I feel real like a man like a woman like a woman like a man

Jag fyller i ett formulär via Internet. Vid frågan om kön stannar jag till. Man eller kvinna? Jag lämnar den blank och försöker gå vidare till nästa sida. Markören står still. Rödmarkerat felmeddelande: Var god uppge kön.

I hela mitt liv, från första andetaget, har mitt kön varit specificerat och befäst. Varje dag förväntas jag bekräfta det. Både genom bokstavliga handlingar, såsom att svara ”man” eller ”kvinna” i allt ifrån kundundersökningar, formulär, beställningar och presentationer. Dessutom genom medvetna handlingar, såsom könsmarkerande kläder och smink. Mest av allt i omedvetna handlingar, där jag bekräftar min könstillhörighet som kvinna.

Var god uppge kön. Jag lyder.

Från att jag som femåring stod bredbent framför toalettstolen och grät för att jag inte kunde kissa stående som pojkar, till klaustrofobiska känslor hos barnmorskor i samtal om preventivmedel och menstruation har jag försökt lämna blankt, försökt hitta en annan väg att gå vidare i formuläret ändå.

Var god uppge kön. Det blinkar ändå bara rött när jag gör det.

Jag har fitta, bröst, mens. Jag har erfarenheter som knyter mig samman i något slags löst kvinnokollektiv. Jag betraktas både sexuellt och intellektuellt som kvinna och jag har en mängd erfarenheter av att som kvinna också bli marginaliserad och utsatt. Jag sminkar mig, bär kortkort och spetstrosor. Jag uppger kön, varsågod.

Men ändå vill jag så förtvivlat lämna blankt.

Jag har raka höfter, styrketräningsmuskler och fjun på hakan. Jag har erfarenheter som skulle kunna knyta mig samman med en rad män. Jag skulle föredra att betraktas både sexuellt och intellektuellt som människa och jag har en mängd andra erfarenheter, utanför en position som kvinna, av att blir marginaliserad och utsatt. Jag klär mig i skjorta, hängslen, byxor och känner ganska ofta suget av att stoppa in en strumpa i byxans skrev, backslicka det korta håret, få gå så långt som jag känner i all min längtan efter att få vara man.

Var god uppge kön. Kan man få båda? Kan man få allt?

Kalla det en narcissistisk hunger, kalla det vad ni vill, men jag vill vara allt och jag känner mig instängd och tillskuren i någonting annat. Jag har ingen längtan efter att byta kön, jag vill inte vara ett kön.

Var god uppge kön. Jag vill inte uppge något av dem, men jag älskar dem båda. Det är just därför som jag inte vill uppge ett av dem.

Jag känner mig kränkt ibland. Jag vet, ordet är överanvänt, ni kommer att skratta nu, men det händer att jag känner mig kränkt när människor tar för givet att jag vill definiera mig som kvinna. Ingen har någonsin i hela mitt liv ställt frågan om vilken könsidentitet jag har eller vill ha. Många skrattar åt mig när jag anser att det är väsentligt. För mig är det väsentligt. Jag är varken transsexuell eller intersexuell, men ändå känner jag mig kränkt när mitt behov av att slippa definiera mig som ett kön är någonting som det kan skojas om i kräkkastader mot queerfeminism, hån mot postmodernistiska tankegångar eller skrattande åt begreppet ”hen”.

Var god uppge kön. Var inte så förbannat bråkig nu, du ser ju att hela världen består av män och kvinnor.

Jag är helt på det klara med att en avkönad värld är en utopi. Jag vet också att det är omöjligt att leva utan att positionera sig som ett specifikt kön. Jag återupprepar ständigt era förväntningar på mig att vara kvinna. Jag har lärt mig att sittkissa utan bittra tårar, jag tar mina p-piller och tackar för mig, jag fyller i era förbannade formulär om ni ber mig.

Jag begär inte av er att ni inte ska definiera mig som kvinna eller omformulera er vokabulär av han och hon för mig eller någon annan. Jag vill bara ha ett alternativ.

Var god uppge kön. ”Hen” är mitt svar.

Jag använder det inte själv i vardagstal eller i mina texter. Jag tror heller inte att Lisa Magnusson behöver oroa sig över att det ska få ett särskilt stort genomslag. Personligen och rent språkligt anser jag att det stör i texten när man är ovan. Däremot är det ett viktigt alternativ. Det är ett pronomen att vila i, för alla oss som på något sätt känner att könsbundna pronomen skaver någonstans. Det är en frist där det inte begärs mer av oss än att vi är någon slags människa. Så enkla saker har faktiskt betydelse. Ett extra pronomen, som inte utgör någon större språkomvandlingsprocess mer än att det ger en extra valmöjlighet i beskrivningen av andra människor. Ett ”annat” i enkla formulär så att man kan gå vidare utan att placera sig i en roll. För mig betyder det en hel del, för somliga ännu mer. För fler människor, än vad många tror, är det viktigt.

Var god uppge kön. Det spelar roll, säger ni och rödmarkerar tills jag svarat på frågan. Jag tar mitt ”hen”, min roll som människa, stänger ner formuläret och går vidare på egen hand.

Bibruden är den nya schlagerbögen

Det fanns en tid då det inte var så enkelt, men heller inte så komplext, som nu.
Det fanns en tid då jag gömde, skämdes och dolde och en ännu längre tid av rätten till att vara mig själv bland glåpord, klotter på mitt skåp och snack bakom min rygg.
Det fanns en tid då jag kysste min första flickvän, min första seriösa relation, framför människor i småstaden bara för att visa, för att brinna, för att våga. Det fanns en tid då jag bar RFSL:s T-shirt med ”humla” skrivet på för att jag var så jävla förbannad och så oerhört mån om att visa att det var på allvar.
Det fanns en tid då min sexuella orientering var en identitet och den identiteten var blodigt allvar, politik och kamp.

Det var tio år sedan nu.
Sedan dess har min sexuella orientering fragmenterats, blivit mer komplex och inte minst kontextualiserats och i och med detta på samma gång blivit mindre politiserad och mindre baserad på motstånd mot normer, men också mer utsuddad i konturerna.
Det fanns väldigt mycket som jag inte alls var medveten om när jag som skitförbannad gymnasietjej krävde min rätt att gå med humlatröja och hångla med min flickvän. Som kravet på att en sexuell handling som inte följer den heterosexuella matrisen är en politisk handling. Eller att den binära polariseringen mellan hetero/homosexuell kräver att man tar ställning och väljer lag. Inte hade jag en aning om då hur HBT-rörelsen skulle vara minst lika homogen och normativ som den heterosexuella världen, utifrån sitt motstånd mot just denna. Inte hade jag en aning om att en HBT-rörelse baserad på identitetspolitiska ställningstaganden skulle ha problem med någon som jag.

Det är bara en av alla de saker som jag som naiv gymnasieteen inte var medveten om.
Kanske var det bra, för HBT-rörelsens mottagande av bisexuella tjejer kan få vem som helst att springa in i garderoben igen. Eller motsatt; hade jag inte haft pojkvän när jag flyttade till Göteborg och flera år framåt hade det förmodligen funnits en stor risk/chans att jag blivit upptagen i de snäva flatkretsar som jag nu aldrig blivit välkomnad in i. En värld av normer där jag hade blivit lesbisk för enkelhetens skull, för att passa in.

Den identitetspolitiska HBT-rörelsen älskar att krama sönder begrepp som queer. I praktiken är man fortfarande fast i de kategoriseringar som utgör den heterosexuella matrisen, där sexuell praktik bestämmer identitet och där en etikettering utgör vilken grund du har att föra din identitetspolitiska kamp på.
HBT-rörelsen säger sig vara emot de dikotomier som heteronormen vilar på, där heterosexuell blir normen i en hierarkisk relation till andra tänkbara sexualiteter. Samtidigt, genom sin tydligt identitetspolitiska inriktning, understödjer man själva de binära oppositioner som grundlägger dikotomin.

Den bisexuella praktiken befinner sig mittemellan. Den står mitt i dikotomier och binära par och opererar på egen hand. Jag skulle önska att det inte var bekymmersamt i en nutid där akademiska begrepp kring sexualiteters flytande former och en allt större acceptans av andra sexuella praktiker sker. Men att ligga med och älska människor av bägge kön är fortfarande någonting som både heterovärlden och framförallt HBT-världen har problem med.

För min egen del finns det väldigt lite kvar av den gymnasietjej som fick humanisthomo klottrat på sitt skåp och vars bästa vän fick frågor från klasskompisar om hon inte var rädd för att sova över hos mig ifall jag skulle börja tafsa på henne. Väldigt lite kvar av den gymnasieteen som märkte av just det motståndet som gjorde att en politisering och en identifiering av sexualiteten var nödvändig.
I en helt annan kontext, av storstad och queer, behövs varken en politisering eller identitetsbegrepp.

Här definieras motståndet och utanförskapet av helt andra saker. Som en HBT-rörelse som omöjligen kan fånga upp en komplexitet i människors sexuella praktiker utan istället normerar och kräver en identifiering.
Länge försökte jag spela för både lagen, mer än sexuellt sett. Jag ville gå på heteroklubbar, men HBT-möten. Vara sexualpolitiskt aktiv i frågor rörande både heterosexuella praktiker och HBT. Jag ville argumentera för queerteoretiska synsätt som en personlig, praktisk möjlighet eftersom det (trots att denna text är akademiskt sönderknullad) inte handlar om akademiska teorier för mig. Ett queert perspektiv där både kön och sexuell identitets relevans ifrågasätts är mitt sätt att leva, alltid varit mitt sätt att tänka.
Istället förvandlades jag till en förvirrad Kalle Anka-spelare som vilken förbundskapten som helst hade satt på bänken i samtliga matcher. Det är omöjligt att försöka få vara med i en lesbisk böghög (pun intended) för att i nästa sekund rusa över till andra sidan planen för att scora in en heteropoäng.

HBT-rörelsen är, liksom andra löst sammansatta kollektiv, baserad på hierarkier. I denna rörelse är den bisexuella kvinnan placerad längst ner. Genom en kultur, pornografi och populärkultur som exploaterat kvinnors homosexuella praktiker krävs det en annan form av identitetspolitik för kvinnor som vill ligga med kvinnor. Medan mäns identitetspolitiska motstånd baseras på marginalisering, hat och rädsla, handlar det i större utsträckning för kvinnor om att bevisa sin sexualitets ”äkthet”. Ja, vi ligger med brudar. Nej, vi gör det inte för att kåta upp män, för att vi egentligen vill ha kuk. Nej, vi vill inte sätta på varenda tjej som vi ser, nej vi vill inte nödvändigtvis ligga med alla våra tjejkompisar, nej vi tafsar inte på våra tjejkompisar i sömnen.
Lika mycket måste vi bevisa upp själva sexets legitimitet. I en fallocentrisk kultur där penetrationssexet är norm råder det fortfarande stor förvirring kring huruvida tjejer faktiskt kan ha sex på riktigt. Jag hörde häromveckan om en lesbisk tjej som idag, år 2009, på en förfest bland heterobrudar fått frågan ”hur tjejer egentligen gör när de har sex med varandra”.
Med detta som bakgrund är det alltså inte konstigt att det för kvinnor blir en stark fråga kring identitetspolitik. Det är så man bevisar såväl den sexuella läggningens äkta vara som legitimitet. Just därför blir också den kvinna som attraheras av, ligger med och förälskar sig i människor av båda könen så oerhört hotfull för den identitetspolitiken. Vi får vara med i det heterosexuella laget av överordning och kräver samtidigt en plats i underdoglaget av motstånd och kamp.

Det är inte bara för HBT-rörelsen som den bisexuella kvinnans mellanförskap hotar. När Hela Hustrun ifrågasätter varför alla bisexuella tjejer skaffar pojkvän utbryter en lång diskussion där kommentarerna bland annat låter såhär:
Bisexualitet existerar inte enligt mig. De som anser sig vara bi hyser sexuella känslor till samma kön men inte romatiskt emotionella känslor. Folk har svårt att skilja på passion och genuina romatiska känslor nu för tiden. Bara för att man kommer bra överrens med någon av samma kön och vill dra av dennes byxor betyder inte att man bör spendera resten av livet i ett romatiskt förhållande tillsammans. Det är antagligen svaret på frågan.

Hur avväpnar man något som hotar? Hur förstår man Den Andra i en heterosexuell kontext?
Antingen kommersialiserar man och det är redan gjort, eller så exotiserar man. Skapar en egen identitet för Den Andra att kliva i.

bell hooks skriver i sin essä Att äta den Andre – Begär och motstånd om hur imperialism opererar i vårt sexuella begär och skapar en sexuell kommersialisering av rasskillnad. Etnicitet blir en grund för ett begär som piffar upp den urvattnade vita kulturen.
Jag skulle vilja hävda att samma sak har skett med såväl manliga som kvinnliga sexuella identiteter som skiljer sig från den heterosexuella normen.
Bögen avväpnas och blir mindre hotfull när han är glad och lyssnar på schlager. Istället för att bli någonting som hotar såväl föreställningar om heterosexualitet och manlighet blir han istället ett exotiskt inslag, en upp-piffning av en heteronormativ kultur. Så länge han inte ifrågasätter normen utan befinner sig i periferin enligt den schematiska mall som normen delgett honom betraktas han inte som ett hot.
På samma sätt verkar begäret och normeringen kring den bisexuella kvinnan. Anyone heard of en sommarhit med Katy Perry? Exakt. Den bisexuella kvinnan är the spice on the side, den lagom hotfulla queerbruden som den heterosexuella kvinnan kan läppglanshångla med innan hon går hem med pojkvännen. Det är hon som kan förgylla förfesten med sitt prat om bröst och brudhångel och vara den lagom hotfulla flirtlockelsen för in-the-closet-tjejer.
Flatorna är så tråkiga. Flatorna vill snacka politik och bli tagna på allvar. Bibrudarna är istället, liksom schlagerbögarna, bara glada och kåta.

Vad är alternativet när man inte vill politisera sin läggning? När man inte är en del av en HBT-rörelse som kräver identitetspolitik och är längst ner i hierarkin i den queera kollektivismen? För att få någon form av identitet, för att göra sin sexuella orientering begriplig, tar man till den mall som finns.
Åh heterosamhället, som jag uppfyller alla era drömmar om den bisexuella tjejen. Och som jag älskar att göra det! Ta bara faktumet att min primära relation är med en man. Bara där har vi ju en perfekt grogrund för att avväpna mitt ifrågasättande av den heterosexuella normen och avfärda mig som en heterotjej med spice on the side-begär till andra tjejer.
Ta också faktumet att mitt begär i mångt och mycket, av mig själv, reducerats till ett skämtsamt prat om bröst och snygga tjejer på TV.
Eller att jag flirtar med straighta tjejer, in-the-closet-brudar och bara hänger på heteroställen och där flirtar med andra tjejer istället för att hålla mig till flatklubbar. Heterosamhället älskar mig när jag tröstar en tjejbekant, som återigen blivit sviken av en man, med att kyssa henne och berätta att jag velat ha henne i ett år och att hon är en av de vackraste kvinnorna som jag vet.
Heterosamhället älskar mig när jag hånglar upp mina tjejkompisar på fyllan, helt enkelt för att det är kul att hångla och jag har skitsnygga vänner.
Heterosamhället älskar mig när jag gång på gång besvarar flirtiga initiativ av straighta kvinnor och bekräftar och trånar efter dem.
Jag är det exotiska inslaget. Jag är de straighta brudarnas spice on the side. Jag är sexdrömmen som man funderar på att besanna innan man skaffar pojkvän igen och tänker att den där sexfantasin om en annan kvinna nog gör sig bäst i fantasin.
Jag älskar den rollen. Jag älskar mig själv i den rollen. Jag trivs bättre med att vara i centrum i en heterosexuell kontext än marginaliserad och bespottad i en HBT-kontext.

Men någonstans mitt i mina flickflirtar, straightinviter och kompishångel skaver det lite. För jag vet att jag har blivit exotiserad, avväpnad och motståndslös. I just den heterosexuella kontextens vurmande ligger också i själva verket motståndet. Ingen skulle få för sig att skriva någonting på mitt skåp, viska om mig i korridorer eller stirra på mig när jag hånglar. Heller behöver jag inte dölja min sexuella läggning eller vara nervös över hur den ska tas emot.
Men jag vet också att dessa premisser gäller så länge som jag spelar enligt just dessa spelregler. Och jag vet att exotiseringen och lockelsen i min sexuella läggning också är en form av maktutövande, om än så mycket subtilt än glåpord i en korridor och så oerhört mycket trevligare för såväl mitt ego som min sexuella orientering. Jag blir istället hög av min identitet, hög på bekräftelsekickar av att ha tilldelats den här rollen.

Men någonstans inom mig finns hon ju fortfarande. Hon med humla-tröjan som slogs för att bli accepterad och tagen på allvar. Hon som varken var glitter, flirtar eller straighta hångel på fyllan utan en knuten näve i jackfickan när människor bytte kö på Ica för att hon kysste en tjej öppet. Hon som faktiskt vill vara mer än den heterosexuella tjejens exotiska sexdröm, mer än en bekräftelsekälla när männen sviker, mer än en spännande tjejkompis som man kan vara grabbig och prata bröst med.
Hon som försöker hitta en plats mittemellan. Som kräver en plats mittemellan. Som älskar, knullar och attraheras av människor av båda könen och försöker göra sig själv begriplig just så.

Att vara ärlig är också att ljuga

Egentligen har jag svårt för Amanda Svensson av ren och skär och korkad bitterhet. Så ung och så begåvad och så framgångsrik. Just det där man får panik över när man snart inte längre räknas som ung, bara en smula begåvad och mindre framgångsrik.
Egentligen tycker jag att den här texten är ostrukturerad. Jag har upptäckt att kombinationen av sammanlagt fyra år på skrivarkurser och just nu även en kurs i journalistiskt skrivande gör att ens läsupplevelser lätt blir lite förstörda. Man sitter mest och tänker på hur man skulle vilja skriva om, vad som borde strykas och göras om så fort det är en text som man inte tycker är helt bra skriven.
Men mest av allt skriver Amanda Svensson ändock bra om någonting symptomatiskt för hela vågen av så kallad självutlämnande skrivande, om det så är Noréns dagböcker eller bloggar:
I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan.
Eller som Jonas Gardell skriver:
Jag är fullständigt öppen.
Att vara öppen är det effektivaste sättet att dölja sig.
Jag är fullständigt ärlig.
Ärlighet är trollkarlens lilla knyck med handen som får en att se åt fel håll.

Det är viktigt att komma ihåg att det som ryms i begreppen “naken”, “självutlämnande”, “öppen” och “ärlig” också är en form av identitetsbyggande. Lika förljugen och fylld av hemligheter och subjektiva sanningar som alla andra identiteter som vi visar upp för omvärlden. I en samtid då det självutlämnande rankas högre än det fiktiva är det också viktigt att komma ihåg vad som ofta driver det självutlämnande. Att bli synlig. Att bli identifierbar.
Den identitet som man skapar genom att vara “självutlämnande” är också lika mycket en skyddsmur för ens inre som någonting annat. Det bästa sättet att kunna dölja sig själv är att claima att man håller det real. På så vis kan ingen komma åt det som man faktiskt håller för sig själv och tar ens subjektiva, självfärgade sanning som just någon form av sanning.

Det dubbla förtrycket och rävsaxen lever än idag

Jag och Isobel simultanlänkar lite till samma artiklar just nu märker jag, men jag måste också tipsa om den här ledarkrönikan i Aftonbladet om medias fokus på varslen i de manligt dominerade sektorerna.
Arbetaren är en man, som Isobels överskrift till sin länkning lyder och det är alldeles uppenbart att arbetaren fortfarande har kuk och alltid haft kuk.

Jag sitter idag och skissar på slutuppsatsämne på kursen Kvinnliga tänkare och har grottat in mig i just arbetarrörelsens kvinnors konstanta position i en rävsax. Den maskulinitet och förtryckshierarki, där klass alltid sätts primärt över kön, som alltid präglat arbetarrörelsen och arbetarklassen pågår än idag. Det krävdes inte många aktiva gymnasieår i Ung Vänster för mig att förstå att det där maskulinitetsarvet fortfarande väger tungt över rörelsens axlar.
Jag kunde i början av 2000-talet fortfarande få höra argument såsom:
– Men egentligen är feminism onödigt, den dagen arbetarrevolutionen kommer alla kvinnor att bli fria automatiskt.
och
– Men jag tror att arbetarklassens män misshandlar sina kvinnor för att de är frustrerade över sin situation som förtryckta av kapitalet.
Jag har vänner som har berättat om hur de förgäves försökte få föreläsa om feminism och utbilda i feministiskt självförsvar i Ung Vänsters regi, utan att för den sakens skull behöva predika om klasskampen. Det manliga kollektivet sa emot och förslagen röstades gång på gång ner.
Notera också att det här var under Gudrun Schymans period som partiledare, det vill säga partiet hade en oerhört stark feministisk position utåt. Men inom partiet levde den unkna, gamla synen kvar.
På samma sätt satt Clara Zetkin i början av 1900-talet och fick grova utskällningar av Lenin för att hon hållit föredrag om förändrade äktenskapslagar och rätt till preventivmedel, när hon borde ägna sig åt klasskampen. För att inte tala om en av hennes partikvinnor i Tyskland som delat ut kommunistiska flygblad till prostituerade. Vad hade de med klasskamp att göra?
På samma sätt försökte Aleksandra Kollontaj förgäves ändra äktenskapslagar, Stalin ändrade dem sedan i en ännu mer konservativ riktning än de hade haft förr.

Men rävsaxen innebar inte också den inre kampen, i de egna leden, där männen avkrävde klasskampen som det primära målet och kvinnors rättigheter som det sekundära (och som skulle lösa sig av sig självt när revolutionen kom).
Det innebar också, som jag var inne på här, den konstanta striden mot de som i första hand refererades till som feminister, d.v.s. de liberala, medelklassens kvinnor, sufragetterna som hade råd och tid att ägna sig åt rent feministiska frågor rörande juridik, familj, utbildning och medborgarskap.

Med tiden har det ju svängt. Feminismen var sedan ganska nyligen patenterad av en vänsterrörelse och feminismen stämplades som primärt en vänsterfråga. Det fanns ett likhetstecken mellan feminist och vänsterröstande.
Uppbyggd av folkhemsrörelsen, en stark socialdemokrati, kvinnliga författare som har skrivit om och utifrån arbetarklassen och 70-talets andravågen-feminism har feminism och arbetarrörelse på pappret närmat sig varandra. Synonymen var minst lika stark under 90-talet, men frågan är vad som skett utanför pappret?
Och idag när feministiska teorier alltmer kommit att handla om postmodernistisk kritik mot en identitetspolitik och fått en alltmer liberal riktning, där den socialkonstruktivistiska könsmaktsordningens inflytande över jämställdhetsdebatten blir alltmer utmanad – håller vi inte på att röra oss bort ifrån vänsterns patent nu?

Jag tror det. Och jag tror inte att det i sig är negativt.
För frågan var då, och är fortfarande, vem arbetarklasskvinnan är. Var har hon funnit utrymme att tala; oavsett ideologiskt ok över den feministiska teoribildningen.
Var befinner sig hennes röst i den politiska debatten och i den mediala sfären? Bortsett från fattiga strider av Vårdfacket och Kommunal, ett och annat debattinlägg om deltidsanställda och underbetalda kvinnor inom offentlig sektor och tjänstesektorn.
Ju mer glappet mellan den akademiska, teoretiska feministiska inriktningen och den primära verklighet som många kvinnor lever i ökar, desto mindre utrymme får hon.
Samtidigt har vi en verklighet just nu som innebär att arbetarklassens kvinnor får det sämre ställt. Förslag kring max 40 timmar på dagis/vecka, oavsett senare nedröstning, och nedskärningar i tjänstesektorn är exempel på det dubbla förtryck som drabbade arbetarklassens kvinnor då och fortfarande gör.
Och precis som då är feminismen en fråga som drivs av medelklassen, för medelklassen med inslag av arbetarklasschica uppiffningar (som en av kvinnorna i Beverly Skeggs studie kring arbetarklasskvinnor konstaterar: Det är bara medelklassen som kan unna sig att uppträda som och företräda arbetarklassen.)
Och när media skildrar arbetarnas utstämpling till arbetslöshet är det inte kassörskan som kommer ut från sin deltidsanställning på en butik som vi ser. Det är den riktiga arbetaren; fabriksarbetaren inom Volvokoncernen.
Hur skapas en arbetarklasskvinnlig identitet? Hur kan det dubbla förtrycket formuleras i dagens samhälle? Vilka frågor är primära att driva idag?
Det är frågeställningar lika omöjliga att hitta en politisk ingång för att formulera, då som nu.

Åsikternas identitetsproducerande legitimeras med ännu mer identitetsbyggda åsikter

När jag la mig igår var det med en fadd smak i munnen och oro i magen. Jag visste inte vilka mail och kommentarer som jag skulle vakna upp till. Detta trots att jag redan gått in och redigerat i inlägget om dålig layout och stilistik i bloggvärlden, en åsikt som dessutom inte är särskilt radikal och stötande på något sätt. Det är väl mer common sense att bloggvärlden består av en hel massa skit, såsom i resten av konsumtionssamhället, än att den inte gör det.
Det första jag gör efter frukosten, efter att jag fått ett sårat mail, är att lägga upp en ursäkt.
Den genomgående, nervösa tanken i mitt huvud är:
- Men vad har jag för rätt att tycka såhär?

De som kommenterat ursäkten har helt rätt. Varje gång jag gör anspråk på ett tyckande, där jag inte hänvisar till egna, personliga erfarenheter, ber jag sedan om ursäkt om någon tagit illa upp och förlåt mig, det var inte meningen att såra. Så tassar jag tillbaka till mitt hörn efter mitt offentliga utbrott.
- Nä förlåt, jag hade ju faktiskt ingen rätt att säga någonting om det här och ni har naturligtvis rätt. Det är jag som är elitistisk och dum och sätter mig på höga hästar nu.
Sen står jag kvar i mitt hörn och sneglar omkring mig i bloggrummet efter eventuella skitsnackare om mitt utbrott.

Så kan man ju inte hålla på, det förstår ju jag också.
Men det som slår mig är att jag aldrig, någonsin, tänker så när jag hänvisar till mina personliga erfarenheter i en fråga. Jag går hårt åt bantningsmammor och hälsokultur och jag ber inte om ursäkt, för jag har erfarenheter att hänvisa till. Jag ryter i mot El Rubiales förenklade klassanalys och hans analys av min medelklassretorik, genom att hänvisa till inlägg som jag har skrivit om mitt arbetarklassursprung och mina klasskval.
Helt plötsligt är jag skyddad. Jag behöver inte be om ursäkt. Jag skiter i om jag trampar någon tårna. Nu har jag ju berättat min sanning, min verklighet. Den behöver jag inte be om förlåt ifrån. Mina erfarenheter kan ju faktiskt ingen ifrågasätta eller ta ifrån mig.

Jag läser Kinky Afros oerhört intressanta inlägg om näthatare och hur man som offentlig tyckare och bloggkändis faktiskt bör hantera dem. Vi som tycker och har åsikter, blir lästa och får våra texter diskuterade kring, sitter på en privilegierad roll. Vi förtjänar motstånd och kritik, vi ber om motstånd och kritik.
Problematiken ligger i att vårt tyckande också är beroende av gillande av det som vi skriver och ännu mer problematik ligger i hur vi samtidigt producerar ett jag i vårt tyckande. Identiteten och åsikterna går inte längre att skilja åt. Således blir kritiken också en kritik mot identiteten som producerat dem. I ett åsiktsklimat där personen inte skiljs från åsikterna och där debatten handlar minst lika mycket om personen som står för åsikterna som åsikterna i sig, är det oundvikligt att identiteten och åsikterna ligger nära till hands. Det finns professionella tyckare och bloggkändisar av en anledning. Vi blir våra åsikter och våra texter.
Det säger sig självt att identiteten blir mer kritikkänslig i ett sådant läge. Hatmailen riktar sig inte till våra åsikter, de riktar sig till oss, utifrån våra åsikter. Beundrarmailen och lovebombingen likaså, de är inte kommentarer till de åsikter vi anser, de är riktade till det jag som prduceras genom dem.

Hur löser man det?
Genom att sammanknyta åsikterna och identiteten ännu starkare. Genom att genomgående hänvisa till erfarenhet och göra anspråk på personlig intimitet legitimerar man sitt tyckande.
De åsikter som man har kommit fram till kan naturligtvis kritiseras. Men erfarenheten – och i förlängningen identiteten – i sig blir mer motståndslös.
- Såhär kände jag, därför tycker jag såhär, är ett argument som ingen kan ta ifrån en. Det är ju baserat på evidens i form av självupplevda erfarenheter och känslor utifrån dessa. Man behöver heller inte hänvisa till en rad böcker och teorier, för att slå sig fri från misstankar om fördomar och generaliseringar. Det räcker ju med att man själv upplevt någonting för att det ska bilda en slags evidensgrund i sig.
Anna Svensson kommenterar min kritik om Anna Ekelunds hänvisning till personliga erfarenheter i sin text i F-ordet om abort såhär: ” Tycker att det var ärligare av henne att berätta om sia egna val än att utesluta det. Om hon inte berättat om sitt dilemma och val hade hon väl kritiserats för världsfrånvändhet + moraliserande?”
Ja, förmodligen hade hon fått utstå precis den kritiken. Men spelar det någon roll? Det är inte min enda kritik mot hennes text och slutpoäng och det är inte den enda kritik som hon heller kommer att få. Självklart får man kritik, i synnerhet när man tycker i en sådan känslig fråga som abort. Men betyder det att man måste dra in sina personliga erfarenheter, för att försöka legitimera sitt tyckande och motarbeta kritiken?
Jag tycker inte att hon är fel ute, jag gör exakt likadant, som ovan skrivet. Men det är intressant att vi ser ett behov av att göra så.

I DN:s noterat skriver Lisa Irenius om avsaknaden av sanning i den feministiska debatten. Hon ser bara attityder, inga anspråk på sanningen. Jag tror att alla tyckare som hänvisar till sin personliga erfarenhet gör just anspråk på sanningen. Problemet ligger i att ingen vågar göra anspråk på mer än sin egen, lilla sanning längre. Då tar man sig vatten över huvudet. Då blir man utsatt för kritik. Då kommer läsare att undra var man fick det där ifrån och vad vet man om det där egentligen.
Enklare är då att bilda attityder, baserat på personliga erfarenheter. Att fortsätta tassa runt i finrummen och viska:
- Jo, jag upplevde det här och det här och därför tänker jag såhär.
Ingen ställer sig längre och skriker någonting som kan ses som en större, generell tanke. Istället väljer vi att knyta åsikterna ännu hårdare till vår identitet. Helt enkelt för att vi redan har dem så tätt inpå oss att vi åtminstone bör kunna ursäkta dem på ett sätt som inte gör anspråk på någonting mer än oss själva.

Maktskillnaden mellan den som skriker och den som lyssnar

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.

Att hoppa fallskärm

Navid, jag gillar din nya bloggidé.
Men måste det vara så stort, de där 365 sakerna som man ska våga göra? Borde det inte handla mer om vad varje människa gör för att utmana sig själv, bryta sina egna mönster och utvecklas? Små, små käppar i identitetsmaskineriet som gör att man omskapar sig själv och förhindrar sig själv från att stagnera och cementeras i mönster och roller.
De där sakerna man bör våga göra. Handlar de inte i grunden om att identiteten måste hållas flytande genom personliga utmaningar och avbräck mot gamla roller? Jag vågar göra någonting som jag aldrig har gjort förr. Jag gör ett medvetet avbrott i de mönster som jag hamnat i. Däri ligger modet. Modet är alltid personligt.

Du vågar hoppa fallskärm.
Det gör inte jag.
Jag är inte intresserad av att hoppa fallskärm. Jag har andra sätt att hoppa fallskärm på.
Jag hoppade i fredags på Djungeltrummanfesten när jag gjorde det aktiva valet att gå fram till den där tjejen som jag spanat in på dansgolvet. Istället för att vara övertygad om att hon var straight och aldrig våga göra aktiva val, utan bli passivt heterouppraggad, gick jag fram till henne, strök över hennes arm och viskade i hennes öra att hon var väldigt vacker.
Naturligtvis var hon straight, det är inte poängen.
Jag vågade, jag hoppade.
Jag hoppade häromdagen när jag gick på ett jobbmöte som jag inte visste hur det skulle sluta och där jag tackade ja till jobb som jag inte riktigt vet hur det ska genomföras eller hur jag ska manövrera åt rätt håll. Jag vet innerst inne att jag kan göra ett bra jobb, men jag har svårt att övertyga min janteröst om det. Men jävlar. Jag hoppar.
Jag hoppar fallskärm varje dag när jag efter en halvtimmes morgonpromenad och slagsmål med mig själv sätter mig med den jävla romanen och bestämmer mig för att det är en roman, den är värd att tas på allvar och den ska bannemej skrivas klart.
Jag diskuterar med mig själv om huruvida jag ska vänta med flytt Göteborg-Stockholm tills jag har en mer säker tillvaro i nya staden, eller om jag ska flytta redan om ett par månader fastän jag saknar jobb. Det är ett förjävla hopp i så fall.
Jag hoppar fallskärm varje morgon när jag bestämmer mig för att kliva ur sängen och göra det till en jävligt bra dag istället för att ligga kvar och strunta i allt.

Jag hoppar hela tiden, det är mina personliga fallskärmshopp. Vilka är dina?

Fotnot: Inför att skriva detta inlägg ingick jag i en identitetsfusion mellan Bob Hansson och Mia Thörnblom. Sorry. Jag är tillbaka som mig själv senare eller imorgon.

Everything I’m not, maybe everything I am

Det här med att sluta identifiera sig genom sin blogg gick ungefär lika bra som min bloggpaus. Det här kommer låta som töntigt bloggfame-whining men faktum är ju att de senaste månaderna jag varit ute inte en enda gång kommit hem utan att någon kommit fram och börjat prata med mig om bloggen eller om bloggboken alternativt att någon ur min perifera bekantskapskrets börjat prata om den.
Det är naturligtvis hur roligt som helst. Det är inte gnäll. Jag har ingenting emot att vara bloggbruden eller bloggboksbruden. Jag får allt som oftast höra så fina grejer. Jag hamnar i jätteintressanta diskussioner på grund av saker som jag skrivit.
Men jag tänker på en sak och det var vad jag och Bibli pratade om strax efter bloggboksreleasen då jag blivit icke-anonym.
- Det måste vara svårt att marknadsföra något som handlar om dig själv, som är så personligt, sa hon, det är ju lättare om man har ett alter ego eller en roll att gå in i. Så kan man vila i sig själv annars.

Jag tänker på det där med roller att gå in i och mytbilder man skapar när jag får sådana här kommentarer från människor jag känner halvbra, knappt eller inte alls.
- Men du är ju en slampa?
- Vad vet du om det?
- Jamen, jag läser ju din blogg.
Eller
- Men du är ju jättetrasslig i dina relationer och har jättesvårt att binda dig och sådär. Det har jag ju fattat efter att ha läst din blogg.
Eller
- Men du har ju en massa psykiska problem och mår skitdåligt och har en massa ångest. Det är ju liksom genomgående i din blogg.
Eller
- Men du ligger ju runt som fan. Det verkar ju vara det enda du gjort det senaste halvåret om man ska tro din blogg.

Mer eller mindre har jag alltid byggt upp mytbilder kring mig själv i den här bloggen. Ångestbruden. Intellektuella bruden. Tjejen som bara är bitter. Tjejen som har hjärtat i handen och bara vill ha någon att äääälska. Slampan. Relationstrassliga. Hon som inte fattar hur man flirtar alls. Hon som inte vet hur hon ska kunna definiera sig själv. Hon som inte gör annat än definierar sig själv. Hon med vacklande självförtroende. Hon den råkaxiga med totalhybris. Hon som bara var gapig och jobbig. Hon som var oförmögen att vara annat än tillbakadragna smarta bruden.
Om man hängt med ett tag märker man hur bilderna av mig krockar med varandra, skär in i varandra eller skiftar hastigt.
Sedan jag blev icke-anonym har jag mer medvetet, fast ändå på ett relativt omedvetet plan börjat jobba på myterna kring mig själv. Det är oundvikligt. Man behöver skydda sig själv. Jag skriver personligt, jag skriver som bäst när jag skriver hudnära om det privata. Men det betyder inte att jag skriver ut ens en bråkdel av allt som rör sig under huden.
Jag väljer ut de skärvor av mig själv som passar till texterna som jag vill skriva, bygger bilder av mig själv. Vissa av bilderna kan någon relatera till, andra bilder kan någon annan relatera till. Men det är bara bilder. Allt jag lämnar ut är noga genomtänkt (jo faktiskt ehe) och syftar till att bygga en text och en bild eller att bara säga någonting viktigt ur ett personligt perspektiv.

Man kan läsa den här bloggen av en mängd orsaker. Men att läsa den för att lära känna mig kan man aldrig göra. Jag är inte så korkad att jag låter folk få en genväg till vem jag verkligen är och allting jag är genom att läsa en fucking blogg. För att lära känna mig måste man hänga med mig, maila mig, ha långa fikasessioner med mig och jobba på att komma förbi fetaste integritetsväggarna i världen.
Allt ni läser om är kanske sant. Men de är bara skärvor av en mycket större sanning. Elin i verkligheten är förmodligen mycket tråkigare än blogg-Elin som ju mycket riktigt knappast verkar göra annat än att ligga runt, trassla till det, hyperventilera i ångest eller vara råkaxigt hybrisartad för jämnan.
Elin i verkligheten är lika mycket som hon är den trassliga playerbruden med hybris också en känslig, småkristen förhållandetjej som gillar att skriva fina kärleksbrev, läsa självhjälpsböcker och tycker att höjdpunkten på veckan är när hon och kollegan Anders på fredagsrasten går till Pressbyrån och unnar sig en dosa lyxig Rapé istället för det vanliga fulsnuset.
Elin är så mycket mer, hur mycket som helst. But that’s for me to know and you to find out.
I verkligheten alltså. Om ni kämpar.

Jag och lilla knyttet

Ja alltså det är faktiskt så att jag är nästan lika kaxig, full of myself och fullständigt självmedveten som jag verkar. De senaste månaderna, och alldeles i synnerhet de senaste veckorna med tanke på allt som händer, har jag mest gått runt i något slags egoflow tillika fullkomlighetsrus. Helt plötsligt är jag hon som konstant går runt och tänker om sig själv som skitviktig och vars monologer handlar mindre om relationsbearbetning och mer om vikten av att älska sig själv.
För det gör jag ju. Jag tycker så förbannat jättemycket om mig själv och den där tjejen som är totalt medveten om sin begåvning, kompetens, sociala förmåga, charm och till och med snygghet är ingen mask. Det är jag.
Men det finns alltid så många jag. Och alltid så många jagröster inuti. En annan röst inuti kan bäras upp av någon förfluten, någon som bar samma ryggrad som man själv gör. Hur kan man inte lyssna på någon som bar samma ryggrad som en själv? Den rösten tillhör en jätteliten tjej som är rädd för allting, svinblyg, tystlåten och ensammast i världen. Hon som står där i mormors hemvirkade yllebyxor och den ärvda, urtvättade Kalle Anka-tröjan från den äldre kusinen som smiter åt över den överviktiga magen för att kusinen är mycket smalare än vad hon är. Hon som ligger vaken på nätterna och är jätterädd för att ingen någonsin kommer att tycka om henne, har konstant ont i magen och som varje morgon smiter ut några minuter innan pappa startar bilen, ställer sig bakom huset. Där står hon, knäpper händerna, blundar hårt och ber.
- Gode Gud, gör så att jag slipper vara ensam på rasten idag och så att jag inte behöver vara med på gympan och gör så att fröken inte ber mig säga någonting inför hela klassen snälla, gode Gud amen.
Det är också ett jag som bär en röst, världens minsta och räddaste knytteröst. Jag är hon men jag är också ett jag som i jeans storlek 26 och målade läppar vant svarar i telefonen på jobbet med myndighetsrösten samtidigt som jag skämtar med någon kollega i bakgrunden, som höjer rösten på seminariet och ifrågasätter, som tar över samtal med fikagänget och får hejda mig själv i mina eviga monologer, som går på fester och hälsar och diskuterar tills ögonen glöder och samtalar flirtleende och kaxigt och som bara låter den allra rättaste komma in och anser sig bara vara god nog för den bästa, som ger det bästa. Hon som tar åt sig av alla props och credd och fina ord och som låter allt det bra i livet hända med ett I so fucking deserved this som ett mantra i skallen.

Det är ett jag som är idag men knytterösten lever alltjämt och kanske alldeles särskilt i de dagar då jag rusar i en nerförsbacke på alla plan i livet och måste ge av mig själv och alla mina sorters kompetenser dagarna i ända.
Sådär som när en ansvarig chef på den stora arbetsgivaren, en av Västra Götalands största, ringer upp mig angående mitt kursprojekt – att göra en kritisk studie av deras mångfaldsarbete, säger att vi kan väl ta ett möte nästa vecka och diskutera dina frågor.
- Javisst, låter jättebra säger jag och vi bokar tiden och när jag lagt på börjar knyttet skrika.
- Nää, men herregud. Ska du sitta där hos någon chef och vara kritisk och ställa smarta frågor, det kan ju inte du. Hur ska du våga göra det? Vad har du att komma med egentligen, du kan ju ingenting!
Eller när jag mailar om marknadsföring och får tips och bestämmer möten och fikaträffar och jag säger stora ja till allting. Knyttet där igen.
- Men fy vad pinsamt det här är. Vem tror du att du är? Varför måste du hålla på och tro att du ska ha någonting att komma med och synas och höras, du har ju ingenting att säga!
Eller när det dimper ner ett gäng promoskivor i postfacket som jag snabblyssnar igenom medan jag diskar. Hon där igen.
- Vad ska du skriva om det här? Du kan ju ingenting om musik, det fattar du väl att du ska inte hålla på med sånt. Det kommer ju bli jätteskämmigt när alla märker att du inte kan nånting, nä fy vad läskigt.
Eller när jag skickar över ett tvåsidigt informationsblad till några intresserade studiedeltagare och hon är där och petar.
- Men vad är det nu för trams som du har skrivit ihop då om sekretess och sånt där? Som om du är någon riktig forskare, det är du ju inte, du kan ju ingenting, det här kommer inte att gå.
Eller när jag kollar min besöksstatistik och inser att jag aldrig haft så många läsare som just nu och hon tillägger i bakgrunden att;
- Men det här är ju verkligen pinsamt! Och läskigt! Att du liksom sitter och skriver ner en massa fånerier om ditt liv och dina tankar och sen sitter hundratals människor runt om i landet och läser det. Fattar du hur skämmigt det är?!
Och alldeles särskilt närvarande är det lilla knyttet på nätterna. Då jaget som är jag idag bara vill sova efter en lång dag med mycket jobb och kurslitteratur och hon är mer klarvaken än någonsin.
- Neeej hjälp, jag fixar inte det här!, piper hon, jag orkar inte och jag kan inte och jag som är så liten och rädd, hur ska det här gå? Jag måste ju ha någon här som säger till mig att jag är bra och duktig och skyddar mig och tar hand om mig för jag är så liten, jag vågar inte själv.
Sedan tystar jag henne med kamomillte och Valeriana också får vi väl båda lite ro.

Sådan är hon, min lilla knytteröst av dödsrädsla, blyghet, dåligt självförtroende och jantetjat. Hon är jag och jag är hon, men hon är inte den mest framträdande hos mig längre. Alls faktiskt.Och i stunder då hon träder fram har jag hittat strategier för att motarbeta henne. Men om dem ska jag skriva imorgon. För nu ska både jag och knyttet sova.

Fortsättningen följer här:

Alltså herregud. Hade jag vetat att det skulle bli en sån jäkla diskussion kring den här snubben och mitt lördagsligg hade jag ju lätt skrivit mer om one-night-stands tidigare.
Eller nej. Men okej.

Jag har fått helt briljanta kommentarer som fått mig att tänka till. Jag har också fått mail, kommentarer och telefonsamtal som fått mig att undra hur jag kunde uttrycka mig så otydligt eftersom jag verkar ha missuppfattats helt. Dessutom har jag lämnat ut en vän, en människa som aldrig bett om eller godkänt att jag lämnade ut henne och dessutom tog med henne i någon slags diskursiv, allmän diskussion kring hora/madonna-ideal. Det var jävligt fel av mig. Det var aldrig meningen att anlägga något slags jämförande perspektiv mellan henne och mig, definitivt inte och mellan oss är det ingen skillnad och enda skillnaden den kvällen var att en av oss gick tidigare från klubben, den andra fick med oss den där snubben hem.

För det andra var det aldrig min mening att lämna ut honom. Att göra honom till idioten som drar direkt efter sexet. Jag är inte intresserad av att svartmåla honom. Jag är inte – som någon påpekade – intresserad av att infria Per Ströms åsikter om att feminister alltid gör kvinnor till offer. Jag var inget offer. Jag är inget offer. Mitt syfte var inte att diskutera sexetikett, för min etikett är ju faktiskt bara min och god knows att jag har vaknat upp mornar och försökt tänka ut hur jag ska kunna smita därifrån utan att killen hinner vakna och det är knappast särskilt mycket finare än att ärligt säga hejdå, jag ringer taxi nu. Jag är inte intresserad av att göra mig till någon brud som böhölar över nån snubbe som varken jag eller min kompis var intresserad av någon uppföljning med. För det är jag inte.

Han och jag låg med varandra på exakt lika villkor. Vi visste båda att vi inte var varandras förstahandsval den kvällen för vi hade båda sett varandra ragga på andra, människor som sedan drog. Vi gjorde precis vad vi kände för ihop. Ingen av oss ville ha någon uppföljning eller ens byta nummer. Ändå fick han mig att känna mig horig när han drog direkt efteråt.
Den känslan, var kom den ifrån?
Kanske behövde jag några timmars skedliggande och kärlekslek för att legitimera att jag engångsporrknullat. Hade vi skedlegat eller låtsats att vi gillade varandra efteråt hade det på något sätt varit okej att jag knullade utan kärlek, utan känslor och på sättet som jag gjorde det. Då hade jag fortfarande varit en fin flicka någonstans. Kanske handlade det om att när han på en gång drog tydliggjorde han vad som hänt, vad jag var: Bara ett ligg. Precis som han bara var ett ligg för mig. Och någonstans inuti min moderna, fria, kvinnliga slampsexualitet mådde jag dåligt över det.
Jag bryr mig föga om vad han tyckte om vare sig mig eller min kompis. Jag skiter fullständigt i om folk anser att jag är en hora, pryd, frigid eller för lössläppt precis som jag skiter i om folk tycker att jag är jobbig, dum i huvudet eller ful. Det handlar om känslan man har inuti, sättet man ser på sig själv, sättet man låter sig speglas i andras blickar. Den identitetsposition som man intar i någon annans ögon. När han gick direkt efteråt hände någonting inom mig. Subjektet slampa blev hora. Det var mina trassliga känslor kring vem jag är och vem jag försöker vara, naturligtvis tätt sammanknuten med den där ståltråden av normer och uppfostran som värker i min ryggrad, det var de som blottades när jag på en halv sekund gick från frigjord till smutsig.
Kanske handlade hans hemgång helt enkelt om att det inte fanns någon kärlekslek som legitimerade sexet och att jag därmed bär runt på en jävla massa hora/madonna inuti mig som jag inte riktigt lärt mig att deala med än.

Jag och min egen kliché (eller: men jag har i alla fall aldrig hennafärgat håret)

Det var i ett samtal om litteratur och kultur i allmänhet och Jonas Hassen Khemiri och liknande män i synnerhet där det snackades flåsigt om ögongodis och föda hans vackra barn som jag tillslut var tvungen att sucka och kalla mig själv för kultursnusktant. Den värsta sortens. I Gudrun Sjödén-kläder och rödfärgat hår, såsom min mor såg ut under hennes hippie/new age-period (hon är snyggare och mer välklädd som nybliven kristen). En sån tant som flåsar över unga och begåvade manliga poeter och författare på hegemoniska sätt som gubbligan stör sig på unga deckarförfattarinnor; ett maktperspektiv utifrån ålder.

Sedan slog det mig att kanske lät jag minst lika mycket som en brud som läser skrivarkurs på folkhögskola och drömmer om att få sina texter utgivna. Nån lite halvhippie brud som fortfarande är vegetarian fast det är så jävla 90-tal, babblar om att kön inte existerar och att alla är bisexuella och har läst varenda bok i bibliotekets genushylla, har rökelse i fönstret, lyssnar på Kultiration och shoppar second hand.
Typ nån som gått i en massa terapi och har ååångest och vemod i bröstet och röker cigg genom sitt sovrumsfönster och vräker ut sina personliga issues till alla, som om hon är unik i sin ångest på något sätt.
Någon som såklart är vänster och kan hela Internationalen utantill, men valt att ställa sig utanför partipolitiken för det måste finnas andra sätt att förändra på. Hur vet hon väl inte alls, men i väntan på att hon ska komma på det dricker hon ekologiskt rödvin, läser poesi och fikar upp sina sista pengar på stans alternativa fik där hon sitter långa timmar, dricker grönt te och äter hoummusmackor och pratar om frigörelse och kärlek och det är i något av de samtalen som hon säger något om att hon vill föda Jonas Hassen Khemiris barn. Så töntigt kliché-artat att man typ kräks, liksom kom igen.

Sedan slog det mig att det ju för i helvete är jag.
Hjälp.