Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Hemvändande är att återvända till sig själv

– Men gå inte ut då, om det är så jobbigt.
Nej, jag vet. Det är ett ganska rimligt påstående från dem som ännu ett år hör om min hemvändarångest under julen. Men ändå gör jag ju det. Ändå står vi där, på gamla krogar med gamla bekanta. Vi som flydde småstäderna och gamla sammanhang, till andra städer och nya jag.
Det är över sex år sedan som jag lämnade hemstaden Östersund för Göteborg. På sex år har mycket hänt, både inom mig och utanför.

– Men åk inte hem då, om det är så jobbigt.
Jag kanske borde låta bli. Att möta alla jag en gång kände, promenera samma gator som då, stanna i över en vecka. Men ändå gör jag ju det. För samtidigt finns det naturligtvis saker som drar mig hit. Min familj, ett föräldrahem. Vi som har ett hemma många mil från där vi är nu har också en tillflykt. När jag behöver fly nuet och vara liten igen är det mitt uppväxthem som jag återvänder till.

– Men jag förstår inte alla ni som klagar över hemvändarångest, det är väl bara att skita i det om ni inte vill träffa gamla bekanta.
Det är klart att det är. Men ju fler gånger som jag återvänder hem till samma gamla krogar, människor, gator och sammanhang, desto mer tydligt blir det att det inte är dem som skaver.
Det är jag själv. Jag struntar i alla gamla vänner som jag tappat kontakten med eller dem som aldrig hälsade på mig och inte heller gör det nu. Jag bryr mig inte om att höra av mig till dem som jag ibland träffar pliktskyldigt och sedan inte har något annat än högstadieminnen att prata om med. Jag får lite nostalgiont i hjärtat av att se hur min hemstad förändras.
Mina gator är inte mina längre och jag är inte samma som då, men ingenting spelar någon roll när jag återvänder.

– Då förstår jag inte vad ångesten ligger i? Om du inte har någonting emot din hemstad, om du inte har någon revansch att ta ut men samtidigt ingen som du vill träffa?
Nej, det finns ingen revansch. Jag har inget behov av att visa hur den fula småstadsankungen blev en storstadssvan, lika lite som jag har någonting generellt emot staden som jag växte upp i eller människorna som jag omgav mig med. Det är bara en människa som jag absolut inte vill träffa när jag vänder hem över julen och det är mig själv. Ett hemvändande är också ett ofrånkomligt vändande åter till sig själv. Till den man var, den som man har formats till. Fasaden som byggts upp, de roller som man bär på nu, spricker i återvändandet till sammanhang där man var mindre, mer osäker och livrädd än nu. Det barn, den tonåring som man fortfarande bär på inom sig är någon som man måste konfronteras med i den stad där den människan var allt man hade.
Den 26-åriga storstadsbon sjunger med i Håkan Hellströms rader om att du inte kan se hur ful jag är på ett hemvändardansgolv och det är inte nostalgi. Det är tonåringens vrål som ekar i sprickorna av nutidens fasad.

Krönika publicerad i BT Kultur 2/1