Revenge of the nerd chicks del II: Ladies is pimps too

När jag skrev förra inlägget på temat impopulära nördtjejer hade jag ett sådant tacksamt ramverk att bygga det kring, utifrån populärkulturell identifikation. Jag hade försökt skriva texten i säkert ett års tid, men det är dels bland det mest privata att lämna ut för mig och dels ville jag undvika att det bara blev ett underdogsbölande om att jag aldrig fick hångla på högstadiet (en vecka efter högstadiet däremot, Hultsfred -99 forever).

Uppföljningstemat har jag funderat kring minst lika länge. Jag snuddade i och för sig vid tematiken rätt rejält när jag skrev om att vara ett ångestbarn, som genom hela livet har levt på sekundärvinsten av att vara ”känslig” och därmed inte behöver ta ansvar för sig själv och sina handlingar på samma sätt som andra. Det är lite det som jag utvecklar här också antar jag.

För nu tar vi det som det blir. Gustav hänvisar nämligen till en av sina texter, om snälla killen-myten och jag känner igen mycket i den och vill driva tesen att det är rätt mycket same same för tjejer, precis som Julia driver tesen om att tjejer fan inte har så lätt att få ligga de heller. Fast min text handlar ju egentligen rätt mycket om det motsatta.
Nämligen vad som händer med snälla tjejen som bara var tjejkompisen när hon faktiskt börjar få ligga.
Det behöver egentligen inte handla om att få ligga. Det handlar mer om vad som händer med snälla fultjejen när hon börjar få uppmärksamhet som består i annat än att hon är begåvad, smart och allt det där som hon har hört till leda. När folk faktiskt börjar uppfatta henne som snygg, fuckable, rolig, charmig och – Gud bevare – går och förälskar sig i henne.

Det är ju en rätt allmän tes att musikersnubbarna, DJ-killarna och alla de där som skaffat sig en hel del credd och popularitet nu inte var de populäraste killarna i gamet i skolan. Förmodligen är den välgrundad också. Det är också en rätt allmän tes att de killarna tenderar att bli rätt sviniga. Rider på hybrisvågen, tar igen och allt det där.
Men varför pratar ingen om vad som händer med tjejerna som var fula, mobbade, för smarta och konstiga?

När snälla tjejen gör den klassiska ful ankunge goes creddig svan-omvandlingen uppstår ganska lätt ungefär samma hybrisartade tillstånd. Det blir liksom så mycket som ska tas igen.
I worst case scenario-fall försöker också man revanschera mot de svinigheter som andra utsatte en för under ens tonårstid, genom att behandla andra på samma sätt som man blev behandlad då. Fastän det definitivt inte rör sig om samma människor.
Det handlar liksom inte ens om att äta kakan och ha den kvar. Snarare om att helt plötsligt bli inbjuden till en hel kakbuffé med en skylt som säger ”ät så mycket du orkar” (Förlåt, förlåt för denna hemska metafor, jag skäms redan. Både av litterära och sviniga skäl).
Samtidigt som man plockar på sig bekräftelsekakor, förälskelsesmulor och statustilltugg finns naturligtvis den gamla självbilden kvar. Man fattar fortfarande inte att man faktiskt är någon som får ligga, att man faktiskt uppfattas som någon som har en massa relationer och man förstår definitivt vad folk håller på med när de går och förälskar sig i en.

Men motsäger inte de här självbilderna varandra? Om att dels vara en player, en slampa – kalla det vad fan ni vill – å ena sidan och å andra sidan fortfarande tro att man är den fula underdogen som ingen vill hångla med?
Nej, inte alls. Däremot relaterar de till varandra väldigt lätt. Här följer några exemplifieringar:
1. Man har ett omättligt bekräftelsebehov som bara tillfredsställs genom uppmärksamhet från så många som möjligt. Eftersom det är omättligt behöver man konstant påfyllning för att motbevisa sin grundsjälvbild.
Huvudtes: Jag är ful och töntig och ingen vill ha mig mer än min pojkvän och han är väl typ sjuk i huvudet eller lider av en temporär sinnesförvirring och när han kommer ur den gör han slut ändå.
Motbeviset lyder: Nu har jag hånglat med någon som inte är min pojkvän, alltså finns det en tendens hos andra än min säkerligen sinnessjuka pojkvän att tycka att jag är fuckable.
2. Man skyddar sig själv genom sin självtagna playeridentitet.
Huvudtesen: Jag är ful och töntig och ingen vill ha mig.
Motbeviset lyder: Men tänk på alla som jag har sårat de senaste åren. Jag hade ju lätt kunnat få någon om jag hade velat, men eftersom jag är den som alltid drar mig ur relationer så fort de börjar brännas, är otrogen, strulig och sårar människor så är det ju därför som de inte vill ha mig. Det handlar inte om att jag är ful och töntig, det är för att jag är ett sådant osäkert kort.
3. Man måste utnyttja de situationer man får.
Huvudtes: Jag får typ aldrig hångla, ingen vill ha mig på riktigt, jag är bara en tjejkompis i allas ögon.
Motbevis: Ja, det kanske inte är helt etiskt korrekt att dejta fyra olika på en och samma gång, men eftersom jag egentligen är en tönt som typ aldrig får till det är det inte mer än rätt att jag passar på och utnyttjar de här tillfällena när jag nu väl har dem.
4. Man tar underdogpositionen till sin peak och utnyttjar den.
Huvudtesen: Eftersom jag var en ful outsider som tonåring är jag lite bättre än folk som inte var det. Därigenom kan jag behandla folk illa eftersom de inte fattar hur svårt jag har det och hur ärrad jag är och att det faktiskt inte är så lätt för mig det här.
Angående det sista är väl lite det min huvudpoäng. Precis som man förutsätter att snälla killarna fortsätter att vara snälla killarna, för att de förut bara varit den lyssnande kompisen kan tjejen som helt plötsligt börjar få uppmärksamhet använda sig av samma argument kring sig själv. Eftersom man har ett förflutet ur en underdogposition kan man väldigt lätt återkomma till den när det passar en och på så vis alltid omforma sig själv i en martyrposition när man behöver den, men också köra på playerpositionen när det passar bättre.

Sedan blir naturligtvis också det där med player en självuppfyllande profetia. Ju mer du betraktar dig själv som relationsrädd, player, whatever, desto mer blir du ju också det. Det är en föga rolig självbild att gå runt och tro att man inte bör komma människor nära eller ha relationer överhuvudtaget eftersom man ändå kommer att göra dem illa, freaka ur och fucka upp dem. Det blir egentligen också bara ett annat underdogperspektiv, där martyrstatusen blir att man inte ska ha några slags relationer eftersom man ändå inte klarar av dem.
Och jag antar att med den sista meningen måste det bli ett inlägg om hur präglad man blir av sin underdogidentitet också. Det här är ett neverending projekt.

He’s not on my newsfeed, therefore he doesn’t exist, so poff – then move, son of a bitch

On a completely different note än föregående inlägg, bara ett litet instick:
Är det i och med “nya” Facebook som den här funktionen att man kan välja om man vill se mycket eller lite information och statusuppdateringar om en person på ens newsfeed, har kommit? Jag upptäckte den aldrig på förra Facebooklayouten i alla fall. Den måste ju vara den mest eftersökta funktionen på Facebook någonsin, i vilket fall som helst. Äntligen kan man klicka bort de där människorna man önskar att man aldrig lagt till, såhär i efterhand.

Det känns som en ljuvlig hämnd att få klicka i “jag vill se färre händelser om XX i fortsättningen”. Jorå, du kanske krossade mitt hjärta back in 2007, men tro inte att jag kommer att kolla dina statusuppdateringar i fortsättningen! Nu är det jag som har makten, mohaha!

För övrigt noteras: Det där var nog det sorgligaste passivt-aggressiva försök till upprättelse som någonsin utskrivits.