Det är mycket, mycket svårt att släppa taget om året som gått. Nu kan det bara bli sämre, hörni!

Mitt i allt berättar en journalist som jag tycker om och respekterar mycket att jag utvecklats som skribent det senaste året. Att jag gått från att vara intressant till att bli en kulturskribent, med anspråk och självförtroende att våga diskutera ämnen och inte bara utgå ifrån jaget. Det gör mig mycket glad, då det har varit min ambition och önskan att ta just det steget. Att äntligen få självförtroendet och pondusen att tro på mig själv i andra lägen än när jag utgår ifrån mig själv. Att backa ett steg från den hetsiga samtidsdebatten och twittersnackisarna. Läsa böcker, analyser, ta reda på saker som intresserar mig och inte bara sådant jag redan vet. Det har sällan varit roligare att vara skribent än just nu. Jag får undersöka och analysera saker, snarare än att skrika ut saker jag tror mig redan veta. Det långsamma och eftertänksamma skrivandet, som är det som jag trivs bäst med. Jag tror också att det gör mig till en bättre skribent.

Hipp som happ recenserade Maria Schottenius i DN min roman, precis när jag trodde att de lämnat den därhän. Lika oväntat var det positiv kritik som tog fasta på mycket som jag försökt få fram. Det slog mig att en positiv litteraturrecension i DN Kultur var exakt det jag längtade efter och drömde om som konkret mål när jag exempelvis bråkade med min dåvarande pojkvän kring att jag inte ville ha det jordnära och äkta livet med ett rejält arbete och biologiska barn. Nu är mitt liv ganska jordnära och äkta ändå i mitt tycke, även om jag som kulturell medelklass och barnlös knappast räknas in i hans definition av klassmässig äkthet. Igår frågade jag min man vad en fontanell var för något, när ordet kom upp i The Wire. Han förklarade och jag såg på honom med förfärad och äcklad min, varpå han konstaterade att jag är ”such a dude”, så särskilt härlig och jordnära rörande barn har jag knappast blivit heller. Men en utgiven roman som recenserats i DN Kultur har jag i alla fall.

Det var nog bara det jag ville. Ni vet att ni får följa mig på Twitter om ni vill ha dagliga uppdateringar, info om var jag pratar och läser och artikellänkar va? Inte för att jag twittrar så himla mycket heller längre, men ändå.

Här får ni ett klipp från när jag läste på Strand för några veckor sedan i alla fall.

Å andra sidan var ledarskribenterna på Kyrkans Tidning på väg att bytas ut och framförallt hade jag en gnagande känsla av att jag inte var på rätt plats. Jag tycker mycket om opinionsskrivandet, jag har ofta skrivit bra texter, men de senaste månaderna har jag inte varit bra alls. Några intressanta krönikor i GP, men i övrigt har det varit plöjande i redan redan tänkta tankar och skrivna texter. Jag har haft för många uppdrag av samma typ, ibland tre tyckartexter på en och samma dag och kvaliteten har blivit därefter. Svepande formuleringar som jag inte hunnit tänka igenom, som varit lätt mål för ordmärkande meningsmotståndare och en inkonsekvensletande flabbhöger. Tröttsamma upprepningar av sådant som andra redan sagt bättre. Så gott som varje inlämning har lämnat mig med missnöjeskänslor och dalande självförtroende. Jag har nästan bara lämnat sådant som jag inte varit nöjd med, men inte haft tid till att göra bättre.

Isobel Hadley-Kamptz sätter fingret på tyckonomins problem i sin ETC-krönika och i Viktor Barth-Krons text i DN Kultur. Detta dåligt underbyggda tyckande, utan tid till att verkligen sätta sig in i ämnet och där hjulen snurrar allt fortare. Jag har varit en del av det mycket länge. Jag har ofta trivts med det. Jag har skrivit mycket bra. I andra fall har jag lämnat texter jag inte varit nöjd med, som mest bestått av ytligt tyckande för att hyran måste betalas eller för att jag varit usel på att säga nej då redaktörer på debattsajter oftast är oerhört trevliga. Det mesta går att tyckas till om man har en obetald hyra hängande över sig.

Parallellt med tyckandet under hösten har jag så smått börjat skriva på nästa roman. Jag har läst, föreläst och suttit i panelsamtal som passat det som jag tycker är viktigt och där jag kan utveckla tankarna. Jag har skrivit bra litteraturkritik och utvecklat mina tankar i essätexter för GP kultur, där jag haft tid att läsa på och analysera. Det har å andra sidan gjort mig verkligt glad och stolt. Utifrån magkänslan om vad som faktiskt driver mig och får mig att känna mig nöjd över mitt arbete sa jag ja till vikariatet och därmed hejdå till mina fasta uppdrag för bland annat Aftonbladet. Jag hade säkert kunnat bli bättre och stolt över vad jag skriver igen, men det var inte värt det. Jag står inte ut med mitt missnöje över mina egna texter längre. Som kulturskribent får jag användning för alla mina år av humaniora-studier. Inte bara som i referenser och begreppsramar, utan också utifrån den analytiska förmåga som jag utvecklade där. Det är en viktig sak som ofta kommer bort när man diskuterar humaniorans och bildningens relevans i utbildning. Humanioran är ofta oslagbar i utvecklingen av att se strömningar, tendenser och analysera skeenden utifrån historiska och samtida perspektiv.

När jag sitter med böcker, etymologiska verk och 15 flikar i internetfönstret samtidigt som jag försöker få ihop allting till en längre text om ett ämne är jag som allra lyckligast. Det är så jag vill arbeta. Inte alltid. De kortare reflektionerna har också en viktig plats. Men framförallt när jag känner att jag har tid med dem båda, tid att läsa och tid att tänka. När mitt vikariat är slut på GP kommer jag framförallt att skriva för dem. Förhoppningsvis får jag något till fast uppdrag (hint hint) och en del tillfälliga. Jag är på inget sätt avog till att någon gång skriva en debattext på någon av alla sajter eller utrymmen, så länge det är ett ämne som jag på allvar kan bidra med någonting till. Jag vet inte om det löser sig ekonomiskt, men jag räknar med att det gör det. Jag måste hoppa av tyckonomins hamsterhjul innan jag ramlar ur helt i mitt missnöje över vad jag skriver. Jag längtar efter de långsamma tankarna och tvekande svaren.

Även om jag naturligtvis anat det förstod jag ändå inte riktigt den emotionella kraften i att gifta sig. Den där dagen som jag tänkt på, drömt om och planerat i över ett år som plötsligt infann sig och var exakt, fast ännu bättre, som vi hade tänkt oss.

Den emotionella kraften låg inte starkast i ja-sägande eller kärleken till Gustav. Naturligtvis var det stort att höra honom säga ja och lova varandra kärlek i nöd och lust, dansa bröllopsdans och kyssas utanför kyrkan. Men att vi älskar varandra, vill dela vardagen ihop och tänker oss en framtid tillsammans var liksom ingenting nytt. Den verkliga känsloomvälvningen kom mycket tidigare, närmare bestämt förra sommaren, då vi faktiskt bestämde oss för att gifta oss. Att sedan ta steget och tråckla på varandra ringarna (Gustavs var nämligen helt hopplös att få på, på hans knotiga finger) i den lilla kyrkan var mer en bekräftelse på vad vi redan visste och kände.

Den omvälvande känslan låg snarare i alla andra. Människorna som kom dit, som hjälptes åt, som möttes för första gången eller knöt starkare band till varandra. Efter flera dagar av tokstress och logistikhärj var det en befrielse att hämta upp de första gästerna fredag eftermiddag på centralen. Det fanns liksom en ände på den Dante-krets av dukning och stormarknader som vi hamnat i.

Pappa hyrde minibussar, satte upp lappar av charterbusskaraktär som visade att det var bussarna till Elin & Gustavs bröllop och körde fram och tillbaka för att hämta upp gäster. Uppsamlingen på vandrarhemmet, som sköttes av världens mysigaste par, bestod i frågesport och kubb på veranda och i äppelträdgård, en pizzabeställning som dröjde för att pizzabudet körde fel och alla jagade fram och tillbaka på gårdsplanen för att hitta rätt bil.
Lördagen gick i samma känsla. Folk hängde framför TV:n, såg en perfekt usel film om en intelligent papegoja, lånade varandras nagellack, fixade och åt varm korv och läste DN. Föräldrar och twitter/media-vänner, gamla grundskolan-vänner, Göteborgsgänget, syskon och ex: Alla var samlade över korv och frågesport, slackigt häng och festförberedelser i ett ljuvligt vuxenkollo.

Jag var inte beredd på styrkan i att se så många älskade människor samlade och samtalande, samtidigt som lyckönskningar trillar in i mobilen i diverse medier. Jag var inte heller beredd på att gå in i den lilla förmedeltida kyrkan som vi valt ut, som hade plats för exakt så många som vi bjudit in. Höra Gustavs pappas spelmanslag repetera ingång och utgångslåt. Höra en av mina bästa vänner och en av Gustavs bästa vänner repetera sin vigselversion av Säkerts Det här är vad dom säger, med trumpet, gitarrkomp och skönsång. Jag började gråta när jag steg in genom kyrkan två timmar innan vigseln.

Det fanns heller ingen möjlighet att jag hade kunnat förbereda mig på känslan när dörrarna slogs upp och vi gick uppför altargången med de älskade människornas kärleksblickar på oss. Jag kämpade med klumpen i halsen och höll den tillbaka fram till andra raden. Där stod min lillasyster med rinnande tårar. Vet ni vilken emotionell kraft det finns i att se sin syster gråta av lycka för ens skull? Allting brast och jag snörvlade mig genom första psalmen.
Jag visste att vi hade valt en fin präst. En vän till min mamma, som åkte ner från Östersund enbart för att viga oss. En inkännande, lyssnande människa som såg oss och hörde oss. Men jag hade inte förväntat mig att jag skulle känna mig så lycklig och trygg i hennes varma blick på oss, hennes ord, hennes tal om bröllopet som en kärleksmanifestation i mörkret. Våra mammors läsning av texter om kärlek ur Bibeln, vännernas solosång, psalmsång och Gustavs pappas spelmanslag. Jag är glad att vi valde en kyrklig vigsel, med den bästa präst, kyrka och inblandade vigseldeltagare som vi kunnat tänka oss.

Jag hade inte heller förväntat mig att efterföljande fest skulle vara ett enda lyckorus av vänner, tal och dans. Mingel i trädgården, där jag rökte cigarr, gick från samtal till samtal och poserade med min far. Middagen av nästan helvegetarisk buffé som Gustavs föräldrar och min mamma ordnat och som innehöll indie-allsång av Håkan Hellström, Morrissey och Kent och lät exakt så fint som jag hoppades på när jag skrev in allsångstexterna i festhäftet. Talen av Julia, som pratade om äktenskapet, han som en gång benämndes som mitt ex i denna blogg och som numera är vår kombo och som hyllade min och Gustavs kärlek, sången av bland annat Gustavs syster och mitt närmaste vännergäng som talade så att tårarna rann på mig.

Handklappet och tjuten under min och Gustavs hastigt inrepeterade remake på slutscenen i Dirty Dancing, som blev bättre än vad någon av oss nog hade förväntat oss, innan dansgolvet fylldes av större delen av festen. Att se mina farföräldrar fira 61-årig bröllopsdag på vårt bröllop, med att stuffa runt till Elton John bland alla andra och tänka att det där förhoppningsvis är jag och Gustav om 61 år. Att se föräldrarna dansa till Dire Straits, såsom de gjorde under min barndom. Dansa side-to-side-steps med bästisgänget till Ace of Base, vråla Ulf Lundell med Daniel och se hela dansgolvet gå bananas till Kom igen Lena!

Saker som gick snett, som att vår rumsnyckel plötsligt befann sig i en låst bil med bilnyckeln inne i Sundsvall, blev fint tillslut när Gustavs exflickvän och blivande make lät oss ta deras rum och vännerna smyckade det med tända ljus, godis, blomblad, kondomer och en banan. Promenaden till det nattbad som skulle bli så magiskt blev i stället en expedition bland mygg och träskmarker till någon långgrund sumpmark som inte ens jag ville bada i. Såhär i efterhand är det skitsamma och en nödvändig fail att skratta åt.

Underligheten att vakna upp med en ring på fingret, gå ner med dystopisk bakfylla och sömnbrist i en frukostmatsal där vänner applåderade och sedan vinka adjö till bilar som åkte mot centralen utan att riktigt förstå vad som egentligen hade hänt.

När de sista åkt la vi oss tätt intill varandra i vandrarhemsrummet. Insåg att vi var gifta. Insåg vilken helg det hade blivit. En kärleksmanifestation, för oss, men framförallt i kärleken till och från alla de som kom eller hörde av sig och delade helgen med oss. Jag hade inte kunnat föreställa mig något vackrare än det som blev.

Foto: Jovanna Eriksson

Jag har alltid känt att de där hålen och skuggorna är i vägen. De kommer för alltid att stå mellan mig och nära relationer. Har inte velat utsätta någon annan, inte velat blotta. Man blir lätt alltför sårbar.

Men så sitter man där på en möhippa, med vänner sedan många år tillbaka, och inser att det är just det som har hänt. Skuggorna och hålen står inte i vägen för mig och kärleken längre. För här i gröngräset sitter människor som känt mig länge. På bröllopet kommer de vara ännu fler. Människor som tagit långa promenader med mig när jag grävt ner mig i mina tankar. Människor som jag haft långa samtal och gråtit tillsammans med. Människor som i sömnen hållit om mig och hyssjat lugnande när jag skrikit av mardrömmar. Människor som jag berättade om det förflutna, om svåra saker, utan att jag någonsin känt mig utlämnad utan bara trygg och lugn. Människor som släpat mig ut ur lägenheten, när jag inte orkat lämna den eller kommit över med favoritgodis och film när jag fått mitt hjärta krossat. Människor som lånat ut madrasser vid sin säng och låtit mig sova där när jag inte vill sova själv och som hållit hårt i mina axlar när marken rämnat. Människor som jag sena och onyktra nätter pratat klass, bakgrund och samhällsilska med. Människor som fått mig att skratta så jag nästan tappar andan, som jag dansat långa nätter ihop med, varit bakfull och tvär tillsammans med och som jag delar många av mitt livs bästa stunder med, oavsett hur livet har sett ut i övrigt.

Det finns så många människor som inte vikit undan, som inte släppt taget och de blir fler och fler. Många av dem sitter där på möhippan och quizar på frågor om mitt liv och skrattar tillsammans. Ännu fler av dem förbereder Sundsvallsresa för att fira mitt bröllop.

En av dem är han som jag delar min vardag med, som jag kommer att säga ja till. En sen kväll, strax innan sömnen, håller vi om varandra och jag säger att jag inte är någon man gifter sig med, för han signar också upp sig för dåliga perioder, skov och mörka sidor då jag kommer att vara behövande och inte vara mitt bästa jag.
”Det vet jag väl”, säger han.

Och jag litar på det, jag litar på dem som nu finns där. De som gör mig sårbar och samtidigt alldeles osårbar. I övermorgon gifter jag mig.

Sedan en vecka tillbaka sitter jag på Göteborgs-Postens kulturredaktion. Jag stortrivs och älskar mitt jobb. Om snart tre veckor gifter jag mig. Det är bisarrt och ganska ogreppbart. Om lite mer än en månad kommer min debutroman. Jag har ungefär samma känslor inför det.

Jag sitter på min kontorsplats, läser böcker och skriver texter. Tänker på den jag var när jag startade den här bloggen. Hon som lovade sig själv att sluta snusa den dag då hon uppnådde kombinationen stabila relationer, hyfsad inkomst och ett stimulerande jobb. Jag tror att hon antog det löftet enbart för att hon levde i en cynisk visshet om att det aldrig skulle ske. Nu sitter jag här med snusdosan och borde väl, med andra ord, sluta. Men mest av allt vill jag åka tillbaka i tiden till den där sorgliga studentettan i stans fulaste område, med matfläckar på tapeterna och silverfiskar över badrumsgolvet. Jag vill sätta mig på sängkanten, där hon som startade den här bloggen ligger ensam med sin sömnlöshet, och berätta att allt kommer att bli så förbannat bra tillslut.

Hej så länge.

Det är 2010 och katten som jag var rädd för och sedermera började älska, som jag älskar få människor, ligger vid mina fötter. Spinner så högt att ljudet fyller rummet och mig med trygghet. Han är bara till låns, liksom vår andrahandslägenhet som vi flyttade in i i september och måste lämna om en månad. Lägenheten där mitt skrivbord vetter mot älven och hela Göteborg, där jag har kunnat andas och skriva som jag sällan har skrivit förr. Lägenheten som gav mig kullerstenspromenader och löprundor vid strandpromenaden, men som sedan blev en i raden av alla andrahandslägenheter som jag flyttat mellan fram tills nu då jag äntligen skrivit på ett förstahandskontrakt.

Det är 2010 och jag och Sonja Schwarzenberger har suttit på Publik. Jag var vindimmig, hon kaffeskarp och hon spände ögonen i mig och sa att jag måste behålla min skribentröst. Den djupt humanistiska och mänskliga. Jag tänker att det är exakt så jag vill skriva och att jag heller aldrig vill förlora det. Jag har skrivit så många texter i år, pratat i radio och föreläst och jag minns inte längre alla jobb som jag har gjort. Jag minns somliga som var speciella och stundtals bisarra. Att vara hemma hos Hans Scheike, gå på Ladies Night i Halmstad, intervjua Anton Abele, prata personliga grejer om relationer i Morgonpasset Helg i P3, spela in och klippa ett P3 Kultur-reportage från min hemmastudio. Jag har haft många bra redaktörer. Sådana som gett mig fria händer, men skarpa redaktörsögon, som peppat mig i roliga uppdrag och viktiga texter. Jag har fått vara en del av #prataomdet och hittat en nästan helt bortglömd politisk gnista och gemenskap i denna glöd. Jag får skriva i Kyrkans Tidning och fundera kring tro och politik även i etablerad textform.

Det är 2010 som snart tar slut och jag tänker på nyårslöftet som inte blev till förrän i maj. No drama year, inget trassel efter att jag fullständigt bränt slut på alla mina känslomässiga resurser åren innan. Med facit i hand gick det ganska bra. Det var ett av mina bästa löften till mig själv och gav mig en helt annan energi till vettiga saker. Som skriva och ta hand om mig själv.

Det är 2010 och jag tänker på människor som jag förlorat och vunnit under året. Jag tänker inte nämna någon för då kommer jag att glömma någon, men det har tillkommit många viktiga människor. Samtidigt har jag glidit ifrån andra, kanske rentav förlorat dem. Ibland har jag haft mig själv att skylla, ibland har vi haft olika prioriteringar. Jag inledde året med att grotta in mig och inte orka umgås med någon och gick sedan till att vara översocialt tjatig. Jag letar fortfarande efter balansen däremellan.

Det är 2010 och min roman börjar äntligen bli klar. Vid skrivbordet med utsikt mot älven, utan dramatik och känslomässiga stormar, hittade jag äntligen språket och lusten igen. Det känns fortfarande overkligt att det kommer att bli en debutroman av det 2011. Just nu räcker det med att jag älskar att skriva och har släppt prestationsångesten.

Det är 2010 och jag hoppas att 2011 ska bli lugnare och mindre kaotisk. Som jag alltid gör inför nya år, men sällan lyckas med. På gott och ont.

Att vara vuxen skulle innebära att slippa vara rädd, men så är det inte alls. Oron är en ständig följeslagare, den går bakom mig och andas ibland i nacken. Stundtals tar den över i en krampaktig rädsla som gör det omöjligt att tänka eller ens andas. Katastrofen lurar ständigt runt mina hörn och oron pekar gärna ut var den befinner sig just nu.

Vad är det som jag är så förtvivlat rädd för? Jag är förvisso rädd för att flyga, men ännu mer för att falla och sätten att falla på är tusentals. Ensamhet, utsatthet och sjukdom är några av alla katastrofscenarion som finns tillgängliga när jag oroas över att fötterna ska slinta och jag ska falla handlöst. Skammen över att misslyckas, men ännu mer rädslan för vad som händer när inget tar emot mig i fallet. Faller jag är det mitt eget fel och ju mer som rustas ner av det skyddsnät som en gång fanns mot både arbetslöshet, bostadsbrist och sjukdom, desto mer växer oron.

- Vad är det värsta som kan hända? brukar psykologer fråga och det är en hopplös fråga att ställa till någon som lever med generaliserad ångest i det här samhället. Allt kan ju hända. Även om det börjar med en gnagande oro över arbetslöshet kan spiralen alltid ringla sig neråt i sömnlöshetens dunkla timmar och plötsligt finns det både klimatkatastrofer och kärnvapenkrig att hyperventilera över.

Oron gör en inte särskilt trevlig. Bilden av den nervösa konstnären med charmigt neurotiskt sinnelag ligger ganska långt ifrån den verkligheten. Oron gör en både tråkig och ful, man saknar förmåga till både ett avslappnat sinnelag och positivt tänkande som ligger så rätt i tiden. Rädslan gör en till en obotlig narcissist. Varje försök till rationellt tänkande från omgivningen viftas bort med en dramatisk hand.

Det finns så mycket att vara rädd för här i världen och då spelar det ingen roll hur många som påpekar att man verkar vara både lycklig och lyckad. Rädslan för misslyckandet är värre än misslyckandet i sig. Varken logik eller värsta-scenarion lindrar. Det enda som stundtals jagar bort oron är ett ömt mantrakonstaterande att det faktiskt alltid ordnar sig. På något vis, det ordnar sig.

Krönika publicerad i Borås Tidning 4/12

Jag tjänar inte särskilt bra på det. Därför måste jag klämma ur mig texter i en mer rasande fart än vad vare sig jag eller texterna alltid mår bra av. Ibland blir de kanonbra, just av deadlines och inte minst duktiga redaktörer. Ibland mindre bra och ibland gör jag jobb jag inte är så jättesugen på, men som jag gör ändå för att kunna betala hyran i slutet av månaden. Jag skulle önska oändligt mycket mer tid att lägga på romanen, så mycket som den är värd. Men pengarna till att skriva klart den finns inte, jag måste skriva inkomstinbringande saker.

Men jag väljer bort och ransonerar. Bekräftelsekickarna ger mig inte lika mycket, är inte lika mycket värda längre. Jag har konsekvent sagt nej till alla TV-soffeprogram och debattprogramsförfrågningar som jag har fått. Jag hoppade nyligen av ett av mina drömprojekt som jag hade pitchat in hos ett förlag och som precis var i uppstartsfasen. Det var ett kanonsamarbete, med mängder av bra skribenter och sedan svimmade jag två gånger på kort varsel och grät av arbetsmängd och jag prioriterade bort den redaktörsrollen. Gav den till Gustav som kommer att göra ett betydligt bättre jobb än vad jag hade orkat och gav mig själv energi till att fortfarande tycka att det här är roligt.

För det är det ju. Hur mycket jag än gnäller över textjävlar och tidsbrist så älskar jag det här. Skriva dagarna i ända, radioprata, föreläsa och debattera. Ha eget företag, bestämma över min egen tid. Det är slitigt ibland, men jag har aldrig haft en lyckligare och mer stimulerande vardag än just nu. Jag älskar allt jag gör, inte för vad det gör mig utifrån bekräftelse och oumbärlighet, utan för att jag gör det som jag är allra bäst på.

Ett annat val för att orka med har varit att enbart på direkta frågor, kring fakta eller dylikt, svara på bloggkommentarer. Jag vet att det finns många som anser att jag är arrogant och en dålig bloggare som gör så. Jag vet att många tycker att bloggen som forum urholkas när skribenten inte går i dialog med läsaren om sina texter. Jag har fått flera mail om saken och många påpekar att det är värt att lägga tid och energi på, som någon slags kundkontakt för mitt företag. Så är det inte för mig. Tråkigt om ni ser mig som arrogant, otrevlig och en dålig bloggare när jag inte diskuterar i kommentarsfälten, men det är så jag gör just nu. Det är enda sättet för mig att hinna och orka. Jag hoppas att ni tycker att jag är läsvärd ändå och i annat fall; it’s your loss. Jag gör de prioriteringar jag måste och jag tror att jag ändå har blivit ganska bra på det. Jag mår bra, Niklas och jag ska inte brännas ut i förtid. I’m gonna shine homie, until my heart stops, som min vän The Game brukar säga.