där. Men jag slits fortfarande.
Det är lätt att idealisera en stad som man inte bor i och tänka att det finns en fagrare glans någon annanstans. Men uppenbarligen är det lika lätt att sitta kvar på Kings Head, år efter år, och tänka att man borde vara någon annanstans, men likt förbannat alltid bli kvar.

Jag går genom Vasastans allé, sparkar löv och andas höstluft och på Mitt andra hem väntar min extended family som varje måndag eller tisdag då vi ses och jag tänker på hur bra allting är, just nu, den här staden, det är bra. Här finns de jag älskar, de hemvana kvarteren, grannen med rödvinet och nymalt kaffe några dörrar bort, min utökade familj och alla bekanta och mitt liv av författande, frilansande, forskningsprojekt, extrajobb och humaniorakurser och som jag älskar den här staden, trots allt.

Jag tänker på Stockholm och jag tänker hur jag längtar bort, men kanske vänta till hösten, och jag ler lite åt hur vi alltid skjuter på våra planer och hur det har blivit ett sätt att leva. Att skåla i de där ölglasen på Andra långgatan om att nu till våren, då jävlar drar vi. Sedan blir vi kvar och äter en libapizza på Mitt andra hem, dricker en flaska Ecologica innan vi drar på Pustervik istället och kanske är det bara vår längtan som vi behöver. Inte mer.

Så tänker jag och då ringer telefonen från det där arbetet som jag har sökt i Stockholm, kan jag komma på en intervju? Ja, javisst. Arbetet som jag vill ha på riktigt, som verkligen skulle kännas roligt och fantastiskt och utvecklande. Så kommer jag in på Mitt andra hem och vi skrattar så vi gråter tillsammans tills vi blir utkörda vid stängning och känslan i mig av både förväntan och sorg.

De kommande dagarna två är jag i Stockholm. Jag ska gå på en arbetsintervju. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Det vore fantastiskt. Då flyttar jag snart till Stockholm. Det är förmodligen bra. Ny luft i lungorna, ny utmaning och ny asfalt under fötterna.
Men jag måste inte ha det här jobbet. Får jag det inte blir jag förmodligen kvar i Vasastans allé och skrattande tårögd på Mitt andra hem ett halvår till. Det är helt okej det också.

ps. Jag vill tacka alla för alla kloka kommentarer till föregående inlägg om klass och klasstillhörighet. Ni har kommit med så många utvecklande, smarta tankar och delat med er av era egna erfarenheter och jag vill bara sätta mig och bläddra i mina kompendier i Genushistoria om arbetarrörelsen och machoideal. Vi återkommer i frågan, eller hur?

Jag börjar plocka i lådor och skåp, rensar ur arkivsamlare och gråter och skrattar och slänger gamla bruksanvisningar till min Nokia 3210 som kasserades i början av 2000-talet, men sparar fotot på mig och exmannen, nyinflyttade i Göteborg och leende på det där nya stället som kallades Uppåt Framåt.
Naturligtvis lyssnar jag på Kent. Jag lyssnar på Kent och jag sorterar papper, det går ohyggligt långsamt och det som var ett endagsprojekt blir ett tredagarsprojekt, minst för i lådorna ligger minnen och skräp blandat omvartannat.
I stereon sjunger Jocke Berg att kungen är död och hans drottning är fri, han går före i kön och återuppfinner sitt liv och jag skriksjunger med fastän fönstret står på vid gavel och sedan hittar jag ett första utkast till det kärleksbrev som jag la i innerfickan på min senaste pojkväns jacka när han sov och sedan gråter jag lite igen.
Jag slänger stencilerna som kanske var bra att ha och jag ska växa några meter innan sommaren blir oktober och i bokhyllans vänstra hörn ligger ett tillbakaskickat manus, tack men nej tack, och en tillbakaskickad ansökan till forskarutbildning i Allmän språkvetenskap, tack men nej tack och jag kryper där i askan Fågel Fenix född som ny och gråter lite mer.
På min köksvägg hänger mitt enorma schema, strukturschemat med möten, föreläsningstider, träningstider och dagliga uppgifter. Här är jag som din skugga, schemat, och i en hastig rörelse sliter jag loss det från väggen, knycklar ihop det och slänger det i papperskorgen för att ingenting ändå stämmer på det där schemat längre, alla tider saknar vikt i mitt liv just nu.
Jag släpper taget nu, vill inte klibba fast som jag gjort de senaste åren, vi visste ju det här, vi såg det komma, gjorde vi inte, älskade hemstad?
Jag sorterar foton på mig och mina vänner, berusade leenden på Kings head, lyckliga blickar mellan mig och Den Mörkhåriga från den där kvällen då vi för första gången kysstes och alla sa att jag såg ut som Annie Hall, Norrlandskollektivet med insuttna soffor från mitt föräldrahem där mina kombos tittar på skräckfilm och äter Ica Bergsjöns storpack Delicatobollar som fick oss alla att gå upp flera kilo den där hösten. Jag hittar brev från mormor, alltid samma saknadsbrev med snirklig stil, blandat mellan en gammal H&M-katalog från hösten 2006 och däremellan ännu ett foto från en ölkväll vid havet från den tiden då vi alla hängde i par och skulle leva våra liv ihop.
Jag gråter och skrattar.
Sedan sneglar jag på min nya dagbok, som jag symboliskt precis har börjat skriva i. Innanför pärmen vilar en tågbiljett och i och med tågbiljetten ett oundvikligt beslut.

Jag håller på att göra slut med Göteborg. Jag gör slut eller tar en lång paus, sådant där kan man inte veta på förhand. Kanske är vi meant to be, men just nu behöver jag se det som ett uppbrott i alla fall.
Det är inget impulsivt beslut. Har man levt i en nära relation är sådana saker aldrig impulsiva beslut. Snarare är det någonting som byggs upp under lång tid, under flera år av slentrianförhållande som ibland varit bra, ibland varit fantastiskt men många gånger varit något som skapat olust någonstans. Man kan inte sätta fingret på det. Göteborg älskade, du ger mig ju precis allt vad jag vill ha och behöver. Ändå måste jag lämna dig nu.
Det är ett impulsivt beslut. Göteborg skriker åt mig att vi ju bestämt oss för att leva tillsammans i ett år till. Göteborg kastar erbjudande om ny bostad ihop med bästa vännerna, kursstarter, en nära väns återkomst till staden, hela min bekantskapskrets närvaro här och en mängd andra orsaker på mig.
- Jag är ledsen, svarar jag sådär som man gör när man gör slut, det är inte du, det är jag. Du ger mig allt jag vill ha, men jag tar mig inte ur mina egna mönster här. Jag har ingen energi kvar, jag har ingenting mer att ge dig och vår relation. Allting är urtömt, det finns ingen glöd kvar att fortsätta kämpa med. Det spelar ingen roll vad du erbjuder mig, det går inte längre. Jag bara känner så.

Jag har alltid trott att de starkaste och de allra modigaste är de som fortsätter kämpa. Det är ju så jag har levt. Jag har aldrig klarat uppbrott, jag har fegat mig ur och fortsatt hålla fast vid något, fastän det varit dödsdömt. Så kom jag tillbaka till Göteborg, efter några veckors sund otrohet med Östersund, och förväntade mig att det skulle fungera igen. Att jag inte skulle känna den fullständiga alienering i mitt eget liv som jag har känt den här sommaren. Ingenting hade hänt. Samma känsla, samma kraftlöshet.

Det var oundvikligt, Göteborg. Jag lägger mitt öra mot spårvagnsspåren och lyssnar till mitt liv de senaste fem åren, hur mycket jag har älskat och levt men också hur mycket jag har kämpat i blindo och gjort mig själv illa. Hur jag långsamt integrerats, inte bara i en stad, men också i mina egna mönster.
Så kommer det sig att jag gör det jag på riktigt trodde att jag aldrig skulle våga. Jag ger upp. Jag säger nej till registreringar och lämnar en kursintroduktion i förtid. Jag mailar chefen och säger att jag kommer in och jobbar lite i höst, men att jag inte vet när för jag måste iväg först.
Jag river ner mitt schema och sedan ringer jag det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle våga ringa.
- Mamma, jag kommer hem igen. Den här gången går det faktiskt inte på riktigt.

På söndag återvänder jag till Östersund och blir sambo med min mamma för ett tag. Resten av hösten vet jag, för första gången, inte särskilt mycket om. Det blir en hel del slutgörande med Göteborg, en hel del besök i andra städer för att andas.
- Du kommer att leva som den fria konstnärsnomaden som åker runt i svenska småstäder i höstskrud och bara skriver!, utropar mitt alter ego Konstnärskvinnan förtjust.
- Ja, eller så har jag verkligen ingen aning om vad jag håller på med och det enda sättet att lösa det på är att få mitt konto rejält jävla rövknullat av Statens Järnvägar en hel höst, svarar Elin lite mer krasst.
Ett enda vet jag och det är att jag, efter att jag ringt det där samtalet till mamma, för första gången på länge kunde känna mig närvarande och engagerad igen. Jag vet också att jag för första gången på längre vad jag kan minnas känner mig rofylld, orädd, obitter och nästan lycklig.

Jag är förkyld.
Mina trådlösa nätverksinställningar funkar inte som de ska.
Jag har inte orkat felsöka i feberdimman och kan således fetglömma att jag ska kunna utnyttja gratis Internet på tåget imorgon.
Jag är på väg nu. Det är allt jag orkar skriva.

Och jo, jag missar efter många ombloggade om och men den där konserten med Atmosphere och Brother Ali på söndag. Just nu är behovet att lämna stan och komma till Norrland större än behovet av en förmodad grym konsert.

Vi hörs nästa vecka.
Love.

Jamen jaha. Så har jag i sedvanlig, velande, Elin-anda fortfarande inte bestämt mig för om jag ska dra till Norrland imorgon kväll eller inte.
Mobb Deep-citatet i titeln talar i och för sig ganska starkt för och om det finns några män i den här världen som jag faktiskt lyssnar till är Mobb Deep definitivt en av dem.
Min mamma förhåller sig neutral med ett konstaterande om att det alltid är trevligt när jag kommer upp, men mindre trevligt om jag tänker sitta ute i sommarstugan i en vecka och tjata om att jag hellre skulle vilja vara i Göteborg.
HBT-GBG-festivalen i helgen talar rätt starkt mot en Norrlandstrip.
Faktumet att det här är de sista veckorna innan folk börjar lämna stan och dra ut på sina resor, hemvistelser, sommarstugor och så vidare och lämna oss Göteborgsfuckers kvar här talar också emot att jag ska dra iväg nu innan alla andra gör det.
Min kropps behov av en paus från alkohol och sena nätter talar definitivt för.
Tanken på sittplats nattåget i ett dygnetruntljust Norrland tolv timmar talar oerhört starkt emot.

Jag vet inte jag. Det är sweet ledighet i Göteborg med presumtiva fikor, utenätter, häng och allmänt slackande vs. en vecka ute i en stuga utan internetuppkoppling med tid för ensamhet och kontemplation. Förmodligen är det det sistnämnda som jag behöver. Bara gå och dra, grilla någon korv, måla någon djävla bräda, hugga lite ved och runka.
Norrland är det smarta valet. Men som min vän Erik brukar säga: Det smarta valet är oftast det ogötta.

När jag kommer ut på innergården har klockan hunnit bli tolv och någonstans fortfarande en värme i luften. En nattkyla blandad med havsfukten som lägger sig som en tunn, klibbig hinna över huden. Det friska mot det fuktiga och jag som inte fryser, trots klänning.
Mellan landshövdingehusen en vilande, varm tystnad av sömn och tillförsikt och någonstans i bakgrunden bilars sus och spårvagnars gnissel mot spåren. Gröntunga grenar över tomma trottoarer, doftar syren och liv och över de sovande hustaken en stjärnklar himmel. Vid korvkiosken vid Mariaplan en ensam kvinna som står under den upplysta skylten och bara står. Mina fötter kalla i för tunna skor mot tung asfalt och varje andetag andas lika delar fukt och kyla, varje inandning lika delar syren och natt.

Och jag tänker på det som han sa, någonstans mellan Röda Sten och Kungssten precis när solen började gå ner och himlen bli blodfläckad, någonstans mellan kulan ananassorbet och irish cream och någonstans mellan bakfyllepromenad och bakfyllefilm. Alltid någonstans emellan som det viktiga sägs. Hur han tuggade på sin platssked, ryckte på axlarna och sa;
- Vet du Elin? Jag tror egentligen inte att vi har någonting att oroa oss för alls. Jag tror att allting ordnar upp sig tillslut. På något sätt.

Livet är det som pågår medan du ältar din dåtid, oroar dig över din nutid och längtar efter en ljusare framtid.
Såsom att sitta på Publiks bakgård och ha fantastiska samtal. Jag och J. slår ett slag för cynismen och mot hela självhjälps/livscoachingkulturen som bara handlar om att man ska förverkliga sig själv, utveckla sig själv och kanske mest av allt hävda sig själv. Att cynismen, så länge den inte slår över i destruktiv bitterhet, också ger någonting. Ett konstant kritiskt perspektiv, ett ifrågasättande som är viktigt. Jag har startat en egen livscoachingfirma nu. Den heter Bli en cynisk bitch i tio steg och en lyckligare människa på köpet.
Herr E. pratar om likheterna mellan Mae Krua på Andra långgatan och The Soup-Nazi i Seinfeld. Alla vet att de har godast thaimat i hela Göteborg, de vet det också. Därför kan de ha skumma öppettider, dålig service och vara allmänt icke-gästvänliga.
Någon annan berättar om hur det är att gå på Bengans CD-rea när man har rökt på (citat: jag kom hem med en dubbelskiva med Manu Chao).

Såsom att inse att man tangerat sitt förra rekord på konstiga saker man gjort på fyllan när man vaknar och har skrivit ut ansökningsblanketter till Socialen om att få adoptera ett barn. Jag är nu inläst på alla regler kring adoption efter ett par timmars bölande fyllesurfande på olika adoptionssajter. Att vakna upp med fel människa ibland är väl en sak, men att vakna upp och ha försökt fylleadoptera ett barn; där är gränsen ändå nådd.

Såsom att ligga ute på Saltholmen och vräka sig i gemensam bikiniångest, kakätande och diskussioner. Jag har under föregående kväll smygläst Slitz medan jag väntade på att J. skulle trycka i sig sin Calzone på 7-eleven och börjar prata om artikeln Ligg mer i sommar! Så går du från munk till player i åtta enkla steg som jag av någon outgrundlig anledning var tvungen att lusläsa. Precis som jag av någon outgrundlig anledning satt och plågade mig framför Outsidersavsnittet som handlade om raggningskurser för män eller som jag tillät mig plågas av frugans högläsning ur The Game hela vägen ner till Amsterdam.
Efter det bestämmer man sig för att aldrig gå på krogen igen. Det finns någonting så äckligt profiterande och genomvidrigt i alla manualerna för hur du blir den där fucking alfahannen som kan samla troféer i kyssar, knull eller telefonnummer i mobilen. Det finns någonting så oerhört sorgligt i att vi uppenbarligen är oförmögna att bara vara människor med varandra längre utan måste hosta upp pengar för dyra raggningskurser, läsa åttastegsmanualer för att lära oss hur man först fångar någons intresse för att sedan sänka henne genom en neggning och därigenom vinna henne. Det finns en jävligt tråkig backlash i några slags jämlikhetsframsteg i alla manualer som handlar om hur man samlar brudar som jakttroféer och där mannen är den som jagar. Jag sammanfattade hela monologen med att skrika ut över Saltholmen att;
- Som om vi behöver uppfostra fler män till att bli idioter!
så att frugan tog sig för huvudet och påpekade att grabbgänget en bit bort stirrat på mig en bra stund nu.
(Långt senare, på natten, blev jag raggad på med inledningsrepliken ursäkta om jag stör, men jag visste inte om jag skulle våga gå fram, du ser så självsäker och stylish ut. Mänskligt och om inte annat en mycket adekvat analys av mig).

Såsom att sitta i Slottsskogen med rosévinet bultande i tinningarna och någonstans förlora sig själv igen. Viska till sig själv att inte orka en till lördag och vara ledsen, leva inuti huvudet. Vill orka vara med i diskussionerna om porr kontra hegemonisk feminism och sexualpolitik om den aktiva mannen, det här är ju mina ämnen. Inte orka, bara riva i gräset, klunka mera, hålla käften, snälla huvudet hålla käften och riva av några grässtrån till. Orkar inte prata, rädd för att det brister, är bara tyst och sluten. Att då först få en strykning över armen och sedan en från någon annan, frågan hur är det?. Det är ibland det som får en tillbaka. Att bli sedd när man som allra minst vill bli sedd, men som allra mest behöver det. Det är kärlek.

Såsom att stå på uteserveringen på Röda Sten. Stjärnklar natt och en vakande, upplyst Älvsborgsbro över oss och havsmynningen dunkel borta i natten. V. som pratar fint om att fånga dagen och försöka vara lycklig. Madonnas Vouge i högtalarna och jag frugan som dansar, hon som undrar om jag minns dansstegen från när jag var elva och jag skrattar nickande. Att dansa i röd kjol under stjärnorna till mellanstadieälsklingen på en överfull uteservering. Det är livet. Och det pågår just nu.

På Stigberget kan man fortfarande se hela staden, samma stad som man blickat ner över i snart fem år. I min 25-årskris utgår jag alltid ifrån femårsperspektivet när jag funderar över vad som hänt. Fem år sedan jag tog farväl av hemstaden, jag fick mitt livs bästa födelsedagspresent i form av en försoning med min mamma och sedan for jag. Lämnade saker bakom mig. Jag och han, två av våra vänner. Norrlandskollektivet med hans och mitt blåmålade rum av kärlek och delad ångest och R. som varje morgon spelade Kill Bill soundtracket tills vi skrek av frustration. Varje kväll med föreläsningar i grundläggande lingvistik och jag som gick ner till Brunnsparken för att jag inte förstått var Korsvägen låg än, skrek till de andra;
- Jag ska lätt bli doktorand i lingvistik alltså!
Vad händer med en människa på fem år?
Vi sitter på Stigberget och ser ut över sjömanshustrun, Älvsborgsbron, läppstiftet och alla gator vars kullerstenar vi lärt oss känna igen. Dricker öl och pratar alltifrån filosofi till sex och mitt hat mot indiepop och hur dålig sångröst jag faktiskt har.
Hur långt hinner man på fem år?

Jag ser i hans vacklande rörelser att någonting bränns, sådär som det känns också inuti mig. Man lär sig en människas rörelsemönster utantill, tolkar flackande blickar och en tystnad.
Jag tänker på allt som har hänt, som vi känt.
Hur vi återvänder.
Hur förbannad han fortfarande blir på mig senare, på Publik när vi alla har förflyttat oss dit.
- Men jag har en sådan kris, säger jag, jag har inte uppnått någonting.
Sådär som han brukade bli förbannad på överpresterande, genompretentiösa tjejen som typ skulle dö om hon inte fick doktorera eller skriva sina romaner eller bli någon Viktig eller Betydelsefull, helt utan förmåga att se det som hon redan hade åstadkommit.

Jag känner i min egen hud att någonting bränns och någonting känns i en insikt; kommer vi någonstans? Har vi rest några mil eller är vi kvar på samma plats? Några inomstadsflyttar, universitetspoäng, prestationer, ligg och krossade hjärtan senare och var är vi nu?
Jag överambitiösa tjejen med alla sina pretentioner som tyst räknar kalorierna i alla öl som hon dricker, Mariekex som hon tar. Skrattar högst av alla och tar plats men faller ner i sina egna tankar sekunden efter och ligger tyst på filten medan samtal om individen och kollektivism svävar högt ovanför henne med fiskmåsarna och försommaren.
Jag som aldrig vet vart jag är på väg och inte vet hur jag ska ta mig dit, det där stället som jag ska till utan att kunna se det klart framför mig. Jag bara vet att jag ska dit.
Vi med våra vacklande djävla självkänslor och osäkerheter. Vi som aldrig fattade vad vi gjorde; vi satt i flyttbilarna och sjöng allsång i lycka över att livet skulle börja. Köpte sängar och krukväxter och skrev in oss på universitetskurser i väntan på att livet skulle börja.

Ett avsked och en gemensam blick:
Har det börjat än?
Var det det här som vi väntade på?

- Men det är så bra när du har dina självdestruktiva perioder, Elin, för då får man till och med med dig till ställen som Uppåt Framåt och Styrbord Babord.
- Haha, ja det är verkligen pure självdestruktivitet. Det här med ätstörningar och självskärande börjar ju kännas som old news och tonårigt. Varför karva sig i armarna när man bara kan ställa sig i kön till Uppåt Framåt istället?

Jag trivdes aldrig på landet.
Jag trivdes aldrig under min uppväxt på den norrländska landsbygden, på den stora gården med utsikt över sjö och fjäll. Där bodde jag tills jag en vecka innan jag fyllde arton packade mina saker och flyttade ihop med exflickvän K. i kartonglägenheten, ettan utanför småstadens centrum, för att aldrig mer återvända. Det tog mina föräldrar några veckor att inse det. Då målade de om mitt flickrum. Några år senare lämnade de själva gården, placerade en sommarstuga i skogen bakom och köpte en lägenhet i centrum medan jag flyttade till Göteborg och var bittrast i världen över att de inte hörsammat mitt tjat om att flytta in till stan förrän jag själv var på väg att lämna den.

Jag var barnet som växte upp på en stor gård med kojor, klätterträd och gräsmattor, en kilometer från stranden, utsikt över fjällvärlden från flickrumsfönstret och världens största skog bakom mig och som ändå bara längtade efter stad.
Min största dröm som liten var att någon gång få ha ett brevinkast, porttelefon och en adress som innehöll något med ”gata”. Jag brukade gå i leran i den stora, vackra björkallén som ledde in till vår släktgård och låtsas att det var asfalt. Jag minns när jag hörde Mauro Scoccos Sarah första gången. Han sjöng något om sävenäläven. Jag frågade någon, pappa förmodligen, vad det var för något. Han sa att den var en närbutik, en kiosk som fanns i storstäder och som var öppet dygnet runt.
Min största dröm var att få ha en närbutik. Att slippa sitta bredvid pappa i bilen två mil till Ica för att sedan sitta med Calippoklistriga lår hela vägen hem. Kunna smyga iväg och köpa godis mitt i natten. På sävenäläven.
På helgerna och under stora delar av mina lov bodde jag i en bäddsoffa hos min mormor och morfar. De bodde i småstaden, som på den tiden var en stor stad i min värld. De hade ett gatunamn, brevinkast och asfalt utanför. Jag och mormor spelade kort sena sommarnätter på deras balkong och jag tyckte aldrig att solnedgången varit så vacker som när den gick ner över lasarettbyggnaden nedanför, så mycket vackrare än när den gick ner över fjällen och dränkte sjön i rödfärg. Jag fick gå själv till centrum ibland. Då låtsades jag att det var min lägenhet som jag lämnade, jag gick ut med ett nonchalant knyck och elvaåringssminkat ansikte och hoppades att alla som gick förbi på gatan trodde att jag bodde där. På riktigt. Att det inte syntes att jag egentligen var lantis.

När pappa hämtade mig på söndagkvällar eller när lovet var slut satte jag mig fram i bilen. Hela vägen genom centrum tryckte jag näsan mot rutan. Det var det vackraste med staden. När skymningen fallit och i varje liten bostad inrymd på kvadratmeter mellan andras bostäder i likadana betongbyggnader lyste lamporna. Precis som bilarnas susande på gatan nedanför min mormor och morfars vardagsrum, där jag låg vaken i sköljmedelsdoftande lakan i bäddsoffan, ingav det mig något slags lugn. Ett hopp jag aldrig kunde hitta på landsbygden. En betryggande puls mot det rastlösa vemodet.
Bilarna om natten, de som var vakna; på väg någonstans, levande människor som passerade på vägen och berättade att de fanns. På samma sätt berättade människorna i husen sin historia. Jag tryckte näsan mot rutan och lyssnade. Såg köksbord med tickande klockor ovanför, en kvinna vid spisen, ett barn vid bordet. Såg vardagsrum med flimrande TV-apparater, foton uppställda i rad på bokhyllor och tavlor upphängda på väggarna. Livet genom bilrutan, fönsterrutan; vi möttes någonstans.
De tända ljusen, de förbipasserande bilarna gav mig som barn lite lugn i ensamheten. En lycklig trygghetskänsla i alla varma människor med tak över huvudet som levde sina liv på sina kvadratmeter i betongblocken. Lämnade ett ställe, förflyttade sig till ett annat.
Jag inbillade mig att de alla var lyckliga. Varma i ljuset och lyckliga med varandra i sin vardag. Det gav mig ro.
På landet såg jag inga andra hus i närheten. Närmaste byggnad låg trehundra meter bort. Nätterna var tysta, såsom de aldrig blev i staden. Vinden som knakade i huset, en råbock som ylade, förbipasserande skotrar på fyllekörning av någon underårig klasskompis under vintern. Det gav ingen trygghet, bara rastlöshet.
- Ge mig liv, viskade jag när jag låg klarvaken, livrädd i min säng nattetid.

En av mina första kvällar i Göteborg gick jag ensam från universitetet ner till Brunnsparken. Jag hade inte lärt mig någonting om spårvagnssystemet och hade ingen aning om att hade jag bara tagit två trappor ner från Humanisten hade jag kommit till Korsvägen. Istället gick jag, tog en avstickare åt vänster. Asfalten klappade under mina stövlar när jag gick genom Vasagatans allé. Vid Vasaplatsen stannade jag till på 7-eleven och köpte en take away-kaffe, fast jag aldrig dricker kaffe kvällstid. Drack kaffet ur pappersmugg inhandlat kvällstid. Bara för att jag kunde. Bara för att jag fick.
Sedan promenerade jag upp genom Vasastan. I varje betongbyggnad lyste ljusen. Vardagsrum med flimrande TV-apparater, fotografier och köksbord med pensionärspar eller barnfamiljer.
Jag smygstannade och stirrade in i vartenda ett. Jag minns min barnanaiva lyckokänsla i att se stadens människor i sina kvadratmeter i betongblocken. Att jag tog det som en indikation på att världen var bra, att allting skulle bli bra och att all den rädsla jag bar på alltid dämpades lite när jag såg på dem. Bara att se på liv gjorde mig trygg.
Jag såg deras liv, deras vardag pågå innanför fönsterglasen. Det gjorde mig fortfarande trygg i mitt vuxna, men likväl barnanaiva hopp om att de var lyckliga.

Datorn har redan börjat krångla.
Kylskåpet är skittomt.
Jag köpte redan utgången fil som enda näringskälla.
Jag har inga rena kläder och en överfull smutskorg.
Jag har inte orkat packa upp.
I postfacket låg ett inkassobrev på sjuhundra spänn om någon gammal bredbandsräkning från Telia.
Jag måste börja bråka med Telia igen.
Jag har svampinfektion igen.
Eller jag hoppas att det är en svampinfektion och inget annat.
Jag är ensam.
Det är kallt.
Jag stirrar på mobiltelefonen. Det händer ingenting.

Jag är hemma igen.

Fast två finaste, leende vännerna mötte upp på tågstationen och dämpade det tomma och suckande. En kram och bärande händer av väskor och näraliggande depp betyder så ofantligt mycket.

- Var är ni?
- På Publik men Elin, jag kanske borde varna dig att jag tror att någon är här.
- Vadå? Vem? Mannen?
- Nej
- Exmannen?
- Nej
- Åh nej, Fuckface?
- Nej
- Du-vet-vem?
- Nej
- Hattmannen?
- Nej
- Men nähä…Rådjursögon?
- Ja, jag tror det.
- Jaja, men då är det lugnt. Jag är där om några minuter.

När listan på människor man inte vill stöta på ute i krogsvängen blivit såhär lång är det dags att packa väskan och sätta sig på ett X2000-tåg åttio mil norrut. Ett par veckor av snö, gratismat, skrivande och bästa familjen.
Bloggandet ligger lite nere just nu. Det är mycket grejer i görningen. Jag skriver att jag kanske tar en bloggpaus. Och när jag skriver det vet ni ju att jag kommer blogga mer än någonsin de kommande veckorna.

Och jag minns den september för fyra år sedan. Då när vi bildade norrlandskollektiv ute i Bergsjön och spårvagnar var häftiga och i stora hörsalar antecknade jag mina första ord om sociologisk språkforskning och vågade äntligen tillslut prata med den söta poptjejen som var lika ensam på rasterna som jag och bara någon dag senare var vi inknutna i ett helt gäng och på kvällarna kom jag hem till doften från pojkvännens wok i köket, hörde skrattet från kombosarna framför TV:n och jag minns särskilt en kväll då pojkvännen läste i nya lokaltidningen Göteborgsposten att Håkan Hellström skulle spela på taket till Storan, en gratisspelning. Vi åkte dit; jag, pojkvännen och en av kombosarna. Såg Håkan Hellström dansa på hustaket för att sedan gå till något kvällsöppet café (bara det: kvällsöppet liksom) och äta kladdkaka och dricka te. Jag minns att jag tänkte att det är såhär det är att bo i Göteborg. Man kan se Håkan Hellström spela gratis från ett hustak en vanlig kväll och sen äta kladdkaka på café fast klockan är över sju.
Minns lyckan över akademiska böcker och tenta-adrenalinet precis som jag minns den kvällen på buss 58 då romanidén damp över mig och hur jag sedan ägnade kvällar och nätter åt att skriva. Då varje sekund av livet levde, andades, inspirerade.

Mest minns jag någon av mina promenader från Humanisten ner mot city. En av kvällarna då jag haft kvällsföreläsning. Jag gick där med Kent i lurarna, kort H&M-kjol, kavaj och andades klar höstkväll-luft. Mina tankar. Nu börjar det Elin. Det är nu livet börjar. Det är det här du väntade på alla rastlösa dagar i småstadens dammiga skolkorridorer, det är det här du längtade efter i ditt flickrum i huset på landet. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Fyra år senare och så mycket klokare, mer ärrad, eftertänksam, bildad, erfaren. Jag promenerar från Universitetsbiblioteket ner mot city en av kvällarna med klar höstluft och solen som går ner över Vasastans folkmyller som hemlängtar med snabba steg. Jag går där med Kanye Wests nysläppta, fantastiska Graduation i lurarna, Weekday-baggies, sjal och andas. Den röda vintagekassen fylld med böcker, huvudet fyllt med tankar.

Det är veckan då jag släppt chocken över att vara tillbaka i den akademiska världen och återigen piper hemma, precis som det var den hösten för fyra år sedan i de stora hörsalarna. Då varje sekund av livet andas, lever.
Pendlar mellan PM-skrivande om pappaledighet som politiskt projekt, komma på idé till skrivprojektet och skriva tio sidor där, ligga vaken halva natten och läsa Maria Svelands Bitterfittan och anteckna minst tio sidor till till forskning eller roman eller whatever – bara inspiration. Gör forskningsprojektresearch som slutar i mail till Celia Kitzinger, en av queerforskningens giganter och en cool lesbisk aktör, om hennes forskning om heteronormativitet i språk och hon skriver att min planerade forskning sounds great och två dagar senare bjuder en av hennes forskarkollegor, på hennes uppmaning, in mig till en tvådagars konferens om feministiskt forskningsarbete på University of York och jag som skriker i luren till mamma att mamma jag vill åka till England och akademikernätverka, fatta coolt!.
Klockan halv fyra på morgonen får jag idéer i skallen igen och måste romanskriva sådär så jag är alldeles dödstrött på seminariet med Thomas Johansson om maskulinitet och fadersroller vilket inte innebär att jag inte kan låta mig bli inspirerad, diskuterad och alldeles lycklig över alla gnistor som slår i rummet av diskussioner, i skallen av alla tankar. Blocket nerklottrat med meningar som men det moderna jämställda föräldraskapet är ju ett jävla medelklassprojekt för den kreativa klassen!, den pappalediga pappan är hetero – var är bögarna i debatten?? och men vad ska vi analysera när makten är krossad?? och däremellan fnissar jag högt åt Johanssons dissningar av Mia Thörnblom, som tillsammans med alla andra livscoacher är ett favvohatobjekt, och meningen jag vet att jag låter akademiskt elitistisk nu men när det kommer till genus är ju folk rent generellt ganska dumma i huvet och går i clinch om moderskapsplikt vs faderskapsunnande sådär så han faktiskt lyssnar och någonstans adopterar jag honom också som en universell fader, tillsammans med Pierre Bourdieu och R.W. Connell.

Däremellan går jag upp till grannen, får te och chokladbollar och tittar på Upp till kamp ihop. Går ner till exmannens nya lägenhet för sista avsnitten av Gilmore girls, äter favoritsnarra och stämmer upp i gemensamt fånljubel när Lorelai och Luke kysser varandra. Kommer in på Hagabion, känner kaffedoften och ser mina vänner sitta där redo att analysera och skratta sig genom helgens redogörelser och tänker familjen, hemma. Har mannen liggande i min soffa läsande om inlärningsprocesser och sånt lärarstuff, medan jag skriver och ibland tittar vi upp och möts i en puss.

Jag går ifrån biblioteket september 2007 med tusen viljor, tankar och källor att båda lägga kraft i och ösa den ur. Tänker att det är nu det börjar. Det är det här jag väntade på alla rastlösa, tröstlösa dagar på det tråkiga niotillfemjobbet. Det var det här jag längtade efter när jag åt gröt framför Förkväll i min sorgliga papplådelägenhet utanför stan. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Är du ute ikväll? Full?, skriver mamma i ett fredagskvällsms som hon alltid gjorde förr. Oftast fick hon svaret ja. En gång fick hon svaret jag är fulL OCH JAG HAR JÄTTEKUK MEN ska jag ligha med nittonåring liksom snygg men så ung?.
Det var kanske inte det svaret hon ville ha och det där med att min T9 väljer kuk framför kul slutar aldrig att roa med konstiga fylle-sms (en annan variant var när min Amsterdamsflicka skulle på flatklubb med sin gamla brud och jag skriver hoppas ni får kuk till henne).
Hursomhelst och ursäkta stickspåret, den här fredagen svarar jag nej jag ligger hemma och läser och dricker biodynamiskt odlad juice. Det är liksom där jag hamnat. Graden av tråkighet och aversion mot alkoholhaltiga aktiviteter har liksom skjutit i höjden.

Så kommer en lördag då jag hänger med på en helt fantastisk förfest på en balkong och dricker drinkar och campari och jag har min nya smashing klänning och är sådär snygg som man bara är någon gång varannan månad och vi pratar kroppsbehåring, Lionel Richie och jag tror kanske att Jennys Steve Irving-imitation slår hennes Lisebergskanins-imitation, vilket inte säger er någonting men herregud vad jag skrattade.

Sedan går vi ut. Och allting blir bara skittråkigt och misspepp och jag minns exakt varför jag inte går ut längre. Gud alla ni som går ut varje helg och varannan veckodag, hur orkar ni? Hur orkar ni med alla pretentiösa eller helt fantasilösa DJ:s som spelar samma jävla electrokorrekta tråkdunk eller radar upp samma indielåtar man redan tröttnat på eller som bara spelar musik som ingen vill dansa till men likt förbannat gör för det är det som bjuds? Hur orkar ni med trängsel och toalettköer och hur orkar ni med långa blickar och kvart i fem-ragg som ni egentligen inte vill ha? Hur pallar ni med att stå i era hörn i era snygga märkeskläder och attityder och vara sanslöst korrekta och hoppas på att få posera framför Djungeltrummanfotografen en hel kväll?
Det här är vad jag vill ha: Glada, avslappnade, opretentiösa människor som lyckodansar och dricker till musik som anpassas lagom mycket efter vad människor dansar till och som skiter fullständigt i korrekthet eller vad som anses som fin musik. Roliga fyllesamtal med nya människor och en trevlig stämning. Nya idéer, innovation och lite inspiration. Opretentiös ass-shaking och härjande. När fick jag det senast i Göteborg? Jag minns inte ens.

Men jag minns en tid för inte så längesedan då jag likt förbannat, trots allt detta, gick ut varje helg. För att det var det enda jag kunde göra, det enda som var roligt och meningsfullt. Jag tänker på Saturday night fever, en av de bästa scenerna. Den där Tony ber om förskott på lönen för att han ska ut med polarna till dansstället. Chefen som svarar att han får lön på måndag för annars gör han av med allt på helgen.
- Tony, you gotta start saving up money and think about your future!
Tony som svarar;
- What future? Fuck the future! Tonight is my future!
Det var precis så just då. När jag satt på lågavlönade kontorsjobbet som jag var skitless på och sedan gick hem och åt gröt framför Förkväll innan jag la mig och väntade på sömnen som aldrig kom. När mina drömmar var en flopp och framtiden helt oviss och dyster och jag hade ingen aning om vem jag skulle bli och vad jag skulle vara. Då när jag var ful, glåmig och konstant skittrött på en spårvagn hem till sunklägenheten i miljonprojektsområdet. Då var helgerna min räddning, det enda som fanns. Då när jag svidade om till klänningar och sminket, tog klirrkassar och dansade hela natten oavsett musik och flirtade, log och köttade mig tills jag förhoppningsvis hittade det där kvart i fem-ragget. Det var de kvällarna då jag var någon. Det var dom som var min framtid, ingenting annat.

Jag tänker på alla Tony Maneros. Alla som sitter på sina niotillfem-jobb som de – vi – hatar och som räknar ner dagarna till helgen. Som får svida om, ömsa skinn och hitta sig själva i drinkar, dans och fylleposerande. Det är inte illa alls. Det är ett state of mind där man har fantastiskt roligt och det blir ett sätt att leva. Jag lever inte så längre, jag har inte roligt längre. Jag vill bara bli fylleknäpp och härja med mina vänner, ass-shaka till lite publikfriande musik någon gång ibland. Kan man få höra Toto ällär? Kan jag få ha lite skoj jag med?

Fotnot: Ju mer sakerunderhuden förvandlas från ältblogg till gnällblogg, desto mer behov känner jag av att minröja bort invändningar innan de kommer. Alltså; jag menar naturligtvis inte att man nödvändigtvis måste ha ett tråkigt vardagsliv bara för att man går ut flera gånger i veckan och tycker att det är skoj, liksom bara fatta poängen okej?

Mannen som jag fortfarande inte vill skriva om nynnar med i Maia Hirasawas Gothenburg i köket medan jag fortfarande försöker vakna (jag svär lite åt faktumet att jag alltid verkar falla för morgonmänniskor och undrar hur länge han kommer vara såpass förälskad i mig att han frivilligt ligger vaken och högläser för mig ur Tage Danielsson-samlingen när jag är insomniaspeedad).
Jag ler åt texten, jag ler när jag tänker på samtalet med Sofia på Kings head i fredags.
Där på Kings head. Då den vintern som var. Jag minns vad jag sa, vad jag skrev.
Sitter jag fortfarande här om ett år, snälla skjut mig.

Göteborg, jag hatade dig så innerligt. Du var alldeles för mycket minnen, du var stillastående och oförmågan att bryta sig loss, du var tristessen och kliandet under huden. Du var dåliga tankar, fylle-sms, ensamma kvällar och framtidsångest. Jag skulle bort, jag skulle vidare. Uppsala, Stockholm; var det inte så jag sa?
Om jag fortfarande sitter här om ett år, snälla skjut mig.

Jag bygger ett bo i hans säng, med våra snusdosor bredvid varandra på nattduksbordet. Jag vet inte vad som händer riktigt eller hur länge det kommer pågå, det är mest en markering. Göteborg levererar fortfarande hjärtpirr och inte bara sorger. Men mest av allt bygger jag ett bo – fortfarande – här. Med alla trygghetsvännerna, som Sofia säger; en mamma-ersättning, något att komma hem till. Dessa trygghetsarmar som tagit emot i alla fall och som lyfter i de bra perioderna, hur våra liv korsas och aldrig följs åt för plötsligt är min framtid lite ljusare och hjärtat lite lättare medan någon annan kämpar med livstrubblet och jävligheter. Vi finns där för varandra. I alla stadier och lägen.
Antagningsenheten välkomnar mig till Genusvetenskap och Stina skvallrar i inkorgen om doktorandanställningen, du har en god chans du vet det fortfarande va?
Just nu, fortfarande; mitt hem.

Det är det där med progressering. Ständig utveckling. Ibland behöver man byta stad. Ibland räcker det bara med att putta sig själv framåt i samma stad. Byta lägenhet, läsa en välbehövlig kurs, säga upp en bekantskap, radera nummer i inkorgen och våga lyfta blicken, se möjligheter istället för minnen.
Vetskapen nu, ja jag sitter där i höst fortfarande på Kings head med alla vännerna. Men skjut mig inte, jag tror jag kommer må bra så.

be mig inte berätta något om nätterna. jag kan berätta att jag vet exakt när fåglarna börjar kvittra, 03:00 kör de igång i björkarna utanför mitt fönster. som man hatar fågelkvitter just då. jag kan berätta om tidningsbudet, hur jag kan dennes steg i trappan utantill, imorse hostade hon till på tredje trappan; det var då jag hörde att mitt tidningsbud är en hon. jag kan säga i vilken ordning hon lägger tidningarna i respektive brevinkast och jag kan berätta morgondagens nyheter för dig innan jag ens somnat. jag kan berätta om hur tidningsbudet blir ens vän, sådär så att jag håller på att bli den där kvinnan i barbara voors-romanen, hon som funderar på att bjuda tidningsbudet på bullar. den där tiden på dygnet har du inte så många vänner, bortsett från panikens och hans moster – nä hela hans feta släkt damnit – tidningsbudet är en mänsklig hand, det räcker. det är allt jag tänker berätta. punkt där.

det finns mycket annat jag kan berätta om tillvaron sedan jag återvände från norrland. hur tillvaron smällde upp öppna famnen åt mig, liksom försökte pusha mig i rätt riktning.
det är mailet från bangredaktionen, jag filar på artikeln just nu och vet ingenting än. alltså säger jag inget mer just nu.
det är min skrivlärare gertrud, ja just den gertrud hellebrand som skrev Vinthunden som är den roman som en gång fick mig att gråta offentligt på ett tåg. jag som säger att mitt språk, det känns som om jag tappat det, jag har ingen kontroll längre. hon som svarar att det är just det som är det fina, det är ju så jag har hittat det. genom att släppa kontrollen. att det är nu jag hittat tonen, nyanserna, fortsätt så. och jag fortsätter så och jag vet inte hur någonting kommer att sluta, jag bara skriver och glömmer tiden och allting annat och jag älskar det.
det är min lärare på maskulinitetskursen som mailar. VG på ordbajstentan, VG på essän med kommentaren mycket bra och insiktsfull analys av manlighetens alla ansikten. jag som ler, inte helt obittert. bara i den akademiska världen, mina vänner, bara i den akademiska världen.
och den akademiska världen hör jag ändå hemma i, om man får tro min gamla lärare och mentor stina som helt plötsligt hör av sig, vill berätta om alla fina omdömen min projektansökan fick. hur hela institutionen vill att jag söker doktorandtjänst igen nästa år, kan vi ses över en kaffe och diskutera min akademiska karriär kanske? jag måste le, även här, för det är på pricken en vecka sedan jag satt uppe i stugan och livskrisade och la ner just den akademiska karriären för all framtid.
det är de små sakerna; hur ett vykort dimper ner på mitt hallgolv. på bilden en frodig (diskussioner har hafts angående adjektivet frodig i mitt crew. om någon vill veta vad det innebär kan ni få se denna bild) 1600-talskvinna i lätta kläder. för att spä på mina pigfantasier (se tidigare blogginlägg), hälsar malin. och det är en inbjudan om en framtid som diplomatdam, vi reser runt i världen, jag cashar in och du skriver. vad svarar man på sånt? hell yeah! och det är att ha en idé i huvudet, en bland många andra stimulerad av ofantlig tristess och norrländsk tystnad under två veckor – jag säger bara hemmatristess och lantliv gör underverk för din kreativitet, och hur just denna vägrar släppa. att sms:a sofia, vad tror du? kanske mest för att få idén sågad, kunna slå den ur skallen sen så att den slutar växa. hur hon svarar att det är precis en sådan idé hon själv försökt formulera och hon är helt på och det är inte längre en fånig idé i mitt huvud, den är planterad i någon annans kreativa hjärna och vi tar det därifrån och sen blir det som det blir.

det är de stora diskussionerna; seminariegruppen på queerkursen i en frågeställning om könsöverskridande kvinnor i manskläder, men samtalet slutar någonstans långt borta i behovet eller icke-behovet av att definiera sig. det är jag med min utgångspunkt och den lesbiska tjejen med en annan och det skulle så lätt kunna bli infekterat, känsligt och hätskt. det blir det aldrig. istället blir det ett sånt där utvecklande samtal då man lär av varandra och får nya perspektiv och kommer därifrån, kanske inte klokare men mer insnurrad i alla fall.
- jag förstår dig. jag håller inte med dig, men jag förstår din synpunkt.
det är sånt vi borde säga lite oftare till varandra.

det är de avgörande valen. inte för all framtid men för nuet och en snar framtid. hur studentbostadsförmedlingen erbjuder mig den där lägenheten jag inte alls hade chansen att få med min korta kötid, bara sökte lite förstrött. den där fina lägenheten i majorna, våningen under klara, med parken utanför. den är min, vill jag ha den? och med en hyra dubbelt så hög som min nuvarande gnuggar jag ekonomiångestknölarna och magkänslan säger ja och mamma och pappa säger ja och någonstans vet jag att det handlar om mammas förtjusning över att jag kommer att bo i majorna. över att ha en dotter som inte bara läser genusvetenskap och skriver på en arbetarklasskildring utan dessutom bor i majorna. samma rödvinsklyscha som jag måste skratta åt gör henne lycklig för mina föräldrar vet inte mycket om göteborg men följande vet de;
1. avenyn är inte så spännande som man som utböling tror
2. gothia towers hotellbar bjuder på kändisspan (läs: jan guillou) om man är här under bokmässan
3. vid näckrosdammen finns ett jättestort träd, min pappa är så himla impad av det trädets storlek (här vore det väl på sin plats att i sann elin-anda infoga något om fallos och penisavund, men vafan det är ju min pappa. blir lite väl freudianskt äckligt, t.o.m. för mig.)
4. det är en helt fördjävla idiot skitstad att köra bil i (direktcitat pappa)
5. och hur man än kör hamnar man ändå alltid på hisingen
6. på sahara gourmet finns världsgodaste maten
7. majorna är arbetarklass och kultur
jag utelämnar uppdaterad information anno 2007 angående majornas status som en stadsdel för arbetarklassen och när jag oroar mig över pengar svarar mamma att;
- du är ju kreatör elin! konstnärer ska vara fattiga och lida, det är när de börjar tjäna pengar på konsten som den blir dålig!
and so; jag skriver under hyreskontraktet och min framtid av knäckebröd och linssoppor, men även kravlöst häng en trappa upp och mina egna möbler i min förstahandslägenhet börjar första juni.

och det är helgen som precis kickat igång med en middag med klara och viktoria. vin, mat och diskussioner angående männen, politiken och andra livsviktiga oviktigheter. en gång för alla har det slagits fast att sjalmännen är för den tjuginånting elin vad fight club-männen var för tonåriga elin. inte bra, men helt oundvikligt det jag dras till.
därifrån blir det workshophelg med rachel kambugu. jungle fever i dagarna två på dansforum och jag kommer hata min ariskt stela indiekropp när hon återigen uppmanar oss att skaka rompan tjejor! och jag kommer vilja dö innan tvåtimmarsklassen är slut och koreografin och mina ben och armar inte kommer överens. men jag vet också att jag kommer gå över järntorget med fetaste leendet i stan både lördag och söndag eftermiddag. imorgon kväll blir det drinkar, cigg, dans och så vidare med väninnor och i och med det kan det bara konstateras att jag är tillbaka i stan på riktigt igen och det finns mycket som är bra och som pushar och som jag gärna berättar om, så det första styckena stryker vi eller hur?