Elin Grelsson Almestad

Gå nu inte runt och tro att jag känner mig ful för jämnan. Eller att jag fortfarande inbillar mig att jag är kvar på samma ställe som när jag var fjorton år, hade hemklippt pagefrisyr och dålig hållning. Så enkelt är det naturligtvis inte.

Att växa upp till en svan handlar dessutom om så mycket mer än det som har med utseende och självkänsla rörande relationer och raggning att göra. Att ha gått från superblyga tjejen som aldrig tog plats, aldrig sträckte upp en hand i ett klassrum och aldrig vågade säga ifrån till att ha blivit hon som ständigt står i centrum, diskuterar och socialiserar med allt och alla.
Att ha gått från hon som alltid sa att allting var okej, tog så jävla mycket skit, som aldrig gav sig själv rätten att säga ifrån utan istället höll allting inom sig och kanaliserade det genom Kentlyrik och rakblad till hon som faktiskt vågar sätta ner foten.
Att bli en svan handlar, mer än något annat, om att sträcka på ryggkotorna, säga ifrån, vara rak och ärlig och sätta sig själv och sitt mående i första rummet.

Det finns en evig tvetydighet och dubbelhet i mitt sätt att omdefiniera mig själv, som jag tror gäller för de flesta. Å ena sidan är jag hon som känner mig som ett jävla kap.
Å andra sidan bär jag väl med mig någon rest av hon som satt med Beskyddaren och Ingenting någonsin på högsta volym och undrade om hon någonsin skulle känna sig hel och tillräcklig. Det är så det måste vara. Det är en unnest att få vara båda delarna, ändå.

Jag pratade om religion med en kille på en fest för ett tag sedan. Han pratade om det som han kallade det högre medvetandet, andligheten eller vad det nu var. Någonting odefinierat. Han beskrev sin tro på det där medvetandet som grundat i de där upplevelserna man har ibland i livet. Korta stunder, det kan röra sig om bara så en sekund eller några minuter, då allting är i fullständig harmoni. Då allting i hela världen, han beskrev det så bra och träffande; liksom är okej. Allt är okej just då. Utan dåtid, utan framtid, utan oro. Utan tankar; bara känsla.
De där stunderna med just den känslan som fick honom att tro på ett högre medvetande och som får mig att tro på Gud.

Jag tror att det är den känslan som Ane Brun beskriver i Ten Seconds när hon i refrängen sjunger:
it is those ten seconds
those ten seconds in your head
when you don’t wonder if you’re alright
you’re just hanging around with yourself

De kommer väldigt sällan, kanske framförallt om man är en rastlös, neurotisk overthinker. Men det underligaste med dem, eller kanske snarare ens natur, är att de sällan kommer när man tror det och ännu mer sällan av de där kickarna man ständigt jagar. De där tio sekundrarna har sällan någonting med framgång, uppmärksamhet, bekräftelse, droger eller ens vanliga jävla endorfiner att göra.
Snarare kommer de vid de mest simpla, avslappande tillfällena. Kanske för att man just då är mottaglig att ta emot dem.

När jag försöker minnas tvåtusenåtta minns jag såklart festerna, kickarna, de euforiska dansgolven, bekräftelsestunderna, kyssar från vackra män och kvinnor, de bra händelserna av karriärflow och uppmärksamhet och de mindre bra händelserna av kraschlandningar, stressrelaterade panikångestattacker och brustet hjärta. Jag minns allt.

Men när jag tänker på de stunderna då allting varit i total harmoni av allt allting är okej, allt är perfekt just nu, handlar det föga om någonting av allt det stora som hänt det här året.
Det handlar om att ligga på en klippa i Saltholmen med mina bästa vänner, lyssna på 60-talsmusik och prata om monsterdvärgar.
Eller att sitta en sen sommarnatt hos grannen, dricka rödvin och lyssna på gubbrock.
Eller att sitta i ett församlingshem och se en vindrucken präst karaoketolka Withney Houston.
Eller att sitta i frugans soffa, mellan henne och H. och äta popcorn och fnittra.
Eller att stå vid Storsjöns strand en sensommarkväll, precis när solen ska gå ner och bara avlägsna billjud och fåglar hörs.
Eller att sitta i en bil bredvid H., med vänner bak i bilen, på en regnig motorväg i tidig höst och lyssna på Yeasayer medan den höstfärgade landskapet far förbi utanför rutan.
Eller att sitta ensam i sin lägenhet med öppet fönstret mot höstnatten och titta på stjärnorna.
Eller att sitta i baksätet av en bil på slingriga, vintriga fjällvägar med hela familjen samlad i Down On The Corner-allsång.
Sådana saker minns jag som de riktigt stora händelserna. Just då var hela världen helt okej.

- Men fan, vi kommer ju blogga om det här alla tre, eller hur?, säger Kristoffer strax innan The Game-konserten börjar.
- Jaja, nickar både jag och Gustav.
- Men är inte det lite…äckligt?, säger Kristoffer.
- Jo det är klart att det är, säger Gustav och jag nickar, men ler för jag är väldigt van vid den där bloggeggigheten.

Hursomhelst, och som jag konstaterade för Kristoffer när det skulle lallas hemåt i efterkonsertfyllan, kommer vi ju ändå inte att skriva samma saker.
Jag tänker mig att Gustav kommer att ge ett kortare refererat och förmodligen kommer han att vara den mest kritiska av oss tre.
Jag tänker mig att Kristoffer kommer att göra någon slags avvägning mellan rap life och The Game-fascination, politisk inkorrekthet och kulturell kontext och svänga ihop någonting som innehåller alltihop.
Själv var jag väl ändå den som mest refereras till som brud i sällskapet och jag är dessutom den mest litterära och självutfläkande av oss tre, så det blir väl något på det spåret, something like this:

Jag är ändå jävligt nöjd att jag struntade i ekonomin och gav mig själv konserten i en för tidig julklapp. Jag kom att tänka på under eftermiddagen att det här året ändå inleddes med att jag utsåg det till the underdog’s on top-året. Jag älskar fortfarande Hate it or love it, trots att den är sönderspelad och sönderknullad av Mary J. Blige och den refrängen har liksom följt mig genom det här året, sedan det här inlägget (tillika bloggbokens epilog).
Live hörde den inte till några av höjdpunkterna. Alls. Skulle jag säga vad som kändes mest var jag fantastiskt nöjd över att konserten avslutades med mitt för närvarande favoritspår på LAX d.v.s. My life och jävlar vad glad jag blev när Scream on’em hann inledas, men jävlar vad sur jag blev när den stoppades mitt i första versen för att The Game återigen började beefa med DJ:n.

Det är ju lite som det är att gå på The Game-konsert. Fylla, bråk, halvt avslutade låtar, femtioelva supande kompisar på scenen, dra upp tjejerna i publiken på scenen, dra upp resten av publiken på scenen, oengagemang, storhetsvansinne och förvirring.
Jag köper naturligtvis allt rakt av, till och med brudarna på scenen. Som jag minns det gnällde både Gustav och Kristoffer mer över det än vad jag gjorde. Jag bara skakade på huvudet när The Game väljer att spela Wouldn’t get far direkt efter, men sedan blev jag så lycklig över att få höra en av Kanye Wests bästa produktioner live att jag struntade i det med.

Det är lite underligt att vara tjej på en sådan hiphopkonsert. Man blir liksom väldigt… öh, medveten om sitt kön helt plötsligt. Jag känner mig sällan så könskodad som då och jag tror att det var längesen som jag blev påpekad och refererad till som tjej så många gånger under en och samma kväll. När jag lyssnar på hiphop är jag extremt lite könskodad, jag känner mig sällan så mycket som ett neutrum som i mitt hiphoplyssnande, vilket är en fet paradox om man betänker den kvinnosyn som jag stundtals konsumerar, men det där är en föreläsning för sig. Men på The Game-konserten blev jag väldigt medveten om min kortkorta klänning, mina bröst, faktumet att jag var en lady. Naturligtvis vägrade jag gå upp på scenen, det handlar mer om stolthet och töntighet i hela scenariot än någon slags feministisk övertygelse.
- Men nu står liksom alla tjejer på scenen utom du, påpekade både Gustav och Kristoffer vid olika tillfällen och jag var så tydligt tjej. Inte en i publiken, utan just tjejen i publiken.
När all the ladies gång på gång, när konserten avslutas, uppmanas att komma till Radisson hotell for the afterparty blir det också jävligt tydligt att jag är tjej.
- Ja, jag kan ju gå på efterfesten, flinar jag.
- Amen helvete, fixa in oss, säger Kristoffer.
- Nänä, hon har för kort hår, hon kommer inte heller in, säger Gustav.
En stund senare började vi prata om efterfesten igen.
- Jaja, men om jag visar tuttarna mot för att ni också får komma in, säger jag.
Och jag är jävligt mycket tjej.

Men skitsamma. The Game är ju ändå en av de artister som jag lyssnat jävligt mycket på de senaste åren och framförallt i mina kassa stunder. Det var bra just så och utifrån det.

Uppdatering: Helvete, jag tror Viita hann före ändå. Och fyller i värdefulla luckor kring Games odeffade överkropp och State of emergency (men han spelade väl bara halva låten, no?).

Uppdatering igen: Läs Gustavs version också. Jag kan konstatera att jag hade väldigt fel i hur hans version skulle se ut. Han fyller i värdefulla luckor kring bland annat den mimande sidekicken och Andra lång-häng.

De där kvällarna då man efter fjärde ölen säger till sin vän att antingen fortsätter jag dricka nu eller så kommer jag börja grina. Och då man sedemera börjar grina (no shit!) så fort någon frågar hur man mår och lipar satan över jävligt reella saker som att man kommer vara ensam i hela sitt liv och inte pallar att åka hem till en kall, tom säng och äta knäckebröd och vara ENSAM och vännen säger att vad som än händer och hur du än mår kommer vi alltid att älska dig och det vet du va och då grinar man ännu mer för att det är fucking amazing att få höra.
Och då man grinar grinar grinar och sen torkar tårarna och försöker ha roligt men ser allting i en dimma där man själv är i en liten ensambubbla med ljud och människor utanför och man försöker så jävla hårt att vara den där glada, sociala, nätverkande, knullbara utan att riktigt orka eller nå fram. De där kvällarna då man tillslut blir sittande på en stol utan vetskap om hur man ska ta sig hem eller någonstans överhuvudtaget, bara att man är skitliten och fan inte orkar resa sig på något sätt eller alls. De jävla kvällarna då man tillslut somnar mot sin expojkväns axel på spårvagnen, fastän man skulle vara så jävla snygg och lyckad framför honom, och det är i alla fall some kind of trygghet och tröst i exakt tjugo minuter innan spårvagnen stannar in och man säger hejdå.
De där kvällarna då det bästa man kan göra är att sätta sig och fylleblogga ,efter knäckebröd och före ensamsömn för det är liksom det bästa sättet att hålla ensamheten borta och så sorgligt är det faktiskt ibland fy fan.

Jag kommer aldrig att kunna tacka dig nog för det här inlägget, Soraya.

Jag hade i våras en långtgående teori om att författaren till Kom ut ikväll inte existerade. Hon var i själva verket mitt fyllejag som bloggade anonymt för att få utlopp för allt jag inte kunde skriva på den här bloggen längre, post min anonymitet. Hon skrev så exakt vad som skedde i mitt liv i våras, skrev exakt så som det kändes men som jag aldrig skulle våga skriva. Jag funderade rätt länge på om jag helt enkelt deppbloggade i onyktert tillstånd och sedan glömde bort det dagen därpå.

Sedan träffades vi i somras och nu har jag fått bekräftat att hon existerar och dessutom är fantastiskt trevlig och rolig med de vackraste ben som jag sett (både jag och LSM hyste en gemensam beundran för de där benen).
Men fortfarande skriver hon sakerna som jag aldrig skulle kunna skriva om här och fortfarande är det hennes blogginlägg som får mig att gråta. För att hon, till skillnad från vad jag någonsin vågat göra, visar upp de svaga sidorna oförskönat. För att hon vågar erkänna att det är för jävligt, utan att avsluta med något klämkäckt om att det säkert ordnar sig.
För att hon vågar skriva om att vara i sina 20-någonting och fortfarande vilja banta sig smal när man mår dåligt och behöva slåss mot de tankarna eller be någon göra tusen nålar på ens arm för att trycket över bröstet ska lätta.

This ain’t no emoblogg längre. Jag har gjort ett medvetet val att inte skriva någonting om sådant där. Men jag kan hänvisa till Kom ut ikväll. Och jag kan skriva om hur skönt det är med någon som vågar skriva om det där. Som helt spot on skriver om den där revanschkänslan genom självförbättring som förföljt mig genom livet och fortfarande följer mig, sådär så att jag vid 25 års ålder fortfarande kan stå framför spegeln och tänka att om fem kilo och smalare kinder kommer jag kanske att bli åtrådd, omtyckt, älskad.
Eller minnet av hur jag bad senaste pojkvännen göra tusen nålar och hur underligt han tyckte att det var att jag aldrig tyckte att det gjorde ont, utan bara kändes skönt och befriande.
Eller att vissa dagar inte orka vara så fucking snygg, rolig, smart, social och aktiv som jag oftast är och förväntas vara, utan bara vara jävligt liten, svag och känna mig värdelös.

Då är det så skönt att Kom ut ikväll finns. Jag hoppas att du förstår att det du skriver betyder någonting och att det betyder mycket, love.

Onsdag eftermiddag. Jag går från seminariet i feministisk filosofi på Humanisten nerför Avenyn. Regnet duggar, väskan tynger. Stövlarnas klapprande mot asfalten och anteckningarna och samtalen fortfarande snurrande i huvudet. Jag är lycklig.
Torsdag kväll, går runt inne på Kings head bland kompisgängen. Pratar sex och manlighet med några killkompisar, tar en öl för mycket, glömmer CSN-strul och osäker inkomst i vår, pratar och skrattar, glömmer, skjuter bort. Lamporna tänds. Jag är lycklig.
Fredag kväll, jag går över den halvöde Hjalmar Brantingsplatsen i novembermörker. Hukar för blåsten och regnet, på väg till blåbärspaj och te efter träning. Kupar huvan över ansiktet, sträcker på ryggen, höjer musiken i öronen. Jag är lycklig.
Lördag dag, storstädar, ordnar playlists, nynnar och diskar. Hämtar tvätten, pratar med mamma, säger att allting är osäkert men det ordnar sig nog och vi skrattar med samma sarkasm och svarta humor över pengarnas och novembers jävlighet. Jag är lycklig.
Söndag eftermiddag, vaknar i överhettad lägenhet efter några timmars till sömn efter att nattsällskapet lämnat lägenheten. Vaknar upp i ett minnestrassel av jelloshots, vänskapskramar, sms, hångel och dans till tomma ölburkar och tjutande billarm utanför fönstren. Huvudet snurrar och kroppen värker. Jag är lycklig.

Hur länge nu? Flera månader nu. Hur många gånger har jag tänkt tanken? Nästan varje dag. Hur många gånger har jag vågat uttala den? Aldrig. För lyckan, välmåendet är privat och hemligt, på ett helt annat sätt än den andra sidan av måendet. Det mörka är till för att delas, lyckan är privat. När man börjar reflektera över den kan det lika gärna försvinna. Det enda man säkert vet med livet är att det förr eller senare blir jävligt pissigt igen.

Men det bör ändå skrivas, att det är underligt. Att ha blivit en sådan människa som vaknar upp varje morgon och känner sig glad. Att ha blivit någon som på riktigt tänker att allting ordnar sig. Att ha skaffat sig styrkan att säga ja och säga nej, välja bort och välja till. Det är underligt att varje dag gå runt och känna sig fördjävla glad och nöjd och tycka om sig själv i alla lägen.
Därför är det viktigt att skriva. Att det faktiskt är så. Att det är värt en high five på mig själv. För att jag fått mig själv att må såhär bra, med mig själv och livet. Fuck prestationer och relationer. Jag tog mig hit själv. High five på den, Elin. Det gjorde du bra.

När jag la mig igår var det med en fadd smak i munnen och oro i magen. Jag visste inte vilka mail och kommentarer som jag skulle vakna upp till. Detta trots att jag redan gått in och redigerat i inlägget om dålig layout och stilistik i bloggvärlden, en åsikt som dessutom inte är särskilt radikal och stötande på något sätt. Det är väl mer common sense att bloggvärlden består av en hel massa skit, såsom i resten av konsumtionssamhället, än att den inte gör det.
Det första jag gör efter frukosten, efter att jag fått ett sårat mail, är att lägga upp en ursäkt.
Den genomgående, nervösa tanken i mitt huvud är:
- Men vad har jag för rätt att tycka såhär?

De som kommenterat ursäkten har helt rätt. Varje gång jag gör anspråk på ett tyckande, där jag inte hänvisar till egna, personliga erfarenheter, ber jag sedan om ursäkt om någon tagit illa upp och förlåt mig, det var inte meningen att såra. Så tassar jag tillbaka till mitt hörn efter mitt offentliga utbrott.
- Nä förlåt, jag hade ju faktiskt ingen rätt att säga någonting om det här och ni har naturligtvis rätt. Det är jag som är elitistisk och dum och sätter mig på höga hästar nu.
Sen står jag kvar i mitt hörn och sneglar omkring mig i bloggrummet efter eventuella skitsnackare om mitt utbrott.

Så kan man ju inte hålla på, det förstår ju jag också.
Men det som slår mig är att jag aldrig, någonsin, tänker så när jag hänvisar till mina personliga erfarenheter i en fråga. Jag går hårt åt bantningsmammor och hälsokultur och jag ber inte om ursäkt, för jag har erfarenheter att hänvisa till. Jag ryter i mot El Rubiales förenklade klassanalys och hans analys av min medelklassretorik, genom att hänvisa till inlägg som jag har skrivit om mitt arbetarklassursprung och mina klasskval.
Helt plötsligt är jag skyddad. Jag behöver inte be om ursäkt. Jag skiter i om jag trampar någon tårna. Nu har jag ju berättat min sanning, min verklighet. Den behöver jag inte be om förlåt ifrån. Mina erfarenheter kan ju faktiskt ingen ifrågasätta eller ta ifrån mig.

Jag läser Kinky Afros oerhört intressanta inlägg om näthatare och hur man som offentlig tyckare och bloggkändis faktiskt bör hantera dem. Vi som tycker och har åsikter, blir lästa och får våra texter diskuterade kring, sitter på en privilegierad roll. Vi förtjänar motstånd och kritik, vi ber om motstånd och kritik.
Problematiken ligger i att vårt tyckande också är beroende av gillande av det som vi skriver och ännu mer problematik ligger i hur vi samtidigt producerar ett jag i vårt tyckande. Identiteten och åsikterna går inte längre att skilja åt. Således blir kritiken också en kritik mot identiteten som producerat dem. I ett åsiktsklimat där personen inte skiljs från åsikterna och där debatten handlar minst lika mycket om personen som står för åsikterna som åsikterna i sig, är det oundvikligt att identiteten och åsikterna ligger nära till hands. Det finns professionella tyckare och bloggkändisar av en anledning. Vi blir våra åsikter och våra texter.
Det säger sig självt att identiteten blir mer kritikkänslig i ett sådant läge. Hatmailen riktar sig inte till våra åsikter, de riktar sig till oss, utifrån våra åsikter. Beundrarmailen och lovebombingen likaså, de är inte kommentarer till de åsikter vi anser, de är riktade till det jag som prduceras genom dem.

Hur löser man det?
Genom att sammanknyta åsikterna och identiteten ännu starkare. Genom att genomgående hänvisa till erfarenhet och göra anspråk på personlig intimitet legitimerar man sitt tyckande.
De åsikter som man har kommit fram till kan naturligtvis kritiseras. Men erfarenheten – och i förlängningen identiteten – i sig blir mer motståndslös.
- Såhär kände jag, därför tycker jag såhär, är ett argument som ingen kan ta ifrån en. Det är ju baserat på evidens i form av självupplevda erfarenheter och känslor utifrån dessa. Man behöver heller inte hänvisa till en rad böcker och teorier, för att slå sig fri från misstankar om fördomar och generaliseringar. Det räcker ju med att man själv upplevt någonting för att det ska bilda en slags evidensgrund i sig.
Anna Svensson kommenterar min kritik om Anna Ekelunds hänvisning till personliga erfarenheter i sin text i F-ordet om abort såhär: ” Tycker att det var ärligare av henne att berätta om sia egna val än att utesluta det. Om hon inte berättat om sitt dilemma och val hade hon väl kritiserats för världsfrånvändhet + moraliserande?”
Ja, förmodligen hade hon fått utstå precis den kritiken. Men spelar det någon roll? Det är inte min enda kritik mot hennes text och slutpoäng och det är inte den enda kritik som hon heller kommer att få. Självklart får man kritik, i synnerhet när man tycker i en sådan känslig fråga som abort. Men betyder det att man måste dra in sina personliga erfarenheter, för att försöka legitimera sitt tyckande och motarbeta kritiken?
Jag tycker inte att hon är fel ute, jag gör exakt likadant, som ovan skrivet. Men det är intressant att vi ser ett behov av att göra så.

I DN:s noterat skriver Lisa Irenius om avsaknaden av sanning i den feministiska debatten. Hon ser bara attityder, inga anspråk på sanningen. Jag tror att alla tyckare som hänvisar till sin personliga erfarenhet gör just anspråk på sanningen. Problemet ligger i att ingen vågar göra anspråk på mer än sin egen, lilla sanning längre. Då tar man sig vatten över huvudet. Då blir man utsatt för kritik. Då kommer läsare att undra var man fick det där ifrån och vad vet man om det där egentligen.
Enklare är då att bilda attityder, baserat på personliga erfarenheter. Att fortsätta tassa runt i finrummen och viska:
- Jo, jag upplevde det här och det här och därför tänker jag såhär.
Ingen ställer sig längre och skriker någonting som kan ses som en större, generell tanke. Istället väljer vi att knyta åsikterna ännu hårdare till vår identitet. Helt enkelt för att vi redan har dem så tätt inpå oss att vi åtminstone bör kunna ursäkta dem på ett sätt som inte gör anspråk på någonting mer än oss själva.

Stockholm var som vanligt helt ljuvligt. Solskenspromenaden på Skeppsholmen i den höga höstluften under lördagen bildade en stark konstrast mot det regnfuktiga, dimmiga Göteborg som jag återvände till. Som om vädret sa någonting om var jag är och vart jag är på väg.
Men nu var det ju inte det som jag skulle skriva om.

Jag satt i den underbara lägenhet, som var min enda tillflykt under min djävliga sommar, med min närmaste Stockholmsvän, drack gin&tonic och vi började prata om Könskrig.
Hur den lämnat oss med suckar och jaha, varför antologin inte satt särskilt mycket spår i oss och inte var vidare intressant för någon av oss. För mig handlade det förmodligen om att jag hade för höga förväntningar, då flera av mina favoritskribenter medverkade. Jag hoppades också på att den kunde säga mig någonting nytt, ge nya infallsvinklar. Istället bekräftade den bara saker som jag redan visste och som inte breddade mina tankar någonstans.
Min väns kritik var av ett helt annat slag. En vinkel som aldrig slagit mig, av förklarliga skäl, jag är själv en del av den kulturen.
– Alla texter i antologin utgår ifrån ett jagperspektiv, sa hon, jag är så trött på det där förbannade individualistiska jagperspektivet. Ingen pratar om kollektivet längre. Det är hela tiden bara den personliga erfarenheten som ska lyftas fram, det individuella perspektivet som ska hävdas. Jag läser inte texter som handlar om samhället och om mig. Jag läser individuella erfarenheter som handlar om enskilda människor som lyfter fram sig själva.
Vi diskuterade om det en lång stund. Jag tillhör ju själv just den kulturen. Mina erfarenheter och mina perspektiv är centrala, det är dessa som jag kopplar till samhället i stort. Jag bygger allting jag gör kring mig själv. Men jag är, som i allt annat, också självkritisk.

På tåget hem och under lördagkvällen läste jag F-ordet. Jag tror inte att jag hade läst den på samma sätt om jag inte haft just den diskussionen om individualism och jagperspektiv kvällen innan. Nu hade jag min väns kritik i närminnet hela tiden när jag läste texterna. Alla dessa texter om min erfarenhet av våldtäkt och övergrepp, mitt förhållande till femme-kulturen, mitt fuckoff-kapital, min erfarenhet av bodybuilding och machoideal. I varenda text är det genomgående hur den personliga rösten slår igenom. Man vill göra anspråk på någonting större, en generell analys och kontextuell kritik, men utan undantag gör man det genom att samtidigt lyfta fram sin egen, personliga erfarenhet och sig själv som individ.

I vissa texter är det helt på sin plats. Anna Svenssons erfarenhet av att vara våldtäktsoffer utan att känna sig som offer ger en bra grund för hennes kritik av samhällsdebatten kring den våldtagna som offer, där de våldtagna buntas ihop till ett kollektiv som används som slagträ i debatten och där den generella tanken kring dem är att de är för svaga och oförmögna för att använda sin egen röst. (Jag känner också igen mycket av det ifrån min kritik av hur man debatterar om självskadebeteende och självdestruktiva kvinnor, exakt samma diskurs finns i debatten om dem). Även i Lars Gårdfeldts text om att vara våldtagen man är den egna erfarenheten central och viktig.
Men i många texter känns den relativt oväsentlig. Med min väns röst i bakhuvudet blir det omöjligt att inte fundera över huruvida Maria Niemi, i sin annars oerhört intressanta text om femme och slampighet som feministisk strategi, hade kunnat skriva en minst lika bra text utan att lyfta fram sin egen bakgrund och diskutera sin mamma.
Är det centralt i Anna Ekelunds kritiska text om abortdebatten att hon väljer att berätta om sitt eget beslut att inte göra abort? För mig bildar den bara en äckligt självgod fond till hennes kritik. Titta på mig! Jag var duktig! Jag gjorde inte abort, jag tänkte minsann på barnet!
För att inte tala om Maria Rankkas text om fuck off-kapital, som talar utifrån sitt liberala perspektiv där hon liksom bara måste nämna att hon minsann har ett fuck off-kapital i form av en egen stuga. Bra tips till alla undersköterskor och vårdbiträden, Maria Rankka. Äh, gör er fria och köp en stuga i Uppland vettja.

Oavsett innehåll och textmässig kvalitet går hela tiden den individuella erfarenheten igenom och den här gången blir jag märkbart irriterad på den. Jag vågar inte ens tänka på hur irriterad jag kommer att bli av Pittstim, som förmodligen lär ha ännu större anspråk på att hävda den individuella erfarenheten och attityden, snarare än att försöka säga någonting om samhället i stort.

Min väns kritik var viktig. Den riktade sig även mot mig och den kultur som jag tillhör och när jag satt på stationen med min köpta kaffe till överpris och väntade på tåget kom samma tankar som jag ofta har upp igen. Var går gränsen mellan att berätta sin personliga historia och sätta den i ett större sammanhang och att bara profitera på sin identitet i ett självhävdande syfte?
Är mina erfarenheter av exempelvis klass, icke-heterosexualitet, ätstörningar och självskadebeteende någonting som bör berättas om för att ge andra perspektiv, bilda fler historier som kan sättas in i sammanhang och ge nya vinklar på samhällsproblem? Eller använder jag dem för att bygga en identitet som kan marknadsföras; alltså profitera på mitt eget jag?
Ibland är det solklart. Jag skrev om att fejka orgasm och det var skitsvårt, men jag gjorde det ur en frustration över en ensidig debatt där det enda jag läste var experter eller andra tyckare som inte förstod varför man gjorde det. Jag ville påvisa en annan sida, inte hävda min egen erfarenhet. Andra gånger är det inte alls lika solklart. Amen ska hon nu komma dragandes med sin klassbakgrund igen!, skriker cencorrösten inom mig.

Min främsta självkritik och min främsta kritik mot den individualistiskt centrerade debatten är framförallt hur den bildar ännu ett nytt skikt i en maktdiskurs. Kanske utgör också det min största kritik mot både Könskrig och F-ordet, utifrån min och min väns diskussion. Att både Könskrig och framförallt F-ordet utesluter läsare är självklart. Vem som helst kommer inte att kunna plocka upp F-ordet och förstå texterna eller de debatter som diskuteras, ännu mindre de begrepp som förekommer. Den är skriven av akademiker och debattörer, för de redan insatta.
Det andra skiktet, som tillkommer i såväl bloggvärlden som i dessa antologier när den personliga erfarenheten och insikten hela tiden ska hävdas och framhållas, är maktdiskursen mellan den som skriver och den som läser. När det är mina egna erfarenheter som hävdas och ni som läser dem och håller med, känner igen er eller tycker och tänker annorlunda framhålls samtidigt mina erfarenheter som viktigare än någon annans. Det är mina erfarenheter som ska diskuteras, ni som ska diskutera dem. Så blir också textförfattarna i F-ordets erfarenheter mer centrala än läsarens, de ska hävdas och läsaren deltar i framhävdandet av dem.
När jag läst klart F-ordet slår jag igen boken och jag kommer att tänka på kritiken mot den individualistiska 80-talistgenerationen och bloggvärlden som en av mina kollegor brukar nämna.
- Men om alla skriker för att höras, vem är det då som lyssnar?

För övrigt noteras: Sedan skrev jag en hel text utifrån ett självhävdande jag-perspektiv om kritiken mot självhävdande jag-perspektiv.

Jag går genom Vasastans allé, sparkar löv och andas höstluft och på Mitt andra hem väntar min extended family som varje måndag eller tisdag då vi ses och jag tänker på hur bra allting är, just nu, den här staden, det är bra. Här finns de jag älskar, de hemvana kvarteren, grannen med rödvinet och nymalt kaffe några dörrar bort, min utökade familj och alla bekanta och mitt liv av författande, frilansande, forskningsprojekt, extrajobb och humaniorakurser och som jag älskar den här staden, trots allt.

Jag tänker på Stockholm och jag tänker hur jag längtar bort, men kanske vänta till hösten, och jag ler lite åt hur vi alltid skjuter på våra planer och hur det har blivit ett sätt att leva. Att skåla i de där ölglasen på Andra långgatan om att nu till våren, då jävlar drar vi. Sedan blir vi kvar och äter en libapizza på Mitt andra hem, dricker en flaska Ecologica innan vi drar på Pustervik istället och kanske är det bara vår längtan som vi behöver. Inte mer.

Så tänker jag och då ringer telefonen från det där arbetet som jag har sökt i Stockholm, kan jag komma på en intervju? Ja, javisst. Arbetet som jag vill ha på riktigt, som verkligen skulle kännas roligt och fantastiskt och utvecklande. Så kommer jag in på Mitt andra hem och vi skrattar så vi gråter tillsammans tills vi blir utkörda vid stängning och känslan i mig av både förväntan och sorg.

De kommande dagarna två är jag i Stockholm. Jag ska gå på en arbetsintervju. Jag vill verkligen ha det här jobbet. Det vore fantastiskt. Då flyttar jag snart till Stockholm. Det är förmodligen bra. Ny luft i lungorna, ny utmaning och ny asfalt under fötterna.
Men jag måste inte ha det här jobbet. Får jag det inte blir jag förmodligen kvar i Vasastans allé och skrattande tårögd på Mitt andra hem ett halvår till. Det är helt okej det också.

ps. Jag vill tacka alla för alla kloka kommentarer till föregående inlägg om klass och klasstillhörighet. Ni har kommit med så många utvecklande, smarta tankar och delat med er av era egna erfarenheter och jag vill bara sätta mig och bläddra i mina kompendier i Genushistoria om arbetarrörelsen och machoideal. Vi återkommer i frågan, eller hur?

Det här samtalet med min läkare var naturligtvis plockat ur sin kontext för att göra en bra poäng och kunna länka till ett par väldigt fina texter om bloggen och mitt skrivande.
Min läkare är fantastisk. Hon är den sortens läkare som jag har letat efter i hela mitt liv.
När hon sa ”Jag sätter inga diagnoser på människor. Jag tycker inte att det är intressant. Människors ångest är en reaktion på deras tillvaro just då och ett symtom för det samhälle som vi lever i. Diagnoser hjälper inte mot ångest. Det gör samtal och förändring.” var det exakt de ord som jag har letat efter inom vården de senaste tio åren och det hon sa var en fantastisk sammanfattning av det här inlägget om dagens diagnostiseringsinflation.
Hon är en jävel på individuellt bemötande. Det hittar man inte så ofta i sjukvården idag.

Att hon kan möta mig på individnivå, som någon som själv bäst vet vad jag behöver, innebär också att vi kan dra ironiska skämt om min prestationsångest och självkänsla innan vi säger kloka och reella saker. Men det som sägs då är mellan henne och mig.

Våren och sommaren med hjärtklappning, utmattning och panikreaktioner som slutligen ledde till att jag flydde till mamma i Östersund i två veckor och knappt klarade av att resa mig ur sängen gör att jag måste bli bättre på att skilja mellan mina jag. Det yttre och det inre. Det har gjort att jag blivit mycket bättre på att stänga av.
Datorn till exempel. I över ett dygn har den stått avslagen.
Det yttre jaget som ständigt reproduceras i mina texter, mitt romanprojekt, arbeten, mina andra skrivprojekt, på bloggen och runt om på Internet fick en paus. Prestationen slogs av.

Det inre jaget, fritt oberoende av bloggtexter, romanprojekt, akademiska poäng, forskningsprojekt, skribentjobb och Facebookvänner, har låtit sig fritt reproduceras.
På barer där jag diskuterat religion och subjektivitet, moral och Anais Nin som en tänkbar kvinnlig Bukowski.
På fest med billig sprit, dans och kyssar till fyra på morgonen.
I en lånad bil på dagsroadtrip med vänner. Halvt bakfyllesovande i passagerarsätet med Yeasayer i bilstereon över Hallands fuktiga höstlandskap av färger och dyner.
Skrattande och fånande smekande över en kanon vid Varbergs fästning; kolla fallossymbolen man hittat rå! och sjunga Öppna landskap med gubbröst vid stormig havsmynning.
Eller ensam en lördagkväll i lägenheten med avstängda kommunikationskanaler.
Det inre jaget som stryker mot insidan av huden; så nära får bara jag gå, och frågar:
- Mår du bra?
- Tack, jag mår bra. Jag är stryktålig som bara fan just nu.

Fotnot: Rubriken är min egen queertolkning av en gammal favoritdänga från barndomen: Kicki Danielssons Rädda pojkar. Kicki Danielsson har en connection med mitt undermedvetna som gör att hennes texter hamnar i mitt huvud och mina texter lite titt som tätt. Mer än så tänker jag inte säga om rubriksättningen. Fria tolkningar, people.

Navid, jag gillar din nya bloggidé.
Men måste det vara så stort, de där 365 sakerna som man ska våga göra? Borde det inte handla mer om vad varje människa gör för att utmana sig själv, bryta sina egna mönster och utvecklas? Små, små käppar i identitetsmaskineriet som gör att man omskapar sig själv och förhindrar sig själv från att stagnera och cementeras i mönster och roller.
De där sakerna man bör våga göra. Handlar de inte i grunden om att identiteten måste hållas flytande genom personliga utmaningar och avbräck mot gamla roller? Jag vågar göra någonting som jag aldrig har gjort förr. Jag gör ett medvetet avbrott i de mönster som jag hamnat i. Däri ligger modet. Modet är alltid personligt.

Du vågar hoppa fallskärm.
Det gör inte jag.
Jag är inte intresserad av att hoppa fallskärm. Jag har andra sätt att hoppa fallskärm på.
Jag hoppade i fredags på Djungeltrummanfesten när jag gjorde det aktiva valet att gå fram till den där tjejen som jag spanat in på dansgolvet. Istället för att vara övertygad om att hon var straight och aldrig våga göra aktiva val, utan bli passivt heterouppraggad, gick jag fram till henne, strök över hennes arm och viskade i hennes öra att hon var väldigt vacker.
Naturligtvis var hon straight, det är inte poängen.
Jag vågade, jag hoppade.
Jag hoppade häromdagen när jag gick på ett jobbmöte som jag inte visste hur det skulle sluta och där jag tackade ja till jobb som jag inte riktigt vet hur det ska genomföras eller hur jag ska manövrera åt rätt håll. Jag vet innerst inne att jag kan göra ett bra jobb, men jag har svårt att övertyga min janteröst om det. Men jävlar. Jag hoppar.
Jag hoppar fallskärm varje dag när jag efter en halvtimmes morgonpromenad och slagsmål med mig själv sätter mig med den jävla romanen och bestämmer mig för att det är en roman, den är värd att tas på allvar och den ska bannemej skrivas klart.
Jag diskuterar med mig själv om huruvida jag ska vänta med flytt Göteborg-Stockholm tills jag har en mer säker tillvaro i nya staden, eller om jag ska flytta redan om ett par månader fastän jag saknar jobb. Det är ett förjävla hopp i så fall.
Jag hoppar fallskärm varje morgon när jag bestämmer mig för att kliva ur sängen och göra det till en jävligt bra dag istället för att ligga kvar och strunta i allt.

Jag hoppar hela tiden, det är mina personliga fallskärmshopp. Vilka är dina?

Fotnot: Inför att skriva detta inlägg ingick jag i en identitetsfusion mellan Bob Hansson och Mia Thörnblom. Sorry. Jag är tillbaka som mig själv senare eller imorgon.

CD-skivan har jag fått från min morbror, han kom från London och sa att jag kanske var för liten, men kanske skulle förstå. Jag trycker fram spåret i bergsprängaren som pappa köpte för extrapris på Onoff.
- Vad är det här?
- Fan vad konstigt det låter.
Mina killkompisar som jag slutat hoppas att någon gång få hångla med sitter på 90 cm-sängens hemvirkade överkast och skakar på huvudet.
Jag lägger mina trettonåriga armar i kors över brösten som är så stora att jag måste skämmas över dem och alltid skydda dem från att bli tafsade på, suckar åt deras Metallica- och Judas Preist-tröjor och svarar;
– Äh, ni fattar ändå inte. Det kallas faktiskt indie, med den sortens eftertryck i rösten som jag fortfarande har när jag vill positionera mig som lite smartare än resten av mitt sällskap.
- Skit är det i alla fall, säger en av dem medan jag ställer mig framför spegelväggen och tar fram kajalpennan.
- Fan vad ni tjejer ska hålla på och kleta, jag tycker mest att det ser konstigt ut.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett flickrum som är alldeles för trångt, där taket är för lågt för att jag ska kunna andas och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som syresätter mitt trettonåriga blod. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Vi står i badrummet i hennes mammas lägenhet utanför stan. Hon sprayar håret med Proffs hårspray, tuperar noggrant med en fintandad kam och på badkarskanten sitter jag och halsar 7.0-cider som jag senare under kvällen kommer att kräkas upp över min svarta H&M-kjol som jag använder varje fredag.
Stereon har vi dragit in i badrummet, fastän hennes mamma protesterade. De grälade lite och sedan gick en tredje vän in med en kompromiss och nu ekar distade gitarrer i badrummets akustik. De pratar kodnamn och kvällskonserter, jag är tyst som vanligt. Ibland vågar jag se upp på hennes spegelbild framför handfatet, armbandens rasslanden mot falsettröst och när hon ser tillbaka stirrar jag ner i flaskhalsen och känner mig ertappad och blottad.
När hon flyttat sig lite för att byta låt till det där spåret ställer jag mig vid spegeln. Svart kajalpenna runt små blågrå ögon och jag hatar mitt mjuka, svenska hår som bara går sönder och alltid är platt fastän jag färgar, sprayar, tuperar precis som de andra.
- Men om du fick hångla med vem du ville därinne ikväll, vem skulle du välja då?, säger hon och står bredvid mig med doften som gör mig illamående av längtan. Säger hon, fastän hon vet att jag aldrig kommer att hångla med någon och jag stirrar ner i handfatet av hennes långa, svarta hårstrån och kajalsotiga fläckar. Jag är ertappad och blottad och tar upp en liten silverstjärna ur innerfacket på min necessär.
- Stjärna under ögat eller inte?
Hon så nära att håret nuddar vid min kind.
- Klart du ska ha stjärna.
Och jag sluter ögonen till distade gitarrer i ett badrum där alltför mycket dold längtan bor, där jaget i andras ögon är för trångt för mig att rymmas i och distade gitarrer är det enda i min tillvaro som jag kan fly till. Jag vet att jag är på väg någon annanstans, så fuck it, inte ens hon och 7.0-cider kan röra mig ändå.

Jag sjunker ner i sätet med datorväskan bredvid mig. Tvådagarsbakfyllan tynger kroppen och ögonen målas svarta på en toalett innan tåget avgår. Lutar huvudet mot fönstret som blir duggregnat svart, ju längre ifrån avfärd som vi rör oss och svartmålade ögon sluts till framscrollat spår i mp3-spelaren. Somnar in till ljudet av järnvägsräls, distade gitarrer and that’s how it feels when the sex turns cruel och jag är på väg någon annanstans, fuck it, ingenting kan röra mig ändå.

Jag börjar plocka i lådor och skåp, rensar ur arkivsamlare och gråter och skrattar och slänger gamla bruksanvisningar till min Nokia 3210 som kasserades i början av 2000-talet, men sparar fotot på mig och exmannen, nyinflyttade i Göteborg och leende på det där nya stället som kallades Uppåt Framåt.
Naturligtvis lyssnar jag på Kent. Jag lyssnar på Kent och jag sorterar papper, det går ohyggligt långsamt och det som var ett endagsprojekt blir ett tredagarsprojekt, minst för i lådorna ligger minnen och skräp blandat omvartannat.
I stereon sjunger Jocke Berg att kungen är död och hans drottning är fri, han går före i kön och återuppfinner sitt liv och jag skriksjunger med fastän fönstret står på vid gavel och sedan hittar jag ett första utkast till det kärleksbrev som jag la i innerfickan på min senaste pojkväns jacka när han sov och sedan gråter jag lite igen.
Jag slänger stencilerna som kanske var bra att ha och jag ska växa några meter innan sommaren blir oktober och i bokhyllans vänstra hörn ligger ett tillbakaskickat manus, tack men nej tack, och en tillbakaskickad ansökan till forskarutbildning i Allmän språkvetenskap, tack men nej tack och jag kryper där i askan Fågel Fenix född som ny och gråter lite mer.
På min köksvägg hänger mitt enorma schema, strukturschemat med möten, föreläsningstider, träningstider och dagliga uppgifter. Här är jag som din skugga, schemat, och i en hastig rörelse sliter jag loss det från väggen, knycklar ihop det och slänger det i papperskorgen för att ingenting ändå stämmer på det där schemat längre, alla tider saknar vikt i mitt liv just nu.
Jag släpper taget nu, vill inte klibba fast som jag gjort de senaste åren, vi visste ju det här, vi såg det komma, gjorde vi inte, älskade hemstad?
Jag sorterar foton på mig och mina vänner, berusade leenden på Kings head, lyckliga blickar mellan mig och Den Mörkhåriga från den där kvällen då vi för första gången kysstes och alla sa att jag såg ut som Annie Hall, Norrlandskollektivet med insuttna soffor från mitt föräldrahem där mina kombos tittar på skräckfilm och äter Ica Bergsjöns storpack Delicatobollar som fick oss alla att gå upp flera kilo den där hösten. Jag hittar brev från mormor, alltid samma saknadsbrev med snirklig stil, blandat mellan en gammal H&M-katalog från hösten 2006 och däremellan ännu ett foto från en ölkväll vid havet från den tiden då vi alla hängde i par och skulle leva våra liv ihop.
Jag gråter och skrattar.
Sedan sneglar jag på min nya dagbok, som jag symboliskt precis har börjat skriva i. Innanför pärmen vilar en tågbiljett och i och med tågbiljetten ett oundvikligt beslut.

Jag håller på att göra slut med Göteborg. Jag gör slut eller tar en lång paus, sådant där kan man inte veta på förhand. Kanske är vi meant to be, men just nu behöver jag se det som ett uppbrott i alla fall.
Det är inget impulsivt beslut. Har man levt i en nära relation är sådana saker aldrig impulsiva beslut. Snarare är det någonting som byggs upp under lång tid, under flera år av slentrianförhållande som ibland varit bra, ibland varit fantastiskt men många gånger varit något som skapat olust någonstans. Man kan inte sätta fingret på det. Göteborg älskade, du ger mig ju precis allt vad jag vill ha och behöver. Ändå måste jag lämna dig nu.
Det är ett impulsivt beslut. Göteborg skriker åt mig att vi ju bestämt oss för att leva tillsammans i ett år till. Göteborg kastar erbjudande om ny bostad ihop med bästa vännerna, kursstarter, en nära väns återkomst till staden, hela min bekantskapskrets närvaro här och en mängd andra orsaker på mig.
- Jag är ledsen, svarar jag sådär som man gör när man gör slut, det är inte du, det är jag. Du ger mig allt jag vill ha, men jag tar mig inte ur mina egna mönster här. Jag har ingen energi kvar, jag har ingenting mer att ge dig och vår relation. Allting är urtömt, det finns ingen glöd kvar att fortsätta kämpa med. Det spelar ingen roll vad du erbjuder mig, det går inte längre. Jag bara känner så.

Jag har alltid trott att de starkaste och de allra modigaste är de som fortsätter kämpa. Det är ju så jag har levt. Jag har aldrig klarat uppbrott, jag har fegat mig ur och fortsatt hålla fast vid något, fastän det varit dödsdömt. Så kom jag tillbaka till Göteborg, efter några veckors sund otrohet med Östersund, och förväntade mig att det skulle fungera igen. Att jag inte skulle känna den fullständiga alienering i mitt eget liv som jag har känt den här sommaren. Ingenting hade hänt. Samma känsla, samma kraftlöshet.

Det var oundvikligt, Göteborg. Jag lägger mitt öra mot spårvagnsspåren och lyssnar till mitt liv de senaste fem åren, hur mycket jag har älskat och levt men också hur mycket jag har kämpat i blindo och gjort mig själv illa. Hur jag långsamt integrerats, inte bara i en stad, men också i mina egna mönster.
Så kommer det sig att jag gör det jag på riktigt trodde att jag aldrig skulle våga. Jag ger upp. Jag säger nej till registreringar och lämnar en kursintroduktion i förtid. Jag mailar chefen och säger att jag kommer in och jobbar lite i höst, men att jag inte vet när för jag måste iväg först.
Jag river ner mitt schema och sedan ringer jag det där samtalet som jag aldrig trodde att jag skulle våga ringa.
- Mamma, jag kommer hem igen. Den här gången går det faktiskt inte på riktigt.

På söndag återvänder jag till Östersund och blir sambo med min mamma för ett tag. Resten av hösten vet jag, för första gången, inte särskilt mycket om. Det blir en hel del slutgörande med Göteborg, en hel del besök i andra städer för att andas.
- Du kommer att leva som den fria konstnärsnomaden som åker runt i svenska småstäder i höstskrud och bara skriver!, utropar mitt alter ego Konstnärskvinnan förtjust.
- Ja, eller så har jag verkligen ingen aning om vad jag håller på med och det enda sättet att lösa det på är att få mitt konto rejält jävla rövknullat av Statens Järnvägar en hel höst, svarar Elin lite mer krasst.
Ett enda vet jag och det är att jag, efter att jag ringt det där samtalet till mamma, för första gången på länge kunde känna mig närvarande och engagerad igen. Jag vet också att jag för första gången på längre vad jag kan minnas känner mig rofylld, orädd, obitter och nästan lycklig.

Den här identifikationen med, och kärleken till, medelålders, härjade, ensamma och bittra män är fortfarande den mest underliga konsekvensen av mitt 25-årskrisande.

Min identifikation med Bodil Malmsten börjar också bli påtaglig. Förvisso springer jag inte vid havet i franska Finestére, utan i våra gemensamma barndomstrakter i Norrlands inland, men vi springer bort vår dödlighet till ljudet av Dylan i en varsin del av världen. När inte Plura sjunger lyssnar jag på Dylan, som övertygar mig om att Don’t Think Twice, It’s Alright och sedan lyssnar jag på Eldkvarns Blues För Bodil Malmsten och cirkeln är någonstans sluten.

Okej eh, jag vet inte riktigt vad Mr Hyde sysslade med här på bloggen inatt, men med tanke på de utkast som jag skrev innan jag postade föregående inlägg får ni helt enkelt ta mig på mitt ord när jag säger att det kunde varit mycket, mycket värre. Hatar att komma hem och känna mig snyggast och smartast i hela världen och känna det där osvikliga behovet av att meddela det för resten av världen. Det absolut värsta utkastet från inatt är inte ens det om hur mycket jag älskar Orup utan snarare inlägget där jag anser att jag är smartast i hela världen och följaktligen fullständigt kapabel till att skriva ett teoretiskt fylleinlägg om postmodernismens syn på den relativistiska sanningen.
I bakfyllans kranka sken kan jag lätt se att jag inte riktigt var kapabel till det. Det är extremt luddiga resonemang, dåliga källhänvisningar och ofullständiga meningar till höger och vänster. Dessutom finns det ju egentligen bara en enda anledning till att man skriver ett fylleblogginlägg. Syftet med att fylleblogga har, mig veterligen, aldrig varit något annat än att förmedla följande information:
1. Jag är full
2. Jag är snygg
3. Jag är kåt
Eventuell variation kan förekomma, då i följande form:
1. Jag är full
2. Jag är ensam och ledsen
3. Jag är kåt
Jag har hittills aldrig läst ett enda fylleblogginlägg, än mindre skrivit ett, som frångår ovanstående syften.
Men fyllejaget försökte alltså inatt att skriva en lång teoretisk text om den kontextualiserade sanningen, som hon på något vis ändå skulle knyta ihop med textens egentliga syfte. Det vill säga att meddela hela Internet om att hon var full, snygg och kåt. Med facit i hand lyckades jag mindre bra. Hela resonemanget mynnande nämligen ut i en slutsats som även finns angiven i blogginläggets titel. Texten har jag döpt till Den enda objektiva sanning som någonsin funnits är den om hur jävla snygg jag är.
Och det, kära barn, är alltså anledningen till att man aldrig bör blanda alkohol och vetenskapsteori.

Nu har jag i alla fall kört tvådagarsracet i Göteborgs uteliv för första gången på länge. Det var väldigt mycket precis som det alltid varit. Inte mycket har hänt. Jag beter mig exakt som jag alltid gör i onyktert tillstånd. Dryg, raljerande, självgod och med ett obönhörligt uppmärksamhetsbehov hela tiden. Den här gången försökte jag ändå medvetandegöra mitt fyllejag om hur hon beter sig. Jag cencurerade bort åtminstone 75% av de härskartekniker jag kände suget efter att utöva mot män som jag ansåg pratade för länge om dem själva. Jag försökte intensivt att lyssna på andra än mig själv. Det höll alltså nästan hela vägen fram, till inatt, då jag återigen var tvungen att vräka ut mig i en självgod analys om att jag är lite bättre än större delen av resten av mänskligheten.

Det här med min elitism är definitivt inget nytt. Exmannen gjorde en gång analysen att jag alltid ansett mig själv vara bäst i hela världen. Eftersom jag i nyktert tillstånd helst inte står för min elitism och självgodhet är det från andra jag upprepade gånger får den påtalad.
Sedan tänker jag på hur jag betedde mig när jag var liten. Jag var ju dryg och självgod redan då. Jag ansåg mig själv som lite smartare och bättre än resten av klassen. Alldeles extra tydligt blev det när det var dags för disco.
På lågstadiet och mellanstadiet gick jag för det mesta på discon. Jag tvingade alltid mormor att köpa nya kläder till mig. Jag skulle alltid ha lite häftigare kläder än alla andra. Jag sminkade mig redan på lågstadiet. Det var ju bara de andra tönttjejerna i klassen som inte fattat att man skulle sminka sig. Sedan åkte jag på discot. Jag ställde mig i ett hörn med armarna i kors. Vägrade vara med på eventuella lekar för guu va barnsligt. När mina vänner försökte få mig att fråga chans på någon sa jag att jag aldrig skulle förnedra mig till att göra något sånt. Jag nekade nästan alltid när jag blev uppbjuden. Sedan åkte jag hem tidigt och konstaterade att jag var lite mognare och bättre än resten av klassen.
Mot slutet av mellanstadiet slutade jag gå på discon. Jag upplyste istället alla om att jag hade bättre saker för mig. De bättre sakerna var att skriva dystopiska dikter till ljudet av The Cure. Jag ljög dessutom ihop en historia om att jag hade en häftig pojkvän inne i stan och påstod att jag skulle hänga med honom. Pojkvännen var såklart femton år gammal och hur snygg som helst. Har man en pojkvän i stan som är femton år är det klart att man inte går på mellanstadiediscon och beblandar sig med pöbeln av spinkiga mellanstadiekillar.

Hur betedde ni er på era låg/mellanstadiediscon?
Min deterministiska teori, som egentligen frångår alla mina övertygade resonemang kring den kontextualiserade identiteten och människans förändringspotential, gör nämligen gällande att den person som vi var på låg/mellanstadiediscon är ungefär samma människa som vi är nu när vi är ute på klubbar och krogar. Vi festar på ungefär samma sätt som vi gjorde när vi var åtta år, bortsett från att backläsken bytts ut mot drinkar och lekarna blivit lite mer avancerade än ryska posten.
Jag beter mig ju nämligen, uppenbarligen, på ungefär samma sätt som då. Jag går in, konstaterar att jag är lite bättre än alla andra, raggar i princip aldrig eftersom jag anser det vara förnedrande för mig och hatar fyllelekar.
Tänk om tjejen som var hon som var populärast i klassen och frågade chans på fem olika killar på en kväll är hon som samlar nummer och alltid går hem med någon.
Tänk om killen som drog i tjejernas stringtrosor och alltid började slåss är samma snubbe som står och tjafsar med vakterna utanför Peacock och dansar juckdans bakifrån mot en ovetande tjej på dansgolvet på Nef.
Tänk om killen som hatade all musik som spelades och som alltid skulle gå in och byta för all musik var så töntig är killen som du nu ser DJ:a på random electroklubb varenda helg.
Tänk om killen som alltid åt upp hela popcornskålen och hade med sig mer godis än vad som var tillåtet, enligt de närvarande föräldrarna, är samma kille som äter upp alla chips på förfesten och mest ser utgången som en transportsträcka fram till ett dubbelt Whopper meal på Burger King.
Tänk om de viskande tjejerna i hörnet, som pekade och fnissade och frös ut andra är samma tjejer som står i ett hörn och himlar med ögonen åt ens klänning och dåliga alkoholsinne när man går förbi.

Det är såklart en oerhört sorglig teori, för dem som inte hade det så himla kul i grundskolan. Men det skulle åtminstone förklara varför jag fortfarande beter mig som jag gör.

Som motvikt till drömmen vid havet från föregående inlägg, där jag bara var en modern Candide som sket i allt drömmer jag någonting helt annat när jag återvänder till staden.
Jag drömmer att jag är i Amsterdam och ska få följa med LSM och Mitt eget jävla Narnia på en skitcool branchfest. Jag har klätt mig i min snyggaste hotnessklänning av dyrare måttet (läs: inte H&M) och har nyklippt artyfartyfrisyr och känner mig peppad att få hänga med dem i deras coola kontext. Men LSM hänger bara med sina häftiga, kokainsnortande vänner och försöker övertala mig att testa med.
- Nej, jag vill nog inte pröva, säger jag och känner mig som jordens största tönt.
Sedan mönstrar Mitt eget jävla Narnia-Tobias mig med blicken.
- Vad är det du har på dig?, säger han, fattar du inte att man får skämmas?
Sedan drar han med mig till en närliggande butik som säljer ravekläder. Han tvingar mig att istället köpa och klä mig i det häftigaste man kan ha på sig, enligt alla de häftiga modebloggarna som jag såklart har missat totalt. Ut från affären kommer jag i neongröna, utsvängda ravebyxor och artyfartyfrisyren fylld med små pärlor hängande. Där går jag med en klump i halsen över att jag missuppfattat allting, som vanligt.

Det är relativt lätt att se att det staden gör mig med är att anamma hela min dåliga självkänsla och att drömmens tolkning är ett uttryck för detta. Jag skulle så lätt kunna ha den här drömmen som en utgångspunkt för ett långt, utlämnande inlägg om min brist på självkänsla och dåliga självbild, trots att jag inte lider särskilt stor brist på självförtroende i något område. Jag skulle också skriva om att jag, när jag skriver om att vara prestationsmänniska, inte bara menar att man är en människa som bekräftar många bollar i luften-myten och mår som bäst när man gör saker och lyckas med sina slutmål. Det handlar lika mycket om att prestera bilder av sig själv, vara bäst på allting men konstant misslyckas och känna sig missnöjd med sig själv. Jag skulle skriva om hur det är att fortfarande känna sig som tönten i klassen, som är en outsider i alla lägen och inte riktigt får vara med eller fattar hur hon ska få vara med.
Jag skulle skriva om min konstanta ångest över att försöka vara allt, men inte vara tillräcklig gällande någonting.
Jag skulle skriva om hur svårt det är att försöka bekräfta myten om sig själv. Hur fucking jobbigt det är att alltid falla emellan. Hur jag aldrig är tillräckligt bra inom allting. Jag är inte intellektuell nog, har inte läst tillräckligt många böcker. Är inte tillräckligt politiskt insatt och skriver inte tillräckligt bra. Jag är definitivt inte tillräckligt flatig, men jag är rätt dålig på att vara heterobrud också. Jag är inte smal nog och jag har inte snyggast kläder. Jag är inte vackrast och jag har inte bästa musikkollen. Jag är inte pretentiös nog för att kallas pretentiös och jag är inte ytlig nog för att bara vara lättsam och skojig. Jag har dålig koll på mode och reklam och jag har minst lika dålig koll på utrikespolitik och viktiga politiska beslut. Jag är inte tillräckligt slampig, men jag är inte tillräcklig för att ha en fast relation. Jag är inte tillräckligt rolig och jag är inte tillräckligt allvarlig. Och så vidare och så vidare.

Förmodligen skulle jag också skriva någonting om mitt bloggande. Hur bloggandet numera manifesterar min dåliga självkänsla. Först var det no biggie, för då fattade jag inte att folk läste det jag skrev. Sen var det no biggie, för då hade jag så förbannat bra självförtroende och bara körde mitt race och hade sjukt många läsare och räknade med att alla älskade mig vad jag än skrev. Sen var det nog biggie för att jag sket i vad folk tyckte om mig.
Numera är det en naggande faster i varje ord jag skriver på den här bloggen. Jag ser alla dem som går in på den här bloggen och hatar mig, dissar mig eller bara tycker att jag är fucking ointressant och djävligt kass. Alla dem som inte gillar det jag skriver manifesteras i den där naggande fastern som gnäller om att jag är tråkig, pretentiös, töntig, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt snuskig, inte tillräckligt smart eller välformulerad på den här bloggen. Vad jag än skriver om och hur jag än skriver det kommer alltid någon kunna tycka att jag är en djävla tönt.

Hade jag gjort den tolkningen av drömmen hade jag förmodligen skrivit ett sånt inlägg, men det hade blivit så jobbigt då. Då hade alla de som idag kommer att gå in på min blogg och tycka att jag är en tråkig, pretentiös tönt utan talang förmodligen bara fått vatten på sin kvarn. Och jag hade fått svårare att spela vidare på mytbilden om mig själv som någon som skiter i vad andra tycker om henne.
Så jag föreslår istället att tolkningen av drömmen bör vara att ett det är Mitt eget jävla Narnia-Tobias som har sjukt dålig klädsmak, vilket enbart mitt undermedvetna verkar vara medvetet om. Låt er inte luras av hans metrosexuella Clinique-produkter. I själva verket klär han sig enbart i neongröna ravebyxor och tycker att det finaste på en tjej är om hon har färgade pärlor i håret.

Fotnot: Eftersom jag själv ser ett mönster i hur mina självutlämnande självhatsinlägg återkommer med en månatlig precision borde jag väl, om än motvilligt, lägga in en hänvisning till biologiska faktorer gällande denna text. Eller mer exakt: Jag har PMS, snarare än livskris.

Det började på lågstadiet när jag slutade sova på nätterna och var sådär rädd för allting. När jag varje morgon innan skolbussen kom hade en ritual att springa bakom huset och be till Gud att jag skulle slippa vara så rädd på skolan den här dagen. Varje morgon knäppte jag lovikahänderna hukad i vinbärsbuskarna bakom huset och bad. Efter ett tag utvecklades det till en tvångstanke, jag var tvungen att upprepa ordet Gud tillräckligt många gånger för att bönen skulle höras. Jag började missa bussen, började stiga upp tidigare på morgonen för att hinna. Det tar rätt lång tid att säga gode Gud femtio gånger.
Sedan blev det värre och jag ville inte gå till skolan längre överhuvudtaget.
- Mamma, det går inte. Jag har sovit dåligt och har ont i magen av oro, sa jag på morgonen.
Ibland tvingade hon iväg mig. Men oftast strök hon mig över kinden.
- Lilla vän. Sov vidare så ringer jag till skolan, sa hon och sen fick jag ligga i mjukisbyxor och titta på eftermiddagssåpor och äta kakor istället för att vara i skolan.
Från och med då och till och med min studentdag var jag i skolan högst tre av veckans fem obligatoriska dagar. Alla de andra dagarna hade jag sovit dåligt, hade ångest eller orosont i magen och fick stanna hemma.

På mellanstadiet, de dagar då jag var i skolan, ville jag inte gå ut på rasten. Jag brukade sätta mig i fönstret inne på tjejtoaletten istället. Ibland hittade någon lärare mig.
- Nej, jag orkar inte gå ut, jag känner mig så ledsen inuti, sa jag.
- Lilla vän, sa läraren och strök mig över kinden, stanna inne om det är så det känns.
På högstadiet utvecklade jag en fobi mot transportmedel, alla utom bilar. Det enda som jag har kvar idag är flygrädslan, men då var jag paniskt rädd för att sätta mig på en buss.
- Jag kan inte åka skolbussen, sa jag, det går bara inte.
- Nämen lilla vän, sa mina föräldrar och strök mig över kinden.
Sedan började mamma skjutsa mig till skolan, de en och en halv milen till samhället där högstadieskolan låg. De dagar då hon inte kunde eller orkade ringde mina föräldrar runt efter någon bekant som jag kunde åka med. Det fortsatte upp tills jag var arton och flyttade hemifrån och in till stan.
På mellanstadiet slutade jag vara med på gympan. Jag satt kvar i omklädningsrummet och läraren kom in.
- Nämen, det går inte, jag känner mig så ledsen inuti och jag orkar inte vara med, sa jag.
- Jamen lilla vän, gå hem då istället, sa läraren och strök mig över kinden.
I alla betygssamtal på högstadiet och gymnasiet påtalade mina lärare min frånvaro. Sedan tillade de att;
- Men du är ju så begåvad och har så lätt för dig. Och sen vet jag ju att du inte mår så bra och har ångestproblematik, så jag sätter ett MVG på dig i alla fall.
Jag tog studenten med fina avgångsbetyg och ovationer från lärare, trots att jag varit närvarande på högst en tredjedel av alla lektionstimmar.
På somrarna skulle jag oftast jobba. Det var jättetråkigt och jag var tvungen att stiga upp tidigt, fastän jag sällan hade sovit på natten.
- Pappa, jag orkar inte jobba. Jag får sån ångest av det, bölade jag efter någon vecka.
- Lilla vän, är det så det känns ska du kanske inte jobba då, sa pappa.
Sedan fick pappa ringa mitt sommarjobb och säga att jag inte skulle komma dit mer och sedan var det istället han som gick in och finansierade mina charterresor och festivaltrippar och när han inte kunde tömde jag mitt sparkonto istället.
I mina vänskapsrelationer brukade jag efter en tid alltid börja undvika, bete mig illa och snacka skit. Jag spred ut lögner och raggade på killarna som mina tjejkompisar var kära i. När jag var kär i en av mina tjejkompisar började jag flirta med hennes stora crush sedan ett år tillbaka bara för att se till att hon inte blev ihop med honom. Oftast kom det fram när jag hade snackat skit och mitt konstiga beteende gjorde att vännerna tröttnade på mig. När jag någon gång ibland blev konfronterad av en vän som ändå ville mig väl och ha kvar mig som vän ryckte jag på axlarna och sa;
- Det är bara så jag funkar. Jag är så rädd för relationer och skyddar mig och då beter jag mig såhär. Jag gör så när jag får ångest, det är bara att acceptera.
- Lilla vän, jag försöker förstå och finns kvar som vän, sa några få vänner och strök mig över kinden.

Det finns någonting som kallas sekundärvinst. Och herregud vad jag har utnyttjat den vinsten. Genom hela mitt liv har jag blivit struken över kinden så fort jag hänvisat till att jag varit;
ångestfylld
känslig
relationsrädd
Allt har varit accepterat. Genom hela mitt liv har jag lindat människor kring mitt lillfinger, oavsett om det varit lärare, föräldrar, vänner eller människor som jag haft en amorös relation till. Man spelar ut ångestkortet och man vinner alltid. Lilla ångestbarnet måste strykas medhårs, lilla ångestbarnet är så känsligt och man måste vara snäll mot henne, lilla ångestbarnet är elakt men det gör ingenting för lilla ångestbarnet kan inte bättre när hon har så mycket ångest. Ångesten och relationsrädslan blir en handle with care-stämpel som du kan gå runt med och visa upp så fort det bränner eller du måste anstränga dig.

I mina två långa förhållanden hänvisade jag konstant till min känslighet och jag visste exakt hur jag kunde linda kring lillfingret med hjälp av den. Jag kunde bete mig struligt, hela tiden med vetskapen om att det enda jag behövde göra var att slänga på Solomon Burkes Don’t give up on me och ge lite tårar och lite;
- Förlåt, men det är såhär jag funkar. Jag menar inget illa, jag bara är sån.
Sedan skulle allt vara som vanligt igen.
Sedan har jag de två senaste åren sprungit runt och fuckat upp relationer och människor. Jag har sårat och playat och jag har hela tiden lindat kring lillfingret och i nästan alla fall vetat exakt var jag har människorna jag varit involverad med.
Jag har sett in i tårade ögon som sagt att de velat ha mig och svarat med ett;
- Jag är ledsen, jag är inte riktigt relationsmaterial du vet.
Jag sprungit tillbaka till människor som jag redan sårat en gång för mycket och hänvisat till att jag nu är ledsen och har ångest och minsann behöver dem, när jag behövt en backup mot min ensamhet. De gånger då jag har blivit sårad, då har det hörts. Liksom hallå världen, inte nog med att jag har ångest och är känslig, nu har jag dessutom blivit sårad.

Med handle with care-stämplen kommer man undan med nästan allt och är man van vid att linda kring lillfinger fortsätter man gärna med det. Men det är inte det som jag behöver eller vill ha längre. Lilla ångestbarnet måste växa upp nu. De vänner som jag har idag har kommit mig nära och stannat i mitt liv för att de konfronterat och vägrat acceptera, aldrig strukit mig över kinden och sagt att det är okej. De har tvingat upp mig ur sängen, påtalat när jag sårat dem, skällt ut mig och tvingat mig att börja ta ansvar för mig själv och mina relationer. På samma sätt som människor som jag tidigare sårat har börjat sätta ner foten och säga hit men inte längre. Jag har börjat tycka om att bli satt på plats och få motstånd istället för att gnyende slicka mina sår.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag sätta på den där Solomon Burke-skivan och säga;
- Sorry baby, men det är bara såhär jag funkar.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag smita undan från jobb, skola eller relationer för att mamma en gång sa att det var okej om man känner sig sådär ledsen inuti.
Inte en enda gång till i mitt liv vill jag bli struken över kinden och få höra att det är okej, för lilla ångestbarnet har det ju så svårt. Lilla ångestbarnet har det inte svårare än någon annan och hon behöver inte bli struken på kinden. Hon behöver gränserna och inte-okejanden, hårda örfilar och ett väx upp.

Att under tre månaders tid skriva klart ett råmanus till en roman, plugga heltid, jobba deltid, skuggdoktorera i lingvistik på deltid, frilansskriva, blogga, sammanställa en bloggbok, lansera en bloggbok, planera och genomföra en releasefest, träffa vänner och träna fyra dagar i veckan är egentligen ingen prestation. I retroperspektiv, efter att man kraschat och sänkt tempot, kan det verka som en prestation. Men att prestera är aldrig en prestation, det är bara något som man gör, något som man knarkar eller ett sätt man lever på.

En prestation, för somliga människor, kan vara att stänga av datorn som skriker stress och viktigheter och lägga sig på diagonalen i sängen istället. Halvslumra under en bok, vakna halvnaken och sömnmosig med salivspår på kudden medan värdefulla minutrar en tisdag eftermiddag rinner iväg utan att man bryr sig om att fånga dem. En prestation, för somliga människor, kan vara att bara ligga där på diagonalen och vara alldeles oviktig, genomtråkig och småful. Stirra upp i taket, pilla sig i naveln och låta tankarna korsa varandra som de vill. Ibland stryka sig själv på insidan av huden, fingrarna som viskar;
- Hej du lilla människa, du är allt bra underbar du.

På Stigberget kan man fortfarande se hela staden, samma stad som man blickat ner över i snart fem år. I min 25-årskris utgår jag alltid ifrån femårsperspektivet när jag funderar över vad som hänt. Fem år sedan jag tog farväl av hemstaden, jag fick mitt livs bästa födelsedagspresent i form av en försoning med min mamma och sedan for jag. Lämnade saker bakom mig. Jag och han, två av våra vänner. Norrlandskollektivet med hans och mitt blåmålade rum av kärlek och delad ångest och R. som varje morgon spelade Kill Bill soundtracket tills vi skrek av frustration. Varje kväll med föreläsningar i grundläggande lingvistik och jag som gick ner till Brunnsparken för att jag inte förstått var Korsvägen låg än, skrek till de andra;
- Jag ska lätt bli doktorand i lingvistik alltså!
Vad händer med en människa på fem år?
Vi sitter på Stigberget och ser ut över sjömanshustrun, Älvsborgsbron, läppstiftet och alla gator vars kullerstenar vi lärt oss känna igen. Dricker öl och pratar alltifrån filosofi till sex och mitt hat mot indiepop och hur dålig sångröst jag faktiskt har.
Hur långt hinner man på fem år?

Jag ser i hans vacklande rörelser att någonting bränns, sådär som det känns också inuti mig. Man lär sig en människas rörelsemönster utantill, tolkar flackande blickar och en tystnad.
Jag tänker på allt som har hänt, som vi känt.
Hur vi återvänder.
Hur förbannad han fortfarande blir på mig senare, på Publik när vi alla har förflyttat oss dit.
- Men jag har en sådan kris, säger jag, jag har inte uppnått någonting.
Sådär som han brukade bli förbannad på överpresterande, genompretentiösa tjejen som typ skulle dö om hon inte fick doktorera eller skriva sina romaner eller bli någon Viktig eller Betydelsefull, helt utan förmåga att se det som hon redan hade åstadkommit.

Jag känner i min egen hud att någonting bränns och någonting känns i en insikt; kommer vi någonstans? Har vi rest några mil eller är vi kvar på samma plats? Några inomstadsflyttar, universitetspoäng, prestationer, ligg och krossade hjärtan senare och var är vi nu?
Jag överambitiösa tjejen med alla sina pretentioner som tyst räknar kalorierna i alla öl som hon dricker, Mariekex som hon tar. Skrattar högst av alla och tar plats men faller ner i sina egna tankar sekunden efter och ligger tyst på filten medan samtal om individen och kollektivism svävar högt ovanför henne med fiskmåsarna och försommaren.
Jag som aldrig vet vart jag är på väg och inte vet hur jag ska ta mig dit, det där stället som jag ska till utan att kunna se det klart framför mig. Jag bara vet att jag ska dit.
Vi med våra vacklande djävla självkänslor och osäkerheter. Vi som aldrig fattade vad vi gjorde; vi satt i flyttbilarna och sjöng allsång i lycka över att livet skulle börja. Köpte sängar och krukväxter och skrev in oss på universitetskurser i väntan på att livet skulle börja.

Ett avsked och en gemensam blick:
Har det börjat än?
Var det det här som vi väntade på?

Snavande fotsteg över golvet och handen som drar i min arm och alla ska med nu, jag följer med. Världens minsta dansgolv och knastrande högtalare och i ringen står vi, dem jag älskar. Över oss en ballong som vi gemensamt håller i luften, snuddar fingertoppar mot den så pass att den håller sig levande ett tag till.
Avståndet mellan känslan och att känna det räknas i tanken. Barbara Voors skriver om det i sin senaste roman Islossning; avståndet. Att inte kunna känna utan att först deklarera för sig själv vad man ska känna.
Nu ska du vara lycklig. Här står de du älskar på ett dansgolv och strålar i ögonen och skrattar och händer far ut mot dig och stryker dig över armarna. Här står ni och är unga, vackra, friska och dansar med leende rödvinständer och tiokronorsöl greppade i händerna och över er svävar en ballong; den här bilden är så vacker.

Känslan, var är känslan? Hur kan bilden vara vacker och hur kan den inte kännas? Vad gör avståndet med en? Även det allra närmaste, vackraste gör ont för hur kan något bara vara så förbannat mycket kärlek när världen är uppbyggd av så mycket otänkbar vidrighet och fulhet att vi inte kan ta in?
Hur tar man in? Man tar inte in, man greppar rödvinsflaskan och halsar. Blir knuffad i sidan, vännen viskar;
- Men Elin, blickarna!
- Va?
- Men herregud, ser du inte blickarna du får? Du måste va blind blind blind.
Ler och försvinner in i huvudet, avståndet. Känn blickarna då. Minns socialarbetarpappans ord, alltid samma ord mot femtonåringen på väg mot festerna med stjärnor under ögonen och häxblandning gömt i väskan. Alkohol förstärker bara känslan som du redan har.
- Jag veet pappa, oroa dig inte.
Alkohol förstärker intrycken, dövar aldrig och vi vet det men är det inte det som det handlar om? Förstärk, gör större, minska avståndet mellan tanken och känslan. Come fuck me up, come fill me up. Bara det känns.

- Du har världens sämsta pokerfejs, Elin.
- Jag vet, det är min största brist. Känslorna utan på kroppen, i ansiktet.
- Det syns att du är inuti ditt eget huvud just nu. Jag kan läsa dina tankar.
Mitt välmenande leende mot vännen;
- Din stackare.

Den här bilden är så vacker. Vårbild i nybliven maj över unga, idiotiska förvuxna sextonåringar som halsar rödvin på ett provisoriskt dansgolv och petar varandra i sidan över avslöjande blickar. Unga idiotiska, förvuxna sextonåringar som glömmer krav och vuxenhet, som håller varandras ryggar i kärlek och skrålar.
Över scenen svävar ballongen, kravlöst. Håll den bara levande.

Brådmogna tonåringar med universitetsutbildningar och koll på populärkultur, men ingen aning om vad vi håller på med egentligen. När förstår vi vad vi håller på med? När hittar vi känslan, mer än för stunden? För många vägar, kaos i huvudet i en rastlös väntan, statisk tristess och tills dess? Tills dess vi hittat vägarna, känslan, bara detta som ger en ro;
Rödvinshalsande, blickfångande, strykandet över varandras armar i små gester av kärlek och dans på ett golv till samma låtar som gav uttryck för vår längtan som sextonåringar. Nostalgiska, brådmogna tonåringar som kommer upprepa samma meningar om och om igen till dess vi hittat vägarna. Skrålande fyllekörer, kärlekskörer, nostalgiska körer och i en enda mening lägger jag händerna över den alkoholblossande bröstkorgen, sluter ögonen och vi sjunger;
- Ge mig nåt som tar mig någonstans.
Sedan faller ballongen mot golvet. En klack mot den, en kort smäll och den finns inte mer.

Det finns fredagseftermiddagar då jag lämnar jobbet, går Linnégatan ner och rakt in i famn och leende och körsbärsträd. Dricker fredagslatte på Cigarren och pratar lågt och högt och utlämnande och jag kommer på mig själv med att vara avvaktande tyst, självvalt tyst såsom jag sällan är. Jag älskar när människor får mig att tystna en smula; inte för att de själva tar all plats, tar mitt utrymme eller kräver alla orden utan för att de är så förbannat imponerande och inspirerande att jag väljer att bara lyssna och ta in.
Det finns fredagskvällar då jag ligger ihopkrupen under en filt i frugans soffa och lördagskvällar som är så varma att vi tar vinet och filten ut i parken och jag börjar röka igen bara för att våren kräver sina cigaretter och sina suckar över hur otroligt det är att det är vår igen och man kan sitta ute och dricka vin och röka.
Det finns lördagskvällar då den där lovan på Kings head man alltid tar stryker under den halvhemliga men alltmer levande flyktkänslan och hur väggar kan andas så mycket dåtid och tristess att den där lovan bara blir markören som blinkar efter ordet stick! Hej till alla man känner och känt och i tapeterna sitter minnen från den hösten då regnet alltid smattrade mot rutorna, jag aldrig sov och drack sju öl efter jobbet varje dag innan jag fylle-smsade honom och längtade efter någon annan men inte visste hur.
Det finns tidiga söndagsmornar då ljuset kommer alldeles för tidigt, innan sömnen, och är alldeles för klart sådär som min blick som stirrar vaket på armen runt min midja innan jag knuffar den åt sidan och virar in mig själv i ett eget täcke istället.
Det finns söndagskvällar då jag sitter på bryggan till Röda sten och horisontstirrar ner solen, försöker ta in. Älvsborgsbrons tornande framför Eriksbergsvarvets fula teckningar mot en skyhög, rosafärgad himmel. Stenalinefärjans inbrott i havshorisontens bilder och jag tänker på hur konstigt det är när det överdjävligt fula kombineras med det överväldigande vackra men att det väl är just så dealen är med hela konceptet kallat livet.

Det enda du behöver göra i livet är att välja. Valet är det enda som du inte slipper undan. Välj vem du ska vara eller välj att låta någon annan göra valet åt dig. Välj om du ska agera eller vara passiv.
En blank röst är också en röst, ickevalet är också ett val.

Välj om du ska gå vidare eller göra det passiva valet och stanna kvar.
Du kan räkna dina ärr och kategorisera dina sorger. Lägga armarna i kors och snudda tungan i bittersmaken när allting står dig upp i halsen; all skit man ofrånkomligen tar, alla gånger det blivit fel, alla sår man fått. Lägg armarna i kors och fortsätt vältra dig i illamående, svedan i halsen efter allt som gjort dig ont.
Ickevalet är också ett val.

Eller välj att knyta dina nävar tills knogarna vitnar, köra fingrarna i halsen och spy. Illamåendet strax innan är alltid värre än själva kräkningen. Så spy upp alla lögner och osanna ord, spotta ut varenda oförätt och förödmjukelse, hulka upp varje osynliggörande och utnyttjande och få ur dig all den där frätande gallan av svek och motgångar.
Töm allting och bygg upp ett starkare immunförsvar. Baby, ekvationen är exakt såhär enkel:

För alla gånger som du hållit käften eller tystats ner: Skrik lite högre.
För varje felaktigt som sagts ord om dig: Ge dig själv några fler rätta svar.
För varje svek och varje lögn du fått: Ge dig själv ännu mer ärlighet och fasta löften.
För alla gånger som du osynliggjorts eller definierats av någon annan: Skapa ännu tydligare konturer runt dig själv.
För alla gånger som du förminskats eller förminskat dig själv: Bli ännu lite större.
För alla gånger som du varit någon annans hora: Bli ännu mer din egen madonna.
För varje hårt ord du fått: Ge dig själv dubbelt så många mjuka.
För varje törn som försvagat ditt hjärta: Tvinga det att slå dubbelt så hårda slag.
För all energi som stulits ifrån dig: Ge dubbelt så mycket energi till dig själv.
För alla gånger som du blivit förödmjukad, förlöjligad och tillintetgjord: Ta dig själv på ännu större allvar.
För alla fel du gjort: Gör ännu flera rätt.
För alla gånger som du utnyttjats: Bygg ännu starkare gränser.
För varje minne av en dåtid: Ännu fler möjligheter i en framtid.

Så. Valet är ditt.
Sitt kvar, lägg armarna i kors. Känn smaken av bitterhet på tungan, idissla dina sorger och låt halsbrännan av gamla svek svida.
Eller kör fingrarna i halsen, spy upp hela skiten, knyt nävarna och gå vidare till att bygga ditt immunförsvar ännu starkare.
Valet är ditt, homie.
Det är alltid bara ditt.

Solen går upp på scenen och det känns först inte, det känns inte alls, jag är uttråkad och irriterad på Uddevalla-dialekten gapande i örat, bitter för att jag är vuxen och för att det inte känns. Och sen slår det till. Det känns. Det slår och bankar på allt det hårda, försvaret, skyddet. Korsande mellan Pojken med hålet i handen, Kevlarsjäl och Den döda vinkeln och det bankar och slår, så vackraste Jocke Berg; hit me baby one more time.
Det känns fortfarande. Jag är en övervintrad popfarmor av nostalgi och vemod, minnen och fraser som sitter i skallen, citerande viskade till mig eller någon annan genom ensamma nätter eller rader i brev. Det slår till och det slår igen och det når mig, känslorna, jag älskar det.

- Du älskar ju din ångest. Du tycker ditt vemod är vackert, sa mannen och fnös och baby, det var väl bara en av alla saker du aldrig förstod med mig, aldrig hade kunnat förstå förmodligen för det handlar inte om att älska sin ångest eller försköna vemodet.
Det handlar om att älska det sköra, det bräckliga i orden, i människan, i känslorna som väller över som de gör när våra fasader rasar och huden brister, vi blir till aska och reser oss igen och runt såren är huden tjockare och näven knuten i en annan vinkel.
Det handlar om att tycka att det vackraste som finns är just den där bräckligheten, hur mycket galenskap som ryms inom vår skenbart kontrollerade tillvaro och hur vi försöker fånga den där känslan utan att aldrig riktigt lyckas, mer än i små nanosekunder. Det bottenlösa behovet av tröst, bekräftelse och konstant känslomässig näring som man kan blotta och bekänna eller förneka och gå under av.

Det handlar om att älska människan just som hon är när grabbarna grus-killarna i för tighta tröjor över pumpade muskler sluter ögonen och sjunger med i varje rad av Kevlarsjäl, som tonårsparet som förlorar sig i varandras ögon under Utan dina andetag, som en hel sporthall i en sorglig, svensk småstad en dimmig marskväll kan ställa sig upp och i allsång sjunga att älskling vi ska alla en gång dö, som tonårsbrudarna med svart hår och kajal som sitter på läktaren efter konserten och gråter öppet med tårar rinnande och kropparna skakande; jag möter deras ögon med en tår i min ögongrop och ett ömt leende i mungipan – jag vet hur det känns.

Det handlar om en kärlek, en benhård religion som säger att varje dag i ditt liv är ett nytt blad i den där stora romanen med arbetstiteln Ditt Liv som måste fyllas till bredden med känslostormar, sorg, kärlek, dramatik, irrationalitet och magkänsla för den dagen du skriver den där jävla romanens handling som enbart baserad på ränteamorteringar, att göra-listor, home make-overs, havregrynsgröt och TV-repriser, den dagen är du fucked på riktigt min vän.
En religion som säger att det aldrig kan vara de pillerknaprande, storgråtande, neurotiska, diagnostiserade, magsårsmisshandlade, sömnlösa, missbrukande, sorgsna människorna som är galna i den här världen. De är dem som lever livet konstant smånöjda och tillfredsställda så länge pengarna rullar in och stambytet blir gjort i tid som är de som är sjuka i huvet på riktigt.
En stolthet över det sköra. Vemodet och styrkan som kommer ur det, som man kan stå på en konsert åtta år senare och vara gråtmilt nostalgisk men bara rörd och i inget behov av räddning alls.

Det är inte vemodet i sig som är vackert. Det vackra är det sköra, det bräckliga i människan. Hur vi lever våra liv i skenkontrollbarhet som gång på gång raseras när murarna spricker och vi är emotionella, icke-rationella, sorgsna, vilsna, sårbara och totalt ologiska. Det vackraste är hur sjukt små vi faktiskt är och hur det är just det som gör oss så ofantligt stora.

Jag skrev sådär långt igen och sen blev jag trött så det här är alltså fortsättningen på föregående inlägg som förmodligen kommer att bli en följetong i åtminstone tre delar.

Motstrategier alltså. Att lära sig leva med den där gnyende kan inte, vågar inte – rösten inuti, att konstant prata emot en röst från en överviktig, livrädd, skitblyg liten tjej som inte vågar någonting och som inte får ta plats alls. Att gång på gång lyckas stryka henne över håret och säga att det är lugnt, jag fixar det här eller be henne sluta dra sitt tröttsamma jantetjat om att jag är pinsam när jag tar för mycket plats och gapar efter för mycket.
Lilla knytte-rösten. Vanligtvis hjälper det att förklara för henne att johodå, jag klarar det här visst och jag gör det på egen hand, utan någon som måste beskydda mig eller rädda mig. Jag får ta såhär mycket plats, jag lovar. Och om inte annat kan jag säga till henne att jag faktiskt struntar i om jag inte vågar eller riktigt kan, för det här är så kul och jag brinner för mycket för allt jag gör för att kunna avstå. Det vore ju faktiskt bara riktigt dumt.

Men ibland räcker inte mitt vuxna jag av självförtroende, det sunda förnuftet eller brinnande-argumentet till. Det är då som jag tar till andra knep.
Det första är att tänka på Kanye West. Ni vet, Kanye, mannen som tagit egoboostande och självförtroende till en helt ny level. Som faktiskt gång på gång passerar gränsen till pinsam gällande att vara full of himself. Som är så fullständigt, odistanserat galen i sin egen begåvning att han gång på gång uttalar sig om den i intervjuer, lackar ur totalt när han inte får priser han blivit nominerad till och utmålar sig själv till den absolut bäste och störste.
I stunder då knytterösten börjar pipa tänker jag på honom.
What would Kanye do? är mitt konstanta mantra precis som frikyrkliga kids springer runt med What would Jesus do?- armband på sig (no further jämförelser mellan Kanye och Jesus här, utom möjligen av honom själv då).

Om Kanye West till exempel hade en blogg med rätt många läsare och om Kanye West gjort en bloggbok av den bloggen skulle han knappast vara jantemesig och livrädd för att vare sig vara stolt över den eller försöka sprida den. Kanye West skulle troligen skrika ut att;
- Yo muthafuckas! You know I have this blog that is like THE SHIT you know and like the best fucking blog ever written and you know now I’ve made this shit into a fucking book you know man and it’s the best fucking book ever written so you better all buy it niggas!
Om Kanye West skulle sätta sig i ett möte med en gigantchef inom Västra Götalandsregionen och kritisera deras mångfaldsarbete skulle han knappast trippa in livrädd och ursäkta sig för den kritik och de frågor som skulle följa, skräckslaget medveten om den pondus som chefen besatt och han saknade. Han skulle snarare vräka sig in i rummet, slänga sig ner på en stol och säga något i stil med;
- So this is me, Kanye West, the best fucking genusstudent ever existed. And I have looked at this freakin’ mångfaldspolicy of yours and I have a lot to say about it and a lot to ask so you better shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it man.
Om Kanye West skulle dejta någon eller träffa gamla spöken (därmed inte sagt att jag gör det, det här är ju ett rent hypotetiskt resonemang till följd av min nya integritetspolicy) skulle han knappast komma dit med bultande hjärta och vara lite smånervöst fnittrig. Han skulle självsäkert slå sig ner och le, totalt medveten om sin egen attraktionskraft och storhet med en blick eller mun som sa att;
- Yo baby, you should be so lucky if you were my hoe, you know that right?

Poängen är alltså inte att jag vare sig kommer springa runt och skrika att bloggboken är the best fucking book ever written, sätta mig på ett möte med en mångfaldsansvarig och börja prata hiphoplingo eller kalla eventuella, rent hypotetiska, flings för mina hoes.
(Eller okej. Angående det sista så kallade jag ju Amsterdamsflickan för one of my hoes tredje gången vi sågs. Och någon månad in i förhållandet med mannen började han nästan dagligen säga I’m your hoe till mig eftersom han väl märkte hur mycket jag gillade det. Men det är alltså något som bara sker med människor som känner mig hyfsat väl och som jag känner mig bekväm med.)

Poängen är att min inre Kanye West fungerar som en motvikt, en motröst till den där pipande, livrädda janterösten tillhörande mitt förflutna. Han går över gränsen till hur ego man får vara, hon vågar ingenting. Tillsammans blir de en blandning, en duett som tillsammans i bästa fall kan skapa en balans av lika delar vågande och någon form av självdistans.

Det var del två av Jag och lilla knyttet. Del tre kommer inom kort.

Ja alltså det är faktiskt så att jag är nästan lika kaxig, full of myself och fullständigt självmedveten som jag verkar. De senaste månaderna, och alldeles i synnerhet de senaste veckorna med tanke på allt som händer, har jag mest gått runt i något slags egoflow tillika fullkomlighetsrus. Helt plötsligt är jag hon som konstant går runt och tänker om sig själv som skitviktig och vars monologer handlar mindre om relationsbearbetning och mer om vikten av att älska sig själv.
För det gör jag ju. Jag tycker så förbannat jättemycket om mig själv och den där tjejen som är totalt medveten om sin begåvning, kompetens, sociala förmåga, charm och till och med snygghet är ingen mask. Det är jag.
Men det finns alltid så många jag. Och alltid så många jagröster inuti. En annan röst inuti kan bäras upp av någon förfluten, någon som bar samma ryggrad som man själv gör. Hur kan man inte lyssna på någon som bar samma ryggrad som en själv? Den rösten tillhör en jätteliten tjej som är rädd för allting, svinblyg, tystlåten och ensammast i världen. Hon som står där i mormors hemvirkade yllebyxor och den ärvda, urtvättade Kalle Anka-tröjan från den äldre kusinen som smiter åt över den överviktiga magen för att kusinen är mycket smalare än vad hon är. Hon som ligger vaken på nätterna och är jätterädd för att ingen någonsin kommer att tycka om henne, har konstant ont i magen och som varje morgon smiter ut några minuter innan pappa startar bilen, ställer sig bakom huset. Där står hon, knäpper händerna, blundar hårt och ber.
- Gode Gud, gör så att jag slipper vara ensam på rasten idag och så att jag inte behöver vara med på gympan och gör så att fröken inte ber mig säga någonting inför hela klassen snälla, gode Gud amen.
Det är också ett jag som bär en röst, världens minsta och räddaste knytteröst. Jag är hon men jag är också ett jag som i jeans storlek 26 och målade läppar vant svarar i telefonen på jobbet med myndighetsrösten samtidigt som jag skämtar med någon kollega i bakgrunden, som höjer rösten på seminariet och ifrågasätter, som tar över samtal med fikagänget och får hejda mig själv i mina eviga monologer, som går på fester och hälsar och diskuterar tills ögonen glöder och samtalar flirtleende och kaxigt och som bara låter den allra rättaste komma in och anser sig bara vara god nog för den bästa, som ger det bästa. Hon som tar åt sig av alla props och credd och fina ord och som låter allt det bra i livet hända med ett I so fucking deserved this som ett mantra i skallen.

Det är ett jag som är idag men knytterösten lever alltjämt och kanske alldeles särskilt i de dagar då jag rusar i en nerförsbacke på alla plan i livet och måste ge av mig själv och alla mina sorters kompetenser dagarna i ända.
Sådär som när en ansvarig chef på den stora arbetsgivaren, en av Västra Götalands största, ringer upp mig angående mitt kursprojekt – att göra en kritisk studie av deras mångfaldsarbete, säger att vi kan väl ta ett möte nästa vecka och diskutera dina frågor.
- Javisst, låter jättebra säger jag och vi bokar tiden och när jag lagt på börjar knyttet skrika.
- Nää, men herregud. Ska du sitta där hos någon chef och vara kritisk och ställa smarta frågor, det kan ju inte du. Hur ska du våga göra det? Vad har du att komma med egentligen, du kan ju ingenting!
Eller när jag mailar om marknadsföring och får tips och bestämmer möten och fikaträffar och jag säger stora ja till allting. Knyttet där igen.
- Men fy vad pinsamt det här är. Vem tror du att du är? Varför måste du hålla på och tro att du ska ha någonting att komma med och synas och höras, du har ju ingenting att säga!
Eller när det dimper ner ett gäng promoskivor i postfacket som jag snabblyssnar igenom medan jag diskar. Hon där igen.
- Vad ska du skriva om det här? Du kan ju ingenting om musik, det fattar du väl att du ska inte hålla på med sånt. Det kommer ju bli jätteskämmigt när alla märker att du inte kan nånting, nä fy vad läskigt.
Eller när jag skickar över ett tvåsidigt informationsblad till några intresserade studiedeltagare och hon är där och petar.
- Men vad är det nu för trams som du har skrivit ihop då om sekretess och sånt där? Som om du är någon riktig forskare, det är du ju inte, du kan ju ingenting, det här kommer inte att gå.
Eller när jag kollar min besöksstatistik och inser att jag aldrig haft så många läsare som just nu och hon tillägger i bakgrunden att;
- Men det här är ju verkligen pinsamt! Och läskigt! Att du liksom sitter och skriver ner en massa fånerier om ditt liv och dina tankar och sen sitter hundratals människor runt om i landet och läser det. Fattar du hur skämmigt det är?!
Och alldeles särskilt närvarande är det lilla knyttet på nätterna. Då jaget som är jag idag bara vill sova efter en lång dag med mycket jobb och kurslitteratur och hon är mer klarvaken än någonsin.
- Neeej hjälp, jag fixar inte det här!, piper hon, jag orkar inte och jag kan inte och jag som är så liten och rädd, hur ska det här gå? Jag måste ju ha någon här som säger till mig att jag är bra och duktig och skyddar mig och tar hand om mig för jag är så liten, jag vågar inte själv.
Sedan tystar jag henne med kamomillte och Valeriana också får vi väl båda lite ro.

Sådan är hon, min lilla knytteröst av dödsrädsla, blyghet, dåligt självförtroende och jantetjat. Hon är jag och jag är hon, men hon är inte den mest framträdande hos mig längre. Alls faktiskt.Och i stunder då hon träder fram har jag hittat strategier för att motarbeta henne. Men om dem ska jag skriva imorgon. För nu ska både jag och knyttet sova.

Jag skäms ju en hel del såklart. Över alla inlägg om honom. Över faktumet att han nyligen figurerat i två inlägg ett och ett halvt år efter att jag sa slut-orden och packade mina väskor, lämnade hans korridorsrum och hjärta.
Jag tänker mig en hel församling av läsare (notera ordet församling: heja blogghybrisen!) som suckar och säger;
- Amen vadå, varför skriver hon om honom igen? Har hon inte kommit längre?
Jag har kommit längre. Jag vet att jag inte behöver förklara mig för er. Men jag gör det ändå.

Det finns ett Jocke Berg-citat. Jag älskar det nog mest av allt som han skrivit. Jag har hört det brännas mot mig sedan jag var tretton. Det har alltid varit lika vasst och sant.
Jag granskar till och mig själv genom dina ögon och jag hatar det så.
Om jag skulle plocka bland alla mina poplyriker och citat, bland alla världens låttexter, och peka på vilken rad som varit sannast i mitt liv blir det den.

Jag lämnade honom, hans hjärta och hans korridorsrum där han satt ensam kvar och Håkan Hellström-citerade och saknade. Jag gick för att jag hade bestämt mig för det. För att jag redan flirtat, hånglat och längtat efter andra bakom hans rygg. För att hans närvaro, trots att jag älskade honom, gjorde mig rastlös och irriterad. För att jag ville erövra mig själv på egen hand, utan att tvingas gå en omväg via honom. Jag bestämde mig flera månader innan. Jag visste att jag skulle gå och det gjorde jag.

Han var den första mannen. Inspanad i skolkorridorer flera år innan vi blev tillsammans. Jag indiebruden som spanade efter hiphopkillen. Han var karismatisk, häftig och fantastiskt vacker. Jag ville ha honom flera år innan vi pratade med varandra första gången. Gav honom kodnamn och glodde på honom på det lokala fiket. Frågade vänner som kände någon som kände någon hur han var. Dog lite inombords när någon sa att de sett honom hand i hand med en tjej. Trots att jag aldrig ens talat till honom, knappt vågat se honom i ögonen.

Jag gick för att jag inte var kär längre. Jag älskade, men var inte kär. Mellan verbet älska och vara kär finns det tusen ljusårs skillnad. Men det vet ni säkert redan. Jag har aldrig varit kär i honom sedan dess. Älskat ja. Saknat ja. Kåtat hell yeah. Men inte kär.
Kär har jag varit i andra. Jag har haft ett förhållande och tre emotionellt seriösa flirtar sedan det tog slut. Det är rätt mycket ändå. Däremellan nya tungor, annan hud, främmande kroppar, långdejter och sms och flirtande och allt det där, alltid någonting i alla fall.
En fin ekvation. En ekvation som säger att jag inte var kär i honom längre.

V. skrattade senast jag träffade henne och sa att det var så bra att han och jag gjorde slut först av alla paren i vårat gäng av stabila, långrelationspar. För att vi gjorde alla misstag man kan göra i ett uppbrott. Vi tog liksom smällen för alla andra. Vi blev det avskräckande exemplet.
Någonstans mellan fortsatta gemensamma nätter, återfall, psycho-exande, alltid-vara-vänner, bölsamtal, sentimentalitet, dramagräl och försök till att fyllebonda med nya pojk/flickvänner fattar jag vad hon menar.

Jag säger att det största misstaget som jag gjort var att inte bryta kontakten för längesedan. När jag gjorde slut. Eller när han några månader senare involverade sig med henne. Eller att jag avslutade vår kontakt, inte ville ha den igen, och sedan blev vän med honom igen efter hans kontaktförsök. Trots att jag visste att det skulle skava.
Jag försöker omfamna mig själv i att jag inte bröt. Att jag faktiskt inte klarade av det.
Jag måste ju. Vi kan gräla i en halv evighet om allt som hänt, men det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll nu när alla misstag redan är gjorda och alla tårar redan gråtna.

Jag har aldrig vågat granska mig själv genom mina egna ögon.
Mina egna ögon har alltid varit värdelösa. Aldrig sagt mig någonting.
Det är genom andras ögon man definieras.
När den vackraste mannen blev min och såg på mig med ögon som älskade, då granskade jag mig själv genom hans blick. Allra helst genom den älskande blicken.
Det är skönt att granska sig själv genom ögon som älskar. Man slipper se sig själv. Och man kan tänka att man är okej. För där finns ju blicken som ser det vackra i en.

Jag gick för att våga börja se mig själv genom mina egna ögon.
Istället fortsatte jag se mig själv genom hans.
För att jag inte visste hur jag skulle kunna låta bli. För att jag inte visste hur jag inte skulle kunna finnas där för honom, som den som jag alltid varit. För att jag inte kunde vara någonting alls om jag inte var den bästa i hans blick, såsom jag blev värdelös den dagen han vände blicken som älskade mot en annan människa.
Jag har raderat nummer, blockat på MSN, skrikit och gråtit. Skickat långmail, bett honom ta mig tillbaka, återfallsknullat, snackat skit, undvikit på gatan eller tvångsbesökt och låtsasokejat vänskap, jag har lyssnat på sentimentalsnack långt efter att det snacket borde tagit slut, jag har hållit om och tröstat när han behövt mig, jag har vägrat prata med honom en annan dag, jag har gjort blandskivor och bjudit på bio, jag har gråtit i hans armar och fylleringt klockan halv fyra på morgonen, jag har försökt banta eller köpa söta klänningar för att vara mer lik såna söta tjejer han gillar nuförtin, jag har gjort alla jävla idiotgrejer ni kan tänka er.
Fast jag inte varit kär.
Fast jag inte velat ha honom tillbaka, egentligen.
Fast jag velat ha andra och varit med andra.

Jag granskade mig själv genom någon annans ögon och jag hittade inte ut när det var över.
Det tog mig över att år att hitta ut. Men jag gjorde det tillslut. Jag räcker fuck you till alla identitetspositioner, inklusive alla jag haft i hans ögon. Jag är ingen position. Jag är ett subjekt, okej?

Beroenden måste ibland brytas. Jag har klarat sex veckor utan snus. Ibland hyperventilerande och skakande framför Antikrundan, oförmögen att byta kanal. Ibland hetsätande lösgodis. Ibland gråtfärdig och utan stresstolerans. Ibland toktränande för att få endorfinkickar. Ibland skitförbannad och panikslagen. Men jag har klarat det.
Och jag gör upp med nästa beroende också.
För jag behöver inga bekräftande ögon längre. Jag behöver inga sentimentalstickande ord eller hyllningar från någon. Jag behöver ingen som förklarar för mig att jag är okej eller slår sönder min värld när någon annan är mer okej. Jag behöver det inte från honom och inte från någon annan heller.
Jag granskar mig själv enbart genom mina egna ögon. Och jag älskar det så.

Hate it or love it – the underdog’s on top. And I’m gonna shine homie, until my heart stop.

– Jag tänker alltid på dig när jag hör just de orden, säger han som står i mitt kök och vars ryggtavla jag på något vänster älskar. Fortfarande, alltid, älskar. Jag älskar minnet av den som är tusen minnen och känslor. Jag älskar ömheten i min hårdhet som den frambringar.
Hjärtstick här.
Jag har själv älskat just de raderna i Hate it or love it, väst fram dem till mig själv.

Navid undrar varför jag lagt ner så mycket arbete på att få alla medverkande i bloggboken att godkänna det skrivna och publicerade. De är ju ändå pseudonymer, karaktärer, det är min konst. Jag vet. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på exmannen och alla de andra som karaktärer i min egen blogg, snarare än verkliga människor. Här existerar de enbart som mina tolkningar av dem, det har inte alltid någonting med verkligheten att göra.
Jag svarar Navid att min förklaring är för lång. Den kommer att få ett eget blogginlägg istället.
En bloggbok är en bloggbok är ett bokslut är en punkt. Jag kan inte påstå att det varit en kul vecka, med mina mail till exmannen, mannen, Rådjursögon. Att gå tillbaka. Jag var tvungen. Det var inte av hövlighet. Det var för min skull också.

Det skrapar under huden när han sätter sig bredvid mig i soffan. Lukten av kärlek; i ögonen och mellan benen är jag alltid våt i hans sällskap. Kommer alltid att vara.
Vi läser igenom allt tillsammans. Pratar, remenissar, han lovebombar mig såsom han gör. Pratar om sig själv, får en flackande blick. Min fäst på honom, ibland ner i filten, ibland står någon i köksfönstret och blåser cigarettrök ut mot stormen. Ibland ligger någon i soffan och någon annan sitter i köket, ryggen vänd mot.
De varnar för höga flöden. Ute tjuter natten och jag spelar Fade away. Den där textraden om att The boss inte vill bli det där spöket som hon undviker på gatan när de möts. Jag nickar.
Man måste bli varandras spöken.
Det är enda sättet att gå vidare.

En bloggbok är ett bokslut. Jag satt på väg till Norrland i mitten av december och läste igenom de utvalda inläggen. Tänkte på vem jag var för ett år sedan. Vem jag är idag. Hur mycket som kan hända i en människa utan att man själv förstår det. Inte förrän efteråt.
När jag livskrisade senast över att jag var 24 år och fortfarande inte erövrat alla bitar av världen som jag vill erövra svarade hon;
– Men du har kommit så långt med dig själv det senaste året. Förstår du inte? Man kan inte både erövra sig själv och claima världen samtidigt.
Just de orden. Jag insåg det själv. Precis just då. Vad som varit viktigast de senaste åren. Att hitta min egen trygghet, erövra mig själv.

Jag motstår impulser att stryka över hans nacke, skrattar istället och säger att det vore enklare om alla som funnits i min blogg de senaste två åren reagerat som Timbuktu gjorde när jag frågade om jag fick publicera hans svarsmail på mitt Hej Timbuktu-inlägg . Kör på och må kraften vara med dig, svarade han.
- Å andra sidan har jag ju inte legat med Timbuk, bara dissat honom, fnissar jag.
Han ser på mig med ömsinta ögon.
- Jag är så otroligt stolt över dig, säger han, om du bara visste hur stolt jag är.

Jag fick en konstig komplimang för ett tag sen som jag tänkt mycket på.
Såhär sa hon:
Det finns liksom nåt glamouröst & självklart hos dig, ett anspråk, ett ”erövra världen perfekt stylad”.
Jag protesterade. Nu har jag ju i ett och ett halvt års tid gjort sken; både inför mig själv och andra, av att vara en fladdrig, förvirrad gapig tjej som inte har en aning om vem hon är och vart hon är på väg. En tjej som är antitesen till all coolness och svalhet. Sen kommer komplimanger av detta slaget. Eller som när folk som läst bloggen träffar mig i verkligheten och säger;
– Men du är ju så lugn och sval. Trevlig och liksom…snäll.
Hon sa:
– Det var dags att någon berättade sanningen för dig, Elin, och jag kan höra henne skratta kärleksfullt mellan raderna i inboxen.

– Trivs du med ditt liv? Undrar han när jag leende påtalat att han pratat om sig själv en bra stund nu, sådär som jag gör för jag lessnar om jag inte får prata om mig själv.
Jag nickar. Kommer på mig själv med att inte vilja lämna ut någonting av mig själv till honom. Han som i ett ögonkast kan avgöra min sinnesstämning. Jag vill ändå inte säga någonting.
– Du verkar lycklig, fortsätter han.
– Jag är lycklig för att jag trivs med mig själv. Det är det viktigaste, säger jag.

Bloggboken är ett bokslut. Den är ett hejdå till en tid då jag erövrade mig själv. Jag går runt nu och den där komplimangen är alldeles sann. Mina kotor är uträtade, jag går runt med en inre grace och ett konstant leende i bröstkorgen. Jag har ett naturligt, svalt anspråk på att äga livet, världen. Mellan seminarierummet där jag håller en lång monolog inför akademikerklassen om svårigheter i att ge kritik på samhällskritik, jobbet där jag skrattande ger min kollega en kram och svarar i telefonen med andra armen, på bussen där hiphopbasen fyller öronen, med vännerna som kärleksfullt säger att det där om att jag pratar alldeles för fort när jag glöder är alldeles sant men de älskar mig för att jag är sådan, på fester och klubbar där jag pratar och flirtar och tar vad jag vill ha, på spinningpasset där jag lägger på mer motstånd eller de nätter då jag längtar efter en apelsinhalva att älska.
Överallt. Raka kotor, rak blick. Jag har erövrat mig själv. Jag frågar fågelhjärtat om det är nu vi ska ägna oss åt att erövra världen. Är vi redo? Kan vi, vill vi, törs vi?
Klart vi ska, svarar fågelhjärtat och andas med lätta andetag.

Han måste gå nu.
Vi vet det. Jag orkar inte säga att vi säger adjö och bryter med varandra. Mina vänner bara suckar och säger att det där har jag ju sagt i över ett års tid nu. Men någonting bryts i alla fall. Det är ett bokslut.
Jag stryker över hans kind. Under ögonen vått och hjärtat bultar. En ofantlig ömhet. Såsom jag vill hålla honom i min hand i all evighet och se till så att han är lika okej som jag är.
- Du som känner mig mer än någon annan. Du som vet hur jag har mått. Om jag har lyckats bli en lugn och lycklig människa som känner trygghet i sig själv och som älskar sig själv varenda dag, då kan vem som helst bli det.
Jag säger med en självklarhet. Det är ju så. Alla kan lära sig att älska sig själva. Är inte det betryggande?
Han går. Jag tror att jag ska gråta. Men det gör jag aldrig. Jag lägger mig leende. En dag ska det här fågelhjärtat älska igen. Så in i helvete ska det älska. Jag längtar tills den dagen. Men den är inte nu. Nu har jag inte tid. Er underdog är på topp. Jag ska erövra världen. Jag kommer fortsätta skina tills hjärtat stannar. Det vet ni.

Den här känslan.
När krampen släpper. När hoppet återkommer.
Det finns inga gråskalor, bara starkt svartvita nyanser. Det går i vitt igen nu.
Den här känslan. När jag kommer ut från badrummet i underkläder, slår på stereon, sätter på Kultiration och ställer mig och tokfuldansar, ass-shakar, rövfular till musiken på hög volym alldeles ensam. Bara för den här känslan. Liksom så himla glad.

Jag var på besök i mitt förra liv. Det där livet som jag levde för ett år sedan. Frustrerade jobbdagar och sömnlösa nätter. Tidiga mornar och svart regn utanför fönstret hela tiden. Stressont i magen och blixtrar framför ögonen. Ensamhet och ledsenhet. Jag var där igen. Jag gick där på jobbet och log serviceleenden och jobbade på och jag minns exakt de där känslorna för ett år sedan. Vilka de riktades mot. Hur jag var, vem jag var. Jag har slagit hårt mot henne så många gånger. Hur jag kunde vara så dum att jag föll för de där känslorna, föll in i dem och inte tog mig ut. Hur jag kunde leva på naiva drömmar eller en ofrånkomligt icke-fungerande, svidande vänskap. Jo, jag minns.
Ett år senare går jag i hyllorna på jobbet och kommer på mig själv med att krama om den där tjejen som jag var då. Liksom här går jag och är frustrerad och irriterad och i ögonen kliar frånvaron av sömn och ute regnar det svart och blåser. Den där tjejen hade inget annat än det jobbet. Hon hade ingen aning om vem hon var eller vart hon var på väg. Hon höll väl fast vid det hon kunde och kände till.
Lika väl som att krama henne blir jag medveten om vad som hänt sedan dess. Den fredagen då jag går ut från jobbet vet jag inte när jag kommer tillbaka, någon dag om nån vecka kanske? Eller inte alls mer om jag får något av de andra arbetena som jag verkligen vill ha och som kommer att utveckla mig.
Den fredagen skålar jag, Sofia och Hanna i en öl för utveckling. Man märker kanske inte att man har utvecklats, men man ser det sen i efterhand. T.ex. när man är på besök i sitt tidigare liv.

I det nuvarande livet går jag på fest och dricker för många gin&tonic, Erik skrattar och kallar mig svamp och sedan blir jag kvar alldeles för länge med han och hans vänner, står på dansgolvet och blir både antastad och beskyddad. Får sällskap hem genom slottsskogen, vi letar stormvindar men hittar bara lite regn och dissar hela stormvarningen ihop.
I det nuvarande livet får jag slutkritik från Ola, min lärare, på tre A4-sidor om mitt råmanus. Jag vet inte vad som känns mest och får tårarna att bränna av glädje. Kanske när han skriver om min tonträffhet, mitt språk nära huvudkaraktärerna och alltid sant, rakt och ärligt. Kanske när han hyllar mitt sätt att låta huvudpersonernas psykologiska utveckling gå in i varandra genom fragment av olika tidsperioder. Kanske när han berömmer barnsperspektivet, barnets öga mot de vuxnas förljugenhet. Kanske när han avgörande säger att mitt manus är urstarkt och jag får inte släppa det, även om två – tre förlag kommer att säga nej. Eller kanske mest av allt när han säger det där om huvudkaraktären. Att hon inte är något offer. Att hon har livsvilja, glöd och beslutsamhet, trots sin situation. Att hon går in och skriver sin egen historia, trots sin bakgrund. Det var mitt viktigaste mål. Det ska inte bli nån jävla tycka synd om-roman, min huvudkaraktär ska – trots sin förtvivlan – vara en hjältinna. Det är det han säger att jag gjort. Han pratar om en ton av sorg och förtröstan. Ett hopp i att skriva historien på ett annat sätt. Det känns.
I det nuvarande livet ser jag fram emot ännu en kväll med mina vänner. Sedan en vecka av fixande med roman och bloggbok och artiklar. Skolstart på genusutbildningen. Två arbetsintervjuer till roliga jobb. Min egen dygnsrytm igen. Och en invigningsfest för filmfestivalen med Gael Garcia Bernal och Adam Tensta attending.
I det nuvarande livet glöder allting. Och jag är stark, glad och rakryggad. Faller men är uppe på fem. Svart och vitt i hårda nyansskiftningar. Ja, jag ser ljuset. Jag tror på det här.
I det nuvarande livet är jag sådär glatt bakfull att jag ställer mig och fuldansar ensam i underkläder i lägenheten bara för att få ur mig energi. För det här är ingen jävla tycka synd om-blogg. Jag går in och skriver min egen historia av sorg och förtröstan. Jag skriver min egen historia av utveckling och självkramande bakåt i tiden precis på mitt eget sätt.

Där stod vi på nyårsnatten och Stena Line-färjans tutande utanför lägenheten fick sätta tolvslaget för oss, sådär som alla har sin egen nedräkning och man aldrig riktigt vet. Genom smutsiga vardagsrumsfönster såg vi ut på champagnefirande, frusna vänner och över Hisingen tecknades återigen en tavla av en himmel i pastellfärgade fyrverkerikräkningar.
Den där sentimentala känslan som slår till.
- Är det inte otroligt?, sa jag, vartenda år så står vi här. Det betyder ingenting, tid är bara någonting som vi hittat på och ändå står vi här och skålar och älskar och fyrar av fyrverkerier. Alla pratar vi om det kommande året som det bästa någonsin, alla kastar vi det gamla och ger löften och förhoppningar inför det nya. Att vi aldrig ger upp. Att vi alltid firar såhär.
Om någon hörde mig vet jag inte, mina vänner var upptagna med att skrika att vi bröt mot konventioner, ta foton på varandra och dricka vin.
Någon timme senare delade jag en cigarett under köksfläkten och återupprepade vad jag sagt. Han bara såg oförstående på mig.
Några timmar senare sa jag samma sak i telefonen.
- Det är ju så människan fungerar, sa han på andra sidan luren, vi ger aldrig upp hoppet. Vi slutar aldrig tro på förändring och förnyelse.

Det är den här första veckan på året då ingen är sugen på öl och en av mina vänner säger på fullaste allvar att hon har tröstköpt ekologiska grönsaker. Ja, ni läste rätt. Inte en flaska vin, inte ett halvt kilo lösgodis. Utan ekologiska grönsaker.
Jag skrattar åt henne tills jag inser att sedan jag kom tillbaka till Göteborg har jag ägnat min tid åt att städa, tvätta och diska utan att gruva mig och skjuta på det tills diskberget börjar lukta och jag är nere på stringtrosenivå i troslådan (det är inte ens andrasorteringen, det är skämskudde-tredjesorteringen från ett förflutet som osäker brud som bara ville vara sexig).
Jag har gjort storkok linssoppa och frusit in. Skrivit viktiga mail och ringt viktiga samtal utan att skjuta på dem. Jag har druckit min egen färskpressade apelsinjuice varje förmiddag till frukost. Känt att det väl ändå är helt okej att lämna slackerlivet med min egen dygnsrytm och underbart skrivande som enda aktivitet, den tillvaro som varit min i över två månader nu, för att kliva upp sex och jobba heltid ett par veckor.
Och det har gått två veckor sedan jag slutade snusa och jag har fortfarande inte haft ett enda återfall eller ens lust till ett återfall. Trots den kritiska dagen då jag på en och samma dag genomlevde systembolaget strax innan stängning på nyårsafton, Nordstan, en timmes kö på Hemköp och träffa gamla spöken, då jag var nära att köpa den där snusdosan, har jag stått ut. Nikotintuggummikonsumtionen har gått ner. Jag kommer att fixa detta. Jag är inte längre en snusande tjej. Jag är någon annan.

Jag går runt med eufori och pepp och omstartsnerver under huden. Klipper av hälften av mitt hår, köper nya klänningar och har en Jenny-upplevelse i underklädesbutiken (jag har tuttar! haha!). Tror och hoppas så mycket. Allt det som hänt är nu förflutet. Jag har lämnat det dåliga i det där förflutna året där de hör hemma. 2008 är ett tomt blad att fylla.

Mina vänner i gänget har bestämt att detta år ska ägnas åt mer natur och kultur än tidigare. Det är tänkt att det är alkoholkonsumtionen som ska stryka på foten och allt den där alkoholkonsumtionen vanligtvis genererar i. De rivstartar med skogsutflykt och Bergman-film. Jag ligger hemma och är bakfull och förkyld och orkar inte följa med. Jag är ett obstinatbarn som gör tvärtom, naturligtvis. Fast ändå kanske inte.
Jag blir bara lagom full och jag sitter inte halva kvällen och pendlar mellan att älta relationer och suktspana. Jag dricker några öl och diskuterar männens makt över kroppen och sexualiteten, ekologiska fotspår och miljörätt med Jenny, Erik och Elin. Däremellan hinner jag ge och få sådana där ljuvliga blickar som får det att hugga till i fittan. Strax innan stängning värmer jag händer och rabblar upp mitt telefonnummer och innan natten är slut har jag hunnit boka en dejt och en tågbiljett till en annan stad, utan att för att en sekund tumma med vännerna och diskussionerna som det centrala under kvällen, i tillvaron.

Det är som att det är den sortens år då jag får ta för mig av allt jag tvekande, generat sagt nää inte kan väl jag, nejmen guu, nämen vågar jag? till förut. Jag får slå mig själv på bröstet och ge mig själv credd. Jag får lägga ögonen på vem jag vill och bestämma mig för att han/henne ska jag ha. Jag får säga tack men nej tack till relationer som tar mer än de ger. Jag får skicka texter till förlag och ta på mig roliga jobb och armbåga mig fram och anse mig själv vara kompetent till allt jag vill göra. Jag får göra precis vad jag vill.
I år tänker jag inte duktigt och snällt ge mig själv den där lilla mesklappen på axeln när jag gjort något tillräckligt bra. I år tänker jag varje dag grabbdunka mig själv hårt i ryggen och säga fuck tjejen, du är värd allt bra i livet. Du kan och du vill och du fixar det.

2008. Vi har vänt sida nu till ett nytt, tomt blad. Vad tänker ni göra med det?