Självhjälpskultur och feminism

stepfordwife



























Förra onsdagen hade ABF Göteborg seminarium på temat Självhjälpskultur och motivationscoachning. De samtalande var Nina Björk och Ulrika Kärnborg och diskussionen kretsade kring vår tids coachningshysteri och tänk positivt-vurm.

Det var till stor del ett briljant samtal. Nina Björks anförande gav mig gåshud, när hon pratade om människors förlorade sammanhang och ett missnöje kanaliserat i vilja till självförbättring. När vårt missnöje över sakers tillstånd inte längre leder till en kollektiv systemkritik, när möjligheterna för gemensam påverkan har förändrats genom större konkurrensutsättning och mer misstro mot det gemensamma, då vänder sig människor till det enda som är möjligt att förändra. Vi vill förändra, vi tycker om att se att saker har förändringspotential och det enklaste idag är att vända den förändringsviljan mot det egna jaget. Vi känner oss maktlösa, men jaget är det som vi har makt över. Det handlar också om att en annan historia har börjat berättas. Det spelar ingen roll hur många gånger vi talar om människors lika värde, när vi ser att det finns skillnad i levnadsvillkor mellan människor. Alltså betonar man istället det personliga ansvaret över sitt eget öde och sin lycka. Fattigdom, sjukdom, arbetslöshet, ensamhet…listan är oändlig på sådant som det enda jaget är personligt ansvarig för och således också kan förändra.

Vi vantrivs helt enkelt i kulturen och politiken, men där det förut fanns en gemensam kritik av sakers tillstånd har vi idag lärt oss att vända det mot oss själva och förändra det genom coachning, entrepenörskap, självhjälpslitteratur, makeover-program och positivt tänkande.

Det var förvisso inte mycket som var nytt, vare sig för mig eller någon av de andra i publiken som också vek sig av skratt när Ulrika Kärnborg läste högt ur boken Attraktionslagen om att man kan tänka sig lyckad och lycklig. Möjligen ignorerade man det stora behov som människor verkligen verkar ha av dessa böcker. Bortsett från konstaterandet att det bottnar i missnöje tenderade samtalet stundtals att gå över i raljerande, snarare än att verkligen diskutera vilken roll självhjälp och coachning spelar för alla dessa människor. Varför såväl företag som offentlig sektor känner ett behov av att hyra in dyra föreläsare till personalen besvarades inte heller.

Dessutom tyckte jag vänsterkonservatismen ibland för genomgående. Postmodernismen fick onödigt mycket kritik. Visst stämmer det att de postmodernistiska strömningarna har inneburit att vi intresserar oss mer för en analys av bilden av något än hur det verkligen är, men då kvarstår frågan vad som verkligen är. Det ställdes aldrig kritiska frågor till Nina Björk om hennes tvärsäkra uttalande om att vi måste börja diskutera verkligheten som den faktiskt ser ut, istället för bilden av och det var oerhört tråkigt. Så länge vänstern hela tiden håller fast vid att det finns en sanning och en verklighet att förhålla sig till kommer de att fortsätta se sig omsprungna av liberaler som åtminstone accepterat att människor har individuella upplevelser av sakers tillstånd. Man kan gå samman i gemensamma intressen, men att tala om att saker är på ett visst sätt ställer genast följdfrågor om vem som har mandat att tala om ”verkligheten”. Förvisso la Nina Björk in en brasklapp om att hon naturligtvis inte heller trodde att de tidiga postmodernisterna räknat med att deras teori skulle utmynna i självhjälpskultur och positivt tänkande, men jag tyckte ändå att det var en underlig parallell. Att beskriva de attityder och bilder som skapas i samhället har föga att göra med att känna sig tvungen att skapa en bild av sig själv i mitt tycke, medan Björk menade att postmodernismen lett till att det idag är konstruktionen av jaget som är viktigare än själv jaget.

Nåväl, nu var det inte postmodernism och vänster som var det som jag skulle komma fram till och det kan jag ägna ett kilometerlångt inlägg åt någon annan gång. För riktigt intressant och brännande blev det när både Kärnborg och Björk tog upp hur självhjälpskulturen shanghaiat feminismen. Delvis genom små förskjutningar i teoribildning: Härskartekniker, som en gång var ett mycket bra verktyg för att visa på kvinnors strukturella underminering i olika sammanhang, har idag blivit självhjälpstips av typen ”Så upptäcker du chefens härskartekniker”. Retorikkonsulten Elaine Bergqvist har gett ut en bok med just namnet Härskartekniker, som handlar mer om hur individen ska agera när denne utsätts för detta, än att diskutera det ur en strukturell synvinkel. Självhjälpskulturen är starkt individualistisk. Det finns ingenstans någonting om att gå samman, att söka hjälp hos varandra, att kämpa ihop för att komma längre. Allt handlar om individens framgång. Samma sak har skett inom feminismen. Från att ge stöd och systerskap, kämpa tillsammans i kritiska lägen, har offerrädslan slagit igenom inom feminismen på bred front. Jag har själv skrivit många gånger om det förut, hur offerrädslan inom den feministiska rörelsen snarare sätter krokben för oss än leder någonstans. Att vara en bra feminist hamnar på en individuell nivå, snarare än att se att vi drabbas av orättvisor och strukturellt förtryck. Istället för att stötta finns en tävlan i att visa upp en så bra feministisk yta som möjligt, som också ständigt leder till en ängslighet över att vara ett offer.

Jag tror att det är bra att vi kan visa på styrka och kritiken mot martyrrollen inom feminismen är inte bara av ondo. Anna Svensson har till exempel skrivit så oerhört mycket bra om hur våldtäkt cementerar någon till offer. Men det är också påtagligt hur vår generation feminister blivit förtryckängsliga och ständigt analytiska, inte för att vi ser strukturella mönster utan för att vi är så förbannat rädda för att bli utsatta för dem, eftersom det skulle degradera vår starka, frigjorda feministroll till ett offerskap. Vi är ju Feminister och de kan varken våldtas, förtryckas, bli orättvist behandlade eller hamna i könsroller. Precis som Lina Neidestams klockrena seriestrip visar ovan leder det till den sortens ängsliga samtal som är så påtagliga i just vår generation. Vi är, som vanligt, inte våra ideal och vi är ständigt både offer och förövare i komplexa maktstrukturer. Att krossa de strukturerna är inte ett individualistiskt mål av att bli så lyckad feminist som möjligt, det är ett kollektivt, spretigt, skitjobbigt och ibland alldeles underbart projekt.

Internet har inget partiprogram

Jag kommer inte att gå i något första maj-tåg i år.
Det gjorde jag inte förra året heller, men då var det av privata skäl samt ösregn. Ambitionen var i alla fall att komma iväg. I år det genomtänkt och beslutat på förhand och ingenting relaterat till vare sig väder eller bakfylla.
Precis som jag de två senaste åren medvetet valt bort 8 mars feministiska demonstrationståg.
För någon som satt mycket stolthet i att vara en av de som fortfarande är politisk och engagerar, någon som ofrånkomligen är mer vänster än höger och engagerad feminist har utvecklingen skett med sorg. Men i år också med stolthet.

Jag är, såhär i efterhand, väldigt stolt över att jag bröt med partipolitiken i nittonårsåldern. Efter att ha tagit för många strider, suttit på för många meningslösa möten och mer och mer känt den där molande känslan av att behöva representera i frågor som jag inte instämde till fullo med. Som att gå i ett första maj-tåg och skrika slagord som jag egentligen vill problematisera och ifrågasätta, applådera efter tal där jag bara instämt i hälften.
Jag är också glad att jag bröt med Kvinnojouren när jag gjorde. De gör ett enormt viktigt jobb, men deras teoretiska aspekter passade inte mina och jag tvingades ställa upp på majoritetsbeslut som rörde åsikter som jag inte ville stå för.
Samma sak med mitt engagemang i studentkåren, även om det skedde på en mer individuell basis. För mycket spel, pakter och lobbyverksamhet tog energin snarare än att skapa en vettig utbildningspolitik.

Men det som fanns i mig när jag lämnat allt detta var någon slags tomhet. Jag ville ju vara engagerad. Jag ville bara att det skulle kunna ske mer på mina villkor, jag ville inte behöva jämka och kompromissa i en mängd frågor som för mig var viktiga. Jag ville också vara en del av en brinnande kollektivism. Den där känslan när man faktiskt slåss för någonting tillsammans är underbar. Jag har saknat den också.

Går det att kombinera självförverkligande och individualism med kollektivism? frågar jag både i senaste VK-krönikan och Gustav Fridolin i tisdagens Kvällspasset. Det är en ren egoistisk fråga, det har gäckat mig hur det ska gå till.
Men när det kommer just till politiskt engagemang har jag insett precis hur det fungerar för mig.
Det sker här. På bloggen, på Twitter, i mail, i sociala nätverk, läsandet av artiklar, andras bloggar… Det är på Internet som det sker, helt enkelt.
Det är inte förrän nu som jag börjat engagera mig i frågorna kring frihet på Internet. Jag har ansett att andra skriver bättre om det än jag. Men jag har ju läst, funderat, blivit mer och mer insatt. Det fanns en tid då jag också, likt Per Wirtén, trodde att det bara handlade om fildelning. Det handlar om så oerhört mycket mer.

Det är genom Internet som jag hittat ett sätt att vara politisk där jag både sätter min egna politiska agenda och går min egen individualistiska väg, samtidigt som jag är en del av någonting större. Ett ständigt flöde av information, åsikter, tankar, upplevelser. Diskussioner, kontakter, nätverk, utbyten. Jag håller föga med någon i bloggosfären om allting som de står för och jag går i kollisionskurs för jämnan och det spelar ingen roll.
Vi behöver inte enas. Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas.

Internet har inget partiprogram. Vi håller inga möten och äter torra kanellängder medan vi diskuterar en formaliafråga i två timmar. Vi kompromissar inte med oss själva.
Det här är det forum som jag saknat, där jag på riktigt känner mig viktig. Väldigt ofta känner jag att jag gör skillnad. Unga tjejer som skickar mail om att jag är en förebild, som skriver om deras självskadebeteende och ångest. Jag som kan svara dem, direkt, vi når varandra. Det är så otroligt häftigt. Det är en kraft på individuell nivå som gör en fucking skillnad, om så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva om de frågorna och svara på mailen i den mån jag förmår ge svar.
Jag kan reagera direkt på nyheter, reflektera utifrån mina värderingar, diskutera och såväl utveckla som utvecklas själv. Jag känner mig behövd, viktig och samtidigt utvecklas jag varje dag.

Internet har inga politiska premisser. Här sätter var och en, som individ eller grupp, sin egen agenda. Det finns bara en fråga som vi sluts upp kring i en kollektivism, men det är också den fråga som är allra viktigast. Att bevara internet som det fria, demokratiska, aktiva forum som så många av oss använder det som. Att vi ska fortsätta kunna vara aktivister, individualister, politiska och engagerade just här.
Med en urholkad partipolitik, Brysselcentrerad makt, strategier och maktspel, tankesmedjor och retorikmanagment kan vi inte lägga politiken i politikers händer. Många forskare har påpekat frånvaron av gräsrotsrörelser i dagens samhälle, vi har blivit elitstyrda och vi har låtit det hända. Få tror på medborgarmakt längre.
Jag pekar på Internet, på bloggar, microbloggar och sociala nätverk och jag säger att här har ni er medborgarmakt. En extremt brokig, individualistisk, ojämn, bråkig och stökig gräsrotsrörelse som bara vill en enda sak gemensamt: Bevara vår rörelse och låta den växa precis som den är.

Drömmar som samhällsresurs och andra bra texter

Krönika i VK idag.

Och till er som ansett att Gustav väl också borde skriva något om vårt förhållande: Enjoy.

Och läs för bövelen Linna Johansson om Margret Atladottir och myggorna.

Ja också en uppdatering till. Gustav på AB Debatt idag. Så jävla bra.


Vidare om individuell erfarenhet som argumentationsbas och den där Pittstim som jag fortfarande inte läst

Häromdagen diskuterade jag och ett par andra just det där om vår tids och generations fixering vid det individuella och självupplevda i debatten, alldeles i synnerhet den feministiska.
En av oss konstaterade att, exempelvis, 68-rörelsen aldrig hade de här ingångarna. Förvisso föddes slagordet det personliga är politiskt just där, men det rörde sig om en mindre krets av kvinnor. Att dåtidens manliga politiska debattörer skulle sätta sig ner och skriva en antologi om deras personliga upplevelser av könsroller och manlighet fanns överhuvudtaget inte på agendan. Man skulle prata visioner, utopier, kollektivism.
Någon av oss pekade på att en äldre generations generellt sett förvirrade och avoga inställning till bloggvärlden delvis kan förklaras genom det (sedan finns det naturligtvis mängder med andra orsaker, ovana vid webbaserad information, oöverkomliga svårigheter att hitta de där bloggarna man faktiskt vill följa osv.). Här är det mesta subjektivt och oerhört mycket är dessutom personligt, ibland privat.

Vi pratade också om bloggandets roll i kulturens, debattens och litteraturens riktning mot autencitet och sanningsbetonade texter.
För mig är romanen som konstform så väldigt mycket inslagspapper runt en smärta, runt en kärna. Det är klart det har att göra med att jag är rastlös och har vuxit upp med internet. Men jag läser mycket hellre en blogg av en kvinna som är mitt inne i en kris än en manlig författares påhittade berättelse om en kvinna i kris, säger Sigge Eklund i Fokus artikel om den nya författaren.
Hur mycket av behovet av autencitet och erfarenhetsbaserad argumentation uppkom genom bloggandets framväxt och hur mycket hade vi hamnat där ändå? Är det enbart enbart utslag av den individualism som jag diskuterat tidigare och är bloggandet i så fall också det?

Jag träffade för övrigt en av Pittstims skribenter, Kristofer Folkhammar, samma dag och i just den diskussionen. Han bekräftade att de kriterier som funnits för de medverkande skribenterna i Pittstim var just följande:
1. Det ska handla om könsroller
2. Det ska utgå ifrån dig själv
3. Det måste vara sant
Och efter att ha läst den här texten om Pittstim känner jag om möjligt mindre lust än någonsin att läsa antologin. Jag kanske skulle revoltera mot mig själv och helt enkelt bara skita i att läsa en aktuell bok inom genusämnet. Take a walk on the wildside, liksom.

Fotnot: Jag vet att inlägget blev jätterörigt, det är lite så jag verkar idag i största allmänhet. Mamma är lite trött idag, ni får leka själva en stund nu.

Maktskillnaden mellan den som skriker och den som lyssnar

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.