Det finns inga träningsmänniskor, alla är träningsmänniskor

Jag är så glad över att diskussion och inspiration kring hälsa och träning äntligen håller på att utökas med fler perspektiv. Linna Johanssons träningsskola är det bästa som har skrivits om träning. Helt andra förhållningssätt och råd än vad jag någonsin läst förut, men längtat efter.

Superkreativa Kaia har nyligen startat bloggen Hälsa är mer än en siffra. En blogg som gör upp med myter om fetma, ideal och behandlar hälsa – oavsett vad man väger eller vilken storlek man drar. Jag gillar framförallt tankarna kring intuitivt ätande och jag blir otroligt inspirerad av den. En svenskspråkig blogg om fat acceptance är mycket, mycket efterlängtat. Läs!

Det finns flera anledningar till att jag är tacksam över att diskussioner kring träning och hälsa blir bredare. Dels ur aspekter som rör ideal och ätstörningar. Dels om att jag själv är träningsnörd sedan ett flertal år tillbaka. Jag har också tänkt mycket på den inledning som präglades mig under tonåren då man antingen var sportfåne eller helt anti. I mina indiekretsar av för mycket kaffe, cigg och ingen mat var träning haram. Fortfarande verkar somliga leva i den villfarelsen att man antingen är träningsmänniska, eller så är man det inte. Jag hör så många som påstår att träning verkar vara en livsstil, som helt enkelt inte är något för dem. Ingenting kunde vara mer fel. Våra kroppar är inte konstruerade för stillasittande, de mår inte bra av det. De mår, ur väldigt många aspekter, bättre av att röra på sig.

Jag fick nyligen ett mail från någon som undrade hur man kom igång med träning om man inte var någon träningsmänniska och tyckte att det mest verkade läskigt. Jag svarade såhär:

“Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hittade träningsglädjen, det var ju ganska sent. Men det var förmodligen känslan av att det var något som jag unnade mig i vardagen. Mitt i alla prestationer och krav och saker man ska göra fick jag liksom en timme med bara mig själv och min kropp flera gånger i veckan. Det är det som håller kvar mig. Känslan av att nu gör jag något bara för mig själv och min kropp. Kroppen är inte min fiende som jag ska tvinga att göra något, den är heller inte något som bara går runt och håller uppe min hjärna. Jag och kroppen är ihop.

Det är en klyscha, men jag tror att alla kan hitta en träningsglädje. Jag blir dock hemskt ledsen när jag ser alla januariförsökare, efter nyårslöften, som köper ett dyrt gymkort och sen står de på en tråkig jävla trappmaskin en timme, pratar om att nu har de varit duktiga och går hem. FEL FEL FEL. Varför göra något som är så erbarmligt tråkigt bara för att vara duktig?

Jag tror att det avgörande är att sluta se träningen som en prestation eller något som gör en duktig. Eller att man “ska bli” en träningsmänniska. Istället tänka på allt man får: Bättre hållning, djupare andning, djupare sömn, mer stresstolerans, mindre skavont av datorsittande och allt möjligt dåligt man utsätter kroppen för och inte minst känslan av att bara få umgås med sin kropp några timmar och skita i allt annat. Och också att det bara är man själv som bestämmer hur träningen ska se ut. Skit i gymhunkar som stönar i bänkpressen eller folk som kutar skitfort, blunda för aerobicskoreografimästare och folk med matchande träningskläder. De har sin träning, du har din. De har sin kropp, du har din. Du är inte där för att vara som dem, för att bli som dem. Du är där för att ta hand om dig själv, utifrån dig och dina förutsättningar.

När det kommer till löpning, som jag började med för något halvår sen, var den tanken helt avgörande. Jag har hatat löpning i hela mitt liv, men alltid drömt om att bli en människa som tar löprundor och hurtar förbi i snabbt tempo. Jag ville bli en löpmänniska, helt enkelt. Och varenda gång jag försökt har jag flåsat och halvgått i fem kilometer, fått skavsår och håll och hatat mig själv för att jag är så jävla dålig på löpning.

Men tillslut sket jag i det. Jag drömde om att lunka på, få upp pulsen lite, springa i min takt och vara alldeles ensam med tankar och musik i frisk luft. Det kändes som ett sätt för mig att få vara helt för mig själv och få ut stress ur kroppen. Så jag springer i urfula kläder, gamla joggingskor och är för det mesta usel. Verkligen pinsamt usel. Men jag älskar det. Oavsett om jag måste gå en bit eller om jag har en bra dag då jag märker framsteg och bara lyckospringer på endorfiner, så är det så jävla värt. Jag är ingen löparmänniska, men det skiter jag i för jag springer ändå.”

Jag tror att det är så man måste tänka. Skit i om du inte är en träningsmänniska. Träna ändå.

Idrottskroppar och tjejträning

Det fanns så oerhört mycket mer som jag ville skriva om gymkultur, idrott och genus. Men det som fick plats på 2800 tecken till dagens VK var följande:

I skuggan av löparundret Usain Bolt stod, under det nyligen avslutade VM i friidrott, en 18-årig sydafrikan. Caster Semenya, världens snabbaste kvinna på 800 meter, fick en annan respons än den manliga löparen. Fokuset kom snarare att ligga på hennes könstillhörighet än på hennes faktiska prestationer.

Jag är ingen elitidrottare. Däremot har jag hittat min fristad på gymmet. Jag rör mig mellan spinningsalar, danspass och gymets maskiner som om de vore ett andra hem. Den njutning som jag finner i idrottandet handlar till stor del om en annan upplevelse av min kropp. Inom gymets väggar är den varken kodad, tolkad eller könad. Den är bara min. Det är en form av avslappning att vara helt fokuserad på känslan av sin kropp, istället för tolkningar av den.

Trots det är varken idrotten, på elitnivå, eller gymet, på motionärsnivå, okönade platser. Tvärtom. Fastän kroppen tillåts prestera utanför normer och bara vara i sin fulla kraft i just motionerandet, är normerna sällan så starka som i idrottsmiljö.
Gymet, med dess maskiner och fria vikter, har på senare år genomgått en viss förändring. Från att ha varit en relativt ung, manlig arena är den nu mer uppblandad av såväl äldre som kvinnor. På samma vis har aerobicsalar, med dess dansinspirerande och gemensamma träningspass, varit en arena för kvinnor. Här har mindre skett.
Ett av de mest populära passen på mitt gym är ett styrketräningspass med skivstång i grupp. Dessa träningspass brukar besökas av både män och kvinnor som vill öva upp sin uthållighetsstyrka. De inleds med en kort uppvärmning i form av gympaliknande rörelser i ungefär fem minuter. Nyligen beslutades det att denna korta, men nödvändiga, uppvärmning ska tas bort. Många män hade klagat över att de tvingades utföra ”tjejträning” när det var meningen att man skulle styrketräna.

I boken Den skulpterade kroppen skriver Thomas Johansson, leg. psykolog och docent i sociologi, om gymkulturens genuskonstruktioner. Den visar tydligt hur gymet avgränsas av manligt/kvinnligt, tjejaktivitet/mansdominerat rum. Tydligt blir det också i de närintervjuer som han har gjort, hur stor roll kön fortfarande spelar. Det finns en stor skillnad i vilket ideal man ser upp till, i sin träning, beroende på vilket kön man har. Medan männen efterfrågar stora muskler och starka, resliga kroppar är den kvinnliga ambitionen oftast ett smalt ideal, samt små muskler.

Jag ser Caster Semyana och ser en fantastiskt snabb löpare. Jag känner min egen kropp när jag står med mina sexkilosvikter bredvid männen i gymmet. Könet är underordnat kroppens njutning i att få röra sig. Kroppen rör sig oberoende normer och genuskonstruktioner. Det är synd att den känslan inte uppnås, mer än på ett personligt plan.

What would Blossom Tainton do?

Ja, det var ju himla kul att jag skrattade så högt i garderobskön efter Game-spelningen åt min besvikelse över hans blottade överkropp.
- Men vafaan, han var ju liksom chubbymuskulös, inte deffad utan liksom bara gamla kvarliggande muskler featuring supfett, stod jag och gnällde om.
Gnäller bäst gnäller ännu mer, men skrattar bäst skrattar sist när hon dagen därpå påbörjar sista gymveckan innan två veckors jullov.

Jag har aldrig haft ett sådant träningsflow som den här hösten. Om man med detta menar post ätstörningar, för då tränade jag varje dag. Men att stå på löpbandet tills man håller på att svimma och stirra sig blind på kalorimätaren för att man måste springa tills man löpt bort allt matintag under det senaste dygnet är liksom inte träning. Det är sjukt.
Sedan har jag haft mina riktiga intensiva träningsperioder och mina mindre intensiva och sen har jag haft perioder då jag strötränat max en gång i veckan.
Men den här hösten har liksom varit träningsflow som inte handlat om tvång (fan, jag måste vara duktig och träna), kompensation (usch, nu har jag ätit socker idag och drack alkohol i förrgår, nu måste jag träna bort det) eller särskilt mycket slagsmål med mig själv (ska jag gå på spinning eller slökolla Fresh Prince, nä jag tränar, nä jag kollar, nä jag tränar, nä fan nu är det ändå försent).
Det har bara handlat om att träningen varit min enda och ljuvaste tillflykt från allting annat.

Jag tränar alltid själv. Någon gång stöter jag på någon bekant, men hela konceptet träningskompis är för mig fruktansvärt främmande. Varför vill man ha med sig någon när man tränar? Själva grejen med att träna är väl:
1. Slippa umgås med folk
2. Slippa tänka
När jag tränar är det bara jag och spinningcykeln, gymmaskinerna, hantlarna, boxsäcken, löpbandet eller dansen. Ingenting annat. Det är hela den terapeutiska poängen för mig och träning är för mig, numera, mer än något annat terapeutisk.
Jag har redan tjatat så mycket om spinning, så jag behöver inte dra ett varv till om nära-religiösa-upplevelser, pulsträning och meditation. Inte heller dans eller boxas, det har jag skrivit om förr.
Men den här hösten har jag, för första gången på flera år, tyckt att det varit kul att styrketräna. På riktigt roligt, både i grupp och i gymmet. Jag gillar att gå runt själv bland hantlarna och skivstängerna och botanisera, skriva upp resultat, och se mig själv i spegeln med mp3spelaren inkopplad och med ett vakande öga över alla de sociala studier man kan utföra i ett gym.
Jag trodde ett tag att inget slog kategorin Män som lyfter mer än vad de orkar och stönar knullhögt så fort de rör bänkpressen, men sen upptäckte jag Folk som tränar i par. Ni vet, killen och tjejen som går tillsammans till gymmet och tjejen är liksom lite såhära svag och vet inte riktigt om hon orkar sådär tungt på bänkpressen men det går så bra så för bredvid står hennes pojkvän och skriker ”kom igen älskling, du fixar det!”. Och sen frågar tjejen hur man gör med den hära maskinen, för det hade hon aldrig kunnat räkna ut själv, så det är tur att hennes gymvana pojkvän är med och kan visa. Sedan avslutar de med att göra såna härliga parövningar, typ magövningen där man puttar ner den andras ben och man själv står bredbent över personens huvud. Det är lite sådär härligt gymförspel när man får stöna och kolla upp i den andras skrev och fantisera om 69:an samtidigt som man motionerar offentligt.
Sedan går de väl hem och äter ett GI-mål med kyckling utan skinn och quinoa, tänder några doftljus, tar en gemensam dusch och knullar.
Jag hatar dem allihop.

Nu kom jag fullständigt bort från poängen. Har jag en poäng? Ja, poängen!
Poängen är att jag aldrig var intresserad av att få en särskilt snygg kropp den här gången. Det var absolut inget mål eller något som jag tänkte på. Men när man tränar 4-5 gånger i veckan flera gånger händer något med kroppen. Helt plötsligt hade jag mer muskler, mer tonad och definierad kropp än någonsin förr.
Helt plötsligt upptäckte jag rutor på min mage, jag kom på mig själv med klämma på min egen röv i duschen och fascineras över dess storlek (hej narcissism), jag orkade mycket mer med en bättre kondition än någonsin, mina lår var stenhårda och armarna hade fått både biceps- och tricepsmuskler så stora att jag kunde flexa med dem i spegeln efter träningen (och tro mig, det gjorde jag).
- Shit, vilka armar du har, sa ett flertal vänner.
- Fan din rygg, vad grov du är!, sa en kompis som kramade mig och fick mig att känna mig som en kulstöterska från baltstaterna, men ändå.

Men sedan hände alltså någonting. Det kallas alkohol. Jag upptäckte utelivet igen för cirka fem veckor sedan, jag var bortrest en arbetsvecka, jag var förkyld, allting föll.
Jag har sporadiskt tränat lite, men jämfört med antalet utekvällar är träningstillfällen betydligt färre.
Igår flåsade jag mig igenom ett spinningpass med lidande blick och fick blodtrycksfall. Idag stod jag i gymmet och upptäckte att de framträdande musklerna numera täcks av någonting annat. De är liksom inbäddade i det där mysiga alkoholfettet, som även verkar ha drabbat The Game. Jag är inte muskulös längre. Jag är chubby-muskulös.

Frågan är vad man gör nu.
Ska jag strunta i hela träningskonceptet de kommande tre veckorna inkluderat julhelg och nyår och bara grisa satan?
Ska jag försöka återfå muskler utan bädden omkring dem?
Eller ska jag bara jobba vidare på supgangstalooken genom att fortsätta kombinera sprit med bänkpress?