Några reflektioner kring helgen

Det var förbannat skönt att gå ifrån fredagens möte och inse att jag skulle vara ledig en helg. Vara en åhörare, istället för deltagare. Förvisso gjorde det mig frustrerad också och jag har glömt hur tröttsamt det är att faktiskt bara vara åhörare, men likt förbannat var det skönt att sitta och lyssna på paneldeltagare på HBTH, klappa katt och stanna hemma och kolla fransk indieporr när Julia och Gustav gick ut på lördagen.

HBTH:s första dag bestod av samtal kring HBT-politik och alternativa familjer. Åtminstone trodde jag det. Paneldebatterna bestod istället av mestadels en akademisk röra av begrepp, för långa anföranden och fokus på frågor som surrogatmödraskap (som förvisso är intressant, men knappast ger en helhetsbild av tankar kring familjen idag). För korta pauser, för lite tid att reflektera och debattörer som tillåts hålla monolog för länge gjorde mig mest trött. Hur lyckades HBTH sumpa två så givna och intressanta ämnen, till förmån för en vacklande diskussion kring socialkonstruktivism och essentialism (förvisso ett av de ämnen som jag älskar att diskutera, men inte lika roligt att lyssna på ett vacklande panelsamtal kring)?
I mina anteckningar står lösryckta meningar som “socialkonstruktivism blir essentialism!” och “identitetspolitik innebär att staten måste godkänna och legitimera beteenden”. Ungefär samma sak som jag har skrivit och tänkt kring i några år nu. Jag hade mått bättre av att sitta och utveckla nya texter, utifrån den fantastiska Foucault-kursen, om det än att sitta på HBTH och vara rastlös som en femåring.

På lördagen kom the good stuff, åtminstone i jämförelse. Dirty Diaries-visningen var intressant. Det var framförallt skönt att se tre av filmerna, däribland Joanna Rytels, i en kontext där människor var mer intresserade och påhejande än gormade om statligt stöd och mansförtryck.
Joanna Rytel hade också en bra argumentation och bemötte kritik kring sin film, men som vanligt mumlade hon så mycket att de som satt bakom oss på tredje raden knappast kan ha hört någonting.
Paneldebatten om det sexualiserade rummet bestod ju bland annat av mah baby och fina Louise Persson och det är svårt att ge en opartisk analys av det samtalet. Louise sa det absolut bästa under panelsamtalet då hon ifrågasatte varför vi har börjat sätta likhetstecken mellan frigjordhet och sexualisering. Jag har väntat på att någon ska formulera den tanken. Likaså tyckte jag att Tiina Rosenberg gjorde en stark poäng när hon påpekade att individuellt normbrytande inte automatiskt betyder radikalism. Gustav var jävligt imponerande, jag visste faktiskt inte att han var så smart och bra på att uttrycka sig och då har jag ändå diskuterat med honom nästan dagligen i snart ett år.

Slutligen såg jag ett förvirrat seminarium om asexualitet, men vid det laget var jag så hungrig att jag inte orkade lyssna, trots att relationen mellan asexualitetens ifrågasättande av kategorisering av sexuella/icke-sexuella relationer och mina relationsanarkistiska perspektiv på till exempel sismance är hur intressant som helst.
Jag gick hem till Julia, somnade med katten i knät och läste sedan Foucault på hemvägen tills all sexualpolitik stod mig upp i halsen. Rent teoretiskt känner jag mig just nu relativt postsexuell, men i praktiken går det väl sådär.

Helgens bästa (förutom min glory fredag) var annars att hinna prata lite längre med Fredrik, att äntligen träffa Niklas Hellgren – om än kort och få en “hej älskling”-kram och signerad bok av Louise.

Tips och trötthet

Malmö Högskola webcastade nu under kvällen från skiftesföreläsningen om feministisk porr med bland andra Joanna Rytel och Mariah Larsson. (Tack Johanna Nylander för tipset).
Mariah Larsson var klart vassast i sin analys av bland annat Dirty Diaries mottagande och pratet kring skattefinansieringen (vilket hon även diskuterar här, bland annat med en hänvisning till min, Gustavs och Åsiktstorpeds diskussion på Twitter).
Föreläsningen kommer att ligga ute på skiftesföreläsningarnas hemsida inom kort och den är väl värd att titta på. Dessutom fick man se två Dirty Diaries-bidrag i sin helhet, Joanna Rytels och Ingrid Rybergs.

Men till nästa gång en skiftesföreläsning med ett sådant här omdiskuterat och uppenbarligen kontroversiellt ämne ska webcastas – snälla Malmö Högskola, ta bort chatfunktionen. Den skulle i bästa fall kunna upprätthålla sitt syfte, dvs att även låta de som följer föreläsningen via Internet ställa frågor till föreläsarna. Idag drog den istället till sig horderna från Mordor som verkar kunna nosa sig till feministiska porrdiskussioner som orcher letar hobbits med tanke på hur de anföll på Malmö Högskolas hemsida.
Det fina i kråksången var väl att de visade på den här debattens nödvändighet, trots allt. Chattens argument bestod av att de vill knulla feministtjejer i röven (är det här jag ska bli upprörd? please explain). Ett annat fint moment var när de först spyr galla över Joanna Rytels sexism mot män för att i nästa sekund börja diskutera över huruvida hon är söt eller jävligt ful . Naturligtvis ägnas sanslöst mycket tid åt att prata om att deras skattepengar minsann ska gå till – ja just det – VÅRD, SKOLA OCH OMSORG.
Ingen chans att man någonsin kan förklara för dem hur de skjuter sig själv i foten, men å andra sidan tar jag inte debatter med folk som skriker “kommunister! cencur!” så fort man efterfrågar en sansad debatt.

Porr, Joanna Rytel och kvinnohatet

Ivar skrev häromdagen om Dirty Diaries och framförallt om Joanna Rytels bidrag, vilket också efterföljs av en lång och intressant diskussion i kommentarerna.
Men jag håller inte med.
Jag tycker inte om etiketten feministisk porr. Jag tycker att det är tråkigt att Dirty Diaries till varje pris ska marknadsföras som ”feministisk”, som någon form av kravmärkning. Mycket mer intressant hade det varit att helt enkelt konstatera den som alternativ porr eller en annan take på pornografiska skildringar helt enkelt.
Så fort någonting får etiketten feministisk ska väldigt mycket läsas in. Sexskildringar är politiskt, sex är politik, men att sätta en politisk etikett på det hela stjälper mer än hjälper.
Nuff’ said om det.
Jag håller hursomhelst inte med Ivar om att det mest tabubelagda skulle vara att säga att man tittar på porr. Oavsett kön, det är inte särskilt tabubelagt längre. Snarare får man, framförallt som kvinna, gärna framhålla att man gillar porr. Man vill inte uppfattas som en frigid könsmaktsordningsfeminist utan liberala tankar. Jag tror inte att det är en slump att flera av regissörerna i Dirty Diaries har framhållit att de konsumerar ”vanlig” porr och att de inte ser den som främst kvinnoförnedrande, utan mest tråkig och fantasilös.

Jag skulle vilja påstå att mer tabubelagt än att säga att man gillar porr idag är att uttrycka tankar enligt den 90-talsfeministiska doktrinen om könsmaktsordning. Om porr som kvinnoförtryck till exempel. Vilket jag personligen är tacksam för, fuck no att jag vill tillbaka till en tid då den feministiska rörelsen låg jävligt nära kristdemokraterna i sina krav på porrförbud, avsexualisering av det offentliga rummet och förövare/offer-tankar.
Samtidigt har den mer queerteoretiskt, liberalt lagda feminismen ett stort problem i sin vaghet.
Det finns få akademiska discipliner som dras med så mycket fördomar som genusvetenskap (även om det inte är en disciplin i traditionell bemärkelse, utan mer ett tvärdisciplinellt ämnesområde under utveckling). Så många verkar tro att man sitter där och uttrycker klara svar om patriarkatet och manssamhället. I själva verket har jag aldrig varit med om en ängsligare kontext än seminarierna på genusvetenskapen. Fina ord och problematiseringar före dogmer och disciplin. Genusvetenskapen idag är den liberala feminismen i ett nötskal.

Just därför älskar jag Joanna Rytel. Därför valde jag henne att skriva om när Johan Miderberg bad mig gästblogga för Saker som inspirerar förra sommaren. För att hon inspirerar mig i all sin kompromisslöshet, provokation och brist på rädsla och ängslighet.
För detta är jävligt grundläggande om Rytel: Hon är en provokatör. Jag tror inte att det är ett medvetet drag att ständigt provocera. Det är hos oss som blir provocerade som det ligger.
Hon är en reinkarnation av Valerie Solanas Scum Manifest. Man blir skitförbannad, chockad och undrar om man verkligen får göra, säga och tycka såhär. Sedan inser man att de här orden har uttalats så förbannat många gånger av manssamhället om kvinnor, men då ansetts som filosofi och god litteratur. Eller en del av kulturen, som man får lära sig att leva med.
Ivar har också ett sakfel gällande Rytels konstverk om hennes relation med en svart man. Jag såg filmen på Göteborgs Konstbiennal för ett par år sedan och satt, som alltid, och gapade och undrade om man fick vara såhär postkolonial och sexistisk. Sedan insåg jag att hon bara uttryckte tankar som finns där, i det där lagom klädsamma vurmandet för svarta män av vita kvinnor. Hennes beskrivning av konstverket var just en kritik av det postkoloniala begäret och ett ifrågasättande av maktstrukturer, där den vita kvinnan tar sig rätten att exotisera den svarta mannen. Hela hennes konstverk var en tjugo minuter lång sammanfattning av begreppet intersektionalitet, fast jävligt in your face och inte teoretisk.
Till Dirty Diaries har hon gjort en film där hon blottar sig för män. Inte i syfte att behaga, utan att äckla. Jag förstod hur diskussionerna skulle gå. Skattepengar går till manshat. Rytel visar att feministerna hatar och vill hämnas på män. När vi intervjuade henne i Kvällspasset för några veckor sedan frågade jag ängsligt om just detta. Vad kommer männen som redan är anti feminism att säga om detta?
- Det skiter jag i, svarade hon, jag är inte ute efter att uppfostra idiotiska män i jämlikhetstänkande. I så fall ska jag ha jävligt bra betalt för det.

Och det finns någonting jävligt inspirerande i den kompromisslösheten, i det svaret. En motvikt till alla ängsliga, liberala texter som bedyrar att båda könen lider lika mycket av könsroller och ojämlikhet. Vaga formuleringar, problematiseringar, inte vara för arg eller för kritisk. Helst inte använda ordet patriarkat. Och så bedyra att man gillar porr, sex och prostitution är på sin höjd problematiskt och ständigt försöka nå någon fucking konsensus.
Den liberala feminismen älskar konsensus.
Joanna Rytel bjuder inte på någon konsensus. Hon skiter i förbannade antifeminister eller sårade feministiska män som ser sig ofrivilligt påhoppade. Hon gör feminismen en fördjävla otjänst och jag älskar henne för det.
För mitt i ens fina ord och ens närmande av slutsatser och problematiseringar i alla ens lagom arga krönikor och bloggtexter finns det ju någonting annat. Dagar då jag får mail från tjejer som blivit utsatta för grova våldtäkter, då min vän inte vågar vistas i sin lägenhet för att mannen mitt emot blottar sig för henne och polisen kan inget göra eller min närmaste granne håller på att slå ihjäl sin flickvän och polisen dröjer alldeles för länge.
Då är jag fan inte så jävla sugen på att försöka finna konsensuslösningar på jämställdhetsproblematik. Då är jag fan så jävla mycket mer sugen på att skaffa ett vapen och prickskjuta män i ballarna.

Det finns en enda kvinna i Sverige idag som uttrycker någon slags feministisk provokation. Som är fullständigt kompromisslös och gör alltifrån att skriva krönikor om att hon vill bränna sin expojkväns könshår till att blotta sig för män på en tunnelbanestation. Jag älskar henne för det. Hon är min ventil. Mitt bland grova våldtäkter, misshandel och blottande män tycker jag att ni killar faktiskt kan leva med henne, utan börja böla om hur jävla förtryckta och utsatta för sexism ni känner er så fort hon öppnar munnen eller gör någonting.
Jag behöver henne. Vi behöver henne.

It’s bigger than hiphop.

Måndagar är nystartsdagar inte sammanfattningsdagar, men den här måndagen blir en slags reversed söndag då jag och syster vaknar vid halv ett med samma sorts betonghuvuden. Äter bakfyllefrukost på Kardemumma där jag och exmannen rodnar och ler menande på samma sätt över servitrisen med de smala, bleka armarna och mörklockiga håret. Ska man ta det som ett tecken på självförtroende när man har samma tjejsmak som någon som man varit tillsammans med?

Måndagar är inga sammanfattningsdagar, men vid fyra har jag fortfarande inte åstadkommit mer än det här blogginlägget och några diskussioner samt ett pecanwienerbröd. Jag ligger väldigt femton sidor back i skrivprojektet enligt min egendiktatoriska agenda. Lever över mina tillgångar som skulle räcka i en evighet, men försvinner iväg på vad? Intryck och uttryck, novemberunnande. Kanske behövs det mer än en backup på sparkontot, enligt mitt eget mantra om att jag lika gärna kan bli överkörd av en spårvagn imorgon.

Intryck och uttryck; helgens intensitet i Svenska akademien-konserten, kravlöst lördagshäng, nattljuset mellan mannens persienner i vardagsrummet där vi ligger under ett täcke i hans alldeles för trånga soffa. Tanken var att jag skulle ligga där och hyperventilera, han gjorde mig sällskap och förändrade andetagen eller kanske bara deras innebörd.

Novembersol över hösttrötta fiskmåsar vid Röda sten och pappan som säger åt flickan att fyra brädor, räkna fyra brädor från dig själv och där havet börjar och närmare får du inte gå precis som den lilla pojken som sparkar mot vågorna så att stöveln flyger av och landar i vattnet strax innan han börjar storgråta. Vindstilla och söndagslunk. Det här är smaken av örtte i ett krusat hav och vi möter Janne Josefsson med fru och barn vid Nya varvet sådär så att syster konstaterar att hon är i storstan när man möter kändisar på promenad och jag som tänker att det just är en sådan dag då till och med Janne Josefsson lägger ner sina vapen och livsnjuter.

Konstbiennal och jag imponeras kanske ännu mer av Röda sten-delen än den på Konstmuseét. Catti Brandelius grej känns lite fattigt och Miss Universum slår fortfarande allt annat men hennes intentioner är så fantastiska och gestaltar precis det jag pratar om. Man kan vara precis vem man vill. Gangstarappare eller Evert Taube. Miss universum eller statsminister. Du bestämmer själv vem du ska vara så lek med ditt jag istället för att binda dig. Johanna Rytel, min universella konstnärssyster, som alltid får mig att självreflektera, inspireras, fnissa, rodna, uppröras och sträcka upp händerna. Tankar om sexism och rasism, vita kvinnor och svarta män, hela maskineriet sätts igång i hennes och de andras konst och jag sprängs av inspiration.

Jag och syster i politiska diskussioner, back to basic-nivå. Det låter så töntigt, men är det inte konstigt att det fortfarande finns så många fattiga människor i den här världen. Förändring från maktkorridoren, det individuella karriärprojektet inbakat i intentionen att förändra världen eller förändring underifrån tillsammans med lyckan i det lilla. Två vägar, samma bultande hjärtan för världens orättvisor och mötas någonstans i mitten.

Vinfylla framför Wimbledon där vi blir lika upprörda över att Kirsten Dunst väljer fula mannen och barnet framför tenniskarriären innan vi trängs bland svettiga kroppar på Pustervik. Jag i fönstret, dansande till DJ Premier därframme på scenen och räknar 95% män i lokalen. Som gammal indiepopare är man van att vara i dominans som tjej, helt plötsligt är jag och syster två av sex tjejer i ett helfullt Pustervik där de andra brudarna är hiphopsnubbsflickvänner och jag blir lite sorgsen över alla tjejer som missar chansen att stå och skrika It´s bigger than hiphop och nodda skallen av sig till Wu-tang.

Det här är ingen nystartsdag. Jag sammanfattar bara helgens intryck. Tar avsked av min syster på stationen och lämnas med hjärnspöken, skrivkramp och den sortens ensamhet som bara existerar mellan väggar som varit fyllda av sällskap i nästan en vecka.

För övrigt: Jag prioriterar skrivprojektet. Det är min enda drivkraft just nu. Det och vinfyllan, hiphopbeatsen, fikaslöandet. Men inte bloggen. Kreativiteten och skrivandet läggs på det där jag faktiskt lånar pengar av CSN för, just nu. Råmanus klart sista november, annars ska jag straffa mig själv hårt (man kan tänka sig en belöning som morot istället, men jag är mer för det där med straff än belöningar). Jag kommer att blogga tråkigt. Jag kommer kanske inte att skriva alls. Men det kommer att bli en sjuhelvetes roman, jag lovar.