Det finns inga träningsmänniskor, alla är träningsmänniskor

Jag är så glad över att diskussion och inspiration kring hälsa och träning äntligen håller på att utökas med fler perspektiv. Linna Johanssons träningsskola är det bästa som har skrivits om träning. Helt andra förhållningssätt och råd än vad jag någonsin läst förut, men längtat efter.

Superkreativa Kaia har nyligen startat bloggen Hälsa är mer än en siffra. En blogg som gör upp med myter om fetma, ideal och behandlar hälsa – oavsett vad man väger eller vilken storlek man drar. Jag gillar framförallt tankarna kring intuitivt ätande och jag blir otroligt inspirerad av den. En svenskspråkig blogg om fat acceptance är mycket, mycket efterlängtat. Läs!

Det finns flera anledningar till att jag är tacksam över att diskussioner kring träning och hälsa blir bredare. Dels ur aspekter som rör ideal och ätstörningar. Dels om att jag själv är träningsnörd sedan ett flertal år tillbaka. Jag har också tänkt mycket på den inledning som präglades mig under tonåren då man antingen var sportfåne eller helt anti. I mina indiekretsar av för mycket kaffe, cigg och ingen mat var träning haram. Fortfarande verkar somliga leva i den villfarelsen att man antingen är träningsmänniska, eller så är man det inte. Jag hör så många som påstår att träning verkar vara en livsstil, som helt enkelt inte är något för dem. Ingenting kunde vara mer fel. Våra kroppar är inte konstruerade för stillasittande, de mår inte bra av det. De mår, ur väldigt många aspekter, bättre av att röra på sig.

Jag fick nyligen ett mail från någon som undrade hur man kom igång med träning om man inte var någon träningsmänniska och tyckte att det mest verkade läskigt. Jag svarade såhär:

“Jag kommer inte riktigt ihåg när jag hittade träningsglädjen, det var ju ganska sent. Men det var förmodligen känslan av att det var något som jag unnade mig i vardagen. Mitt i alla prestationer och krav och saker man ska göra fick jag liksom en timme med bara mig själv och min kropp flera gånger i veckan. Det är det som håller kvar mig. Känslan av att nu gör jag något bara för mig själv och min kropp. Kroppen är inte min fiende som jag ska tvinga att göra något, den är heller inte något som bara går runt och håller uppe min hjärna. Jag och kroppen är ihop.

Det är en klyscha, men jag tror att alla kan hitta en träningsglädje. Jag blir dock hemskt ledsen när jag ser alla januariförsökare, efter nyårslöften, som köper ett dyrt gymkort och sen står de på en tråkig jävla trappmaskin en timme, pratar om att nu har de varit duktiga och går hem. FEL FEL FEL. Varför göra något som är så erbarmligt tråkigt bara för att vara duktig?

Jag tror att det avgörande är att sluta se träningen som en prestation eller något som gör en duktig. Eller att man “ska bli” en träningsmänniska. Istället tänka på allt man får: Bättre hållning, djupare andning, djupare sömn, mer stresstolerans, mindre skavont av datorsittande och allt möjligt dåligt man utsätter kroppen för och inte minst känslan av att bara få umgås med sin kropp några timmar och skita i allt annat. Och också att det bara är man själv som bestämmer hur träningen ska se ut. Skit i gymhunkar som stönar i bänkpressen eller folk som kutar skitfort, blunda för aerobicskoreografimästare och folk med matchande träningskläder. De har sin träning, du har din. De har sin kropp, du har din. Du är inte där för att vara som dem, för att bli som dem. Du är där för att ta hand om dig själv, utifrån dig och dina förutsättningar.

När det kommer till löpning, som jag började med för något halvår sen, var den tanken helt avgörande. Jag har hatat löpning i hela mitt liv, men alltid drömt om att bli en människa som tar löprundor och hurtar förbi i snabbt tempo. Jag ville bli en löpmänniska, helt enkelt. Och varenda gång jag försökt har jag flåsat och halvgått i fem kilometer, fått skavsår och håll och hatat mig själv för att jag är så jävla dålig på löpning.

Men tillslut sket jag i det. Jag drömde om att lunka på, få upp pulsen lite, springa i min takt och vara alldeles ensam med tankar och musik i frisk luft. Det kändes som ett sätt för mig att få vara helt för mig själv och få ut stress ur kroppen. Så jag springer i urfula kläder, gamla joggingskor och är för det mesta usel. Verkligen pinsamt usel. Men jag älskar det. Oavsett om jag måste gå en bit eller om jag har en bra dag då jag märker framsteg och bara lyckospringer på endorfiner, så är det så jävla värt. Jag är ingen löparmänniska, men det skiter jag i för jag springer ändå.”

Jag tror att det är så man måste tänka. Skit i om du inte är en träningsmänniska. Träna ändå.

Skönhet är kul, det är könsnormer som inte är det

När man är genusskribent och feminist, som dessutom debatterar och föreläser i ämnen som ideal och kropp, händer det med jämna mellanrum att man tillfrågas om att debattera kring skönhetspress och ideal. Inget fel med det, det gör jag ofta gärna.
Problemet är istället att det ofta, när frågorna ska debatteras, ska ställas mot något annat. Inte sällan en kvinna som uppfattas som icke-feminist och som följer ett gängse skönhetsideal.
När SVT för några veckor sedan ville att jag skulle ställa upp i Debatt och diskutera skönhetsoperationer tackade jag nej. Jag visste hur det skulle bli, visste vilken polemik som skulle uppstå. För att debattprogram och liknande ska slippa gå på den niten igen vill jag här klargöra vad som gäller:
Jag kommer aldrig att diskutera ett ämne utifrån en annan människas enskilda och fria val. Jag kommer aldrig någonsin att moralisera och fördöma en enskild persons val rörande utseende. Framförallt inte en annan kvinna. Det är exakt den sortens bra och dålig kvinna-feminism som jag trodde att vi hade lämnat bakom oss. Jag tänker inte bidra till att den återuppstår. Ni kommer aldrig att se mig sitta i en studio och diskutera MOT exempelvis Linda Rosing.

Jag kommer heller aldrig att representera en feminism som förespråkar naturlighet. What the fuck är naturligt? Jag älskar smink, kläder, snygga människor och jag tycker att det är helt upp till den enskilda individen om man vill modifiera sitt utseende och i vilken utsträckning. Vill man operera sig – go for it. Det är snarare att många modifierar sig för att anpassa sig till ett rådande ideal och en norm som är det problematiska. Men att fördöma dem som gör det är bara kontraproduktivt, bättre då att visa på andra möjligheter.

Utseende och skönhet är råkul. Jag tycker att det är lika roligt att klä mig i preppy klänning och läppglans som det är att ha skjorta, hängslen, tweedbyxor och backslick på mitt korta hår. Ingenting av det jag representerar är naturligt eller genetiskt. Däremot älskar jag att leka med roller, att vara skitsöt, vara affärssnygg, vara kortkort-slampig eller vara maktmans-klädd. Sotade ögon, bakåtkammat hår, framhävda bröst eller ingen BH alls. Allt är lika roligt. Jag är snygg i allt.
Jag älskar också att märka hur jag och mitt kroppspråk förändras, beroende på vilken stil som jag väljer. Jag har ett annat sätt att föra mig i högklackade skor och kortkort, än vad jag har när jag har skjorta, stilrena byxor och hängslen på mig. De utstrålar båda någon slags makt, men på olika sätt. Femmepower och klassisk manlighet är båda lika roliga att utforska.
För mig handlar inte skönhet om kön. Jag är inte ute efter att framhäva någon slags naturlig kvinnlighet, eftersom jag inte anser mig besitta någon. Lika lite är jag ute efter att eftersträva någon form av ideal. Men skönhet, olika stilar och olika former av ideal är ett sätt att upptäcka och iscensätta kön. Det är, för att använda Judith Butlers begrepp, en form av performance.
Hade jag befunnit mig mer i sådana sammanhang hade jag förmodligen testat på dragking. Nu nöjer jag mig mellan att pendla mellan superfemme och man. Båda känns helt rätt. Båda är en del av mig.

Ovanstående är typexempel på hur modifierandet och förstärkandet av utseende och skönhet inte bara är kul, utan också spännande och hur det inte alls behöver kopplas till kön eller ideal.
Om man inte tror på en naturlig grund finns det också stora möjligheter att utforska alternativen. Därför är det så tråkigt att skönhet och mode i mångt och mycket är baserat på konformitet och inte vågar ta ut svängarna. Likaså är det oerhört tråkigt att det fortfarande är en kvinnofråga, som framförallt handlar om att kvinnor ska sluta objektifiera sig och sminka sig alternativt försvara varför de gör det.

Jag är helt ointresserad av varför jag sminkar mig, varför jag rakar benen eller varför Linda Rosing har opererat sig. Jag är mer intresserad av varför män inte gör detsamma. Förvisso har marknaden för manliga skönhetsprodukter vuxit och det har blivit bättre, men det går fortfarande för långtsamt. Fortfarande går det extremt många sunkiga män med dålig hy, mjäll, ingen parfym och fula kläder på en snygg tjej. Fortfarande finns det väldigt många män som uppfattar allt som har med skönhet att göra som en tjejgrej, köper schampoo på storpack på Konsum, har en Axe deo som de fick av morsan i julklapp och är nöjda så.
Fuck that. Jag vill se fler män som vågar vara snygga, bry sig om sitt utseende och börjar leka med skönhetsnormer. Män som rakar sig under armarna är hur hett som helst. En bra eyeliner och underlagskräm kan göra underverk för ett trött mansansikte. Och när får man egentligen se män i kjol på samma villkor som kvinnor i byxor?
Maskulinitet och skönhetsexperimenterande är fortfarande inte förenliga. När manlig skönhet ska markeras och marknadsföras handlar det om att visa upp mäktiga powertools som en rakhyvel som går blixtsnabbt och är skitavancerad eller en dagkräm som utstår påfrestande utmaningar. Manligheten ska inte undermineras, utan förstärkas, genom de få skönhetsprodukter som är godkända att använda.
Därför måste män själva gå i frontlinjen och visa vad de vill ha. Jag vill ha fler pojkvänner som jag delar skönhetsprodukter med och som jag slåss om den sista ansiktsmaskförpackningen med i badrummet. Jag vill gå på skönhetshopping och stilsurfa modebloggar med mina killkompisar. Jag vill låna mascara av min brorsa och prata hårinpackningar med min pappa.

Skönhet och snygghet är skitroligt. Det är ideal och könåtskillnad som inte är det. Jag tror inte att vi uppnår särskilt mycket genom att fortsätta framhäva naturliga tjejer och snacka om hur mycket man får eller inte får lägga tid och pengar på sitt utseende. Jag vill ha fler inspirerande människor som vågar blanda stilar och vara snygga på sina villkor istället. Jag vill ha fler män med rakade armhålor och ben, med mascaramålade ögonfransar och mjuk ansiktskrämshy.
Det vore ett mycket större steg för jämställdheten än att fortsätta hata på Linda Rosing och låta ideal vara ett feministiskt hora/madonna-battle.

Uppföljning

Okej. Jag ska besvara en del av den kritik som har uppstått kring föregående inlägg, men jag kommer inte att gå in på detaljnivå och bemöta alla motargument. Känner man sig åsidosatt i sin kritik går det bra att fortsätta kommentera, så fortsätter vi att diskutera i kommentarsfältet (det gäller såklart även dig Lisa, eftersom jag inte kommer att gå in på din motargumentation särskilt mycket heller).

Det är mest några saker som jag vill klargöra.
I Eric Roséns analys av min och Lisas diskussion och även i en av kommentarerna hänvisar båda till kvällstidningsformatet. 2000 tecken och en bred läsarkrets kräver sina generaliseringar, förenklar och ihopblandningar. Det är snarare formatets fel än Lisa Magnussons, menar Rosén.
Jag skulle lätt kunna dissekera sönder min debattartikel i Aftonbladet från i höstas (generaliserande, heteronormativ, you name it), på samma sätt som jag plockat isär Lisa Magnussons text. Kvällstidningsformatet kräver någonting annat av en skribent än ett blogginlägg och jag vet att Lisa Magnusson behärskar fördjupning också. Men innebär det att man ska låta bli att kritisera och ge ordentlig motargumentation, bara för att det är en kvällstidningstext? Innebär det att man får blanda ihop saker och bunta ihop företeelser hursomhelst med hänvisning till få tecken tillgodo?
Det här hör naturligtvis samman med att Rosén, såväl som kommenteraren Jack, menar att jag ”totalsågar” och ”totaldissar” Lisa Magnussons text. Det är sant att jag inte är lika nyanserad som vanligt, fine, men jag ser det snarare som att jag i bloggformatet har möjlighet att sväva ut på 10 000 tecken (Lisa Magnussons räkning) i min kritik och mina tankar.
Det här är snarare ett sätt att fortsätta diskussionen, utifrån de trådar som Magnusson slängt ut i det trånga format hon har haft att röra sig inom.
Hade jag bara tyckt att texten var råkass hade jag inte bloggat om den. Nu tycker jag att den är så viktig att den förtjänar en längre fördjupning, eftersom hennes krönikeformat inte tillåter det. Man kritiserar en text för att man bryr sig om den, som det brukar heta på skrivarkursspråket.

Sedan tycker jag att det är tråkigt att Rosén väljer att göra någon slags åtskillnad mellan mig och Lisa Magnusson utifrån intellektuell/akademisk ansats. The blogging humaniora-feminist hade inte så mycket med kritiken att göra. Vilket för oss tillbaka till diskussionen kring att jag totaldissar texten. Att jag låter mer raljant, mer förbannad och mer dissande än vanligt handlar om att jag valt att följa samma ton som Lisa i hennes text. När hon skriver om ”dumma subbor som inte fattat ett skit” väljer jag att bemöta det med ungefär samma språklig tongång.

Slutligen handlar det om att jag är lika trött som Lisa Magnusson. Hon är trött på fina flickan-mentaliteten inom feminismen och Tuva Novotny blir hennes ansats till att ventilera det. Själv har jag blivit rejält jävla trött på det ständiga sammanblandandet av kritik mot strukturer och moralism. Det som kunde ha varit en utveckling av 90-talets, i mångt och mycket, missriktade kritik av ideal, porr och sexualisering, har istället blivit en backlash.
År 2009 är alla feminister så fucking liberala att minsta ansats till att påstå att det överhuvudtaget finns en negativ sexualisering eller idealbilder av kvinnor och män får folk att skrika moralism och Flicka-projektet innan man ens har hunnit avsluta sitt resonemang.
Jag förstår inte var Lisa Magnusson hittar alla de där sexualmoraliserande feministerna som ser ner på henne för att hon sminkar sig på ett visst sätt. Jag vill absolut inte tillbaka till 90-talets missriktade kritik mot sexualiseringen i media, med kritik på individnivå, som också Novotny tyvärr sysslar med.
Men jag är så förbannat trött på att så länge man hänvisar till liberalism och individens frihet behöver man inte ta något ansvar för att se samhällsstrukturer överhuvudtaget. Jag är trött på att man kan hänvisa till att alla vill bli sexobjekt och påstå att det inte är en form av moralism. Oavsett om det handlar om vurmandet för sexobjektifiering, knullblickar, porr eller prostitution behöver man inte alls ta i ordet moral. Moralism tillskrivs bara de som på något sätt försöker förmedla en kritik mot detta.
Precis som Gabriel skriver i kommentarerna: Man behöver inte vara antingen. Det finns en värld bortom Göran Hägglund och Blogge och den är inte så liten heller.

Men mest av allt säger Christina det bäst av alla. Det här är det som jag borde ha skrivit om jag inte närkritiserat krönikan istället.

ps. Jag gillar dig som fan också, Eric.

När ska folk inse skillnaden mellan sexuell och sexuellt objekt?

Ja och med folk menar jag just idag Lisa Magnusson, samt Blogge och Bitchslap Barbie som båda menar att hon är helt rätt ute.
Själv har jag redan min absoluta poäng med min kritik mot krönikan väl formulerad genom Niklas. Men det finns väldigt mycket annat att rota i i den här Lisa Magnusson-texten och efter att ha funderat några timmar har jag kommit fram till att vi kör en direktreplik. Argumentation på plats i texten. Vi kan kalla det att göra en Gustav. Mina invändningar finns fetmarkerade.
Here it goes:

I Den Där Andra Tidningen läste jag häromdagen om skådespelerskan Tuva Novotny. Hon “har gjort sig känd för att aldrig vilja prata om sitt privatliv”, får man veta, och varje gång hon skall intervjuas skickar hon i förväg ut “sitt manifest mot skönhetshetsen i branschen” där hon förvarnar om att hon inte vill ha mer smink än normalt och att hon bara tänker ha på sig kläder som hon skulle kunna tänka sig att använda privat. Hon säger att hon ser det som sitt ansvar gentemot de unga flickorna av idag.

Hahaha! Det här är sjävklart stor humor. Men samtidigt är det ju lite tragiskt. För varför tror Tuva Novotny att hon måste vara en god förebild för unga flickor? Kanske av samma anledning som du borde se din roll som förebild? Alla offentliga personer har, oavsett de vill det eller ej och oavsett de tillskriver sig den rollen eller inte, en förebildsposition för andra människor. Folk vet vem man är, vad man skriver och vad man tycker. Jag tycker inte att man bör kalla sig förebild, men man ska vara medveten om den genomslagskraft och inflytande som man faktiskt har som offentlig person.
Och varför tror hon att en god kvinnlig förebild är lika med en hemsminkad brud i tråkiga vardagskläder? Hennes poäng är ganska enkel och den tror jag inte att du heller missar: Faktumet är att män i tidning efter tidning blir fokuserade på som subjekt. De poserar ofta i sina ”tråkiga vardagskläder” och hemsmink har de väl knappast. Tuva Novotny vill helt enkelt att fokus ska ligga på hennes som skådespelerska, det hon faktiskt gör. Hon kan ses som en förebild utifrån att hon väljer att ifrågasätta sättet att skildra män och kvinnor på bild i tidningar.
Det är väl lätt för någon Tuva Novotny att vara naturligt snygg, men alla har inte den turen.
Eh, men vänta här nu? Så om man är naturligt snygg kan man få vara hemsminkad och tråkigt klädd? Vad fan är naturligt snygg? Vem bestämmer det? Nu är det ju du som bestämmer att Tuva Novotny är ”naturligt snygg” och att det finns unga tjejer som inte är det. Vad sänder det för signaler? Och om jag inte minns fel så uttryckte du i en krönika för inte alltför längesedan att vi skulle sluta fokusera på de snygga tjejerna och släppa hela ful/snygg-tjej diskussionen. Det här sänder ju exakt motsatta signaler.
Så vem är hon att bestämma hur vi andra skall sminka oss? Ergo: Snygga tjejer (som du bedömer som naturligt snygga) får inte ha en åsikt om ideal och objektifiering? Är det några som verkligen bör ge sig in i den debatten är det väl de som enligt media, bland annat du, anses som snygga.
Jag blir så förbannad på att flickor på förhands döms ut att vara veka små våp som behöver nån jävla korkad, ogenomtänkt natuuurlig skådespelerska som förebild. Men det är ju ändå inte det hon gör. Det enda Tuva Novotny försöker åstadkomma är att skapa en motbild, ett annat sätt att skildra kvinnor på bild. Ett sätt som inte bara unga tjejer utan fucking ALLA behöver.
Och jag blir förbannad på den där feminismen som säger att BRA KVINNOR kniper ihop benen och är duktiga kristdemokrater. Det är här du börjar blanda ihop saker och ting på riktigt. VAR kommer kristdemokraterna in i bilden? Kan man inte knulla runt utan att vilja bli objektifierad? MY GOD, skilj på sexuell och sexuellt objekt. Ja, man kan vara hur sexuell man vill, men Tuva Novotny vill inte bli ett sexuellt objekt på bild. Den där feminismen du skriver om har ingenting med det här att göra.
De poserar verkligen inte sexigt på tidningsfoton. Eller, in the words of Tuva Novotny:
Det är märkligt att man så ofta ser intelligenta, begåvade kvinnor som står där. Sedan försvarar de sig med att de ‘inte tog av nåt’, men de har ändå plutmunnen och den sugande blicken. What the fuck, varför gör de så?”
Ja, varför använder sig kvinnor av plutmunnen och den sugande blicken? Vad tror du, Tuva? Är det kanske för att de, hemska tanke, vill bli åtrådda? Nej, troligen för att de vet att de säljer. För att vi lever i ett samhälle där kvinnor i högre grad betraktas som objekt än män och där kvinnor, oavsett intervjusyfte och position, använder sig av plutmunnen och den sugande blicken för att det hör till. Notera att jag varit inne på det här ämnet förut och att jag inte har någonting emot att anspela på sex, men att det handlar om hur man gör det. Se detta inlägg för vidare utläggning. Inte så konstigt i såna fall. Alla vill väl vara sexobjekt. 1. Nej tack, jag känner mig inte särskilt sugen på det. Åtminstone inte om det inte sker på mina villkor. Däremot vill jag gärna vara kåt och sexuell. That I like. 2. På samma sätt som Tuva formulerar en retorik med en underliggande förebildstanke om att tjejer inte bör bli betraktade som sexobjekt gör du nu exakt samma sak när du förutsätter att ”alla vill väl vara sexobjekt”.
Jag är less på att man jämt och ständigt skall behöva försvara sitt sätt att sminka sig för dumma subbor som inte fattat ett skit Men vilka är dessa? Jag har aldrig någonsin blivit ifrågasatt för min starka sminkning, mina kortkorta kjolar eller blivit ansedd som mindre feminist för det. De enda som någonsin ifrågasatt hur jag kan kalla mig feminist och och vara feministiskt engagerad och ändå sminka mig med rött läppstift och raka benen är män. Det enda du gör just nu är att spä på myten om fula, bittra feminister. Jag trodde vi hade släppt den och gått vidare.
att så kallade feminister tar sig rätten att döma ut kvinnor som dåliga för att de gör kåtminen Jag kan hålla med om att Tuva Novotny felriktar sin kritik och börjar basha andra kvinnor, men det får stå för henne. Dra inte in vaga begrepp som ”så kallade feminister” utan att ha fog för det.
Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att vaginan är en liten gottepåse som inte skall bjudas ut till första bästa helt billigt utan sparas till någon man verkligen tycker om. Men vad har fittan med det här att göra? Eller sex överhuvudtaget? Det Tuva pratar om är sexuell objektifiering. Det du säger här är ju snarare att gör du inte kåtminen och visar upp dig som sexuellt objekt kommer du inte att få ligga. Som om man inte kan springa runt i hoodtröja och hemsminkning och vara hur sexuell som helst. Och jag är less på att ännu en generation flickor lär sig att man måste vifta med ögonfransarna, göra kåtminer och vara råsminkade för att anses attraktiva och liggbara.
Och om man inte fattat att fitta är fel och fult så får man lära sig det i pedagogiska projekt i tjejtidningar eller statlig regi, det är DU ÄR INTE ALLS TJOCK, fast eh, ta inte den korta kjolen, va, och sedan får man göra sin egen brosch för att visa att man tycker om sig själv och är helt okej som man är. Meeen vänta nu här. Det händer lite för mycket i det här stycket. Hur kan du bunta ihop tjejtidningar och ”statlig regi”? Det är väl knappast någon newsflash att tjejtidningar inte har så jävla bra förebildsideal för unga tjejer. Men deras dubbelmoral har väl ändå ingenting med Tuva Novotny att göra.
Och angående ”statlig regi” förmodar jag att det är Flicka-projektet som du åsyftar eftersom det är det mest rikstäckande kampanjandet angående sexualisering av unga tjejer som funnits. Och pleeease, kan inte någon som ska kritisera statlig feminism ta upp ett annat exempel någon jävla gång. Det var en skitdålig kampanj, ett fiasko, vi har ältat det i fem års tid nu och alla är överens. Konsekvensen har uppenbarligen blivit att ingen längre ens vill ta i de här frågorna eftersom det är ett sånt öppet mål att kritisera.
Jag är också kritisk till kampanjen eller alla statliga kampanjer som skapas över huvudet på målgruppen, det vill säga unga tjejer, men det som var utgångspunkten för den här krönikan hade ju ingenting med det att göra. Det handlade om en enskild individs initiativ, hon har ingenting med tjejtidningar och staten att göra som du här väldigt slarvigt har buntat ihop.
Jag vill ha fler horor! Jag längtar efter en glad småtrind eller heltjock kändisbrud med asmycket smink, en som har plutmun och sugande blick och en snygging i varje hand. Och när tidningarna skriver att hon har fula kläder och celluliter och att hon ser ut som en hora så ler hon bara och dansar vidare. Jag med! Jag längtar också efter henne! Men jag ser inte att hon skulle vara ett sexuellt objekt, hon skulle vara sexuell. Återigen: Det är en skillnad. Hon skulle vara det på sina villkor. Tuva Novotny vill bli fotograferad utifrån sina. Det är väl inte så jävla konstigt?
En enda sån är allt jag begär. Tyvärr finns inte någon sådan förebild att tillgå. Istället har vi Tuva Novotny, som hyllas som hjältinna av läsarna för att hon säger nej till att se ut som hon är sugen på att ligga. Men om man inte är sugen på att ligga kanske man inte ser någon poäng med att se ut som att man är sugen på att ligga, mer än att tillfredsställa ett objektifierande ideal och somliga läsare. Tuva Novotny kanske inte är så sugen på att ligga när hon pratar om sitt yrke, precis som jag sällan känner mig sugen på att ligga när jag sitter på mitt jobb. Poängen är att själv få bestämma när man ska få se ut som man är sugen på att ligga, vafan. Micke Persbrandt är kanske inte heller sugen på att ligga när han blir intervjuad, men han slipper se kåt ut eftersom han är man.
Vad är det här, 1700-talet, eller? Ja uppenbarligen, eftersom sexuella kvinnor fortfarande buntas ihop med sexuellt objektifierade kvinnor.
Det är så jävla ofräscht. Den här krönikan var jävligt ofräsch, ärligt talat.

Fortsatta hänvisningar

En anonym kommentar i förra inlägget undrade vad som händer med underdogsen när de blivit overdogs med en underdogidentitet, har de inte tendenser till att bli elaka då? Vilket, som det också påpekades, har skrivits om både på den här bloggen, hos Julia och hos Fredrik.
Sedan läser jag det här från Charlie’s view och reagerar över följande:
Helst skulle man behandla killar illa, spela svåråtkomlig, vara lynnig och neurotisk. Vilja bli skådis eller konstnär, käka vegetariskt och ha jättesmal musiksmak. Det snackas så mycket om att tjejer vill ha bad boys. Jag lovar det finns ett bad-girls fenomen också. Killar som trånar efter brudar som är otrevliga, sura och väldigt high maintenance. Det där spelet fattade jag heller aldrig.
Och jo, jag säger word as fuck, det finns föga könsskillnad där, och håller fast vid min teori om att det ofta är dem som idag uppfattas som “bad boys/girls” som är de som fick hångla minst i högstadiet.

Sedan skriver Tanja väldigt bra om huruvida man ska fortsätta att diskutera utseende/vikt, utifrån LouiseP och Sanna Raymans inlägg i frågan. Hon sätter som vanligt huvudet på den där spiken, exakt där den ska sitta.

Boven i det feministiska dramat kallas skuld och skam

Jo, jag var alltså också en av de kvinnorna som läste Boven i mitt drama kallas kärlek på tåget.
Det som fastnat i mig när jag klev av på Centralstationen i Göteborg var framförallt nedtecknandet av den personliga skulden, dubbellivet och fasaderna. Hur Unni Drougge åkte runt och föreläste om mäns våld mot kvinnor, destruktiva relationer och varför starka kvinnor faller för misogyner, samtidigt som hon gått ur askan in i elden och levde i ett fullständigt kontrollerat misshandelsförhållande där hon bit för bit bröts ner.

När jag kommer hem läser jag Tanjas vidare bloggande om mat- och kropproblematik och om skammen kring det: Jag skämdes så in i helvete över att jag tyckte jag var tjock. Över att jag stod framför spegeln och drog in och klämde och allt vad jag nu kunde tänkas göra. Jag mådde dåligt över att jag bara fick mer och mer hull på benen, men det var ingenting jämfört med hur dåligt jag mådde över att jag mådde dåligt över ett så brudigt problem. Dubbelbestraffning – ja tack! Det var inte en kamp mellan en ängel och en demon på var sin axel, det var två demoner – och till råga på allt två rätt så futtiga sådana för inte fick jag en “riktig” ätstörning heller.

Jag tänker på när jag var engagerad i Kvinnojouren och satt i långa samtal om anorexia och samhällets ansvar, för att sedan springa till gymmet och springa på löpbandet tills jag nästan svimmade. Eller hur jag i höstas peppade massor av unga ätstörningstjejer via mail, samtidigt som jag själv varje måndag la upp egna strukturer kring hur jag skulle kunna gå ner i vikt.
Hur jag för ett tag sedan förskönade en tveksam övergreppshistoria till att bara vara ett kasst one night stand, för att jag ville skydda killen då det var bekanta till honom som jag satt och pratade med. Trots att jag lovat mig själv att aldrig hålla käften eller skydda någon när det gäller sådant och trots att jag samtidigt peppat andra att prata om det, det måste ut i ljuset, vi får inte vara tysta!
Hur jag gång på gång skrivit till andra i deras bloggar, sagt till ett otal vänner och skrivit själv om att aldrig ta skit, inte låta någon trampa på en, inte lägga energi på dåliga relationer och definitivt inte låta sig utnyttjas, samtidigt som jag själv befunnit mig i relationer som vem som helst hade suckat åt och sagt åt mig att ta mig ur för att det bröt ner mig.
Om jag ansett att det gjorde mig till en dålig idealist och feminist? Ja, som fan. Klart jag hållit tyst om sådant.

Jag har funderat och skrivit en hel del kring autencitetanspråk och personlig erfarenhet de senaste månaderna. Vilken funktion autenciteten fyller och hur viktig erfarenheten egentligen är. Imorgon ska min uppsats kring performativ biografism bli opponerad på, på Institutionen för idéhistoria. Den uppsats som handlar om Elin Wägners Pennskaftet, Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken och Maria Svelands Bitterfittan och hur alla tre författare använder sig av sig själva och sin biografiska historia för att skapa en feministisk diskurs. Jag kommer säkert att återkomma till den här på bloggen, jag tror att den blev bra.
Men när jag läser Unni Drougge och Tanja, alla andra bra och utlämnande texter och bloggar hittar jag kanske en ledtråd till det biografiska och erfarenhetsbaserades viktiga roll.
Den personliga historien berättar, i bästa fall, någonting bortom idealism och yta. Den tillkännager och blottar skammen på ett sådant sätt att vi kan börja rota i de där eviga följeslagarna skam och skuld och skapa en gemensam diskurs av igenkännande och stöttande.
I bästa fall.
I bästa fall finns det en autencitet som går bortom att berätta en historia som lämnar ut andra, utan som också lämnar ut vår mänsklighet och berättar om de där eviga skarvarna mellan våra ideal och vår politiska fernissa och skammen över när vi misslyckas med att vara de som vi vill vara. När det autentiska istället visar upp det fula, skavande och mänskliga är då det blir på riktigt intressant och viktigt. Idealen kommer aldrig att kunna bli på riktigt om vi inte först vågar peta i alla de variga sår som uppstått när vi slitits isär för att bibehålla dem och samtidigt inte riktigt lyckats leva upp till dem.