Don’t you take my kindness for weakness/Radical honesty theory

Häromveckan började jag att skriva på ett inlägg om förlåtelse i relation till svaghet/styrka. Sedan fick jag feber och det som blev kvar av det halvt skrivna inlägget var lösryckta mindmap-ord. I säsongsavslutningen av Skavlan deltog Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som förespråkar hundra procent ärlighet och som grundat the radical honesty theory. Det satte ytterligare perspektiv på det påbörjade inlägget. Den här texten är ett försök att sammanfoga dem.

Det var någon vecka sedan som jag åkte hem från ett besök i Domkyrkan med Dilated Peoples Kindness for Weakness i hörlurarna. Jag började fundera kring förlåtelse och det kristna förespråkandet kring att vända andra kinden till.
De senaste åren har det funnits två diskurser i sättet som jag försöker leva som stundtals krockat.
Det första är min uppfostran, mycket genom feminismen, om att inte ta skit, lämna destruktiva relationer, inte ge mer energi än vad jag får. The good girl är lika paradoxal och laddat som the good guy, fast precis tvärtom. The good girl, som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet och en förmåga att vända andra kinden till är ett offer som inte står upp för sig själv. Jag har gjort allt för att inte vara henne. I the good girl ligger också en risk att bli det patriarkala offret. Slagen, våldtagen, utsatt för de synligaste och grövsta sorterna av könsrelaterat förtryck.
Samtidigt är det mycket på grund av det sårbara, ofullkomliga idealet som gör att jag är troende kristen. Synen på människan som älskad i sin ofullkomlighet och att i förlåtelsen bor styrkan och kärleken. Det har inte varit lätt att efterleva. Eller?

Jag tänker på de människor som jag har gjort illa. De flesta av dem har förlåtit mig. De har sett genom mig, sett mina svagheter och förlåtit. Inte utan ilska eller bannor, men slutligen har de vänt den andra kinden till. Tagit emot mig igen. De människorna tillhör min närmaste krets och de är de starkaste människorna som jag vet. Deras kindness har ingenting med weakness att göra. Tvärtom. På grund av deras jagstyrka besitter de också förmågan att förlåta mig för mina fel.
Jag insåg att jag någonstans lärt mig att skilja på att ta skit och att vända andra kinden till. Det finns en form av kindvändande som inte innebär att man tar slaget och ber om mer. Istället visar man upp den kind som är oskadad och förklarar att jag finns kvar. Ditt slag har inte ärrat hela mig. Nu står jag här och litar på att du inte skadar mig igen.
För någonstans är det det som det hela handlar om. Tillit. För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.

Jag har en rad invändningar mot Brad Blanton och han är ganska lätt att avfärda. En Washingtonhippie som ser ut som Buffalo Bill, med en åtminstone 30 år yngre fru som är hans femte äktenskap. En självgod självhjälpsguru som tjänar för mycket pengar och lever på en enorm egocentrisk hybris. Jag kan avfärda honom. Men inte det som han pratade om i Skavlan i fredagens program.
Radical honesty theory bygger på hundraprocentig ärlighet. Framförallt i ens relationer. Även om Skavlan och Blanton mest uppehöll sig vid kärleksrelationer ser jag det som applicerbart på alla slags relationer (dessutom gör jag lite skillnad på kärleksrelationer och andra relationer och ifrågasätter de gränserna, men det är en annan text). Grunden i det hela är att hela tiden berätta om vad man känner, hur man tänker precis när det sker.
Blanton satte ord på en rad saker som jag tänkt på och försökt efterleva, ofta med ganska dåligt resultat. Som att berätta sin sexuella historik och prata om sina förra relationer med den man lever med nu. Eller alltid vara ärlig med attraktion för någon annan, otrohet (hur man nu väljer att definiera det), saker man tycker är negativt med partnern och saker som man tycker är bra. Vad som fungerar i relationen och vad som inte fungerar och när man blivit sårad och när man själv gjort någonting som kan tänkas såras. Allt ska ut i ljuset. Enligt Blanton kan den hundraprocentiga ärligheten rädda en från både relationsmässiga problem, ångest och sömnproblem. Jag tror att han har rätt.
Föga förvånande är det väl att en bloggare, som tagit hiphoplingotermen ”Always keepin’ it real” till ett metaforiskt signum för sitt sätt att skriva personligt och ärligt, hejar på den här teorin. Men det handlar inte bara om att kunna skriva självutlämnande, analysera sig själv på ett öppet sätt. Det handlar också om hur man beter sig i relationer till andra.
Det är bara en gång av alla gånger som jag åsamkat drama och relationsproblem genom otrohet, flirtande med andra eller intresse för andra som jag inte varit öppen med det. De senaste åren har jag alltid lagt korten på borden när jag gjort något fel mot mina vänner och andra människor och jag har varit helt ärlig när jag känt att de inte har behandlat mig bra. Jag har tagit konflikten på en gång.
När jag någon gång tänkte blogga om vad som var det mest personliga sättet att hjälpa mig själv ur mina sömnproblem kom jag fram till att det handlade om just detta: Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott.

Om jag ska nämna de gånger som jag på riktigt blivit sårad i relationer har det fan inte handlat om att människor varit otrogna mot mig också eller gjort något fel på annat sätt. Det har handlat om att de har undanhållit det för mig. ”Tystnad är den värsta sortens lögn”, säger Brad Blanton och menar att man inte bara ska vara ärlig på raka frågor. Man ska fan ge svaren själv. Det som varit sårande har inte handlat om handlingen i sig. Den har jag kunnat förlåta, utan att känna mig särskilt sårad. Det som gjort ont har varit bristen på tillit. Avsaknaden av kommunikation. Att jag inte anförtrotts med så mycket tillit, kärlek och respekt att jag förväntats ta ärligheten. Oavsett om det handlar om en fika med ett ex, knullandet med någon annan eller hånglande med en person som jag har bett personen att inte hångla med har det gjort ont att jag blivit undanhållen det av vaga skäl relaterat till skonsamhet och rädsla för att skada relationen och mig.
Att inte vara ärlig mot en människa som man säger sig tycka om eller kanske till och med älska är en brist på respekt. Undanhållande och tystnad är en form av relationsmässigt omyndigförklarande av en annan människa. Att vara i en relation och inte kunna prata öppet om hur man känner, hur man tänker och vad man gjort – oavsett om det handlar om otrohet eller annat – får mig att undra vad man gör i en relation med den människan. Hur kan man ha en relation med någon utan att ha tillräckligt mycket tillit för att tro att personen ifråga kan hantera det man behöver prata om. Hur kan man vilja ha en relation utan att kommunicera om själva relationen? Om det handlar om en rädsla för att den andra människans idealism kring en själv ska falla, att man ”ska göra någon besviken” – vad är det för slags kärlek då? Kärlek handlar om att visa sig själv som sårbar och om man inte kan älska en annan människas ofullkomlighet, vad är det då för kärlek som man tror på?
”Förlåtelse är den viktigaste egenskapen en människa kan utveckla”, sa Brad Blanton och det föll på plats. De starka, långvariga relationer som jag har idag har byggts upp av just förlåtandets kraft. Det är en styrka, aldrig en svaghet att kunna ta emot en annan människas ärliga sårbarhet och ofullkomlighet.

Fotnot: Intervjun med Brad Blanton kan man se här.

Hiphopen gjorde mig till hjälte (I´m the baddest chick in the game – what the fuck, I gotta spell it out?)

Går hem i solskenet efter en timmes afrikansk dans, bara för att frigöra kroppen från hjärnan en timme. När hjärnan jobbar nonstop hela dagarna med sina analyser och läsningar behöver man just det; totalt fokus på bara kroppen.
Har tio artiklar att läsa, frugan ska komma ner med bullar och mitt i allt dimper Bang ner i postfacket och allting blir uppskjutet en timme. Kärleksnumret kommer precis den veckan då jag fördjupar mig i queerteorier. Det är så svårt det där med kärleken. Men jag ska återkomma om det när jag formulerat mig.

Det jag tänker på idag är hur jag ännu en gång slås av att Sanna Berg måste vara min universella syster. Först skrev hon artikeln om arbetarklasstillhörighet och nu en artikel om hennes kärlek till hiphop och hur den funkar ihop med en feministisk livssyn. Jag måste adoptera henne som syster pronto (om nu inte kärlek och släktskap var styrt av staten och dess hegemoniska normer som säger att man inte får adoptera systrar till höger och vänster det vill säga).

Jag vet att jag skrivit om det förut mer eller mindre, kanske aldrig i klarspråk, men så mycket av den jag är just nu, idag, är jag p.g.a. att jag upptäckte hiphopen. Upptäckte, som i att det fanns mer än mitt Ung vänster-lyssnande på Looptroop det vill säga eller den svenska hiphop jag lyssnade på när alla andra också gjorde det.
Tänk om jag lyssnat på Snoop dogg istället för Kent när jag gick igenom mina tonårsdepressioner har jag sagt många gånger. Jag menar det bara nästan, jag hade förmodligen inte kunnat lyssna på annat än Kent just då och Jocke Berg-texterna räddade mitt liv många gånger, men det finns en viktig poäng när jag säger det.
För om det var popmusiken som räddade mitt liv är det hiphopen som har stärkt och definierat det.

Många har diskuterat med mig om mitt hiphoplyssnande, om hur det fungerar ihop med mina feministiska övertygelser. Hur jag i ena stunden kan prata och skriva feministiska upprop för att i nästa citera hiphoplyrik. Hur jag i vissa frågor kan ha en sådant extremt feministisk diskurs, såsom kritiken och diskussionen kring biologiska barn och moderskapsplikten, samtidigt som jag lyssnar på texter med stenåldersbeskrivningar av kvinnor som totala objekt, viljelösa kuksugare och horor.
För det första finns det ingenting som säger att bara för att man är feminist, bara för att man har valt att fördjupa sig i ämnet och gärna diskuterar det och propagerar i vissa eller många frågor i det behöver man vara feminist i alla lägen. Jag bär mina feministiska glasögon på näsan allt som oftast. Ibland tar jag av dem och är bara Elin. Jag tror man måste unna sig det, lära sig det unnandet, för att inte gå under. Elin har en röv som älskar att dansa, en skalle som gillar att nodda, ett hjärta som älskar musik. Vad feministiska övertygelserna sedan tycker om saken får ibland komma i andra hand.
För det andra tror jag lika mycket på pk-läckage som på queera läckage. Om man arbetar politiskt, har en massa engagemang och åsikter, älskar att analysera och bli upprörd och konstant filtrerar världen och samhället genom sina politiska filter behöver man läckage för att – återigen – inte gå under. En del kollar på Top model, medan jag aldrig klarar mer än fem minuter för att hjärnan skriker så mycket objektifiering, kvinnosyn, tävlingsmoment och drar igång hela analysmaskineriet. Andra fixar romantiska komedier utan genusglasögonen på. Jag pallar hiphopen, den är mitt pk-läckage.

För det tredje har inget gett mig så mycket styrka som hiphopen och dess texter. Jag tror på att göra språk till sitt eget, på att omgöra subjekt och positioner, på att ta makten över ord och språk. Inte minst är jag väldigt intresserad av att göra det, det är ett spännande projekt.
När vi, under min studiecirkeltid på Kvinnojouren, diskuterade Fanny Ambjörnssons I en klass för sig var alla församlade så hysteriskt upprörda över att tjejerna i ena gruppen kallade varandra för hora. Hora kunde aldrig bli ett ord man tog tillbaka, såsom bögarna gjort med sitt skällsord. Det var fruktansvärt och sorgligt att tjejerna använde ett sånt ord till varandra.
Där satt jag och suckade tyst över inte bara ett genomgående medelklassperspektiv och oförmågan att sätta sig in i deras situation, utan också denna snäva syn på språket och dess möjligheter.
Good morning you skanky hoe, flinade jag mot närmaste kollegan ibland när jag kom till jobbet på morgonen och slampa har jag kallat många av dem jag älskar, aldrig i en negativ kontext eller klang. Vi skapar själv våra ord och våra positioner kring språket, jag gör samma sak med hiphopen.
Den dagen då jag var ratad, sårad och sönderfuckad av alldeles för mycket snurr på ett och samma dygn spelade jag Snoops Vato på repeat. Jag hann göra det många gånger därefter, riktat till olika människor som ratat mig. Det fanns en sån enorm styrka i att vägra falla in i självömkan och istället dundra på med basen och väsa run muthafucka run. En metaforisk och symbolisk innebörd som på inget sätt innebar att jag planerade att gå bonanza med vapen i Högsbohöjd, bara att jag vägrade vara ett offer för det var fan inte jag som förlorat. Dissar man mig får man skit tillbaka, helt enkelt.

När jag fastnar i uppsats eller roman sätter jag allt som oftast på If I can´t do it från 50 cents Get rich or die tryin, den enda av hans skivor jag orkat lyssna på eller funnit något intresse i. I skivan finns allt jag älskar med hiphopen; strävan, ilska, hämndbegär och nu ska jag allt visa er-känsla. If I can´t do it, homie it can´t be done, nynnar jag och fortsätter skriva, för bara jag är så jäkla bra att jag kan skriva den här superuppsatsen, fantastiska romanen och alltså måste det bli gjort.

En vinternatt räddade Nas Hiphop is dead mig till fullo. Idag kan jag inte längre lyssna på skivan, trots att den är fantastisk, för den bär alldeles för mycket känsla av vem jag var just då med sig. När Nas och Snoop rappade om att playa vidare och spruta brudar i ansiktet handlade det inte för mig om patriarkala hiphopsnubbars behov av att objektifiera kvinnor och bete sig som as.
Det var en symbolisk text om mig, om att jag inte skulle ge upp. Om att jag var fresh och så jävla bra och jag var en player som skulle playa vidare och fuck em today, forget em tomorrow som The Game någon månad senare uppmanade mig att göra.

Däremellan har jag stärkts och definierat mig genom texter av Jay-Z, Lupe Fiasco,Kanye West, Mos def, Ghostface killah, Common, Talib Kweli, Jurassic 5, Gang starr, Dead prez, T.I., The Roots, Q-tip, Timbaland, Dizzie Rascal, Lazee och många fler av alla dessa hiphopmän. Också kvinnorna. Alla dessa fantastiska coola kvinnor som jag inte hittar någon motsvarighet till i popvärlden, precis som Sanna Berg skriver om. Foxy Brown, Lil´kim, Missy Elliot, Lady Sovereign för att nämna några.

Jay-Z sa i en intervju en gång att hiphop älskas och förstås runt om i världen för att den handlar om en strävan. Strävan efter respekt, pengar, beundran, men också en strävan efter att definiera sig själv och bli respekterad just så. Ingen musik har fått mig att vare sig respektera mig själv eller definiera min strävan såsom hiphop har gjort. För fem år sedan lyssnade jag på Beskyddaren på repeat och lät Jocke Berg tala för mina känslor om att försöka vara vacker, intellektuell och spirituell men misslyckas, att känna sig vanställd och skelögd och önska att någon som kan tala för en och beskydda en. Det var väl det jag behövde just då.
Fem år senare går jag hem och scrollar mellan Jurrassic five som undrar vad mitt bidrag i livet och världen är – agera istället för att snacka, Talib Kweli som spottar ur sig att vi ska lyssna för han kommer att banka på våra trumhinnor, Lil´Kim som förklarar att vi borde fatta att hon är grymmaste bruden i gamet fram till Kanye West som förklarar att han har ett sånt fett ego att han skulle kunna stå i ett par speedos och fortfarande vara en fucking hero.
Går hem i ett par svettiga mjukisbyxor, smutsigt hår, har alldeles för många artiklar att läsa därhemma och känner mig fördjävla vardagssunkig och trött. Men det spelar ingen roll, jag är likt förbannat en fucking hero, jag kommer fortsätta sträva och jag ska ta över världen en dag. Utan hiphopen hade den känslan inte varit möjlig.

The things niggas do with pussy sitting on their face

Eller nä, egentligen borde rubriken vara lite mera Grejer tjejer gör när de är nyförälskade, men det var liksom inte det jag mumlade där i regnet igår. Han som sa Timbuktu och jag som höll en 20-minuters föreläsning om mina Timbuktu-issues.

Skitsamma. Poängen är att jag kommer hem från jobbet, ska ut och jogga och somnar på stört på soffan och blir där sovande i två timmar. Vaknar tröttseg och tänker att noway jag kommer se Timbuk när jag har såna issues och är såhär trött, gå och lägga sig ensam i tid jatack. Han säger Timbuktu, kom dit och några timmar senare står jag i ösregn och väntar på honom och hans vänner där vid Lilla Bommen bland gymnasietjutande fejkblondinbrudar med Gina Tricot-toppar och deras fyllebrölande pojkvänner och mellan tänderna väser jag;
- The things niggas do with pussy sitting on their face, som ett annat hiphopfuckat mentalfall och andemeningen är väl vad håller jag på med, bara för att få vara nära honom och sova med honom inatt med. Om Kent definierade mitt liv i ord och citat under högstadiet och gymnasiet är det uppenbart att hiphop och dancehall fyllt det tomrummet nu när jag är 20-nånting. Jag vet inte vad det säger om mig om det säger något. Mindre ångest, ensamhet och självömkande och mer droger, attityd, sex och ohämmad ilska nu kanske? Hehe.

Men sen kommer han och kysser min kind och regnet skitsamma när man kan stå fyra personer under ett paraply och fnissa och konsertens behållning är Mapei, underbara coola Mapei som är en sån där kvinna som jag inte kan bestämma mig för om jag vill vara eller knulla. Enda behållningen som inte räcker för långt och en trött stadsfestival känns som ett enda stort antiklimax efter Way out west, det går inte att komma ifrån och efter fem låtar går vi hem till honom och ger mig träningsvärk i höfterna istället.

Idag ser jag Äkta kärlek vid femtiden. Jag är pepp som fan.

(-Elin, kan du inte skriva någonting som inte innehåller nyförälskat dravel, onödig information om ditt nykärsknullande eller något som inte förolämpar minst en tredjedel av Sveriges befolkning någon gång?
-Tro mig cencorrösten, jag försöker. Men fan vad svårt det är just nu.)