Filmens kvinnor inget feministprojekt

I förra veckan släpptes Guldbaggenomineringarna. Bland de nominerade märks ovanligt många filmer med kvinnoporträtt, såsom Lisbeth Salander i Män som hatar kvinnor och huvudkaraktärerna i både Prinsessan och Flickan. Det är dessutom fler kvinnliga regissörer än vanligt som har chansen att vinna den svenska filmbranchens största och mest prestigefyllda pris.

Förutom ett relativt enat kritikermissnöje kring att smalare filmer fått stå tillbaka till förmån för kassasuccén Män som hatar kvinnor, har fokus mestadels legat på övervikten av kvinnor bland nomineringarna. Så många kvinnliga karaktärer, så många kvinnliga regissörer och filmskapare. Att den tidigare snedfördelningen, där främst män premierats på galan, nu vänt till kvinnornas fördel påpekas i varje Guldbaggeartikel. Det är kvinnornas år i år, utropas det glatt. Dagens Nyheters filmredaktör Helena Lindblad går så långt att hon tycker att ”det är roligt att Guldbaggejuryn har tänkt feministiskt”.

Vari ligger det feministiska, Helena Lindblad? För jag som själv är feminist och intresserad av genusfrågor kan för mitt liv inte begripa varför kvinnliga filmskapare och skådespelare ska premieras som ett resultat av ett ”feministiskt tänkande”, lika lite som att de ska hyllas utifrån sitt kön. Visst är det roligt att det i år finns en jämnare fördelning i en annars mansdominerad bransch, men att därifrån sätta konnotationer om feministiska tankar bakom samt utmåla årets nomineringar till ”kvinnornas år” är snarare enormt kontraproduktivt om man strävar efter en jämställd filmbranch.

Det enda feministiska alternativet som jag kan se är att alla former av kulturyttringar slutar att könskodas. Kvinnor får inte längre ett kvinnoår, satta på undantag med stora rubriker, utan deras konst, kultur och prisnomineringar behandlas med samma allmängiltighet som mäns. När kvinnor nomineras till priser ska det varken vara på grundvalar av feminism eller 50/50-målsättning, utan att kvinnor helt enkelt är minst lika bra filmskapare och skådespelare som män.

Så fort kvinnor når lika höga positioner som män, tävlar på samma villkor som män och premieras på samma sätt är det deras prestationer som blir satta på undantag och knyts till deras kön. På så vis behålls normen kring män och det manliga som det allmängiltiga och kvinnor som den andra. På samma vis skildras många individer tillhörande en grupp som inte tillhör normen. Hade det varit första- och andragenerationens invandrare som dominerat bland Guldbaggenomineringarna hade det säkerligen uppmärksammats på samma sätt.

Det som sker när alla utom de vita, heterosexuella männen uppmärksammas utifrån att de tagit sig in på en dominerad arena är snarare att just den normen förstärks. Att kvinnor gör bra film är varken ett välgörenhetsprojekt, ett feministiskt statement eller en krydda i männens värld. Det handlar, precis som i männens fall, om kunniga kulturutövare som gör bra film. Att få det till att handla om någonting annat är att snarare förstärka männens dominans än att utmana den.

Krönika publicerad i VK Kultur 12/1