Presskonferensen i Stockholm, med queerteorins viktigaste namn Judith Butler, har precis börjat. En nöjesjournalist sträcker upp handen och förklarar att hon skriver en text om det queera Stockholm, hur queer tycker Judith Butler att staden är? Det går ett sus av obehag genom de församlade, främst kulturjournalister och journalister från akademiska tidskrifter. Att ställa en fråga i samma genre som vad Bruce Springsteen gillar med Göteborg, anstår inte riktigt en av samtidens största filosofer. Vi skäms kollektivt å hennes vägnar, när Butler lugnt svarar att hon bara är i Stockholm i två dagar och omöjligt kan svara på det. Sedan ställer hon den retoriska frågan vad som egentligen är queert? Kan någonting ens identifieras som queer? När nöjesjournalisten följdfrågar om Butler själv är queer, ler hon och svarar ”sometimes maybe”. Queer är en rörelse, inte en identitet, konstaterar hon.
Jag kommer att tänka på det när jag läser igenom programmet för den femte upplagan av HBTQ-festivalen i Göteborg. Just Q för queer har tillkommit i förkortningsbeteckningen det här året. I ett pressmeddelande förklaras att Q lades till för att ”inkludera normkritik i allmänhet och den rådande heteronormen i synnerhet.” Det är ett välkommet tillskott. Rent symboliskt innebär det en förskjutning från den identitetspolitiskt inriktade ambitionen att synliggöra sexualitet och könsuttryck bortom normen, till att också synliggöra normen. Det är en både svårare och kanske mindre välkommen uppgift.
Rent krasst startade HBT-festivalen för att förändra bilden av Göteborg som en homofobisk stad. Göteborg – Bögknackarstaden var titeln på en rapport som sammanställdes 2005 och landade på kommunpolitikers bord. Det var den rapport som så småningom ledde fram till festivalen, under dåvarande namnet HBT-GBG, i juni 2007.
Med en tydlig storebrorsförebild i Stockholm Pride, utvecklade man samtidigt en egen nisch mot mer samtal, kultur och seminarier. Om Pride blivit den spektakulära, festande brorsan började HBT-festivalen som en duktig lillasyster. Men med några barnsjukdomar på nacken och ett ökat intresse från många organisationer att delta har festivalen blivit ett habilt event. För vem vill inte synas i en intressegrupp på frammarsch och få lite goodwill kring sitt HBT-arbete? Vem vill inte föra ut sitt budskap på en festival som förra året lockade 60 000 besökare? Både fackförbund, företag och myndigheter samsas på årets upplaga, samtidigt som både invignings- och avslutningsfesterna har vuxit stort. Med obligatoriska inslag av schlagerstjärnor och prominenta talare har HBTQ-festivalen blivit en systerfestival att räkna med.
Men vad innebär Q:et i praktiken? Inte särskilt mycket visar det sig. I ett Göteborg som fortfarande är starkt segregerat och där heterodominansen är bred, medan flator håller sig isolerade på sin kant och bögar på sin finns det alla möjligheter i världen att skapa en ökad gemenskap och samverkan. En reellt queer grogrund att skapa något av.
I seminarierna finns samma områden som tidigare år. Många intressanta programpunkter, men fokus är till övervägande del inriktat på standardfrågorna rörande HBTQ. Komma ut-processer varvas med samtal kring lesbisk identitet och regnbågsfamiljer. Det är städat, duktigt och evenemangsinriktad. HBTQ-festivalen lider fortfarande av samma syndrom som Göteborg i stort: Det ska vara folkligt, lättillgängligt och påkostat. Göteborg & Co gnuggar förmodligen händerna över ett allt större evenemang, medan kommunen andas ut när bögknackar-stämpeln suddas bort.
En rad intressanta samtal kommer säkerligen att föras under festivalen. Uppställningen av teoretiker, aktivister, engagerade och kunniga människor bådar gott inför flertalet seminarier. Men det är på Q-festivalen, HBTQ:s mindre program på Världskulturmuseet som anordnats av en rad olika politiska grupper, som jag finner de riktigt brännande frågorna. Här avhandlas psykradikalism, queer i förhållande till klass, frågor kring asyl, kön och politik samt en rättegång mot rasismen för dess brott mot mänskligheten. Här finns en ambition, bortom regnbågsflaggade spårvagnar och schlagerstjärnor. En rörelse, en vilja och en samhällsanalys.
Det går inte att sätta queera etiketter. Och även om Göteborg inte längre är en bögknackarstad i samma höga utsträckning finns det ingen anledning för kommunpolitiker att känna sig nöjda. Långt efter att regnbågsflaggorna tagits ned och ersatts med nya eventvimplar kommer det fortfarande behövas en stark, queer rörelse för komma framåt.
Text publicerad i GP Kultur 1/6


Skribent, kritiker, författare och föreläsare. Skrivit/skriver för bland annat Göteborgs-Posten Kultur, Aftonbladet, Expressen Kultur, Arena, Neo, Bang, ETC, Fria Tidningar och Kyrkans Tidning.
Hörts i bland annat Kvällspasset, Brunchrapporten, Morgonpasset Helg, Sjuhärad direkt och P3 Kultur.