I dagens Metro

Idag pratar jag sömnproblem, underbara Akademihälsans fina hjälp och brings sexy back till alla måndagströtta kollektivresenärer med akupunkturbilder på öron och britsar.
Om man lyckas undvika Metroutdelare och kollektivtrafik finns artikeln även att läsa här.
Skulle man missa den kommer artikeln även i nästa nummer av Studentliv, som skickas hem gratis till alla som läser på högskola/universitet och tar CSN, då tack och lov med en vanlig porträttbild av mig utan nålar i huvet.

Det är underligt det där med sömnen. Under 2006 bloggade jag nästan bara nattetid när jag inte kunde sova (jag undrar vad min läkare och sjukgymnast skulle säga om det, att hora ut sin problem på Internet är nog inte rätt sätt att försöka sova om nätterna). Sen bråkade jag med vårdcentralen. Sedan fick jag kontakt med Akademihälsan. Och så började sömnskolan.
Jag tror att jag tänkte att jag skulle skriva mer om det. Det är ett folkhälsoproblem, det är ett fucking stort problem för unga kvinnor och jag är fortfarande övertygad om att om jag hade varit en medelålders man med en hög position hade jag fått hjälp. Då hade inte upprepade samtal till vårdcentralen, där jag berättade att jag inte hade sovit på nästan två år och höll på att gå in i väggen, slutat med ett tack och hej, det här problemet är inte akut.
Men jag kom liksom av mig. Allt som gällde sömnen blev för privat. Jag var för upptagen med att strukturera om mitt eget liv och mina tankemönster för att orka eller vilja göra någon politisk ansats av det. Jag vet inte om jag är där än.

Ett enda kan jag säga: Det är en sådan nåd att få sova på nätterna så ni fattar inte. De där dåliga nätterna som förr utgjorde nästan alla nätter, alla de där mardrömsnätterna av vridande och panik och oro. Hur de bara kommer ibland. Hur jag nästan alltid kan vakna utvilad. Det är en sådan unnest. Folk säger att jag är gladare och verkar må bättre än någonsin. Det är sant. Man blir tydligen väldigt glad, pigg och smart om man får sova på nätterna. Jag hade nästan glömt hur det kändes.

Keepin it real till panflöjtsmusik

Idag har jag varit två timmar hos läkaren och en sjukgymnast. Det här är lika mycket KBT mot mina avog mot allt som kan refereras till hippiecrap som KBT mot sömnproblem. Under två timmar har jag pratat om mindfullness, om att överlämna sig själv till sömnen, släppa taget om det presterande jaget, druckit blaskig djävla chailatte och gjort flummiga rörelseövningar, fått akupunktur, haft avslappning och fått taggiga terapibollar rullade över min rygg (bokstavligt talat alltså, inte ännu en kass ryggmetafor).

- Jaha Elin och exakt hur cool och gangsta kände du dig då när du satt med nålar instuckna i huvve och öronen och uppmanades spänna skinkmusklerna till ljudet av panflöjtsmusik?, undrar ni.
- Nä inte så djävla va, svarar jag.

Jag berättade även för min läkare om att mitt mentala rum slutat funka som tillflykt mot orostankarna. Jag har tänkt på mitt mentala rum alldeles för mycket, jag kan inte lura vare sig hjärnan eller kroppen genom att försöka tänka på det längre.
- Men då får vi hitta ett nytt åt dig!, sa läkaren och la sen som förslag att jag skulle bryta av orostankarna genom att föreställa mig att jag var ensam på en exotisk, öde ö tillsammans med tio vackra män som jag avverkade en efter en.
- Men, sa jag, jag vet inte…är det inte tänk att de där mentala rummen liksom ska vara…rofyllda? Att man ska slappna av genom dem?
- Positiv affirmering, Elin!, sa min läkare lystet.
- Okej, sa jag.

Annars: Läs LSM. (Jag vet att ni redan gör det men jag måste lobba för det här inlägget för det är banne mig bland det bästa kvinnan skrivit. Dessutom vill jag lobba när andra skriver bra, självutlämnande terapitexter när jag själv inte kan göra det som förr).

Sömnen kommer till den som låter den komma

När jag satte mig i stolen hos min läkare första gången var det på samma upproriska sätt som jag alltid suttit i sådana samtal. Hånleende mot näsdukar på bordet, armarna i kors och axlarna uppskjutna. Blicken flackande och då den snuddade vid hennes varmmjuka blick på mig, alltid trotsig. Detta trots att hon var där för att hjälpa mig, detta trots att jag kämpat i nästan två år för att få träffa en läkare som henne. Man är en idiot om man sätter sig i ett läkarsamtal med en inneboende känsla av att varken behöva eller kunna få hjälp, men det var exakt vad jag gjorde. Jag är ingen man hjälper och jag sa;
- Jag har redan prövat allt, jag kan redan allt. Det finns ingenting som kommer att hjälpa.
Tillbaka från min läkare fick jag en lista med fem uppgifter som jag skulle jobba med. Jag stirrade på första punkten.
Stäng av datorn och TV:n en timme innan sänggående. Det ska vara helt tyst i rummet.
- Men vad ska jag göra då? Utbrast jag på fullt allvar.
Det var då som jag drabbades av insikt ett:
Du kan inte allt. Du vet inte allt. Du är inte fullärd alls.

Istället tog jag mig nu an uppgifterna med lust och målmedvetenhet. Ingen datorn och ingen TV, det ska jag klara! Och att börja skriva privat dagbok innan jag går och lägger mig! Eller lägga mig på samma tid varje kväll! Ja det här ska jag fixa, jag som är så duktig och sen kommer jag bocka av uppgift efter uppgift och då kommer jag sova på nätterna igen.
Sedan läste jag i boken som min läkare rekommenderat. Sömn av Marie Söderström. Hon skrev: Personer med sömnproblem är ofta prestationsinriktade personer, som har höga krav på sig själva, och ibland också på andra. De är målmedvetna och har hög kapacitet. De har lyckats väl i livet. Många som har sömnproblem är experter på att prestera och de har försökt på så många sätt att också prestera sömn. Men hur de än försöker, kommer de inte att lyckas.
Sömnen kommer till den som gett upp. Eller till den som släpper prestationskraven och bara låter sömnen komma.

- In ya face Elin!, säger Marie Söderström mellan raderna.
Insikt nummer två: Jag kan inte köra på i min hjulspår. Jag måste börja förändra mina tankemönster. Det här kommer att bli så mycket svårare än vad jag först trodde.

Det tredje jag var tvungen att ta till mig av var alla hippiecraptankar som följde av förändrade mönster. Jag som får ticsryckningar av yoga, hånskrattar åt meditation, spyr över mindfullnessteorier som något kvällstidningspåhitt och har livscoachingindustrin som ett av mina främsta hatobjekt. Nu tvingades jag läsa om österländska teorier om tiden som cirkulär, lära mig andningsövningar och försöka greppa det där med mindfullness. Vissa saker ratar jag. Andra saker kämpar jag med mig själv för att lära mig någonting av. Det är en evig kamp, varje kväll när jag sitter där med mindfullness- och andningövningarna. Marie Söderströms ord i bakhuvudet:
Vi är vana att identifiera oss med vårt tänkande, denna mentala organism som vi på något sätt tror är vi. Men tankar bara är. Inte sanning, inte rätt eller fel, inte facit om vad som kommer att hända. Bara tankar.
Mindfullness för mig handlar framförallt om att minska avståndet mellan tanken och känslan. För en omvärldsanalytiker som alltid måste tänka ett steg längre, ligga lite före, låta tanken föregå känslan är det fruktansvärt läskigt. En kamp som sagt. Inte bara kampen mot min inre stöddiga fjortonåring som suckar männ guuu va töntig du är när jag skapar mentala rum och djupandas. Lika mycket en kamp för att stanna i en känsla, koppla ihop tanken med känslan.
Låta tanken knytas till känslorna som jag får, reaktionerna i kroppen. Sedan släppa tanken fri. Återvända till nuet.
Insikt nummer tre: Jag måste lära mig att förlora kontrollen. Över tankarna, över situationen. Jag måste öva in att hänge mig åt känslorna, utan vidare tankeanalyser. Oavsett om det handlar om en vaken natt med ångest inför morgondagen, relationer till andra människor, obehagliga situationer eller oerhört behagliga situationer. Jag ska kunna finnas där i nuet. Våga känna ångesten eller våga känna njutningen. Men bara släppa kontrollen och känna.

Och sen var det det här med tystnaden. Jag följer Navids tystnadsmeditationsberättelse med hängivelse och vi pratade en del om det när vi sågs i helgen, för det finns någonting väldigt viktigt där.
- Vem är Elin när man skalar av allt det yttre? Vem är människan Elin?, undrade Navid och spände ögonen i mig.
- Jag vet inte och jag vågar inte ta reda på det, svarade jag.
Att vara i tystnad, ensam med sig själv handlar just om att ta reda på det. Vem är jag när jag bara är med mig själv och utan yttre påverkan? När jag inte kan vara vare sig akademikern, skribenten, bloggaren, kompisen, dottern, partybruden, fuckable-tjejen, den intellektuella eller kollegan. När det inte finns en enda roll som jag behöver eller kan prestera – vem är jag då?
Ibland går det okej. Ibland är det outhärdligt. Häromkvällen, efter att jag umgåtts med människor non stop i flera dagar, var det genomvidrigt. Jag tvingade mig själv tillslut att stänga av datorn. Det tog tre minuter och sedan var trycket över bröstet där. Tystnaden, ensamheten; hur bär man det? Ensam ensam ensam skrek det i skallen och trycket över bröstet stärktes alltmer, jag knöt händerna tills knogarna vitnade, försökte andas, började gråta.
Försökte tänka på att det inte fanns en enda reell anledning till den här ångesten över tystnaden och ensamheten. Jag har mängder med nära vänner och bekanta, en familj som alltid finns där, är vare sig olyckligt kär, oknullad eller obekräftad och det finns ingen logisk anledning att känna sådär. Du är så ensam! Det fortsatte skrika. Tillslut stod jag inte ut utan rusade upp ur soffan, slog på datorn och slösurfade bort ännu en timme på Facebook. Skrev några mail och surfade omkring. Världen ni ser mig väl fortfarande? Som om vi bara har existens om den speglas i andras ögon.
Insikt nummer fyra: Jag måste lära mig att stå ut med tystnaden och ensamheten. Jag har ett existensberättigande även när jag är ensam och obekräftad i nuet. Jag får bara vara människa.

Men så händer det någonting i all den här kampen och insikterna? Eller är varje natt fortfarande ångest och ibland pillerknaprande när jag inte står ut? Saker händer. Men det går långsamt. Jag är otålig och vill slippa falla ner i gamla mönster, för fan nu har jag ju facit här, att jag fortfarande surfar innan läggning och försöker lösa alla mina problem klockan tre på natten! Jag blir förbannad över att det inte går fortare, det här med KTB ska ju vara en quick fix-terapi som ska lösa ens problem på nolltid! Naturligtvis måste jag stanna upp mitt i otåligheten. Naturligtvis är det just sådan otålighet som gör att jag inte sover på nätterna.
Insikt nummer fem: Förändrade mönster tar tid. Att lära om är en lång process. Saker får ta tid ibland. Det finns inga enkla lösningar på någonting. Du kan inte lära om över en natt. Gläds åt de små framstegen istället för att gapa efter hela stycket.

Så jag gläds åt de små sakerna:
-Mitt mentala rum har hjälp några nätter. Med mitt detaljseende, som jag i mina bästa skrivarstunder använder till max, är det en unnest när jag ska gå in i det mentala rummet. Jag släpper kontexten som jag befinner mig i. Jag är inte där. Jag ligger på min mammas säng, på det virkade, vita överkastet i sommarstugan. Det är sommar och varmt, jag och syskonen har varit och badat. Jag är eftermiddagsdåsig och tar en tupplur.
Varje gång som jag faller in i tankar kring morgondagen, uppsats, relationer eller liknande tar jag mig själv tillbaka till det mentala rummet där jag känner som allra mest trygghet. Återskapar detaljer som den svidande solbrännan på ryggen, sjövattensdoften i håret, mamma som ropar åt pappa att han har köpt fel sorts potatissallad och pappa som suckar från läsfåtöljen och ropar tillbaka att Willys faktiskt inte hade någon annan och vad är det för fel på den där. Små, små detaljer som bygger upp en autentisk scen av total trygghet och kravlöshet. Jag somnar.
- Att greppa tankarna och släppa dem fria har också hjälpt några nätter. Jag prövade den i onsdags senast. Att våga känna obehaget som kommer i kroppen när jag tänker på någonting som är jobbigt, våga bejaka den känslan. Sedan säga till sig själv att jag släpper tanken nu. Återvänder till nuet. Jag fattar inte att det fungerade, men det gjorde det.
- Det befriande med en privat dagbok. Att slippa prestera, även när jag skriver. Att skriva ner känslorna och inte tankarna i första hand. Kunna lämna ut mig bäst jag vill för boken är bara min och ingen annans. Våga vara opretentiös, pinsam och bejaka allt det jag inte vill erkänna för någon. I den privata dagboken tillhör mina tankar och mina känslor bara mig. De ska inte presteras i vare sig samtal, blogginlägg eller uppsatser. De är mina och får vara hur fula och felaktiga de vill. Det är ändå bara tankar det handlar om.
- Jag blir bättre på att vara i nuet. Andningen spelar in, även här. Att börja djupandas lite överallt och ta tillbaka sig själv från alla de fladdriga tankarna till att bara vara i nuet är fantastiskt. Tre djupa andetag på spårvagnen i eftermiddagsträngseln. Tre djupa andetag efter träningen när kroppen är lugn och trött. Tre djupa andetag mitt på jobbet när telefonen går i ett och kaffet börjar kallna. Tre djupa andetag på krogen när jag inte vet vems blick jag ska möta. De där tre djupa andetagen är magiska. Får dig att se klarare. Befinna dig där och då. Och får dig att inse att herregud, det är bara nuet som det handlar om. En scen, en situation. Den är varken livsavgörande eller livshotande. Hinn ifatt känslan.
- Jag har så smått börjat klara av att sova tillsammans med någon annan. Det här är det konstigaste och mest överraskande av allt. Jag har alltid varit jobbiga sova-med-tjejen. Oavsett om det varit i relationer eller för en eller ett par nätter. Sömnen ska kontrolleras och presteras och ska jag sova med någon annan är det extremt viktigt. Sedan jag skaffade första förhållandet har det alltid funnits stränga regler kring att jag måste sova ytterst, ha ett eget täcke och skedliggande eller kroppskontakt måste vara centrerad kring högst fem minuter. Sedan måste personen ifråga ligga rygg mot rygg med mig och sedan måste jag vänta tills jag hör att personen sover innan jag kan somna in.
Det var inte så längesedan som jag skrev det här. Det är ju så som det har varit. Alltid. Människor som väckts mitt i natten när jag rycker åt mig ett eget täcke, folk som väcks av att jag är uppe och nattvandrar, tafatta pojkvänsarmar som jag knuffar bort. Att hänge sig åt sömn innebär att förlora kontrollen. Att förlora kontrollen i andras närhet, att bli så sårbar som man är när man sover har känts oöverkomligt.
De senaste gångerna som jag sovit med någon har jag sovit. Bara somnat in på stört. Vaknat upp under samma täcke, med armar omkring mig. Blivit betraktad när jag sover utan att ha varit rädd för det. Inte känt något behov av eget täcke, egenplats, vakenhet. Jag har förlorat kontrollen. Blivit sårbar och sovande. Vaknat upp och varit lika delar livrädd och positivt överraskad över vad som sker. Jag lär mig förlora kontrollen tillsammans med andra. Jag klarar av att sova med dem.

Fortsättning följer förmodligen i bryta-mönster-börja-sova-inläggen. Det här är bara början, people. Innan jag är klar är jag förmodligen Kay Pollack. Eller så är jag bara lite lugnare och mer utsövd. Men saker händer i huvudet. Jag visste inte att det skulle vara såhär svårt att lära sig sova åtta timmar om natten.

Är du diagnostiserad, lille vän?

- Vad kan vi göra för dig Elin? Vad behöver du just nu?
Min läkares varma ögon på mig, smittar av sig på mig. Det där fingrandet och nervösa pillandet, flackande blicken som jag alltid får i läkarsamtal avstannar. Jag ser henne i ögonen och berättar exakt vad jag behöver just nu, utifrån hur jag mår just nu.

Det är så mycket som är fint med min läkare, men det är det allra finaste.
Förmågan att se, förmågan att lyssna. Hennes förståelse för att varje situation är unik och varje patient har sina behov. Vården finns till för patienten, vad behöver just jag?
Jag är inte ännu en ung, överpresterande kvinna med sömnproblem och oro. Jag är just den här patienten, med sin bakgrund och sin problematik. Inga diagnoser eller generaliseringar;
Vad behöver just du?

För ganska många år sedan nu var jag i en helt annan situation. En helt annan läkare, min läkares motsats. Kall och avvaktande vägde hon mig, bad mig fylla i ett standardformulär på femtio frågor.
-Ett ätstörningsquiz, fnissade min svarta humor inuti.
Resultatet i ett diagram. Exakt såhär störd är du. Hon pekade på olika staplar och tabeller. Mitt känsloliv, min bakgrund, min situation, mina tankar och den jag var infogad i tio staplar som redovisade hur normal eller icke-normal jag var. Jämförd med både den normala människan och den normala anorektikern. Sedan fick jag standardpapper, standardråd.
Jag försökte prata, hon avbröt mig. Sa exakt de saker som hon sagt till hundratals ätstörningsbrudar innan mig.
- Jag vet, försökte jag säga.
- Nej, du vet inte. Det är inte du utan sjukdomen som talar, sa hon.
- Jomen jag vet, försökte jag, jag vet att jag är sjuk.
- Oftast har anorektiker väldigt dålig sjukdomsinsikt, sa hon.
- Men inte jag, svarade jag fast tyst.

Inte ens vårt själsliv, våra rädslor och inre problem undgår kategoriseringar och normer. Den som är Avvikande ska diagnosstämplas och föras in i standardmallar kring exakt hur det här avvikande själslivet fungerar. Ett läkarsamtal och ett statistiskt diagram och vi får en stämpel och en quick fix-lösning. Du är inte normal, du tänker inte normalt, du är Avvikande och vi kategoriserar dig i den här avvikande mallen.

Vad gör diagnoserna med ens självförståelse? Hur tolkar man sig själv utifrån standardmallar?
Jag gick ifrån läkarsamtalet kränkt och förbannad. Slutade hos henne och sökte andra, egna alternativ där jag blev sedd och tagen på allvar.
Jag har haft vänner som har suttit hos läkare som efter fem minuters samtal gett dem diagnosen borderline.
Förvirrade har de gått hem, slagit upp allt om diagnosen borderline för att förstå sig själva bättre. Är det det här som gör mig Avvikande, icke-normal? En av mina vänner kom tillbaka efter några veckor och mötte en annan läkare.
- Inte har du borderline, du uppfyller inte ens hälften av kraven för att ha den störningen, sa han.

Är man inte normal måste man vara sjuk. Då måste man stämplas med någon form av sjukdomsetikett. Folk kan inte gå runt och vara trassliga hursomhelst, de behöver ofrånkomligen en kategorisering. Precis som transsexuella, för att få byta kön, först måste utredas i läkarsamtal för att få diagnosen transexualitet. För att få hjälp måste man underkuva sig en diagnos, söka ett erkännande. Det är inte alls samma sak, men i mardrömsläkarsamtalet kände jag lite samma sak: Jag måste bli Anorektikern för att få hjälp.

Vad gör diagnoserna med oss? Vi blir Avvikande och ställs mot de Normala. Vi får diagnoser, som är nödvändiga för att få hjälp. Anorexia, ADHD, transexualitet. Tre helt olika diagnoser som man måste underkasta sig för att få hjälp med sina individuella problem.
Samtidigt som diagnoserna inte bara är av ondo. Många får ju något att falla tillbaka på, en aha-upplevelse till varför man reagerat och känt som man gjort. Man var inte bara störda ungen, man har ADHD.
Men det råder någon form av inflation i samhällets behov av diagnoser. De kastas ut till höger och vänster och vi etiketteras och etiketteras om. Det är enklare att behandla med diagnoser; fasta mallar med kriterier. Hur ätstörd är du? Är du tillräckligt transexuell för att få byta kön? Är du bara bråkig eller har du ADHD? Diagnostisera och kategorisera. Sjukdomsstämpla och gör en quick fix-lösning som verkar för alla med liknande problem.

Det är snabbare och det är enklare än att se individen. Det är smidigare och mindre svårt än att rikta fokus inte bara mot individens specifika bakgrund och problem utan också mot ett samhälle med diagnostiseringsinflation, normer och hur många människor som helst som nästan fyller upp kriterier för den ena diagnosen eller den andra men ändå är tillräckligt normala för att inte söka hjälp. Ett samhälle där vem som helst är lite ätstörd, lite borderline eller lite ADHD och där du inte kan springa runt och känna dig obekväm i ditt kön hur som helst – det måste vara något fel på dig. Ett samhälle där ångest och sjukdomar skapas, men enklare att dela ut en diagnos som lyder Anorektiker än att fråga sig vad alla de där tjejtidningarna ute i väntrummet gör med en ung tjej med dålig självkänsla.

- Vad behöver du just nu?, säger min läkare.
Jag har väntat på de orden.

Sömnen

Det tog mig ett och ett halvt år.
Det borde det inte ha gjort.

Jag har haft sömnproblem till och från sedan jag var i åttaårsåldern. Har minnen av hur jag som liten frågade pappa om det inte fanns några piller man kunde ta så man kunde sova om nätterna. Minns hur pappa pedagogiskt förklarade att det inte var någonting man gav till små barn.
Jag har haft bättre perioder. Jag har haft perioder med hjälp mot problemen.

Det senaste ett och ett halva året har det varit fruktansvärt. Det var en vinter av mitt liv som gick bort den där förra vintern. Jag minns ingenting av den. Jag gick runt i en konstant insomniadimma på jobbet, hällde i mig kaffe och åt Dextrosol. Sedan gick jag hem och rasade för att sedan ligga vaken till fyra på morgonen i alla fall.
Det var en vår som gick bort förra våren. Jag minns hur jag låg vaken och hatade ljudet av tidningsbudet. Hur morgontidningen föll ner på dörrmattan och signalerade ny dag innan jag släppt taget om den gamla. Hur hånande fåglarnas glada kvittrande utanför fönstret var när jag låg och hyperventilerade och längtade efter sömn.
Sedan slutade jag att bry mig om insomnian. Jag har vant mig vid dimman, vid skuggorna under mina ögon, vid konstanta infektioner pga nedsänkt immunförsvar, säga nej till allt socialt för att jag inte orkar när jag inte sover, konstant huvudvärk och magont, nedstämdheten som kommer när varken kroppen eller hjärnan någonsin får vila. Alla biverkningar som kommer när du natt efter natt ligger med en vaken, tumlande hjärna som aldrig får ro. Jag vande mig.

Jag har försökt få hjälp.
Tro mig, det har jag ju. På vårdcentralen sa de förra året att läkaren eventuellt skulle ringa upp. Det gjorde han aldrig. På den privata läkarmottagningen hänvisade de till min vårdcentral. Sedan ringde jag vårdcentralen igen. Då sa de att de inte kunde ta emot mig och hänvisade till den privata läkarmottagningen som hänvisade tillbaka till vårdcentralen igen. På en annan privat läkarmottagning fick jag i alla fall prata med en läkare. Jag var lycklig bara över det. Jag fick berätta om mina problem. Han sa;
- Ja, det här är ju ett vanligt problem hos unga tjejer, i synnerhet ambitiösa studenter. Försök att stressa mindre och ta en lång promenad varje kväll så kanske det blir bättre.
Som patient är du i en beroendesituation. Det är en maktrelation och du är den undergivna. Du är den som söker hjälp och du är den som ber om att få den från personen du talar med. Hade det varit någon annan situation hade jag förmodligen bitit ifrån och gett svar på tal. Förklarat för honom att ett och ett halvt års sömnlöshet inte löser sig med dagliga långpromenader. Förklarat för honom att det han sysslar med nu både är sexism, åldersrasism, klasstänkande och generaliserande istället för att se till patienten som individ. Att hade en medelålders man ringt och sagt att han inte sovit på ett och ett halvt år hade han haft en läkartid nu. Att man som student inte blir tagen på allvar. Att det är fucking svårt att stressa ner när man som student lever i en konstant pressad situation av heltidsstudier, deltidsjobb och oro över ekonomi, framtid och allt det andra.
Men jag orkade inte. Man orkar inte kämpa som patient. Man vill bara ha hjälp.
Som deltids/heltidsarbetande inom vården har jag dagligen pratat med patienter som varit frustrerade, ledsna och uppgivna. Hamnat mellan stolar, remisser som kommit bort, världens längsta vårdköer och dålig uppföljning. Jag har lyssnat på gråt och bannor, förbannde röster eller bara röster som förlorat allt hopp om att någonsin få hjälp. Jag har suttit på den andra sidan, vårdsidan, och försökt lyssna och förstå. Sedan har jag fört samma kamp själv och förstått vad de går igenom, alla de som har värre problem än vad jag har. Alla som hamnar mellan olika instanser och måste kämpa och orka när de bara behöver vård och orkar kämpa som allra minst.

Idag har jag haft ett första läkarbesök. Jag fick tid hos henne inom en vecka. Hon gav mig en timme av sin tid och lyssnade på mig. Hon bekräftade problemet med att få tid på vårdcentraler eller andra alternativ, om inte svindyra privata, om man inte har påtagliga problem som halsfluss eller ett brutet revben. Hon bekräftade att det är ett vanligt problem att just studenter och yngre människor inte blir tagna på allvar i sina, framförallt, psykosomatiska problem. Vi som är unga kan väl ta lite insomnia. Vi som valt att bli studenter med dålig ekonomi och konstanta krav får skylla oss själva om vi är stressade, det hör studenttiden till. Hon gav mig råd, uppgifter, recept och en uppföljningstid om några veckor.
- Förlåt att jag gråter, jag är bara så lättad, sa jag.

Man borde inte behöva gråta av lättnad för att få ha kommit till en läkare efter ett och ett halvt års problem. Det borde inte ha fått gå så långt. Konstanta sjukskrivningsdagar, påföljande problem, stulna dimmiga dagar: Jag har förlorat så mycket.
Oron över sommarens jobbande har lättat, oron inför natten är borta. Jag ska äntligen få sova. Gud vad jag är värd det.

Det pekande fingret

Ibland när jag som vanligt ligger vaken om nätterna med en skalle som snurrar kring releasefest, saldot på transaktionskontot, när jag kommer få ligga nästa gång, vilka veckor jag ska be om att få semester i sommar, hur jag ska hinna klart skolprojektet i tid och var jag ska försöka sälja in artiklar nästa gång brukar jag ibland kliva ur mig själv.
- Perspektiv Elin, sa en av mina vänner en gång när jag stod och ältade mitt kärleksliv på Världskulturmuseet framför en bild på två svältande etiopier.
Också pekade hon på bilden.

Det är svårt att komma ihåg att se bilden. Den stora. Perspektivet. Somliga nätter tvingar jag mig själv, om inte annat för att lugna mig själv. För en jävla releasefest som kan gå åt helvete eller jättebra, ett saldo som alltid klarat sig även när det blöder, nåt knull, semesterveckor, projekt och karriär är små fisar i rymden. Jag är en fis i rymden. Mina gigantiska problem och rädslor som lever inuti min egen bubbla av ego och introspektion är smygfjärtar som aldrig hörs i en rymd av alla de stora perspektiven.
Jag säger inte att det är enklare att ligga sömnlös över krig och klimatförändringar. Men ibland är det bra att strunta i sina egna små pruttar och våga göra det istället.

Ibland ser man inte den stora bilden. Då är det skönt med någon som pekar.
Först var jag på ett möte med cheferna vars mångfaldsprojekt jag granskar. Jag kom från skolan med alla teorierna, alla svaren. Jag hade en förutfattad bild av hur de skulle vara. Den stämde inte alls. De gav mig inspiration, glöd och många skratt och de gav mig hopp om de där människorna som alltid kämpar men aldrig syns. De som dag efter dag, år efter år fortsätter att glöda på sina arbetsplatser med att öppna ögon, engagera andra, kritisera och protestera på den lilla, lokala nivån. Hon som glödde spände ögonen i mig och sa;
– Jag har världens roligaste arbete. Jag får brinna varje dag. Jag kommer brinna tills jag ligger på dödsbädden.
Just där och just då ville jag inte alls bli någon akademisk karriärista med forskningen som kommer nå ett fåtal. Jag ville ha hennes arbete och sitta och utbilda, handlägga, handleda på en arbetsplats. Det är kanske det som jag vill göra. Jobba i det lilla. Det lilla är också ett perspektiv man så lätt glömmer bort ibland. Hon pekade. Jag tackade av så många anledningar när vi skildes åt.

Sedan gick jag till tisdagsfikat. Hörde folkhögskolevännen prata om HBT-förtrycket i Sydafrika. Det blir inte bra när man säger att man inser att man har det bra i Sverige, för helt plötsligt sitter man fast i något postkolonialt resonemang om hur mycket längre vi kommit i HBT-frågor här än i t.ex. Sydafrika och det är inte heller det som jag vill säga. Men när jag precis suttit och pratat om diskriminering av sexuell läggning på det där mötet och sedan hörde hennes ord såg jag ett annat perspektiv. Ett större perspektiv. Man blir så lätt insnöad på det lokala. Men det finns ett globalt perspektiv, det finns tusen globala perspektiv på förtryck, stigmatisering och osynliggörande med lika många tusen diskurser som går in i varandra. Det är lätt att glömma bort det. Min vän pekade. Jag hade just sett det lilla, lokala perspektivet. Nu såg jag det enorma.

Sedan gick jag hem och började gnälla om vårtröttheten och fula ringar under ögonen och läste Navids senaste inlägg. Det pekande fingret igen. Perspektivet igen. Tack.

Och jag ligger vaken

Han sover och jag ligger vaken.
Det är som det brukar vara, som det alltid är.
Jag tror inte att människor som jag har relationer med förstår hur länge jag ligger vaken efter att de har somnat. Hur mycket jag hinner göra och tänka medan de lagt sig till ro på min extrakudde, under mitt extratäcke som jag åter bäddat sängen med.

Han sover och jag ligger vaken.
Jag går upp och insomniavankar omkring i köket. Så tyst som möjligt för att inte väcka.
Ständigt denna rädsla för att väcka.
Min säng delas med någon annan. Någon annans doft i mina lakan. Någon som tar utrymme och andas tungt bredvid. Sådär som jag och min vän skrattade på lördagkvällen när vi gnällde över att ha börjat sova ihop med någon annan igen, för herregud vad mycket sämre man sover.
- Så nu kan jag inte ligga på diagonalen över min 120 centimeter, sa jag.
- Herregud, vilka lyxproblem, sa vännen och jag höll skrattande med.

Han sover och jag ligger vaken.
Jag går på toaletten. Lägger mig sedan igen, frusen nu. Han vaknar till, de vaknar alltid till. Håller om mig, mumlar halvt i sömnen att sov nu Elin.
– Jag ska, viskar jag och ljuger.
Hans andetag i min nacke. Frusna lår mot varma lår. Han somnar om.

Han sover och jag ligger vaken.
Han kommer att väcka mig tidigt med nackkyssar, såsom de alltid är av den morgonpigga sorten. Jag kommer vakna till, lägga in morgonprillan, somna om tills han försiktigt vågar väcka mig igen. Han kommer att säga vackra ord, jag kommer vara för morgontrött för att orka besvara dem.

Han sover och jag ligger vaken.
Klarvaken. Tankevaken. Hjärnan tumlar omkring och vrider ut och in.
Han vänder sig om. Jag stirrar ut i mörkret.

Den svenska sjukvården (lick my P.U.S.S.Y. muthafuckas!)

Det är på onsdagen som jag skickar ett mail till flickan i Amsterdam om sömnen. Eller rättare sagt frånvaron av den. Exakt hur illa det har varit det senaste året, exakt hur illa det är nu när jag klockan tre på morgonen gör situps för att bli av med rastlösheten i kroppen och sedan dricker ren sprit för att bli av med rastlösheten i skallen. Hur man slutar fungera helt som människa; går på ren rutin med dimmigt synfält, äter inte, tränar inte, orkar inte umgås, orkar ingenting. Hur det påverkar psyket; man orkar ingenting, vill ingenting och alla små, små saker växer till enorma problem och depressionen hotar att suga ner en när som helst.
Hon skriver att det här går ju inte Elin, du måste söka hjälp, du kan inte leva såhär. Det vet jag ju själv redan, egentligen.

Så tar jag steget, hur mycket jag än hatar läkare och sjukvård, jag tar steget och ringer till vårdcentralen. Får en telefontid två timmar senare. Tanten i luren ringer upp och är otrevlig, trött. Jag förklarar exakt hur illa det är, svajar lite på rösten. Hon säger att det här är inget som kan generera i en akuttid. Istället letar hon upp en av läkarna på vårdcentralen, säger hans namn. Uppger att hon kommer att ge mitt nummer till honom.
- Så får vi väl se om han nappar på att hjälpa dig med dina problem, säger hon sedan kort och trött.
Det är här man ska bli förbannad, slå bakåt. Det här är vården som jag betalar skatt för, vården som jag har rätt till men så sällan ber om. Mina problem i behov av vård är inget paketerbjudande en läkare kan välja att nappa på eller inte. Det är min rättighet att få träffa honom så snart som möjligt. Det är naturligtvis vad jag borde ha sagt. Om jag hade mått bra. Om jag inte hade varit genomtrött, genomledsen, sömnlöshetsfuckad.
– Men om han inte gör det då? Frågar jag bara med gråten i halsen.
– Vi kan väl vänta och se om han hör av sig först, svarar hon kort och lägger på.
Inte ringer han. Inte har han ringt på hela veckan. Det inser jag ju också att han inte kommer att göra. Går emot mina politiska principer och börjar leta privata vårdalternativ istället. Hittar en helt fantastisk läkargrupp inriktad på just sömnproblem och ångestrelaterade sjukdomar. Läkare, sjukgymnaster, psykologer i ett samarbete för att utarbeta en personlig vårdplan. Helt perfekt. Ringer dem, kan få en tid samma vecka.
– Har du någon privat eller företagsbunden vårdförsäkring? Undrar kvinnan i luren.
– Eh nej va? Svarar jag och hade lika gärna kunnat svara på frågan om jag hade tre arslen, så irrelevant och konstig känns frågan.
– Jaha, nä okej. Ett första besök här kostar då 400 kr och en behandling hos oss går på uppemot 10 000 kronor ungefär, säger hon.
- Okej, tack då, svarar jag med samma gråt i halsen.

Det är det där de brukar säga. Om att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Jag börjar förstå vad det innebär nu. Jag är ändå inte på väg mot utbrändhet, behöver inte slåss med försäkringskassan och behovet av en psykolog, ja det har jag kanske men att ens försöka hitta en billig sådan finns inte ens på min världskarta just nu.
Allt jag vill ha är ett recept på tabletter som jag vet fungerar, som ger mig några timmars sömn och hjälper mig upp över ytan. Kanske en remiss till en sjukgymnast eller ett besök hos någon som lyssnar. Det är allt. Istället blir det nödlösningen just nu; hustla piller hos bekanta i samma sits som jag sådär som man absolut inte får göra. Just nu finns inget annat alternativ, jag måste börja sova för att orka kämpa för min rätt att få vård för faktumet att jag inte sover mer än ett par timmar varje natt. Ett moment 22 säger ni. Välkommen till den svenska sjukvården säger jag.