There´s just girls that I haven´t fucked yet

Det är lördag förmiddag och jag vaknar upp ur en sexdröm om Izzie i Greys. Ja just Izzie. Hon som väl måste ses som den mest klassiskt hetero av alla kvinnokaraktärer, som omfamnar myten om den Vanliga Straighta Tjejen i sin uppenbarelse. I drömmen spelar jag rollen som den farliga förförerskan, hon med totalkoll som lurar med stackars straighta Izzie till sängkammaren. Säger att baby, jag vet att du vill ha mig under all din påstådda heterosexualitet.
- But I´m straight, säger hon.
- There is no such thing as a straight girl, förklarar jag, there´s just girls that I haven´t fucked yet.
Jag förför henne och ligger med henne och efteråt ser hon på mig med stora rådjursögon, säger;
- That was the best sex I´ve ever had, goddamn.
Jag som stryker henne over kinden, svarar;
- Of course it was baby, you had sex with me, med självklarhet i rösten och ett leende på läpparna.

En dags färd mot kväll och efter nästan en hel flaska Southern Comfort åker jag, Amsterdamsflickan och J. in till queerklubben. Jag klädd såsom jag aldrig skulle klä mig på straight ställe – oavsett om det var prettoplace eller köttmarknad – sådär i linne som blir alldeles för kort topp, halv genomskinlig med djupaste urringningen och guldbikinitoppen under. Den säger slampa. Jag säger slampa och jag säger skitsamma.
Står på dansgolvet och struntar i om jag dansar för utmanande, fulporrigt. Är så full att jag knappt står på benen och skiter i om jag gör bort mig. Här är jag helt säker, helt underbar i vilket fall. Får komplimanger och blickar, tar emot dem aldrig besvärat, bara leende – jag är ju upptagen nu, tyvärr. Är bara en drottning hela natten, trots slamplooksen och dräggfyllan.

Bland flickorna regerar jag alltid. Har alltid gjort. Där har jag alltid varit just den kvinnan som stryker påstått straighta, blonda flickan över kinden och säger att självklart baby har du haft ditt livs bästa sex, du har ju knullat med mig. Självsäkert medveten om min dragningskraft för flickorna, trots att jag aldrig kunnat förstå den.
Men jag tycker om den. Fnissar lite inombords när jag märker hur Amsterdamsflickans fylleögon får allt svårare att fokusera på mitt ansikte istället för min alldeles för djupa urringning när vi talar. Blir stolt och självsäkert glad när Den blonda – hon som aldrig fått förekomma i bloggen och heller inte var med i mitt remenissande över kvinnorna i mitt liv – men som tillsammans med Den mörkhåriga också lyckades punktmarkera min tristess i förhållandet med exmannen den våren. Hon som var den sista tjejen på jorden som jag trodde skulle komma ut som lesbisk, som var precis som Izzie när vi gick i samma gymnasieskola. Självklart jättehetero, vanlig tråktjej. Hon som var en sådan jag föraktade, räknade med att hon med fotbollspojkvännen och naturlinjen föraktade mig tillbaka. Många år senare flirtade hon explicit med mig bakom ryggen på min pojkvän.
Den blonda är där, stryker över min arm, pratar om att det är en förlust och skam för mänskligheten att jag återigen ingått i ett heterosexuellt, monogamt förhållande.
Jag rycker på axlarna, ler;
- Jag blev kär.
Hon som pratar vidare om min fantastiska personlighet, min sexiga kropp, den borde inte stängas inne i ett förhållande. Jag som sitter på barstolen mellan henne och Amsterdamflickan, självsäkert självmedveten och lycklig just så.

Jag och kvinnorna, alltid så mycket enklare än jag och männen. Bland männen har jag alltid tvingats positionera mig själv. Välja bland roller. Vara Den flicksöta som fnissar, gör stora ögon och håller med. Henne är jag bara bland männen som är extra självsäkra, för farligt vackra och alldeles jättedåliga. Eller Den slampiga, som dansar för utmanande i kortkort och tar vad hon vill ha och goes porno i sängen. Eller Den intellektuella, hon som skriver på näsan och sätter på plats och tar varje tillfälle att diskutera och referera och tala om sin egen konst, sina studier så att det verkligen ska gå fram hur smart hon är. Eller En av grabbarna, hon som drar under bältet-skämt, bitchar, pratar tuttar, är kaxig och jobbig.
Alltid välja en roll, en position, oftast omedvetet. Sedan behöva kämpa för att visa att jag kan vara något annat också, liksom ja jag är smart men det betyder inte att jag inte kan vara instinktkåt. Och ja, jag är flickgullig, men vänta bara – jag har en massa smarta tankar också faktiskt! Hela tiden kämpa för att vara allting. Eller helt enkelt inse att jag inte kan vara alltid, begränsa mig själv redan i tanken. Nämen nu har jag ju gjort intrycket av att vara en smart tjej, då kan jag helt plötsligt inte bli fulkåt och alldeles för sexuell, vad ska han tänka då? Nämen, nu har jag ju gjort ett intryck av att vara flickbeundrande, då kan jag ju inte börja gapa om stora tuttar, vad skulle det sända för signaler? Den manliga individens blick, hur bra och beundrande den än må vara, är också en objektiv blick från ett samhälle som berättar för mig vilka ramar jag har att förhålla mig till, hålla mig inom. Som stereotypar och generaliserar och kategoriserar kvinnor. Det är inte den manliga individens fel, ändå blir hans ögon en projicering av förhållningssätt gentemot mig själv och omvärlden. Som i bästa fall ger mig bekräftelse och får mig att växa, men i lika många fall trycker ner mitt självförtroende och får mig att känna mig ofullständig.

Det är aldrig så med flickorna. Med flickorna har jag alltid bara varit Elin. En flicksöt slampa med massor av smarta tankar som drar grova skämt. Har blivit beundrad, omtyckt och älskad just så. Där är jag bara jag. Där är jag bara drottning och självförtroende. En sådan som stryker på heterobrudens kind och säger att baby, det finns inga straighta tjejer, det finns bara tjejer som inte har knullat med mig än.

stop making me older. start making me new.

jag har ingenting att säga. fel; jag har massor att säga. de senaste sömnlösa rethostenätter har jag skrivit massor. jag har tänkt lägga upp en del här och någonstans i det har jag hejdat mig och tänkt att ens logik och integritet är rätt uppfuckad vid halv två på natten och kommer jag verkligen vilja se detta i text på ett offentligt internet imorgon bitti? svaret är alltid nej. klockan halv två på natten är du en jättetrasslig människa, konstigast i hela världen och ingen förstår din skalle. sen kanske du vaknar, soluppgången färgar himlen röd ovanför taken på villorna mittemot och du sitter hela dagen och är ditt vanliga jag och tänker att du nog inte är trassligare än någon annan och varför måste allting vara så allvarligt jämt?

det finns gränser för hur långt transparensen sträcker sig. jag har mina gränser noga dragna. och det finns mycket jag skulle kunna säga utan att ens komma i närheten av den gränsen, men ingenting skulle egentligen betyda någonting och bränns inte orden när du skriver dem kan du lika gärna låta bli. jag låter bli.

jag samlar tankar till försvar och jag rekommenderar anias blogg. för att hon skriver exakt så ärligt som jag inte kan och för att nakenheten ju, som redan konstaterats, är det nya svarta. all min credd till dem som vågar erkänna sina nojor, rädslor och brister och all min credd till dem som vågar erkänna att deras hjärtan inte är så stencoola och rationella som så många försöker ge sken av. det här med att vara cool gör mig kräkfärdig och känns extremt mycket last year om ni frågar mig.
också rekommenderar jag sanna bergs text i bang nr 1 2007 om medeklassfeminismen. vi måste vara födda under samma stjärna för våra tankar och texter är verkligen parallella. citat: jag sa till exempel en gång att indiepopen var en sjukt medelklassig subkultur, varpå jag fick bitska kommentarer tillbaka om att jag bara ville skylla hela mitt liv på att jag var arbetarklass.
- sanna, du kan ju ärligt inte mena att du bara gillar hiphop för att du är arbetarklass.
och sen är det dubbelavsnitt av greys anatomy ikväll och i söndags började sista säsongen av six feet under (var extremt dryg i receptionen i måndags och orsakade hånskrattattack med ögonglimt hos emma och jenny när jag påpekade att jag minnsann varit nere med six feet under sen avsnitt ett på svt och efter flera år kommer en massa folk dragande med dvd-boxar och börjar tjata om det, liksom hallå). däremellan kan man läsa anna jörgensdotters roman änglarnas syster eller ronny ambjörnssons mansmyter.

jag ägnar mig åt verkligheten som den är med hemlängtan, tvådagarsledigt med skrivande och för mycket kaffe, solsken, brudhäng med öl och biljard samt min essä om manlighetens alla kriser. take care.