Saker som fått mina ögon att tåras idag

Mammas mail om min morfars urnersättning i graven. Mormor som gråter högt och kastar ner ett rött plasthjärta i graven. Ner i jorden, intill hans aska. Hennes 60-åriga kärlek i form av ett plasthjärta.

Tanken på mannen och pojken vid Marklandsgatan igår. Han med vanföreställningar, går runt och skriker efter Jesus. Fäktas i luften, skriker att han slåss mot Jesus, de måste slåss nu. Den autistiska tonårspojken går fram och tillbaka vid busshållplatsen. Pratar med sig själv, spelar Elvis Presleys Suspicious Minds högt på mobiltelefonen. Stirrar nervöst på mannen som slåss mot Jesus. Mannen slutar fäktas, går fram och skriker åt pojken istället. Han mumlar nervöst.
We can’t go on together with suspicious minds.
Vi andra bara står där. Stirrar bort. Tittar ner. Ser på mobilen. Låtsas inte om.

Sorayas inlägg om hur hon mår, både det här och det här. Soraya, som var en av mina närmaste förebilder långt innan jag vågade skicka ett Facebook-mail och fråga om hon ville ses någon dag. Långt innan vi åt thaimat och pratade i munnen på varandra i fyra timmar och långt innan jag fick sitta i en radiostudio med henne varje vecka.
Soraya som varit min American Dream-förebild, min inspiration i hur man kan kämpa och tjata och tro på sig själv tills man uppfyller sig själv och det som man vill göra. Hon som skrev det där blogginlägget som sammanfattade hela mitt liv och allt jag tror på i mitt liv. Soraya skriver om vad konsekvenserna kan bli och jag vet precis vad hon menar när hon skriver om sömnlösa nätter, ingen aptit, orken som sviker och gråtattackerna som blir alltfler.
Jag som förra veckan tog det där beslutet.
Med minnet av förra sommaren då jag arbetade heltid på gamla jobbet hela sommaren, samtidigt som jag hade tusen andra projekt och inte vilat på flera år. Panikångestattackerna, sömnlösheten trots utskriven medicin, aldrig orka träffa vänner, ständigt ont i kroppen tills en kollega gav mig receptbelagda värktabletter för att de var de enda som hjälpte och min vårdcentral hade två månaders kötid under sommaren och mitt ärende var inte akut.
Det minnet i närminnet, ett löfte till mig själv den septembermånaden då jag låg hemma hos mamma i två veckor i mjukisbyxor och bara sov, grät och såg på TV. Aldrig igen.
Det minnet i närminnet när jag insåg att jag nästan kan gå runt ekonomiskt på skribentjobb och annat i sommar. Att jag faktiskt inte behöver de där sju veckorna på mitt sommarjobb, för det enda det kommer att ge mig är ett svajande mot samma situation som förra sommaren.
Att inse att jag faktiskt är i den sitsen nu att jag kan säga nej. Jag har andra jobb, jag har de jobben som jag alltid har velat ha.
I tisdags gav Soraya mig en high-five när jag berättade om hur jag sagt till min chef att jag inte kan jobba där i sommar. Att jag har annat på gång. Hon konstaterade att jag är hela Can’t tell me nothing-inlägget personifierat. Jag konstaterar nu att vi inte är odödliga i vår strävan. Älskade vän och förebild, ta hand om dig.
När jag läst klart hennes inlägg rinner tårarna nerför kinderna. Sedan går jag in i sovrummet, lägger mig intill Gustav. Ligger stilla och tyst i hans famn och stannar så länge.

I’m just a looonely acrobat (eller: Allt jag vet om känslor har jag lärt mig av Bruce Springsteen)

Och för er som tror att mitt liv är hundraprocentigt spännande och fyllt med fantastiska nätter och att jag alltid är dekadenta konstnärskvinnan (kreativa klassens begreppsmotsvarighet till arbetarklassens definition partybrud förmodligen) som aldrig är hemma på helgerna, finns det rätt många sådana här lördagskvällar också:

X säger: technofest, ska du med?
elin säger: alltså jag vet inte…nu har jag ju liksom redan hunnit börja fulböla till The Boss här och känner mig rätt inställd på att fortsätta.

Jag förstår inte hur människor som inte lyssnar på The Boss connectar med sina känslor. Lyssnar jag på någon av hiphophjältarna connectar jag med något slags djävlar anamma och pepp. Lyssnar jag på Kent connectar jag väl med min ångest och allt det där. Men ingen kan få mig att böla som Springsteen. Det är alltid han som är tryggheten i bakfylleångest, ensamhet, saknad eller brustna hjärtan. Med tanke på vilken Nick Hornby-fuckad generation vi är dessutom och att få vare sig sett filmen eller läst boken High Fidelity borde fler ha upptäckt The Boss välgörande funktion när man behöver någonting att hålla fast vid.
Dock finns det ju en hel del Springsteen-skivor att tillgå och inte alla är av de slaget att man känner att man riktigt vill stå för att man gråter till dem. Så tjugo minuter senare lät det såhär:

elin säger: okej men nu har jag börjat grina till några RIKTIGT ostiga saxofonsolon från 80-talet här och det är fan inte okej. jag hänger med!

Att gråta till Nebraska är ju en sak och gör man det dessutom nattetid och rökande genom fönstret finns det definitivt ett romantiskt skimmer över det hela. Åhh vad fint med lite vemod och ensamhet, liksom. Jag har inga problem att gråta till en del av Springsteens nyare grejer heller. Devils and Dust anser jag vara en helt strålande skiva och fungerar alldeles utmärkt att böla till. Long walk home från senaste plattan är ett solklart exempel på när en Springsteen-låt kan föregå tårarna och säga allt man behöver höra just då, t.ex. när man är nydumpad och en vän spelar den för en efter att man däckat i självömkan och Southern Comfort.

Någonstans vid eller efter The River är det ju egentligen som problemen börjar. En del låtar på The River fungerar i och för sig alldeles utmärkt. En låt som Point Blank innehåller så mycket rakt-in-i-mitt-hjärta-lyrik att den är omöjlig att motstå (de sköt dig i hjärtat och nu har du glömt hur man älskar, tjejen är väl en god sammanfattning av texten) och Fade Away är ju troligen ett av de starkaste uppbrottsanthems som skrivits.
Men någonstans hamnar man ju likt förbannat där i de senare 80-talslåtarna, Born in the USA-skivan och så vidare. Bland cheezy saxofonsolon som inte alls är snygga på det där sättet som saxofonsolon på en skiva som Darkness on the Edge of the Town är utan bara skämmiga och Springsteen som går över från att säga ganska självklara, men ändå fina saker till att bara komma med pinsamma newsflashes som att alla har ett hungrigt hjärta (Hungry Heart är ju en av låtarna på The River som känns mindre okej att grina till).

Det är ungefär när man börjar komma in på sånt som man struntar i att grina, tar på sig en klänning, köper lite folköl och stannar ute halva natten för att dagen därpå kunna bota sin ångest över tredagarsutgången med Springsteens konstaterande på Greetings from Asbury Park om att it’s so hard to be a saint in the city.