Städat, duktigt, lättillgängligt

Presskonferensen i Stockholm, med queerteorins viktigaste namn Judith Butler, har precis börjat. En nöjesjournalist sträcker upp handen och förklarar att hon skriver en text om det queera Stockholm, hur queer tycker Judith Butler att staden är? Det går ett sus av obehag genom de församlade, främst kulturjournalister och journalister från akademiska tidskrifter. Att ställa en fråga i samma genre som vad Bruce Springsteen gillar med Göteborg, anstår inte riktigt en av samtidens största filosofer. Vi skäms kollektivt å hennes vägnar, när Butler lugnt svarar att hon bara är i Stockholm i två dagar och omöjligt kan svara på det. Sedan ställer hon den retoriska frågan vad som egentligen är queert? Kan någonting ens identifieras som queer? När nöjesjournalisten följdfrågar om Butler själv är queer, ler hon och svarar ”sometimes maybe”. Queer är en rörelse, inte en identitet, konstaterar hon.

Jag kommer att tänka på det när jag läser igenom programmet för den femte upplagan av HBTQ-festivalen i Göteborg. Just Q för queer har tillkommit i förkortningsbeteckningen det här året. I ett pressmeddelande förklaras att Q lades till för att ”inkludera normkritik i allmänhet och den rådande heteronormen i synnerhet.” Det är ett välkommet tillskott. Rent symboliskt innebär det en förskjutning från den identitetspolitiskt inriktade ambitionen att synliggöra sexualitet och könsuttryck bortom normen, till att också synliggöra normen. Det är en både svårare och kanske mindre välkommen uppgift.

Rent krasst startade HBT-festivalen för att förändra bilden av Göteborg som en homofobisk stad.  Göteborg – Bögknackarstaden var titeln på en rapport som sammanställdes 2005 och landade på kommunpolitikers bord. Det var den rapport som så småningom ledde fram till festivalen, under dåvarande namnet HBT-GBG, i juni 2007.

Med en tydlig storebrorsförebild i Stockholm Pride, utvecklade man samtidigt en egen nisch mot mer samtal, kultur och seminarier. Om Pride blivit den spektakulära, festande brorsan började HBT-festivalen som en duktig lillasyster. Men med några barnsjukdomar på nacken och ett ökat intresse från många organisationer att delta har festivalen blivit ett habilt event. För vem vill inte synas i en intressegrupp på frammarsch och få lite goodwill kring sitt HBT-arbete? Vem vill inte föra ut sitt budskap på en festival som förra året lockade 60 000 besökare? Både fackförbund, företag och myndigheter samsas på årets upplaga, samtidigt som både invignings- och avslutningsfesterna har vuxit stort. Med obligatoriska inslag av schlagerstjärnor och prominenta talare har HBTQ-festivalen blivit en systerfestival att räkna med.

Men vad innebär Q:et i praktiken? Inte särskilt mycket visar det sig. I ett Göteborg som fortfarande är starkt segregerat och där heterodominansen är bred, medan flator håller sig isolerade på sin kant och bögar på sin finns det alla möjligheter i världen att skapa en ökad gemenskap och samverkan. En reellt queer grogrund att skapa något av.

I seminarierna finns samma områden som tidigare år. Många intressanta programpunkter, men fokus är till övervägande del inriktat på standardfrågorna rörande HBTQ. Komma ut-processer varvas med samtal kring lesbisk identitet och regnbågsfamiljer. Det är städat, duktigt och evenemangsinriktad. HBTQ-festivalen lider fortfarande av samma syndrom som Göteborg i stort: Det ska vara folkligt, lättillgängligt och påkostat. Göteborg & Co gnuggar förmodligen händerna över ett allt större evenemang, medan kommunen andas ut när bögknackar-stämpeln suddas bort.

En rad intressanta samtal kommer säkerligen att föras under festivalen. Uppställningen av teoretiker, aktivister, engagerade och kunniga människor bådar gott inför flertalet seminarier. Men det är på Q-festivalen, HBTQ:s mindre program på Världskulturmuseet som anordnats av en rad olika politiska grupper, som jag finner de riktigt brännande frågorna. Här avhandlas psykradikalism, queer i förhållande till klass, frågor kring asyl, kön och politik samt en rättegång mot rasismen för dess brott mot mänskligheten. Här finns en ambition, bortom regnbågsflaggade spårvagnar och schlagerstjärnor. En rörelse, en vilja och en samhällsanalys.

Det går inte att sätta queera etiketter. Och även om Göteborg inte längre är en bögknackarstad i samma höga utsträckning finns det ingen anledning för kommunpolitiker att känna sig nöjda. Långt efter att regnbågsflaggorna tagits ned och ersatts med nya eventvimplar kommer det fortfarande behövas en stark, queer rörelse för komma framåt.

Text publicerad i GP Kultur 1/6

Säkerhet över gränsen

Kön ringlade lång utanför Världskulturmuseet i snålblåsten på lördagseftermiddagen. Förutom många intresserade besökare till utställningen Jerusalem, berodde kön till stor del på det rigorösa och påkostade säkerhetspådrag som präglade entrén.

Vid ett flertal gånger blev jag tillsagd om att lämna in väskan i skåp, innan jag ens hade hunnit fram till de säkerhetskontroller värdiga en stor flygplats som man var tvungen att ta sig igenom. Fickorna tömdes på saker som kunde pipa, men med detektorer så känsliga att de till exempel gav utslag på ett par skor hjälpte det föga. Istället kroppsvisiterades ett större antal besökare grundligt innan allt väskinnehåll noga granskades.

Så vitt jag vet har inga uttalade hot mot Jerusalem och dess besökare förekommit. En och annan frikyrklig pastor och katolik har upprörts, men inte mer än så. Att ändå ha ett sådant säkerhetspådrag är att låta ett fåtal extremister sätta agendan. Vakter i själva utställningslokalen samt att vara aktsam om hot är en sak, men Världskulturmuseet går över alla rimliga gränser i sin förstärkta säkerhet.

Besökare förväntas möjligen vara tacksam över att vi slutligen fick se Jerusalem på Världskulturmuseet. Själv känner jag det mest som ett hån. Det bestående minnet av mitt besök är dessvärre inte Elisabeth Ohlson Wallins bilder utan känslan av att bli kroppsvisiterad utan förklaring.

Text publicerad i GP Kultur 16/11

Min kamp är inte er

I så många år nu har jag slagits för rätten till lika behandling och värde, bortom kön och sexuell läggning. Det har både varit en teoretisk och solidarisk, men samtidigt djupt personlig kamp. Den har också varit starkt kollektiv. Vi är många som slåss för sexuell frihet och rätten att forma liv bortom heteronormen.

Men i denna kamp har andra börjat smyga sig in. Med en annan retorik, men som påstår att de tar vårt parti. De slår sig hårt för bröstet och omfamnar västvärldens påstådda modernistiska framgångssaga. Titta på vår moderna värld, vad bra alla har det. Kvinnor och homos, här är alla lika fria och med samma rättigheter. De som inte tycker så fördömer vi hårt. Plötsligt har vår kamp fått en annan fiende än det diffusa och akademiska ”normer”. Ett mycket enklare och mer konkret mål. De som skriker högt om HBT-personers och kvinnors rättigheter pekar på asylsökande, invandrare och muslimska länder. Här har vi hotet mot vår funna frihet.

I Nederländerna ombeds nyanlända invandrare titta på foton av två män som kysser varandra och svara på frågor om de upplever det som anstötligt. Detta gäller dock bara invandrare från andra länder än väst, som tjänar mindre än 45 000 euro om året. I ett flertal länder, bland annat nämnda Nederländerna och Frankrike, har burkaförbud nu gått igenom och många talar om det strukturella förtryck som är en del av muslimska kvinnors vardag.

I Sverige har bland annat Nyamko Sabuni höjt rösten för att nyanlända invandrare ska gå kurser i svenska värderingar. Vad detta innefattar är oklart, men det är inte orimligt att tänka sig att det består av luddiga begrepp som jämställdhet och tolerans. Ett studiematerial från Svenska för invandrare som jag en gång tittade igenom vittnade redan där om den bild av Sverige som förmedlas till nyanlända. En blond kärnfamilj, där mannen stryker och lagar mat får beteckna jämställdhet. Ett samkönat par hand i hand visar på den svenska toleransen. Sverigedemokraterna talar från sitt håll mycket om våldtäkter. Förutom utpekandet av invandrare som överrepresenterade i statistiken vill man bland annat sätta upp fler övervakningskameror. Åkesson låter ingen undslippa budskapet att våldtäktsstatistikens nedgång är en viktig fråga för hans parti.

Var tog min kamp vägen? Jag ser den någonstans i periferin av en västvärlds omåttliga självgodhet, där man utmålar sig själv till en utopisk slutpunkt på en utvecklingsskala. Där sexualpolitiska friheter har blivit ett retoriskt grepp att mäta utveckling med. Jag tänker aldrig någonsin förneka de framsteg som funnits, aldrig sluta vara tacksam mot förkämpar som slagits för sådant som fri abort, kvinnlig rösträtt, dagisplatser, slopad sjukdomsstämpel kring homosexualitet och homoäktenskap. Tack vare många innan mig har jag stora friheter, oavsett kön och sexuell läggning.

Men det är också de människor som gick längst fram i tågen för dessa friheter som jag tänker tacka och bland dem finns inte de främlingsfientliga, självgoda tyckare som använder min relativa frihet som rasistiska slagträn. De har aldrig slagits för mina rättigheter, de utnyttjar dem för att göra billiga poänger. Samtidigt som EU möjliggör för läkare och sjukhus att vägra abort och flera unga människor i USA tar livet av sig på grund av den utsatthet de känner som homosexuella försöker många utmåla muslimer som hotet. Det blir större rubriker av hedersrelaterat våld än de kvinnor som dagligen mördas av sina män också i västvärlden. Media blåser gärna upp stening som metod att ha ihjäl dödsdömda, men granskar sällan längre de dödsdomar som utfärdas i USA. Det är enklare än att se strukturerna som världsomspännande, det är skönare än att ge upp med sin okuvliga självgodhet. Men min kamp är inte er och det kommer den aldrig att bli. Sluta tafsa på min sexualpolitiska, feministiska strid med era smutsiga rasisthänder.

Krönika publicerad i ETC 22/10

Bär något lila den 27:e oktober

När jag hade varit ihop med min flickvän i nästan ett halvår stod jag inte ut längre. Jag orkade inte med viskningarna i korridoren, skvallrandet bakom ryggen, ovetskapen om vem som sagt vad om mig. Jag hade försökt smyga med min tjej, kallade henne ibland för pojkvän för att jag inte orkade med det djupa andetaget och rädslan för hur det skulle tas emot varje gång jag skulle säga hennes kvinnonamn. Det var den tysta massan som skrämde mig, allt prat och allt hat där de som öppet visade sin homofobi blev representativa för alla utom mina närmaste vänner.

Jag hade ett forum. Jag var krönikör i lokaltidningen och när jag hade bestämt mig för att jag hade fått nog av rädslan, pratet och hatet skrev jag en text om att jag märkte och hörde. Jag hörde glåporden bakom min rygg, jag märkte hur människor ryggade tillbaka eller öppet äcklades när jag kysste min tjej offentligt, jag visste hur snacket gick om huruvida jag tafsat på min kompis i sömnen eftersom jag var flata. Det var en önskan om att få bli lämnad ifred, men texten betydde mer än så.

Ut ur den anonyma massan steg människor från oväntade håll. En gammal högstadielärare, som jag inte haft kontakt med på länge, mailade mig och skrev om hur stark jag var. Min pappa, som då jobbade på ungdomshem, berättade hur en av de struliga killarna sagt att han hade en jävligt cool dotter. Morfar bröt släktens tystnad med ord om att det där väl inte var så mycket att tjafsa om, kärlek som kärlek. Från skilda håll gav de mig styrka och en puff framåt, helt enkelt genom att utmärka sig ur den tysta massan.

Jag är, som bekant, inget fan av slacktivism. Jag tycker sällan att färgaktioner leder någonstans. Jag skippar såväl att supporta munkarnas Burma-protester med färgval på kläderna och bära ett rosa band. Men Micke Kazarnowicz upprop för att bära lila den 27:e oktober är något annat. Det är varken slacktivism eller en enkel klädprotest. Det är en chans att säga något självklart till alla de tonåringar som idag går på skolgårdar av homofobiska glåpord och känner sig ensamma och förvirrade i sin sexualitet. Det är en möjlighet att kliva ur den tysta massan och visa att den tysta massan oftast är de som helt enkelt tycker att sexualitet inte är så mycket att tjafsa om, kärlek som kärlek. Det är en viktig medmänsklig aktion.

Man kan negga och mena att det är en aktion som kommer att nå ut till enbart ett fåtal, en väldigt liten procentandel kommer att faktiskt klä i sig i något lila den dagen. I det här fallet tycker jag inte att det spelar någon roll. Det räcker med att en ung människa snappar upp din lila klädsel och förstår vad det innebär för att det ska kunna göra skillnad. En puff framåt, lite mer styrka och självkänsla. Det räcker faktiskt med den enda personen för att det ska vara värt att göra något så litet som att klä sig i något lila. Gör det du med.

Fotnot: Idag är det för övrigt USA:s Wear Purple Day, så bär gärna lila idag med.

Pride 2010

Strax innan Pride skrev jag två debattartiklar där jag, på olika sätt men med gemensamma beröringspunkter, riktade kritik mot HBT-rörelsen som den ser ut idag. På SVT Opinion skrev jag en text om marginaliseringen av bisexuella, en redigerad och förkortad version av det här inlägget (inlägget berättar mycket mer och uttömmande, men där finns ju ingen teckenavgränsning och eller några krav på att vara begriplig). I Svenska Dagbladet, på Brännpunkt, skrev jag om den identitetspolitiska retorik som jag känner att det politiska arbetet har avstannat i.

Efter en vecka på Pride, fyllt av seminarier, debatter, fester och möten, har jag omvärderat en del av dessa tankar. Inte genom några diskussioner eller seminarier, även om jag tycker att Felix Königs svar till mig har viktiga poänger (vår radiodebatt i Radio Stockholm blev däremot mot mest studiomys och medhållande, det var betydligt svårare att få fram nyansskillnaderna i våra åsikter i en kort, direktsänd intervju än vad det är i textform). Inte heller genom några revolutionerande insikter om att HBT-rörelsen visst handlar om normkritik idag, för jag är väl medveten om att normkritiken blivit mer regel än undantag i exempelvis RFSL:s arbete, däremot verkar det vara betydligt svårare att förmedla det. Jag har snarare svängt lite i min identitetspolitiska kritik och känsla av att vara marginaliserad, helt på känslomässig basis av att vara på plats på Pride.

Min invändning är fortfarande att det utåtriktade arbete som förs från HBT-rörelsens håll i stor utsträckning förmedlar en bild av separatism och svårigheter att inkludera. Det är inte bara HBT-rörelsens problem, det är även media som är alltför rädd för att ge mer komplexa bilder, det är politiker som gärna pekar ut grupper och det är inte minst ett samhällsklimat av kategoriseringar och förenklingar.

Kanske har jag fortfarande en naiv bild av att det går att kommunicera med Ove, 52, råstraight fläskkotlettskäkare i Härnösand som tycker att män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor och varför måste de där Stockholmsbögarna hålla på och visa upp sig och fjamsa i en parad. Kanske bär jag på en pinsamt ocynisk förhoppning om att man med rätt kommunikation kan få Ove, med fru och tre barn, att inse att heteronormen också begränsar honom.  Kanske har Ove hemliga drömmar om öppen relation eller swingersex, kanske är han lite smygattraherad av grannen men låtsas som att det inte är så utan går över till granngårn för att beundra nya grillen istället, kanske känner sig Ove en smula begränsad i sin manlighet när han inte fattar hur han ska laga den förbannade bilen men låtsas som om han vet vad han gör och sparkar tafatt på däcket med paniken rasande inombords för han är ju en KARL FÖR HELVETE HAN BORDE JU KUNNA SÅNT. Jag har en förhoppning om att jag om några år ska kunna nämna ordet heteronorm utan att ledarskribenter blandar ihop det med heterosexualitet, så att det slutar med en radiodebatt där hon erkänner en viss okunskap, men skadan är redan skedd för alla de som läst hennes text och nickar instämmande, så är det ju.

Tydligen är sambandet mellan HBT, queer och de begränsningar alla människor utsätts för i normernas kölvatten inte tydligt nog än. Där finns fortfarande så mycket att göra och jag är lite för otålig för att orka med det.

Men det jag insåg under Pride var att festivalen inte hade något med Ove och hans bögnoja och heterosexism att göra. Att Ove väljer att hålla käften om att han inte kan laga bilar eller vill knulla mannen i gården bredvid är hans problem och att han sitter i sin soffa och suckar åt TV-bilderna från paraden är också hans problem. Jag upptäckte en känslomässig identitetspolitik som jag glömt fullständigt i mina queera universitetsanalyser, postmodernistiska relativism, glidande skalor och sammanhang där allt är tillåtet, men inte heller särskilt uttalad icke-hetero. Jag kände ett innanförskap som jag har saknat, jag kände en stolthet som var viktig och jag kände mig identifierad och förstådd. Det har varken med de seminarier som jag deltog i eller diskussionerna jag hade att göra. Det var en djupt personlig känsla som växte fram och exploderade i styrka i paraden. Det här är ju mina sammanhang. Mina människor.

Jag umgås i relativt straighta kretsar. Alla par jag känner är heteropar, merparten av vännernas raggningar och relationer sker på heterosexuella av annat kön och jag har i princip bara gått ut på heteroställen sedan mina stapplande babydykesteg på RFSL-fester när det begav sig. Jag har en fast relation med en heterosexuell man och mina närmare kretsar består inte av särskilt många icke-monogama.

Jag identifierar det ibland som ett problem. Ja, jag ska erkänna att det förekommit en hel del gräl på temat ”varför måste du vara hetero?”. Som en slags HBT-motsvarande Carolakristen förklarar jag för min själs älskade att han bara blivit indoktrinerad med heteropropaganda, att hans läggning är en social konstruktion, att han bara inte har försökt tillräckligt hårt med att inte vara straight och jo, nog skulle jag någon gång i stridens hetta kunna häva ur mig något om förbön också och slå honom i huvudet med Tiina Roosenbergs Queerfeministisk agenda. Jag blir frusterad och ledsen, liksom FÖR IHEEELVETE ÄLSKLING HUR SVÅRT SKA DET VARA ATT SUGA LITE KUK IBLAND? , fastän den definitionen bara är hans att sätta och knappast säger någonting om glidande skalor och var han befinner sig, känner eller är. Jag blir identitetspolitiskt rabiat och känner mig ensam som the only gay in the village i vår tvåsamhet, identifierar problem i skilda sexuella läggningar på basis av icke-monogami och icke-identifikation med varandra. Det är ofint och hemskt, jag skäms varje gång och grälen leder liksom aldrig fram till något mer än att jag tycker att det är tråkigt att han är straight och han tycker att det är tråkigt att jag känner så. Det är liksom inte samma sak som att kompromissa om disken.

Samma hätska propaganda och ifrågasättanden kör jag tack och lov inte med mina vänner. Däremot har jag konsekvent försökt att tala om mina relationer, män som kvinnor, på samma sätt fast det har tagit emot. Det finns ingen anledning till att det ska ta emot. Mina närmaste vänner har jag varit öppet icke-straight med sedan dag ett och vid det här laget har de även vant sig vid mina personliga definitioner av otrohet. Diskussionerna har aldrig handlat om kön eller relationsorganisering, utan bara hur jag verkar må i relationen. Ändå har det tagit emot varje gång jag velat nämna någonting utanför heteronormen. Den där känslan som kommer, av att vara en av dem och ändå inte. Att jag plötsligt, genom en mening eller ett pronomen inte riktigt blir som mina närmaste vänner. Att mitt relationsliv så lätt blir en comic releif av bisarra historier om exotiska fenomen. Det ligger hos mig, inte hos mina vänner, men det spelar ingen roll. Positionen jag försätts i är Den annorlunda och den gör ont.

Att främst ha straighta indievänner gör att man främst går på straighta indieklubbar, som redan skrivet. Niklas sammanfattade rätt väl varför jag i Colorskön förra månaden skrek ett ”jag HATAR att gå ut på klubb”. Kristoffer ställde den relevanta motfrågan ”men du är ju ute jämt?” och han har en poäng. Jag älskar att gå ut, jag älskar att dansa och jag älskar minst lika mycket att gå till något stammishak och träffa halva bekantskapskretsen och prata och hänga en hel kväll. Jag älskar det livet. Men på den tiden då jag inte gick ut av skäl som en danssugen röv eller umgås med vänner och prata bort halva natten var det en annan sak. Jag går nästan aldrig ut på straighta klubbar längre, efter traumatiseringar av alla kvällar bland fulla snubbar som juckar mot en, tjatar om att man ska hångla, brudar med stilettklackar som trampar en på fötterna med vilje för att man inte ska konkurrera om utrymmet och hipstermän som står i baren och ger en blicken som säger att de vet att man vill ligga med dem som är så subtil att man knappast kan gå fram och påtala att blicken har fel.

Heteroställen består av Män och Kvinnor och heterosexuella och jag känner mig inte bekväm i någon av benämningarna eller positionerna, till skillnad från de som jag oftast går ut med. Den känslan av utanförskap ger en andra glasögon, där varje snubbe plötsligt blir ointressant när man ser den rätta tjejen. Hon som ger en kåtpirr och stirrblick och hon som nästa sekund hånglar med en helt ointressant ekonomstudent som förmodligen knappt vet var klittan sitter, men vinner över mig enbart på basis av hans kön. Det är sånt som får mig att vilja slå alla antifeministbitterballar, som påtalar kvinnors sexuella makt, djävulskt hårt i ansiktet (eller annorstädes) för oavsett hur osympatiska och tråkiga de är har de fortfarande större chans på hetero-hotstuff-brudar än vad jag har. De där glasögonen ger en fadd smak i munnen av att inte höra till bland kvinnor och män och plötsligt är ens kompis borta med ragget som hon hittade i kön och man står ensam och det kommer fram någon kille som pratar tråkigt, är tråkig och inte särskilt attraktiv, men är i alla fall något annat än att stå ensam och sedan åka hem till ännu en natt av Time After Time och knäckebröd framför datan. Om det går emot ens sexuella läggning att ligga med folk man inte är attraherad av har jag dessvärre gjort det väldigt många gånger. Det var okej, jag sov inte ensam, jag hade något att prata om nästa gång jag träffade vännerna. Men det var bannemej inte den magi, pirr och lust som det varit sedan jag slutat gå på straighta ställen och vara någons första bästa som i sin tur var min första bästa bara för att det så lätt kan fungera så på en heteroklubb i raggningssvängen. Vi gav varandra lite bekräftelse, gott så, men det var också allt.

På Pride var känslan något slags innanförskap. Jag reconnectade med hon som satt muntorr och skickade ett mail till sin mamma om att tjejen som hon träffat och blivit vän med i själva verket var hennes flickvän. Jag kände återigen igen alla situationer som jag försökt skydda mig själv från, genom att tala om glidande skalor. Jag tycker fortfarande att det är viktigt, att heteronormen borde vara en diskussion som förs där det handlar om alla människor och hur man påverkas av normerna. Pride ska inkludera andra, men alla kan ändå inte sätta sig in i det innanförskap som man kan känna där. Min marginaliseringsklagan kändes plötsligt futtig när jag insåg vilken bekväm position som jag samtidigt har. Jag passerar lätt som både hetero, kvinna och monogam och hur mycket jag än vill sätta upp en lapp om lesbiska älskarinnor på Ica och fronta med Pridearmband framför släkten för att HELA VÄRLDEN BANNEMEJ SKA FATTA är det samtidigt en lyx att ha en position där jag oerhört lätt kan glida in i normen.  Det går att definiera mig utifrån normen och jag behöver inte slåss varje dag. Det finns så oerhört många som inte upplever den lyxen. Som ständigt kommer ut, som ett neverending arbete, som upplever sociala stigman och utanförskap i så oerhört mycket högre grad än vad jag gör. Jämfört med deras situation kan Ove, 52, gott få smygböga bäst han vill utan att jag behöver queerrädda honom för heteronormen påverkar dem på ett oerhört påtagligt och plågsamt sätt. Då talar vi fortfarande bara om Sverige och en liten del av samhället. Det finns enormt mycket behov av att synas och höras. Det behövs slutna rum, identifikation och innanförskap för att orka leva utanför normen resten av året. Det behövs sammanhang där man slipper vara accepterad och tolererad, utan faktiskt får vara förbannat normal. Jag hade helt glömt bort vikten av det.

Och angående det där med att leva i heterosammanhang slog det mig kvällen efter, när Sara drog med oss på hiphopklubb och jag och Gustav stod och dansade som galningar, att det alltid finns någon identifikation som skarvar i ens relationer. Hade jag varit i en relation med någon icke-straight men som hatade att dansa eller tyckte att Black Eyed Peas gjort årets bästa skiva hade jag troligen ifrågasatt det på samma sätt. Hade jag haft en relation med någon som inte visste vad Twitter var eller ansåg att bloggosfären var samma sak som ett gäng tonårsbrudar med stora garderober hade jag känt mig utanför och icke-identifierad i det. Hade jag umgåtts i ett gäng där politik var samma sak som att rösta var fjärde år och diskussion betydde att enbart prata nagellack med varandra hade jag känt mig frustrerande utanför och hade jag vänner som var nykterister hade jag känt mig som en exotisk comic relief när jag berättade om senaste utekvällen.

Det är inte jämförbart med något så personligt som relationer och sexuell läggning, men samtidigt var det minst lika viktigt för mig att på Pride bli påmind om att det knappast är sådant som håller mig samman med människorna jag älskar, men att de likväl är de mest älskade i mitt liv. Vi varken tolererar eller accepterar varandra, vi har fantastiska utbyten av varandra, även där våra intressen och läggningar skiljer oss åt. Mina eskapader är inte detsamma som min biologväns nördiga intresse för insekters sexualliv, men de behandlas på samma sätt och det med kärlek, varken mer eller mindre. Det är rätt skönt det med.

Några reflektioner kring helgen

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som “socialkonstruktivism blir essentialism!” och “identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden”. Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren – om än kort och få en “hej älskling”-kram och signerad bok av Louise.

Ett decentraliserat Pride

Trots att jag lämnade Jämtland i förtid hann jag skriva en debattartikel till båda lokaltidningarna innan jag stack. Det är inte bara Stockholm, utan även mindre orter som Östersund, som numera stoltserar med en Pridefestival och Pridetåg. Och frågan är om det inte är det viktigaste av allt. Att decentralisera Pride och befästa den i småstäderna, på andra orter, i närheten av människor.
Bli mer än något som flimrar förbi i media, då med foton på de mest spektakulära kreationerna i Stockholms Pridetåg.

Jag önskar att jag hade kunnat gå med i Östersunds tåg på lördag. Det hade känts oerhört mycket viktigare än den Stockholmsbaserade, som jag aldrig har gått i.
Nu blev det i alla fall en debattartikel om det hela.
Läs den här eller här.

Bibruden är den nya schlagerbögen

Det fanns en tid då det inte var så enkelt, men heller inte så komplext, som nu.
Det fanns en tid då jag gömde, skämdes och dolde och en ännu längre tid av rätten till att vara mig själv bland glåpord, klotter på mitt skåp och snack bakom min rygg.
Det fanns en tid då jag kysste min första flickvän, min första seriösa relation, framför människor i småstaden bara för att visa, för att brinna, för att våga. Det fanns en tid då jag bar RFSL:s T-shirt med ”humla” skrivet på för att jag var så jävla förbannad och så oerhört mån om att visa att det var på allvar.
Det fanns en tid då min sexuella orientering var en identitet och den identiteten var blodigt allvar, politik och kamp.

Det var tio år sedan nu.
Sedan dess har min sexuella orientering fragmenterats, blivit mer komplex och inte minst kontextualiserats och i och med detta på samma gång blivit mindre politiserad och mindre baserad på motstånd mot normer, men också mer utsuddad i konturerna.
Det fanns väldigt mycket som jag inte alls var medveten om när jag som skitförbannad gymnasietjej krävde min rätt att gå med humlatröja och hångla med min flickvän. Som kravet på att en sexuell handling som inte följer den heterosexuella matrisen är en politisk handling. Eller att den binära polariseringen mellan hetero/homosexuell kräver att man tar ställning och väljer lag. Inte hade jag en aning om då hur HBT-rörelsen skulle vara minst lika homogen och normativ som den heterosexuella världen, utifrån sitt motstånd mot just denna. Inte hade jag en aning om att en HBT-rörelse baserad på identitetspolitiska ställningstaganden skulle ha problem med någon som jag.

Det är bara en av alla de saker som jag som naiv gymnasieteen inte var medveten om.
Kanske var det bra, för HBT-rörelsens mottagande av bisexuella tjejer kan få vem som helst att springa in i garderoben igen. Eller motsatt; hade jag inte haft pojkvän när jag flyttade till Göteborg och flera år framåt hade det förmodligen funnits en stor risk/chans att jag blivit upptagen i de snäva flatkretsar som jag nu aldrig blivit välkomnad in i. En värld av normer där jag hade blivit lesbisk för enkelhetens skull, för att passa in.

Den identitetspolitiska HBT-rörelsen älskar att krama sönder begrepp som queer. I praktiken är man fortfarande fast i de kategoriseringar som utgör den heterosexuella matrisen, där sexuell praktik bestämmer identitet och där en etikettering utgör vilken grund du har att föra din identitetspolitiska kamp på.
HBT-rörelsen säger sig vara emot de dikotomier som heteronormen vilar på, där heterosexuell blir normen i en hierarkisk relation till andra tänkbara sexualiteter. Samtidigt, genom sin tydligt identitetspolitiska inriktning, understödjer man själva de binära oppositioner som grundlägger dikotomin.

Den bisexuella praktiken befinner sig mittemellan. Den står mitt i dikotomier och binära par och opererar på egen hand. Jag skulle önska att det inte var bekymmersamt i en nutid där akademiska begrepp kring sexualiteters flytande former och en allt större acceptans av andra sexuella praktiker sker. Men att ligga med och älska människor av bägge kön är fortfarande någonting som både heterovärlden och framförallt HBT-världen har problem med.

För min egen del finns det väldigt lite kvar av den gymnasietjej som fick humanisthomo klottrat på sitt skåp och vars bästa vän fick frågor från klasskompisar om hon inte var rädd för att sova över hos mig ifall jag skulle börja tafsa på henne. Väldigt lite kvar av den gymnasieteen som märkte av just det motståndet som gjorde att en politisering och en identifiering av sexualiteten var nödvändig.
I en helt annan kontext, av storstad och queer, behövs varken en politisering eller identitetsbegrepp.

Här definieras motståndet och utanförskapet av helt andra saker. Som en HBT-rörelse som omöjligen kan fånga upp en komplexitet i människors sexuella praktiker utan istället normerar och kräver en identifiering.
Länge försökte jag spela för både lagen, mer än sexuellt sett. Jag ville gå på heteroklubbar, men HBT-möten. Vara sexualpolitiskt aktiv i frågor rörande både heterosexuella praktiker och HBT. Jag ville argumentera för queerteoretiska synsätt som en personlig, praktisk möjlighet eftersom det (trots att denna text är akademiskt sönderknullad) inte handlar om akademiska teorier för mig. Ett queert perspektiv där både kön och sexuell identitets relevans ifrågasätts är mitt sätt att leva, alltid varit mitt sätt att tänka.
Istället förvandlades jag till en förvirrad Kalle Anka-spelare som vilken förbundskapten som helst hade satt på bänken i samtliga matcher. Det är omöjligt att försöka få vara med i en lesbisk böghög (pun intended) för att i nästa sekund rusa över till andra sidan planen för att scora in en heteropoäng.

HBT-rörelsen är, liksom andra löst sammansatta kollektiv, baserad på hierarkier. I denna rörelse är den bisexuella kvinnan placerad längst ner. Genom en kultur, pornografi och populärkultur som exploaterat kvinnors homosexuella praktiker krävs det en annan form av identitetspolitik för kvinnor som vill ligga med kvinnor. Medan mäns identitetspolitiska motstånd baseras på marginalisering, hat och rädsla, handlar det i större utsträckning för kvinnor om att bevisa sin sexualitets ”äkthet”. Ja, vi ligger med brudar. Nej, vi gör det inte för att kåta upp män, för att vi egentligen vill ha kuk. Nej, vi vill inte sätta på varenda tjej som vi ser, nej vi vill inte nödvändigtvis ligga med alla våra tjejkompisar, nej vi tafsar inte på våra tjejkompisar i sömnen.
Lika mycket måste vi bevisa upp själva sexets legitimitet. I en fallocentrisk kultur där penetrationssexet är norm råder det fortfarande stor förvirring kring huruvida tjejer faktiskt kan ha sex på riktigt. Jag hörde häromveckan om en lesbisk tjej som idag, år 2009, på en förfest bland heterobrudar fått frågan ”hur tjejer egentligen gör när de har sex med varandra”.
Med detta som bakgrund är det alltså inte konstigt att det för kvinnor blir en stark fråga kring identitetspolitik. Det är så man bevisar såväl den sexuella läggningens äkta vara som legitimitet. Just därför blir också den kvinna som attraheras av, ligger med och förälskar sig i människor av båda könen så oerhört hotfull för den identitetspolitiken. Vi får vara med i det heterosexuella laget av överordning och kräver samtidigt en plats i underdoglaget av motstånd och kamp.

Det är inte bara för HBT-rörelsen som den bisexuella kvinnans mellanförskap hotar. När Hela Hustrun ifrågasätter varför alla bisexuella tjejer skaffar pojkvän utbryter en lång diskussion där kommentarerna bland annat låter såhär:
Bisexualitet existerar inte enligt mig. De som anser sig vara bi hyser sexuella känslor till samma kön men inte romatiskt emotionella känslor. Folk har svårt att skilja på passion och genuina romatiska känslor nu för tiden. Bara för att man kommer bra överrens med någon av samma kön och vill dra av dennes byxor betyder inte att man bör spendera resten av livet i ett romatiskt förhållande tillsammans. Det är antagligen svaret på frågan.

Hur avväpnar man något som hotar? Hur förstår man Den Andra i en heterosexuell kontext?
Antingen kommersialiserar man och det är redan gjort, eller så exotiserar man. Skapar en egen identitet för Den Andra att kliva i.

bell hooks skriver i sin essä Att äta den Andre – Begär och motstånd om hur imperialism opererar i vårt sexuella begär och skapar en sexuell kommersialisering av rasskillnad. Etnicitet blir en grund för ett begär som piffar upp den urvattnade vita kulturen.
Jag skulle vilja hävda att samma sak har skett med såväl manliga som kvinnliga sexuella identiteter som skiljer sig från den heterosexuella normen.
Bögen avväpnas och blir mindre hotfull när han är glad och lyssnar på schlager. Istället för att bli någonting som hotar såväl föreställningar om heterosexualitet och manlighet blir han istället ett exotiskt inslag, en upp-piffning av en heteronormativ kultur. Så länge han inte ifrågasätter normen utan befinner sig i periferin enligt den schematiska mall som normen delgett honom betraktas han inte som ett hot.
På samma sätt verkar begäret och normeringen kring den bisexuella kvinnan. Anyone heard of en sommarhit med Katy Perry? Exakt. Den bisexuella kvinnan är the spice on the side, den lagom hotfulla queerbruden som den heterosexuella kvinnan kan läppglanshångla med innan hon går hem med pojkvännen. Det är hon som kan förgylla förfesten med sitt prat om bröst och brudhångel och vara den lagom hotfulla flirtlockelsen för in-the-closet-tjejer.
Flatorna är så tråkiga. Flatorna vill snacka politik och bli tagna på allvar. Bibrudarna är istället, liksom schlagerbögarna, bara glada och kåta.

Vad är alternativet när man inte vill politisera sin läggning? När man inte är en del av en HBT-rörelse som kräver identitetspolitik och är längst ner i hierarkin i den queera kollektivismen? För att få någon form av identitet, för att göra sin sexuella orientering begriplig, tar man till den mall som finns.
Åh heterosamhället, som jag uppfyller alla era drömmar om den bisexuella tjejen. Och som jag älskar att göra det! Ta bara faktumet att min primära relation är med en man. Bara där har vi ju en perfekt grogrund för att avväpna mitt ifrågasättande av den heterosexuella normen och avfärda mig som en heterotjej med spice on the side-begär till andra tjejer.
Ta också faktumet att mitt begär i mångt och mycket, av mig själv, reducerats till ett skämtsamt prat om bröst och snygga tjejer på TV.
Eller att jag flirtar med straighta tjejer, in-the-closet-brudar och bara hänger på heteroställen och där flirtar med andra tjejer istället för att hålla mig till flatklubbar. Heterosamhället älskar mig när jag tröstar en tjejbekant, som återigen blivit sviken av en man, med att kyssa henne och berätta att jag velat ha henne i ett år och att hon är en av de vackraste kvinnorna som jag vet.
Heterosamhället älskar mig när jag hånglar upp mina tjejkompisar på fyllan, helt enkelt för att det är kul att hångla och jag har skitsnygga vänner.
Heterosamhället älskar mig när jag gång på gång besvarar flirtiga initiativ av straighta kvinnor och bekräftar och trånar efter dem.
Jag är det exotiska inslaget. Jag är de straighta brudarnas spice on the side. Jag är sexdrömmen som man funderar på att besanna innan man skaffar pojkvän igen och tänker att den där sexfantasin om en annan kvinna nog gör sig bäst i fantasin.
Jag älskar den rollen. Jag älskar mig själv i den rollen. Jag trivs bättre med att vara i centrum i en heterosexuell kontext än marginaliserad och bespottad i en HBT-kontext.

Men någonstans mitt i mina flickflirtar, straightinviter och kompishångel skaver det lite. För jag vet att jag har blivit exotiserad, avväpnad och motståndslös. I just den heterosexuella kontextens vurmande ligger också i själva verket motståndet. Ingen skulle få för sig att skriva någonting på mitt skåp, viska om mig i korridorer eller stirra på mig när jag hånglar. Heller behöver jag inte dölja min sexuella läggning eller vara nervös över hur den ska tas emot.
Men jag vet också att dessa premisser gäller så länge som jag spelar enligt just dessa spelregler. Och jag vet att exotiseringen och lockelsen i min sexuella läggning också är en form av maktutövande, om än så mycket subtilt än glåpord i en korridor och så oerhört mycket trevligare för såväl mitt ego som min sexuella orientering. Jag blir istället hög av min identitet, hög på bekräftelsekickar av att ha tilldelats den här rollen.

Men någonstans inom mig finns hon ju fortfarande. Hon med humla-tröjan som slogs för att bli accepterad och tagen på allvar. Hon som varken var glitter, flirtar eller straighta hångel på fyllan utan en knuten näve i jackfickan när människor bytte kö på Ica för att hon kysste en tjej öppet. Hon som faktiskt vill vara mer än den heterosexuella tjejens exotiska sexdröm, mer än en bekräftelsekälla när männen sviker, mer än en spännande tjejkompis som man kan vara grabbig och prata bröst med.
Hon som försöker hitta en plats mittemellan. Som kräver en plats mittemellan. Som älskar, knullar och attraheras av människor av båda könen och försöker göra sig själv begriplig just så.

Jesus hatar inte bögar och bögarna behöver inte hata Jesusanhängare heller

Jag var på Litterära Symposier idag, i regi av ABF, på temat kärnfamiljen i litteraturen.
Belinda Olsson, som var en av dem som jag var mest sugen på att höra prata ställde tyvärr in. Samtalsdeltagarna, som också hade egna anföranden, var dock fortfarande Tiina Rosenberg, Thomas Johansson, Inger Alfén och Leif Zern.
Det var inte ett helt lyckat seminarium, på många sätt. Dålig organisation, lösa ämnen och svårigheter från moderatorn att få igång samtalet var bara några exempel på saker som irriterade mig. Att Leif Zern dessutom verkade ha kommit dit i tron om att samtalet enbart skulle röra gestaltningen av familj i dramatiken gjorde inte saken bättre. Med två andra deltagare som främst rör sig inom genusvetenskap och mansforskning är det naturligt att det också, och kanske framförallt, blir ett akademisk och politisk samtal.

Men såklart fanns det en rad trådar som lades ut som fick mig att spinna loss. Hatar när andra ska diskutera och jag själv måste sitta i en publik och hålla tyst, jag är inte van att jobba så riktigt. Framförallt inte när man diskuterar allt ifrån mansroller, autencitetsbegrepp, sanningsanspråk, nyliberalism till HBT. Jag ville mest bryta in hela tiden.

Thomas Johansson var som vanligt rolig, påläst och skönt positivistisk, men samtidigt medveten om sitt medelklassperspektiv. Mina seminarier med honom på genusvetenskapen var några av de bästa som jag upplevt, mycket för att han fångar upp andra tankar och vrider och vänder på saker på ett intressant sätt. Jag kan tycka att hans väldigt positiva perspektiv på utvecklingen gällande jämställdhet och familjebildning. Det går framåt, har varit hans konstanta budskap de gånger som jag lyssnat på honom. Där har jag ofta tyckt att hans perspektiv varit just för medelklassinriktat. Samtidigt hade han en viktig poäng när han påpekade att den familjeforskning som menar att ingenting har hänt också kan vara väldigt farlig. Så länge man försöker påpeka att könsroller och strukturer är helt intakta och inte har förändrats kan det också spela dem med biologistiska synsätt rakt i händerna. Tolkningen från deras sida kan vara att eftersom ingenting har förändrats måste det bero på att det ”ska vara så”.

Inger Alfén känns lite som litteraturens Kjerstin Dellert. En grand old lady med så mycket pondus att jag baxnar. Samma sorts integritet som jag älskar hos exempelvis Bodil Malmsten, när jag ser henne tala. När hon väl kom igång och började tala om familjehemligheter och behovet av öppenhet och hamnade i ett resonemang ihop med Tiina Rosenberg var hon helt underbar.

Tiina Rosenberg hade hela sin fanbase där. Uppskattningsvis var en stor del av publiken HBT-people som firade alla hjärtans med att lyssna på husguden Rosenberg. Inget fel med det i sig, men jag blev trött på att de mest generaliserande pamfletter som hon framförde likt förbannat blev applåderade. Hon blev aldrig kritiserad eller ifrågasatt, vilket hon borde ha blivit. Som Gustav påpekade bredvid mig var det dessutom hennes sätt att använda humor, ofta med självdistans, som räddade henne.
Men jag blev såklart ändå förbannad. Jag tycker naturligtvis om Tiina Rosenberg på väldigt många sätt. Jag tycker oerhört mycket om mycket som hon har skrivit om och talat om och håller ofta med henne. När hon pratade om alternativa relationsbildningar, att dela kärlek och kroppar med andra och hänvisade till Suzanne Brögger höll jag med henne helt.
Men hon gestaltar också ett välkänt problem: Bara för att man är förespråkare för queerteori och talar å HBT-rörelsens vägnar betyder det definitivt inte att man själv är så jävla öppen, frisinnad och mångfaldsbetonad.
Få politiska och akademiska inriktningar, om man kan kalla den politiska ansatsen i queerrörelsen och HBT-samfundet för det, har så mycket fördomar och uteslutningsmekanismer som just dem (eller oss, jag tillhör ju själv den). Snackar vi underdogperspektiv och hur problematiskt det kan bli är dagens HBT-rörelse ett fantastiskt exempel på det och Rosenberg inte minst. Den som tillhör normen kan aldrig säga till den som avviker från normen att den inte borde gnälla så mycket, sluta klaga, att den inte är förtryckt eller blir kränkt. Det är en av mina starkaste övertygelser. Och jag vet inte om jag med en bisexuell läggning och, numera, övervägande heterosexuella erfarenheter kan ställa mig till den avvikelsen från den heterosexuella normen. Jag har alltid varit osäker på, numera mer än någonsin, om jag verkligen får vara med och spela för det andra laget i den politiska kampen.
Jag har ju varit där och jag vet att har man en samkönad relation är det mer eller mindre omöjligt att inte politisera den, framförallt som kvinna. Jag vet hur jävla kränkt man kan bli, hur det känns att vara den andra, hur man ibland känner sig som en freakshow eller underhållning men ändå. Ändå blir man – för att citera Jocke Berg – trött på ditt jävla gnäll, Tiina Rosenberg.
Det som framförallt gör mig trött är när hon påpekar att Svenska Kyrkan är emot homoäktenskap och emot homosexualitet. Hon får gärna kritisera religionens återkomst och ateismens backlash och att det är ohyggligt att kristendomen har kommit tillbaka på agendan. Jag håller med om att religion i största möjliga mån ska hållas borta från politiken, alldeles särskilt konservativa tolkningar av den. Men det hon säger om Svenska Kyrkan saknar i mångt och mycket grund. Det baserar sig på hennes fördomar om Svenska Kyrkan och aktiva kristna idag.

Häromveckan intervjuade jag en präst i Svenska Kyrkan till en artikel för min kurs i journalistik. Han var öppet stödjande för homoäktenskap och pratade mycket om hur den bild han har inifrån Svenska Kyrkan inte alls är den som media visar. Det blir bättre nyhetsstoff att visa upp pingstvänner som fördömer homosexualitet än alla de vanliga svennekristna som inte bara är toleranta, utan även stödjande.
Precis som många i Svenska Kyrkan har påpekat tror jag att annan sexuell läggning än heterosexualitet på många sätt är mer accepterat inom kyrkan än i samhället. I kyrkan har man tvingats ta diskussionen, varit hårt ansatta av samhället utanför och människors fördomar och haft många inre strider i frågan. I samhället räcker det med en viss dos av yttre acceptanspolering och lite mångfaldspolicys för att man ska anses som HBT-vänliga.
Mina klasskompisars reaktion på min artikel handlade mycket om hur jag lyfte fram ett ”annorlunda perspektiv” i min artikel. De förvånades över att jag hittat en präst som faktiskt var positiv till samkönade äktenskap.
Att prästen själv är homosexuell och lever öppet med en man, med en stöttande församling och många kristna homosexuella vänner, nämnde jag inte ens i artikeln.

Det är inte bara kyrkan som i viss mån fortfarande exkluderar homosexuella. HBT-rörelsen har oerhörda problem med kyrkan också. Jag tror inte att problemet när man både är icke-heterosexuell och kristen bara om att nå acceptans hos kyrkan för sin sexuella läggning. Jag tror att det är ett problem att som icke-heterosexuell och kristen bli accepterad i HBT-rörelsen också.
Det är tråkigt att Tiina Rosenberg manifesterar just en av alla de uteslutningar och fördomar som HBT-rörelsen sysslar med. Hennes åsikter om Svenska Kyrkan säger inte så mycket om Svenska Kyrkan, utan mer om människors fördomar kring den.

Komma ut

En av de saker som jag tänkte på under gårdagen var det här med komma ut-processer.
Jag tror att det finns få människor inte, någon gång under sitt liv, kommer ut.
- Nä vadå, är det någon hetero som säger då, jag är ju hetero och jag behöver inte komma ut.
Jag tycker att det är lite tråkigt och väldigt förutsägbart att begreppet komma ut blivit helt förknippat med sexuell orientering. Inte bara på grund av det uppenbara: Normeringen av den heterosexuella orienteringen genom att alla förutsätts vara heterosexuell tills någonting annat påstås, åberopas eller visas. Jag tycker att det är tråkigt, också på grund av att det är ett bra och användbart begrepp på den där processen som de flesta av oss faktiskt gör.

Att komma ut handlar ju egentligen om att närma sig någonting inom en själv. Någonting som man mer och mer inser existerar och som är en del av en själv. Ofta någonting som inte förutsätts av andra och som kanske bryter mot normer inom en grupp eller ett större sammanhang på ett eller annat sätt. Ändå inser man att det är en del av en själv och man bär på en önskan att bli accepterad och älskad för även den delen av sitt jag.
Man kan komma ut på väldigt många fler sätt än som icke-heterosexuell.

Kommer ut gör man ju också hela livet. Bara för att jag för första gången berättade att jag var icke-straight när jag var i sextonårsåldern, innebär det ju inte att jag inte måste komma ut igen och igen, fortfarande. I olika sammanhang. Lika viktigt, för den som är av åsikten att identiteten alltid är flytande, är det att det är helt okej att komma ut igen fast som någonting annat. Eller kliva in i garderoben igen om man så skulle vilja.
I vissa sammanhang tycker jag också att det är helt okej att välja att stanna i garderoben. När man faktiskt varken orkar eller har lust med att komma ut. En kursare på genusvetenskapen beskrev det som att man får ha skyddsrum. I vissa kontexter och sociala sammanhang är det ganska skönt att sitta i skyddsrummet och förutsättas vara heterosexuell. Att få vara Elin utan kommateringen med bisexuell efter.

Men om man med komma ut menar de där första stapplande stegen ut ur garderoben, när man tillslut har närmat sig den delen av sig själv så mycket att man gläntar på dörren och sticker ner ett par tår, har jag gjort några sådana resor i mitt liv.
Den första öppningen, den klassiska, var just när jag började berätta för de närmaste vännerna att personen jag var kär i var en tjej och något år senare berättade för mina föräldrar att jag nu hade flickvän.
Den andra öppningen, om än ganska fånig och inte alls jämförbar, var att komma ut med bloggandet. Jag minns att jag leende, under releasefesten för bloggboken, beskrev det som ett jävligare projekt än att komma ut som icke-straight. Det var inte jämförbart, samtidigt i allra högsta grad jämförbart utifrån att jag kom ut med en bok med ytterst personliga texter och sa att det var jag som skrivit de här texterna, alla de här tankarna och känslorna är en del av mig.
Den tredje öppningen pågår just nu. Så sent som i maj satt återigen mina närmaste vänner och ställde de där frågorna;
- Men alltså, tror du på Gud?
- Är du religiös?
Jag fingrade nervöst på min kjol och försökte förgäves undkomma frågorna, genom fånigt misslyckade försök att börja prata om hur solen fick kakfyllningen i Ballerinakexen att smälta. Tillslut sa jag bara att nä, ni får fråga vad ni vill om mitt sexliv och mina sexuella preferenser, men det här med huruvida jag tror på Gud eller inte vill jag inte prata om.
Häromdagen skrev jag rakt ut till mina vänner att ja vid det här laget har ni förstått att jag är troende.
Jag har öppnat dörren och satt ner några tår, utan att riktigt veta om fötterna kommer att bära. Kanske kommer jag att nöja mig med de där tårna. Men jävlar vad spännande det alltid, trots allt, är. (Och jo, jag svär fortfarande värre än en folkilsk gammgubbe, överanvändandet av svordomar är liksom också en del av min identitet).

Mellan kristen litteratur och Året runt ligger ett queer-engagemang inkilat

Jag har sovit ensam i mina föräldrars lägenhet inatt och på förmiddagen ringer mamma och berättar att pappa är på väg in till stan, från torpet.
- Ja så om du har haft nattligt besök är det dags att du slänger ut honom eller henne, skämtar mamma.
Och hjärtat hoppar till lite och jag lägger på luren och är stolt och glad över en fånig liten, lingvistisk företeelse som i den bästa av världar inte skulle spela roll men som spelar väldigt stor roll i den här normativa skitvärlden av uppdelningar mellan kön och sexualitet som vi lever i.
Honom eller henne.
Bara sådär. Utan extra betoning på henne, utan att normera någonting av det med rösten, bara som världens naturligaste sak.

I den bästa av världar skulle jag inte behöva bli så glad av en sådan liten sak, men jag blir exakt så glad. Precis lika glad som jag blev när jag berättade att jag var involverad med Den mörkhåriga.
- Jo, jag förstod det, sa mamma, det syntes på bilderna på er två.
Precis lika glad som jag blev när mamma hade sett fler bilder på Den mörkhåriga och höll långa monologer om hur vacker hon var och juridik läser hon och framhöll Den mörkhåriga som mitt bästa framtidsalternativ. Alltid utan att gå in på det här med marginalisering av homosexualitet, svårigheter att få gifta oss, skaffa barn eller någonting sådant. Klart jag skulle bli Den mörkhårigas diplomathustru.

Precis lika glad som när brorsan sett bilder på Den mörkhåriga och sa way to go syrran och fick läsa de första blogginläggen som LSM skrev om mig och skrev wow, fan vad fint det här verkar!

Precis lika glad som jag blev när jag var hemma i våras och jag visade LSM:s Jesusscarf på datorn för mamma och min mamma, med sin oerhörda svaghet för kristet kitch, bad mig fråga LSM om hon kunde köpa en till henne också. Så kom det sig att LSM sprang runt under påskhelgen och köpte Jesusscarfar till min mamma, som hon aldrig träffat och när mamma frågade hur mycket hon var skyldig LSM svarade hon, den insmickrande gentlekvinnan, att mamma kunde få den gratis eftersom hon fött och uppfostrat en sådan fantastisk dotter.
- Jaha, men då får hon faktiskt köpa med sig lite taxfreewhiskey åt mig också, jag var också med!, sa pappa medan mamma bara fnittrade förtjust över LSM och frågade om hennes mailadress så att mamma kunde skicka foton på sig själv i Jesusscarfen till LSM.
- Akta dej, snart är ni två generationer kvinnor som mailar med den där kvinnan, sa pappa.
- Är det inte snarare du som ska vara orolig?, sa jag.
- Ja just fan, sa pappa.

Exakt så glad blir jag när jag hittar nummer av QX i läskorgen på toaletten, bland kristen litteratur och Året runt, och exakt så glad blir jag av mammas Pride-engagemang och prat om heteronormativitet och pappas ständiga lugn kring vem jag är involverad med och vilket kön de än må ha, så länge jag är lycklig.

Fast allra, allra finast är det att sitta på verandan till torpet och skiva nykokt potatis bredvid mormor som rensar surströmmingen och i ena stunden fnyser åt att äta färdigfiléad strömming är som att kyssa sin egen faster och i nästa stund vänder sig till mig.
- Du den där trevliga flickan som du var tillsammans med på gymnasiet, har du någon kontakt med henne fortfarande?

Den här världen är inte den bästa av världar, kön och sexualitet spelar roll. Men jag är så otroligt stolt och lycklig över att åtminstone få leva i en familj där det inte gör det.

Det pekande fingret

Ibland när jag som vanligt ligger vaken om nätterna med en skalle som snurrar kring releasefest, saldot på transaktionskontot, när jag kommer få ligga nästa gång, vilka veckor jag ska be om att få semester i sommar, hur jag ska hinna klart skolprojektet i tid och var jag ska försöka sälja in artiklar nästa gång brukar jag ibland kliva ur mig själv.
- Perspektiv Elin, sa en av mina vänner en gång när jag stod och ältade mitt kärleksliv på Världskulturmuseet framför en bild på två svältande etiopier.
Också pekade hon på bilden.

Det är svårt att komma ihåg att se bilden. Den stora. Perspektivet. Somliga nätter tvingar jag mig själv, om inte annat för att lugna mig själv. För en jävla releasefest som kan gå åt helvete eller jättebra, ett saldo som alltid klarat sig även när det blöder, nåt knull, semesterveckor, projekt och karriär är små fisar i rymden. Jag är en fis i rymden. Mina gigantiska problem och rädslor som lever inuti min egen bubbla av ego och introspektion är smygfjärtar som aldrig hörs i en rymd av alla de stora perspektiven.
Jag säger inte att det är enklare att ligga sömnlös över krig och klimatförändringar. Men ibland är det bra att strunta i sina egna små pruttar och våga göra det istället.

Ibland ser man inte den stora bilden. Då är det skönt med någon som pekar.
Först var jag på ett möte med cheferna vars mångfaldsprojekt jag granskar. Jag kom från skolan med alla teorierna, alla svaren. Jag hade en förutfattad bild av hur de skulle vara. Den stämde inte alls. De gav mig inspiration, glöd och många skratt och de gav mig hopp om de där människorna som alltid kämpar men aldrig syns. De som dag efter dag, år efter år fortsätter att glöda på sina arbetsplatser med att öppna ögon, engagera andra, kritisera och protestera på den lilla, lokala nivån. Hon som glödde spände ögonen i mig och sa;
– Jag har världens roligaste arbete. Jag får brinna varje dag. Jag kommer brinna tills jag ligger på dödsbädden.
Just där och just då ville jag inte alls bli någon akademisk karriärista med forskningen som kommer nå ett fåtal. Jag ville ha hennes arbete och sitta och utbilda, handlägga, handleda på en arbetsplats. Det är kanske det som jag vill göra. Jobba i det lilla. Det lilla är också ett perspektiv man så lätt glömmer bort ibland. Hon pekade. Jag tackade av så många anledningar när vi skildes åt.

Sedan gick jag till tisdagsfikat. Hörde folkhögskolevännen prata om HBT-förtrycket i Sydafrika. Det blir inte bra när man säger att man inser att man har det bra i Sverige, för helt plötsligt sitter man fast i något postkolonialt resonemang om hur mycket längre vi kommit i HBT-frågor här än i t.ex. Sydafrika och det är inte heller det som jag vill säga. Men när jag precis suttit och pratat om diskriminering av sexuell läggning på det där mötet och sedan hörde hennes ord såg jag ett annat perspektiv. Ett större perspektiv. Man blir så lätt insnöad på det lokala. Men det finns ett globalt perspektiv, det finns tusen globala perspektiv på förtryck, stigmatisering och osynliggörande med lika många tusen diskurser som går in i varandra. Det är lätt att glömma bort det. Min vän pekade. Jag hade just sett det lilla, lokala perspektivet. Nu såg jag det enorma.

Sedan gick jag hem och började gnälla om vårtröttheten och fula ringar under ögonen och läste Navids senaste inlägg. Det pekande fingret igen. Perspektivet igen. Tack.

Bögsonen Sasha och andra avvikande barn

Hej och tack ni som igår tipsade mig om Metroartikeln angående svårigheterna att få adoptera och hitta adoptivbarn. Jag tror vi gör såhär nu va: Min framtid är minst fem år bort. Till dess vill jag inte prata om den. Jag är inte så värst intresserad av den, helt enkelt. Jag kanske slutar i en radhusvilla i Lerum med fem biologiska barn, jag kanske får en liten ninjaflicka från Kina, jag kanske bor i innerstan med två ettriga terriers. Jag vet inte och jag vill heller inte veta. Just nu är livet snus, alkohol, kass ekonomi, frihet hela dagarna, obestämda planer och p-pillerliggande med en man jag känt i mindre än ett halvår. Jag älskar livet just så och jag tänker fortsätta leva i nuet tills framtiden hinner ikapp.

Men ska jag skriva något avslutande om barn ska jag skriva följande om scenen jag vittnade på H&M i slutet av förra veckan:

Mamman i provrummet och lilla pojken, kanske sex år, på en stol utanför.

- Vad tror du om den här då Simon?
- Den var jättefin!
- Tycker du det? Du tycker inte att det ser tråkigt ut med svart då?
- Nää, det tycker jag verkligen inte! Du passar jättebra i svart, mamma!
- Gör jag det?
- Ja det gör du verkligen.
- Ska jag köpa den då?
- Ja det tycker jag, för du är så fin mamma.

Fatta att så fort jag snuddar vid den här scenen i närminnesbalken sprängs hjärtat av ömhet.
Ingenting rör mitt hjärta så mycket som lillgamla barn. Minns fortfarande scenen på ett nattåg för ett par år sedan, med en pojke i samma ålder och hans mamma.

-Du måste sova nu, vännen.
-Ja, men mamma. Vet du om tåget passerar Eskilstuna?
- Nej, jag vet inte det gubben.
- Kan du inte titta efter det då, för jag skulle verkligen vilja se Eskilstuna innan jag somnar.
- Ja okej då, men om inte måste du sova nu.
- Ja okej.
Jag nekar på mammans fråga om tåget passerar Eskilstuna och hon ser medlidande på sin son.
- Tyvärr vännen, tåget verkar inte passera Eskilstuna.
- Nähä okej. Det måste jag säga att det är VÄLDIGT synd. Eskilstuna som verkar så trevligt.
- Ja, vi får se Eskilstuna en annan gång. God natt nu gubben.
- Okej, god natt.

Åh alla små lillgamla barn med deras lågmälda resonemang, vuxna låneord och konstighet, vad jag älskar dem. Precis som jag älskar glasögonbarn, bokmalsbarn, alldeles för blyga barn och andra barn som sticker ut.
Naturligtvis handlar det väl någonstans om att omfamna sitt eget inre konstiga barn. Det är ingen slump att jag och Den mörkhåriga, vi som skulle skaffa avvikande kids ihop, båda var töntbarn som tävlade i schack, hatade att leka och vid åtta års ålder deklarerade att jag måste faktiskt vara ifred för att finna mig själv nu. Jag har själv varit konstiga, lillgamla barnet och kanske är det därför som jag vill omfamna varje sånt litet barn och få dem att förstå att de är bäst i hela världen och så kommer de fortsätta vara, även fast de kanske kommer tvivla på det alldeles i synnerhet under skolåren.
Mitt och Den mörkhårigas framtida drömbarn var en balettdansande bögson med könsneutralt namn (balettdansande för att jag var morsan som tog ut mina egna krossade barndomsdrömmar i mitt barn). Vi fnissflirtade igenom oss en hel vår av diskussioner kring hans balettskoletid som skulle starta redan vid tre års ålder, när han tog hem första pojkvännen till oss och hur vi tjugofem år efter hans födelse skulle sitta på första parkett vid Operans uppsättning av Svansjön där han spelade huvudrollen och vara de stoltaste mödrarna i världen. Naturligtvis var allting fånerier, med en liten gnutta allvar i.
- Ni kan ju inte bestämma att han ska bli bög, sa alla.
- Vadå?, sa jag, alla andra föräldrar bestämmer sig ju för att deras barn är hetero tillsammans med resten av samhället, varför inte göra tvärtom?

Och allting började med ett samtal om vår längtan efter att få avvikande barn och samtidigt kanske det omoraliska i denna längtan. Man vill ha bokmalen, töntbarnet, bögbarnet, barnen som är fula ankungar som i vuxen ålder blir framgångsrika svanar, ni vet. Men man vet också att ungen kommer få det tufft då och framförallt ett helvete på högstadiet. Hur förbereder man sitt töntbarn på högstadiet?
- Lilla vän, du kommer nu uppleva de tre värsta åren i ditt liv.
Alternativet är att få ett barn som passar fantastiskt bra in. Som blir girlie eller jättegrabbig, hatar böcker och följer strömmen. Som trivs fantastiskt bra på högstadiet och är populärast i klassen. Och hur går det egentligen för såna barn sen? Och hur närmar man sig ett barn som inte alls överensstämmer med ens egna ideal? Man får en porrsurfande, böghatande son eller en stringtrosetjej som hänger med nassekillar och dricker hembränt.
- Tänk om ens son kommer hem en dag och säger att han vill börja spela ishockey, sa den mörkhåriga och det var där och då vi bestämde oss för att vi måste skaffa en balettbögson eller ingenting alls, för herregud, det börjar med ishockey och sen vet man inte var det kan sluta.

There´s just girls that I haven´t fucked yet

Det är lördag förmiddag och jag vaknar upp ur en sexdröm om Izzie i Greys. Ja just Izzie. Hon som väl måste ses som den mest klassiskt hetero av alla kvinnokaraktärer, som omfamnar myten om den Vanliga Straighta Tjejen i sin uppenbarelse. I drömmen spelar jag rollen som den farliga förförerskan, hon med totalkoll som lurar med stackars straighta Izzie till sängkammaren. Säger att baby, jag vet att du vill ha mig under all din påstådda heterosexualitet.
- But I´m straight, säger hon.
- There is no such thing as a straight girl, förklarar jag, there´s just girls that I haven´t fucked yet.
Jag förför henne och ligger med henne och efteråt ser hon på mig med stora rådjursögon, säger;
- That was the best sex I´ve ever had, goddamn.
Jag som stryker henne over kinden, svarar;
- Of course it was baby, you had sex with me, med självklarhet i rösten och ett leende på läpparna.

En dags färd mot kväll och efter nästan en hel flaska Southern Comfort åker jag, Amsterdamsflickan och J. in till queerklubben. Jag klädd såsom jag aldrig skulle klä mig på straight ställe – oavsett om det var prettoplace eller köttmarknad – sådär i linne som blir alldeles för kort topp, halv genomskinlig med djupaste urringningen och guldbikinitoppen under. Den säger slampa. Jag säger slampa och jag säger skitsamma.
Står på dansgolvet och struntar i om jag dansar för utmanande, fulporrigt. Är så full att jag knappt står på benen och skiter i om jag gör bort mig. Här är jag helt säker, helt underbar i vilket fall. Får komplimanger och blickar, tar emot dem aldrig besvärat, bara leende – jag är ju upptagen nu, tyvärr. Är bara en drottning hela natten, trots slamplooksen och dräggfyllan.

Bland flickorna regerar jag alltid. Har alltid gjort. Där har jag alltid varit just den kvinnan som stryker påstått straighta, blonda flickan över kinden och säger att självklart baby har du haft ditt livs bästa sex, du har ju knullat med mig. Självsäkert medveten om min dragningskraft för flickorna, trots att jag aldrig kunnat förstå den.
Men jag tycker om den. Fnissar lite inombords när jag märker hur Amsterdamsflickans fylleögon får allt svårare att fokusera på mitt ansikte istället för min alldeles för djupa urringning när vi talar. Blir stolt och självsäkert glad när Den blonda – hon som aldrig fått förekomma i bloggen och heller inte var med i mitt remenissande över kvinnorna i mitt liv – men som tillsammans med Den mörkhåriga också lyckades punktmarkera min tristess i förhållandet med exmannen den våren. Hon som var den sista tjejen på jorden som jag trodde skulle komma ut som lesbisk, som var precis som Izzie när vi gick i samma gymnasieskola. Självklart jättehetero, vanlig tråktjej. Hon som var en sådan jag föraktade, räknade med att hon med fotbollspojkvännen och naturlinjen föraktade mig tillbaka. Många år senare flirtade hon explicit med mig bakom ryggen på min pojkvän.
Den blonda är där, stryker över min arm, pratar om att det är en förlust och skam för mänskligheten att jag återigen ingått i ett heterosexuellt, monogamt förhållande.
Jag rycker på axlarna, ler;
- Jag blev kär.
Hon som pratar vidare om min fantastiska personlighet, min sexiga kropp, den borde inte stängas inne i ett förhållande. Jag som sitter på barstolen mellan henne och Amsterdamflickan, självsäkert självmedveten och lycklig just så.

Jag och kvinnorna, alltid så mycket enklare än jag och männen. Bland männen har jag alltid tvingats positionera mig själv. Välja bland roller. Vara Den flicksöta som fnissar, gör stora ögon och håller med. Henne är jag bara bland männen som är extra självsäkra, för farligt vackra och alldeles jättedåliga. Eller Den slampiga, som dansar för utmanande i kortkort och tar vad hon vill ha och goes porno i sängen. Eller Den intellektuella, hon som skriver på näsan och sätter på plats och tar varje tillfälle att diskutera och referera och tala om sin egen konst, sina studier så att det verkligen ska gå fram hur smart hon är. Eller En av grabbarna, hon som drar under bältet-skämt, bitchar, pratar tuttar, är kaxig och jobbig.
Alltid välja en roll, en position, oftast omedvetet. Sedan behöva kämpa för att visa att jag kan vara något annat också, liksom ja jag är smart men det betyder inte att jag inte kan vara instinktkåt. Och ja, jag är flickgullig, men vänta bara – jag har en massa smarta tankar också faktiskt! Hela tiden kämpa för att vara allting. Eller helt enkelt inse att jag inte kan vara alltid, begränsa mig själv redan i tanken. Nämen nu har jag ju gjort intrycket av att vara en smart tjej, då kan jag helt plötsligt inte bli fulkåt och alldeles för sexuell, vad ska han tänka då? Nämen, nu har jag ju gjort ett intryck av att vara flickbeundrande, då kan jag ju inte börja gapa om stora tuttar, vad skulle det sända för signaler? Den manliga individens blick, hur bra och beundrande den än må vara, är också en objektiv blick från ett samhälle som berättar för mig vilka ramar jag har att förhålla mig till, hålla mig inom. Som stereotypar och generaliserar och kategoriserar kvinnor. Det är inte den manliga individens fel, ändå blir hans ögon en projicering av förhållningssätt gentemot mig själv och omvärlden. Som i bästa fall ger mig bekräftelse och får mig att växa, men i lika många fall trycker ner mitt självförtroende och får mig att känna mig ofullständig.

Det är aldrig så med flickorna. Med flickorna har jag alltid bara varit Elin. En flicksöt slampa med massor av smarta tankar som drar grova skämt. Har blivit beundrad, omtyckt och älskad just så. Där är jag bara jag. Där är jag bara drottning och självförtroende. En sådan som stryker på heterobrudens kind och säger att baby, det finns inga straighta tjejer, det finns bara tjejer som inte har knullat med mig än.

Dagens irritationsreflektion:

Sitter och jobbar med ansökan till doktorandtjänsten och letar frenetiskt i skallen efter ett motsatsbegrepp till samkönade relationer. Särkönade relationer? Kan man säga så? Googlar (naturligtvis) men hittar inget som kan sägas vara ett likvärdigt motsatsbegrepp, helt enkelt för att det inte existerar. Särkönade relationer är uppenbarligen så normerade att de inte ens behöver en benämning. Språket reflekterar världen, say no more. Och en språkinnovation som särkönade är nog inte så adekvat att jag kan låta det ingå i titeln på mitt projekt.

Jag minns alla mina kvinnor och hur de brukade ta på mig

Det är sådär, såna saker man får höra ibland när man sitter lite på två stolar, spelar för två lag eller åtminstone håller på båda lika mycket. Jag är inte en i gänget, aldrig riktigt med. Varken på homosidan eller heterosidan, något konstigt mittemellan. Och även om jag sällan reflekterar över det; aldrig har någon av mina vänner behandlat brudflingsen på något annat sätt i våra kärleksdiskussioner än grabbflingsen, så kommer det små påminnelser ibland. Från heterohåll. Eller från homohåll. Det var sådär, förra våren, jag fick höra att jag inte var välkommen på lesbisk festival. Vafan, jag är ju inte på riktigt, jag ligger ju med fienden fick jag veta. Häromdagen – och det var sagt i upprördhetens hetta och är förlåtet nu men det tog ändå, just då – fick jag höra det där om att jag var en typisk bisexuell tjej. Vi som leker med flickorna, men likt förbannat blir kära i pojkarna.
Och den här gången tog det för jag hann fundera. Om det var sant. Om läggningen, vad nu den ska etiketteras som, det som varit min identitet i över tio år i själva verket är just bara det; en identitetsgrej. Ett sätt att sticka ut, vara lite speciell. När jag i själva verket är en vanlig straight brud som inte bangar för att ligga med en brud då och då. Eller kanske var jag en gång glödande homokämpe, men levt för mycket i ett samhälle där jag tvingades bli politisk och ta strider som jag inte ville ta. Att jag därför stagnerat och sällat mig till den heterosexuella drömmen om det heterosexuella parförhållandet.

Sedan läste jag före detta flickvän K:s blogginlägg och helt plötsligt minns jag. Minns åka tåg ett halvt dygn för att få krypa ner i den sängen, värma fötter mot hennes lår. Minns varm choklad med sojamjölk på hennes balkong och minns lycka i att bo i en kartong utanför småstaden tillsammans. Minns långt hår tvinnat mellan mina fingrar och skedliggande, steka qournschnitzel i hennes gamla fotbollsshorts i väntan på att hon skulle komma hem och svära lite över att hon aldrig diskade. Minns rökning under köksfläkten och strips; vi var ett white trash-par, så normativt som den mallen kunde bli. Minns gången jag blev så arg på henne att jag kastade en hel hushållsost på henne och alla gånger vi grät tillsammans för varandras neuroser och ångest.
Jag minns henne och sedan minns jag de andra också;
Hon den första. Som sved. Som var olycka och tårar och längtan och aldrig inte en chans. Som aldrig skulle få veta men ju likt förbannat fick veta. Hon med doften, tuperade håret och alla rasslande armband kring handlederna som älskade Suede ännu mer än jag gjorde. Hon som hånglade med alla de där popkillarna och som jag hatade dem alla för deras ovärdighet och hur straight hon var och hur lång tid det tog innan jag kunde se henne i ögonen utan att bli muntorr och hjärtbultande.
Hon den andra, den som var mer på riktigt. Winnerbäck-bruden med rosa slingor i håret och den sötaste näsa jag någonsin sett, hon vars pojkvän hon gick fram och tillbaka till och han var såklart min vän också och en gång träffade jag honom på en busshållplats och hade hennes namn skrivet i bläck i min handflata sådär så jag fick stå med knuten näve under hela samtalet. Hon som skrev dikter och drack te och sa att jag var söt och hur vi hånglade framför singersongwritermannen som hade en crush på mig fast jag visste att jag sårade honom. Långt senare skulle hon komma in på Litterär Gestaltning men inte jag och nu tror jag att hon skrivit en roman.
Och sen kom K. och efter henne kom såklart komma över-ligget för ett sådant måste alltid finnas och det var vid den tidpunkt då jag trodde jag var lesbisk innan han från föregående inlägget kom in i bilden och hela släkten prisade honom som Jesus för att han omvänt mig från de där homosarna till en vanlig, härlig straight igen. Komma över-ligget var aldrig mer än just ett komma över-ligg, men hon hade vackra bröst och lockigt hår och jag tror vi hade kul tillsammans just då.
Långt senare skulle hon den mörkhåriga med bruna ögonen komma in i bilden. Hon som jag jobbade med och snabbt blev vän med och som var sådär flicksöt kvinnlig med de snyggaste bröst jag sett. De där dagarna på jobbet då hon bar tight, bredrandig tröja var det liksom alltid något särskilt med. Minns magpirret och svindeln när vi närmade oss varandra i min säng framför någon film, kanske var det Capote men förmodligen är det skitsamma för jag minns bara svindeln ändå.
Också hon med blonda håret och – jag vet inte, känns som jag upprepar mig lite nu – fantastiska urringningen. Som var cool, medial, streetsmart och alldeles för häftig och out of my league. Som var sådär som jag drömt om och ändå alldeles för långt borta. Hur vi stod där på 7-eleven, tredje gången vi sågs och hon viskar till mig att tjejen framför oss i kön har mitt namn skrivet på handen.
- Klart hon har, svarar jag, hon är också en av mina hoes.
- Ahaa, säger den blonda, you got hoes in different area codes.
Och jag tänkte att detta måste vara kvinnan i mitt liv, inte nog med att hon pallar störda humorn som gör att jag kallar henne hora på tredje dejten, hon svarar också med en hiphopreferens.

And so. Poängen med remenissandet var alltså varken att försöka mig på Ulf Lundell-lyrik eller blottlägga min testosterongrabbsfascination för stora tuttar. Poängen var att någonstans bland alla flickorna finns en identitet, ett säkert svar. Det är bara K. som varit min flickvän på riktigt. Men att de andra inte har varit det handlar bara om livets jävlighet; dålig timing, distans, gamla pojkvänner som spökar, kass personkemi eller heterosexualitet. Alla andra hade också kunnat bli sådana flickor som fick mig att räcka fuck you till hela småstaden, hela släkten, alla jag mötte och säga att hey, jag är kär i henne, ni får deala med det bäst ni vill.
Är det någon med kuk som råkar hålla på att leta sig in i mitt hjärta just nu är det slumpen (och om detta ska jag berätta en annan dag kanske. När det kommer till längd och utbroderande är jag redan bloggvärldens svar på Marcel Proust så jag skjuter på det). Blir jag förälskad blir jag det. Svårare än så har det aldrig varit, oavsett kön, och det ska det väl heller inte vara.