Elin Grelsson

Jag skriver om humordebatten efter Bangs nummer på Aftonbladet Debatt idag.

Och här kan man lyssna på Kulturnytt i P1 om Bang, där min text hyllas av Jenny Teleman på ett sätt som får mig att spricka av stolthet.

Det här är väl till er som tyckt att Gustav skriver för lite om vår relation.

är jag över att vara en del av ett fantastiskt nummer av Bang med tema humor. Debatten börjar väckas, citat och artiklar återfinns i media, idag bland annat i Expressen och Aftonbladet om Annika Lantz text.

Idag har jag sidekickat för sista gången på ett tag. Återkommer i Brunchrapporten i slutet av juli, men redan på lördag -midsommardagen – vid tiotiden kan man höra mig, Julia Skott och en anonym bloggare prata blogg och bloggande ur alla dess vinklar i Morgonpasset Helg. Det blir hur bra som helst, don’t miss.

Emma Gray Munthe har skrivit en av de fåtal riktigt vettiga kommentarer till debattartikeln på Newsmill.

Sen är det ju också så att samma typ av humor av många uppfattas på helt olika sätt beroende på om det är en kvinna eller en man som är avsändaren. Om jag driver med mig själv i något sammanhang kan jag ge mig fan på att hälften av de närvarande tar det som någon form av självhat och/eller att jag fiskar efter komplimanger. Och tjaa, då faller det hela gärna platt till marken.

Jamen exakt så. Fy helvete vad svårt det är att driva med sig själv och jäklar vad jag alltid nojar över om folk ska tro att det är en brist på självförtroende som gör att jag driver med mig själv (när jag själv gärna tänker att det är precis tvärtom). Och jag vet också att människor tenderar att tro att jag inte tar mig själv på allvar eller ursäktar mig själv när jag skämtar om mig själv och mina politiska åsikter. Mycket, misstänker jag, för att människor tenderar att ta för givet att man som kvinna har lätt för att ursäkta sig själv och nedvärdera sig själv.

Att driva om mig själv är mest mitt enda sätt att behålla någon slags stabilitet i mitt ego och min självcentrering, samt att hålla mina pretentioner i schack. Dessutom är jag oftast rolig. Skulle jag beskriva mina främsta sidor skulle min humor lätt bli en av de egenskaper som jag droppade.
Trots det är mitt förhållningssätt till min humor mycket svårare än t.ex. min intelligens. När det kommer till humorn känner jag dels att jag tenderar att bli den oattraktiva en-av-grabbarna-tjejen, en roll som jag stundtals slagits förbannat mycket med och mot. Dels känner jag att jag tar för mycket plats, går över gränser och gör ner mig själv på ett missgynnande sätt.
Trots att jag knappast tar mer plats eller skämtar mer och grövre än någon av mina killkompisar. Trots att jag tycker att jag är rolig. Någonstans känner jag mig bara jobbig och definitivt inte särskilt fuckable (än mindre flickvänsmaterial) när jag tar plats och skämtar. Vem vill knulla vulgohumorstjejen som driver med sina tonåriga ätstörningar? Hur mycket flickvänsmaterial är en tjej som pekar på sin kortkorta kjol och flinande säger ”yeahyeah, I’m a skanky hoe”?

Jag pratade med en kompis om artikeln häromdagen och vi konstaterade att vi båda har bittra dagboksanteckningar från högstadiet om att ”hade en av killarna dragit det här skämtet hade alla skrattat”. I vårt fall skrattade ingen, ingen uppskattade vårt utspel överhuvudtaget. Vi blev bara ännu mer retardstämplade.
Det är nog först de senaste åren som jag medvetet börjat uppfatta mig själv som rolig och vara stolt över min humor. Så sent som häromveckan sa en av mina killkompisar återigen att jag är den roligaste människa han vet. Jag älskar uppskattningen som jag får för min humor. Men oproblematisk undrar jag om den någonsin blir.

Fotnot: Nej, det här är alltså då inget fiskande efter komplimanger eller sätt att göra ner mig själv. Det här är bara ett offentligt slagsmål med mig själv, utifrån strukturer. Det är heller ingen heterosexuell praktik, för jag har minst lika svårt att vara stolt över min humor med tjejer som med killar.

Såhär går det när debatten äntligen börjar handla om ett ämne som man grunnat över och diskuterat kring i flera år. Man sätter sig ner och skriver en artikel där man försöker få in lite av allt man tänkt på, struntar i att korra, man vill bara få ur sig det.
Resultatet kan ni läsa på Newsmill där jag skriver om kvinnor och humor, utifrån debatten kring SVT:s standup-kväll.

Jag kommer nog att fördjupa mig i alla trådar som jag drar i i artikeln, här på bloggen. Men först ska jag karva mig i armarna av skammen över mina korrfel och konstiga radbyten i artikeln. Nej just det, nu glömde jag att man inte får dra dåliga skämt om självskadebeteende igen.