Kropp, ideal och komplex

Det finns något symptomatiskt med att jag, samtidigt som jag börjar skriva på den här texten, känner en vag oro över att gymvågen i dag visade att mina två semesterkilon fortfarande inte är borta. Känslan ligger där och trycker, medan jag läser och analyserar. Det är så det intellektuella förhållningssättet till kropp, vikt och ätande fungerar. Vi politiserar ideal och bantning, men i våra privata kammare är vi ändå oerhört många som har ett komplextfyllt och problematiskt förhållande till den egna kroppen.

Exakt hur privat och problemfyllt det är har blivit tydligt den senaste tiden. Efter mer än ett decenniums nästan kompakta tystnad kring kroppar och ideal har diskussionen tagit fart igen. På Sydvenskans kultursida publicerades under sommaren en rad personliga texter av skribenter som Annina Rabe och Andreas Ekström. Privat och politiskt berättar de om vikt, självförtroende, människovärde och normalitet. ”Det finns dagar – inte alla, men tillräckligt många – när jag på fullt allvar tror att hela mitt människovärde (och inte minst mitt kvinnovärde) står och faller med de där femton överviktiga kilona”, skriver Rabe (Sydsvenskan 110720).

På sin blogg skriver skribenten Isabelle Ståhl om hälsotidningar uppmanar oss att ”ta kontroll över begäret” och hindra hungersimpulser. ”Kroppens begär kan aldrig kontrolleras lagom. Man kan aldrig slå av kroppsmedvetenheten när man väl har slagit på den.”, konstaterar hon och förklarar i en annan text att kvinnor förväntas vara små väsen, som kan äta bakelser på ett lustfyllt sätt, men aldrig så att de inte viktlöst kan skutta vidare utan mättnad. ”Jag trodde att skamkänslorna kring det lustfyllda ätandet var en tonårssjukdom som skulle växa bort hos mig, men så var det inte.”

Det må låta som en gammal diskussion, återhämtad från 90-talets feministiska våg av idealkritik, men det samtal som just nu pågår går djupare än så. Uppmärksammandet av ätstörningar under 90-talet stannade uteslutande vid följande slutsatser:

  1. Bantning och ätstörningar var ett problem som enbart drabbade unga kvinnor, en problematisk, destruktiv grupp som man inte visste vad man skulle göra åt.
  2. Ätstörningar var alltid en konsekvens av överdriven bantning, till följd av smala modeller i reklamer och dåliga förebilder.
  3. Ätstörningar var klart diagnostiserade sjukdomssymtom och glappet mellan den ”normala” bantaren och den ätstörda var stort.

Såhär i backspegeln är det en smula sorgligt att inte ens den feministiska diskursen förmådde ta analysen av ätstörningar längre än så. Att ta patent på den osynliga gruppen av ätstörningssjuka och genom dem framföra kritik mot smala ideal var en legitim argumentation. Vad ätstörda tyckte om att bli slagträ i en debatt om H&M-modeller framgick aldrig, då ingen frågade dem. ”Vägra vara vacker, vägra vara smal, vi vill inte ha era jävla ideal!”, skrek vi under en kvinnodagsdemonstration. Samtidigt försvarade chefredaktören Mats Drougge sin herrtidning med utviksbilder med att de hade kvinnor med former och därför stod för ett bättre kvinnoideal än exempelvis modebranchen.

Sedan blev det tyst. De senaste åren har diskussionen kring kropp och ätande dominerats av alarm kring fetma-epidemi, kolhydratsfattiga dieter, kroppsliga make-overs och överviktsskräck. Fettpaniken har nått in i politiken. I januari i år argumenterade exempelvis Centerpartiets Stefan Hanna för att överviktiga skulle betala mer skatt. Trots att det i gruppen kvinnor 16-25 år är ett större problem med undervikt än övervikt dominerar skräcken för fetma både samhällsdiskussion och hälsoarbete.

Det enda synliga motståndet faller in under samma kategori som Mats Drougges uttalande. Ett hyllande av den kurviga kvinnokroppen och skräckutrop över anorektiska kroppar. ”Nu har hon gått för långt”, var exempelvis den samlade åsikten kring Kate Middletons magrade kropp i samband med bröllopet i England. Anorektiker behöver få lära sig att män uppskattar ”lite att ta i”, förstå att de flesta föredrar former och ”ett sunt och naturligt utseende.” Samma sorts sunda naturlighet, som Isabelle Ståhl vänder sig emot i sina texter, då ”kroppshatet inte ens får manifesteras offentligt längre.”

I den nyutkomna antologin Ätstört sker just denna manifestation. I boken – med undertiteln ”En antologi om ätstörningar, fett, mat och makt” samlas erfarenheter av kropp och ätande som alla går utanför det som normaliserats som sunt. Det är en märklig och mäktig bok. Som om alla de som lätt blir röstlösa offer i samhällets ögon; exempelvis den feta, den anorektiska, den bulimiska och alltför smala och omuskulösa pojken plötsligt rest sig från slutna terapirum, hetsätningssessioner i tonårsrummet och det privata kroppshatet. I stället blickar de utåt, hittar ett gemensamt språk att finna alternativa synsätt på ätandet och kroppen än vad medicinen och samhället förmår erbjuda. Här handlar både fetma och anorexia lika mycket om ett uppror mot en rigid tvåkönsmodell som inte kan hantera tjocka kvinnor eller arga flickor. Som inte vet hur man hanterar en man som inte kan bära någon på sina starka armar. En medicinsk vård som är besatt av sjukdomsdiagnoser och individuell förbättring genom viktuppgång och ett samhälle lika besatt av den respektabla medelklasskvinnans lagom sunda bantning och duktiga kropp. ”Vi var trötta på att vara våra kroppar men att inte få äga dem”, som en av skribenterna, Christina Gratorp, skriver. Att vara alltför tjock eller vägra äta kan fungera som ett sätt att ta makten över sin egen kropp.

Precis som antologin kopplar ätande och kropp till vad som förväntas av oss utifrån kön, behandlar den också klass.  Kanske handlar inte ätstörningars frekventa närvaro i presterande människors liv primärt om att just prestera, tänker jag när läser Lena Sohls text om en respektabel kropp. Snarare blir det utmärkande för klassresenärens strävan efter att ömsa skinn och bli någon annan. Att svälta sig bort från arbetarklasskroppens hull är ett sätt att göra klass. Den respektabla kroppen är den kontrollerade medelklasskroppen av lika delar träning, mattrender och god smak. Om både statistik och en allmän bild visar att underklassen lider av fetma och övervikt i högre grad blir självsvälten ett enkelt sätt att manifestera sitt avståndstagande från det sociala arvet och kliv uppåt i klasshierarkin. När kroppen blir en viktig del av ens identitet blir den också ett redskap för identitetsbyte.

Hela bantningsdramaturgin fungerar just så. Varje reportage och lockelse om ny diet säljs in med före- och efterbilder. I Du är vad du äter avslutas varje avsnitt med att huvudpersonen dansar runt, sminkad och lycklig i sin nya kropp. Ätstörningens fundament av att fly den man är genom att förändra sin kropp är egentligen inget annat än en logisk följd av det vi matas med dagligen. Ny kropp, nytt liv, nytt jag.

Det kan tyckas paradoxalt att låta kroppen vara bara kropp genom att oupphörligt fokusera på just kroppen, såsom sker just nu. Men samtidigt är det en nödvändighet att talet om kropp och ätande utvidgas för att den utvecklingen ska kunna ske. Den hegemoni, i form av bantningsreportage och livsstil hand i hand med ytliga analyser om modellers påverkan, som pågått länge nu kan enbart förändras genom att andra röster tar plats och skapar nya sätt att tala. Privata berättelser som sätter kropp och ätande i en politisk samhällskontext av normer, kön och klass. Viktväktarna är en folkrörelse av individuella strävanden kring den egna vikten, som Göran Greider en gång uttryckte det. I det nya talet om kroppen är det inte längre det privata bantandet som masspsykos i samtiden som står i fokus, utan ett ömsesidigt samtal kring vårt gemensamma, kroppsliga identitetsprojekt.

Text publicerad i GP Kultur 30/10

Långsamma tankar, tvekande svar

I slutet av september fick jag ett erbjudande från GP om att gå in på ett korttidsvikariat på kultursidan igen, med start 1 november. Jag har redan GP som min primära uppdragsgivare, men vid sidan av har ju haft en hel del andra. Jag visste att det skulle innebära att jag skulle behöva säga tack och adjö till merparten av dem. F/A-skatt för skribenter fungerar inte helt optimalt i praktiken, trots fina ord om flexibilitet. Åtminstone inte om man är skribent och alla tidningar vill att man ska vara trogna dem och där ett bortfall på några månader (eller ens några veckor) är lika med uppsägning av fasta uppdrag. Går man in på en anställning skriver man inte för andra ställen, i synnerhet inte större konkurrenter. På så vis blir det en svårighet att kombinera frilans med kortare vikariat.

Å andra sidan var ledarskribenterna på Kyrkans Tidning på väg att bytas ut och framförallt hade jag en gnagande känsla av att jag inte var på rätt plats. Jag tycker mycket om opinionsskrivandet, jag har ofta skrivit bra texter, men de senaste månaderna har jag inte varit bra alls. Några intressanta krönikor i GP, men i övrigt har det varit plöjande i redan redan tänkta tankar och skrivna texter. Jag har haft för många uppdrag av samma typ, ibland tre tyckartexter på en och samma dag och kvaliteten har blivit därefter. Svepande formuleringar som jag inte hunnit tänka igenom, som varit lätt mål för ordmärkande meningsmotståndare och en inkonsekvensletande flabbhöger. Tröttsamma upprepningar av sådant som andra redan sagt bättre. Så gott som varje inlämning har lämnat mig med missnöjeskänslor och dalande självförtroende. Jag har nästan bara lämnat sådant som jag inte varit nöjd med, men inte haft tid till att göra bättre.

Isobel Hadley-Kamptz sätter fingret på tyckonomins problem i sin ETC-krönika och i Viktor Barth-Krons text i DN Kultur. Detta dåligt underbyggda tyckande, utan tid till att verkligen sätta sig in i ämnet och där hjulen snurrar allt fortare. Jag har varit en del av det mycket länge. Jag har ofta trivts med det. Jag har skrivit mycket bra. I andra fall har jag lämnat texter jag inte varit nöjd med, som mest bestått av ytligt tyckande för att hyran måste betalas eller för att jag varit usel på att säga nej då redaktörer på debattsajter oftast är oerhört trevliga. Det mesta går att tyckas till om man har en obetald hyra hängande över sig.

Parallellt med tyckandet under hösten har jag så smått börjat skriva på nästa roman. Jag har läst, föreläst och suttit i panelsamtal som passat det som jag tycker är viktigt och där jag kan utveckla tankarna. Jag har skrivit bra litteraturkritik och utvecklat mina tankar i essätexter för GP kultur, där jag haft tid att läsa på och analysera. Det har å andra sidan gjort mig verkligt glad och stolt. Utifrån magkänslan om vad som faktiskt driver mig och får mig att känna mig nöjd över mitt arbete sa jag ja till vikariatet och därmed hejdå till mina fasta uppdrag för bland annat Aftonbladet. Jag hade säkert kunnat bli bättre och stolt över vad jag skriver igen, men det var inte värt det. Jag står inte ut med mitt missnöje över mina egna texter längre. Som kulturskribent får jag användning för alla mina år av humaniora-studier. Inte bara som i referenser och begreppsramar, utan också utifrån den analytiska förmåga som jag utvecklade där. Det är en viktig sak som ofta kommer bort när man diskuterar humaniorans och bildningens relevans i utbildning. Humanioran är ofta oslagbar i utvecklingen av att se strömningar, tendenser och analysera skeenden utifrån historiska och samtida perspektiv.

När jag sitter med böcker, etymologiska verk och 15 flikar i internetfönstret samtidigt som jag försöker få ihop allting till en längre text om ett ämne är jag som allra lyckligast. Det är så jag vill arbeta. Inte alltid. De kortare reflektionerna har också en viktig plats. Men framförallt när jag känner att jag har tid med dem båda, tid att läsa och tid att tänka. När mitt vikariat är slut på GP kommer jag framförallt att skriva för dem. Förhoppningsvis får jag något till fast uppdrag (hint hint) och en del tillfälliga. Jag är på inget sätt avog till att någon gång skriva en debattext på någon av alla sajter eller utrymmen, så länge det är ett ämne som jag på allvar kan bidra med någonting till. Jag vet inte om det löser sig ekonomiskt, men jag räknar med att det gör det. Jag måste hoppa av tyckonomins hamsterhjul innan jag ramlar ur helt i mitt missnöje över vad jag skriver. Jag längtar efter de långsamma tankarna och tvekande svaren.

Är det synd om Erik Helmerson?

Sarkasmerna kring Erik Helmersons roman Den onödige mannen är många. Nu senast är det serietidskriften Galago, som i sitt nya nummer publicerar en fiktiv intervju med Helmerson och driver hårt med romanen. Både Helmerson och Den onödige mannen är lätta att skapa fördomar om och skämta om, inte minst från feministiskt vänsterhåll. En skribent på Dagens Nyheters liberala ledarsida skriver en bok om en vit medelklassman i kris.

Ändå undrar jag hur många av kritikerna som faktiskt läst romanen i fråga. Är det möjligen marknadsföringen av boken som snävat in dess innehåll till att beröra någon form av självömkande mansmanifest? Den onödige mannen är knappast ett försvar av mansrollen eller en tycka-synd-om-roman. Snarare är det en uppgörelse av förväntningar kring och föreställningar om kön och klass. Helmersons karaktär är ingen hjälte, utan en ganska sorglig typ med unkna åsikter. Ändå ställs frågan gång på gång, från såväl debattörer som journalister: Är det synd om männen nu? Varför gnäller ni så?  I en genusdebatt som gång på gång havererar i frågeställningen om vilket kön det är mest synd om är alla förlorare.

Text publicerad i GP Kultur 24/10

Fotnot: Jag publicerar eller länkar sällan till mina texter här längre. GP-krönikorna finns på nätet, liksom litteraturrecensioner. Eftersom denna text efterfrågades la jag upp den, liksom jag gör med de texter jag skriver på frilansbasis som känns särskilt viktiga.


Sexbrott som flyttar gränser

Sommarens kvällstidningsrapportering har till stor del handlat om två män: Före detta polischef Göran Lindberg och tidigare arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Det må vara på grund av skilda grader av anklagelser, men anklagelserna mot dem båda har också bestått av flytande gränser kring sex och brott. Diskussionerna har inte bara handlat om eventuella sexköp och våldtäkt mot barn, utan även sexchattar, yngre hustru, väskinnehåll och BDSM.

Tidigare i år (GP 28 april) skrev jag, på denna sida, om medias funktion som en ny skampåle. Genom att diskutera offentliga personers privata förehavanden skapas och reproduceras sexuella normer. Kvällstidningar, krönikörer och bloggare både legitimerar och stigmatiserar privata angelägenheter. I fallen Tiger Woods och Jonas Bergström gällde det aktuella ”brottet” otrohet. Här fanns inget juridiskt incitament och ingen rättslig åtgärd, varför medias uthängning och diskussionerna kring deras etik blev det enda reglerande och dömande kring deras handlingar.

Så är inte fallen Lindberg och Littorin. Gällande Lindberg finns ett åtal och en brottsrubricering. Rättegången har pågått de senaste veckorna och dom väntas i slutet av juli. I Littorins ärende är det eventuella brottet förvisso preskriberat, ord står mot ord och Aftonbladets källa kan uppfattas som vag och otillräcklig. Likväl rör sig anklagelsen om ett brott mot sexköpslagen.

Problemet är att när brott rörande sex når media, i synnerhet kvällspress, grumlas och förskjuts gränserna. Dagen efter att anklagelserna mot Littorin offentliggjorts konstaterade Aftonbladet på rubrikplats att Sven Otto Littorin sexchattat med okända kvinnor. Samma dag skrev Annette Kullenberg i Expressen om hur Sven Otto Littorin tagit ut skilsmässa och inlett en relation med en yngre kvinna. Artiklar kring Göran Lindbergs våldtäktsåtal har till större delen handlat om innehåll i hans väska och BDSM-böjelser. I flera texter omnämns detaljer ur övergreppen som ”bisarra”. Lindberg har försvarat sig med att de hade ”vanligt sex”. Faktumet att Lindberg varit känd som jämställdhetsdebattör och föreläsare inom ämnet gör sitt till, inte bara gällande våldtäktsåtalet. Att en man som diskuterar jämställdhet samtidigt packar ner piskor i en väska, är något som många krönikörer förfasat sig över.

Det som varit en brottsrubricering kommer således att handla om så mycket mer än så. Böjelser, intressen, otrohet, sexchattande och yngre kvinnor blir en del av kvällspressens sexualmoraliska diskurs, där läsaren förväntas förfasas. Handlingar stigmatiseras, samtidigt som de icke-normaliseras i ett skimmer av snaskighet och chock.

Samtidigt finns en agenda, företrädesevis bland liberala debattörer och i bloggar, som går åt rakt motsatt håll. Littorin-fallet har blivit ett startskott för en ny våg av kritik mot sexköpslagen där anklagelsen ofta behäftats med det nedsättande begreppet ”moralism”. Samtidigt menar påfallande många att alla omständigheter kring Lindberg-målet, såsom vilka handlingar som utfördes och som kan ha en juridisk betydelse ifråga om brottsrubricering, är fullständigt ointressanta. Här används alltså, i synnerhet Littorin, som ett bevis på det moralistiska förtryck som begränsar individens fria vilja och aktörskap. Eventuella ifrågasättanden av vad som skett diskuteras i termer av ”moraliserande”.

Det handlar om två diametralt motsatta sexualmoraliska utgångspunkter. Det de har gemensamt är att de båda misslyckas med att hålla isär en juridisk och allmängiltig diskussion. Gränserna blir flytande i onödan och plötsligt måste de både försvaras och kritiseras. Resultatet blir en debatt kring sexualbrott där inga längre är offer eller förövare, skyldiga eller oskyldiga, utan snarare en diskussion om vad som är normalt och accepterat eller ej.

De som gärna slänger sig med begreppen ”moralism” och ”moraliserande” verkar omedvetna om att de åsikter de företräder också uttrycker en moral. En etisk diskurs där normalitet och juridiska interventioner i exempelvis sexköp ifrågasätts är också en form av moralism. Istället för att mötas i en diskussion om vad respektive etiska ståndpunkter och tankar kring sexualitet egentligen innebär hamnar dock den samtida debatten kring sexualitet och sexualbrott ständigt kring ett varsitt skrikande läger. De chockerade kvällstidningslöpsedlarna möter prostitutionsivrare och frågan är om någon blir klokare eller friare av det.

Text publicerad i GP Kultur 22/7

Nytänd tidskrift full av hopp

Tidningen Brand startades 1898 och var en viktig del i en anarkistisk rörelse för bland annat en friare sexualpolitik och mot militarism. Under början av 1900-talet gavs den ut som veckotidning, med som mest 60 000 läsare.

Med ny redaktion och nytt format startar nu Brand upp på nytt. Det första numret innehåller texter om bland annat Köpenhamnsdemonstrationerna, ockupationer och zapatiströrelsen. Den röda tråden rör sig kring egenmakt och aktivism.

Måhända är texterna ibland för dåligt redigerade och skulle mått bra av en uppstramning. Det kan vara en barnsjukdom i det första numret, men jag hakar ibland upp mig på dåliga formuleringar eller alltför långrandiga beskrivningar. Men den genomgående känslan av läsningen är inspiration och hopp.

Alltför många politiska tidskrifter idag ägnar sig åt att antingen analysera på avstånd eller hålla en kritisk linje utan egna initiativ. Men nya Brand är något så ovanligt som en tidskrift som befinner sig mitt i händelserna och ser framtidstro. Obekymrad om det tunga arvet av 112 år på nacken kastar sig tidningen rakt in i samtiden och andas aktivistlusta. Brand brinner, det är det inte många kvar som gör.

Kommentar publicerad i GP Kultur 5/5

Den nya skampålen

Knappt har kvällstidningarnas rubriker hämtat sig efter Tiger Woods otrohetsaffärer, innan prinsessan Madeleines fästman Jonas tar vid. Det privata är inte bara öppet för rapportering, utan även för åsikter och diskussion.

Samtidigt har Kanal5 under de senaste månaderna visat Sex Rehab With Dr Drew. En VH1-producerad dokusåpa från ett behandlingshem för sexmissbrukare, där man får följa deltagarnas vardag då de kämpar mot bland annat porrmissbruk och uppmanas att leva i ett längre celibat. En behandling som möjligen inte är helt olik den som Tiger Woods underkastade sig innan han kunde be om ursäkt offentligt under en presskonferens.

Begreppet sexmissbruk har blivit allt vanligare. Under 2009 tog både större dagstidningar, P1:s Kropp och Själ samt en rad andra forum upp ämnet i artiklar och sändningar som förklarade sjukdomen. Det promiskuösa levernet eller den notoriska otroheten förklarades i termer av intimitetsrädsla och avvisningar i barndomen. Mannen som porrsurfade på kontoret, den gifta kvinnan som flirtade i baren, tonåringen som sexchattade. Alla kunde vara sexmissbrukare.

Hur kommer det sig att en samtid, som gärna utropar sig som frigjord och upplyst, skapar inflation i ett begrepp som ”sexmissbruk” och gottar sig i otrohetshistorier? Diskussionen kring en allt mindre normativ och sexualmoralistisk samtid brukar exemplifieras med en större tolerans för andra sexuella läggningar än heterosexualitet, andra familjekonstellationer än kärnfamiljen och, inte minst, det nyligen tagna beslutet om samkönade äktenskap. Det är förvisso sant och det är också sannolikt att attityder kring sexualitet och sexuell läggning har förändrats. Men samtidigt är exemplen påfallande ofta sådana som reglerats genom juridiska incitament eller andra institutionella godkännanden. Skilsmässor, adoption, barn utan giftermål och inte minst samkönade äktenskap är enbart möjliga genom lagstiftning och regelverk. Genom dessa är också sexualiteten och familjebildandet i allra högsta grad reglerat och dokumenterat.

Men gällande många andra aspekter av sexualiteten, som antal partners, otrohet eller internetsex, finns inga liknande institutionella godkännanden. Heller finns här inga regelverk som godkänner eller underkänner handlingen. För att sexualiteten ska regleras på dessa områden krävs istället ett betydligt hårdare norminstrument än det lagmässiga: Skammen och det sociala stigmat.

Rubrikerna kring offentliga människors privatliv och den mediala uppmärksamhet där varje tidningskrönikör får ha ett perspektiv på otroheten är en samtida form av skampåle. Den som brutit mot den gängse överenskommelsen kring trohet och monogami hängs ut för allmän beskådan, spott och spe. Media bär en roll som både förmedlare och reproducerare av att legitimera eller stigmatisera privata angelägenheter. Bredvid de offentliga personernas rubriker existerar också experter, samlevnadscoacher och relationsrådgivare som en annan medial form av normalisering. Genom exempelvis artiklar om vad som kännetecknar en sexmissbrukare och spaltsvar på vad som är normalt kan läsaren både spegla sig själv och andra i normen.

Michel Foucault menade, i Sexualitetens historia band 1: Viljan att veta, att individer fogas in i sexuella normer genom hur man talar om sexualiteten. Istället för att använda sig av den juridiska makten disciplinerar man genom att åtskilja naturligt från onaturligt och normalt från onormalt. Vi åläggs att bekänna våra begär, för att därigenom kategoriseras utifrån dem. Här spelar också den medicinska vetenskapen in. Medicinen kategoriserar och diagnostiserar, utdömer vad som är friskt och vad som sjukt.

Sexualitetens historia skrevs långt innan Tiger Woods eller en blivande prinsessmake hamnade på löpsedlarna. Det var innan sexmissbruk kunde misstänkas hos var och varannan otrogen, sexchattande eller promiskuös människa. Ändå verkar Foucaults teorier vara mer aktuella än någonsin. Genom den medicinska diagnosen, eller ens misstanken om ett missbruk, underkastas individen och dennes begär. Samtidigt fråntas individens personliga aktörskap i det som hänt. Det var väl inte så farligt det där med otroheten, du är ju sexmissbrukare, så du kan inte rå för det. Genom att använda offentliga personers misstänkta snedsteg och privata affärer som skamfyllda stigman i media uppfostras den allmänna massan.

Har sexmissbruk blivit vanligare? Knappast. Snarare handlar det om ännu ett sätt att normera sexualiteten genom en vag och godtycklig diagnos. Är framgångsrika och offentliga män mer otrohetsbenägna idag? Nej, förmodligen inte. Däremot har de ett medialt fokus på sig och en allmänhet som verkar älska uppkomlingens synder och påföljande fall. Kanske drar vi en suck av lättnad när de ertappas. Det kunde lika gärna ha varit vi.

Text publicerad i GP Kultur 28/4

Rösterna som inte hörs

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

Män vid spisen höjer statusen

”Året är 2010 och inget är som hett som mat.” Henrik Schyfferts konstaterande inleder varje avsnitt av SVT:s matsatsning Landet Brunsås. Och det stämmer om man ser till tv-mediet.

I dag inleds TV8:s satsning Mauro & Pluras kök. Marknadsföringen syftar till exklusivitet för tittaren, ett nära samtal kring ett middagsbord. Konceptet känns igen från bland annat Sjön suger på TV4 plus där skådespelarna Johan Ulveson och Lennart Jähkel bjuder in kända gäster till skärgårdsmåltider och inte minst SVT-succén Stjärnorna på slottet, som kretsar kring luncher och middagar. TV3 kontrar med Stjärnkockarna, där kända svenskar tävlar i matlagning och under januari sände SVT Teatersupén, där skådespelare samlades kring matlagning.

Efter inredningstrender och home makeovers har TV-produktionerna nu plockat upp vårt allt större matintresse. Varje vardag i TV4 bjuder okända svenskar hem varandra på middag i Halv åtta hos mig och får sina rätter bedömda. Matlagningen har ändrat fokus: Från proffskockar i stilrena kökskulisser, till vardagliga middagar med samtal och äkta råvaror.

TV fortsätter på så vis att skärskåda vår vardag. Precis som inredning, barnuppfostran och den egna kroppen är matlagningen traditionellt kopplat till hemmet och den privata sfären. Du är vad du äter och således är också maten en komponent i identitetsbyggandet.

Det som merparten av matlagningsprogrammen, såsom Mauro & Pluras kök, syftar till är att närma sig de offentliga människornas privata sfär. Programmen iscensätter en vardag och maten blir grunden i det som ska framstå som autentiskt och okonstlat. Paradoxalt växer dock snarare glappet mellan okänd betraktare och offentlig person, mellan vems vanliga liv som är värt att visas upp och vems som fortfarande är ointressant.

Men framförallt visar matlagningstrenden hur ännu en del i vår privata sfär knyts till vår offentliga identitet. Ekonomi och klass har alltid styrt vad vi äter, men genom att tydligare sammanknyta dessa vanor med individen blir skillnaderna än tydligare. På såväl bloggar, Twitter och i andra medier är matlagningen ett populärt sätt att visa upp sig själv och sin kulturella och ekonomiska status på. Surdegsbak, ekologiska odlingar, saluhallskött och innovativa recept visar på medvetenhet och god ekonomi – viktiga byggstenar i en medelklassidentitet. Precis som tidsfaktorn. Flexibilitet och eget ansvar ger utrymme att lägga på matlagningen, något som också hör till arbeten av en mer privilegierad form.

Samtidigt har köket alltmer blivit männens arena. Från att enbart ha synts som proffskockar är numera vardagsmatlagningen en viktig komponent i byggande av den moderna mansidentiteten. Matkunskap förmedlar en bild av en jämlik man som delar ansvaret för hemmet. Detta leder dock till att den privata sfären flyttar ut till den traditionellt manliga offentliga arenan. Borta är forna tiders husmorsideal, där matlagningen var en intern angelägenhet för kvinnor. När männen tar plats vid spisen höjs såväl status som allmängiltig relevans. Mauro & Pluras kök är ett tydligt exempel på hur sammanknuten matlagning och kulturell medelklassmanlighet har blivit.

Så vad blir kvar för dem som varken har tiden, ekonomin eller kunskapen att laga den äkta maten, med riktiga råvaror och hemmagjorda kryddblandningar? De som ändå väljer halvfabrikatslösningar och snabbmat? I TV-utbudet uppfostras de av Anna Skipper i Du är vad du äter, där skulden över den felaktiga maten är en drivande komponent. De får också kunskap genom förnumstiga Public Service-undersökningar i Landet Brunsås, som syftar till att utreda den vanliga svenskens matvanor. Konserveringsmedel, fattigt näringsinnehåll och låga priser utreds. Den som lägger för lite tid och pengar på mat och dessutom har mage att inte välja det vare sig innehålls- eller miljömässigt riktiga tillhör en underklass som måste uppfostras och skuldbeläggas.

I det utopiska matlagningssamhället sitter vännerna vid bordet medan en trerätters, ekologisk meny av bra råvaror väntar på att serveras. Det är den drömmen som TV-mediet har fångat upp och bidrar till att normalisera, genom att göra tydliga uppdelningar mellan statusfyllt och skamligt matbeteende. Den medvetna medelklassen plockar färsk basilika från hemmaodlingen och suckar åt halvfabrikatens innehållsdeklaration. De som inte har råd och tid håller tyst.

Text i GP Kultur 4/3

Våra sista nationella hjältar

Olympiska spel innebär att begrepp som ”trupper” och ”hjältar” åter tas i bruk. Men i den nationalistiska yran har ytterligare ett ord väckts till liv – moral.

Moralbegreppet används påfallande ofta i sportsammanhang. Referenserna är givna – psykisk/andlig styrka och omgivande begrepp består ofta av ord som mod, uthållighet och vilja. Moral ska läsas som ett lags eller sportutövares förmåga att utstå svårigheter och kampkänsla. Etymologiskt har moralbegreppet använts på samma sätt i krigsskildringar, där det refererar till truppens stridskänsla och dess styrka att utstå svårigheter och motgångar i krig.

Det är hundratals år sedan Sverige senast låg i krig. Sverige är också ett land som präglas av relativt låg patriotism och nationalkänsla i jämförelse med många andra länder. Men i sportsammanhang tenderar vår nationalkänsla att höjas och sportutövare ses som representanter för vårt land. Ord som tidigare har använts för att beskriva krig används nu istället i sportsammanhang.

I sportreferaten vimlar det av andra krigiska metaforer. Utövarna ska “försvara landets färger” och “visa vad Sverige går för”. På hockeyrinken går allt ut på att “strida om pucken” och “gå in i närkamp”.  För att inte tala om ord som “anfall” och “försvar”. Även under detta OS har lagmoral förekommit i samband med begrepp som kampglöd, uthållighet och hög karaktär.

Sportutövarna förändras i våra tolkningar, från enskilda utövare och lag under svensk flagg, till något ännu större. De utgör våra sista nationella hjältar, redo att försvara landet. Vi benämner dem i grupp som en OS-trupp, i likhet med en militär sådan. Samtidigt som vi själva tar en chipspåse framför soffans OS-sändningar är det våra idrottare som ska visa hög moral, kampvilja och uthållighet. Kanske leder det till den nationella seger som tillåter oss att utropa dem som bragdhjältar.

Text publicerad på GP Kultur 26/2

Fullständigt bortom vardagen

Om 00-talet var det årtionde då autenticitet blev ett ledord för såväl dokusåpor som självbiografiska romaner var det också det årtionde då det övernaturliga, fantasy och skräck samsades i tablåer och bokhyllor.

Just nu befinner vi oss i ett brett spektra av vampyrer, spökjägare, varulvar och trollkarlar som säljer böcker, drar biopublik och TV-tittare som aldrig förr. Jämte autenticiteten och verklighetsvurmen verkar vår fascination för det övernaturliga och fantasivarelser vara större än någonsin.

Man kan se denna trend som en mottrend till realitysåpor, uppfostrings-TV och makeovers. När vi engagerat oss i tillräckligt många människors liv i instängda hus och öar, när vi sett tillräckligt många omdesignade lägenheter och nybyggda hus och skärskådat oss själva i människor i skriande behov av alltifrån supernannys till ekonomisk rådgivning. Vad händer då? Vi flyr så långt bort från det som vi kan.

Autenticiteten, och det som framställs som verklighet, innefattar ett studerande av människan och det mänskliga subjektet. Hur lite vi än har gemensamt med Paradise Hotel-deltagare eller mikrolåntagare i Lyxfällan speglas vårt mänskliga beteende i deras. Verklighetsvurmen blir också ett ständigt idisslande av vår samtid, våra medmänniskor och oss själva.

Likaså har mängder av de dramaserier som producerades under förra decenniet haft en utredande ingång till den mänskliga naturen. Terapiserien In Treatment och den närgångna studien av kärleksrelationer i Tell Me You Love Me har samsats med ingående närstudier av maffialedare i The Sopranos och begravningsentrepenörsfamiljen i Six Feet Under. Sex and the City byggde i allra högsta grad på identifikation, liksom grabbgänget i Entourage till viss del gjorde, trots Hollywoodkontexten.

Som en motvikt till detta konstanta utredande av det mänskliga subjektet, identifikation och självspegling skapas så en trend av vampyrer, spöken och superhjältar. Någonting fullständigt bortom vår vardag.

Populärkulturen har här skickligt fångat upp en längtan. Under ett kaosartat decennium av terroristhot och en världsomspännande ekonomisk kris är det möjligt att tänka sig att behovet av någonting bortom en krass vardag och det egna subjektet har byggts upp allt starkare. Samtidigt har religionen, i ett postsekulärt samhälle, i mångt och mycket ersatts av en stark tilltro till individens ansvar och egna ställning. Du skall icke hava andra gudar jämte livscoachen; i det populärkulturella formatet inkarnerad som nannys, hälsocoacher, inredare, städpatruller och ekonomiska rådgivare. Ditt ansvar att lyckas ligger på dig själv och det är du som ska utforska dig själv och göra dig själv lyckligare.

När världen rasar samman i oro, krig och massarbetslöshet visar sig den egna lyckans smed inte vara särskilt mycket värd. Bearbetandet av oss själva, gestaltade genom karaktärer eller dokudeltagare, är inte längre lika intressant. Den TV-trend som tilltalat behovet av att synas, av att vara någon och få femton minuter i dokusåpa-rampljuset ställs mot en insikt om subjektets flyktighet i en värld som vi ändå inte kan kontrollera.

Så vad återstår? En verklighetsflykt. Ett uppfångande av en längtan efter något bortom en krass verklighet, ett behov av andlighet och mysticism. Religion är fortfarande alltför kontroversiellt. Att istället leka med vår fascination och våra kulturellt gemensamma myter kring spöken, häxor och vampyrer är betydligt enklare. Det inger en känsla av en värld större än den genomupplysta tid som vi lever i. En motreaktion mot en framgångstanke, där den västerländska kulturen och massindustrialism har varit målet. Den formen av samhälle har alltmer visat sig vara bräcklig, genom såväl ekonomisk nedgång som klimatpåverkan. Upplysningen var inte tillräcklig.

Istället ses en renässans för gamla sägner om blodtörstiga vampyrer och häxor i skogen, omformade i populärkulturella förpackningar. Likaså fångar TV-formatet upp såväl massmördaren dold i villaförortens maskering i Dexter, superhjältar med hemliga förmågor i Heroes och dolda hot på en öde ö efter en flygplanskrasch i Lost. Vi vill fortfarande lockas, skrämmas och fascineras av det som på riktigt står utom vår makt.

En möjlig utveckling är att populärkulturen tillslut vågar ge sig i kast med religionen. I vår kommer SVT att sända en serie om Jesus, med Jonas Gardell som konnässör. Huruvida den konkurrerar ut spökjakter på TV4plus eller stannar som en förnumstig utbildningsserie för de redan intresserade återstår att se. En verklig religionstrend kommer inte att märkas förrän de större TV-bolagen och filmregissörer bortom Mel Gibson vågar ta i ämnet.

Risken är att det är alltför känsligt. Religionen har blivit en del av den kaosartade tid som vi lever i och att avteckna Muhammed i en amerikansk TV-serie är föga troligt som framtidsscenario. Tolkningar av alla typ av religioner kommer att röra om känslor. Det är enklare att göra ännu en vampyr-spinoff än att på riktigt börja utforska vårt existentiella sökande.

Text publicerad i GP Kultur 28/1

Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas

I förra veckan bröt ett nytt bråk i Kultursverige ut. DN:s Åsa Beckman skrev om en händelse i slutet på 90-talet när författaren Stig Larsson hade varit gästtyckare på kulturredaktionen och betett sig svinigt mot Beckman som hade varit kritisk mot hans senaste bok i en recension.

Jag tror Beckmans text var ett försök att göra anspråk på en strukturell analys av jämställdheten inom kultursfären. Jag skriver ”tror” därför att den efterföljande debatten inte alls har handlat om det. Istället har den kommit att handla om kvällstidningsrubriker som vittnar om ”kulturbråk”, bloggspekulationer och en intern uppgörelse, som större delen av Sverige förmodligen förhåller sig helt ointresserad till.

Åsa Beckman gjorde vad alltfler debattörer, essäister och skribenter gör idag. Hon använde sig av sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation. Hon sällade sig till alla de röststarka individer, skribenter och författare, som driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna.

Utvecklingen har gått fort. För inte så länge sedan ansågs det som tabu att blanda känslomässiga och rationella argument. 70-talets feministiska våg använde sig av det privata för att forma kollektiva krav på förändring och jämställdhet. Idag är det enskilda skribenter som får företräda sig själva, snarare än ett politiskt kollektiv. Nutida feministiska antologier såsom F-ordet (2008) och Könskrig (2007) består nästan uteslutande av personliga upplevelser, formade till teser om samhälle och kön, men gör sällan anspråk på en större diskussion än den som utgår ifrån dem själva. När Katrine Kielos utkom med Våldtäkt och romantik (2008), en blandning av prosa och essä om våldtäkt, var en av de vanligaste frågorna huruvida hon själv hade blivit våldtagen. När svaret var nej var det en starkt bidragande orsak till kritiken som hon fick för boken.

Tendensen bör ses i ljuset av en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten. Att framhäva jaget är inte längre tabubelagt. Individualismen innebär också att en politiskt driven tes inte behöver företräda en grupp eller ett större kollektiv. En samtida kritik av identitetspolitiska rörelser leder till att individens erfarenhet, snarare än gruppens, blir mer central.

Samtidigt ger den personliga erfarenheten en legitimitet. Genom att berätta om sin erfarenhet, utifrån den tes kring marginalisering och utsatthet som det nästan alltid rör sig om, ges debattören ifråga tillträde till den positionen. Kritiken mot Katrine Kielos bottnar i att hennes egen brist på erfarenhet omöjliggör en legitim position i frågor som rör våldtäkt. På samma sätt verkade hyllningarna kring Lars Gårdfeldts text i F-ordet röra sig kring hans legitimitet i ämnet. Gårdfeldt kritiserade den samhällsdebatt rörande våldtäkt som såg det som ett könskodat ämne. Män våldtar, kvinnor blir våldtagna. Genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit våldtagen blev tesen omöjlig att vifta bort.

Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot. Upplevelsen finns där och består varken av logiska argument, som kan diskuteras bort med annan logik, eller anspråk på större grupper, som kan ges en annan röst i ett annat forum. ”Jag har varit med om detta, alltså existerar det”, tycks vara den drivande tesen bland många skribenter. Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.

Gårdfeldts text om våldtäkt är ett lysande exempel på när den personliga erfarenheten som argumentationsbas fungerar som allra bäst. Det handlar om att lyfta fram en tidigare marginaliserad skildring i den rådande diskursen och på så vis skapa nya sätt att tala om ämnet.

Men när skribenten fortfarande befinner sig i den position som denne samtidigt försöker kritisera uppstår en problematik. Detta tydliggjordes då Maria Sveland riktade stark kritik mot kärnfamiljen, både i boken Bitterfittan och radioprogrammet Heliga familjen. De ständiga frågorna till henne rörde hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn. Den kritiken visar på en annan viktig tendens: Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig. Debattören ska ha kommit ur det hela, reflekterat från en utifrånposition, innan den har rätt att uttala sig.

Likaså bör den personliga erfarenheten företrädelsevis beskrivas i vaga termer och ha tätat alla skott. Det var här som Åsa Beckmans argumentation gick riktigt snett. Genom att namnge en specifik författare och hänvisa till ett speciellt tillfälle blev situationen omtolkningsbar. Det kom att tolkas som en privat uppgörelse mellan två starka kulturpersonligheter, snarare än ett argument kring ojämställdhet inom kultursfären. Beckmans text tillförde heller ingenting nytt till debatten om män inom kultursfären, utan verkade snarare som ett försök till bekräftande.

Risken med egen erfarenhet som bas i argumentationen är att det slutar som i Beckmanfallet. Den politiska dimensionen försvinner när enbart människor med starkt kulturellt kapital och etablerade medieröster får komma till tals i, vad de tolkar som, strukturella problem. Istället för att landa i politiska analyser blir det ett sandlådekrig mellan olika parter. Möjligen är reaktionerna mot Beckmans text ett tecken på en längtan efter ett debattklimat som vågar lyfta blicken och se utåt, snarare än inåt. Att våga inta en bredare överblick än sitt personliga förflutna är mer än någonsin nödvändigt för att inte samtidsdebatten ska avpolitiseras i debattörers strukturella tolkningar av sitt eget navelskåderi.

Text publicerad i GP Kultur 22/1

Rockmyter och subjekt

Ännu en stjärna har gått bort i ung ålder. Brittany Murphy hittades död i sitt badrum den 20 december, 32 år gammal.

Hennes bortgång relateras till andra unga, kända dödsfall från de senaste åren, såsom Heath Ledger och Anna Nicole Smith. Droger, alkoholproblem, ätstörningar och psykiska problem finns i de flesta fall med i bilden. Samtidigt skapas nya rubriker varje vecka kring dem som fortfarande lever. Britney Spears, Pete Doherty, Lindsay Lohan och Victoria Beckham är några av de kända människor vars missbruk och destruktivitet som vi tabloidfrossar i.

Bland de stjärnor som skapar rubriker kring destruktivitet och missbruk är numera merparten av dem kvinnor. Vi tenderar att lockas och fascineras särskilt mycket av kvinnor som spårar ur i det offentliga. Den hysteriska kvinnan som symbol är måhända en gammal myt. Kanske är det den som går igen när vi särskiljer manlig och kvinnlig destruktivitet.

Den destruktiva rockmyt, som varit männens arena och inte bara musikmännens utan i allra högsta grad även litteraturens män, har nu också blivit kvinnornas. Hur mycket skiljer egentligen Lindsay Lohans ständiga berusning från Charles Bukowskis och vad är skillnaden mellan en knarkande Brittany Murphy och en ständigt hög Keith Richards?

Inte mycket, förutom uppdelningen i fin- och fulkultur och vårt synsätt på deras missbruk.

Den kvinnliga destruktiviteten är fortfarande passiv. Vi lockas av den hysteriska kvinnan, men ännu mer vill vi ta hand om henne. Rubrikerna undrar var Murphys man befann sig och varför ingen griper in och tar hand om Lohan. Sällan ställs samma frågor om de missbrukande männen. Snarare är deras handlingar aktiva, ett sätt att upprätthålla sin egen myt som präglas av en boys will be boys-mentalitet.

Jag kommer på mig själv med att sucka upprört när jag ser Lindsay Lohan kliva berusad ur en taxi och blotta sitt troslösa kön. Sedan tänker jag en gång till på hur många män som visat könsorganet i berusat tillstånd. Jag undrade aldrig vem som skulle ta hand om dem. Hur djupt nere i destruktiviteten de än var så behöll de sitt subjektskap.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 2/1

Ett famlande efter en förgången tid

“Vässa kritiken!”, utropar tidskriften 00-tal i sitt sista nummer för decenniet. Den tydliga linjen är att det var bättre förr, då kultursidorna var en plats för de intellektuella och kunniga. Men i stället för en reell överblick över dagens kulturdebattklimat blir det på många sätt ett famlande efter en förgången tid.

Texterna visar på ett flertal av de paradoxer som är brännande idag. Krympande arvoden återkommer som ett skäl till kritikens fallande kvalitet. Samtidigt finns här ett illa dolt förakt för dem som faktiskt tjänar pengar på sitt kulturarbete.

I kulturpropositionen var ett av de mer kontroversiella inslagen att kulturarbete och entreprenörskap ska bli mer förenligt. Men att marknadsanpassa kulturen sticker i mångas ögon.

Tomas Forser exemplifierar detta väl då han jämför mottagandet av Hanna Hellquists debutroman Karlstads Zoologiska med poeten Per Lindbergs senaste diktsamling. Den förstnämna benämns i termer av att “de flesta recensenter borde se att det är en bok av bagateller”. Att romanen uppmärksammades med stora recensioner ser han som ett utslag av Hellquist även figurerat som kåsör i DN och skriver lightprosa. Lindbergs knappa uppmärksamhet, trots att hans lyrik “är kvalitet”, hänvisar Forser till krävande läsarutmaningar.

Hellquist hade med största sannolikhet inte fått samma uppmärksamhet om hon inte var ett känt namn. Men hade hon fått sin roman lika snabbt avfärdad som “bagatell” om hon inte fått så mycket medieutrymme.

Det är en svår balansgång: För att överleva som skribent, kulturutövare eller författare måste du själv ta ansvar för att tjäna pengar och i viss mån marknadsföra dig själv. Samtidigt riskerar du att betraktas som alltför kommersiell. Skriva insatt kulturkritik eller en artikel på Newsmill om ett aktuellt tabloidämne? Det är ett öppet sår i dagens kulturdebatt, som 00-tal tyvärr inte tar på allvar.

Den andra utmärkande tematiken rör utarmad bildning och ett mer fragmentariskt, subjektivt tyckande. Att kritiken och analyserna till stora delar flyttat ut från kultursidorna sägs vara det stora problemet, men ingen av skribenterna verkar intresserade av att ta reda på om texterna finns någon annanstans.

Den enda som ser möjligheter istället för problem är Aase Berg. Hon citerar Hanna Hallgren som i Aftonbladet sammanfattade kritiken mot postmodernismen: Den konservative kritikern förfasar sig över att absoluta värden och estetiska kvaliteter (ofta tillknutna döda vita västerländska mäns konstuttryck) sätts i gungning.

Jag lämnas med en känsla av att det är där skon skaver. De absoluta värdena har blivit allt mindre absoluta. Analyserna och diskussionerna flyttar till bloggar, bokcirklar och nätverk där engagerade människor för insatta samtal om litteratur och teater.

Särskilt tydligt blir det i intervjun med Suzanne Osten, som påtalar vikten av dialog med kritikerna, men samtidigt suckar åt tidens tyckande i bloggar. Då tydliggörs, sorgligt nog, vilken publik som är värd att tala med.

00-tals sista nummer hade kunnat bli framåtblickande och innovativt. Istället består det till största delen av en längtan till den hierarkiska kulturvärld som en gång var. Välkommen till samtiden, 00-tal. Såhär ser ert 10-tal ut.

Text publicerad i Göteborgs-Posten Kultur 12/1

Tiotusen tyska bögar och en annan form av avhållsamhet innan äktenskapet

GP har en ny, mastig satsning på söndagstidningen. Fylligare och längre är parollen, utifrån att man oftast har mer tid att läsa morgontidningen då. Bra så, förutom att hälften av artiklarna inte verkar publiceras på nätupplagan.

I pappersupplagan idag finns bland annat en artikel om Sverigedemokraternas huvudfrågor inför EU-valet i juni.
Jag vet, jag vet. Vi måste börja ta SD på allvar. Politiker från de andra riksdagspartierna måste börja ta debatten. Vi måste bekämpa deras argument.
Men förlåt, det blir så svårt ibland. När “det turkiska hotet” är den viktigaste frågan i deras valkampanj, med motiveringen “70 miljoner turkar får fri rörlighet till Sverige”, är det näst intill omöjligt att inte genast dra referensen till “tiotusen tyska bögar” och sätta kaffet i halsen snarare av skratt än av oro.

Här finns även en artikel om hur de få gym som funnits tillgängliga för saudiska kvinnor stängt efter myndigheternas ingripande. Tidningskrönikörer, aktivister och bloggare kämpar mot beslutet med den ironiska parollen “Låt henne bli fet”.
Schejk Abdullah al-Mania förklarade i tidningen Okaz häromdagen att det är viktigt att unga flickor avstår från att sporta, eftersom häftiga rörelser gör att de riskerar att förlora oskulden.
Det intressanta är alltså att en av Saudiarabiens främsta religiösa auktoriteter är medveten om felaktigheten i myten om mödomshinnan, dvs att den bara försvinner vid penetrerande samlag. Dock är väl det här ett praktexempel på situationer där teoretisk kunskap inte leder till bättre praktik. Mödomshinnan är fortfarande så viktig att det är bättre att unga kvinnor får problem med diabetes och högt blodtryck än “förlorar oskulden”.