Ilsken kvällskastad via 140 teckens-analyser på Twitter

Skulle sova men blev så genomförbannad på denna chock över grisarnas förhållanden på svenska gårdar. Vad trodde ni?

Jag blir också genomförbannad på folk som ifrågasätter huruvida Djurrättsalliansen filmer är på riktigt, eftersom de är “extrema”.

Men mest förbannad blir jag på folk som äter kött och inte ser sambandet mellan deras konsumtion och djurens levnadsförhållanden.

Eller nej, mest förbannad blir jag på de som kommer med lama ursäkter om att de bara äter kött från gårdar som de vet är okej.

Om alla jag diskuterat med som kommit med den ursäkten talade sanning skulle det finnas jävligt många fler bra eko-gårdar i landet.

Bara stå för att ni vill äta er McDonalds-burgare och falukorv ifred och inte tänka på lidande djur istället. Det var allt. Godnatt.

"Jag bara är sån" makes me wanna bash my head against the wall

Av alla mänskliga beteenden som gör mig irriterad, förbannad och besviken just nu finns det ett återkommande som alltid gör mig extra kräkfärdig. Människor som (bort)förklarar sina beteenden med att “de bara är såna”.
På något sätt har hela satsa på sig själv och vara sig själv-vurmen som framhåller individualitet och självkännedom blandats ihop med kompromissovillighet och ansvarslöshet. Det ses som ett tecken på styrka och självförtroende att stå för sig själv och den man är och inte anpassa sig alltför mycket. Jag kan inte se någon annan orsak till att “jag bara är sån, jag kan inte förändra mig själv” blivit en så populär ursäkt för människor att ta till när man påtalar saker som sårar en, försvårar relationen till andra människor eller på andra sätt påverkar andra människor.

För det är just det sistnämnda som är det jävliga. Så länge dina dåliga sidor inte påverkar någon annan får du stå för dem hur mycket du vill. Då behöver du inte ändra dig ett shit om du inte vill. Men så länge du vill ha fungerande mänskliga relationer till andra och bryr dig om andra är förklaringen att du bara är sån en feg ursäkt att ta till. Oftast påtalas istället att det är vi som befinner oss omkring dem som helt enkelt måste acceptera dem “som de är”.
Skuldbeläggande är en härskarteknik och sällan fungerar den så bra som när någon nervöst försöker påtala någon annans bristande beteende och respekt, helt enkelt för att det är en känslig situation. Att inte kunna förändras handlar inte om en stolthet över den man är, det är både ett utdömande av det egna jagets flexibilitet och framförallt en tjurstolt kompromisslöshet som pålägger andra människor ansvaret att handskas med individens bristande omdöme.

Jag vet allt om hur det är att ha sina issues att ta till som försvar och ursäkt. Men det gör mig förbannad och ledsen när vuxna människor inte gör upp med de sidorna hos sig. När de istället blandar ihop självkänsla med dåliga ursäkter om sitt bristande omdöme. Allra mest ledsen gör det mig kanske att vi som står runt om accepterar och förlåter. Det är okej. Du bara är sån. Du kan inte rå för det.
Fuck that.

Tips och trötthet

Malmö Högskola webcastade nu under kvällen från skiftesföreläsningen om feministisk porr med bland andra Joanna Rytel och Mariah Larsson. (Tack Johanna Nylander för tipset).
Mariah Larsson var klart vassast i sin analys av bland annat Dirty Diaries mottagande och pratet kring skattefinansieringen (vilket hon även diskuterar här, bland annat med en hänvisning till min, Gustavs och Åsiktstorpeds diskussion på Twitter).
Föreläsningen kommer att ligga ute på skiftesföreläsningarnas hemsida inom kort och den är väl värd att titta på. Dessutom fick man se två Dirty Diaries-bidrag i sin helhet, Joanna Rytels och Ingrid Rybergs.

Men till nästa gång en skiftesföreläsning med ett sådant här omdiskuterat och uppenbarligen kontroversiellt ämne ska webcastas – snälla Malmö Högskola, ta bort chatfunktionen. Den skulle i bästa fall kunna upprätthålla sitt syfte, dvs att även låta de som följer föreläsningen via Internet ställa frågor till föreläsarna. Idag drog den istället till sig horderna från Mordor som verkar kunna nosa sig till feministiska porrdiskussioner som orcher letar hobbits med tanke på hur de anföll på Malmö Högskolas hemsida.
Det fina i kråksången var väl att de visade på den här debattens nödvändighet, trots allt. Chattens argument bestod av att de vill knulla feministtjejer i röven (är det här jag ska bli upprörd? please explain). Ett annat fint moment var när de först spyr galla över Joanna Rytels sexism mot män för att i nästa sekund börja diskutera över huruvida hon är söt eller jävligt ful . Naturligtvis ägnas sanslöst mycket tid åt att prata om att deras skattepengar minsann ska gå till – ja just det – VÅRD, SKOLA OCH OMSORG.
Ingen chans att man någonsin kan förklara för dem hur de skjuter sig själv i foten, men å andra sidan tar jag inte debatter med folk som skriker “kommunister! cencur!” så fort man efterfrågar en sansad debatt.

Doh

Så har man peppat hela eftermiddagen för att gå på förfest med mina bästa vänner och gå ut och dansa hela natten. Man har stått vid spegeln med ett glas whiskey och provat kläder och målat läpparna och valt ögonskugga. Man har peppdansat lite i sin ensamhet till Britney, strukit den vida röda kjolen och valt matchande underkläder. Man har inhandlat lyxsnacksen till förfesten, dragit på sig de svarta stövlarna, valt jacka och ska precis gå.
I hallen står man färdig, uppsminkad och peppad och i handen håller man en systemkasse med två vinflaskor till sig själv och en vän och precis när man ska öppna ytterdörren så bara glider kassen ur händerna. Man hinner knappt märka det.
Det säger bara kras och så ligger två krossade vinflaskor på golvet och över hallgolvet är det glassplitter och stora pölar av vitt vin som bara fortsätter att rinna ut över hela golvet.
Det finns inget bra sätt att reagera på en sådan situation. Speciellt inte om man är ensam. Det enda jag gjorde var att stirra på påsen.
- Ajdå, sa jag som den stundtals lugna norrlänning som jag är.

Alltså, det ordnade sig ju och efter det kunde kvällen bara bli bättre och bortsett från en svidande ekonomisk förlust såhär i slutet av CSN-månaden har värre saker hänt och folköl funkar ju och kvällen blev helt fantastisk tillslut, men dagen efter man spillt ut vitt vin över hela sitt hallgolv luktar det som om någon urinerat i hela ens lägenhet och den lukten försvinner bannemej inte.

Queerkid

Jag och en av mina chefer stod och pratade barnkläder när vi inventerade journaler idag. Hon har en son på tre år som älskar glitter och paljetter och vi pratade om faktumet att det fanimej är helt sjukt att uppdelningen av barnkläder/möbler/leksaker fortfarande är kvar på en sådan rå könsskillnadsnivå att man knappt tror att det är sant.

Det är som om det är ett område som feminismen och genusdiskussioner har släppt fullständigt. Som om man i några år tyckte att det var intressant, sedan märkte att ingenting hände och därför la ner det. Genuspedagogik existerar väl fortfarande på en del dagis, men det här med att gå på klädföretag verkar alla ha gett upp.
Trots att kids borde vara den mest prioriterade gruppen av alla att förhindra könsindoktrinering från tidiga år.
- Jag förstår inte varför det ens är av intresse att definiera honom som pojke, sa min chef och konstaterade att han väl på något sätt snappat upp på dagis att han var en pojke, men att han ibland hellre var tjej, ibland bebis, ibland en katt och ibland en daggmask, likt förbannat.
- Är det några som är omedvetna om att det finns två kön och att det har en utstakad roll utifrån vad de fötts som så är det barn, sa hon, så varför tvinga dem att bli medvetna om det vid så tidig ålder?
Jag stod mest och tänkte på att vi fortfarande inte uppnått acceptans kring att folk går runt och definierar sig som daggmaskar när de känner för det.

Herren, slaven och storhoran

Isabelle Ståhl är min nya bloggmusa.
Idag skriver hon om en av världens bästa låtar och en av mina all-time-favorit-filosofer och gör en helt briljant sammankoppling och textanalys. Dock kopplar jag nog samman Master and Servant mer med Hegel än med Nietzsche nuförtiden.

Det har varit mycket Hegel de senaste månaderna. Mest beror det nog på att jag ständigt hamnar i diskussioner kring objektifiering och subjektifiering och huruvida man kan objektifiera andra och om det i så fall är så himla farligt att göra det. Senast jag diskuterade lät det ungefär såhär:
- Men om jag tittar på en tjej och säger “amen hon är ju…en jävla storhora”, objektifierar jag henne då?
- Öh ja. Fast om du skulle gå fram till henne och säga “hej storhora, jag älskar dig”, då torde du ju subjektifiera henne.
Det är jobbigt att vara så uppenbart inkapabel till att föra en vettig muntlig argumentation, när man oftast låter rätt intelligent i skrift.

Men en del religiösa debatter kanske man kan lämna därhän?

Dagen.se skriver idag om att sms-tjänsten 118 800, som har “svar på allt”, definierar Jesus som “Det är han som i den påhittade religionen kristendomen ska vara frälsaren. Sagan säger att han levde för 2000 år sedan och gick på vatten och hade sig.” Markus Öhman på företaget har själv skrivit svaret, utifrån att han är “rationell ateist”.

No further jämförelser mellan subjektiva tolkningar av mig och Jesus, men när jag senast hade existentiell ångest och därför frågade 118 800 vem Elin Grelsson var fick jag svaret att hon var en glad och pigg tjej som gillar Oprah Winfrey och drömmer om resor till exotiska länder. Helt plötsligt visste jag i alla fall vad jag inte var.

Magisk brösttejp

Jag och mamma tittar på Plus. Det handlar om Therese.
Therese köpte en brösttejp att ha under tubtopen på nyårsafton.
Sverker Olofsson visar upp brösttejpen från Lindex med en Mycket Allvarlig Och Bister Min. Han uttalar Magic Breast Tape, på en oerhört tveksam svengelska.
- Kvinnor vill ju ofta vara lite extra fina till nyår, säger Sverker allvarligt. Det ville Therese också.

Thereses nyårsfest blev en katastrof. Therese som hade så roligt, som speakerrösten säger och visar bilder på hur glad Therese var och hur god mat de åt. Hon med sin fina, nya tubtop och fina räkcocktail och fina svennepojkvän. De som skulle ha en sådan trevlig afton, men så känner Therese plötsligt att det gör ont på rattarna.
Therese går in i badrummet och pillar loss brösttejpen från Lindex. Det visar sig att Therese har fått utslag. Som gör ont. Therese gråter och nyårskatastrofen är ett faktum.
Såren försvinner inte förrän Therese använt – och detta är upprörande på riktigt – både salva och plåster.

- Jag känner mig så oerhört kränkt, säger Therese och ser in i kameran.
- Nicca pleeeease, säger jag och slår pannan hårt i bordet tills det slutar göra ont inombords.

Surfittor som du är de kåtaste hororna i sängen

Jag sätter mig på spårvagnen sen natt, lutar mig mot fönsterrutan, sitter längst in på sätet och är lite småtrött och lyssnande till fyllesnack och skrik på sena nattvagnen vid halv fyratiden på morgonen.
Han raglar omkring i min vagn, i min ålder, kanske något år äldre. Random, vanlig kille som druckit lite för mycket och vinglar omkring i svängarna. Vi är några som ler lite trött mot honom, i tyst samförstånd över killen som druckit för mycket och skämmer ut sig själv på spårvagnen.
Så stannar han vid mig.
- Va fan sitter du här alldeles ensam för då? Fåru inte knulla inatt eller?
Jag stelnar till, börjar stirra ut genom rutan.
Han sätter sig bredvid mig, hans överkropps tyngd lutad över min som trycks längre in mot rutan.
- Fan, vilken jävla surfitta du var då.
Jag svarar inte. Ignorans är bästa metoden, som man fick lära sig i mobbningsskolan. Han trycker sig närmare mig, flåsar spritandedräkt i mitt ansikte, försöker kyssa mig, jag protesterar med hela ansiktet och viker undan. Han tar fast i mig och håller om mig i ett hårt grepp.
- Men du vet väl att det är surfittor som du som är de kåtaste hororna i sängen, säger han högt samtidigt som han trycker sin ena hand mot mitt bröst klätt med jacka men ändå helt plötsligt så blottat.
- Sluta, säger jag och trycker bort hans armar, försöker få bort kroppen ifrån mig. Jag märker hur den överfulla spårvagnen har märkt. Jag ser hur de vänder sina blickar mot oss, hur de ser med lika delar fascination och medlidande på mig. Jag vet inte om det är han eller deras ögon som är jobbigast längre.
- Äh, vafan äru lebb eller? Äre det som är felet?, säger han och stryker mig över låret.
- Nej, men sluta, säger jag med alldeles för tunn röst.
Fortfarande ingen som reagerar.
Hans hand, jag kan inte stoppa den och han kör in den mellan mina lår klädda med strumpbyxor, men också så blottade just nu, kör upp handen mot min fitta och håller.
- Fy fan jag troru är en härlig liten hora i sängen.
Först då reagerar någon. Han på sätet strax bredvid mig reser sig äntligen upp och säger att du, lämna henne ifred nu och antastande killen lyder med lite protesterande fyllegurglande ur sin mun.
Jag ler mot han som reagerat, som för att visa att det inte är någon fara och att jag är okej.

Jag är okej hela gångvägen hem till mig, jag är okej när jag låser upp ytterdörren, jag är okej när jag sätter mig på sängkanten. Sedan börjar jag må illa. Skaka. Gråta. Helt plötsligt är ingenting okej och jag känner mig rädd och otrygg, äcklas plötsligt av min kropp och mig själv. Samtidigt som jag gång på gång försöker övertyga mig själv om att det där väl inte var så farligt, skärp dig nu. Bara lite vanlig fylleantastning, sånt som händer. Han och det som hände är väl inte värd den här reaktionen.
Tillslut smsar jag runt till lite livlinor och hoppas att någon ska höra mobiltelefonen. Efter att frugan ringt upp och jag hört hennes trygga röst kan jag börja andas igen. Sedan somnar jag in, vaknar upp till sms från LSM som skriver att jag ska ägna dagen åt ta hand om mig själv.

Det gör jag också. Jag umgås med tryggaste människorna hela dagen och mår bra, tänker på annat och pratar och skrattar. När jag väl tänker på det känner jag mig mest arg. Ingen jävla analys, inga ord om strukturer och patriarkat, ingen fin genusmodell idag för jag känner bara exakt såhär:
Jag hatar dig, du jävla idiotman, som utan rättigheter kränkte mig och min kropp i ett offentligt rum där jag trodde att jag kunde få vara skyddad. Jag hatar dig så jävla mycket för att du sabbade slutet på en fantastisk helg, för att du fick mig att gråta, må illa och må dåligt. Jag hatar dig för att du tog dig rätten att ta på min kropp, fast jag bad dig låta bli och jag hatar att du inte fattade ett skit om gränser eller sket fullständigt i dem. Jag hatar att du gick vidare i natten, hade kul och somnade in, medan jag mådde dåligt i flera timmar och var tvungen att överhuvudtaget tänka på det som hänt.

Jag hatar alla er på spårvagnen, era fega, jävla idioter. Jag är inte för en civilkuragelag, jag förstår att man inte vågar ingripa i somliga öppna brott som begås. Jag försvarar det inte, men jag kan fatta att man tvekar att gå emellan ett slagsmål mellan fullvuxna män. Men när en ensam tjej helt uppenbart blir utsatt för en sexuell kränkning och en obehaglig situation mitt på en öppen spårvagn då sätter man sig för fan inte och glor och viskar. Man reagerar!
Det var en ensam kille och det krävdes inte mer än en skarp tillsägelse. Tack och lov kom den tillslut, men varför reagerade bara en enda människa i en hel jävla vagn och hur kändes det att vara ni andra då? Kände ni er lättade att någon annan löste situationen så att ni slapp? Så att ni slapp sitta där med era grumliga samveten och undra om ni kanske borde, men nä det behöver ni nog inte. För det är ju alltid någon annan som säger till. Någon annan kommer säkert att hjälpa den där ensamma tjejen. Jag hatar er för att era vakande blickar över det som hände var fanimej värre än det som faktiskt skedde.

(Insert gråtpaus här.)

Jag hatar såklart mig själv. Jag hatar att jag tog illa vid mig, att jag nu gråter igen och att jag är så jävla känslig att jag tyckte att det var jobbigt. Jag hatar att jag låter honom få min tankekraft och energi och att jag inte bara got over it och rycker på axlarna när värre saker ju hänt och det var väl inte så farligt. Jag hatar mig själv för att jag överhuvudtaget tyckte att det var jobbigt.
Jag hatar mig själv för att jag känner så, för att jag inte tillåter mig själv att känna att jag blev kränkt och utsatt för någonting som var jobbigt och faktiskt har rätt att känna att det var jobbigt.
Jag hatar mest av allt mig själv för att jag inte efterlevde mina egna ideal och tankar om mig själv. Att jag inte klarade av att vara den starka kvinnan, som säger ett högt och tydligt nej. Att jag inte gjorde allt som man fått lära sig i feministiskt självförsvar om att säga höga, tydliga nej och nu tar du mig på fittan och det är inte okej. Högt, tydligt och säkert ska man hävda sig själv mot den antastande mannen. Där satt jag och var mest förvirrad och chockad och vågade inte mer än några försiktiga ”nej sluta”. Jag hatar mig själv för att jag inte var starkare än så.

Jag hatar alkoholen, som gör att folkvett försvinner och människor skiter i gränser. Att idioter blir ännu mer idioter och att det går ut över andra i berusningen.

Jag hatar att jag förlorat nattspårvagnen som en skyddad zon. Spårvagnarna, som jag aldrig någonsin känt mig hotad eller rädd på, som jag åkt med närsomhelst på dygnet och vartsomhelst utan att känna mig hotad. Jag vet att man inte ska gå hem själv från krogen, men jag har alltid kunnat ha nattspårvagnen som trygghet. Jag går ut tre gånger i veckan i snitt, jag åker nästan alltid hem själv och jag hatar att jag inte ska kunna göra det. Är det meningen att jag ska betala dyr taxi till mig själv, alltid ha manligt sällskap med mig eller stanna hemma? Fuck NO.

Slutligen hatar jag alla er som tycker att jag tjatar om ojämlikhet och genus. Jag hatar er som menar att samhället ju faktiskt är nästan jämställt nu och det är bara en viss sorts män som begår övergrepp. Jag vill sätta er alla i ett offentligt rum som ni tror att ni är skyddade i, trycka min hand hårt mot era könsorgan och kalla er kåta små horor.

Förresten ! Han har en väldigt stor snopp också !

Jag lider inte bara av förkylning, utan också en gruvlig post-folkhögskolehängs-bakfylla.
När jag var liten tänkte jag rätt mycket på hur himlen kunde tänkas vara. Sedan blev jag äldre och fick fullt upp med jordelivet. Men jag kan tänka mig att det är lite som de senaste dagarna: Textsamtal, fnissiga ögonkast, uppläsningar, litterära diskussioner, vegeschnitzel på sunkig lunchrestaurang, Ludacris-sång, kaffe, Lili&Susie och fina människor.
Jag älskar folkhögskolegrottandet. Dessutom misstänker jag att jag vinnarlivspeakade lite när jag signerade en såld bloggbok till en av mina litterära och akademiska idoler Hanna Hallgren.

Det börjar för övrigt bli uppenbart att jag gör allt i fel ordning. När jag var tjugo år var jag världens duktigaste och mest vuxna kvinna. Samboliv, parmiddagar, pedantisk läggning, universitetsstudier, skyhöga ambitioner, ideella åtaganden och arbeten.
Jag levde nästan-30-livet när jag var tjugo år.
Sedan 2006 har det liksom bara varit downhill. Det är som om jag går baklänges. Nu hänger jag på folkhögskola, någonting som 20-åringen refererade till som icke-ambitiöst flum, lämnar disken i en vecka och scenariot samborelation existerar in a galaxy far, far away.
Om det fortsätter såhär kommer jag att göra den där backpackerresan till Sydostasien när jag är 28 och börja klättra i träd och leka i sandlådor när jag är 35, eftersom brådmogna ungen aldrig gjorde det.

Nu försöker jag komma in i blogg- och nyhetsflöde igen och orka svara på mail, betala räkningar och allt sånt som blir så ohyggligt jobbigt när man sluppit det i nästan en hel arbetsvecka.
Hittade den här välskrivna och välargumenterande texten som svar på Arnt Folgerös queermissuppfattningar. Den fyller i luckorna i min text bra. Är lite pissed på mig själv för att jag missade att betona skillnaden mellan att vara kritisk mot heteronormativitet och att vara kritisk mot heterosexualitet samt behovet av att särskilja de båda begreppen åt.
Sedan hittade jag den här relationsexpertertstexten via Isobel.
Och det här kommentatorsflödet om tio viktigaste egenskaperna hos en pojkvän via Navid.
Om det är såhär självutnämnda (?) relationsexperter och unga, svenska kvinnor år 2008 beskriver heterosexuell kärlek kan jag nog skriva under på att jag är kritisk till heterosexualitet också. Nu ska jag hugga mig i halspulsådern med brevkniven efter att ha läst alla inlägg i kommentatorsflödet. Sen ska jag dricka vin.

Fotnot: Missa inte heller Expressens manspanel. Här snackar vi män med stort M damnit!

So fuck y’all hating for no reason

Okej muthafuckas.
Den offentliga delen av er playa haters ball är härmed avslutad.
Jag ville verkligen inte aktivera kommentarsgranskningen. Jag har aldrig velat ha den på min blogg. Jag tycker att det motsäger lite bloggens syfte som öppet forum. Det känns jävligt 1984 att kunna sitta och administrera vilka kommentarer som ska publiceras och vilka som inte ska det.
Men nu känner jag mig tvungen.

Jag kommer naturligtvis att fortsätta att publicera kritik mot mina inlägg, konstruktiva diskussioner och i stort sett alla kommentarer som ges. Men jag orkar inte med de fåtal kommentarer som enbart syftar till att gå till personangrepp mot mig och som är helt okonstruktiva och inte tillför diskussionen eller mig någonting.
Har man inget vettigare att säga än att jag borde gå i terapi, att jag är störd i huvudet eller att jag är ett jävla mongo anser jag inte att man har rätt att bli publicerad i en kommentatorsfunktion som ska fungera som ett vitalt och intressant forum för att diskutera mina inlägg vidare i. Ni tillför ingenting annat än negativ energi.
Ni får hitta på någonting annat att göra. Ta en yogakurs, läs på om mindfullness och hitta ert positiva flöde istället. Lycka till.

Stoppa regnskogsskövlingarna!

Ania har en skapat en egen enkätundersökning efter att ha upprörts av svaren i aftonbladet.se:s poll kring intimrakning. Ställningen just nu är att 91% av männen vill att deras sexpartner ska raka sig.
Jag vet inte jag, Ania, är det verkligen någonting att uppröras över? Eller rättare sagt: Vill man verkligen ligga med någon som på fullaste allvar fyller i en helt ovetenskaplig undersökning kring intimrakning?
Förlåt mig för min elitism, men det är fredag och på fredagar får jag unna mig både bulle till eftermiddagskaffet och ohämmad knullelitism och jag tänker att personer som sitter och tycker att det är givande att klicka i sådana här undersökningar inte är folk man ligger med i alla fall.
Möjligen är det den typen av person som man vaknar upp intill med grava minnesluckor, vänder sig om och ser en fet tribaltatuering över sovande skuldror, vänder sig om och kräks och lovar sig själv att aldrig mer dricka tequila.

Det här är anledningen till att man alltid ber folk stava till Foucault en stund innan samlaget. Någon jävla urskiljningsförmåga måste man ju ändå ha.

Det mörka hotet (I play dead)

I torsdags hade jag min avslutande session i KBT-terapin mot mina sömnproblem. Min läkare pratade om stressreaktioner och hur ångest-oro-stress och sömn hänger samman. Återigen fick jag höra om hur stress påverkar människan, våra nedärvda anlag från urminnes tider kring hur vi reagerar i stressade situationer, återigen fick jag höra om play dead-syndromet.
Play dead innebär alltså att det förr i tin, vid fara, var rätt smart att inte börja fäkta eller försöka lösa saker konkret. Det allra smartaste var att helt enkelt spela död alternativt fly. Vi människor är ju definitivt inte ensamma om att fungera så. Det finns mängder med exempel på djur som paralyseras och spelar döda i stressade situationer.*
Problemet är ju att den här play dead-reaktionen förvisso var bra förr, men helt värdelös i det moderna samhället. Att undfly en stressig deadline genom att äta ett helt kakpaket framför Simpsons gör inte att uppgiften försvinner. Att tro att ett jobbigt beslut löser sig själv om man ligger och stirrar upp i taket tillräckligt länge är exakt lika befängt. Det är en helt idiotisk stressreaktion numera.
-Jag känner inte igen mig alls, sa jag till min läkare och fortsatte berätta om hur jag alltid lämnar in allt jag ska göra minst en vecka i förtid, totalt överarbetat och blev känd på min institution under mitt C-uppsatsarbete för att jag lämnade in uppsatsen redan i mars. Jag berättade också att jag har världens största schema på min köksvägg där jag skriver in alla mina dagliga uppgifter för att ha råkoll på hela mitt liv. Jag har aldrig undflytt någonting i hela mitt liv gällande karriär, jobb och utbildning. Bara strukturerat sönder och gjort ännu fler listor och tagit på mig ännu fler uppgifter.

Min läkare pratade om play dead-reaktionens värdelöshet i dagens samhälle och jämförde med dåtid genom att säga ja förr när man hotades av en björn var det ju bra att spela död, men så är det ju inte idag.
När jag berättar det här för helgens sällskap, när vi sitter ute på verandan till mina föräldrars torp, börjar han skratta och undrar varför det alltid ska refereras till den där björnen när man pratar om stressreaktioner nu och då. Att man förr kunde hotas av en livsfarlig björn lite titt som tätt och att man därför reagerar på samma sätt nu vid stress är den absolut mest klassiska parallellen mellan då och nu gällande stressreaktioner.
Han har ju onekligen en poäng där. Björnen och ryssen måste vara de absolut mest överrepresenterade hoten i svenskens medvetande. Det är som om folk förr i tin inte sysslade med annat än att springa runt i skogen och bli dödade av björnar. När björnen inte tog sig in på gården och typ åt upp ens barn det vill säga. Björnen känns också relativt överrepresenterad som hot i den kultur som man konsumerade som barn. Visst kan vargen ses som det som man generellt har varit mest rädd för, men det är björnrädslan som levt kvar i vår syn på dåtid på ett annat sätt.

Eftersom vi är intellektuella, förnuftiga människor skrattade vi åt det hela. Det där björnhotet alltså, så fånigt. Eftersom vi är så oerhört intellektuella, smarta och förnuftiga fortsatte vi att prata om rädslor man hade som barn, när vi satt inne i stugan på natten. Både varulvar, spöken och kriminella avverkades (jo, jag var ett socialrealistiskt barn som enbart var rädd för kriminella och jo, naturligtvis försökte jag subtilt framhålla för honom att jag därmed var lite smartare än andra barn eftersom kriminalitet faktiskt är realitet, medan varulvar är relativt ovanliga i tidningsrubrikerna). Det var naturligtvis fantastiskt trevligt att ligga inne i en varm stuga och prata rädslor kring natten och skogen framför en kamin. Jättetrevligt. Fram tills att jag måste gå och kissa. Några inlägg nedan kan ni se det oerhört idylliska utedasset ett tiotal meter ifrån stugan. När klockan är halv ett på natten och det precis har börjat regna, skogen har konstiga ljud för sig och världen känns helt tömd på liv såsom den alltid gör på natten och alldeles i synnerhet i en stuga ute i skogen, då är det där utedasset inte så idylliskt längre.

När jag befinner mig på dasset blir jag livrädd. Jag börjar tänka på björnen. Jag hör konstiga knakningar från skogen. Alltihop är naturligtvis besynnerligt irrationellt och icke-upplyst.
Det spelar ingen roll. Hjärtat har redan börjat banka.
När jag ska gå tillbaka är jag redan övertygad om att björnen står och väntar på mig. Den har med största sannolikhet sällskap av både ryssen, varulven, spökena och hela den jugoslaviska maffian också. De är här för att döda mig. Allihop. Nu lurar de i buskar och träd. Står med sina ondsinta ögon bakom granarna och väntar på att få sätta tänderna i mig (juggemaffian ska pressa mig på pengar och hota min familj först bara).
- Men skärp dig, säger mitt rationella jag, det fattar du väl att det inte finns någonting i skogen.
Det spelar fortfarande ingen roll. Från skogen hörs suset och knakanden från alla de faror som lurar, mörkret döljer all världens ondska alldeles bakom den idylliska knuten, nu kommer de och tar mig och inga universitetspoäng och upplyst statistik i världen kan hjälpa mig. Jag sväljer. Tänker att om jag stannar härute tillräckligt länge kommer han därinne i stugvärmen börja undra var jag har tagit vägen. Han kommer att släppa ögonen från boken och komma ut och förvalta hela sitt ångermanländska arbetararv genom att slåss mot både björnen, ryssen, varulven, spökena och juggemaffian. Allt för att rädda den livrädda, ljuva ungmön inne på dasset.
- Men vad håller du på med?, säger mitt rationella jag, nu är du ju inte bara irrationell utan dessutom helt könsnormativ, genusinkorrekt och jävligt dum i huvet.
Tillslut springer jag in i stugan. Rusar för livet fort som faen och låser dörren noggrant efter mig. Björnen tog mig inte. Farorna i mörkret, som bara existerar i mörkret och aldrig i dagsljus, hann inte ikapp mig.

På exakt samma sätt som jag fick äta upp mitt skratt om björnrädslan får jag naturligtvis några dagar senare äta upp det jag sagt om att jag aldrig undflyr någonting gällande jobb, utbildning och karriär i mitt liv. De viktiga besluten om vad jag egentligen håller på med och hur jag ska prioritera inför hösten har jag skjutit upp fram tills dessa dagar. Nu måste jag börja maila folk och säga hej eller nej om vad jag egentligen ska syssla med det kommande året. Jag måste ta avgörande beslut kring huruvida jag ska skuggdoktorera, skriva klart en roman eller läsa tredje terminen på det där programmet som jag hoppade på utan att riktigt tänka efter. Jag måste strukturera upp min tillvaro och hitta någon form av prioriterad balans.
Dessa dagar har jag legat faststelnad i min flickrumssäng. Ibland har jag spelat lite Nintendo Wii. Ibland har jag skakat på en magic eightball. Någon gång reser jag mig och går till kylskåpet. Sedan stirrar jag på datorn. Sedan lägger jag mig igen. Den mest realistiska framtidsplanen såhär långt är att fortsätta att läsa retardkurser inom humaniora tills mitt CSN är helt slut, vilket är relativt snart, för att sedan gifta mig rikt och vara kreativ och beläst lyxhustru resten av livet. Notera alltså att det är den mest realistiska planen.
- Men du må ju bestämma dig!, säger mamma ibland genom dörröppningen.
- Nää, säger jag och drar täcket lite högre över huvudet.
Jag spelar död. Om jag ligger här tillräckligt länge och är fet och lat kommer allting att lösa sig av sig själv. Björnen tröttnar och går vidare. Den ignorerar mig och försöker inte ens jaga. Björnen är alltså min vardag och min framtid. Jag reagerar exakt lika irrationellt som när jag satt på ett utedass klockan halv ett på natten. Problemet är att min vardag och min framtid ändå, rent logiskt, är lite mer reellt att förhålla sig till än en inbillad juggemaffia bakom ett norrländskt utedass. Den kommer liksom inte att ge sig, oavsett hur mycket jag blundar och låtsas som om jag inte andas.

* Okej, nu är jag en av alla de där debattörerna som hänvisar till biologi som om det vore obestridligt utan att ha en fucking clue om vad de talar om. Jag misstänker alltså att det finns djur som gör så, jag har i själva verket naturligtvis ingen aning.

Aldrig mer semester

Mina två semesterdagar ägnades åt att ligga på sängen och stirra upp i taket, försöka tvinga mig själv att gå ut, shoppa upp pengar på värdelösa saker som obekväma spetstrosor och Jesus-kitch, sova halva dagarna och inte öppna en bok mer avancerad än H&M-katalogen.
Mot bakgrund av alla texter jag borde ha skrivit, böcker jag borde ha läst, att jag kunde ha befunnit mig i Norrland i det mest önskade sällskapet, att jag åtminstone kunde ha städat eller tagit tillvara på sommaren och att semestern var obetald känns det som mitt livs mest bortslösade dagar ungefär.

Det här är anledningen till att människor som jag aldrig ska ha semester. Hela jag bara faller. Från att ha varit prestationstjejen blir det helt plötsligt ett övermäktigt projekt att ens duscha.
Så kan man sitta på en lördageftermiddag och ha bakfylleångest efter en after-work och inse att man varit helt sanslöst oproduktiv i flera dagar i sträck. Helt värdelös och osmart. Inte ens kan jag förmå mig själv till att skriva någonting vettigt här. Jag hatar det här tillståndet.

Me vs cencorn

- Du, borde du inte skriva någonting om Pride?
- Jag vet. Jag skulle kunna skriva massor om det. Jag borde skriva massor om det. Jag vill det. Men jag orkar inte.
- Hur var det med den där texten om manlig heterosexualitet där du faktiskt hittade en ny vinkel, tro det eller ej, på ditt uttjatade ämne?
- Jo jag vet, jag ska orka skriva den någon dag. Men inte idag, det går inte.
- Men den här essäartikeln om postmodernismens död i DN då? Kom igen, det här är ju ditt ämne om något. Vräk ut dig nu på tre sidor om postmodernismen och ge svar på tal på essän, jag vet att du vill.
- Jag vill, men det går inte. Jag kan inte skriva någonting om postmodernismen, det går inte idag.
- Men berätta om Lina Sjöbergs Resa till Port Said som du läser just nu. Berätta varför det är den bästa roman du läst på länge. Berätta om din förkärlek för all litteratur som innehåller dödsångest och döende människor. Berätta om att boken även innehåller ett fantastiskt språk, säker stilistik, arbetarromantik, Norrlandsromantik och sådana där meningar som får dig att ta fram anteckningsblocket för att spara meningarna.
- Jo jag vill. Men troligen skulle jag börja referera till en massa fantastiska citat från boken och sen skulle människor som läser min blogg börja Myggor och tigrar-tolka in en mängd saker i citaten, som om det fanns ett dolt budskap.
- Ja eller så skulle ingen tolka in någonting och det vore också fel, eftersom det säkert skulle finnas dolda budskap. Menåhhhh, vad vill du skriva om då?
- Solnedgången på Röda sten? Sommaren? Värmen och vännerna?
- Det där har du ju tjötat om tusen gånger. Hur många naturlyriska beskrivningar kan du ge av en jävla solnedgång egentligen? Åhhå den är rödtonad och skimrande och blodfläckar haaaavet, you have been there done that. Naturlyrik är ju faktiskt inte riktigt din starka sida heller. Och alla vet redan att det är varmt ditt pucko. Medelhavsvärme har du också skrivit om. Dina vänner har du redan tillkännagett att du älskar i ett femtiotal inlägg.
- Mm…men då kanske jag vill lägga upp det där inlägget om min högstadiekärlek?
- Neeeeej, åhhh du har ju gjort sånt tusen gånger. Det blir aldrig bra! Tycker du att den här bloggen behöver fler självömkande texter? Skämtarueller?
- Men kan jag inte få skriva någonting kryptiskt om känslor och relationer i alla fall?
- Nej det kan du inte, för det är inte så man löser saker och ting längre, alla läser din blogg och det fungerar inte så längre.
- Men fanå.
- Skriv om postmodernismen nu.
- Jag vill inte! Jag vill skriva om solnedgång och hjärta!
- Förstör inte din intellektuella position här med en massa dravel nu för fan.
- Men vänta, det där har vi ju skrivit ett inlägg om. Att jag inte gör det. Så kan du inte säga nu.
- Jo men litegrann så. Jag vill vara smart.
- Jag vill också vara smart! Men det går inte just nu! Jag kan inte! Det är värmen och alltihop du vet!
- Men skriv ingenting då.
- Vadå inte skriva någonting?
- Nej, gå och kolla på den där solnedgången istället.
- Men…men nånting måste jag ju skriva.
- Nej, gör det inte. Skriver du bara halvkassa texter är det bättre att du inte lägger upp någonting i bloggen överhuvudtaget.
- Men…bloggen! My precious! Tänk vad alla kommer sakna mig om jag inte bloggar på flera dagar. Tänk om jag väntar ännu fler dagar! Människor kommer undra om jag är död!
- Du, jag tror att det finns kognitiv beteendeterapi mot blogg-omnipotens. Kanske nåt att testa när du är klar med sömnterapin.
- Men skärp dig, fan vad taskig du är.
- Jag är inte taskig, jag försöker bara jobba lite med din helt uppfuckade självbild.
- Men du kan ju inte jobba med min självbild. Du är ju jag. Min självbild blir ju inte bättre av att du ska gå in och klaga på mig hela tiden.
- Äh, jävla idiot.
- Fuck you. Jag blir så trött på dig. Du bara gnäller på mig. Nu lägger jag upp den här konversationen i bloggen så alla ser hur taskig du är.
- Du är ju sjuk i huvudet. Vad är det för en text egentligen?
- Ingen text alls egentligen.
- Nej, din tönt. Vad ska du då lägga upp den för?
- Jag lägger upp den nu. Så kollar vi på solnedgången sen.
- Okej.

Och allt är som förut

Konstigt förresten att jag inte nämnt att jag ska se Kent på lördag. Ännu konstigare att jag inte hade en aning om att jag skulle se Kent på lördag förrän för några dagar sen då bruden som jag ska våldgästa i en veckas tid i Stockholm smsade att de spelar i Stockholm den 28:e och hon har biljett. Men det visste du säkert redan och du har säkert redan biljett, tillade hon.
Det hade jag inte, men nu har jag det.

Jag vet inte, det är väl på sin plats att vara mindre pepp inför sin tolfte Kentkonsert än vad man var inför sin andra. Jag var inte så himla pepp inför min elfte heller. Om man dessutom tycker att senaste skivan inte riktigt lever upp till några förväntningar och mer är en okej skiva än något slags livsavgörande elixir och sällan lyssnar på Kent överhuvudtaget längre är det inte så konstigt att den där tonårspeppen uteblir.
Å andra sidan vet jag ju hur det kändes och hur jag lät under och efter konserten i mars.
Å andra sidan vet jag ju hur jag betedde mig på Valborg. När jag, V. och H. förfestade på golvet framför min gamla bergsprängare med Hagnesta Hill i. Med människor som också är Kentfans blir jag rånördig och emotionell. Det var långa samtal om alltifrån huruvida Kents förstasinglar alltid håller dålig kvalle till min eviga utläggning om hur Beskyddaren från Hagnesta Hill och Klåparen från Du och jag döden är två delar av samma historia och hur de textmässigt kan ses som en sorglig utvecklingsroman. Mest bara satt vi och åhhade oss till ljudet av Kevlarsjäl och redan nämnda Beskyddaren.
Sedan gick jag ut och träffade på Navid, som jag sett som min Kentpartner in crime. Först på Valborg avslöjade han att han i själva verket var ett simpelt Hagnesta Hill-fan.
- En gång i tiden hatade man ju Hagnesta Hill-fansen och tyckte de var oäkta och kommersiella, men sen hatade man ju Vapen och Ammunition-fansen ännu mer, sa jag som varit nere med Kent sedan Verkligen-skivan.
- Eh, jag är också Hagnesta Hill-fan, sa Navid och jag kan ha sagt något om att jag aldrig skulle kunna se honom på samma sätt igen.
En stund senare höll jag en lång och tjötig Kentmonolog för Pat, trots att jag visste att han hatade Kent. I något slags försök att säga någonting förmenande till den övervintrade, tonårshysteriska bruden försökte han sig på med ett;
- Fast Vapen och Ammunition tycker jag i och för sig är en rätt okej skiva.
Vilket alltså är haram-meningen nummer ett och som fick mig att skrika ett högt nej! rakt ut.

Jag ska se Kent på lördag och det kommer med största sannolikhet att bli precis som vanligt.
De kommer harva på med publikfriande hits och jag kommer elitistiskt sucka över publikfrieriet. Jag kommer att hata varenda djävel i publiken för att de är mindre äkta än vad jag är. Sedan kommer de spela någon av de där låtarna. Kevlarsjäl, Rödljus eller Pojken med hålet i handen till exempel. De där som känns på riktigt. Så kommer jag stå där och fulgrina i smyg, tänka att Jocke Berg är den enda man som någonsin förstått mig och kommer att förstå mig och tillslut kommer hela Zinken att lyfta när en enad publik sjunger att älskling, vi ska alla en gång dö. Då kommer det vara så överjordiskt vackert. Då kommer jag som vanligt att bara brista.

Midsommarafton tvåtusenåtta: The return of Mr Hyde

Strax innan jag öppnade taxidörren och kräktes ut på motorvägen vid ett rödljusstopp stängde jag av mobiltelefonen. Den lilla, kvarvarande nyktra delen av mig var medveten om att fyllejaget aldrig skulle vara förmögen till att både komma ihåg pinkoden och slå in rätt knappar för att få på mobiltelefonen igen. Min förmåga att bedriva överförmynderi mot mig själv är en av mina finaste och mest tacksamma sidor.

Man kan ju önska att överförmynderiet hade gått in lite tidigare, vid försök att skicka allehanda sms trots att displayen var suddig framför ögonen. Eller när jag kissade utanför någons trappuppgång. Eller när jag drack mer för att jag inte var tillräckligt full, trots att jag inte längre kunde dansa för att jag bara snubblade omkring i nerförsbacken. Eller när jag utövade mindfullness på en gunga och kände att det var essensen i livet.
Essensen i livet var det definitivt inte när jag hulkade över toaletten halva natten och däckade med kläderna på. Trots förmynderiet; Mr Hyde spöar ju ändå alltid Dr Jekyll på något vänster.

Det här inlägget handlar varken om fotboll eller faktumet att jag hatar fotboll

Jag tänker inte skriva om fotboll och jag kommer inte att prata om fotboll.
Jag kommer inte att ta en till diskussion om varför jag inte tittar på fotboll. Jag tänker inte lura in mig själv i fler långdiskussioner om nationalism och gruppgemenskap. Jag vägrar hamna i en enkel provokation som slutar med att jag ska bada i Järntorgets fontän om jag hör en tillräckligt bra dikt igen.
Det är inte intressant. Jag är inte intresserad. Jag förstår inte vad det är som provocerar så med det.

Jag är en rätt jobbig människa. Jag har rätt många åsikter som man kan bli provocerad av. Jag håller sällan tyst. Men om fotboll håller jag tyst. Jag är lakoniskt lugn. Jag nonchalerar fotbollsprat, TV:n, tidningsartiklar och allt runt om EM bäst det går. Det här sportevenemanget gnäller jag inte ens om. Jag startar inga diskussioner om mitt sporthat självmant. Jag är helt enkelt inte intresserad.

Ändå hamnar jag i diskussionerna, gång på gång. Tydligen är faktumet att jag inte tittar på fotboll mitt mest provocerande drag just nu. Också står jag likt förbannat där och pratar sporthat, avsaknad av nationalismkänsla och idioti och hamnar längre och längre ner i spiralen tills jag dumförklarat alla som överhuvudtaget har något slags intresse av sport eller tillskriver sig en svensk identitet. Och då är det jag som är det tråkiga, elitistiska djävla puckot. Såklart.

För en gångs skull är jag varken obstinat eller jobbig. Jag är bara ointresserad. Det är då alla andra blir jobbiga. Jag orkar inte ta en till diskussion där jag sakta leds in i ett samtal som jag inte vill ha av samma typ som när jag på högstadiet blev vegetarian och tvingades prata om huruvida morötter har känslor eller när jag började kalla mig feminist och timme efter timme tvingades förklara att jag inte hatade män. Det här är exakt samma koncept. Någon säger:
- Vad troru om kvällens match då?
- Ingenting, säger jag lugnt, jag är inte intresserad.
- Amen vadå, säger den andra personen, kollaru inte på fotbollen?
- Nej, säger jag, jag tycker inte om fotboll eller sportevenemang överhuvudtaget.
- Men även om man inte gillar sport måste man ju kolla när Sverige spelar, du måste ju heja så vi vinner, säger den andra personen.
- Varför måste jag vara intresserad bara för att några svenskar spelar? Vadå vi?, säger jag.
Och sen är det alltså kört.

Vafan people, kan vi inte bara göra en deal? Ingen pratar fotboll med mig överhuvudtaget så pratar inte jag om att jag inte tycker om vare sig fotboll, sport, nationalism eller masspsykoser? Så slipper jag ta de här skittråkiga, dödfödda diskussionerna gång på gång.
Så behöver jag inte bada i en fontän för att en diskussion har kukat ur igen. Så slipper jag framstå som elitistiska drygbruden som tror hon är lite bättre än er härliga, folkliga gemenskap. Så slipper jag tillslut sprängas i obstinatpsykos av allt ert tjat och springa gatlopp uppför Avenyn när Sverige spelar och skrika Zlatan är en djävla böghora i megafon.

Hur ett enkelt och anspråkslöst ointresse för något kan väcka sådan upprördhet förblir i vilket fall som helst en gåta.

Och dom tillhör det gåtfulla folket my ass

Dagens mest irriterande är inte ens att Ica Effkås har slut på Granit vit portion och inte kommer kunna leverera till mig på över en vecka, utan faktumet att kidsen utanför springer runt och sjunger på Beppe Wolgers Det gåtfulla folket.
Bara det att de är barn och att de låter är ju tillräckligt störande, men att de dessutom är så fucking klichéartade att de på fullaste allvar lallar runt och sjunger baaarn är ett folk och de bor i ett främmande laaand är lite too much, ärligt talat. Har inte ens orkat se efter men kan tänka mig att det är de söta gullebrudarna som alltid smörar för fröken och kramas i klassrummet som sjunger. De är säkert barfota också. Och har plockat blommor som kommer att vissna innan de kommit hem, men mamma kommer ändå sätta dem i en vas på bordet för att de varit så duktiga och rivit av några blommor från marken.

För den som undrar har jag pms.
Dessutom är det fullmåne på nätterna och då går det inte att sova överhuvudtaget. Sammanfallande menstruation och fullmåne; inte konstigt att kvinnan är skogstokig just nu. Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska ägna resten av eftermiddagen åt sexuella ritualmord eller bara dra till gymmet. Men den som (över)lever får se, I guess.

Thank you Kanal 5 for supporting my guilty pleasures

När man går in på min statistik på bloggtoppen.se (och det gör jag, som ni vet, en hel del) får man även upp en sån där tipslista. Om du gillar den här bloggen kanske du också gillar…
De flesta av dem är fullt logiska. T.ex. tipset om den där bloggen Love Sex Money.
Men jag kan för mitt liv inte förstå varför min blogg kopplas ihop med Linda Rosings. Varför någon som gillar min blogg även skulle gilla hennes. Vad jag ännu mindre förstår är varför jag, efter denna upptäckt, dagligen går in på Linda Rosing-bloggen och läser igenom alla inlägg. Allt om storstädning, bikinival, Faddes fängelsedom och ögonbrynstatueringar slukas med en betydligt större intensitet än vad jag läser min kurslitteratur just nu.
Det sorgligaste är mitt förhållningssätt till bloggen och till Linda Rosing. Hon tar fram mina vidrigaste, mest elitistiska mobbningstendenser och jag glömmer allt om acceptans och systerskap när jag sitter där och hånskrattar över dåliga formuleringar, särskrivningar och ett innehåll som ligger på en tonårig bruds nivå.
- Gud, vilken sorglig människa, fnyser jag och jag skäms över mig själv och jag hatar mig själv men ändå kan jag inte låta bli. Varje dag läsa och varje dag hånskratta och skaka på huvudet.
Att håna Linda Rosing är att sparka in en öppen dörr och det är att sparka på någon som definitivt redan ligger och Linda, du är säkert en jättefin människa. Jag är så ledsen över att mitt läsande och hånande av din blogg har blivit ett sådant dagligt guilty pleasure för mig. Jag hoppas verkligen du får ditt tv-program som du förtjänar så väl och jag tror jag ska skriva under upproret Ge Linda ett eget tv-program, men jag kommer förmodligen någonstans att göra det för att döva mitt dåliga samvete över vad jag tänker om dig och ditt sätt att skriva.

Det är lite som min relation till Outsiders. Jag kan inte låta bli att titta på Outsiders. Lite gör jag det för att jag fascineras av hela programidéen och utformning, snarare än de människor som av någon anledning valt att ställa upp i programmet. Hej alla normala människor utan störningar som lever i heterosexuella kärnfamiljer och har lagom svennekinky sex – nu gör vi ett program om De andra. Är inte det bra? Så kan ni sitta därhemma i soffan och vara alldeles normala och härliga och äcklas, fascineras och chockas av dem som inte är det.
Få program beskriver normernas tyranni så väl som Outsiders, utan att ens vara medveten om det.
Har man t.ex. läst minst femton queerteoretiska böcker och haft minst lika många diskussioner om polygami och polyamorösa relationer är man snarare fascinerad av speakerröstens upphetsade röstläge när hon berättar om det medelålders holländska par som valt att leva i flersamhet, än av sättet de lever på. Man hör personerna i reportaget redogöra klokt och bra om hur man kan älska flera människor samtidigt, men ser hur alla monogama, normala par sitter hemma i TV-sofforna och skakar på huvudena.
- Men gud så hemskt! De måste vara helt sjuka i huvudet! Och tänk på barnen!
Eller när en av Hans Scheikes fruar förklarar på ett lugnt och sakligt sätt varför hon tänder på att bli dominerad och smiskad och runt om i stugorna sitter de normala och suckar;
- Stackars kvinna! Åh fy, vad utnyttjad hon är!
Men sen, någonstans i programmet, slutar alltid min fascination att handla om dess sätt att förstärka normer och övergår istället i samma fascinerade äckel som det är tänkt att programmet ska ge upphov till. Som när Hans Scheike (Hur gammal är gubben? Typ hundra?) förevisar sina piskor.
- Åh fyy äckelgubbe! Jag döör, vad vidrigt!, skriker jag för mig själv i soffan och begraver ansiktet i en kudde utan att ens då vilja byta kanal.
Eller när man senare får se Hans Scheike smiska en av sina kvinnor med björkris på verandan samtidigt som han dricker sitt eftermiddagskaffe.
- My eyes! My eyes!, skriker jag och lägger mig i fosterställning.
Men byter kanal gör jag alltså däremot inte.

Eller som att sitta och följa en nyhetssändning med reportage från Kina. Jag försöker ta in regnet, tystnaden, de gråtande föräldrarna och bilderna på omsvepta, döda tonårskroppar. Försöker förstå vidden av katastrofen, hur många som mist sitt liv, någon som de älskar eller sitt hem. Sedan är reklamen slut på Kanal 5 och jag slår över. Jordbävningen i Kina får stryka på foten när jag istället fortsätter att engagera mig i tornadon på Wisteria Lane. Döda tonårskroppar och hemlösa, fattiga kineser ersätts med vackra låtsasmänniskor vars största problem efter tornadon är att Carlos blivit blind utan att våga berätta det för Gaby, av rädsla för att hon ska lämna honom.

Och då har jag alltså inte ens kommit in på mitt tittande på Sanningens ögonblick.
Man är en så djävla liten människa ibland.

Saker under huden/Always keepin’ it real på Världsbokdagen

Okej, måndagar är uppenbarligen inte min dag längre.
Jag är lite mer stabil nu. Tack ni som läser och som vanligt världens största tack för alla kommentarer och mail och bokköp och gud vet allt. Det är lätt att gapa efter mycket, men damnit vad jag är glad för mitt stycke. Det är fortfarande helt amazing; de där mailen och kommentarerna jag får varje dag. Det betyder ju faktiskt så fantastiskt mycket. Dåliga dagar, som det varit relativt gott om den senaste tiden, räcker det med era ord för att jag ska känna mig typ såhär inuti igen.

Innan jag lägger mig och bekräftelserunkar till tanken på detta (eller ja, först har jag lovat LSM att köra lite affirmationsterapi och tio gånger upprepa högt för mig själv att jag är inte min blogg) vill jag bara tipsa om att jag imorgon onsdag, på Världsbokdagen, finns på plats vid Vulkans bokbord på Stadsbiblioteket i Göteborg.
Från ca 17:30 och fram till ca 21 står jag på plats med böcker och ett charmigt och stabilt leende. Kom dit och säg hej, köp en bok, få en bok signerad, prata lite med mig eller stå tio meter bort och beundra mig i smyg. Välkomna är ni i vilket fall som helst.

Klubben rebound

Jag vet att frugan redan har bloggat om det, men det är ju sånt här som gör att man älskar Wikipedia:

Rebound (dating)
From Wikipedia, the free encyclopedia
Jump to:
navigation, search
Within the context of dating, to rebound refers to the undefined period of time following a particularly painful break-up, when the reboundee is psychologically incapable of making healthy judgements and decisions regarding suitable partners. “Julie is on the rebound.”; “Mike is Julie’s rebound”. If it is used in the latter sense, then a rebound is described as the partner that someone has following a breakup. Rebound is the phase that a person not so out of a painful break-up goes through and in this process needs someone emotionally or sometimes physically, just to assure him/herself that he/she is completely out of the messy break-up.

Sökningen föregicks av följande diskussion för några veckor sedan:

- Jamen när man är på rebound ser man ju bara snygga män med kukar överallt.
- VA? Vad är det? Var ligger det?
- Nämen du vet, rebound. När man precis blivit dumpad eller gjort slut och behöver vad som helst att gå vidare med.
- Aha, åh shit. Jag som trodde det var någon ny klubb som jag missat fullständigt och som ni av någon outgrundlig anledning undanhållit från mig. Tur.

Och ja, klart det var jag som var råpuckot som hann bli lovligt sur över att mina vänner inte tagit med mig till den fantastiska klubben rebound. Nu vet jag bättre, tack vare Wikipedia.

En liten antimanual för ökad frihet och jämlikhet (when keepin’ it real goes wrong)

Förra våren tolkade jag ett halvår senare i det här inlägget.
Jag var kräkless på mitt bekräftelsebehov och mitt sätt att ränna efter karlar och efter uppbrottet med mannen var jag tröttare än någonsin.

Det har de senaste dagarna slagit mig att det nu gått åt helt annat håll. Jag har också fått det påtalat och det har liksom kommit fram i rödvinssamtal med vänner att de också märkt det. Den här våren har definitivt ingenting med förra våren att göra. Den här våren beter jag mig på ett helt annat sätt. Jag kör därför En liten manual version 2 och ger några exempel på hur det låtit de senaste fyra månaderna:

Jag: Och sen har jag precis släppt en bloggbok yadayada releasefest yadayada skriver på en debutroman yadayada musikskribent yadayada.
Han: Jaha nämen åh, jaha åh vad spännande!
Vad han borde ha sagt: Alltså du är verkligen en jätteintressant människa men guess what? So am I! Och jag sitter inte här för att bekräfta ditt redan upplåsta ego så ta och lyssna på mig en stund nu va!

Jag: Och sen menar Butler då va blabla och om vi då sen tar den här teorin av Foucault då blabla *fortsätter dra tiotusen referenser*
Han: Jaha mhmm okej jag förstår
Vad han borde ha sagt: Alltså okej, om du stryker minst 75% av dina skitnödiga akademikerreferenser från den här diskussionen då kanske vi kan börja snacka på riktigt. Du använder bara alla de här källorna som härskarteknik och för att få mig att känna mig underlägsen och dum men jag har grymma åsikter jag med så shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it!

Han: Ja och sen gick jag på gymnasiet i *insert namn på extremt pinsam byhåla här*
Vad jag borde ha sagt: Jaha där ser man *byter ämne för det var faktiskt rätt pinsamt*
Vad jag istället sa: HAHAHA åh fy fan! Och det ERKÄNNER du?!

Han: Alltså den här Johnny Cash-låten är egentligen en remake, men det är inte så många som känner till det faktiskt.
Vad jag borde ha sagt: Jaha, där ser man.
Vad jag istället sa: Men guuud, vilken tråkig information. Tror du det där imponerar på mig eller, gubbrockshora?

Han: Din lägenhet är så himla härlig. Den är så ljus och rymlig liksom, man får verkligen ro i den.
Vad jag borde sagt: Åh tack, kul att höra.
Vad jag istället sa: Men kan inte du skippa hippiecrapsnacket nu och bara ligga med mig istället?

Han: Ja och sen läste jag några år på Komvux för att läsa upp betygen.
Vad jag borde sagt: Jaha, där ser man.
Vad jag istället så: KOMVUX säger du ja *himla föraktfullt med ögonen*

Han: Vi lever ju i ett patriarkat och i ett sexistiskt samhälle, jag är så trött på alla sexistiska män som bara tar plats.
Vad jag borde sagt: Åh, kul att du är medveten om det, det här kan vi diskutera vidare!
Vad jag istället sa: Sådär säger du ju bara för att få feministfitta.

Han: Ja och sen tänker jag mig någon slags karriär som forskare
Vad jag borde sagt: Vad kul! Jag med.
Vad jag istället sa: FORSKARE! HA! Själv har man ju tänkt bli professor!

Han: Jag vill verkligen bara hålla om dig.
Vad jag borde sagt: Vad fint sagt.
Vad jag istället sa: Du menar knulla då eller?

Mina vänner, det här är bara några få exempel på hur jag de senaste fyra månaderna har dissat, hånat, förlöjligat, glåpordat och använt mig av diverse allehanda härskartekniker mot män. Inbakat i – vad jag inbillar mig varit en del charm och intresse också – har jag spottat ur mig mer eller mindre subtila saker av det här slaget.
Jag kväver mig i skämskudden just nu. Det är vidrigt.

Det här är fan ingen manual. Det här är en antimanual. Det här är vad som händer när en person som är trött på sitt bekräftelsebehov gör upp med det och istället varje helg skapar lysande exempel på vad som händer when keepin’ it real goes wrong.
Det här är definitivt ingen feministisk manual. Den är definitivt antifeministisk i den bemärkelsen att man knappast bygger jämlika relationer mellan könen genom att det, enligt gängse normer, förtryckta könet börjar bete sig som en djävla idiot mot det andra. Härskartekniker är till för att bekämpas, inte anammas av det kön som oftast utsätts för dem.

Det är skrämmande hur jag gått på och jag skäms som fan men det mest skrämmande av allt är väl att jag nästan aldrig blivit satt på plats. Bara vid ett fåtal tillfällen har jag fått mitt beteende påtalat av männen som utsatts för det. Liksom ärligt killar, hur står det till med ert bekräftelsebehov egentligen? Eller hur kommer det sig att jag har fått fortsätta hålla på såhär?
Jag menar, om beteendet genererade i att jag lommade hem med svansen mellan benen varje helg eller blev råditchad och lämnad ensam hade jag kanske lättare upptäckt det. Nu har det istället i alla nästan alla ovanstående exempel genererat i fortsatt/ökat intresse, nervösa skratt, komplimanger, hångel eller ligg.
Ni måste ju faktiskt jobba med mig här och hjälpa mig att bryta mönstret. Sätt mig på plats för fan. Ge mig lite motstånd. Eller säg i alla fall ifrån. För ärligt talat killar, ni förtjänar bättre än min lama bekräftelse, ni förtjänar faktiskt fett med respekt.