Ur nyhetsflödet idag

Min vän Magnus gjorde mig precis uppmärksam på att DN valt att illustrera de massiva protesterna i Thailand med den här bilden.

I samma tidning skriver underbara Aase Berg klokt och skrämmande om läkemedelsindustrins (och psykiatrins) normaliseringsprocesser. Ur artikeln:
I ”Nextopia” visar Dahlén att människors livsnöjdhet, oavsett kultur eller levnadsstandard, i stort sett alltid ligger på 5,8 på en sjugradig skala, resten är förmodligen just frustration. Nu lär vi oss att idealnormaliteten inte duger på den i och för sig rätt fantastiska 5,8-nivån. När vi har installerat våra nya kök och vaknat ur lyckokicken (lycka är inte samma sak som livsnöjdhet, lycka varar enligt Dahlén aldrig längre än tre månader), men ändå inte har uppnått toppnivån, börjar vi misstänka att bristen ligger inom oss själva.
Här behövs en diagnos, en etikett på hindret mellan individ och perfektion. Vi kanske lider av ”lätt depression”, som har växt storskaligt på bekostnad av egentlig depression? Eller av GAD kanske, ”generaliserad ångest”, ny stjärna i eländesindustrin: det vill säga överdriven och hämmande oro för framtiden? ”Social fobi” är förstås också en kandidat, blyghet har plötsligt exploderat som folksjukdom, inte minst bland barn.

Och i Aftonbladet Kultur sågar en av mina favoritpoeter tillika skrivmentor Hanna Hallgren Håkan Sandells Gyllene dagar på ett alldeles strålande sätt.
Framförallt älskar jag såklart det här:
Varför ska jag – som läsare – ta del av tjattriga deliriska bilder? Därtill ur det mest enerverande av perspektiv: den oreflekterade ”outsiderns” – ja, jag menar den bortskämda vita heterokillen som inte ens förstår att han blir serverad världen på ett silverfat.

Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom

Jag ska ha Hanna Hallgren som handledare på den avslutande terminen på skrivarkursen i höst. Förstår ni att jag ska ha Hanna Hallgren som handledare i höst?

Jag strör sällan med superlativ. Jag tycker inte om att beundra andra människor och jag har svårt för att sätta människor på piedestal. Min kursansvariga, tillika första terminens handledare Gertrud Hellbrand, gjorde jag förvisso lite så med. Men inte som jag i hemlighet beundrat Hanna Hallgren. En intelligens som går bortom vad jag riktigt förstår, en talang som jag aldrig ens kommer att snudda vid.

En gång har jag haft författarsamtal med Hanna Hallgren. Jag var den naiva folkhögskolebruden med tusen pinsamma frågor på lager.
- Du som både är akademiker och poet, hur klarar man av att göra båda sakerna samtidigt?, undrade jag som satt med en pilotstudie i lingvistik och 200 sidor prosa samtidigt.
- Glöm det, det går inte. Man får välja olika perioder i livet, sa hon.
- Hur hittar man sin unika röst som författare och poet?, undrade jag som tyckte att jag tog alldeles för mycket intryck av saker som jag läste.
- Det finns ingen unik röst. Vad ska du med en unik röst till? Allt är bara stölder och fragment av andras tankar som man lyckas göra till sitt eget, sa hon.
- Hur gör man för att lyckas med ett vackert språk?, undrade jag som satt med mina förskönande adjektiv, nyordsbildningar och poetiska bilder och avgudade sönder mitt språk när det var sådär vaaackert.
- Vad är poängen med ett vackert språk?, svarade Hanna Hallgren, jag tror på att alltid skriva mot sig själv. Så fort du skriver någonting för att det låter vackert, stryk det. Det saknar substans och ger inte texten någonting. Skriv alltid mot din vilja att få texten att vara till lags. Bråka med den istället.

Det här är människan som ska sätta fingrar, tänder och blod i 200 sidor av vad som stundtals glimtar till, men på många ställen bara är en massa vackert flum som mest visar hur kåt jag är på att impa på mig själv och Jocke Berg.
Mina texter kommer att bli söndermanglade. Jag längtar så intensivt efter att få dem söndermanglade.
Hanna Hallgren är den bästa handledaren jag kunde få. Om henne och hennes arbete kan jag inte skriva någonting vettigt och objektivt. Läs den här texten istället:

“En dag i det mjuka morgonljuset har utsagan utspärrat kroppen och utsträckt den; höger fot och vänster arm, läpparna, ögonläppar; den nakna kroppens historia. Omedierad, under ögonlocken. Omedierad – blod/ Språk-värld (word-world)
“[—] but clarity need not be eqvivalent to readability? How readable is the world. There is another kind of clarity that doesn’t have to do with control but with attention [—]”, skriver poeten Rae Armantrout i “Feminist Poetics and the Meaning of Clarity”. Avläsa som avkläda, ändå återstår inskriptioner av vävnader och ärr hos den redan nakna. Säg, finns det mer? Under huden, ovan molnen; vattenytans spänning. Hur var det jag förstod löven faller, du vänder i dörren, telefonen ringer, hunden sover i ett annat rum. Hur var det jag blandade samman tyskans huvud och kopp, mein Kopf, meine Tasse, utan oro utan känsel: “kopp” – “Kopf”; “Achtung – Da drüben habe Ich einen schönen netten Kopf aus Porzellan!”. Hur kan jag skriva det jag inte vet, om jag vet “one can’t discover what one already knew” – med skriften-handen, med ögonläpparnas gränsvärld, munläpparnas – Hur känns det inuti munnen att du talar?”
Ur talet “Det transversala språket/ Att förnimma världen”; hållet vid konferensen “Intersektionalitet – ett användbart begrepp inom genusforskningen” den 5 februari 2005

Hanna Hallgren (f. 1972) är verksam som poet, litteraturkritiker och doktorand vid Tema Genus, Linköpings universitet. Hennes projekt “det transversala språket” undersöker gränser och överlappningar mellan poetiskt, vetenskapligt och (litteratur)kritiskt skrivande. Ambitionen är att både tankemässigt och stilistiskt utmana förståelsen av poesi-vetenskap-kritik som från varandra avskilda genrer eller diskurser. Till projektet hör också att belysa relationer mellan tanke och känsla, liksom att problematisera hur och förfäkta att tänkandet rymmer affektsdimensioner. De frågor som Hallgren hanterar i sitt projekt kretsar framför allt kring stilens betydelser för tänkande och kunskapsproduktion. Vad innebär det för de humanistiska vetenskaperna att den (skriv)stil som används mer eller mindre paketeras i färdiga genrer – som PM, rapporter, uppsatser, avhandlingar? Vilka gränser skapar det för tänkandet? Vilka slags ideologier eller epistemologiska grundantaganden reproduceras? Hur fungerar stilen för att gestalta “sanning”? Vid flera vetenskapliga konferenser har Hanna Hallgren ställt kritiska frågor om relationen mellan poesi och vetenskap: kan man tala om poesin som kunskapsproducerande? I så fall hur? Hur analyserar man vidare den vetenskapliga textens litteraritet? På vilka sätt uttrycker vetenskapliga (skriv)stilar affekter?Som litteraturkritiker har Hallgren deltagit i debatter som diskuterat litteraturkritikens status. I ett debattsammanhang presenterade hon tanken på ett transversalt/språkligt genreöverskridande. Ett sådant stilistiskt projekt, läckande mellan poesi, vetenskap och kritik, är i ständig rörelse; det är feelosofiskt, d.v.s. – i färd med att känntänka över varat i världen. Det är också denna utgångspunkt Hallgren har som poet; att låta skrivandet utgöra ett både fritt och bundet undersökande, eller upptäckande, av världen.Vid sidan av de olika texter som Hallgren publicerat och föredrag som hon hållit inom ramarna för projektet “det transversala språket” har hon ägnat sig åt att undervisa forskare och studenter om gränser mellan vetenskapligt och poetiskt skrivande. Hennes ambition är fortsätta utmana just gränser litteratur-vetenskap-kritik – i skrift, forsknings- och undervisningsprojekt.

jedimentaliteten (jag fokuserar kraften)

det är syrenerna på bakgården och på väggen har någon skrivit här bor kärleken personifierad. någon välter en cykel och jag stannar och stirrar på de svarta bokstäverna medan de skrattar åt den välta cykeln. folkölskvällar med reagge är enkla kvällar, på en säng någonstans kan man ligga och bara vara och lyssna till skruvade diskussioner om sömnsex och skedställningen och varför är jag så tyst och varför ler jag så?

på mitt lokala hemköp ger massoud mig alla flyttkartonger jag kan önska; tjejen kom hit vid åtta bara fråga efter massoud du vet jag ger dig alla bananlådor vi har! och i telefonen pratar jenny om blingblingkaninerna på kefalonia. det finns så mycket mineraler i gräset att deras tänder färgas silvriga och hon måste lova att fota. jag är dödligt fascinerad av dessa fakta, jenny skrattar och säger att jag nog är den enda som förstår värdet i upp-pimpade djur.

mormor ringer och frågar om jag äter ordentligt, berättar att hon väntar på döden, ifrågasätter värdet i att studera akademiskt när man är arbetarklass och vadå kvinnohistoria, som om kvinnor har någonting att komma med i historiebeskrivningen. sen gråter hon lite innan hon tillägger att min bror är duktigast av oss alla syskon för han har både bil, lägenhet och jobb och jag tänker att vissa samtal med ens familj är som en enda kortsammanfattning om varför ens fucked up hjärna funkar som den gör.

författarsamtalet över internet får mig att hylla det moderna samhället med dess teknik. jag sitter vid mitt skrivbord med pulverkaffe och snus och vid ett skrivbord någon helt annanstans sitter hanna hallgren med detsamma och inspirerar med sin helt osentimentala syn på språket. det där om att skriva mot sig själv, om att aldrig skriva för någon annan, aldrig tro att man har en egen röst eller ens kan komma med något originellt för ens egen röst är bara en i bruset av alla andra. om att man bara är en jättebebis som utforskar världen genom språket, det är brutalt och det är romantiskt på en och samma gång. mitt språk är just nu inte keeping it real någonstans; ängsligt sneglar det över axeln på omvärlden och frågar om det är okej, får jag skriva såhär? den inre cencorrösten bara hånler, vinner varje match och skrivläraren säger att jag vill för mycket, vill säga för mycket, blir övertydlig och överarbetar språket. medan jag i verkliga livet har hittat ett nu är mitt språk lika ivrigt överdrivande som jag själv en gång var.

hemtentan ramlar in i min inkorg och inspirerar och triggar med frågor om det performativa könet och den tvådelade könsmodellens framväxt. det är alltså den jag ska ägna mig åt idag, strax efter att jag ringt mamma och bett henne skicka ner en karta stesolid så att jag kan döva paniknerverna under flygresorna till och från paris.