M.J. och vårt behov av kollektiv sorg

Twitter, bloggar, alla nyhetsredaktioner går plötsligt på högvarv mitt i sommarvärmen.
The King of Pop, kanske den sista pophjälten, den sista stora mytifierade superstjärnan, är död.
Redan under natten har många hunnit berätta om sina personliga minnen och sin egen relation till Michael Jackson. Helt plötsligt har vi alla varit fans. Vi har alla varit engagerade och haft en relation till M.J.
Kanske för att det rör sig om flera generationer som växt upp med hans musik. Från Jackson Five fram till Dangerousplattan (fick han några nya fans efter den skivan? Jag tvivlar).
Själv minns jag mellanstadiet med mitt tjejgängs mimande till Dirty Diana och Smooth Criminal, skivorna som jag måste ha sålt tillsammans med alla andra CD-skivor någon av mina riktigt fattiga perioder för att mat var viktigare än minnen, dansa till Billie Jean på en klubb många år senare och kyssas med första riktiga pojkvännen.
Alla minns.
Alla sörjer. Inte Michael Jackson, snarare sörjer vi en förlorad tid.
Vi sörjer våra minnen av en människa, oavsett musik eller skandaler, som satt spår i vår uppväxt. Oavsett om det handlat om Heal the World på skolavslutningar, Billie Jean på ett dansgolv eller rubriker om pedofili och tappade näsor. Någonting som varit en del av allas vardag och nu är över.

Var befann du dig när du fick beskedet?
Alla har redan hunnit ställa frågan. Alla har redan placerat sig mitt i beskedet, i en framtidshistoria redan i nuets skeende. Precis som alla kan berätta om hur de fick beskedet om John Lennons död.
Skillnaden nu är att i ett massivt nyhetsflöde med information som går snabbare än framtiden hinner hända, har vi redan placerat våra minnen i framtiden.
Vi har hunnit bli nostalgiska över det gångna dygnet, den kollektiva sorgen började på Twitter redan innan dödsbeskedet var riktigt fastställt.

Vårt behov av kollektiv sorg är omättligt.
Vi sörjer kollektivt över våra personliga minnen. En gemenskap i någonting som tillhört alla, men varit personligt för var och en.
Det är inte människan Michael Jackson som vi sörjer. Vem vet vem han var ändå?
Vi sörjer en ikon för vår uppväxt och samtid och en förlorad tid som fick ett obönhörligt slut inatt.
Vi placerar vår sorg i en framtid då vi kommer att minnas också denna händelse. Jag har, mindre än ett dygn efter beskedet om hans död, uppenbarligen redan hunnit skriva en text som reflekterar över hur vi sörjer.
Vi sörjer en dåtid och placerar nuet i framtiden på samma gång.

Anti-informationsmongo

- Men vadå, säger exmannen, när vi tehänger i hans kök på måndagkvällen, säg inte att du missat gyllenhammar/zandén-grejen!
- Öh va?
- Men är du helt off? Hur har du kunnat missa det? Jag har faktiskt undrat varför du inte har bloggat om det, säger exmannen upprört.

Det är då jag inser att jag under mina två veckor i Norrland gått in i den så oerhört efterlängtade anti-informations-kuvösen. Jag har varken läst någon av de rikstäckande tidningarna, inga bloggar mer än vännernas, inte sett en enda nyhetssändning eller läst några debattinlägg. Jag har inte haft en enda åsikt om någonting. Jag är, precis som han påpekar, helt off. Jag har dessutom inte ens reflekterat över hur off jag blivit. När Gyllenhammar/Zandén var kåtfrustrerade i Grekland var jag förnöjsamt lycklig i ett norrländsk torp med surströmmingsdoft och vackra kalhyggen. Sket väl jag i, vad som skrevs på Internet.

Helt plötsligt slår det mig att mitt samlade informationsflöde de senaste två veckorna består av lokaltidningens rapporter om en stundande älgjakt och att alla ungdomar i Strömsund inte hatar muslimer (way to go Östersundsposten), lite OS-sändningar och en brittisk dokumentär med den svenska titeln Hjälp! Jag kan inte sluta fisa!.
Huruvida det sistnämnda ens bör räknas som information vette fan. Men det enda jag tänker skriva i frågan om gyllenhammar/zandén är att den brittiska dokumentären ändå hade betydligt mer substans och vettigt innehåll än deras inlägg.