Internet har inget partiprogram

Jag kommer inte att gå i något första maj-tåg i år.
Det gjorde jag inte förra året heller, men då var det av privata skäl samt ösregn. Ambitionen var i alla fall att komma iväg. I år det genomtänkt och beslutat på förhand och ingenting relaterat till vare sig väder eller bakfylla.
Precis som jag de två senaste åren medvetet valt bort 8 mars feministiska demonstrationståg.
För någon som satt mycket stolthet i att vara en av de som fortfarande är politisk och engagerar, någon som ofrånkomligen är mer vänster än höger och engagerad feminist har utvecklingen skett med sorg. Men i år också med stolthet.

Jag är, såhär i efterhand, väldigt stolt över att jag bröt med partipolitiken i nittonårsåldern. Efter att ha tagit för många strider, suttit på för många meningslösa möten och mer och mer känt den där molande känslan av att behöva representera i frågor som jag inte instämde till fullo med. Som att gå i ett första maj-tåg och skrika slagord som jag egentligen vill problematisera och ifrågasätta, applådera efter tal där jag bara instämt i hälften.
Jag är också glad att jag bröt med Kvinnojouren när jag gjorde. De gör ett enormt viktigt jobb, men deras teoretiska aspekter passade inte mina och jag tvingades ställa upp på majoritetsbeslut som rörde åsikter som jag inte ville stå för.
Samma sak med mitt engagemang i studentkåren, även om det skedde på en mer individuell basis. För mycket spel, pakter och lobbyverksamhet tog energin snarare än att skapa en vettig utbildningspolitik.

Men det som fanns i mig när jag lämnat allt detta var någon slags tomhet. Jag ville ju vara engagerad. Jag ville bara att det skulle kunna ske mer på mina villkor, jag ville inte behöva jämka och kompromissa i en mängd frågor som för mig var viktiga. Jag ville också vara en del av en brinnande kollektivism. Den där känslan när man faktiskt slåss för någonting tillsammans är underbar. Jag har saknat den också.

Går det att kombinera självförverkligande och individualism med kollektivism? frågar jag både i senaste VK-krönikan och Gustav Fridolin i tisdagens Kvällspasset. Det är en ren egoistisk fråga, det har gäckat mig hur det ska gå till.
Men när det kommer just till politiskt engagemang har jag insett precis hur det fungerar för mig.
Det sker här. På bloggen, på Twitter, i mail, i sociala nätverk, läsandet av artiklar, andras bloggar… Det är på Internet som det sker, helt enkelt.
Det är inte förrän nu som jag börjat engagera mig i frågorna kring frihet på Internet. Jag har ansett att andra skriver bättre om det än jag. Men jag har ju läst, funderat, blivit mer och mer insatt. Det fanns en tid då jag också, likt Per Wirtén, trodde att det bara handlade om fildelning. Det handlar om så oerhört mycket mer.

Det är genom Internet som jag hittat ett sätt att vara politisk där jag både sätter min egna politiska agenda och går min egen individualistiska väg, samtidigt som jag är en del av någonting större. Ett ständigt flöde av information, åsikter, tankar, upplevelser. Diskussioner, kontakter, nätverk, utbyten. Jag håller föga med någon i bloggosfären om allting som de står för och jag går i kollisionskurs för jämnan och det spelar ingen roll.
Vi behöver inte enas. Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas.

Internet har inget partiprogram. Vi håller inga möten och äter torra kanellängder medan vi diskuterar en formaliafråga i två timmar. Vi kompromissar inte med oss själva.
Det här är det forum som jag saknat, där jag på riktigt känner mig viktig. Väldigt ofta känner jag att jag gör skillnad. Unga tjejer som skickar mail om att jag är en förebild, som skriver om deras självskadebeteende och ångest. Jag som kan svara dem, direkt, vi når varandra. Det är så otroligt häftigt. Det är en kraft på individuell nivå som gör en fucking skillnad, om så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva om de frågorna och svara på mailen i den mån jag förmår ge svar.
Jag kan reagera direkt på nyheter, reflektera utifrån mina värderingar, diskutera och såväl utveckla som utvecklas själv. Jag känner mig behövd, viktig och samtidigt utvecklas jag varje dag.

Internet har inga politiska premisser. Här sätter var och en, som individ eller grupp, sin egen agenda. Det finns bara en fråga som vi sluts upp kring i en kollektivism, men det är också den fråga som är allra viktigast. Att bevara internet som det fria, demokratiska, aktiva forum som så många av oss använder det som. Att vi ska fortsätta kunna vara aktivister, individualister, politiska och engagerade just här.
Med en urholkad partipolitik, Brysselcentrerad makt, strategier och maktspel, tankesmedjor och retorikmanagment kan vi inte lägga politiken i politikers händer. Många forskare har påpekat frånvaron av gräsrotsrörelser i dagens samhälle, vi har blivit elitstyrda och vi har låtit det hända. Få tror på medborgarmakt längre.
Jag pekar på Internet, på bloggar, microbloggar och sociala nätverk och jag säger att här har ni er medborgarmakt. En extremt brokig, individualistisk, ojämn, bråkig och stökig gräsrotsrörelse som bara vill en enda sak gemensamt: Bevara vår rörelse och låta den växa precis som den är.

Vad ni ska göra med resten av den här dagen

Har ni fortfarande inte läst Lisa Magnusson idag gör ni såklart det nu. Och har ni fortfarande inte mailat eller ringt gör ni det också.
Sedan lyssnar ni på Kvällspasset 18-20 där vi pratar telekompaketet, nätraggande män, klimatlösningar och intervjuar Gustav Fridolin. Mot bakgrunden av min krönika från igår och den bok som han skrivit (läs t.ex. recension i dagens Sydsvenskan) känns det extra spännande.