Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Bannlys Zlatans namn i valrörelsen

Vad är lyckad integration?
När integration och flyktingpolitik diskuteras i media och i politiken är det oftast de lyckade exemplen som vi får se.
I dagspress syns leende tonåringar. De har anlänt som ensamkommande flyktingbarn och nu kommit in i det svenska samhället. De får prata om sina framtidsdrömmar, hur glada de är över det svenska samhället och hur tacksamma de är.
På Folkpartiets landsmöte talar sig Jan Björklund varm om lyckade individuella integreringar. Drottning Silvia kom ju från Brasilien och Zlatan från Balkan (att han föddes och växte upp i Sverige hade Björklund mindre koll på).
På samma sätt viftar gärna företag och offentlig sektor med mångfaldspolicys. Ofta består de av en framsida med glada människor i alla åldrar, av olika etnicitet och kön. Man fastställer vilken tillgång olikheten är för arbetsplatsen. Tänk vad människor med annat ursprung än svenskt kan bidra med.
För att inte tala om alla gånger som vi hört om hur den svenska matkulturen livats upp av exotiska rätter som numera blivit husmanskost. Har vi inte invandringen att tacka för det?

Kanske är talet om den lyckade integrationen och positiva olikheter ett sätt att påvisa vikten av invandring och ta tillbaka debatten från Sverigedemokraterna. Tyvärr slår den helt fel.
Vi behöver inte höra Zlatans namn nämnas ännu en gång, vi behöver inte se fler leende flyktingbarn tala sig varma om hur bra Sverige är eller återigen nämna hur gott det är med kebab. Muslimen behövs inte på arbetsplatsen i egenskap av muslim, lika lite som kvinnan behövs i styrelserummet i egenskap av att vara kvinna. De behövs för att de är individer som bidrar, på samma sätt som alla vita män.

Att det svenska samhället har utvecklats genom och på grund av invandring och influenser från andra kulturer ska påpekas. Problemet är att det är det enda som påpekas. Humanism och solidaritet, att flyktingpolitik faktiskt också handlar om att ta emot människor som tvingas lämna sitt land och ge dem skydd, måste återupprättas som det starkaste argumentet i flyktingpolitisk debatt. Så länge vi lever i ett krigsfredat land, med starkt skydd för individen och dennes rättigheter och frihet, är det vår skyldighet att ta emot människor som behöver den tryggheten.
Likaså måste diskussionen handla mindre om den lyckade integrationen och mer om den misslyckade. Debatten måste tas, inte bara med Sverigedemokraterna, utan mer övergripande kring huruvida Sverige lever upp till högt ställda mål om frihet, jämlikhet och humanism i de här frågorna.
Både gällande asyl- och integrationsfrågor har Sverige många hål att fylla. Vård för papperslösa flyktingar, apatiska flyktingbarn, långa väntetider på beslut om uppehållstillstånd är några av frågorna i det initiala skedet. Sedan väntar frågor kring bland annat modersmålsundervisning, segregering, förortsproblematik och främlingsfientlighet.

Vi behöver tala mindre om den lyckade integrationen. Det intressanta är istället hur vårt samhälle har misslyckats. Så länge flyktingpolitik och integrationsfrågor inte befinner sig på ett annat diskuterande stadium än att komma med floskler om mångfald och skaka på huvudet åt Sverigedemokraterna kommer vi inte längre. Då kommer Sverigedemokraterna att fortsätta dominera debatten.
Jag vill bannlysa både Zlatan och kebab som argument i valrörelsen. Jag vill se en vettig diskussion kring de här frågorna, där man vågar belysa problemen. Alla invandrare kommer varken att bli drottningar eller fotbollsstjärnor. De lyckas kanske inte alls. Kanske blir de rentav segregerade och utestängda ur det svenska samhället. Det är inte deras personliga misslyckande om de inte blir ett lyckat integrationsexempel i Jan Björklunds tal.
Det är hela det svenska samhällets misslyckande och det måste vi tala öppet om.

Krönika publicerad i Fria Tidningen 28/11

Hej Jan Björklund!

Vet du, jag inledde min förmiddag med att läsa om taktikval. Och det gör så förbannat ont i mig. För jag tänker på alla kidsen som väljer bort alla roliga, kreativa ämnen för att anpassa sig till ditt elitsamhälle. För jag tänker på alla kidsen som aldrig tycker att de duger, som pressar sig själv tills de svimmar, gråter och går in i väggar. För jag tänker på alla de kids som sitter och kommer att sitta i evighetslånga vårdköer, bli ikörda lyckopiller och bära långärmade tröjor medan de fortsätter scora MVG efter MVG för att passa in i ditt drömsamhälle av effektivitet och duktighet.

Jan Björklund. Du och jag har ingenting gemensamt. Du och jag delar väldigt få värderingar kring hur samhället ska se ut. När jag läser om hur du hurrar över hur redan överpresterande kids med duktighetskval väljer bort kreativa ämnen för att få ännu högre poäng gör det ont i mig av hur du ens kan tänka så.
Jan Björklund, jag är så jävla glad att jag inte tänker som du. Att jag skiter i ett samhälle av effektivitet, duktighet och prestationer. Att det gör exakt såhär ont i mig när jag tänker på alla tonåringar som redan mår eller kommer må lika shitty av sitt överpresterande som jag gjorde under den tiden. Att jag vill att alla ska gå de där litterär gestaltning-, musik- och teater-tillvalskurserna istället. Att man får människor att må bra, ett samhälle att må bra genom att låta dem vara fria och kreativa, inte pressa dem till ökade prestationer. I synnerhet inte människor som inte ens är vuxna än.

Så länge jag inte tänker som du, Jan Björklund, kan jag gå och lägga mig om natten med någon slags stolthet över mig själv. Det är ju alltid någon slags tröst efter att ha läst dina prestationshyllande uttalanden.