Å andra sidan var ledarskribenterna på Kyrkans Tidning på väg att bytas ut och framförallt hade jag en gnagande känsla av att jag inte var på rätt plats. Jag tycker mycket om opinionsskrivandet, jag har ofta skrivit bra texter, men de senaste månaderna har jag inte varit bra alls. Några intressanta krönikor i GP, men i övrigt har det varit plöjande i redan redan tänkta tankar och skrivna texter. Jag har haft för många uppdrag av samma typ, ibland tre tyckartexter på en och samma dag och kvaliteten har blivit därefter. Svepande formuleringar som jag inte hunnit tänka igenom, som varit lätt mål för ordmärkande meningsmotståndare och en inkonsekvensletande flabbhöger. Tröttsamma upprepningar av sådant som andra redan sagt bättre. Så gott som varje inlämning har lämnat mig med missnöjeskänslor och dalande självförtroende. Jag har nästan bara lämnat sådant som jag inte varit nöjd med, men inte haft tid till att göra bättre.

Isobel Hadley-Kamptz sätter fingret på tyckonomins problem i sin ETC-krönika och i Viktor Barth-Krons text i DN Kultur. Detta dåligt underbyggda tyckande, utan tid till att verkligen sätta sig in i ämnet och där hjulen snurrar allt fortare. Jag har varit en del av det mycket länge. Jag har ofta trivts med det. Jag har skrivit mycket bra. I andra fall har jag lämnat texter jag inte varit nöjd med, som mest bestått av ytligt tyckande för att hyran måste betalas eller för att jag varit usel på att säga nej då redaktörer på debattsajter oftast är oerhört trevliga. Det mesta går att tyckas till om man har en obetald hyra hängande över sig.

Parallellt med tyckandet under hösten har jag så smått börjat skriva på nästa roman. Jag har läst, föreläst och suttit i panelsamtal som passat det som jag tycker är viktigt och där jag kan utveckla tankarna. Jag har skrivit bra litteraturkritik och utvecklat mina tankar i essätexter för GP kultur, där jag haft tid att läsa på och analysera. Det har å andra sidan gjort mig verkligt glad och stolt. Utifrån magkänslan om vad som faktiskt driver mig och får mig att känna mig nöjd över mitt arbete sa jag ja till vikariatet och därmed hejdå till mina fasta uppdrag för bland annat Aftonbladet. Jag hade säkert kunnat bli bättre och stolt över vad jag skriver igen, men det var inte värt det. Jag står inte ut med mitt missnöje över mina egna texter längre. Som kulturskribent får jag användning för alla mina år av humaniora-studier. Inte bara som i referenser och begreppsramar, utan också utifrån den analytiska förmåga som jag utvecklade där. Det är en viktig sak som ofta kommer bort när man diskuterar humaniorans och bildningens relevans i utbildning. Humanioran är ofta oslagbar i utvecklingen av att se strömningar, tendenser och analysera skeenden utifrån historiska och samtida perspektiv.

När jag sitter med böcker, etymologiska verk och 15 flikar i internetfönstret samtidigt som jag försöker få ihop allting till en längre text om ett ämne är jag som allra lyckligast. Det är så jag vill arbeta. Inte alltid. De kortare reflektionerna har också en viktig plats. Men framförallt när jag känner att jag har tid med dem båda, tid att läsa och tid att tänka. När mitt vikariat är slut på GP kommer jag framförallt att skriva för dem. Förhoppningsvis får jag något till fast uppdrag (hint hint) och en del tillfälliga. Jag är på inget sätt avog till att någon gång skriva en debattext på någon av alla sajter eller utrymmen, så länge det är ett ämne som jag på allvar kan bidra med någonting till. Jag vet inte om det löser sig ekonomiskt, men jag räknar med att det gör det. Jag måste hoppa av tyckonomins hamsterhjul innan jag ramlar ur helt i mitt missnöje över vad jag skriver. Jag längtar efter de långsamma tankarna och tvekande svaren.

Sedan låg arbetet stilla i lite mer än ett halvår. Jag hade nästan släppt drömprojektet när Erika Söderström på Normal hörde av sig och ville att vi skulle sätta igång. Jag var nog redan då tveksam till mitt redaktörsskap, men ett möte med Erika gjorde mig trygg. Vi startade upp, hörde av oss till tänkbara skribenter, jag var precis på väg att sätta novelldeadline för de första klara namnen. Och då insåg jag att jag återigen hade sprungit för fort. Efter en vecka av svimanfall och gråtattacker gjorde jag det jag sällan gör: Insåg i tid att något ur mitt liv måste bort för att jag ska orka. Jag körde LAS-metoden på mina åtaganden och då redaktörsskapet för Skamlöst var sist in blev det också först ut.

Det gjorde så förbannat ont i mig att maila Erika och Hanna Wikman, som är en av författarna, och meddela att jag var tvungen att hoppa av redaktörsrollen. Bless förstående människor som peppar en för ens val och inte bannar. Det var en dubbel känsla av sorg och lättnad efteråt. En sorg som sedan förbyttes till glädje när Erika behövde en ny redaktör och jag plötsligt såg upp på killen mittemot mig vid köksbordet en dag och sa ”men du ska ju såklart vara redaktör, ingen kommer göra jobbet bättre än du”.

Så blev det också. Gustav Almestad tog över redaktörsskapet och han och Erika har skapat mer av mitt projektfrö än jag någonsin hade kunnat drömma om. Så oerhört många bra skribenter och författare, såväl stora och etablerade som mindre och intressanta. Så bra samarbete och uppstyrda planer.

Jag var i början rädd för faktumet att det var min partner som tog över redaktörsskapet. Rädd att jag inte skulle kunna släppa på kontrollen, utan fortsätta hålla för många vakande ögon på det och inte lita på hans kompetens. Så blev det inte alls. Istället har jag sett honom fokuserat arbeta på avstånd, hajat till av författarnamn som han har nämnt, sett honom åka till Norrköping Pride och läsa med Agnes och helt lämnat antologin i hans trygga händer. Det som jag har bidragit med är det som jag hade orken och lusten att bidra med: En novell.

I juli släpps Skamlöst. Projektet har lärt mig att släppa taget och lita på andra människors förmåga. Jag är så glad att Erika Söderström och Gustav Almestad gjorde med projektet vad jag aldrig hade orkat eller kunnat, jag är en mycket stolt medförfattare och jag är övertygad om att det här kommer att bli världens bästa erotiksamling.

Jag tjänar inte särskilt bra på det. Därför måste jag klämma ur mig texter i en mer rasande fart än vad vare sig jag eller texterna alltid mår bra av. Ibland blir de kanonbra, just av deadlines och inte minst duktiga redaktörer. Ibland mindre bra och ibland gör jag jobb jag inte är så jättesugen på, men som jag gör ändå för att kunna betala hyran i slutet av månaden. Jag skulle önska oändligt mycket mer tid att lägga på romanen, så mycket som den är värd. Men pengarna till att skriva klart den finns inte, jag måste skriva inkomstinbringande saker.

Men jag väljer bort och ransonerar. Bekräftelsekickarna ger mig inte lika mycket, är inte lika mycket värda längre. Jag har konsekvent sagt nej till alla TV-soffeprogram och debattprogramsförfrågningar som jag har fått. Jag hoppade nyligen av ett av mina drömprojekt som jag hade pitchat in hos ett förlag och som precis var i uppstartsfasen. Det var ett kanonsamarbete, med mängder av bra skribenter och sedan svimmade jag två gånger på kort varsel och grät av arbetsmängd och jag prioriterade bort den redaktörsrollen. Gav den till Gustav som kommer att göra ett betydligt bättre jobb än vad jag hade orkat och gav mig själv energi till att fortfarande tycka att det här är roligt.

För det är det ju. Hur mycket jag än gnäller över textjävlar och tidsbrist så älskar jag det här. Skriva dagarna i ända, radioprata, föreläsa och debattera. Ha eget företag, bestämma över min egen tid. Det är slitigt ibland, men jag har aldrig haft en lyckligare och mer stimulerande vardag än just nu. Jag älskar allt jag gör, inte för vad det gör mig utifrån bekräftelse och oumbärlighet, utan för att jag gör det som jag är allra bäst på.

Ett annat val för att orka med har varit att enbart på direkta frågor, kring fakta eller dylikt, svara på bloggkommentarer. Jag vet att det finns många som anser att jag är arrogant och en dålig bloggare som gör så. Jag vet att många tycker att bloggen som forum urholkas när skribenten inte går i dialog med läsaren om sina texter. Jag har fått flera mail om saken och många påpekar att det är värt att lägga tid och energi på, som någon slags kundkontakt för mitt företag. Så är det inte för mig. Tråkigt om ni ser mig som arrogant, otrevlig och en dålig bloggare när jag inte diskuterar i kommentarsfälten, men det är så jag gör just nu. Det är enda sättet för mig att hinna och orka. Jag hoppas att ni tycker att jag är läsvärd ändå och i annat fall; it’s your loss. Jag gör de prioriteringar jag måste och jag tror att jag ändå har blivit ganska bra på det. Jag mår bra, Niklas och jag ska inte brännas ut i förtid. I’m gonna shine homie, until my heart stops, som min vän The Game brukar säga.

Kanske beror det på förra veckan. En hel vecka vigd åt romanen, hemligt Stockholmsbesök i den där lägenheten som blivit min frist. Julias lägenhet är den som jag har flytt till med brustet hjärta, självhat, tvivel eller bara behov av att komma bort. Den bäddsoffan har jag gråtit, varit full och skrattat mig tårögd i. Min vardag i Stockholm är just också vardag. Jag börjar hitta hjälpligt, kan tunnelbanan hyfsat, har mängder med vänner att träffa. Jag köper frukost, skriver, går och tränar, har något möte, skriver lite mer. Vardag i Stockholm är också vardag, men en så mycket enklare sådan. I en vecka kopplar jag bort allt ifrån ekonomisk oro, relationen med Gustav till om jag har någon mat hemma. Jag glider omkring och är bara min egen.

Jag kommer tillbaka och lyckas upprätthålla det jag lovade helgen innan, att umgås mer, att göra mer. Blir lycklig av att träffa vänner, åka på utflykt, dansa på Högkvarteret med hemmaglömd mobiltelefon. På söndagen efter min återkomst tar jag en promenad med bästa vännen och allt är nästan som när vi bodde i samma hus, var halvt arbetslösa singlar med för hög alkoholkonsumtion. Det här är det bästa med min bästa vän: Hon är den enda som jag nästan aldrig pratar politik och diskuterar samhället med. Jag har stundtals sett det som en brist hos oss, men nu vet jag bättre. Med henne är det bara känslor, relationer, sex, ångest, tveksamheter, livet. Vi går runt i snöglittriga Slottsskogen i snabb fart och pratar, pratar, pratar och det är så skönt, det gör mig så mänsklig.

Men sedan faller det. Måndag, tisdag, jobba och vara effektiv. Lyckas återvända till parlivets samvaro, efter en vecka av me myself and I och knappt minnas att vi var ihop och just det, nu skulle tider bändas och anpassas igen. Den här människan, han är här nästan hela tiden. Fnittrar framför Youtube-klipp när jag skriver och msnar med en kompis när jag sköter bokföring och jag älskar honom för det, jag älskar just det där lugnet som han ger mig när jag avbokar allt en kväll och vi maratonser Arrested Development, men det tar alltid tid att komma in i det igen. Måndag, tisdag, träna, springa, skriva, fakturera. Men sedan kommer onsdag.

Jag vet inte varför jag bloggar istället för att sköta pressjobbet för Textival, skriva lång artikel till GP Kultur eller åtminstone städa bland allt damm i mitt rum, kanske springa, bara göra någonting. Men det tar slut, jag tar slut, det bara fortsätter snöa och mittemot mig sitter han vid datorn och pratar om fredagsfylla och jag älskar honom och den bekymmerslöshet som jag vet inte existerar, men åtminstone verkar så, men den gör mig också så ohyggligt provocerad. Jag vet att han bär på lika mycket oro som jag, men den märks inte och tar sig inte samma uttryck. Kanske genusrelaterat, uppfostran, vad vet jag. Jag blir arg, jag blir bitter, jag blir en jävla martyrfitta som pratar om att ingen borde få ha roligt imorgon på den där festen som alla ska på för jag kan inte gå dit, måste jobba och upp tidigt på lördag och vara med i Morgonpasset helg. Han blir arg, för såhär är våra gräl nuförtiden. Det första året antingen lycka eller dra åt helvete ditt svin jag vill aldrig se dig mer och jag orkar inte mer, men numera lugnt gnagande på varandra. Småbråk som blossar upp då och då. Jag är sur, han blir arg, jag blir arg, sedan halvsams, lite TV-serier och ligga på det.

Vi ska åka till Borås, Debutantprisutdelning, och jag klagar, vill inte gå. Vill vara hemma, orkar inte. Han påpekar det oerhört sanna att jag alltid avstår från allt som kan vara roligt och inte direkt jobbrelaterat för att ha ännu mer tråkigt, jag vet att han har rätt. Jag vet att jag väljer, som jag alltid valt. Vara duktig, vara tråkig och sedan få höra att jag borde slappna av lite, ha lite kul. Mäta mig mot folk som super och slarvar, i hemlighet tycka att jag ändå är lite bättre än vad dem är. Så kan jag sitta hemma och martyrklaga, det är också ett sätt att vara bäst på.

De ringer från Aschberg på TV8, vill att jag ska vara med på måndag och prata OS och sporthat, säger ja, ångrar mig kanske sedan. De vill sätta mig på ett flyg till Stockholm, jag är flygrädd, jag är TV-rädd, jag är mediatrött, orkar inte. Det är så mycket med det här livet, hela tiden. Samtidigt en anledning att komma bort, alltid anledningar att komma bort och han kontrar med att han ska supa på måndag och jag blir avundsjuk och arg igen. Sitter med bokföringen, konto och debet och han planerar utgång och jag vet att det inte är så enkelt, men hans bekymmerslöshet gör mig galen och jag säger att jag skulle byta liv, vilken dag som helst, men menar det nog inte. Avundas supa mitt i veckan, inte planera så mycket, inte vara så trött och arg hela tiden, men vet inte hur jag annars ska vara. Alkohol är en av mina kvarvarande kaloriräkningsnojor och har man druckit alkohol kan man inte träna dagen därpå, så jag förstår inte människor som kan dricka flera dagar i veckan och ändå vara så snygga. Jag blir tjock och finnig, sladdrig, det är inte värt det.

”Jag kommer gå ut imorgon, jag försöker sätta ner foten här”, säger han och jag eskalerar i bitter jävla barnslighet när jag svarar att han väl kan försöka sätta ner foten i någon framtida relation istället och låta min avundsjuka och mitt kontrollbehov styra och ställa i den här. Vi skiljs åt så, ska väl åka till Borås i snöstormen, ska väl skriva lite text, kanske hjälper kaffet och kanske hinner jag ta en joggingtur. Tar på mig stövlarna, de trasiga som jag fortfarande har eftersom jag inte ids köpa nya då det ändå är vår snart. Har jag tänkt i någon månad nu och sedan går jag ut  i snögloppet, pulsar till Ica, köper snus och det är bara en torsdag i februari och blir nog bättre snart, snälla säg att det blir bättre snart?

Efter att Viita kollat värmen på pannan efter feber, Åsa lånat ut jacka och Soraya gett mig Ipren gjorde jag ett nytt tappert försök. Precis när vi åter ska vara i sändning blir det svart för ögonen och jag hjälper min kropp ner på golvet där jag blir liggande ett tag.

Okej kroppen. I got the deal. Jag åkte hem, sov resten av dagen, drack smoothies och tittade på tråkig TV. Gustav anlände efter dayjob med värktabletter och jag somnade in intill honom. Söndagen bestod av att sova räv tillsammans i flera timmar, äta sen långfrukost. Kolla South Park, lyssna på Alicia Keys, sortera papper, diskutera, renbädda sängen. Bara lugn och stilla vardag. Exet kom över och åt varma mackor med oss och kombon, vi småjiddrade lite som vanligt och skrattade åt det mesta. Gustav skrev artikel, jag kollade urtråkig partiledardebatt, han köpte godis, jag avbokade ett möte imorgon bitti.

Som jag hatade vardagen i så många år. Som jag ville fly från den; väntade bara på äventyr, om än äventyr i en kontrollerad förpackning som passar den neurotiska jäveln som aldrig skulle få för sig att backpacka eller flytta utomlands eller något annat osäkert och okontrollerad. Ändå, vardag och rutiner var avskyvärt, så smått och livsfattigt.

Jag har älskat dramatik, jag har älskat äventyr, jag har älskat att göra livet till en roman i sig själv som jag kan skriva om i episka ordalag. Ju mer känslor, stora ord, frätande skrik och tårar, desto mer är livet på riktigt.

Fuck that, ärligt talat. Mitt liv har aldrig varit så mycket på riktigt som när jag sket i dramatiken och romantiken och började älska vardagen. För att parafrasera Mona Sahlins uttalande om att det är häftigt att betala skatt, skulle jag vilja påstå att det är häftigt att ha en vardag som är trygg och lugn.

Det är säkerligen någonting som går hand i hand med att min arbetslivsvardag blivit allt mindre rutinmässig, samt ett kaotiskt förra år. Ju mer jag springer på möten, träffar människor, intervjuar, projektlobbar, skriver och minglar, desto mindre behöver jag spänning utanför ett jobb som består av minst 50 timmars arbetsvecka av kreativitet och rätt mycket social kompetens. Snarare längtar jag bara lugn och tystnad, närmaste vännerna och kravlöst umgänge utanför allt det.

Jag behöver inte göra den stora romanen av mitt liv, jag vill inte ha någonting som går att romantisera i svepande gester. Det är så förbannat jävla stort att gå på Netto och handla ihop och fnittra över konstiga extraprisvaror med människan jag älskar, att utbyta menande blickar över konstiga människor på samma spårvagn, att ligga en hel dag i underkläder under täcket och klämma i oss godis och Californication-avsnitt tills vi storknar eller dra interna skämt till varandra över varsin laptop. Jag vill varken ha dramatik, tårar, rosor eller storgräl just nu. Bara detta.

Lika stort är det att återse närmaste vännerna på samma fest, sitta och prata om alltifrån forskning, utrotningen av ålen till sex med samma intensitet och aldrig känna någon rädsla för att säga fel, säga något konstigt, producera ett jag. Eller att prata med exet en bakfull söndag, bli osams med varandra och småskrika i luren i trygg visshet om att om en kvart ringer någon av oss upp (oftast han) och vi skrattar och konstaterar att det är skönt att ha någon att ta ut sin bakissurhet på.

Eller att hänga med mig själv, OMG vad jag älskar det. Läsa böcker, baka bröd, lyssna på P1 och eftermiddagsslumra.

Jag tar hand om mig själv just så att vardagen inte är min fiende längre, utan den som jag unnar mig hela tiden för att orka.

Men det finns en del saker som jag inte orkar just nu. Som att blogga eller ha det där Twitterfönstret öppet för jämnan. Jämte skribentuppdrag och dylikt sitter jag och skriver på romanen just nu. Det är ett helt annat sorts skrivande, ett som kombineras dåligt med ett ständigt öga på bloggvärlden och tidningsuppdateringar. Jag tror föga på författarasketism och ensamhetsklyschor, men jag vet hur jag fungerar. Jag kan omöjligt fokusera om jag inte får absolut tystnad och ro att ge mig in i den där romanvärlden ordentligt.

Bloggen kommer att stryka på foten ett tag nu, liksom ständig social interaktion. Stay tuned och bear with me.

Imorgon hörs jag i riksetern, i P3:s Morgonpasset Helg. Jag och Kristoffer Viita är lördagspanelen, som varannan lördag diskuterar och reflekterar. Från niotiden och framåt kan man vakna till våra röster.

Jag hade en etisk diskussion med mig själv innan. Han är dömd brottsling, har avtjänat ett straff. Hur gör jag ett reportage som både är objektivt och öppet, utan att vare sig ge honom upprättelse och glorifiera eller vara så kritisk att samtalet inte kommer någonstans?

I mitten av februari, i nästa nummer av Rocky, får ni avgöra huruvida jag och Johan lyckades under en dag av samtal, smisk och kaffe på maten.

Jag twittrade även en del under dagen. Korta ögonblicksbilder, mellan intervjuer och fotografering. Det fungerade över förväntan, jag kunde återge saker utan att ge det reportagets ramverk och 140 tecken objektivt betraktande funkade relativt bra. Det verkar i alla fall ha uppskattas av en hel del.

För den fulla storyn får ni dock läsa Rocky.

Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.

Nu är det inte så roligt för den andra Elin Grelsson längre. Under de senaste veckorna har både SVT, P4 och flera tidningar hört av sig till henne, eftersom det var det enda Elin Grelsson-numret som fanns tillgängligt. Tillslut kontaktade hon mig på Facebook om att ”Eh, du verkar vara en journalist av något slag? Och har inte lämnat ut nummer?”.
Så okej. Min paranoia har fått konsekvenser. Både för mig och för henne (det tar längre tid för uppdragsgivare att få tag på mig och så vidare).

Tills Eniro och Hitta återigen lägger ut mitt nummer finns det tillgängligt här på bloggen. Lämna andra Elin Grelsson ifred nu.