Facebookstatus är ett sätt att minnas

Krönika publicerad i GP Kultur 30/7

Samtidigt som jag ser på minneskonserten från Oslo på årsdagen för terrordåden i Norge klickar jag in mig på fototjänsten Instagram och scrollar igenom bilderna. De vänner, bekanta och mer eller mindre okända vars bildflöde jag följer blir en underlig fond mot det som utspelar sig på tv:n. Där sörjs de liv som aldrig blev levda och togs för tidigt. I min telefon finns ögonblicksbilder från de liv som levs just nu: ett sovande barn, ett glas vin, en solnedgång, en skål med godis framför en film.

Varje gång ett trauma som innebär dödsoffer sker betonas det att vi som lever måste ta vara på det liv som vi har. Det var också någonting som upprepades på minnesdagen av den 22:a juli, bland annat av statsminister Jens Stoltenberg. En av dem som mördades på biografen i Austin förförra veckan var Jessica Redfield. I juni överlevde hon en skottlossning på ett varuhus i Toronto som dödade en man och skadade ett tiotal människor. Hon skrev då på sin blogg om att aldrig ta livet för givet och att hon genom att ha överlevt nu förstod hur värdefull varje sekund är. En månad senare dog hon i en annan skottlossning.

Trots dödens närvarande påminnelse om livets bräcklighet och de ständiga uppmaningarna om att ta vara på varje stund ter det sig samtidigt som en omöjlighet. Vi må stanna upp vid större trauman och inse vår dödlighet, men sedan puttrar lätt allt på som vanligt. Ja, vi tar livet för givet för något annat sätt är svårt att leva på i längden.

Mycket kritik har riktats mot både Facebook-statusar och Instagrambilder. Meningslöst skrytande om våra lyckade liv, där allt blir en statusjakt som handlar om att visa upp hur bra vi har det. Dokumentationsstressen, där ingenting längre räknas om det inte ryms i ett smartphonefoto eller i en textrad i sociala medier. Men när jag scrollar genom bilderna med minneskonserten som bakgrundsljud slås jag av någonting annat: hur intensivt livet pågår i detta flöde, hur många som delar med sig av vad som är små stunder av glädje.

Kanske handlar dokumenterandet och delandet inte om vare sig informationshetsande eller skryt. Det är helt enkelt vårt samtida sätt att fånga dagen, ta vara på stunden, påminna oss om att vi lever och alla de andra klyschorna. På internet samlas vittnesmålen från levda liv och ögonblicksskärvor från vardag och fest. Om livet är skört är lyckan ännu skörare. Att skriva och fotografera är ett sätt att minnas, att dela med sig är ett sätt att dela känslan. I den mån som flödet endast består av glädje är vi kanske lika banala som en känd gammal 40-talsdänga. Vi räknar de lyckliga stunderna blott.

Nyanserad bild av nätet

Krönika publicerad i GP 7/7

I en gästkrönika i Borås Tidning nyligen förklarade Roland Poirier Martinsson, chef för Timbros medieinstitut, varför han slutar twittra. I texten finns välriktade invändningar mot sociala medier-tjänsten i 140-teckensformat. Det korta formatet ger ett litet utrymme för långsamma tankar och tendererar att ge slafsiga debatter med hårda ord och hånfulla oneliners. Likaså instämmer jag i Poiriers Martinssons kritik mot att kärnan av kultur- och mediepersonligheter oftast springer på samma nyhetsboll. Det blir en skrattande mobb som tävlar om att skjuta ner ett uttalande eller en text hårdast.

Men ingenting i texten är särskilt nytt. Den hade möjligen kunnat ses som ett motargumenterande inlägg i debatten för några år sedan, när evangelismen kring sociala medier fortfarande var hög. Det var på twitter allting hände, det var genom sociala medier som debatter och protester skapades och den som inte hoppade på tåget var hopplöst efter i samhällsbevakningen. Så var det ju inte, men en liten kärna användare gjorde sitt bästa för att bibehålla illusionen av att befinna sig i händelsernas centrum.

Idag har fascinationen mattats av, till den grad att kvarvarande evangelister och sociala medier-experter har blivit en källa till skämt och hånanden. Ledarskribenter tävlar om att hoppa av twitter med fräna uttalanden om att det är ett forum för höga tonlägen och personangrepp. Såväl sajten Ajour, som bevakar nätsnackisar och sociala medier-flödet, som nätkampanjen Kony 2012 blev baktalade och utskrattade innan de ens hann komma igång. Mot påståendet att Facebook var en bidragande orsak till den arabiska våren har det kommit minst lika många kloka motargument om att det fortfarande krävs fysiska kroppar och väldigt mycket mod för att skapa en revolution.

Visst finns fortfarande sociala medier-experter som tjänar pengar på att lära företag hur de marknadför sig på nätet och många tidningar har fortfarande en osund fascination för så kallade ”nätsnackisar” och hur väl kändistweets fungerar i tidningstext (det gör de oftast inte alls). Men generellt har vi kommit en bra bit på vägen i en sundare syn på sociala mediers möjligheter och nackdelar.

Det öppnar upp för ett betydligt mer nyanserat förhållningssätt till vårt användande av webben. Vissa saker är bra och andra inte. Somliga sociala medier använder man, andra låter man bli. Ja, kanske kan vi på allvar börja tala om internet när vi inte längre är besatta av att framställa vissa nättjänster som händelsernas centrum.

När omvärldsbevakning blir fascinationsfrossa

Det började någon gång i samband med utvecklingen i Egypten. Jag hade förvisso redan tidigare följt skeenden i realtid via Twitter, exempelvis demonstrationerna i Iran något år tidigare. Men i samband med Egypten blev mitt realtidsföljande närmast maniskt. Det liknade sättet som jag ibland kastat mig in i romaner, som jag inte kunnat släppa, eller maratontittat på TV-serier. Skillnaden var att det inte längre var fiktion som jag inte kunde slita ögonen från, utan människors verklighet.

Al-Jazeeras bevakning innebar att revolutionen visst blev televiserad. Via streamade livesändningar var vi många som betraktade massiva demonstrationståg, pansarfordon, byggnader satta i brand och polisbilar omkullknuffade ned i Nilen. För den som önskade kommentatorsspår fanns Twitters 140 tecken både inifrån och utifrån att följa. Medan jag lagade kvällsmat föll presidentens makt. Revolutionen befann sig i mitt vardagsrum, vid mitt matbord, med mig överallt via mobiltelefonen.

I samma hast som Al-Jazeera-länkar spreds i sociala medier har den senaste veckan både uppdateringar och filmer från katastrofens Japan hamnat på var mans Facebookprofil. Dramatiska bilder som visar hur ofattbara vågor sprider sig över landmassor, sveper med sig hus och båtar. Bilar som försöker köra ifrån vattnet, fastän det från ovanperspektivet är uppenbart hopplöst. På en film, fotograferad ute till havs, syns en gigantisk ström. Någonstans mitt i skymtar ett fartyg, som dras längre och längre ner. ”Detta är det sjukaste jag sett!”, konstaterar vi och sprider vidare. ”Titta på det här då!”, säger någon annan. Och någonstans mitt i allt får jag en fadd smak i munnen.

Det är fantastiskt att kunna följa och sprida nyheter med sådan realtidskänsla och precision som sker i dag. Vår uppfattning om omvärlden är inte längre styrd av journalisters efterrapporteringar och nyhetsflödet har både vidgats och ändrat form. Men omvärldsbevakningen riskerar också att bli en distanserad fascinationsfrossa, där människors kamp för frihet eller sönderslagna liv blir en actionfilm. En dramaturgi där realtiden är hela poängen; att uppleva, snarare än att fundera. Där eftertanken och analysen ersätts av en rädsla att missa de coolaste klippen. På samma sätt som man inte kan låta bli att stirra mot en bilolycka, stirrar vi på tsunamivågors ohyggliga framfart. Det ena må betraktas som en smula oetiskt och äckligt, men det andra kallas ”nyhetsuppdatering”. Jag stänger ner datorn och slår på radion. Utrikeskorrespondenternas röster når mig. Sedan inleds en längre diskussion i studion. Det är allt annat än actionspäckat, men ger mig desto mer förståelse och reflektion.

Krönika publicerad i BT Kultur 19/3

Hotelltystnad och Twittertröttma

När jag stänger dörren till hotellrummet blir det plötsligt tyst och helt stilla. Ingenting ropar efter min uppmärksamhet, ingenting ligger och skräpar och stör.

Jag har tagit in på hotell, som ett utfall av en desperat längtan efter just den tystnaden. En tystnad som inte bara handlar om omkringliggande ljud och störande buller, utan mer en slags stillhet. En tid där bara mitt huvud får plats.

Jag lägger mig på sängen. Den är anonymt bäddad enligt gängse hotellstandard. Modern design, sparsmakat och stilrent. Sedan sätter jag upp skylten på min dörr. Do not disturb. Det är den sortens skylt som bara finns på hotell och som markerar min absoluta frist.

Jag packar upp pocketböcker, lite matsäck och en flaska vatten. Läser förstrött i några bestsellers, innan jag ömsom halvslumrar och ömsom stirrar upp i taket. Jag stirrar och tänker. Här ska jag ligga i ett dygn och bara vara tänkande och tyst.

Do not disturb. Så sällan som jag säger det. Jag säger tvärtom. Kom in, kom närmare och klart vi ska ses. Klart jag ska vara med och hej, vi måste ju också träffas. Kom in mediabevakning, artiklar, twitterflöde och bloggläsande. Jag säger ja till allt. Jag har aldrig känt behovet av att stänga av förrän nu.

Det kom till en punkt då jag tappade min egen röst, tappade bort vad jag höll på med, för att jag fastnat mitt i bruset. Att ständigt ha ett fönster öppet mot Twitter är att ständigt befinna sig på en högljudd hemmafest där mängder av människor pratar i munnen på varandra. Ibland fångar man upp en intressant diskussion, ibland skriker någon ut något som man vill veta mer om. Ofta fastnar man i ämnet för dagen, Edvard Unsgaards Facebookstatus eller genikulten kring Stig Larsson. Alla pratar om samma sak, försöker överbräcka varandra i roliga oneliners, men väldigt lite sägs egentligen. Istället är mitt huvud fyllt av teckenbegränsade skrik från halva media-Sverige, utan att jag egentligen vet om någonting har sagts.

Samma sak med tidningsläsandet, blogguppdateringarna som jag inte vill missa. Svepande nedstamp i korthet, sedan vidare. Åsikter och röster fyller mig utan att jag vet vilka jag vill ha där. Mitt i allt försöker jag hitta en egen röst i bruset. Ibland drunknar den.

Jag tar in på hotell för att den har drunknat. För att mitt huvud är så fyllt av informationsöverflöd och tjattrande att jag tillslut inte förmår tänka. I informationens tidsålder, med denna hastighet, finns ingen tid för eftertänksamhet. Heller inte att välja och sålla ut vad som är intressant. Allting serverat, på en gång.

I ett dygn ligger jag på hotellet, säger nej till dem som vill träffa mig. Jag hittar tillbaka till min egen röst. Hädanefter ska jag påminna mig själv om att skylten finns, även utanför hotellkomplexen. Stäng ner Twitterfönstret, slå igen tidningen, slå av TV:n och mobiltelefonen. Do not disturb.

Krönika publicerad i BT Kultur 30/1

Hägglund och radikalismen

Igår Anna Anka, idag Göran Hägglund. Vi skrattar, förfasar oss, skämtar och suckar. Men till skillnad från Ankans, i förlängningen meningslösa, utspel är det dags att ta Hägglund på allvar.
Det var fantastiskt roligt att mitt i semestern sitta och skratta åt hans Almedalsutspel på badstranden. Nu är det mindre än ett år kvar till val, han kör vidare på samma spår och vi kan inte längre bara skratta och vifta bort. Finns det en chans att Hägglund vinner röster, nu när Kd svajar kring 4 %-spärren, på grund av vanlighetsflirtig retorik är det allvar.
Då är det dags att prata allvar.

Vilket naturligtvis inte är enkelt när det gäller en debattartikel som inleds med ett Ulf Lundell-citat och vidare klumpar ihop begreppen radikalism och vänster. Det är inte helt enkelt när det blir sorgligt uppenbart att Hägglund och hans etablissemang är helt clueless om vad dagens radikalism handlar om och i förvirring slår hejvilt mot både jämlikhetstänkare, genuspedagoger, vänstersympatisörer och kulturskribenter. Att beteckna den radikalism som Hägglund avser beskriva som ”vänster”, och dra Reclaim the Streets och Claes Borgström under samma kam, tyder på en sådan världsfrånvänd okunskap och ovilja att det är svårt att inte åtminstone unna sig ett leende skak på huvudet.

Men Hägglund uttrycker också, om än oändligt klumpigt och uppviglande mot en värld han inte verkar förstå, ett gap mellan radikalism och ”folk”. En spricka i radikalismen, hur man nu än väljer att definiera den, som bland annat Olav Fumarola Unsgaard och Daniel Strand skriver om i senaste numret av Arena. Även här finns en kritik mot radikalismens självspegling och ovilja att nå utanför det identifikativa, interna rummet.
En av mina lärare på genusvetenskapen (det var för övrigt hon som skrattade högt när vi frågade vad de pratade om på fikarasterna på institutionen och sa att hon aldrig varit på en arbetsplats där det pratas så mycket mördarsniglar och brödrecept, orka prata politik på rasten) pratade om behovet av att gå in i garderoben.
Ett slutet rum, där man kan tala samma språk och vissa saker grundförutsätts. Där det finns en radikal agenda som man inte behöver försvara eller göra anspråk på, för att den är antagen och man kan diskutera vidare. Där man slipper harva på i de tunga diskussionerna.
Hennes poäng med garderoben, om det så handlar om HBT-sammanhang eller ett feministiskt möte, var att de måste få finnas för att man ska få ny energi och luft. Men vad händer när man aldrig öppnar dörren till garderoben sen? Blir det inte väldigt kvavt därinne då?

Isobel skriver ”jag har byggt en så vacker värld på nätet att jag glömmer bort allt det som finns utanför”. Jag tror att vi alla har gjort det en smula och att det är väldigt skönt.
Men så länge det finns ett politikeretablissemang som klappar människor på huvudet och förespråkar såväl en apolitisk position som en anti-intellektuell sådan behövs mer än interna Facebookgrupper och gemensamma skratt på Twitter.
När inte Göran Hägglund tar medborgarna på allvar måste några andra göra det.
Radikalismen idag är en brokig skara. I Göran Hägglunds ögon rymmer den alltifrån liberala (även fast han själv inte ser det utan lever i villfarelsen att kulturskribenter är vänster), miljöpartister, anarkister, sossar, vänsterpartister, konstnärer, genusvetare och kulturutövare.
I grunden strävar jag och många andra med mig mot samma mål som Göran Hägglund: Frihet att slippa få mitt privatliv påpassat och tillrättalagt.
Men där Göran Hägglund ser radikalismen som ett hot ser jag normerna som hotet mot min frihet att definiera mig, mitt kön, min sexualitet, min familj och mitt liv på det sätt som jag själv önskar.
Det är inte en icke-fråga för världsfrånvända, ovanliga radikaler som diskuterar postmodernism på genusvetarseminarium. Det är en fråga som berör alla. Och det räcker knappast med “aktsamhet och tolerans”. För mig kommer engagemanget kring frihet och självdefinition varken från queerteorin, kulturartiklar eller genusvetenskapsstudier. De har bara blivit analytiska redskap för mig i min grundläggande strävan.

Så länge en av våra ledande politiker klappar medborgarna på huvudet och säger ”bry dig inte om de där konstigheterna, lilla vän” och fråntar dem ett politiskt subjektskap, lämnas öppet mål för en radikalism som förmår diskutera hur det privata blir politiskt i ett bredare forum. Det är betydligt mindre bekvämt än att fortsätta bekräfta varandras, om än ofta vitt skilda, ståndpunkter i interna samtal. Men det är desto viktigare.

Heliga Admin i himmelen

Bland annat Joakim och Kajen har redan skrivit om Svenska Kyrkans digitala böner.
Jag tycker att det är smått fantastiskt. Det är så bra att det görs till ett fritt forum där vem som helst får komma till tals. Får tacka och uttrycka sina böner. Sedan ta del av andras böner och söka på de ord man vill.
Det här är precis vad kyrkan ska vara. Det här är precis vad internet ska vara. Ständiga möten och ett sätt att se varandra och bli sedd. Utan förbehåll eller restriktioner. Några korta sökningar på ord som “tröst” och “ångest” visar vilket behov som det finns. Kanske inte av att få böner uppfyllda, men att i alla fall få uttrycka dem. Uttrycka hur man känner och vad man vill, oavsett om man är troende eller inte.

Läs och skriv digitala böner här.

Fotnot: Inläggets titel är hämtat från en bön med inledningen “Heliga Admin i himmelen, ge mig tröst och ett snabbare bredband.”

Forskning kring sociala medier och Internetbaserad kommunikation sökes

Såhär, en månad innan ansökan till forskarutbildning ska vara inlämnad, är det naturligtvis helt bedrägligt att byta avhandlingsämne bara sådär. Naturligtvis är det just det som jag har gjort. Den kommande månaden kommer jag med största sannolikhet grotta in mig i ett nytt ämne och ett, delvis, nytt forskningsområde.
Eftersom det är ett ämne som en hel del av er känner till ber jag om er hjälp.
Ge mig alla tips ni har på forskning kring sociala medier och webb-baserad kommunikation. Allt är av intresse just nu, sålla får jag göra längre fram i processen. Tacksam för all hjälp jag kan få i nuläget!

Låt mig besjunga dig nu

Efter en vecka i stugan, samma dag som regnet börjar ösa ner, åker jag vidare till Stockholm. Ett hastigt beslut, som visar sig vara ett av de bästa som jag tagit på länge.
Jag är så glad över att Stockholm finns. Att jag kan skicka ett sms till Julia med en förfrågan om soffa och sällskap och sedan plötsligt stiga ut i Stockholmskvällen, sätta mig i en taxi och hamna i en soffa med te, bullar och katt i knät.
Jag är tacksam över de vänner som jag har där sedan förr. Göteborgsvänner som flyttat vidare, gymnasievännen som finns kvar. Minst lika tacksam är jag över alla vänner som jag träffat över Internet.

Det är så fantastiskt att kunna sätta sig på ett tåg, skicka ut ett mass-sms och twittra lite och tillbaka få en vecka med snuskprat och gapskratt, lösgodis och Tipping the Velvet med Helena Bergman. Förfest och utgång med gamla blogg-gänget. Analyser av både media, relationer och Ulf Lundells sommarprat från -82 med Gabriel och två andra killkompisar. Spritfest med delar av the Internets som innehöll alltifrån att jag inledde en mening med ”nackdelen med cameltoe är ju…” till att Isobel gav mig en av de mest omtänksamma, uppriktiga kramarna jag fått den senaste veckan.

Och mitt i allt finns Julia och våra drinkar, skålar, gapskratt, suckar, förtroliga samtal och rövdanser.

Ni var precis vad jag behövde.
Tack.

Have I told you lately that I love you part 2

Det är väl fördjävla fint ändå, när man sitter i ösregnet vid en öde spårvagnshållplats och gråter, att det finns människor som hör av sig på en gång och frågar hur man mår. Både nära vänner och somliga man knappt känner och andra som man inte träffat AFK, utan bara på älskade internets.

Det är så himla fint att komma hem till det här:

juliaskott Sat 11 Jul 01:41 via Direct Message
Du är bäst, det vet du va? Till och med när du är lite dum i huvet.

Vår första egna hashtag

De flesta relationer har vissa hållpunkter som man kommer att komma ihåg. Sådant som utvecklade relationen och på olika sätt gjorde att den tog en annan skepnad. Av mina och Gustavs ca fyra månader ihop skulle jag hittills vilja räkna några av dessa som de primära milstolparna i relationen:
1.Jag outar oss som par i bloggen.
2. Jag flyttar till en lägenhet med trådlöst bredband. Nu kan båda surfa samtidigt! Vi behöver inte umgås, vi kan internetta tillsammans istället!
3. Gustav skaffar twitter och vi börjar kommunicera via 140 teckens-meddelanden, även när vi sitter mittemot varandra.

Imorgon sker nästa hållpunkt. Det är då vi åker till Linköping tillsammans för att under helgen bo hos min syster, där även mina föräldrar befinner sig.
Det stora är alltså inte att Gustav ska träffa mina föräldrar, utan faktumet att vi båda kommer att twittra om det. I realtid. Och det största av allt: Vi planerar att ha en egen hashtag för händelsen.
Följ oss på twitter.com/elingrelsson och twitter.com/GrovtInitiativ.

Internet har inget partiprogram

Jag kommer inte att gå i något första maj-tåg i år.
Det gjorde jag inte förra året heller, men då var det av privata skäl samt ösregn. Ambitionen var i alla fall att komma iväg. I år det genomtänkt och beslutat på förhand och ingenting relaterat till vare sig väder eller bakfylla.
Precis som jag de två senaste åren medvetet valt bort 8 mars feministiska demonstrationståg.
För någon som satt mycket stolthet i att vara en av de som fortfarande är politisk och engagerar, någon som ofrånkomligen är mer vänster än höger och engagerad feminist har utvecklingen skett med sorg. Men i år också med stolthet.

Jag är, såhär i efterhand, väldigt stolt över att jag bröt med partipolitiken i nittonårsåldern. Efter att ha tagit för många strider, suttit på för många meningslösa möten och mer och mer känt den där molande känslan av att behöva representera i frågor som jag inte instämde till fullo med. Som att gå i ett första maj-tåg och skrika slagord som jag egentligen vill problematisera och ifrågasätta, applådera efter tal där jag bara instämt i hälften.
Jag är också glad att jag bröt med Kvinnojouren när jag gjorde. De gör ett enormt viktigt jobb, men deras teoretiska aspekter passade inte mina och jag tvingades ställa upp på majoritetsbeslut som rörde åsikter som jag inte ville stå för.
Samma sak med mitt engagemang i studentkåren, även om det skedde på en mer individuell basis. För mycket spel, pakter och lobbyverksamhet tog energin snarare än att skapa en vettig utbildningspolitik.

Men det som fanns i mig när jag lämnat allt detta var någon slags tomhet. Jag ville ju vara engagerad. Jag ville bara att det skulle kunna ske mer på mina villkor, jag ville inte behöva jämka och kompromissa i en mängd frågor som för mig var viktiga. Jag ville också vara en del av en brinnande kollektivism. Den där känslan när man faktiskt slåss för någonting tillsammans är underbar. Jag har saknat den också.

Går det att kombinera självförverkligande och individualism med kollektivism? frågar jag både i senaste VK-krönikan och Gustav Fridolin i tisdagens Kvällspasset. Det är en ren egoistisk fråga, det har gäckat mig hur det ska gå till.
Men när det kommer just till politiskt engagemang har jag insett precis hur det fungerar för mig.
Det sker här. På bloggen, på Twitter, i mail, i sociala nätverk, läsandet av artiklar, andras bloggar… Det är på Internet som det sker, helt enkelt.
Det är inte förrän nu som jag börjat engagera mig i frågorna kring frihet på Internet. Jag har ansett att andra skriver bättre om det än jag. Men jag har ju läst, funderat, blivit mer och mer insatt. Det fanns en tid då jag också, likt Per Wirtén, trodde att det bara handlade om fildelning. Det handlar om så oerhört mycket mer.

Det är genom Internet som jag hittat ett sätt att vara politisk där jag både sätter min egna politiska agenda och går min egen individualistiska väg, samtidigt som jag är en del av någonting större. Ett ständigt flöde av information, åsikter, tankar, upplevelser. Diskussioner, kontakter, nätverk, utbyten. Jag håller föga med någon i bloggosfären om allting som de står för och jag går i kollisionskurs för jämnan och det spelar ingen roll.
Vi behöver inte enas. Vi behöver utbyta tankar, lära oss av varandra, diskutera och utvecklas.

Internet har inget partiprogram. Vi håller inga möten och äter torra kanellängder medan vi diskuterar en formaliafråga i två timmar. Vi kompromissar inte med oss själva.
Det här är det forum som jag saknat, där jag på riktigt känner mig viktig. Väldigt ofta känner jag att jag gör skillnad. Unga tjejer som skickar mail om att jag är en förebild, som skriver om deras självskadebeteende och ångest. Jag som kan svara dem, direkt, vi når varandra. Det är så otroligt häftigt. Det är en kraft på individuell nivå som gör en fucking skillnad, om så det enda jag kan göra är att fortsätta skriva om de frågorna och svara på mailen i den mån jag förmår ge svar.
Jag kan reagera direkt på nyheter, reflektera utifrån mina värderingar, diskutera och såväl utveckla som utvecklas själv. Jag känner mig behövd, viktig och samtidigt utvecklas jag varje dag.

Internet har inga politiska premisser. Här sätter var och en, som individ eller grupp, sin egen agenda. Det finns bara en fråga som vi sluts upp kring i en kollektivism, men det är också den fråga som är allra viktigast. Att bevara internet som det fria, demokratiska, aktiva forum som så många av oss använder det som. Att vi ska fortsätta kunna vara aktivister, individualister, politiska och engagerade just här.
Med en urholkad partipolitik, Brysselcentrerad makt, strategier och maktspel, tankesmedjor och retorikmanagment kan vi inte lägga politiken i politikers händer. Många forskare har påpekat frånvaron av gräsrotsrörelser i dagens samhälle, vi har blivit elitstyrda och vi har låtit det hända. Få tror på medborgarmakt längre.
Jag pekar på Internet, på bloggar, microbloggar och sociala nätverk och jag säger att här har ni er medborgarmakt. En extremt brokig, individualistisk, ojämn, bråkig och stökig gräsrotsrörelse som bara vill en enda sak gemensamt: Bevara vår rörelse och låta den växa precis som den är.

The internets AFK

När man druckit en kopp sjukt starkt kaffe och jobbat fokuserat i flera timmar spårar man lätt ur. Min expojkvän pekar på affischen i mitt kök och säger att han gillar den och helt plötsligt får jag återigen den där visionen av hur det vore om livet var Facebook. Elin Grelsson likes this, liksom.
Mot bakgrund av en diskussion kring like-knappen och mot bakgrund av all diskussion kring det hotade internet är steget till den här fantastiska sketchen inte långt bort. Dave Chapelle visar på hur det vore om Internet existerade AFK:



Framrotat del 3: Demokrati och Internet

2001 var jag nominerad till Lilla Augustpriset i den facklitterära klassen med min konsumtionskritiska, vänsterinfluerade essä En demokrati till salu.
Jag vann inte. Det gjorde istället Jon Jordås. Men texten finns publicerad i det årets Lilla Augustpris-antologi och är, mer än någonting annat idag, ett fantastiskt litet tidsdokument över ung vänsterretorik anno början av 2000-talet.

Min grundtes var att demokratin urholkades genom privatiseringar, kommersialism, konsumtionsdemokrati-argument och det förlorade folkhemmet. Jag försökte hitta nya vägar för demokratin att få ett grundfäste, men kritiserade de flesta för att vara beroende av klasstillhörighet (underförstått: enbart medelklassen kommer att delta i det här demokratiska samtalet).
Bland annat diskuterade jag Internet som hjälpmedel för bättre demokrati.
Det här var alltså på den tiden då Internet för mig bestod av mina föräldrars dators inbyggda modem med långsam uppkoppling, som tjöt som en brandvarnare varenda gång jag försökte smygsurfa, fastän mina föräldrar enbart lät mig sitta på Internet en timme per dag. Internet var förenat med långa gräl med mamma och pappa om telefonräkningen och omöjligheten för folk att ringa till oss samt alla de ändlösa håltimmar som jag satt i skolans datasal.
Internet var leta hångel inför sommarens festival på skunk.nu, bygga vidare på i.am/elinpop-hemsidan och delta i feministiska mailinglistor.

Då tänkte jag såhär i min essä angående Internets framtid:
Internet är ett utmärkt hjälpmedel för en bättre demokrati. Här möts redan idag tusentals människor för att utbyta tankar, organisera sig och göra sina röster hörda genom till exempel mejl och protestlistor. Detta skulle, och kommer sannolikt att, byggas ut.
Internet är också ett utmärkt redskap för de folkvalda att kunna ha kontakt med människor och ta emot synpunkter på ett enkelt sätt.
Tyvärr är dator med tillbehör idag en dyr investering, naturligtvis är det återigen samma grupp som går miste om att göra sin röst hörd. De fattigare i Sverige har inte råd med den utrustning som krävs och detta bildar ett glapp mellan de som har råd och de som inte har det.
På exempelvis bibliotek finns gratis datorer att låna, men eftersom anslagen till bibliotek och andra informations- och mötesplatser som stöds av staten skärs ner idag (jag återkommer till detta) kommer kanske även resurserna på detta område att sina.
Det kommer även att bygga en annan klyfta, en klyfta mellan glesbygd och stad.
Idag har många av de större orterna redan tillgång till bredband, snabb och billig Internetuppkoppling via marknätet, men i glesbygd och mindre attraktiva områden kommer det att dröja betydligt längre, om det överhuvudtaget anses värt att bygga ut till dessa orter.
Att bo i centralort innebär således att man på ett mycket billigare och enklare sätt kan ta del av utbudet på Internet och delta i den demokratiska diskussionen, än vad bosatta i glesbygden kan.

Att vara ärlig är också att ljuga

Egentligen har jag svårt för Amanda Svensson av ren och skär och korkad bitterhet. Så ung och så begåvad och så framgångsrik. Just det där man får panik över när man snart inte längre räknas som ung, bara en smula begåvad och mindre framgångsrik.
Egentligen tycker jag att den här texten är ostrukturerad. Jag har upptäckt att kombinationen av sammanlagt fyra år på skrivarkurser och just nu även en kurs i journalistiskt skrivande gör att ens läsupplevelser lätt blir lite förstörda. Man sitter mest och tänker på hur man skulle vilja skriva om, vad som borde strykas och göras om så fort det är en text som man inte tycker är helt bra skriven.
Men mest av allt skriver Amanda Svensson ändock bra om någonting symptomatiskt för hela vågen av så kallad självutlämnande skrivande, om det så är Noréns dagböcker eller bloggar:
I en sådan tidsanda uppstår förstås ett behov av att dölja. Anfall är som bekant bästa försvar, alltså: Bästa sättet att mörka fula sanningar om sin tråkiga statiskhet är att visa upp fina och trendiga osanningar om sig själv. Tack och lov har vi nu Internet. Bloggar, communitys och så vidare fungerar utmärkt för att visa upp sig själv så som man vill vara. Det är ett snabbt och effektivt medium, väl lämpat för att kunna säga en sak och sedan en annan.
Eller som Jonas Gardell skriver:
Jag är fullständigt öppen.
Att vara öppen är det effektivaste sättet att dölja sig.
Jag är fullständigt ärlig.
Ärlighet är trollkarlens lilla knyck med handen som får en att se åt fel håll.

Det är viktigt att komma ihåg att det som ryms i begreppen “naken”, “självutlämnande”, “öppen” och “ärlig” också är en form av identitetsbyggande. Lika förljugen och fylld av hemligheter och subjektiva sanningar som alla andra identiteter som vi visar upp för omvärlden. I en samtid då det självutlämnande rankas högre än det fiktiva är det också viktigt att komma ihåg vad som ofta driver det självutlämnande. Att bli synlig. Att bli identifierbar.
Den identitet som man skapar genom att vara “självutlämnande” är också lika mycket en skyddsmur för ens inre som någonting annat. Det bästa sättet att kunna dölja sig själv är att claima att man håller det real. På så vis kan ingen komma åt det som man faktiskt håller för sig själv och tar ens subjektiva, självfärgade sanning som just någon form av sanning.

Jag behöver hjälp

Precis när jag trodde att den här dagen inte kunde bli mer värdelös:
Min dator har tydligen installerat en egen liten Ipred-lag i sig själv. Så fort jag öppnar Bittorrent dröjer det ett par minuter och sedan slutar Internet att fungera.
Samma sak sker alltid när jag försöker maila större filer, t.ex. bilder, via gmail (men ingen annan mailportal) eller lägga upp bilder här på bloggen (som ju också är google-supported).
Två helt ologiska problem som inte har någonting med min internetanslutning att göra, utan någonting med datorn att göra.

Snälla smartingar, make my day och fundera ut eventuella lösningar på problemet.

Kom-i-form-lunch eller anorektikerlunch?

Under min värsta ätstörningsperiod var jag hemligt medlem i en rad grupper på skunk.nu.
Jag vet inte om skunkadministrationen inte hade någon aning om hur många pro-ana-grupper som skapades via detta community, eller om de helt enkelt inte brydde sig så mycket. Ibland togs de grupper med mest uppenbara ätstörningsnamn bort, men det dröjde aldrig mer än några dagar så hade vi som varit i den gruppen startat en ny och börjat om där.

Pro-ana-fenomenet är så enkelt som stöttnings- och inspirationsgrupper/sajter för anorexia. Man vägrar tillskriva anorexia som en sjukdom utan menar istället att det är en ”livsstil” och en ”subkultur”. Det handlar om jävligt vilsna människor, främst unga tjejer, som inte känner sig sedda, drivs av självhat som hittar varandra i sina ätstörningar.
Pro-ana-grupperna är som ett gäng missbrukare som hetsar varandra till att pröva tyngre droger, stöttar varandra i deras fortsatta missbruk och finns där för varandra i förståelse när släkt och vänner börjar oroa sig. Jag har aldrig känt en sådan stark pseudogemenskap som i de grupperna som jag var med i. Pseudo, för att gemenskapen egentligen inte handlade någonting om intresse för varandra som människor, delad humor eller musiksmak. Gemenskapen var den starkaste vi-mot-dom-känslan, grundad i att vi skulle banta och bli sjukt smala ihop och ingen jävel skulle förstöra för oss. Ingen annan fattade att vi faktiskt var tjocka och behövde gå ner i vikt, ingen annan fattade att det var fult att vara tjock (med tjock menas här naturligtvis normalviktig).
Ätstörningsgrupperna blev, precis som min popbrudsidentitet, en subkultur och gemenskap som de andra. Precis som jag hängde på Kentforumet, Suedeland-chatten och åkte på Hultsfredsfestivalen med stjärnor under ögonen och tiara i håret hade jag ätstörningsgrupperna som en gemensam subkultur av ingen annan fattar någonting.
Skillnaden var naturligtvis att ätstörningsgrupperna var så jävla mycket farligare.

De jag minns bäst var Viva BMI under 17! (gränsen för undervikt går vid 18,5) och Jag vill inte äta. De stängdes senare ner, men vilken aktivitet vi hade där ett tag. Vi hade gemensamma dietveckor med obligatorisk resultatinskrivning varje måndag, tjejer skrev i panik över att deras mamma försökte tvinga dem att äta middag som de sett att hon hällt vispgrädde i, någon undrade hur hon skulle klara en semestervecka med familjen på Teneriffa med all tillkommande mat och någon erkände att hon hetsätit fem mackor och spytt ”men imorgon blir det nya tag”.
Några andra grupper, som vad jag vet aldrig stängdes ner, var Thinspiration – en grupp där man postade bilder på size zero-modeller och anorektiska kändisar och konstaterade att de var såå vackra och shit, vad Olsen sisters har blivit snygga. Det var Food Porn, en sajt där alla utsvultna ätstörningstjejer la upp googlade bilder på fettrik och sockersprängd mat och sen kunde man ömsom säga ”åhh vill ha” eller ”fy faan vad äckligt, jag är så glad att jag inte äter sånt längre”, beroende på om man hade en bra eller dålig dag.
Sedan fanns där Idag har jag ätit. Det var min favoritgrupp. På Idag har jag ätit handlade det helt enkelt om att redovisa exakt vad och hur mycket man hade ätit. Jag var alltid en av dem mest självdisciplinerade, jag ljög aldrig och jag var den som fick tipsa bulimitjejerna om hur de skulle kunna äta lika lite som jag. Jag älskade att visa upp min prestation när jag kunde skriva in sent på kvällen att jag ätit en tallrik havregrynsgröt med rivet äpple, en mandarin och två knäckebrödsskivor. Jag älskade när jag fick skriva in det direkt efter ett bulimiskt erkännande om två liter glass. Jag kände mig så jävla duktig.
Vad som hände med de andra som hängde i de här grupperna vet jag bara lite om. Någon blev tillslut frisk, några andra hamnade i drogmissbruk, någon tog livet av sig och någon hamnade inom slutenvården.

Det är januari nu. Den allra jävligaste månaden för oss som kämpar för att behålla den där friskhetsstämpeln. Den allra jävligaste månaden för alla – och det är väldigt, väldigt många – som försöker ha en sund relation till sin egen kropp. Special K-reklam på hållplatserna med speglar på så man kan se om man är nöjd med sin kropp, med en uppmaning om att byta livsstil annars. Gymmet överfullt av nybörjare som ska infria nyårslöften. Kom-i-form-blogg på DN, där bloggaren skriver utförligt om sina minikesoluncher och högst 1600 kcal om dagen (hennes lunch lät för övrigt som någonting som jag skröt om i Idag har jag ätit-gruppen, är det att komma i form på ett bra sätt?). Nya tag, nu börjar vårt nya liv, nu kan vi förändra oss, bort med fettet innan sommaren.
Jag läser Tanjas underbart förbannade och välskrivna inlägg och jag blir så lättad. Över att någon ryter i, över att någon orkar sätta relationen till sin kropp i ett större perspektiv än att man ser fet och glåmig ut i Special K-spegeln. Jag är glad att någon skriver om kroppen på ett annat än sätt än att hon ätit minikeso och nötter till lunch.

He’s not on my newsfeed, therefore he doesn’t exist, so poff – then move, son of a bitch

On a completely different note än föregående inlägg, bara ett litet instick:
Är det i och med “nya” Facebook som den här funktionen att man kan välja om man vill se mycket eller lite information och statusuppdateringar om en person på ens newsfeed, har kommit? Jag upptäckte den aldrig på förra Facebooklayouten i alla fall. Den måste ju vara den mest eftersökta funktionen på Facebook någonsin, i vilket fall som helst. Äntligen kan man klicka bort de där människorna man önskar att man aldrig lagt till, såhär i efterhand.

Det känns som en ljuvlig hämnd att få klicka i “jag vill se färre händelser om XX i fortsättningen”. Jorå, du kanske krossade mitt hjärta back in 2007, men tro inte att jag kommer att kolla dina statusuppdateringar i fortsättningen! Nu är det jag som har makten, mohaha!

För övrigt noteras: Det där var nog det sorgligaste passivt-aggressiva försök till upprättelse som någonsin utskrivits.

Man utmanar inte gammelmedia med Comic Sans-typsnitt

Ett av mina uppdrag just nu har med Internet att göra. Detta gör att jag konsumerat mer Internetsidor och bloggar än någonsin förr de senaste två veckorna. Helt på måfå har jag gått igenom världens största höstack på jakt efter det ena och det andra. Tillslut blir allt en absurd massa av text och länkar och jag måste ut och gå i regnet eller dra ett spinningpass innan jag klappar ihop fullständigt.

Generellt finns det jävligt mycket bloggar därute (newsflash nr 1).
Generellt finns det jävligt mycket skräp därute på Internet (newsflash nr 2).
Generellt består större delen av bloggvärlden av föräldrabloggar, modebloggar och innehållstunna knullbloggar med dåligt språk (läser jag en till sexblogg av ett medelålders anonymt par som kallar fittan för mus och berättar detaljerat om sina trekanter under sin kryssning med Cinderella kommer min sexualdrift vara förstörd för livet).
Generellt är den mesta text upplagd via skräpig HTML, skitfula typsnitt och uttryckt via extremt dålig stilistik.

Kom igen, what’s wrong with you people? Alla ni som faktiskt har något anspråk med era bloggar; varför uttrycker ni allting via Comic Sans i vitt mot en rosa bakgrund – helt jävla oläsligt – med små roliga bilder och rosetter och blommor och fan och hans monster som fonder och varför använder ni er av hoppande smileys och *dessa förhatliga stjärnor* (ler) för att uttrycka era tankar?
Varför denna hejtjolahopp-ton i vartenda jävla blogginlägg? Nej, ni skriver inte ett vykort till mormor, ni söker inte brevvänner via KP, ni skriver ett blogginlägg. Man behöver inte inleda sina inlägg med “Hej alla glada! Idag är en härlig dag!” då.
Jag känner mig dödstrött på att försöka komma åt intressant innehåll, roliga formuleringar, bra dagboksskildringar och smarta tankar genom ett filter av smileys, rosa bakgrunder och fula typsnitt.

(För att inte tala om bloggar tillhörande kaxiga elitistbrudar som blandar engelska och svenska hejvilt, tycker att de har läst så mycket grammatik och stilistik på universitetet att de kan bryta mot reglerna eftersom de ändå bevisligen känner till dem och sätter sig över varenda folklig, anspråkslös blogg med en störande elitistik ton, där de noga och föga subtilt klargör hur mycket bättre de är än alla andra. De är fan de värsta av alla, ärligt talat)

Fotnot: Jag är medveten om att fördelen med bloggvärlden och Internet i största allmänhet är att man kan välja bort det man inte gillar och fokusera på det som man är intresserad av och tycker är bra. Det här är skrivet i trött frustration efter att ha harvat mig igenom bloggosfären, utan förval och ingångar. Hade ni gjort det hade ni förmodligen känt samma sak.

Google-Skanky hoe

Det här är bland det första mina eventuella, framtida arbetsgivare kommer att se när de googlar på mig:

always keepin’ it real
Här sitter jag, Elin Grelsson, och är 25 år och rödgråten och nyknullad i en tom lägenhet i Umeå med en Modo Hockey-mössa nerdragen över öronen. …sakerunderhuden.blogspot.com/ – 84k – CachadLiknande sidor

always keepin’ it real: Den intellektuella konstnärskvinnans svar …
Tack för svar, Elin – men jag tror inte termen slampa går att erövra, …. Den kan man köpa genom att maila mig eller via vulkan.se. elin.grelsson@gmail.com …sakerunderhuden.blogspot.com/2008/07/den-intellektuella-konstnrskvinnans.html – 108k – CachadLiknande sidorFler resultat från sakerunderhuden.blogspot.com »

Jag är ju så jävla dum i huvudet när jag lägger till mitt efternamn i en sådan personlig text. Inte nog med att jag knullar och grinar, jag brukar dessutom ta på mig en Modo Hockey-mössa efteråt.
Men å andra sidan kan jag ju bli rik från försäljningen av termen slampa istället.

Skicka dina använda kalsonger till mig!

- Den hjärnan skulle man vilja bo i, brukar min pappa säga om människor som gör inspirerande, konstiga eller bara tokroliga saker. Att bara få bo i den skallen och se hur det funkar, hur trådarna connectas och blir absurda idéer som framställs. Vara med i hela processen.
Jag kommer på mig själv att säga just det när jag är inne på Fulheten-Nannas blogg Fem bilder.

Bäst av allt är nätdejtande Tindra. Jag skrattar högt och galet ensam framför datorn. Tindra har även en egen blogg. Jag älskar Tindra.
Och har man själv varit nere i spraydateträsket roas man ju kanske lite extra av alla svar som Tindra får. Man vet ju hur det är liksom. Jag var i och för sig inte nere i träsket särskilt länge och numera är det mest en rolig period att prata om med mina vänner, som spraydate-hängde under samma period, men jag tror aldrig jag pratat med så många människor som hade varit totalt ointressanta irl bara för att de framstod som fantastiska i jämförelse med alla andra där. Jag hittade väl någon av värde, men i största allmänhet grep man efter halmstrån. Samtidigt spraydatande med kompisar ger i och för sig i efterhand minst lika många roliga minnen som krogbesök tenderar att generera i, men gud vad energi det tog. Och gud vad många konstiga mail man fick.

Mina konstigaste erbjudanden topp 3:
1. Mannen som gång på gång mailade och ville bjuda mig på Finlandskryssning. Blev tjurig och började gapa åt mig efter ett par mail när jag inte nappat på hans erbjudande och inte svarat. Du är så vacker, jag har pengar vi kan ha så roligt ihop är jag inte man nog för dig?
2. Mannen som ville vara min slav i en vecka, 24/7. (Med tanke på mitt hat mot hushållsarbete var detta ett erbjudande som faktiskt övervägdes.)
3. Mannen som beskrev sig själv som en 35-årig, charmig och snygg flygkapten som undrade om jag ville vara hans hotellälskarinna de gånger han mellanlandade i Göteborg.
(Övervägde även detta, jag älskar ju frukostbuffé)

Det är ju lite trist sådana gånger, att man betraktar mailen och dess upphovsmän med misstänksamhet och inte svarar. Jag menar; om jag sammanfattar ett och ett halvt års singelliv blir det ju bara det vanliga singelshit av uppbrott, dejtande, onenightstands, brustet hjärta, försök till förhållande, uppbrott, trassliga relationer, ditchande, hjärtekrossande och så vidare. Visst drama, men föga originellt drama. Fan vad gött det hade varit att mitt i den sammanfattningen kunna klämma in ja och sen blev jag bjuden på Finlandskryssning, provade på livet som slavägarinna och agerade hotellälskarinna ett tag också.

En annan sak med nätdejtingvärlden är ju som vanligt alla snuskmail som man får (alltså ja, slavmailet får väl också gå under den rubriken, det var inte direkt så att jag inte fattade att han förmodligen ville vara min slav på fler sätt än att han erbjöd sig att diska mitt diskberg). Och okej de vanliga kukenifittan och porrnovellsmailen. Men alla andra.
Nej, jag vill inte sälja mina smutsiga underkläder till dig. Nej, jag vill inte skicka iväg något par av mina skor till dig. Nej, jag vill inte stänga in dig i en plastsäck och vänta tills du nästan inte andas längre innan jag öppnar. Nej, jag vill inte leka katolsk skolflicka med din sambo medan du filmar oss. Nej, jag vill inte bli straffad för min synder av en femtioårig man. Nej, jag vill inte kissa på dig. Nej, jag vill inte knulla med dig och kalla dig pappa.
Och så vidare och så vidare.
Ett ännu mer intressant projekt än Tindra vore ju att starta en kvinnlig, anonym spraydateanvändare som började tracka män med sådana mail. Jag säger inte att inte kvinnor skickar sexmail, sexchattar och så vidare för det gör vi. Men just det där randomtrackandet av människor som inte verkar ha något intresse alls av att leka katolsk skolflicka eller skicka använda trosor känns som en helt manlig domän. Att männen tar sig så fucking mycket bisarr frihet i internetvärlden och att man som kvinna vant sig vid att gång på gång klicka bort de där porrmailen. På samma sätt som man gång på gång parerar tafsanden och dylikt.
Det vore sjukt intressant, men förmodligen föga etiskt, att starta en kvinnlig spraydateanvändare som sedan börjar tracka random seriösa män med mail om att skicka dina använda kalsonger till mig!
Jag vill veta hur det funkar om man vänder på det, om kvinnan blir den som trackar med konstiga sexmail. Är det fortfarande mannen som har kontrollen? Kommer jag bara få sjuka mängder sexmail tillbaka? Kan kvinnan någonsin bli den som randomtrackar sexuellt?

Till ljudet av Rödljus (eller: jag och Stjärnpojken)

- Det är alltså elfte gången som du ser Kent nu på fredag?, säger Morrisseymannen.
- Jo, fast nu var det ju tre år sen senast och det är klart att det inte är samma sak nu som det var när jag var sexton, svarar jag.
- Hur var det då då?, undrar Morrisseymannen och jag nämner Kent på Hovet 2000 som mitt livs bästa konsertminne.
- Det var inte bara konserten, säger jag, det var liksom hur den konserten räddade mig, hela den emotionella grejen.

Grejen var att det var den vintern som jag mådde som allra mest shitty, någonsin och fortfarande någonsin, i hela mitt liv. Det var den vintern i ettan på gymnasiet då jag låg sömnlös hela nätterna, skolkade konstant, sprang på BUP, karvade mig i armarna, bråkade med alla mina vänner, fick konstanta hemringningar från skolan angående min frånvaro och varje kväll vid middagsbordet hade allvarliga samtal med mina föräldrar om huruvida jag skulle hoppa av gymnasiet eller inte.
Det var den vintern då jag var som allra mest fucked up och det var samma vinter som Hagnesta Hill släpptes och jag fick ett soundtrack till mina sömnlösa, tonåriga ångestnätter.
Det var den vintern och våren som Kent drog ut på turné och jag tjatade på alla jag kände, snälla följ med mig, vi tar tåget bort från den här stan i Norrlands inland, drar på konserten, snälla jag måste få se. Ingen ville eller kunde följa med mig och jag fortsatte att skita i skolan och stänga in mig i flickrummet i det stora huset på landet och gråta sönder mig till ljudet av Beskyddaren.

Det var den vintern då mamma och pappa äntligen skaffade modem och öppnade en ny eskapismvärld för mig. På skunk.nu träffade jag en man som kallade sig för Stjärnpojken. Han var lika ångestfylld och deppig som jag var, lyssnade på samma indiepopband som jag gjorde, han blev min imaginära räddning. Den som förstod och som lyssnade, när ingen annan orkade eller såg.
- Ska vi inte se Kent ihop då?, sa Stjärnpojken över icq, det finns några få sittplatsbiljetter till Stockholmskonserten. Vi kan gå ihop och bo på hotell sen, jag betalar.
Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var 26 år och liksom vuxen och hade ett riktigt vuxenjobb. Det enda jag visste om Stjärnpojken var att han var den enda som förstod mig. Jag bokade en biljett till konserten, bokade tågbiljetter till Stockholm. Ljög mamma rakt upp i ansiktet och sa att jag skulle gå med några vänner som bodde på annan ort, vänner som mamma träffat och som hon litade på och vi skulle bo på vandrarhem tillsammans, ingen fara mamma.

Sedan åkte jag till Stockholm. Luften utanför Centralstationen i Stockholm var ingenting som luften i småstaden. Den var fri att andas, inte lika tjock och tung. Asfalten var en helt annan under mina fötter. Jag mötte upp med en gammal vän från Stockholm, vi gick över Sergels Torg och det var frihetsplattorna under mina fötter upp till Lava där vi fikade.
Stjärnpojken ringde. Han var på väg. Han skulle möta upp mig där. Det pirrade i magen. Stjärnpojken, min räddning. Jag erkände för min vän att jag inte tagit med mig vantar, för jag tänkte att han skulle få värma dem åt mig. Att det skulle bli mitt snygga flirtmove, att låta honom värma mina händer. Vi fnittrade ihop.
In på Lava kom en man. Han gick fram till mig.
- Det är jag som är Stjärnpojken.
Jag hade aldrig sett några bilder på honom. Det räckte ju med hans nickname för att jag skulle förstå hur han såg ut. Det sa ju liksom sig självt att en Stjärnpojke var en tanig, blek man med svartfärgat hår, svarta kläder och kanske lite kajal, sådär som drömmännen såg ut på den tiden.
Stjärnpojken som stod framför mig var ingen stjärnpojke, möjligen var han en stjärnman. Han var kort och ganska satt, hade råttfärgat hår, mockajacka, ryggsäck och bockskägg.
Stjärnpojken hade bockskägg.
- Lämna mig inte med honom, viskade jag till min vän när vi skildes åt och hon såg medlidande på mig. Senare under kvällen skulle hon skicka oroliga sms till mig om huruvida han våldtagit mig än.
Jag och Stjärnpojken gick till hotellet, småpratade lite. Han var erbarmligt tråkig. Inte alls som på Internet. Pratade om sitt arbete som dataingenjör, sport och sätt att ta sig till Hovet. Den enda gången jag lyssnade var då han sa något om att han säkert kunde fixa in mig på den officiella Kent-efterfesten, trots att det var artonårsgräns. Just då kändes det okej att han hade bockskägg och var dataingenjör.

Vi kom till Hovet och jag hade blåfrusna fingrar utan känsel i fingertopparna.
- Har du inga vantar?, sa Stjärnpojken på tunnelbanan och jag svarade inte.
Jag sneglade upp mot sittplatserna längst till vänster upp mot väggen.
- Jaha, där ska alltså jag sitta, sa jag med en suck.
Stjärnpojken föreslog att vi skulle försöka planka oss in till ståplats.
- Det går aldrig, sa jag nervöst sextonårstjurigt men han menade att det värsta som kunde hända var att vi fick ett nej från de vakter som stod utplacerade vid ståplatsingångarna. Iskall utanpå och med ett skenande, bultande hjärta inuti gick jag fram till en av vakterna, visade upp min biljett. Vakten släppte in mig.
Än idag förstår jag inte hur det gick till, men jag minns känslan av att gå över golvet, rakt fram till scenen och ha världens största jubelskrik inom sig.
- Vi ringer varandra efter konserten om vi tappar bort varandra, log jag genomlyckligt till Stjärnpojken och sedan trängde jag mig längst fram.

Av konserten minns jag nästan ingenting. Det är svart, blackout, för mycket känslor och katharsis. Någonstans i lådan märkt Dagböcker finns förmodligen anteckningar med A5-sida efter A5-sida av lyriska beskrivningar av varje låt. Men jag minns ingenting, ingenting mer än hur jag stod i publikhavet, längst fram med hela min tillbakahållna gråt och Jocke Berg tog upp den akustiska gitarren och började spela inledningsackorden till Rödljus.
Någonting sprängdes. Allting brast. Till ljudet av Rödljus forsade gråten, inte tårögt och bortsvepande med handen utan femåringsgråt i en sextonårings ansikte. Snor och gråt som rann med kajalen nerför kinderna, kroppen som skakade och mina armar som förtvivlat försökte hålla om mig själv som tröst för ingen annan fanns där och tröstade.
Till ljudet av Rödljus slogs det på varje känslosträng inuti den sorgsna tonårskroppen och jag grät för att ingen fattade, för min distans till alla människor, för hon jag älskade och aldrig skulle få, för svikande vänner, föräldrar som inte orkade lyssna, för ångesten de sömnlösa nätterna, för att det inte fanns en enda utväg, en enda nödutgång ut från min tillvaro av ångest och rastlöshet och den enda nödutgång som hade funnits hade bockskägg och jobbade som dataingenjör.

Jag grät mig genom resten av konserten, smög in på en toalett efteråt och sköljde ansiktet på skakande ben. Ringde upp den där Stjärnpojken och bad honom ta mig tillbaka till hotellet.
Väl där la jag mig på min säng, tack och lov att det inte var någon dubbelsäng, med kläderna på, med ryggen mot och sedan grät jag mig ordlöst till sömns.
Dagen där på skiljdes jag och Stjärnpojken åt utanför Centralen.
- Vi hörs på Internet, sa jag och sen hördes vi aldrig igen.

Om Facebook vore IRL

Jo jag är ju gravt beroende av Facebook numera och när vi igår kväll över ölen insåg att alla samtal någonstans slutade i Facebooksnack tänkte jag på den där Dave Chapelle-sketchen om hur det vore om Internet fanns i verkliga livet. Med irriterande popupfönster, lockande porr, gratis musikutdelning och dejting.

Igår satt jag i receptionen på jobbet och hade en shitty jobbig dag med besökare, journalletande, efterlysningslistor och en evigt ringande telefon. Det var enbart Facebookandet som räddade mig. Om Facebook hade varit verkligheten hade jag istället för åtta timmars kontorsarbete och service mind-leenden istället ägnat dagen åt att heja på gamla vänner, prata med Maja, hångla och dansa med min pojkvän, karatesparka min lillebror, få ett träd som det växte pengar ur, ge bort haschbrownies, skrika ut över världen exakt hur jag mådde och gjorde varannan timme samt urinera över två av mina bästa vänner.

Internet vs verkligheten – fortfarande 1-0.