Sommaren och framtiden

I sommar har jag jobbat på Göteborgs-Postens kulturdel.

Jag recenserade en himla massa sommarprogram. En del bra, som Amanda Svenssons och Rakel Chukris, och en hel del mindre bra, som Daniel Eks.

Jag skrev i GP:s serie om vad som hände efter de stora kulturdebatterna, ägnade nästan 10 000 tecken åt Bengt Ohlsson och blev lite misantropisk över det kulturjournalistiska klimatet.

Jag skrev krönikor om Expressens manspanel, Utöya ett år senare och Pantrarna i Biskopsgården. Dessutom har jag recenserat en hel del böcker, som en vedervärdig Amy Winehouse-biografi, Magnus Dahlströms Sken och Lina Wolffs Breat Easton Ellis och de andra hundarna

Nu är sommarlovet slut och jag sitter på ett nytt arbete. Jämte frilansandet kommer jag vara redaktionssekreterare på tidskriften Fronesis. Det känns som ett roligt och spännande steg att få arbeta med en av Sveriges bästa tidskrifter och pendla mellan Göteborg och Malmö.

Saker jag gjorde 2011

Debuterade som författare med Du hasar av trygghet.
Gifte mig och firade i flera dagar på ett pensionat utanför Sundsvall med vänner och familj inkluderat den vackraste vigseln jag kunde tänka mig, en snabbt ihophafsad bröllopdans i form av slutscenen i Dirty Dancing, indieallsång och hitsdans.
Fick första anställningen inom media, som vikarie på GP:s kulturredaktion.
Fick förstahandskontrakt på en stor, nybyggd lägenhet i mitt favoritområde av Göteborg.
Blev mamma till två katter.
Flyttade ihop med mitt ex.
Firades på möhippa med bästa vännerna, parkhäng, sushibuffé, ballonger, karaoke, dans och nattligt nakenbad.
Spelade skivor på Yaki-Da, Jazzhuset, Stearin och diverse fester där ett särskilt varmt minne är hur jag fick folk att dansa på borden under Bangfesten på Bokmässan.
Gick igenom min djupaste depression på över tio år och kom ut en aning tilltufsad på andra sidan.
Låstes in med kulturskribenter och bloggare i Big Brother-huset ett dygn och fick sedan uppleva mitt första Twitterdrev med bland annat mig som mottagare.
Jämförde Timbro med sköna snubbar inför en Timbropublik på Mattias Svenssons Glädjedödarna-releasefest.
Upplevde bokmässan som författare och gick runt i ett hybrisrus.
Såg alla säsonger av Parks and Recreation, Party Down, Community, Peep Show, The Wire och The Office.
Åkte på diverse uppläsningar och författarsamtal.
Lyckades pricka in högsommarvärme under några dagars semester i stugan i Jämtland mellan jobb och bröllop.
Åt en helt galet lyxig middag på Fond.
Inledde hösten med vad som skulle bli ett lugnt vinhäng hemma hos mig med diverse vänner och som slutade med gapskratt, trams och spontandans i vardagsrummet.
Satt på Söders hjärta och omsom skrattade så tårarna rann, ömsom förfasades över samtidsdebatten.
Blev vän med Lisa efter utlån av p-piller via desperat Twitterförfrågan från min sida. Sicken tur att vi hade samma p-pillersort så jag hittade henne.
Var ute och dansat en massa, i synnerhet med min make som är det roligaste utgångssällskap jag vet.
Började säga ”min make” utan att det lät konstigt.
Firade jul i Göteborg med man, katter, vänner och lugn.
Var väldigt ofta genuint lycklig och tillfreds.

Det är mycket, mycket svårt att släppa taget om året som gått. Nu kan det bara bli sämre, hörni!

Dagboksblogg, decemberblogg

Den här hösten är så underlig. Allt är väldigt intensivt, väldigt bra och jag går mest runt hela tiden och är lycklig. Lycklig och jag är inte särskilt kompatibla och lycklig och november är i det närmaste motsatta begrepp, så alltihop känns mycket konstigt och ovant. Det händer en massa saker hela tiden: Läsningar, författarträffar, feministiskt forum i Malmö, socialistiskt forum i Stockholm, vänner som jag äter middag hos, hälsar på eller bjuder hem, DJ-gig, föräldrabesök och första julen i Göteborg. Mitt i allt jobbar jag heltid på GP och trivs varje sekund, är sjuk och ignorerar det för livet är för roligt för att stanna hemma från och på kvällarna kryper jag ner mellan make och katter i vår fina förstahandslägenhet och är just lycklig.

Mitt i allt berättar en journalist som jag tycker om och respekterar mycket att jag utvecklats som skribent det senaste året. Att jag gått från att vara intressant till att bli en kulturskribent, med anspråk och självförtroende att våga diskutera ämnen och inte bara utgå ifrån jaget. Det gör mig mycket glad, då det har varit min ambition och önskan att ta just det steget. Att äntligen få självförtroendet och pondusen att tro på mig själv i andra lägen än när jag utgår ifrån mig själv. Att backa ett steg från den hetsiga samtidsdebatten och twittersnackisarna. Läsa böcker, analyser, ta reda på saker som intresserar mig och inte bara sådant jag redan vet. Det har sällan varit roligare att vara skribent än just nu. Jag får undersöka och analysera saker, snarare än att skrika ut saker jag tror mig redan veta. Det långsamma och eftertänksamma skrivandet, som är det som jag trivs bäst med. Jag tror också att det gör mig till en bättre skribent.

Hipp som happ recenserade Maria Schottenius i DN min roman, precis när jag trodde att de lämnat den därhän. Lika oväntat var det positiv kritik som tog fasta på mycket som jag försökt få fram. Det slog mig att en positiv litteraturrecension i DN Kultur var exakt det jag längtade efter och drömde om som konkret mål när jag exempelvis bråkade med min dåvarande pojkvän kring att jag inte ville ha det jordnära och äkta livet med ett rejält arbete och biologiska barn. Nu är mitt liv ganska jordnära och äkta ändå i mitt tycke, även om jag som kulturell medelklass och barnlös knappast räknas in i hans definition av klassmässig äkthet. Igår frågade jag min man vad en fontanell var för något, när ordet kom upp i The Wire. Han förklarade och jag såg på honom med förfärad och äcklad min, varpå han konstaterade att jag är “such a dude”, så särskilt härlig och jordnära rörande barn har jag knappast blivit heller. Men en utgiven roman som recenserats i DN Kultur har jag i alla fall.

Det var nog bara det jag ville. Ni vet att ni får följa mig på Twitter om ni vill ha dagliga uppdateringar, info om var jag pratar och läser och artikellänkar va? Inte för att jag twittrar så himla mycket heller längre, men ändå.

Här får ni ett klipp från när jag läste på Strand för några veckor sedan i alla fall.

Långsamma tankar, tvekande svar

I slutet av september fick jag ett erbjudande från GP om att gå in på ett korttidsvikariat på kultursidan igen, med start 1 november. Jag har redan GP som min primära uppdragsgivare, men vid sidan av har ju haft en hel del andra. Jag visste att det skulle innebära att jag skulle behöva säga tack och adjö till merparten av dem. F/A-skatt för skribenter fungerar inte helt optimalt i praktiken, trots fina ord om flexibilitet. Åtminstone inte om man är skribent och alla tidningar vill att man ska vara trogna dem och där ett bortfall på några månader (eller ens några veckor) är lika med uppsägning av fasta uppdrag. Går man in på en anställning skriver man inte för andra ställen, i synnerhet inte större konkurrenter. På så vis blir det en svårighet att kombinera frilans med kortare vikariat.

Å andra sidan var ledarskribenterna på Kyrkans Tidning på väg att bytas ut och framförallt hade jag en gnagande känsla av att jag inte var på rätt plats. Jag tycker mycket om opinionsskrivandet, jag har ofta skrivit bra texter, men de senaste månaderna har jag inte varit bra alls. Några intressanta krönikor i GP, men i övrigt har det varit plöjande i redan redan tänkta tankar och skrivna texter. Jag har haft för många uppdrag av samma typ, ibland tre tyckartexter på en och samma dag och kvaliteten har blivit därefter. Svepande formuleringar som jag inte hunnit tänka igenom, som varit lätt mål för ordmärkande meningsmotståndare och en inkonsekvensletande flabbhöger. Tröttsamma upprepningar av sådant som andra redan sagt bättre. Så gott som varje inlämning har lämnat mig med missnöjeskänslor och dalande självförtroende. Jag har nästan bara lämnat sådant som jag inte varit nöjd med, men inte haft tid till att göra bättre.

Isobel Hadley-Kamptz sätter fingret på tyckonomins problem i sin ETC-krönika och i Viktor Barth-Krons text i DN Kultur. Detta dåligt underbyggda tyckande, utan tid till att verkligen sätta sig in i ämnet och där hjulen snurrar allt fortare. Jag har varit en del av det mycket länge. Jag har ofta trivts med det. Jag har skrivit mycket bra. I andra fall har jag lämnat texter jag inte varit nöjd med, som mest bestått av ytligt tyckande för att hyran måste betalas eller för att jag varit usel på att säga nej då redaktörer på debattsajter oftast är oerhört trevliga. Det mesta går att tyckas till om man har en obetald hyra hängande över sig.

Parallellt med tyckandet under hösten har jag så smått börjat skriva på nästa roman. Jag har läst, föreläst och suttit i panelsamtal som passat det som jag tycker är viktigt och där jag kan utveckla tankarna. Jag har skrivit bra litteraturkritik och utvecklat mina tankar i essätexter för GP kultur, där jag haft tid att läsa på och analysera. Det har å andra sidan gjort mig verkligt glad och stolt. Utifrån magkänslan om vad som faktiskt driver mig och får mig att känna mig nöjd över mitt arbete sa jag ja till vikariatet och därmed hejdå till mina fasta uppdrag för bland annat Aftonbladet. Jag hade säkert kunnat bli bättre och stolt över vad jag skriver igen, men det var inte värt det. Jag står inte ut med mitt missnöje över mina egna texter längre. Som kulturskribent får jag användning för alla mina år av humaniora-studier. Inte bara som i referenser och begreppsramar, utan också utifrån den analytiska förmåga som jag utvecklade där. Det är en viktig sak som ofta kommer bort när man diskuterar humaniorans och bildningens relevans i utbildning. Humanioran är ofta oslagbar i utvecklingen av att se strömningar, tendenser och analysera skeenden utifrån historiska och samtida perspektiv.

När jag sitter med böcker, etymologiska verk och 15 flikar i internetfönstret samtidigt som jag försöker få ihop allting till en längre text om ett ämne är jag som allra lyckligast. Det är så jag vill arbeta. Inte alltid. De kortare reflektionerna har också en viktig plats. Men framförallt när jag känner att jag har tid med dem båda, tid att läsa och tid att tänka. När mitt vikariat är slut på GP kommer jag framförallt att skriva för dem. Förhoppningsvis får jag något till fast uppdrag (hint hint) och en del tillfälliga. Jag är på inget sätt avog till att någon gång skriva en debattext på någon av alla sajter eller utrymmen, så länge det är ett ämne som jag på allvar kan bidra med någonting till. Jag vet inte om det löser sig ekonomiskt, men jag räknar med att det gör det. Jag måste hoppa av tyckonomins hamsterhjul innan jag ramlar ur helt i mitt missnöje över vad jag skriver. Jag längtar efter de långsamma tankarna och tvekande svaren.

Bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp

Jag har aldrig sett mig som någon som man gifter sig med. Inte heller någon som man inleder en lång och varaktig vänskapsrelation till. Det är omöjligt att beskriva det på något annat sätt än i klyschor, men jag är inte så lätt att komma nära. Framförallt har jag haft en tanke om att jag inte är så rolig att komma nära. Det är de där mörka sidorna, de dåliga perioderna, konsekvenserna av hur jag stundtals mår som alltid spiller över på de som jag har nära relationer till. Jag är inte någon som man signar upp sig för livet med, för att göra det innebär också att man signar upp sig för skoven då man tvingas att också dela en vardag med en massa jävligheter. Dåliga sidor och annat bös får man ju alltid tampas med, i alla relationer, med att vara anhörig eller nära vän till någon med de där mörka hålen går utöver det. Man kan varken dela eller bära bördan, men man måste förhålla sig till den även när den inte är ens egen.

Jag har alltid känt att de där hålen och skuggorna är i vägen. De kommer för alltid att stå mellan mig och nära relationer. Har inte velat utsätta någon annan, inte velat blotta. Man blir lätt alltför sårbar.

Men så sitter man där på en möhippa, med vänner sedan många år tillbaka, och inser att det är just det som har hänt. Skuggorna och hålen står inte i vägen för mig och kärleken längre. För här i gröngräset sitter människor som känt mig länge. På bröllopet kommer de vara ännu fler. Människor som tagit långa promenader med mig när jag grävt ner mig i mina tankar. Människor som jag haft långa samtal och gråtit tillsammans med. Människor som i sömnen hållit om mig och hyssjat lugnande när jag skrikit av mardrömmar. Människor som jag berättade om det förflutna, om svåra saker, utan att jag någonsin känt mig utlämnad utan bara trygg och lugn. Människor som släpat mig ut ur lägenheten, när jag inte orkat lämna den eller kommit över med favoritgodis och film när jag fått mitt hjärta krossat. Människor som lånat ut madrasser vid sin säng och låtit mig sova där när jag inte vill sova själv och som hållit hårt i mina axlar när marken rämnat. Människor som jag sena och onyktra nätter pratat klass, bakgrund och samhällsilska med. Människor som fått mig att skratta så jag nästan tappar andan, som jag dansat långa nätter ihop med, varit bakfull och tvär tillsammans med och som jag delar många av mitt livs bästa stunder med, oavsett hur livet har sett ut i övrigt.

Det finns så många människor som inte vikit undan, som inte släppt taget och de blir fler och fler. Många av dem sitter där på möhippan och quizar på frågor om mitt liv och skrattar tillsammans. Ännu fler av dem förbereder Sundsvallsresa för att fira mitt bröllop.

En av dem är han som jag delar min vardag med, som jag kommer att säga ja till. En sen kväll, strax innan sömnen, håller vi om varandra och jag säger att jag inte är någon man gifter sig med, för han signar också upp sig för dåliga perioder, skov och mörka sidor då jag kommer att vara behövande och inte vara mitt bästa jag.
”Det vet jag väl”, säger han.

Och jag litar på det, jag litar på dem som nu finns där. De som gör mig sårbar och samtidigt alldeles osårbar. I övermorgon gifter jag mig.

Sommarstängt

När jag skulle logga in på wordpress upptäckte jag att jag hade glömt mitt lösenord. Det tog några timmar innan jag kom ihåg det. Det är väl ungefär så den här bloggen fungerar numera. En gång en livlina under sömnlösa nätter, ett sätt att träffa nya vänner och senare en karriärhjälp. Numera är den sorgligt styvmoderligt behandlad. Vi har inte samma behov av varandra längre. Jag kan inte skriva öppet och känslosamt, som jag brukade. Jag hinner inte skriva åsiktsinlägg, när jag jobbar med det. Det blir inte så mycket alls.

Sedan en vecka tillbaka sitter jag på Göteborgs-Postens kulturredaktion. Jag stortrivs och älskar mitt jobb. Om snart tre veckor gifter jag mig. Det är bisarrt och ganska ogreppbart. Om lite mer än en månad kommer min debutroman. Jag har ungefär samma känslor inför det.

Jag sitter på min kontorsplats, läser böcker och skriver texter. Tänker på den jag var när jag startade den här bloggen. Hon som lovade sig själv att sluta snusa den dag då hon uppnådde kombinationen stabila relationer, hyfsad inkomst och ett stimulerande jobb. Jag tror att hon antog det löftet enbart för att hon levde i en cynisk visshet om att det aldrig skulle ske. Nu sitter jag här med snusdosan och borde väl, med andra ord, sluta. Men mest av allt vill jag åka tillbaka i tiden till den där sorgliga studentettan i stans fulaste område, med matfläckar på tapeterna och silverfiskar över badrumsgolvet. Jag vill sätta mig på sängkanten, där hon som startade den här bloggen ligger ensam med sin sömnlöshet, och berätta att allt kommer att bli så förbannat bra tillslut.

Lägesupdate

Hörni, det här med 30 låtar-utmaningen gick ju inte så bra. Lägger ner det. Jag har varken tid eller ork.
Jag skriver en himla massa, spelar skivor ihop med Soraya Hashim lite varstans (på lördag på Yaki-Da), ska sommarvikariera på GP Kultur denna sommar, planerar ett augustibröllop och i slutet av just augusti kommer min debutroman Du hasar av trygghet äntligen ut. Annars pussar jag på mina katter, njuter av ett förstahandskontrakt i mitt absoluta favoritområde av Göteborg och tränar en himla massa.

Hej så länge.

2010

Det är 2010 och jag andas in i hans långa lockar, kysser nacken så att han hummar i sömnen. Jag kan inte sova, en begynnande feber river i kroppen och sover gör jag fortfarande dåligt vissa perioder. Det är en sådan period igen. Jag trodde att den inte skulle komma den här vintern, att jag lurat nedstämdheten när den inte dök upp i november som den brukade. Sedan blev det december och plötsligt la den krokben för mig igen.

Det är 2010 och katten som jag var rädd för och sedermera började älska, som jag älskar få människor, ligger vid mina fötter. Spinner så högt att ljudet fyller rummet och mig med trygghet. Han är bara till låns, liksom vår andrahandslägenhet som vi flyttade in i i september och måste lämna om en månad. Lägenheten där mitt skrivbord vetter mot älven och hela Göteborg, där jag har kunnat andas och skriva som jag sällan har skrivit förr. Lägenheten som gav mig kullerstenspromenader och löprundor vid strandpromenaden, men som sedan blev en i raden av alla andrahandslägenheter som jag flyttat mellan fram tills nu då jag äntligen skrivit på ett förstahandskontrakt.

Det är 2010 och jag och Sonja Schwarzenberger har suttit på Publik. Jag var vindimmig, hon kaffeskarp och hon spände ögonen i mig och sa att jag måste behålla min skribentröst. Den djupt humanistiska och mänskliga. Jag tänker att det är exakt så jag vill skriva och att jag heller aldrig vill förlora det. Jag har skrivit så många texter i år, pratat i radio och föreläst och jag minns inte längre alla jobb som jag har gjort. Jag minns somliga som var speciella och stundtals bisarra. Att vara hemma hos Hans Scheike, gå på Ladies Night i Halmstad, intervjua Anton Abele, prata personliga grejer om relationer i Morgonpasset Helg i P3, spela in och klippa ett P3 Kultur-reportage från min hemmastudio. Jag har haft många bra redaktörer. Sådana som gett mig fria händer, men skarpa redaktörsögon, som peppat mig i roliga uppdrag och viktiga texter. Jag har fått vara en del av #prataomdet och hittat en nästan helt bortglömd politisk gnista och gemenskap i denna glöd. Jag får skriva i Kyrkans Tidning och fundera kring tro och politik även i etablerad textform.

Det är 2010 som snart tar slut och jag tänker på nyårslöftet som inte blev till förrän i maj. No drama year, inget trassel efter att jag fullständigt bränt slut på alla mina känslomässiga resurser åren innan. Med facit i hand gick det ganska bra. Det var ett av mina bästa löften till mig själv och gav mig en helt annan energi till vettiga saker. Som skriva och ta hand om mig själv.

Det är 2010 och jag tänker på människor som jag förlorat och vunnit under året. Jag tänker inte nämna någon för då kommer jag att glömma någon, men det har tillkommit många viktiga människor. Samtidigt har jag glidit ifrån andra, kanske rentav förlorat dem. Ibland har jag haft mig själv att skylla, ibland har vi haft olika prioriteringar. Jag inledde året med att grotta in mig och inte orka umgås med någon och gick sedan till att vara översocialt tjatig. Jag letar fortfarande efter balansen däremellan.

Det är 2010 och min roman börjar äntligen bli klar. Vid skrivbordet med utsikt mot älven, utan dramatik och känslomässiga stormar, hittade jag äntligen språket och lusten igen. Det känns fortfarande overkligt att det kommer att bli en debutroman av det 2011. Just nu räcker det med att jag älskar att skriva och har släppt prestationsångesten.

Det är 2010 och jag hoppas att 2011 ska bli lugnare och mindre kaotisk. Som jag alltid gör inför nya år, men sällan lyckas med. På gott och ont.

En ständig följeslagare

Det fanns så mycket att vara rädd för när man var liten. Bråkiga killar som kastade snöbollar, rädslan för att bli träffad och utskämd. Att bli tilltalad under lektionen och tvingas öppna munnen utan att veta om rösten skulle bära. Nervositet över att vara med på gympan, fastän man aldrig träffade den där bollen oavsett sport. Oro över att det skulle bli brandövning och man var tvungen att klättra på den höga brandstegen med svindel och skakande händer, medan alla stod nedanför och tittade på. Oro över mammas och pappas rynkor över pannan, känslan i magen när de sa åt oss att titta på teve och man hörde hur de pratade om bristen på pengar vid köksbordet. Allt man var rädd för som man varken förstod eller kunde kontrollera. Räntor, arbetslöshet och gubbar i skogen som man skulle akta sig för.

Att vara vuxen skulle innebära att slippa vara rädd, men så är det inte alls. Oron är en ständig följeslagare, den går bakom mig och andas ibland i nacken. Stundtals tar den över i en krampaktig rädsla som gör det omöjligt att tänka eller ens andas. Katastrofen lurar ständigt runt mina hörn och oron pekar gärna ut var den befinner sig just nu.

Vad är det som jag är så förtvivlat rädd för? Jag är förvisso rädd för att flyga, men ännu mer för att falla och sätten att falla på är tusentals. Ensamhet, utsatthet och sjukdom är några av alla katastrofscenarion som finns tillgängliga när jag oroas över att fötterna ska slinta och jag ska falla handlöst. Skammen över att misslyckas, men ännu mer rädslan för vad som händer när inget tar emot mig i fallet. Faller jag är det mitt eget fel och ju mer som rustas ner av det skyddsnät som en gång fanns mot både arbetslöshet, bostadsbrist och sjukdom, desto mer växer oron.

– Vad är det värsta som kan hända? brukar psykologer fråga och det är en hopplös fråga att ställa till någon som lever med generaliserad ångest i det här samhället. Allt kan ju hända. Även om det börjar med en gnagande oro över arbetslöshet kan spiralen alltid ringla sig neråt i sömnlöshetens dunkla timmar och plötsligt finns det både klimatkatastrofer och kärnvapenkrig att hyperventilera över.

Oron gör en inte särskilt trevlig. Bilden av den nervösa konstnären med charmigt neurotiskt sinnelag ligger ganska långt ifrån den verkligheten. Oron gör en både tråkig och ful, man saknar förmåga till både ett avslappnat sinnelag och positivt tänkande som ligger så rätt i tiden. Rädslan gör en till en obotlig narcissist. Varje försök till rationellt tänkande från omgivningen viftas bort med en dramatisk hand.

Det finns så mycket att vara rädd för här i världen och då spelar det ingen roll hur många som påpekar att man verkar vara både lycklig och lyckad. Rädslan för misslyckandet är värre än misslyckandet i sig. Varken logik eller värsta-scenarion lindrar. Det enda som stundtals jagar bort oron är ett ömt mantrakonstaterande att det faktiskt alltid ordnar sig. På något vis, det ordnar sig.

Krönika publicerad i Borås Tidning 4/12

Jag vill inte skriva för er, däremot för er – min version

Jag läser Niklas fina inlägg och jag undrar om jag är på väg dit, om jag kraschar. Och jag har varit nära, så nära, så många gånger. Som en självuppfyllande profetia, en roll att axla som den driftiga, effektiva, duktiga och överkompetenta.

Jag tjänar inte särskilt bra på det. Därför måste jag klämma ur mig texter i en mer rasande fart än vad vare sig jag eller texterna alltid mår bra av. Ibland blir de kanonbra, just av deadlines och inte minst duktiga redaktörer. Ibland mindre bra och ibland gör jag jobb jag inte är så jättesugen på, men som jag gör ändå för att kunna betala hyran i slutet av månaden. Jag skulle önska oändligt mycket mer tid att lägga på romanen, så mycket som den är värd. Men pengarna till att skriva klart den finns inte, jag måste skriva inkomstinbringande saker.

Men jag väljer bort och ransonerar. Bekräftelsekickarna ger mig inte lika mycket, är inte lika mycket värda längre. Jag har konsekvent sagt nej till alla TV-soffeprogram och debattprogramsförfrågningar som jag har fått. Jag hoppade nyligen av ett av mina drömprojekt som jag hade pitchat in hos ett förlag och som precis var i uppstartsfasen. Det var ett kanonsamarbete, med mängder av bra skribenter och sedan svimmade jag två gånger på kort varsel och grät av arbetsmängd och jag prioriterade bort den redaktörsrollen. Gav den till Gustav som kommer att göra ett betydligt bättre jobb än vad jag hade orkat och gav mig själv energi till att fortfarande tycka att det här är roligt.

För det är det ju. Hur mycket jag än gnäller över textjävlar och tidsbrist så älskar jag det här. Skriva dagarna i ända, radioprata, föreläsa och debattera. Ha eget företag, bestämma över min egen tid. Det är slitigt ibland, men jag har aldrig haft en lyckligare och mer stimulerande vardag än just nu. Jag älskar allt jag gör, inte för vad det gör mig utifrån bekräftelse och oumbärlighet, utan för att jag gör det som jag är allra bäst på.

Ett annat val för att orka med har varit att enbart på direkta frågor, kring fakta eller dylikt, svara på bloggkommentarer. Jag vet att det finns många som anser att jag är arrogant och en dålig bloggare som gör så. Jag vet att många tycker att bloggen som forum urholkas när skribenten inte går i dialog med läsaren om sina texter. Jag har fått flera mail om saken och många påpekar att det är värt att lägga tid och energi på, som någon slags kundkontakt för mitt företag. Så är det inte för mig. Tråkigt om ni ser mig som arrogant, otrevlig och en dålig bloggare när jag inte diskuterar i kommentarsfälten, men det är så jag gör just nu. Det är enda sättet för mig att hinna och orka. Jag hoppas att ni tycker att jag är läsvärd ändå och i annat fall; it’s your loss. Jag gör de prioriteringar jag måste och jag tror att jag ändå har blivit ganska bra på det. Jag mår bra, Niklas och jag ska inte brännas ut i förtid. I’m gonna shine homie, until my heart stops, som min vän The Game brukar säga.

Hotelltystnad och Twittertröttma

När jag stänger dörren till hotellrummet blir det plötsligt tyst och helt stilla. Ingenting ropar efter min uppmärksamhet, ingenting ligger och skräpar och stör.

Jag har tagit in på hotell, som ett utfall av en desperat längtan efter just den tystnaden. En tystnad som inte bara handlar om omkringliggande ljud och störande buller, utan mer en slags stillhet. En tid där bara mitt huvud får plats.

Jag lägger mig på sängen. Den är anonymt bäddad enligt gängse hotellstandard. Modern design, sparsmakat och stilrent. Sedan sätter jag upp skylten på min dörr. Do not disturb. Det är den sortens skylt som bara finns på hotell och som markerar min absoluta frist.

Jag packar upp pocketböcker, lite matsäck och en flaska vatten. Läser förstrött i några bestsellers, innan jag ömsom halvslumrar och ömsom stirrar upp i taket. Jag stirrar och tänker. Här ska jag ligga i ett dygn och bara vara tänkande och tyst.

Do not disturb. Så sällan som jag säger det. Jag säger tvärtom. Kom in, kom närmare och klart vi ska ses. Klart jag ska vara med och hej, vi måste ju också träffas. Kom in mediabevakning, artiklar, twitterflöde och bloggläsande. Jag säger ja till allt. Jag har aldrig känt behovet av att stänga av förrän nu.

Det kom till en punkt då jag tappade min egen röst, tappade bort vad jag höll på med, för att jag fastnat mitt i bruset. Att ständigt ha ett fönster öppet mot Twitter är att ständigt befinna sig på en högljudd hemmafest där mängder av människor pratar i munnen på varandra. Ibland fångar man upp en intressant diskussion, ibland skriker någon ut något som man vill veta mer om. Ofta fastnar man i ämnet för dagen, Edvard Unsgaards Facebookstatus eller genikulten kring Stig Larsson. Alla pratar om samma sak, försöker överbräcka varandra i roliga oneliners, men väldigt lite sägs egentligen. Istället är mitt huvud fyllt av teckenbegränsade skrik från halva media-Sverige, utan att jag egentligen vet om någonting har sagts.

Samma sak med tidningsläsandet, blogguppdateringarna som jag inte vill missa. Svepande nedstamp i korthet, sedan vidare. Åsikter och röster fyller mig utan att jag vet vilka jag vill ha där. Mitt i allt försöker jag hitta en egen röst i bruset. Ibland drunknar den.

Jag tar in på hotell för att den har drunknat. För att mitt huvud är så fyllt av informationsöverflöd och tjattrande att jag tillslut inte förmår tänka. I informationens tidsålder, med denna hastighet, finns ingen tid för eftertänksamhet. Heller inte att välja och sålla ut vad som är intressant. Allting serverat, på en gång.

I ett dygn ligger jag på hotellet, säger nej till dem som vill träffa mig. Jag hittar tillbaka till min egen röst. Hädanefter ska jag påminna mig själv om att skylten finns, även utanför hotellkomplexen. Stäng ner Twitterfönstret, slå igen tidningen, slå av TV:n och mobiltelefonen. Do not disturb.

Krönika publicerad i BT Kultur 30/1

Det finns inga happy endings

I höstas, när jag mådde som sämst, fick jag ett återfall. Det var längesedan nu, säkerligen minst fem år sedan. Jag hade gått vidare, ordentligt. Numera debatterade jag och föreläste om en bakgrund som var just min bakgrund.

Så satt jag där, en sen oktobernatt i Stockholm. Dimmig av tårar och alkohol med ett rakblad i ena handen och en sönderskuren högerarm, på en toalett på Hilton hotell (att det skedde på ett femstjärnigt hotell gav tyvärr ingen glamourdekadent känsla, utan fick det hela snarare att kännas ännu värre).

Nästa dag grät jag mig genom. Mest av allt grät jag av skam. Över att jag inte var bättre, större, starkare. Inte ens nu, när jag kommit så långt.

Skamkänslor relaterat till återfall är förmodligen det gängse, oavsett vilket återfall det rör. Mat, alkohol, droger, träning eller upprepad otrohet ger sannolikt upphov till samma sorts skamkänsla av att inte ha kommit längre. Att återupprepa det man trodde man lämnat bakom sig. En del som jag kommit i kontakt med har uttryckt en känsla av att börja om från början.

Som om man någonsin börjar om från början. Det bagage man har finns där, både dåliga och bra erfarenheter. Båda går att relatera till. För varje återfall har det, för mig personligen, varit lättare att kliva ur det igen. Man vet att det finns ett alternativ.

Men vi lever i en tid då de positivistiska tankegångarna kring framgång och utveckling inte bara internaliserats i samhället i stort, genom nollvisioner och framgångspolicys, utan också i oss själva på individnivå. Genom självhjälpscoachning, mindfullness, bantning eller makeover förväntas vi bli en bättre version av oss själva eller ännu hellre – hitta oss själva.

Som om vi inte är oss själva i en icke-perfekt version. Som om vi någonsin kommer att hitta ett statiskt jag som är vårt hem.

Naturligtvis utvecklas både vi som individer och samhället i stort ständigt, vilket också är en stor anledning till att det inte går att fastställa den där punkten då man uppnått vare sig sitt inre själv eller ett perfekt tillstånd, på vare sig mikro- eller makronivå. Men jag ställer mig tvivlande till att den utvecklingen alltid är så linjär som det gärna förenklas till.

Snarare är tillvaron en rundgång av gamla normer och tankesätt som bryts mot nya, precis som våra individuella gamla mönster återkommer, men blandas upp med andra intryck och nya tankesätt. Utveckling kan lika gärna innebära regression till ett tidigare stadie, men med nya erfarenheter, som en helt ny bana. Våra känsloliv är lika retrospektiva som samtidens cykler.

Det behöver inte vara något fel med det. Snarare riskerar framgångstanken att föda än mer skuld och skam, när vi inte utvecklas som vi förväntas. En av mina främsta argument mot kognitiv beteendeterapi som vanlig terapiform är exempelvis dess förväntan på nådda mål som bevis på ett friskare  tankesätt.

Eller den allmänna berättelsen om relationer. Träffas, konflikter och sen happy end. Eller hur. Som om man inte däremellan kommer att återupprepa samma konflikter, nya konflikter, svek och gamla mönster som slår till igen och igen.

Det finns inga happy endings. Vare sig för världen, samhället eller individen. Det kan låta pessimistiskt, men jag tror att det är tvärtom. När vi släpper tanken på vare sig det perfekta samhället eller det utopiska jaget är då vi kan drivas av acceptans och förlåtelse. Inte kring allt, vare sig gällande oss själva eller andra. Det finns ingen motsättning mellan tro på sig själv, andra och samhället och en acceptans kring brister. Men kanske kan man då släppa skammen när bergets topp fortfarande inte var nådd eller regnbågens slut funnen.

Där fanns bara jag och du och alla våra möjligheter, brister och gamla ryggsäckar av skrot. Gott så. Vi börjar där. Jag har inte haft några fler återfall. Men jag tänker inte utesluta deras möjliga närvaro i mitt liv.

Hemvändande är att återvända till sig själv

– Men gå inte ut då, om det är så jobbigt.
Nej, jag vet. Det är ett ganska rimligt påstående från dem som ännu ett år hör om min hemvändarångest under julen. Men ändå gör jag ju det. Ändå står vi där, på gamla krogar med gamla bekanta. Vi som flydde småstäderna och gamla sammanhang, till andra städer och nya jag.
Det är över sex år sedan som jag lämnade hemstaden Östersund för Göteborg. På sex år har mycket hänt, både inom mig och utanför.

– Men åk inte hem då, om det är så jobbigt.
Jag kanske borde låta bli. Att möta alla jag en gång kände, promenera samma gator som då, stanna i över en vecka. Men ändå gör jag ju det. För samtidigt finns det naturligtvis saker som drar mig hit. Min familj, ett föräldrahem. Vi som har ett hemma många mil från där vi är nu har också en tillflykt. När jag behöver fly nuet och vara liten igen är det mitt uppväxthem som jag återvänder till.

– Men jag förstår inte alla ni som klagar över hemvändarångest, det är väl bara att skita i det om ni inte vill träffa gamla bekanta.
Det är klart att det är. Men ju fler gånger som jag återvänder hem till samma gamla krogar, människor, gator och sammanhang, desto mer tydligt blir det att det inte är dem som skaver.
Det är jag själv. Jag struntar i alla gamla vänner som jag tappat kontakten med eller dem som aldrig hälsade på mig och inte heller gör det nu. Jag bryr mig inte om att höra av mig till dem som jag ibland träffar pliktskyldigt och sedan inte har något annat än högstadieminnen att prata om med. Jag får lite nostalgiont i hjärtat av att se hur min hemstad förändras.
Mina gator är inte mina längre och jag är inte samma som då, men ingenting spelar någon roll när jag återvänder.

– Då förstår jag inte vad ångesten ligger i? Om du inte har någonting emot din hemstad, om du inte har någon revansch att ta ut men samtidigt ingen som du vill träffa?
Nej, det finns ingen revansch. Jag har inget behov av att visa hur den fula småstadsankungen blev en storstadssvan, lika lite som jag har någonting generellt emot staden som jag växte upp i eller människorna som jag omgav mig med. Det är bara en människa som jag absolut inte vill träffa när jag vänder hem över julen och det är mig själv. Ett hemvändande är också ett ofrånkomligt vändande åter till sig själv. Till den man var, den som man har formats till. Fasaden som byggts upp, de roller som man bär på nu, spricker i återvändandet till sammanhang där man var mindre, mer osäker och livrädd än nu. Det barn, den tonåring som man fortfarande bär på inom sig är någon som man måste konfronteras med i den stad där den människan var allt man hade.
Den 26-åriga storstadsbon sjunger med i Håkan Hellströms rader om att du inte kan se hur ful jag är på ett hemvändardansgolv och det är inte nostalgi. Det är tonåringens vrål som ekar i sprickorna av nutidens fasad.

Krönika publicerad i BT Kultur 2/1

Återkomsten

Jo visst ger SSRI några veckor med hypermanisk lycka och överslag åt energihållet. Men kanske handlar det inte bara om det. Kanske handlar det lika mycket om en lättnad.
När jag väntar på Agnes på första advent, utanför Domkyrkan, och världen är frostig och solblekt. När klockorna ringer in till ett nytt kyrkoår och ljuset gnistrar, som det inte gjort under hela, regniga november. Då vet jag att det håller på att vända. November 2009 hade ett slut, tack gode Gud.
Jag träffar min läkare på Akademihälsan för andra gången. Studsar in i rummet, har varit uppe sedan halv åtta och sjungit Luciasånger i duschen. Hon säger att jag har förändrats sedan senast. Ett annat liv i blicken, ett annat sätt att röra mig. Jag säger att det är lika mycket en ljusning, som en lättnad. Jag blev mig själv igen, den här gången också.

Det har inte alls varit helt illa, inte på något sätt. Det har varit oerhört mycket värre. Men apatin tog över tillslut. Gjorde det svårt för mig att orka något annat än att jobba. Jobba orkar jag alltid, det är dessutom livsnödvändigt för mig. Inte bara rent ekonomiskt.
Skrivandet var det som höll mig uppe som självmordsbenägen sextonåring och som uppbrottssorgsen tjugotreåring, så det är naturligtvis det som håller mig uppe även nu när det dessutom ger en viss summa pengar varje månad.
Det är allt det andra som fått stryka med. Inga böcker, ingen musik, definitivt alldeles för lite vänner och väldigt få fester. Jag har försökt ibland att gå på fest. Jag tycker om att gå på fest. Ibland har det slutat med gråtattacker innan jag ens kom utanför dörren. Andra gånger en lamslående trötthet som gjorde att jag somnade istället. Somliga gånger slutade det i en återhållen gråt och känsla av ensamhet och isolering mitt bland människor. Ytterligare några gånger sprängdes den vallen och jag grät öppet.

Den sista tiden grät jag lika mycket av besvikelse över mig själv, som av utmattning. Jag längtade så innerligt efter mig själv. Hon som inspirerades, blev lyrisk, fick tankar och ständigt läste och diskuterade. Hon som träffade vänner och umgicks med människor nästan jämt. Hon som gick på fester, tog några öl och alltid var hon som skrattade högt och kramade alla. Det var så lite kvar av henne. Jag hann bli rädd att hon var borta.

Man lär sig vad man orkar. Den senaste tiden har varit ett ingrottande och ett avståndstagande. Tack och hej, men nej till era monogamidebatter, tidskrifter, nyhetssändningar, fester, fikor och utekvällar. Tack och hej, men nej alla ni relationer som tar mer än vad ni ger mig, som gör mig illa någonstans. Tack och hej, men nej till krav på hur jag ska vara.
Istället bara ett meddelande till världen om att jag bara tar ansvar för mig själv ett tag just nu. Det är allt. Så kan man stå inför den närmaste och säga att du, nu får du ta hand om mig ett slag här. Nu behöver jag långa filmkvällar, någon som håller om mig och frågar om jag sovit ordentligt. Det är allt, fixa det.
Det är inte alls så farligt att ta de där besluten. Man ba gört.

Så återvänder jag. Det är lika mycket lättnad som glädje när jag blir euforisk av att få adventspynta, härjar en hel utekväll på billiga drinkar och dansgolv, har långa samtal med vänner som jag saknat, har långsöndagar och skriver utifrån inspiration. Tar igen boktravarna, tidskrifterna, bloggarna, skivorna. Älskar att leva igen.
November 2009 är slut och kommer aldrig åter. Nu ska jag göra ett pepparkakshus och se på deckare. Det är sånt jag gör nuförtiden. Det är sånt som gör mig lycklig.

Bara vila din tid nu


På planet ner till Malta är jag så utmattad av sömnbrist att jag, trots flygrädsla och inledande luftgropar, faktiskt somnar en stund. Däremellan kniper jag ihop mina ögon och försöker djupandas, spänner hela kroppen och tänker på att om jag dör i en flygkrasch kommer i alla fall jag få rätt och alla som sa att det inte var farligt att flyga ha fel. Epic win-död! Jag behöver aldrig säga någonting. Så fort jag stänger ögonen och spänner varje muskel i en luftgrop eller nerflygning känner jag hennes hand som fångar min. Helt självklart, medan hon fortfarande läser. Jag finns här. Det är okej.
Sedan går vi ut på flygplatsen och allt luktar som det ska lukta på en charter. Asfalt, värme, välkommet.

Så går dagar av vila. Två trötta och höstdeppiga människor med samma ambitionsnivå. Vi läser, vi ligger tysta, vi småpratar om livet, vi dricker vin och modebloggskändis-spottar Mogi. Promenaden längs med havet ger tre städer och blödande skavsår. Kvällen vid havet, med månljus som speglas i vidunderligt levande vatten och öl på klippor, är så vacker att den inte går att ta in. På dagarna somnar jag i solstolen. Vaknar till ibland av ljudet av klassisk musik från den närliggande parken eller blad som vänds i hennes deckare. Somnar om igen till vågorna.
Sista dagen vägrar jag gå upp ur vattnet när jag badar. Fastän jag har börjat frysa fortsätter jag att simma runt. Klarblå himmel, saltvatten i ögonen, havet som omsluter mig. Jag lägger mig på rygg och flyter. Kroppen vaggas av vågorna och allt som gjort ont, som är jobbigt eller svårt är tusen mil och en flygresa bort. Här ligger jag och vilar. Här vaggas jag och fnittrar för mig själv av min barnsliga lycka att få bada.
Åter i Stockholm stänger jag in mig i en lägenhet med Julia och Karin i ett dygn. Rör mig inte ur soffan. Rödvin, romcoms, samtal och skratt. En landningsbana.

Och det slår mig, på tåget tillbaka till Göteborg; det här är den första resan på väldigt många år då jag inte har gjort upp planer för hur jag ska komma tillbaka som en större, starkare och bättre människa. Då min ambitionsnivå inte stärkts av vila. Istället bara minnen av att sova på en strand, hav i månljus och känslan av att väckas av hand när jag gnyr i sömnen och höra någon viska att det är okej. Varken större, starkare eller bättre. Ska jag vara något är det fnittrande lycklig, såsom i havet. Om än det är november, så ändå.

Den unga och havet

Nej, någon doktorandtjänst blir det inte den här gången heller. Det är både min lättaste och tyngsta besvikelse av de tre gånger som jag har sökt.
Lättaste för att jag första gången var så säker på att få den, för att jag jobbade kontorsjobb och ville därifrån och göra det som jag drömde om. För att jag andra gången jag sökte så gärna ville någonvart i min avstannade utveckling. Nu har jag något annat att falla tillbaka på, saker som jag brinner för.
Kanske är det min tyngsta besvikelse utifrån att jag inte lika ofta får nej numera. Då var det ständiga bakslag, på alla fronter, alltid kravlande och kämpande. Att återigen ha en anledning att sätta sig med ett paket cigaretter i fönstret och lyssna på Springsteens ord om att blow away the dreams that tear you apart var mer veckorutin än enskilda händelser.
Jag kravlar inte lika mycket längre. Därför känns det tungt att få ett nej från någonstans.

Men lättnaden väger över, mest för att jag inte har tid att reflektera just idag och framförallt inte lust med det.
Imorgon åker jag till Stockholm för lite jobb och en del umgänge. På söndag åker jag vidare till Malta. Där ska jag vara i det närmaste Internetlös och avstängd i fem dagar.
Jag kommer inte ihåg senast som jag var det. Avstängd från omvärldsbevakning och människor, miljöombytt, umgängesombytt.
Jag tror att jag gjorde ett försök i somras, när jag var hemma hos mina föräldrar i sommarstugan en vecka. Det var ett dåligt försök. Jag skrev artiklar, bloggade och twittrade som aldrig förr. Jag hade dessutom ett kasst förhållande som gjorde att mina tankar hela tiden var på 80 mils avstånd av oro och brist på tillit. Jag tänker varken skydda honom eller mig i den utsagan. Det var väldigt dåligt. Den veckan briserade det, den veckan var verkligen inte bästa veckan och absolut ingen semester.

På söndag skiter jag faktiskt i allt det där. Då sätter jag mig på planet med en av de människor som jag älskar mest, men träffar minst, och ber henne hålla min hand vid starten som alltid är läskigast. Då ska jag åka till havet. Jag tänker inte ta ansvar över någonting annat än mig själv och henne och vår femdagarssemester.
Sedan är jag tillbaka. Då vill jag ha jobb. Väldigt mycket jobb. Då ni.

På väg i vila

Utanför fönstret tumlar höstlandskapet omkring. Tågvärden pratar om halka och på sina ställen finns det spår av nattens blötsnö mellan träden. Jag har blivit intervjuad inför doktorandtjänsten och sitter nu intill Gustav på väg till Stockholm över helgen. Jag har ett möte, han ska paneldebattera på HBTH-konferensen.
Med rester av sömntablett kvar i kroppen och utmattad efter morgonens intervju lägger jag huvudet mot fönstret, lägger den tjocka halsduken mellan mig och den kalla ytan. Sluter ömsom ögonen, låter ömsom dem vila på landskapet utanför.

Just nu är strävan och oro koncenterat i några timmars vila. Man måste få känna den känslan också. Annars går man under. Och jag tror att det var som såhär jag föreställde mig livet som oroligt barn, frustrerad tonåring eller överpresterande 20-åring. Jag vet att det var det här ögonblicken, och andra med dem, som jag väntade på, längtade efter, kämpade för.
Här sitter jag på ett tåg och ser hösten tumla fram utanför fönstret. Jag ska, om några timmar, sitta på ett möte. Därefter kommer jag att gå ut och äta en hallonbakelse med Helena och låta mig bjudas på champagne av Julia. Jag ska vara fnittrig, glittrig, salongsberusad och skåla med människan som jag vill leva det här livet med över tända ljus, i vinglas, med kärleksfulla ögon på varandra.
Om detta vet jag fortfarande ingenting. Jag bara anar. Jag sluter mina ögon. Allt jag gjort hittills var för att komma hit, till denna stund. Hösten tumlar, livet tumlar, jag vaggas in och sover en stund.

Skittråkig och jävligt känslig


Det var en väldigt speciell upplevelse att föreläsa på Stadsbiblioteket igår. Jag kan mitt ämne, jag hade inga problem att prata för de nickande lärare och skolsköterskor som satt där, jag är säker i min roll som talare och gillar att föreläsa. Jag känner mig inte särskilt modig som pratar om alla mina år med självskadebeteende och ätstörningar. Det är en del av mitt liv och jag vill berätta om det, jag känner mig säker i rollen att ha tankar att förmedla kring det.

Det som gjorde det hela speciellt var snarare att omkring en tredjedel av publiken var sådana som känner mig. Gustav, Karin, Agnes och Anders. Bästa vänner, expojkvän, expojkväns nya, bekanta, gammal fling, pojkväns kombos och min egen kombo. Människor jag känner på olika sätt, olika mycket. Det blev en större upplevelse av katharsis och reflektion när jag talade inför människor som känner mig.
Förutom en föreläsning blev det också en offentlig reflektion. Flera saker blev plötsligt tydliga. Jag och bästa vännerna fortsatte prata under den efterföljande ölen. Somliga saker blev ännu tydligare. Mina vänner har en förmåga att sätta ord på inte det jag vill höra, men det jag behöver höra.
På vägen hem plågade jag en Gustav med ryggont, fylla och trygghet med att fortsätta prata om sensibilitet, ansvar och duktighet. Inte minst utifrån Isabelles, Isobels och Julias inlägg.

Jag har redan skrivit om mitt eget uppror mot perfektionismen. De år då jag jobbade monotont och oinspirerat, drack en hejdlös massa öl, härjade runt och lät disken ligga. Det var ett sätt för mig att komma ur destruktiva mönster, det var definitivt ett led i på riktigt komma ur ätstörningarna. Att bara släppa kontrollen. Ha en tidsfrist av ett vanligt 9-5-jobb, öldrickande, sunklägenhet och mindre genomtänkta relationer. Relationer där jag sket i känslomässigt ansvar, där jag sårade många djupt, bara för att det var så himla skönt att bara bry mig om mig själv för första gången i mitt liv.
Men i längden höll det inte. I grunden är jag jättekänslig, ansvarsfull, duktig och extremt strukturerad. Framförallt är jag förbannat tråkig.

Det känns dubbel att jag avslutade gårdagens föreläsning med att prata om det farliga i duktighetsbegreppet och komplimanger kopplade till prestationer och nu skriva någonting till duktighetens försvar. Perfektionskrav och duktighet har varit både mina allierade, mest älskade begrepp och mitt livs värsta nemesis.
Det jag skriver handlar kanske inte så mycket om duktighet, som rätten att tillåta sig själv att lägga sig på sin egen individuella nivå och handla därifrån.

Det finns ett ord som jag har fått höra oftare än ”duktig” om mig själv och det är ”tråkig”. Jag har levt nära väldigt många excentriker som fått uppmärksamhet och stått i centrum, tankspridda och charmiga människor, ta dagen som den kommer-folk.
Då blir man lätt tråkig. Framförallt när man själv alltid har lärt sig att ta ansvar för sig själv och aldrig låta någon annan ta ansvar för en. Framförallt när man är konstant orolig, behöver ha kontroll över situationen och sitt liv och lätt blir nervös. Jag tror alla i min närhet, excentriker eller ej, har kallat mig tråkig någon gång – utom möjligen den perioden då jag faktiskt struntade rätt mycket i mitt liv.
Det är klart att man inte är så jävla wild and crazy när man har ett abnormt strukturschema (numera known as retardschemat) på kommande sju veckor på sin vägg och utöver detta dessutom har ett veckoschema och oftast även ett dagsschema.
Eller när man inte kan gå på efterfest eller däcka någonstans, för att ens sömnproblem gör att man inte kan sova om man inte känner sig trygg och gör det farligt att vända på dygnet.
Eller när man måste äta på regelbundna tider för att man annars riskerar att inte äta alls på en hel dag.
Eller när man inte fixar att gå ut och supa halva natten, sova tre timmar och sedan gå till jobbet för att ens hjärna inte funkar då och ens kropp har tagit så extremt mycket stryk av alla år av ätstörningar, stress och oro att den på en gång lägger av. Man svimmar, man får ont i kroppen, man pallar inte.
Eller när man inte är sugen på att ligga, för att man inte kan sluta tänka på att man inte avslutat dagens att-göra-lista eller oroar sig över elräkningen.
Eller när man inte gillar att bada på djupt vatten, inte klarar av att planka på spårvagnen, resa obokat, inte planera semestrar i förväg, hatar bara tanken på att backpacka omkring i en annan världsdel, missa en tenta, vara sen med en deadline eller egentligen vad som helst.
Jag har fått höra att jag är tråkig i alla dessa lägen och oändligt många fler. Alltid den förnuftiga, den vuxna, den som tänker på att det ju är en dag imorgon också och måste ha det sorterat och strukturerat omkring sig för att överhuvudtaget kunna tänka.
Och någonstans där ligger den delen som handlar om min egen tråkighet. Jag måste ha struktur, rutiner, regelbunden träning, sömn och mat för att fungera. Jag måste ha relativt städat, ordnat och schemalagt omkring mig för att kunna tänka.

Det är ett konstant kaos inuti mitt huvud. Det finns ingen avstängningsknapp.
På den här förmiddagen har jag hunnit med en fantastiskt intressant föreläsning om 1800-talets syn på sexualitet och onani, ett seminarium om Foucaults Övervakning och straff samt Sexualitetens historia och ett samtal med en gammal vän om religion och Humanisterna. När jag åker hem håller min hjärna på att sprängas för jag vet inte vart jag ska ta vägen av alla tankar som flyger.
Om jag inte hade benkoll på räkningar, lägenhet, papper, sömn, mat och träning skulle jag gå under. Då skulle kreativiteten omöjliggöras. Och där är man väl helt enkelt olika.
Jag lever ett extremt intensivt liv, med egentligen alldeles för mycket att göra konstant, och jag har valt det själv. För att livet och alla saker som jag gör är så jävla intressanta och roliga att jag helt enkelt inte kan låta bli. Det handlar inte längre om duktighet när jag säger ja till mer jobb, uppdrag eller läser en kurs till, utan att det är så förbannat roligt. Men förutsättningen för att kunna göra det är att mitt liv är extremt ordnat runt omkring mig. Och att jag titt som tätt är hon som säger nej till alkohol, bangar fester eller inte orkar ses, för att vila huvudet.

Men det är ju en aspekt. Gällande ansvaret för andra, handlar det för mig om någonting helt annat. Det handlar inte om att jag vill överföra min ambitionsnivå eller höga tempo på andra, inte heller av omsorg för andra på det mer direkta sättet. Jag gör det heller inte ur ett martyrperspektiv, som någon kommenterar i Isobels inlägg, även om det naturligtvis funnits sådana stunder.
Det är bara det där med sensibiliteten. Som alltid har funnits. Som min klokaste bästa vän hade som tänkbar anledning till att jag snappade upp oro och kroppstankar i tidig ålder. Som gjorde mig helt oförmögen att prata om hur jag mådde, hellre skar upp mina armar, för att jag inte klarade av att lägga ansvaret kring mitt mående på någon annan. Viljan och hårdheten mot mig själv gällande att inte vara andra till besvär är fortfarande min akilleshäl i alla nära relationer.

Sensibiliteten har också gjort mig oförmögen att skapa distans mellan mig och andras mående. Det handlar inte om att jag tar ansvar av något slags duktighetsideal, det handlar om att jag mer än gärna gör saker för andra för att jag är så förbannat orolig för dem. Jag kan inte skilja mitt mående från andras.
Ringer jag läkare åt dig är det för att jag inte står ut med min egen oro över dig. Kontaktar jag CSN för din skull är det för att jag inte klarar av att du inte fått ditt studielån än. Städar jag efter dig är det för att jag mår dåligt över att du mår dåligt över hur ditt hem ser ut. Jag måste ordna åt andra, för det är mitt sätt att slippa oroa mig över dem.
Som jag skrev i föregående inlägg: Hur mycket ansvar har vi för varandra?
Jag har inga gränser i mitt ansvarstagande. Vilken däremot varken gör mig till en bra lyssnare eller tröstare per automatik.
Gråter du är det större risk att jag också börjar gråta, än förmår lyssna. Är du arg är det större risk att jag får skuldkänslor och försöker göra rätt, istället för att kunna ta din ilska. Är du nedstämd, blir jag också nedstämd.
Ibland tar jag inte ansvaret. För att det helt enkelt inte går. Som förra veckan då jag gick in i en emotionell vägg, vilket var en direktkonsekvens av många månaders oro för min och andras kärleksrelationer. Som då jag sa upp bekantskapen med andra tjejer som också hade tendenser till ätstörningar. Jag kunde inte hantera det. Det tar ibland över mig.
Och ska man göra en genusanalys av det finns det väl generellt en uppfostran kring tjejer som uppmuntrar den formen av sensibilitet och lyhördhet för andra människors känslor och sinnesstämningar. I mitt fall beror det förmodligen på en kombination av personlighetsdrag och genus.

Slutpoäng, för det finns en sådan, är att jag samtidigt nått en punkt då jag vägrar skämmas över vare sig min tråkighet eller känslighet. Det har blivit, är fortfarande, ofta destruktivt. Men samtidigt mår jag fantastiskt bra av att vara tråkig. Vem äger problemet?, som min pappa brukar säga och när jag är påstått tråkig är det inte mitt problem. Jag har slutat känna avund och mindervärdeskomplex gentemot människor som är sådär tankspridda, galna och förvirrade. Jag fungerar inte så.
Sensibiliteten är i grunden också någonting gott. Det har gjort mig förbannat lyhörd och inte minst utvecklat andra förmågor, som mitt skrivande och mitt politiska tänkande. Jag tror också att det stundtals gör mig till en fin människa att ha nära. Jag skulle inte byta bort något. Jag är hellre ett urtråkigt och överkänsligt geni än ett förvirrat och galet. Det är det enda sätt som jag kan leva på.

Fotnot: Bilden föreställer alltså de senaste sju veckornas retardschema på min vägg.

Det smutsigas existensberättigande

En av de saker, som frekvent kom upp som samtalsämne under helgen, var relationer. Folk frågade om min relation, om monogami och öppenhet. Ibland bara nyfiket, ibland med någon slags frågeställning.
Som om jag vet någonting om känslor och relationer. Det känns ironiskt varje gång någon ber mig om råd och jag svarar något hjälpligt klokt, samtidigt som jag konstant sedan i januari befunnit mig i ett emotionellt omvälvande kaosflöde med motstridiga känslor. Det känns ironiskt varje gång någon påpekar hur lyckliga vi verkar, när väldigt få vet någonting om det ofta plågsamt stormiga första halvåret och riktigt djupa kriser.
Samtidigt som få ska veta om det, det tillhör mitt privata, precis som våra gränser bara är våra och möjligen eventuellt andras inblandade.

Jag definierar mig som monogam numera, helt enkelt för att jag lärt mig mycket det senaste året om hur svårt det är att göra något annat.
Det var tärande och inte på något sätt värt det att stå på de där barrikaderna. Det var fruktansvärt plågsamt att bli mer av ett konceptpar av polygami, dirty talk och ett intresse i sexualpolitiska frågor än två självständiga individer med en privat relation.
Det var extremt svårt för mig när jag insåg att jag just då behövde monogami, svälja stoltheten och erkänna att alla mina relationsanarkistiska tankar nu hade ersatts av ett önskemål om att vara exklusiva med varandra och mötas av en rad ”hate to say I told you so” från dem som varit kritiska till relationsprojektet från början.
Jag varken vill eller tänker vara förespråkare av någon slags relationsmodell. När det kommer till just det har jag insett mitt nederlag, att för en gångs skull tvingas skilja det privata och det politiska/teoretiska och låta dem vara fristående från varandra. Jag har gjort så många ofrivilliga politiska statements av mitt relationsliv tidigare och jag orkar inte göra det igen.
Jag befinner mig bara mestadels i ett kaotiskt flöde av att ömsom vara giftassugen, ömsom vilja lägga hela relationen i en malpåse på obestämd framtid, ömsom vilja hångla med alla och vara förälskad i halva min bekantskapskrets och ömsom vara svartsjuk.

Men en tanke som slagit mig det senaste är svartsjukans funktion, eller snarare dess legitimering och lösningspåföljder. Jag är mestadels allergisk mot quick fixes och lyckohets och gällande just svartsjuka finns det ett solklart lösningsorienterat förhållningssätt till känslan. Är du svartsjuk är något fel i relationen, så länge du inte är sådär klädsamt och gulligt svartsjuk på exempelvis ett ex. Den klädsamma svartsjukan faller inom ramen för det normala känslobeteendet, snarare är det brist på svartsjuka som är mer onormalt i så fall. Man förväntas då ta personen för given, ha problem med sitt känsloliv eller dylikt. Den icke-klädsamma, rasande svartsjukan beror på en brist och måste lösas. Antingen handlar det om en dålig relation, dålig självkänsla eller en jävligt kass partner.

Jag har en fallenhet för svartsjuka. Jag hyser en hatkärlek till den. I mig finns ingen klädsam svartsjuka. Jag blir aldrig lite gulligt undrande. Antingen bryr jag mig inte alls eller rentav gläds åt det ex som gått vidare, den trevliga exflickvän som jag gärna blir vän med eller vilket snyggt hångel som min nuvarande hittat. Det är i sig onormalt.
Eller så blir jag rasande och galen, manisk och går ner mig i känslan. Det svartnar för ögonen och jag slutar andas, jag hamnar i dåliga känslomässiga spiraler där jag hänger mig fullständigt åt att tänka på alla varierande ställningar som mitt ex och hans nya ligger i eller hur mycket lättare andra tjejer måste ha haft att komma, jämfört med mig som min pojkvän ligger med nu. Jag facebookstalkar, googlar och plågar mig själv med bilder.

Många har gett sina lösningar på mina återkommande svartsjukeanfall. Det handlar ofta om tillit och självkänsla och där finns en poäng. Jag säger inte att svartsjukan inte kan vara en reaktion på att någonting faktiskt är fel gällande tillit och kommunikation i en nuvarande relation. Ibland är just den känsloreaktionen en varning.
Väldigt många kommer också med monogami-lösningen. Att jag väl faktiskt får ge upp friheten i relationen, till förmån för att slippa de där anfallen. Som om friheten går att kvitta mot trygghet och ångestdämpande. Jag vill ju ha trygghet och frihet på samma gång, varför skulle jag nöja mig med mindre?

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

En av de få gånger som jag har vågat uttrycka min återkommande ångest kring att äta mat, som jag inte själv har lagat, var för några år sedan i sällskap med min pappa. Jag hade kommit ur ätstörningarna, men fick fortfarande den där sortens känslomässiga bakslag som jag upplever med jämna mellanrum, men inte orkar prata om. Människor blir obekväma, människor blir oroade, människor vill framförallt hitta en lösning genom att påpeka att jag ju är smal, att det inte spelar någon roll eller föreslå en promenad. Jag håller hellre tyst än sätter andra i en position där de måste komma på en lösning, på samma sätt som jag helst inte pratar om min svartsjuka för att jag heller inte söker någon lösning där.
Jag och pappa pratade inte så mycket om det under mina ätstörningsår, men efter en middag av gräddrik mat och flera glas vin kunde jag inte hålla tyst.
- Nu känns det som om kroppen sväller, sa jag, som om jag är jättetjock. Det kryper i kroppen på mig, jag vill bara få ur mig det.
Pappa såg på mig lugnt med sina blå ögon.
- Stanna i den känslan, fly inte.
Så satt vi där vid matbordet, jag och pappa. Jag gick ingen promenad, jag bokade inga träningstider, jag ställde mig inte på vågen eller surfade bantningstips. Jag gjorde ingenting av det som jag brukar använda för att trigga eller dämpa den känslomässiga reaktionen.
Det gick över.
På samma sätt som jag har en mindre klädsam ångest efter att ha ätit, som går utanför det normativt kvinnliga beteendet av att beklaga sig över vikt, tacka nej till efterrätt eller prata om kalorier och kompensationsträning, är också min svartsjuka mindre klädsam.
Jag önskar att också de känslorna fick ta plats, utan lösningar eller flykt. Att det inte vore så förbannat svårt att ens uttala dem. För varje gång jag vågar säga ”nu är jag svartsjuk” eller ”nu har jag inte tränat på några dagar och mår dåligt över det” minskar känslornas makt. Även det som går utanför det klädsamma, det normala, det som faktiskt bara är fult och jävligt osmickrande måste få existera. Man måste få uttala känslan och tillåta sig själv att stanna i den.
Jag vill varken ha lösningar eller råd kring mina känslor. Jag vill bara ge dem existensrätt. Det är ett mycket bättre sätt att lösa dem på än att vare sig fly eller gå ner sig i dem. De är inte så jävla farliga. Man behöver inte lösa varje negativ känsla som kommer upp, då kommer vi ju faktiskt inte ägna vårt liv åt att göra annat.

Fotnot: Eftersom inlägget initialt handlade om min oförmåga att ge råd kring relationer kan jag passa på att tipsa om den här killen. Han har en blogg som handlar om relationer och sex och verkar ha koll på sånt.

Kejsarens nya blogg

När jag flyttade från Skunkdagbok till bloggformat 2005 hade jag ingen aning om vad bloggen skulle innebära och vilka möjligheter den hade med sig. Jag hade redan jobbat som krönikör och frilansjournalist i flertalet år, men att använda bloggen för att diskutera och debattera fanns inte ens på kartan.
Jag vill bara ha ett forum att anonymt vräka ut mig. Ännu mer behövde jag det det där omtumlande året 2006. Då var bloggen min enda tillflyktsort alla sömnlösa nätter och i mitt känslomässiga kaos.
När jag läser kommentarerna om er läsare slår det mig hur många av er som hängt med ända fram tills nu. Och att jag på många sätt kan sakna det direkta, känslomässiga bloggandet under anonym flagg, hur jobbigt det än var att mörka mitt bloggande och sudda ut identitetsspår.
Att bara sätta sig i blogger och vräka ut sig. Det fanns en sådan befrielse i det.

Men jag är ju inte riktigt där längre och jag är stolt över att kunna behålla den privata tonen som jag vill ha kvar och samtidigt ha hittat och känner mig bekväm i ett annat spår och ett annat tonläge.
Men jag inser mer och mer hur mycket jag begränsar mig i det.
Den största anledningen till att jag hade en anonym känsloblogg, förutom det omedelbara behovet av det just då, var rädsla. Efter flera år i ett politiskt ingenmansland och en uppriktig förvåning över människor som trodde på min intellektualism och kompetens fanns det ingen möjlighet att någonstans gräva fram i mitt självförtroende att jag hade någonting att säga.
Förra sommaren, då bloggen började få en annan typ av inlägg och nya läsare, var jag ständigt panikslagen. Jag gjorde inte mycket mer än jobbade, läste fackböcker och avhandlingar den sommaren och för varje inlägg som jag hade skrivit utifrån någon av alla de där genusböckerna eller sociologiska avhandlingarna ökade skräcken. Snart kommer någon att komma på mig. Snart kommer de att fatta att jag bara låtsas att jag kan någonting. Snart kommer de att upptäcka att jag inte alls är smart.
De där människorna som jag hade sett upp till och vars texter som jag läst blev bloggläsare, så småningom frilanskollegor och ännu lite senare Twitterfollowers. Jag började känna mig mer och mer bekväm i den nya rollen. Slutade rädslas över att ingen skulle ta mig på allvar, men pyntade ibland mina genusinlägg med lite extra många akademiska ord för att ingen skulle betvivla att jag var kunnig. Jag är väldigt akademisk språkkunnig och det är ett billigt sätt att låta smart, men ack så effektivt.
Framförallt har jag skrivit om saker som berört mig själv, där jag har kunnat använda mig av mig själv. Folk kallar det utlämnande och erfarenhetsbaserade för modigt. För mig är det inte ett dugg modigt. Det är i många fall av feghet som jag gör det. Att hänvisa till egen erfarenhet är ett enkelt sätt att legitimera sin ståndpunkt. Ens erfarenheter kan ingen ifrågasätta. Må så vara att jag gör bra analyser av erfarenheterna, men jag har sällan litat på att jag kan analysera saker utan att hänge mig åt personliga, känslomässiga argument. Det är inte bara fegt utan också problematiskt.
Jag tror att Gabriel hade en poäng när han sa att en skribent kommer till en punkt då man måste sluta att gräva i sig själv och bli bättre på att blicka utåt. Jag undrar om jag har kommit till den punkten nu. Det som återstår är egentligen bara modet.

De senaste dagarna har jag slukat all media om budgeten, budget-debatten och kulturpropositionen. Jag har twittrat om det, skrivit anteckningar om det. När Gustav kom hem till mig igår kväll hann han knappt ta av sig skorna innan jag började spotta ur mig alla mina tankar kring alltifrån konstnärslön, entrepenörsskap till strypta tidsskriftsanslag.
Sent inatt låg jag fortfarande vaken och tänkte på höstbudgeten och imorse vaknade jag häftigt och sprang upp till skrivbordet och började anteckna.
Jag har väldigt mycket tankar kring allting. Ändå stannar mycket där. Det som inte rör de hemvister där jag känner mig helt bekväm, vilket främst rör genus, queer och psykiatri, gör mig alltför nervös för att våga uttala mig särskilt mycket. Jag gör mina försök ibland. Men mest vågar jag inte ta steget.
I problematiken ligger naturligtvis en förvirring över min nuvarande politiska hemvist. Diskutera politik och debattera var inga problem när jag gick i gymnasiet och var engagerad medlem i Ung Vänster. Då hade jag ett helt åsiktspaket och ett partiprogram som kunde backa upp mig. Numera tar jag ställning i varje fråga på egen hand och har blivit en förvirrad och ängslig blandning av rödgrön socialliberal med en retorik kring småföretagande snodd av Maud Olofsson.
Men i min rädsla att skriva alla de där texterna kring budgeten, valet, kulturpropositionen, universitetets ställning och allt det andra som jag vill skriva om ligger framförallt någonting annat. Samma rädsla som fick mig att aldrig räcka upp handen i skolan, bortsett från faktumet att jag var skitblyg. Samma rädsla som gör mig uppriktigt förvånad varje gång någon beskriver mig som smart, insatt och intellektuell.
Snart kommer de på mig. Snart kommer de att upptäcka bluffen. Snart fattar de att jag är dum i huvudet och inte vet vad jag pratar om.
Nu på förmiddagen skrev Gustav ett blogginlägg om kulturproppen. Lite kort sammanfattat, hans tankar kring det hela. Jag blir uppriktigt och innerligt avundsjuk. På att han vågar. Att han bara kan slänga iväg ett blogginlägg om kulturproppen sådär innan jobbet.
Jag lovar mig själv att bli bättre på att våga. Bättre på att skriva också de texterna, oavsett rädsla för att misslyckas eller inte vara så förbannat insatt, kunnig och duktig.
Jag älskar politik, debatt och samtidsdiskussioner mest av allt, bortsett från min familj och vänner, Southern Comfort och vackra bröst möjligen. Det är förbannat synd om min egen rädsla ska hämma mig i att ta den kärleken på allvar.

Fotnot: Att det är dåligt med uppdateringar just här har ju också i viss mån att göra med den grava tidsbrist som jag upplevt senaste tiden, men det tar ju inte bort problemet i grunden.

Kvinnor som inte hatar kvinnor, men som under den feministiska fernissan åtminstone erkänner att de känner sig lite hotade av somliga ibland

Ett av de inlägg i min bloggbok som mamma opponerade sig emot var det om när jag gjorde uppror mot mina duktighets- och perfekt kvinna-ideal. Hon tyckte att det kändes obekvämt att alla kunde läsa om hennes långkalsonger och svordomar. Jag bad henne låta det vara, då det är en av de viktigaste texterna om min personliga utveckling och hur mycket det har betytt, om en av de viktigaste sakerna som mamma inspirerat mig med och om min helhetssyn på människan.
Nu när jag ser tillbaka på det, ser jag hur jag fortfarande tampas med det. Agnes skriver om den perfekta kvinnan som hon kämpar för att skrapa fram lite mänsklighet ur och jag vet precis vad hon menar.

För oavsett om mamma uppskattar det eller ej var det bland det mest fascinerande som barn att se hennes förvandling. På vuxenfester då hon helt plötsligt var en främmande mamma som konverserade i diskret läppstift, högklackat och med en vänlig, saklig ton. När hon kom hem från möten med kavaj och doftade parfym. Den officiella mamman, som inte var min egen utan världens. Lugnet som spred sig i mig när hon kort efter hemkomsten hade bytt om till mjukisbyxor, tagit bort läppstiftet och börjat tjata på mig och min syster om att vi väl kunde spela lite Mariocart ihop innan läggdags. Min mamma.
Besattheten av mänskligheten under ytan har präglat mig. Jag är fortfarande fascinerad av människors officiella ansikten och deras privata jag och framförallt somligas förmåga att så osvikligt skilja dem åt. Alla människor som jag på riktigt har fallit för har uppvisat samma drag av ett lyckat yttre och ett osäkert inre. Varje gång jag möter någon som självsäkert visar upp sig själv och har ett imponerande CV kan jag inte låta bli att vilja gräva i dem. Pilla under huden, hitta de där såren. Få dem att tappa det yttre ansiktet och blotta allt som rör sig under det.

Det där med att bli perfekt gav jag upp. Det är inte som om jag inte varje vecka tänker att jag borde bli smalare, duktigare, lugnare, ta lite mindre plats, dricka mindre alkohol, inte härja så mycket och vara lite bättre på monogami.
Men beefen mellan den eviga ambitionen som dömer ut den jag är förlorar alltid mot hon som tycker att det är lite för roligt att vara sig själv. När mina vänner pratar Internetnojor och bakfylleångest ser jag oförstående på dem. Skulle jag gå runt och ha ångest över allt som jag skriver på Internet eller säger och gör på fyllan skulle jag gått under för längesedan. Det är bara att acceptera och embracea, så länge man inte skadar sig själv eller någon annan.

Istället kommer hotet från ett annat håll. Kvinnor, naturligtvis alltid bara kvinnor för att göra det extra ofeministiskt sunkigt, som upprätthåller den där distansen i sina texter. Som är osvikligt intellektuella, distanserade och analyserande. Jag vill så jävla gärna vara Therese Bohman. Jag är så fruktansvärt rädd för henne, för hon punkterar alla mina tillkortakommanden. Hennes texter är de svala konverserande på festen och jag är den svettiga gaphalsen som inte kan hålla mig på rätt sida om det officiella.
Jag har försökt, men likt förbannat kan jag inte låta bli att röra runt i det fula, smutsiga och mest privata i mina texter. Jag kan inte sluta dra tiotusen flåsiga snuskskämt på Twitter eller säga kuken i radio så fort jag får chansen. Heller kan jag inte låta bli att lägga ut sexreferenser och snuskord i bloggen så ofta som möjligt.
Andra som jag har varit livrädd för är till exempel Isobel. Vad jag önskade, långt innan hon läste min blogg, att jag också fick vara överintellektuell, sval och naturligt blond. Sedan började vi prata, träffades vi och jag upptäckte att hon inte var så hotfull. Faktiskt ingenstans. Istället upptäckte jag en människa bakom de intellektuella orden, i kombination med alla de smarta orden, som på inget sätt kontrasterade mot dem, utan fördjupade dem och henne. Allt som jag betraktat som hotfullt och allt annat som jag nu såg hos henne blev nu sådant som jag började älska henne för.
I våras var jag framförallt rädd för Agnes. Hennes överjävligt vackra, intelligenta betraktelser. Hennes träffsäkra cynism och bittra svalhet. Hennes distans till tillvaron, till sig själv och sina medmänniskor. Hennes perfekta läppstift på varje bild, hennes koll på varje klubb i staden och musikreferenser. Hon var exakt så distanserad som jag aldrig lyckas bli. Ställd mot henne kände jag mig som en världskramande flåshippie med knullreferens-tourettes.
Så började vi prata och sedan träffades vi också och någonstans mellan shots, förtroliga samtal, hennes läppstift utsmetat på mig och folköl i en säng till ljudet av hennes guilty pleasure-playlist blev så också hon en människa. Ingenting som motsade det officiella, bara fördjupat. Allt som jag betraktat som hotfullt, men också allt som jag såg nu när hon låg utslagen i en säng med en folköl, var sådant som nu fick mig att bli spontanförälskad i henne.

Och någonstans måste jag fortfarande lära mig det där. Om att mina texter och mitt officiella jag är som det är och ojämförbart med andras. Om att det finns många olika sätt att vara oficiell och privat på.

Mellanperioder

Jag har varit lite under isen det senaste.
Jag har satt mig vid datorn och bara krampat. Pendlat mellan att håglöst gå runt i lägenheten, gråta eller ha hjärtklappning och hyperventilera. Jag vet inte om svackan är över än. Det känns lite lättare nu.

Plötsligt, efter festivaler och Stockholmsbesök och jobba tio timmar om dagen, stannade livet av lite. Jag är inte så bra på att hantera det. Jag är väldigt dålig på mellanperioder. Som jag sa till pappa när han ringde på min födelsedag:
- Antingen är jag stressad för att jag har så mycket jobb eller så är jag mycket mer negativt stressad över att jag har för lite.
I mellanperioderna hinner allting ikapp mig. Intrycken ska reflekteras och bearbetas. Jag måste möta mig själv på ett sätt som jag inte gör när jag snurrar omkring mellan fester, möten och frilansjobb. Jag är väldigt dålig på att möta mig själv.
Så jag går i min lägenhet och känner mig fullständigt värdelös och osedd. Pendlar mellan gråtmild apati och fullständig olust inför samhället, debatter och diskussioner. Allting känns så onödigt. Så flyktigt. Jag läser och betraktar, men orkar inte delta.
Eller så kommer ångesten ikapp mig, antingen i dess milda form som inkluderar sömnlösa nätter av oro. Eller i dess starkare form då hjärtat slår så fort att jag överväger sjukvårdsupplysning, för tänk om det inte bara är ångest utan en riktig hjärtinfarkt den här gången.
Det är det aldrig. Inte än, åtminstone.

Och ändå. När jag blir intervjuad på fredagen svarar jag uppriktigt på den där sortens kortfrågor som är så svåra. Jag har inga problem att möta mig offentliga, officiella jag och prata om min bakgrund på den norrländska landsbygden, mitt romanprojekt, mina universitetsstudier och frilansjobb. Kortfrågor är mycket svårare.
- Vad gör dig lycklig?, undrar hon.
- Livet, svarar jag för inget annat svar kan jag ge.
Livet gör mig ledsen, ångestfylld, orolig, sorgsen och inte minst uttråkad. Livet, denna sörja av havregrynsgröt och räkningar, som ibland består mer av logistik och byråkrati än verbet leva. Ändå denna ständigt passionerade, dramatiska och ibland outhärdliga relation till livet som jag hyser. Jag blir lycklig av livet både på grund av och trots att jag tvingats in i en passionerad och dramatisk relation med det.
Jag älskar livet också när jag hyperventilerar och hjärtat slår så hårt att jag tror att jag ska dö, när jag tänker att den här natten överlever jag kanske inte. Jag älskar livet också när jag tror att min kärleksrelation är på väg att rämna och sitter ensam i min barndomskoja med en tom telefonlur i handen och alla känslor utanpå kroppen, gråter och slår knogarna blodiga mot stenar.
Jag älskar livet när jag dansar med älskade vänner och har bubbel i blodet och känner mig som fucking drottningen av världen.
Och allra mest älskar jag livet när jag accepterar mellanperioder, när ångesten långsamt klingar av, när jag hittar en annan ton att sjunga i ett tag. Inga dramatiska utspel, inga spännande möten, inga stora ord ens i mina texter. När jag ligger utsträckt och halvnaken i min älskades säng med en trave böcker och en spinnande katt på min mage. När livet tillåts vara precis så lite och exakt så mycket. Livet gör mig lycklig, också i sina minsta stunder.

Nobody can hold us down

Jaha, här har man ramlat omkring i Slottsskogen i dagarna tre och innan dess jobbat alldeles för mycket och bara uppfattat lite hintar på Twitter om vad en viss åklagare sagt. I min blogroll hittar ni enmassa läsvärda inlägg på ämnet. Samtidigt pågår diskussionen kring Katrin Zytomierska och Marie Plosjö och inte minst verkar diverse bloggbrudars kommentarsfält vara fyllda av bitterballar och kvinnohat just nu. Helena Bergman, Isabelle Ståhl och Isobel H-K till exempel.
Framförallt verkar bitterballarnas konspirationsteori om den feministiska sammansvärjningen om att hålla varandras rygg och hålla med varandra i alla lägen, ha blomstrat ut i kommentarsfälten. Kommenteraren Thomas går exempelvis hårt åt både Isabelle Ståhl och Lisa Magnusson i Isobels kommentarsfält och påpekar hur jävla mycket polare vi media/bloggbrudar alla verkar vara.
Det är intressant, och på många sätt ganska roande, det här med bitterballarnas ständiga underdogpositionering och frekventa rädsla för den feministiska konspirationen. I Thomas värld kanske jag, Isobel, Julia Skott, Hanna Fridén, Lisa Magnusson, Isabelle Ståhl och Helena Bergman inte gör annat än ses över några mediacocktails och prata ihop oss i vårt gemensamma manshat och pusha varandra till krönikörsplatser (vilket i och för sig låter som ett drömscenario, om vi nu inte alla hade en heltidsvardag att ägna oss åt också).

Nu har jag inte träffat alla jag läser och ännu mindre druckit cocktails och gjort upp feministiska världsövertagarplaner med dem. Jag tycker föga lika i alla frågor som ovanstående brudar. Jag och en av mina absoluta hjältinnor Soraya håller inte med varandra om allt. Jag och Anna Svensson har aldrig diskuterat, men skulle säkert hitta en massa skiljelinjer att debattera mot varandra i. Jag håller inte med Julia Skott i hennes kritik av Deeped och min kritik mot Lisa Magnussons Tuva Novotny-artikel dinns ju väl dokumenterad. Som några exempel.

Men däremot vet jag att det fanns en tjej som var jag som för lite mer än ett år sedan var fullständigt livrädd. För mediageggan, för offentlighet, för att skriva och säga vad jag ville och för vad folk skulle tycka om mig. Jag grät av hatmail, jag tog åt mig av all kritik – även den minst konstruktiva av typen ”jävla feministhora”. Mest av allt var jag skitskraj för om min förkärlek för att prata sex, för att vara dirty och skriva om mitt sexliv och mina fyllor skulle förstöra all form av intellektuell och tänkande legitimitet som jag hade kunnat tänkas ha. Jag blev ju varnad för det en massa gånger, företrädelsevis av män.
Nu får du bestämma dig. Ska du vara utlämnande eller rationell. Ska du vara slampa eller intellektuell.
Jag ville bara vara allt.
Jag ville kunna vara jag. Jag ville kunna vara råargumenterande, skitsmart, rolig, snuskig, barnslig, slampig och allt det andra som jag är utan att få annat än konstruktiv kritik.
Lite mer än ett år senare är jag väldigt sällan rädd längre. Jag raderar osakliga kommentarer, jag suckar åt stalkermäns mail, jag diskuterar och jag vägrar ge upp. När jag krisar, och det gör jag för jämnan, har jag en backup.

Det är tack vare alla ovanstående och länkade kvinnor, samt ett flertal onämnda men inte glömda, som jag orkar ha den styrkan. För att de vågar. För att de är smarta, argumenterande, ibland kontroversiella, men så jävla modiga.
Det är ingen feministisk konspiration och jag tror inte på systerskap som princip eller att boosta andra bara på grund av deras kön. Men jag vet att det finns en jävla massa kvinnor som också sitter och raderar de där hatkommentarerna eller underliga mailen, som ständigt blir ifrågasatta varför de ska ha den plats som de uppnått, som också försöker få vara allt.
Tack vare dem försöker jag inte passa in i den där trånga mallen, jag försöker istället att spräcka sömmarna.
Jag håller aldrig med dem av princip, jag diskuterar mer än gärna våra olika åsikter. Men när kritiken växer i min inkorg, när jag börjar ifrågasätta mig själv eller behöver inspiration är det dem som jag tänker på. Tack underbara ni. Den här är till er.



The summer of Elin

Den här arbetsveckan har jag ägnat åt att ligga i Delsjön och flyta runt på rygg och se upp på molnen. Ibland simma så långt ut att jag får tvångstankar om att jag helt plötsligt ska glömma bort hur man simmar eller bli för trött i armarna att jag sjunker som en sten, för att sedan släppa tvångstanken och njuta av tystnaden, det svala vattnet och ensamheten när barnskrik och vattenvrål blir alltmer avlägsna.
Jag har suttit i Gustav och hans kombos nya lägenhet och druckit vin, engagerat mig i Paradise Hotel Danmark och lånat spikmatta som gjorde mig gråtmild, illamående och alldeles harmonisk.
Jag har suttit vid sjön med kaffetermos, mazariner och andra köpekakor och pratat relationer, genus och introspektion med bästa vännen och legat med varsin GP i solen bredvid Gustav och diskuterat och paxat skrivämnen.
Jag har tagit långa promenader, precis när solen är på väg ner och det börjar svalna. Dofterna framträder ur hettan, svalorna flyger ovanför och Göteborg dränks i röda nyanser.
Så har jag sett en hel del 30 Rock och The O.C., knullat, picknicklunchat med min kombo och druckit mousserande vin på en måndag med mina bästa vänner i en park.

Nu ligger rosévinet på kylning och jag ska återvända till balkongen med min bok.

Jag har semester. Den första riktiga ledigheten på väldigt länge. Jag får njuta av värmen för en gångs skull. Jag sparar texter som anteckningar i mitt skrivblock och de kommer när det blir lite svalare och jag tröttnat på att vara så lycklig och uppfylld i AFK-livet.
Just nu: Inga argumentationer, inga analyser. Jag bara lever en smula.
Jag har väntat i hela mitt liv på en period då jag skulle kunna klara mig ekonomiskt på skrivandet och den är här nu. This was supposed to be the summer of Elin. And it is.

Min pose i kvällens sändning


De som följt både min blogg och LSM:s har eventuellt noterat att hennes pseudonym på mig har varit Paris. Den som följt både min blogg och Gustavs blogg har eventuellt noterat att mitt smeknamn där är Panam, hiphopslang för just Paris.

Vad det beror på krävde en lång förklaring under en låt i kvällens sändning, där det blev aktuellt igen.

Soraya noterade att jag stod upp i studion och att jag inte bara stod upp. Jag stod i min average pose, dvs Paris-posen, också. Den posen, ihop med en lite för stylish klädstil för mitt arbete samt ett jobb som hårmodell då jag fick göra just den posen, gav mig på min arbetsplats back in 2006 smeknamnet Paris, efter Paris Hilton. Höften, armen – I got it all. Det är lika mycket min vilopose som min arbetspose. Helt omedvetet hamnar jag i den. Paris blev tillslut ett alter ego, ett numera kasserat sådant, men likväl. Posen finns uppenbarligen fortfarande kvar och dyker upp när jag minst anar det.

En skyldighet gentemot mig själv

Gustav har förvisso redan skrivit en väldigt bra analys av kommentarerna hos mig, Julia och Isobel och jag ska alldeles strax släppa det här ämnet men jag måste ändå poängtera just det som Gustav skriver.
For fucks sake. Det handlar om självbild. Vilken självbild man har fått och vad den gör med en och hur den sitter i ens ryggrad, fastän den inte överensstämmer med den bild som andra har av en idag. Det är inte koketterande att bli påmind om den, det är bara jävligt jobbigt för en själv, men att skriva om det är ett sätt att ventilera det.

Jag skiter fullständigt i vad mina högstadieklasskompisar gör idag. Att börja prata om att de där coola då är de som fick barn tidigt och jobbar på Ica idag är så jävla tröttsamt och – som Eric påpekade – måste man faktiskt dra in en klassanalys i det resonemanget. Tanja gör en klassanalys av högstadiegrupperna som jag känner igen på pricken.
Jag är helt ointresserad av dem och de är helt ointresserade av mig och jag har fan inget revanchsug överhuvudtaget. Den enda som jag någonsin har velat ha revanch på är mig själv. För hur jag mådde och behandlade mig själv under de första 20 åren av mitt liv. Det vill jag ha tillbaka, det vill jag förändra och det har jag också gjort.

Meningen ”jag fick inte hångla på högstadiet” betyder egentligen ”jag hade kanske fått hångla om jag någonsin klarat av att gå på de där festerna, men det gjorde jag inte för jag satt hemma och karvade upp mina handleder till ljudet av Manic Street Preachers och hatade mig själv och mitt liv istället”.
Meningen ”jag var en outsider” betyder egentligen ”jag var paniskt blyg och rädd för andra människor och satte mig själv i en outsiderposition genom att vara rädd för att interagera med människor”.
Meningen ”jag hade en taskig tonårstid” handlar mindre om att jag inte fick hångla på högstadiet, att jag hade få vänner eller fick mitt hjärta olycklig kärlek i killkompis-krossat. Det handlar främst om att större delen av min tonårstid var en dimma av ångest, sömnlöshet, BUP-besök, skolkande, självskadebeteende och ätstörningar.

Jag tänker vara så jävla stolt över mig själv för att ingen som träffar mig idag ser resterna av den som jag har varit. Att jag faktiskt tog mig ur allt det där.
Men det betyder inte att den personen inte lever kvar inom mig, vare sig den blyga som aldrig vågade säga någonting, hon som satte sig i outsiderpositioner eller tonårsångesten. Det betyder inte att jag inte blir förvånad när jag inser att andra människor inte ser henne i mig idag.

Och man kan tycka att jag borde sluta älta och bara se den som jag är idag, men det handlar inte om ält och för mig är det en fucking skyldighet till mig själv att komma ihåg var jag har varit och att det finns rester kvar av det idag.
Mitt CV är helt oväsentligt i sammanhang, liksom antal personer som jag legat med, hur min kropp ser ut eller hur många bloggläsare som jag har. Det här lever jag med ändå och är det en enda sak som jag är stolt över i mitt liv är det hur jag blivit som människa efter alla de åren då jag bara stod ut.
Tycker man att det är narcissistiskt, egocentriskt och ointressant av mig att då och då kräkas ut tonårsminnen, ångestrester eller grabbdunkar i min egen rygg för att jag lever, är stark och mår bra kan man faktiskt strunta i att läsa de inläggen.

Don’t you take my kindness for weakness/Radical honesty theory

Häromveckan började jag att skriva på ett inlägg om förlåtelse i relation till svaghet/styrka. Sedan fick jag feber och det som blev kvar av det halvt skrivna inlägget var lösryckta mindmap-ord. I säsongsavslutningen av Skavlan deltog Brad Blanton, amerikansk psykoterapeut som förespråkar hundra procent ärlighet och som grundat the radical honesty theory. Det satte ytterligare perspektiv på det påbörjade inlägget. Den här texten är ett försök att sammanfoga dem.

Det var någon vecka sedan som jag åkte hem från ett besök i Domkyrkan med Dilated Peoples Kindness for Weakness i hörlurarna. Jag började fundera kring förlåtelse och det kristna förespråkandet kring att vända andra kinden till.
De senaste åren har det funnits två diskurser i sättet som jag försöker leva som stundtals krockat.
Det första är min uppfostran, mycket genom feminismen, om att inte ta skit, lämna destruktiva relationer, inte ge mer energi än vad jag får. The good girl är lika paradoxal och laddat som the good guy, fast precis tvärtom. The good girl, som förlåter och faller in i en klassisk kvinnoroll av sårbarhet, omtänksamhet, snällhet och en förmåga att vända andra kinden till är ett offer som inte står upp för sig själv. Jag har gjort allt för att inte vara henne. I the good girl ligger också en risk att bli det patriarkala offret. Slagen, våldtagen, utsatt för de synligaste och grövsta sorterna av könsrelaterat förtryck.
Samtidigt är det mycket på grund av det sårbara, ofullkomliga idealet som gör att jag är troende kristen. Synen på människan som älskad i sin ofullkomlighet och att i förlåtelsen bor styrkan och kärleken. Det har inte varit lätt att efterleva. Eller?

Jag tänker på de människor som jag har gjort illa. De flesta av dem har förlåtit mig. De har sett genom mig, sett mina svagheter och förlåtit. Inte utan ilska eller bannor, men slutligen har de vänt den andra kinden till. Tagit emot mig igen. De människorna tillhör min närmaste krets och de är de starkaste människorna som jag vet. Deras kindness har ingenting med weakness att göra. Tvärtom. På grund av deras jagstyrka besitter de också förmågan att förlåta mig för mina fel.
Jag insåg att jag någonstans lärt mig att skilja på att ta skit och att vända andra kinden till. Det finns en form av kindvändande som inte innebär att man tar slaget och ber om mer. Istället visar man upp den kind som är oskadad och förklarar att jag finns kvar. Ditt slag har inte ärrat hela mig. Nu står jag här och litar på att du inte skadar mig igen.
För någonstans är det det som det hela handlar om. Tillit. För tillit krävs styrka. För den sortens kindness krävs mod. Och för att bygga den tilliten krävs ärlighet.

Jag har en rad invändningar mot Brad Blanton och han är ganska lätt att avfärda. En Washingtonhippie som ser ut som Buffalo Bill, med en åtminstone 30 år yngre fru som är hans femte äktenskap. En självgod självhjälpsguru som tjänar för mycket pengar och lever på en enorm egocentrisk hybris. Jag kan avfärda honom. Men inte det som han pratade om i Skavlan i fredagens program.
Radical honesty theory bygger på hundraprocentig ärlighet. Framförallt i ens relationer. Även om Skavlan och Blanton mest uppehöll sig vid kärleksrelationer ser jag det som applicerbart på alla slags relationer (dessutom gör jag lite skillnad på kärleksrelationer och andra relationer och ifrågasätter de gränserna, men det är en annan text). Grunden i det hela är att hela tiden berätta om vad man känner, hur man tänker precis när det sker.
Blanton satte ord på en rad saker som jag tänkt på och försökt efterleva, ofta med ganska dåligt resultat. Som att berätta sin sexuella historik och prata om sina förra relationer med den man lever med nu. Eller alltid vara ärlig med attraktion för någon annan, otrohet (hur man nu väljer att definiera det), saker man tycker är negativt med partnern och saker som man tycker är bra. Vad som fungerar i relationen och vad som inte fungerar och när man blivit sårad och när man själv gjort någonting som kan tänkas såras. Allt ska ut i ljuset. Enligt Blanton kan den hundraprocentiga ärligheten rädda en från både relationsmässiga problem, ångest och sömnproblem. Jag tror att han har rätt.
Föga förvånande är det väl att en bloggare, som tagit hiphoplingotermen ”Always keepin’ it real” till ett metaforiskt signum för sitt sätt att skriva personligt och ärligt, hejar på den här teorin. Men det handlar inte bara om att kunna skriva självutlämnande, analysera sig själv på ett öppet sätt. Det handlar också om hur man beter sig i relationer till andra.
Det är bara en gång av alla gånger som jag åsamkat drama och relationsproblem genom otrohet, flirtande med andra eller intresse för andra som jag inte varit öppen med det. De senaste åren har jag alltid lagt korten på borden när jag gjort något fel mot mina vänner och andra människor och jag har varit helt ärlig när jag känt att de inte har behandlat mig bra. Jag har tagit konflikten på en gång.
När jag någon gång tänkte blogga om vad som var det mest personliga sättet att hjälpa mig själv ur mina sömnproblem kom jag fram till att det handlade om just detta: Jag har börjat praktisera ärlighet och rakhet istället för att ligga vaken på nätterna och grubbla över mina relationer. Det har lett till en jävla massa jobbigheter och krashade kärleksrelationer. Men fan vad jag i alla fall har sovit gott.

Om jag ska nämna de gånger som jag på riktigt blivit sårad i relationer har det fan inte handlat om att människor varit otrogna mot mig också eller gjort något fel på annat sätt. Det har handlat om att de har undanhållit det för mig. ”Tystnad är den värsta sortens lögn”, säger Brad Blanton och menar att man inte bara ska vara ärlig på raka frågor. Man ska fan ge svaren själv. Det som varit sårande har inte handlat om handlingen i sig. Den har jag kunnat förlåta, utan att känna mig särskilt sårad. Det som gjort ont har varit bristen på tillit. Avsaknaden av kommunikation. Att jag inte anförtrotts med så mycket tillit, kärlek och respekt att jag förväntats ta ärligheten. Oavsett om det handlar om en fika med ett ex, knullandet med någon annan eller hånglande med en person som jag har bett personen att inte hångla med har det gjort ont att jag blivit undanhållen det av vaga skäl relaterat till skonsamhet och rädsla för att skada relationen och mig.
Att inte vara ärlig mot en människa som man säger sig tycka om eller kanske till och med älska är en brist på respekt. Undanhållande och tystnad är en form av relationsmässigt omyndigförklarande av en annan människa. Att vara i en relation och inte kunna prata öppet om hur man känner, hur man tänker och vad man gjort – oavsett om det handlar om otrohet eller annat – får mig att undra vad man gör i en relation med den människan. Hur kan man ha en relation med någon utan att ha tillräckligt mycket tillit för att tro att personen ifråga kan hantera det man behöver prata om. Hur kan man vilja ha en relation utan att kommunicera om själva relationen? Om det handlar om en rädsla för att den andra människans idealism kring en själv ska falla, att man ”ska göra någon besviken” – vad är det för slags kärlek då? Kärlek handlar om att visa sig själv som sårbar och om man inte kan älska en annan människas ofullkomlighet, vad är det då för kärlek som man tror på?
”Förlåtelse är den viktigaste egenskapen en människa kan utveckla”, sa Brad Blanton och det föll på plats. De starka, långvariga relationer som jag har idag har byggts upp av just förlåtandets kraft. Det är en styrka, aldrig en svaghet att kunna ta emot en annan människas ärliga sårbarhet och ofullkomlighet.

Fotnot: Intervjun med Brad Blanton kan man se här.

See you in the next life

I mormors och morfars lägenhet väntar jag fortfarande på de hasande stegen. Hans tofflor står tömda på gamla trötta steg, ensamma i sängkammaren. Saknande och gapande, såsom jag väntar på stegen och på handen som omsluter min och säger tjänare Elin, allt bra?
Väntar på ord om min kritstreckskavaj och håret, vad fin jag är och stiligt klädd och stolen bredvid mormor är tom och när vi diskuterar begravningsprocedurer väntar jag på att hans röst ska bryta in och säga att det väl inte är så noga hur vi sitter, så länge alla mår bra blir det så bra så.

Underläppen darrar när vi tänder ljus och längst fram står kistan och nickar bekräftande mot mig. Han är borta. Hälsar på människor som jag knappt eller inte alls känner, biter fast tänderna i köttet på insidan av underläppen.
Närmast sörjande står samlade utanför och vi väntar in tillsammans med prästen. Nu ber vi en bön tillsammans, för den här stunden till avsked, säger han och jag säger ingenting men man kan höra mina snyftningar för nu är det på riktigt och nu brister det och åh, ska man skämmas för sig själv och gråta när man går in i kyrkan och alla kan se. Men gråter gör jag. Genom hela begravningen.

Vi står vid kistan, inför de andra. Mormors hand som bär rosen skakar, rösten skakar och också hon. Men hon talar till honom, efter över 70 års kärlek med samma röst som hon använde när hon på julafton sprayade sin nya parfym på sin handled och sa till honom att nu ska jag minsann förföra dig. Den sortens kärlek som får allt annat att vara billigt, när minnet av hennes ömma klapp på hans kind när han svarade att han blivit för gammal för att ha något luktsinne är det som fastnat.
– Den dag du sträcker ut din hand, då kommer jag till dig och då ses vi igen, avslutar mormor och jag döljer ansiktet för åskådarna för så mycket sorg och tårar bor i det nu.

När kyrkan fylls av en samstämd, andaktig kör av oss församlade i Härlig är jorden sitter jag dubbelvikt av gråten. Omkring mig omsluter en famn av röster mig. Det rinner ur mig, jag famlar efter morfars hand och den trygghet i allt annat osäkert och i alla mina rädslor som den alltid har stått för. Den där handen som höll min räddblyga sjuåringshand, höll tonårshanden av uppror och ångest och tjugonåntinghanden av karriärtänk och prestationsångest. Den som alltid lovade att jag var okej precis som jag var och att allting skulle bli bra. Den här kören av sörjande människor omkring mig är handen som tar min istället.
Jag som alltid trott att bara glädjen kan delas. Jag som alltid har gått undan, gömt mig själv och mina tårar. Jag som alltid skrivit hemliga brev och dagböcker om allting som gjort ont, som bara låtit några få utvalda få se det som gör ont när det gör ont och inte bara höra mina analytiska diskussioner kring hur och varför det gör ont.
Ingenting har gjort mig så rädd som att vara sårbar och ha ont inför andra människor. Det skrämmer mig att öppet visa någonting annat än distanserade skratt, intellekt och analyser. Så sitter jag nu här, omsluten av andra och gråter öppet och intensivt. Ingenting rationellt, bara känslor. Trösten bor i deras sång och den delade känslan när andra axlar skakar och tårar rinner. Jag delar känslan, jag döljer den inte.
Såsom jag och mamma står vid kistan efter begravningens slut. Vi gråter båda högt och mamma tar mig i sin famn. Så står vi vid kistan, fylld av avskedsrosor och gråter in i varandras famnar. Det finns ingen som tröstar och ingen som är svag och tröstas. Vi är båda tröstande i vår svaghet och sorg.

Min mammas kusin ser på mig efter mottagningen.
– Du verkade ha det väldigt jobbigt under begravningen.
Jag nickar och vet. Att våga gråta och sörja öppet var det värdigaste avsked jag kunde ge dig, älskade morfar. Vår gemensamma sorg blev lika stark, levande och vacker som du var.

Jag vaknar intill dig med gråten i halsen, dom skriker och flyr i en mardröm igen

Det är lite svårt att veta hur man ska hantera sorgen. Jag tror inte att jag flyr den, men ibland känns den väldigt långt borta. Som om ingenting hade hänt. Ibland blir jag lite tystare än vanligt, i lördags kväll grät jag litegrann i omkramande sällskap, någon dag innan startade jag upp ett onödigt och infekterat gräl som slutade med att jag storgrät och både jag och sällskapet insåg att grälet bara vara ett av mina vanliga sätt att undvika det som egentligen gör ont.

Det är lite svårt när jag aldrig har varit i den här situationen förr. Mina negativa känslor har alltid varit baserade på ett motstånd. Jag blir nästan aldrig ledsen. Jag blir förbannad. Jag vänder allt negativt till ett revanchsug och ett jävlar anamma. Om jag ska jämföra med en kärlekssorg handlar alltid de så mycket om att ta mig rätten att bli arg. Oavsett vem som har avslutat det hela. Min manual för att hantera sådant består av gangstarap, cigaretter och en (säkerligen destruktiv) inställning kring att banta och ligga runt tills det slutar att kännas.
De här negativa känslorna av sorg består bara av kärlek. Den här känslan är fullständigt motståndslös, det finns ingenting att ta revanch på och det finns ingen att vara arg på. Den här känslan är bara en del av livet.

Jag vet inte riktigt hur jag hanterar saker. Mitt liv har snurrat väldigt fort, snabbare än vanligt, sedan jag kom hem från syster och sorgebeskedet. Jag har druckit vin och blivit onykter, umgåtts mängder med vänner, sprungit på seminarier och skrivit klart artiklar. Däremellan lite annat privatliv att reda ut och mitt i allt minnesord om morfar och långa samtal med mamma som också de kretsat mellan sorg och vardag.

Imorse vaknade jag upp och var stilla i sängen. Det gick inte att röra sig. Huvudvärken sprängde, det blixtrade framför ögonen, jag mådde illa och det värkte i hela kroppen. Jag sov halva dagen och rörde mig omkring i mardröm efter mardröm om död, brinnande hus och våldtäkter. Nu har jag bara vilat och tillslut förmått mig att äta och ikväll ska jag se Jedi Mind Tricks och försöka hålla mina trötta ögon öppna.
Det finns positiva sidor av att vara kroppsmedveten också. Som att man blivit såpass uppmärksam att man förstår så fort kroppen säger att näru, det räcker nu. Idag ska du bara vila och vara ensam och då lyder man.