Ett barn är oss fött

Jag fick i uppdrag att skriva ett “samtida julevangelium” i GP kultur till julafton. Den är till alla vakande herdar, änglar och vise hens runt om på kvinnojourer och asylaktivistiska grupper runt om i landet. Tack för allt ni gör. (Text publicerad 24/12 i GP Kultur)

Vid den tiden utfärdade politiker lagar om vem som räknades som medborgare och Migrationsverket förordade vem som fick stanna eller lämna landet. De människor som inte fick asyl räknades inte till befolkningen, men de fanns likväl överallt i städerna. De var ett eget blodomlopp som pulserade intill det liv som syntes i statistiken och innefattades av trygghetssystemen.

Maria var en av dem nu, trots att hon hade varit så nära. Det fattades bara ett halvår, hon hade räknat från den dagen då han tog emot henne på Landvetter och välkomnade henne till hennes nya land och nya liv. 132 dagar till uppehållstillstånd. Ändå flydde hon.

Det var barnet. Att ta emot slagen när hon bar en ensam kropp kunde Maria stå ut med. Trots att hon stundtals fruktat för sitt liv och kroppen ständigt ömmade och värkte av slag, sparkar och brända cigaretter visste hon: efter två år tillsammans kan jag lämna honom. Då är uppehållstillståndet mitt. Men så kom barnet.

Havandeskapet kom till henne i den dröm som hon så ofta drömde. Hon var tillbaka i hembyn och familjen var samlad runt middagsbordet. Mamma var inte längre sjuk, utan hade återvänt från dödsdomen som byns läkare hade gett henne. Skörden hade varit god och det fanns gott om mat att duka upp på bordet, så mycket mat att de äntligen kunde äta sig mätta efter alla år av torka. Men den här natten fanns en till gäst vid bordet. En ängel kom med ett bud om att hon väntade ett barn.

”Var inte rädd Maria”, sa ängeln till henne när den såg hennes fruktan. ”Barnet du bär är sänt av Gud. Det här barnet kommer att bli en stor människa.”

Så vaknade hon tvärt av regnets piskande mot rutan och familjen var långt borta. Ändå visste hon att det var sant. Hon visste att barnet var hennes och hon älskade det redan.

Kanske trodde hon att slagen skulle upphöra när det fanns ett liv inom henne att skydda, men de stegrades alltmer. Han knuffade henne hårdhänt, trots att hon höll sig för magen och skrek nej. Nej var ett av få ord som hon hade lärt sig på svenska, men det var också ett ord som aldrig hade lyssnats till när hon uttalade det. Så kom det sig att den här julaftonsmorgonen blev hennes sista hos honom. Han hade bränt henne med stearinet från adventsljusstaken och när hon vidbrände gröten i sina försök att kyla märkena slängde han in henne i väggen och måttade en spark mot magen. Hon höll armarna över den för att skydda barnet. När sparken kom kände hon hur någonting gick sönder i underarmen. Smärtan slog ut alla tankar. Han besinnade sig och förklarade kort därefter att han skulle gå ut efter en julgran. Under den tid som han var borta hann Maria packa en enkel tygväska med sina viktigaste tillhörigheter. En sjal, några foton och en varm tröja var allt som fick plats. Så klädde hon sig och gick.

I Nordstan försvann hon in i massan av människor på jakt efter de sista julklapparna. Armen var lindad i sjalen och smärtade när stressade kroppar stötte in i henne med dunjackor och påsar. I butikerna skrålade julmusiken som en sista desperat sång innan allt skulle stänga ner inför mellandagsrean. Tyngden i magen fick ryggen att värka och hon satte sig ner på golvet och lutade sig mot en butiksvägg. Värmen, bruset av människor och de vaga tonerna av Jingle Bells i bakgrunden dövade och vaggade.

Maria vaknade av ett hårt tag om sin arm. Musiken hade tystnat och människorna gått. När hon såg uniformen knöt det sig i bröstkorgen och luften var svår att andas in. 132 dagar kvar och nu var allt försent och hon visste, hon kunde inte återvända hem med ett faderlöst barn och kräva två munnar till att mätta. Mannen höll tag i hennes arm och talade till henne men hon varken förstod eller hörde vad han sa.

”English?”

Hon skakade på huvudet, skakade som om tillräckligt många häftiga huvudrörelser och slutna ögon skulle ta henne någon annanstans och hon viskade för det var allt som hon fick fram i den torra strupen att ”please mister, please”.

”You have ID?”

Och hon skakade på huvudet igen, skakade bort honom och skräcken och mannen bredvid honom som också bar uniform och som såg på henne med stränga ögon. ”Please mister.”

Så kom sparken. Den var så hård att den tog hela hennes kropp i besittning. Barnet sa nej med en kraft som hon själv inte kunde uppbåda. Hon vek sig dubbel av smärtan och andades häftigt. En av männen i uniform talade i en liten radio. Hon uppfattade inte orden, men hon hörde ett som han sa till sin kollega. Larm.

De såg på varandra och sedan på henne där hon fortfarande låg och höll sig om magen för att hämta sig från sparken. Sedan lutade sig den ena fram.

”You can not stay here. You understand?”

Han pekade på golvet och lät sedan pekfingret pendla fram och tillbaka. Hon nickade till svar. De såg på henne och varandra igen. Sedan lämnade de henne snabbt.

Precis när Maria lyckats resa sig upp kom nästa spark. Den var lika kraftfull som den förra. Hon satte händerna mot väggen och lutade sig framåt medan hon bet sig i läpparna för att inte skrika. Långsamt vaggade hon till närmaste öppna utgång. Butikerna var stängda och musiken hade tystnat. Allt som återstod av larmandet och bruset var en äldre kvinna liggande på golvet med en korg med mynt framför sig. Maria passerade kvinnan och hörde hur hon ropade. ”Please, please, please”. Desperationen i rösten lät som hennes egen, men hon fortsatte bara att gå.

Det var först när Maria hade gått en lång bit under svåra smärtor som vattnet rann och hon insåg. Barnet var på väg. Den tomma gatan fylldes av hennes kvidande plågor upp mot skyn. I fönstren lyste stjärnor, lampor och ljuset från tv -skärmar med tecknad film. Hon såg hur kropparna rörde sig inne i värmen, lät koppar klinga samman i skålar och festklädda människor krama om varandra. Maria skälvde av smärtan och kölden. Alla portar var stängda. Det fanns ingen annanstans att vila än att lägga sig ner på det tunna täcke som bildats av snön som fallit under veckan. Marken tog emot henne och i skenet av julaftons firanden kunde hon vila mellan värkarna.

Ovanför Maria fylldes synen plötsligt av ett kvinnoansikte som talade mjukt och strök över hennes panna. Ängeln hade återvänt från drömmarna och höll nu en vakande hand på henne innan nästa värk tog vid och handen fattade Marias, kramade den tills smärtan klingat av. Rösten talade lugnt och hon vaggades in i ängelns ömhet tills hon hörde ordet hospital. Maria fattade ett hårt grepp om ängelns tjocka jacka.

”No hospital! No hospital!”

De uniformerade männen skulle vänta och de skulle ta barnet ifrån henne och placera det hos honom och barnet reagerade som henne för nu briserade nästa värk så hon fortsatte hålla hårt i jackan medan ängeln talade lugnande. När vågen sköljt över släppte hon taget.

”Ok. No hospital. I promise. Follow me.”

Djupblå ögon såg in i hennes med ett löfte som gick att tro på. Maria fick hjälp att resa sig upp och med ängelns armar stöttande hennes kropp gick de tunga steg framåt.

Ängeln ringde på dörren och den öppnades av en annan kvinna. Hon skyndade sig fram för att stötta Maria och tillsammans tog de henne in genom en lång korridor, till ett avsides rum där ännu en kvinna väntade. De la henne ner på en bädd av jackor och filtar och den väntande kvinnan tog hennes hand och höll den hårt.

”Don’t worry. I’m a doctor.”

Änglarna vakade över Maria, baddade hennes panna och höll hennes kropp tills det första skriet från barnakroppen ljöd över lokalen. Flickan lindades med hennes sjal och lades i en badbalja. Marias tårar rann jämte änglarnas och alla såg de på barnet i baljan som just hade kommit till jorden.

Den natten lyste en stjärna extra starkt över en enslig byggnad i Göteborg och länge efteråt skulle människor tala om det sällsamma ljus som föll över staden den julaftonen, fortfarande i ovisshet om det mirakel som skett.

 

Och hälsa glatt din frihet

Att jag tillslut kom ut som kristen var en följd av ett flertal saker.
För det första förälskade jag mig i någon som var öppet kristen. Han varken frälste mig eller fick mig att finna Jesus, om än det var ett stående skämt. Men jag hade någon i ett nära sammanhang, med samma värderingar och krets som jag, som jag kunde diskutera med. Någon som varken var frikyrklig eller kristdemokrat, utan drack drinkar, svor och läste akademisk litteratur precis som jag.
För det andra hittade jag en församling och en präst, samma som min mammas, som jag kände mig hemma i. En queer och öppen präst, som skämtade och tramsade men också bar på ett enormt djup och en stor öppenhet. Kyrkan var modern, byggd på 60-talet, och till skillnad från traditionstyngda kyrkbänkar med överdådiga målningar bestod den av enkla, kala väggar, ett träsnidat kors och stolar. Sammanhanget var queert, öppet och inbjudande.

När jag tog med Gustav till kyrkan på den tredje advent var mässan en sådan mässa som jag, med kärleken till ritualer, förvisso kan uppskatta men som inte representerar den kyrka som jag har blivit en del av. Traditionstyngd och gammelkyrklig. Bortsett från en ung och öppensinnad präst, som predikade om att kristendomen inte är en uppsättning regler man kan checka av, utan mer består av ett förhållningssätt till livet och medmänniskor, var det tunggrott.
Förbönen var av det värsta slaget; be för konungen och regeringen, jag tror inte det. Förlåtelsebönen av den sortens skuldbetonade sort som jag önskar att kyrkan kunde komma ifrån.

Julen för mig handlar varken om mat eller julklappar. Julen för mig har alltid varit en av de perioder på året då jag mår som allra sämst. Överflöd och krav på lycka vänder mina nerver utåt, får mig att känna av allt ickeperfekt i den förväntade lyckan. Mat, presenter, släktingar. Ingenting betyder någonting för mig. Förr om åren grät jag mig till sömns. Nu längtar jag efter kyrkan. I kyrkorummet, den nya moderna kyrkan med den präst jag tycker allra bäst om, finner jag tillslut den frid och ro som är det essentiella i julen för mig. Det enda som betyder något.

Mässan under julnatten var av det slag som jag önskar att alla mässor var. En enkel kör, några läsningar. En präst som tog lindorna som man svepte runt Jesusbarnet, så att han inte skulle kunna sparka, som en symbol för de lindor som vi människor fångas in i.
– Varje människa föds med oändliga möjligheter, en oändlig frihet. Sedan fångas vi in i omgivningens och samhällets lindor. Vi begränsas av ett kön, en sexualitet, en kultur, ett språk. Andra människors rädsla lindar in oss och får oss att begränsa oss.
Isabelle skriver om paradoxen mellan att å ena sidan åtnjuta den största frihet, men att göra detta genom att falla ner på knä och tillkänna sig en tro. Det är en paradox och för mig samtidigt inte. Kärleken ska göra oss fria, är Jesus budskap. Det är i kärleksbudskapet i tron som friheten också ligger. Sammanfattningen kom ganska väl i den betraktelse som hölls av prästen och den åtföljande förlåtelsebönen. En förlåtelse som handlar mindre om att tillkänna sig själv en skuld och mer om att befria sig från sig själv och det som varit.
”Här får jag vara den jag är, utan masker och roller. Du känner mig Gud, även mina mörka sidor. Ta emot min svaghet, mitt övermod, min likgiltighet.”
Så inleds förlåtelsebönen. Den följs av flera minuters tystnad, där var och en får tänka och be på egen hand. Som dem vi är, mitt i vår svaghet och skörhet. Vår mänskliga otillräcklighet. Jag tänkte på det som gjort mig illa under åren. Människor som svikit min tillit och dem som gjort mig besvikna. På de agg som jag bär på gentemot dem och hur jag ska försonas med de negativa känslorna som jag bär på.
Därefter ställde sig prästen mitt i altargången, mitt i församlingen.
”Du har lämnat det här hos Gud nu. Du kan gå vidare, du är fri.”
Det är en ritual och en symbolisk handling, men skiljer sig egentligen inte mycket från ett terapisamtal. Tänka igenom, reflektera och bearbeta för att kunna gå vidare. Det är den största friheten att gå igenom den ritualen.

Också förbönen, inför nattvarden, innehöll samma element.
”Hjälp oss att våga visa våra sanna jag så att vi inser att vi, likt barnet, är sårbara och små.”
För mig handlar paradoxen om att friheten kommer genom att erkänna sig den sårbarheten och otillräckligheten. I de kyrkliga ritualerna spelar yttre titlar, tidigare erfarenheter och umgängeskrets ingen roll. Det är en plats där jag är fullständigt anonym. Genom den anonymiteten blir jag också mig själv. Det är i den kollektivismen som jag vågar möta mig själv. Se där, ännu en spännande paradox. Det är i den spänningen som jag lever och tänker.
Jag hoppas att jag aldrig löser de mysterierna.

Julledigheten såhär långt

Vakna klockan fem på morgonen och inte kunna somna om, se hela Nyhetsmorgon och hinna skicka några jobbmail innan gryningen. Förkyld, ont i bröstet när jag andas. Börja skriva på de två texterna som ska in nästa vecka, spåna på ämne till morgondagens Sjuhärad Direkt. Bli uppringd av Aftonbladet och ombedd att skriva en text om julstress. Skriva text, glömma att plocka ur diskmaskinen som mamma bad mig om. Hosta, ta en dusch. Prata i telefon med redaktören till det som ska bli min debutroman. Bli påmind om diskmaskinen igen.

Men nu. Se Dexter, försöka sova igen, se till att hålla fötterna varma.
Det är ändå skönt att jobba på halvläge, helt lagom. Varken rastlös eller stressad. Speciellt när alla krav på att sköta markservice, träna och umgås plockats bort. Det är lite enklare hemma i Jämtland, allting, ändå.

Första julen utan dig

Barndomen var för mig varken genuint olycklig eller särskilt lycklig. Den var mest ointressant. Jag minns barndomen och de tidiga tonåren mest som en frustrerande, och ofta plågsam, väntan på att få bli vuxen. Jag kände mig väldigt ofta fångad mellan barndomskollektivismens lekar, som jag oftast fann ointressanta, och vuxenvärldens auktoritet.
När de andra barnen lekte på släkt- och vuxenkalas brukade jag sitta med vid vuxenbordet. Sa ingenting, delvis för att jag var paniskt blyg men också för att jag visste att jag inte passade in. Det räckte med att få sitta och lyssna på de vuxna samtalen i timmar. Ibland nickade jag lite så att de skulle veta att jag följde med i samtalen.
Lika delvis självvalt som jag ställde mig utanför stojiga barnlekar och grundskoleintriger, lika mycket var vuxenvärlden mer en framtidsdröm och en nutida auktoritet än en värld jag hade tillgång till. Den bestod oftast, förutom under de fester då mina föräldrar var glada och upprymda, av förmaningar och tvång.
Min ensamhet under barndomen var ibland självvald, ibland inte. Men jag minns aldrig ensamheten som plågsam. Det som plågade mig var just att befinna mig mellan två lägen. Att vara ganska oförmögen att vara barn, såsom barn skulle vara med all stojighet, lekar, bråk och skrik. Att också ännu inte ha nått den där vuxenvärlden, där jag drömde om att gå runt och vara viktig med block i famnen, skriva viktiga saker på papper, prata så att folk lyssnade och ha många vänner att föra intressanta diskussioner med.
Men mitt emellan barnkollektivismen och vuxenvärldens myndiga röst fanns min morfar.
Han var min bästa vän, på så vis att han var min länk mellan barn och vuxen. Precis som jag svävade han i något slags ingenmansland. Han var vuxen, men för gammal för att riktigt hänga med i de vuxnas samtal. Han var vuxen, men ville ändå leka. Han var vuxen, men var den enda vuxna i min värld som aldrig ställde krav, bestämde över mig eller tvingade mig att göra någonting. Han var aldrig auktoritär och talade aldrig till mig som ett barn. Min och morfars värld var en värld där vi var jämlikar. Där jag varken var ointresserad eller utstött ur stojig lek eller tillsagd att gå och leka med någon eller äta en portion till. Vi möttes med samma språk, på samma villkor.

Jag och morfar pratade mycket om livet. Om min framtid som författare. Ibland skulle jag även bli hårfrisörska, popstjärna, kock eller dansare. Det berodde lite på vad jag sysslade med för tillfället, för vad det än var skulle jag bli bäst på det. Men mest läste vi kvällstidningar och pratade om omvärlden med varandra. Popstjärnor, filmer, nya reapriser och rabatter. Vi klippte ut rabattkuponger och gick hand i hand till Konsum där vi köpte dagens rabatterade varor. Allrahelst om det var något sött. Jag och morfar delade även samma förkärlek för sötsaker.
Vi såg MTV, allrahelst The Grind, och planerade när jag skulle vara med och dansa i TV-showen. Vi såg Beverly Hills 90210 och diskuterade om hur det skulle bli när jag gick på college.
När jag förälskade mig i Peter Jöback som tioåring var det morfar som samlade alla urklipp på honom till mig, när alla andra skrattade eller skakade på huvudet och kallade det idolkärlek som skulle gå över med tiden. När jag började intressera mig för pop och spelade sönder Oasis (What’s the story? Morning Glory) var det morfar som köpte musiktidningar och rapporterade om deras senaste video på MTV.
Det var genom morfar som jag tilläts vara popkulturnörd medan de andra fortfarande lekte. För honom fick jag läsa upp lågstadiedikter och skriva minst tjugo romaninledningar på hans gamla skrivmaskin. Det var honom som jag såg på nyheterna och funderade över världens tillstånd med.

När jag blev tonåring och morfar slutade vara min bästa vän, utan bara en väldigt viktig människa i mitt liv, var han fortfarande den som aldrig dömde. Mina hysteriskt fula manchesterbyxor med oranga flames på kallade han moderna. Ringen i näsan var häftig och all svart kajal och stjärnor under ögonen var fint på mig. Att åka till Hultsfred var bara roligt och att jag gillade tjejer också var väl inte så mycket att bråka om, så länge jag mådde bra.
När jag förstamajtalade stapplade sig mormor och morfar dit för att lyssna. Morfar klippte ut alla artiklar ur lokaltidningen som jag skrev för, samlade alla i en låda. Tog fram dem varje gång jag hälsade på och ville diskutera dem.

I februari gick morfar bort. Efter den stora sorgen under begravningen dyker han upp ibland i minnet. Särskilt strax innan sömnen, när allting blir skörare inuti. Då saknar jag hans trygghet och stöd.
Den här julen blir den första utan morfar. Jag vet hur han hade väntat på mig om han levde. Precis hur han hade berömt min frisyr, som han alltid gjorde, oavsett hur den såg ut. ”Det är fint när du har luggen sådär”, hade han sagt och pekat på min snedlugg som han alltid gjort de senaste åren. Sedan hade han tagit fram Expressen och Aftonbladet samt alla andra tidningar han kommit åt som jag har skrivit åt senaste året. Våra älskade, gemensamma kvällstidningar som jag nu själv skriver i med jämna mellanrum. ”Tänk att du skrivit allt det här”, hade han sagt.
Ja, tänk.
Men morfar får vila i frid nu. Saknaden efter honom bär jag med mig, men ännu mer; hans stolthet över mig är också min nu.

Varandets olidliga lätthet

I vår tid är vi besatta av det medvetna subjektet. Det individuella jaget och dess karaktäristika och konturer. Vi är ständigt beroende av den personliga utvecklingen, självförverkligandet som vägen för att uppnå lycka. Riter och kollektivism har fått ge avkall för personliga val och individualism. Kanske är det därför som vi älskar advent.
– Vi sitter här i år igen och sjunger Bereden väg för Herran, men ingen av oss är samma människa som för ett år sedan, säger prästen i Göteborgs Domkyrka på första advents högmässa.
Mässan är precis som för ett år sedan. En advent utan Bereden en väg för Herran vore ingen advent. Ett firande utan körsång av Halleluja vore inget firande. En mässa utan nattvard är ingen mässa.

Det finns en gräns för hur självmedvetna som vi orkar vara. Kanske är slipandet på våra konturer och ständiga individuella val en av orsakerna till stress och ångest. Vårt medvetande är inte skapat för ständigt subjektivism. Vi behöver kollektivet, ritualerna, släppa taget om oss själva och flyta med för att orka.
Advent och jul är en tid fylld av krav och stress för många. Men det är också en tid då det är möjligt att släppa taget om valen och följa ritualer. Oavsett om det består av kyrkobesök, lussekatter eller en kollektiv familjetradition av något slag. Man behöver inte välja.
För advent är som advent alltid har varit och jag tror att vi är många som finner såväl glädje som trygghet i det.

För mig är kyrkan en av mina platser där jag finner just den ro i kollektivism och ritualer som jag behöver. Kyrkan och gymet har föga gemensamt, förutom att de båda är platser där jag släpper taget om medvetandet. På träningspass följer jag instruktioner, låter kroppen styra och hjärtat slå. Avslappningen i träningen handlar om att låta huvudet vila. Ingen tid för vare sig analys eller eftertanke när allt man behöver göra är att ge kroppen rörelsefrihet och följa gruppen.
I kyrkan blir min subjektivitet en del av något större. I kyrkorummet upplöses det tänkande jaget och blir mindre. Här vilar tanken, medvetandet följer med i psalmer och böner. Den kollektiva känslan är enorm, samtidigt som jag aldrig är så mycket mig själv som just här. Avskalad från prestationer, yttre sammanhang och titlar möts vi i de kyrkliga ritualerna. Man är bara människa.

Det finns många sätt att uppnå känslan på och mitt i julstressen tror jag att det är viktigt att fånga den. Mellan ljusstaken som stod där för både ett och femton år sedan och luciafirandet som sett likadant ut i hela våra liv finns möjligheten att stanna upp och bara följa med. Det finns en trygghet i det statiska. Ett andrum att stanna upp i, släppa jaget och ge efter för varandet. Det är i den känslan som man på riktigt kan se vad jaget består av. Vi är inte samma människor som för ett år sedan. Men varandet består.

Krönika publicerad i BT 5/12 och inspirerad av och utvecklad genom ett blogginlägg av Isabelle Ståhl.

Jag är glad att det över, så lämna mig ifred. Du är det sista jag behöver och jag orkar inte mer.

Farväl december, jul- och nyårshelg. Inget mer bjällerklang, pynt och julklappspapper. Farväl matfrossa, Aladdinaskar, dålig TV och pepparkakshäng. Säg hej och farväl till glittriga klänningar, chokladmousse, champagne och hemvändarfyllor. Till familjesamvaro och ständigt sällskap, sovmorgnar och starkglögg mitt på blanka eftermiddagen. Hejdå lugn och stillhet, långa dagar i mjukisbyxor och några pepparkakor till, kanske en promenad på det.
Hejdå julen, för den här gången. Jag blev övermätt av dig som vanligt, men tack för det du gav ändå.

Så välkommen älskade, hatade januari. Med tomhet i plånboken och mörkret i lägenheten när adventstakarna ställts upp på vinden, men mörkret fortfarande ligger tjockt utanför fönstren.
Med bitande kyla och trötthet. Välkommen linsgryta och knäckebröd, billigt te och alla ensamma kvällar som hägrar efter att den intensiva samvaron försvunnit och vardagen återkommer. Välkommen tillbaka januari, med rutiner, tidiga morgnar, krav och nystartsintroduktioner. Hej januari med dina reor av gamla kläder, lämnade kvar innan våren tar vid, och snöslaskiga, gråa interiör. Så välkommen träningstider och nya löften att infria.

Tack januari med din kompromisslösa återgång till den mest rutinmässiga sortens vardag efter att december sockrat oss med sol- och vårarlöften och sedan lämnat oss chokladstinna och slöa. Det var på tiden att du kom.

Jag antar att det här är min mammas subtila sätt att påpeka den frekventa förekomsten av ämnet sex i mina texter

- Men du hur gick det med den där texten för Fib Aktuellt?
- Va?!
- Nejmen vad heter tidningen då?
- Jag har inte skrivit en text för Fib Aktuellt, mamma!
- Nej, jag menade Ord & Bild!

I en kontext som samtalet ovan skall jag alltså fira jul.
Hoppas ni får en fin julhelg, hur ni än firar.

Julkort från Norrland

Hej!

Jag mår bra, hoppas ni också har det bra därhemma. Som ni ser på bilden finns det snö och jag är glad, osminkad och ser lite mongis ut.

Jag tycker att Nyamko Sabuni har lagt sämpigaste förslaget någonsin, sätta Säpo på symtomen medan sjukdomen sprids är världens sämsta quick fix. Men det är ju så politiken fungerar generellt. Plåstra om blödande sår istället för försöka ge sig på uppkomsten av såren. Det har väl sällan varit så tydligt som i det här förslaget. Man kanske kan börja med att definiera “extremism” och hur och varför det uppstår? När jag tänker på Säpo tänker jag bara på Gösta Ekmans fantastiska gestaltning av Säpomannen i underbara 70-talsfilmen S.O.P.O.R. Kontrollneurotisk, livrädd och helt jävla clueless.

Inatt läste jag ut Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken. Jag minns att jag läste den som fjortonåring, då jag plöjde alla feministiska klassiker. Jag förstod inte mycket av någon av bilderna, inklusive Fräls oss ifrån kärleken. Men det skulle jag ju aldrig ha erkänt för någon. Nu läser jag om den och förstår desto mer. Den här boken är den moderna feminismens all-inclusive-hotell. Jag älskar den. Den är rolig, smart, intellektuell, självutlämnande, snuskig, intelligent, kompromisslös och radikal. Jag älskar 70-talets Suzanne Brögger. Långt innan Linna Johanssons intervju i Bang i början av 2000-talet då hon tog tillbaka det som hon skrivit om i Fräls oss… och suckade åt sin naivitet. Långt innan Boris Belucic hänvisade till vad hon sagt om oralsex i sin jävla text i F-ordet.
Skitsnygga, intellektuella, sexuella Suzanne Brögger med svartmålade ögon och en cigarett i handen. Som skriver om varför monogami och tvåsamhet är en institutionaliserad form av olevt liv. Som drar in all världens filosofer i sina intellektuella resonemang om varför kärnfamiljen är en omodern institution och varför människan måste vara fri i sin kärlek. Som har världens bästa, roligaste argumentationstext om varför människor i västvärlden inte ska skaffa barn.
Som skriver om sina utlevda sexuella fantasier om skalliga män som sprutar henne i ansiktet, kåtlängtan efter transvestiter, trekanter och lesbiska relationer på ena sidan och om könens dialektik och metafysik på nästa. Som vägrar välja mellan att vara intellektuell och självutlämnande. Som vägrar välja mellan att vara korrekt feminist och utlevande på egna villkor.

Mest av allt har Suzanne Brögger gnista och visioner. Allt det som jag saknar hos mina favoritskribenter inom feminism och genus idag. Jag parallelläser om Maria Svelands Bitterfittan och det slår mig så tydligt: Det finns inga visioner längre. Inga utopier. När Maria Sveland sitter och bölar på sitt flygplan till Teneriffa och längtar efter en natt av sömn, längtar Suzanne Brögger efter sömnlösa nätter av fri kärlek. Hon målar sina ögon svarta, för den naturliga kvinnan är ändå bara en konstruktion, och sedan går hon ut i Amsterdamsnatten med sina högklackade stövlar. Hon tror fortfarande på den fria kärleken, på samhället där inte kön spelar någon roll och på en erotik byggd på lust, snarare än kultur. Jag önskar att det fanns någon Suzanne Brögger idag.
Var är hon?

Ja, nu var det ju inte tänkt att jag skulle skriva jättelångt om Suzanne Brögger egentligen. Jag ville ju mest säga hej och jag mår bra. Det hoppas jag att ni också gör.

På återhörande!

Orgasm ikväll eller på julafton

Ikväll är det alltså premär för Kuttrasju, sexprogrammet på Göteborgs Studentradio som jag är krönikör i. 20:30 börjar det och för dem som inte bor i Göteborg kan man lyssna via webbradio här.
Första programmet har tema orgasm och krönikan är en omredigerad version av det här inlägget. Jag misstänker att jag stakar mig vid något tillfälle, men om du stått i en radiostudio och läst in ditt livs mest personliga och utlämnande text hade du gjort samma sak, min vän.

Skulle det vara så att man missar programmet, men gärna vill höra min ljuva stämma prata fejkade orgasmer, går programmet i repris på självaste julafton.
För den som är för sekulariserad för julevangeliet och har tröttnat på Disneyifieringen vid fikastunden rekommenderar jag varmt att ni istället gör som förr i tin och samlar släkten framför radion istället. Låt hela släkten inmundiga glöggen och pepparkakorna till ljudet av er favoritbloggerskas sexrelaterade problem. Det blir en jul att minnas länge.

Tystnaden

Jag är alltså hemma hos mina föräldrar nu. En hel dags tågfärd featuring kräkande och skrikande barn på X2000 samt en ersättningsbussresa genom skogarna mellan Bräcke och Östersund tog mig hit.

Nu sitter jag i de obligatoriska mjukisbyxan, tjocksockan och gammlinnet, med nyinköpt snus och julkaffet. Har högar av böcker inför uppsatsskrivande, antagningsbesked, orecenserade skivor, obesvarade mail och texter att ge respons på.
Allting snurrar i huvudet. Ofokuserat kaos av för mycket att göra.

Men utanför faller snön och i lägenheten är det så tyst att jag nyss hörde hyacinten slå ut lite mer.
Här ska jag vara i två veckor. I mjukisbyxan och så mycket lugn att jag ändå kan stanna upp med en kopp julkaffe och betrakta en hyacint när den slår ut. Mina mest frekvent sagda meningar under de kommande två veckorna kommer med största sannolikhet att vara:
- Sätt på mer kaffe!
- Men du fuska ju! Lär ju va jag som hade rätt på den frågan!
- Är skumtomtarna redan slut?

Take me home, country roads, to the place med Sveriges fulaste pepparkakshus

Det är någonting oerhört rörande med att ens föräldrar, trots vuxna och utflyttade barn, ställer sig en lördag några veckor innan jul och gör ett pepparkakshus.
Ännu mer rörande är det att de gör det från scratch, inga färdiga modeller från Konsum här inte.
Extra rörande blir det när man betänker att deras ambition var att skapa en pepparkakshusmodell av vårt sommartorp på landet. Pappa som satt och ingenjörsritade bygget, mamma som kavlade ut degen och sedan satte de ihop deras egen lilla pepparkaksmodell tillsammans.

Men mest rörande är ändå att de ägnade en lördag åt att göra ett pepparkakshus som, trots ambitionerna, ser ut att vara skapat av ett par utvecklingsstörda inför gruppboendets julfirande.

Take it to the church

Imorgon ska jag på adventsmässa i Domkyrkan med en person som jag nyss träffat och aldrig i nyktert tillstånd. När jag lär känna människor brukar de normala scenariona vara fika, öl, middag, konsert eller bio.
Jag har aldrig gått på mässa i kyrkan med någon ny förut.

Går man på bio eller äter middag kan man alltid hänfalla åt de naturliga ämnena hur filmen var eller hur maten smakade, om det blir tyst eller tryckt stämning. Men i det här fallet känns replikerna inte lika naturliga.
”Hur smakade din oblat?”
”Vad tyckte du om predikan? Själva grundstoryn om Guds son har ju fått kritik för att den inte är trovärdig, men jag tyckte prästen gjorde ett bra jobb med att ro iland den och budskapet var ju bra.”
”Jag tyckte inte att första psalmen satt riktigt klockrent, men det tog sig vid Hosianna och orgelsolot var ju grymt.”

Undrar om han är en gentleman och bjuder mig på kollekten?
Det återstår att se.

Fet, kåt och skitförbannad (gimme gimme gimme a man after midnight – won’t somebody help me chase the abstinensshadows away)

LSM kommenterade någonting om att mitt jullov mest verkar vara ungdomligt dolce vita.
Och ja, det är det ju. Vilket sannerligen inte var planen.
Planen var att komma hem, skriva klart en debutroman, läsa sanslösa mängder böcker, ta långa och stärkande promenader och kolla igenom brorsans imponerande samling filmer. Sedan skulle jag dessutom redigera, karriärplanera, skicka viktiga mail och samla nya krafter. Träffa mina gamla vänner litegrann, dricka lite lagom mycket alkohol och ha trevligt.
Sådan var planen. Någonting gick snett. Förvisso var julafton helnykter och klassisk, vilket innebar allt ifrån stelt samkväm hos farmor på dagen, mormortjat på kvällen och TV-spelsmaraton halva natten. Förvisso har jag ju livskrisat en hel del. Men ändå har planen inte riktigt gått som den skulle.

Jag slutade alltså att snusa. Först skar jag ner. Sedan slutade jag helt. Okej att Nicotinells starkaste tuggummin var årets bästa julklapp, men den dosen är ändå ingenting jämfört med en dosa snus om dagen. Okej att jag har rökt litegrann på fyllan, men serri – cigaretter got nothing jämfört med snus.
Det var bara halvplanerat. Originalplanen har alltid varit att sluta den dagen då jag – citat mig
själv – har fast ekonomi, en stimulerande vardag och ett regelbundet sexliv. Sedan insåg jag väl någonstans att jag verkligen ville sluta och att den plats i livet då den treeniga kombon skulle uppenbara sig ligger i en galaxy jääävligt far far away.
Så jag har slutat. Det kommer eventuellt att gå åt helvete. Men jag har ambitionen att lyckas.

Det är lite samma sak som när jag gjorde slut med exmannen. Jag var så nyfiken på vem Elin var utan honom, då jag levt så nära honom så länge. Nu är jag lika nyfiken på vem Elin utan snuset, min bästa vän sedan ungefär tre år tillbaka är.

När jag började snusa var jag diagnostiserad anorektiker, hatade livet, hatade mig själv och var mest intresserad av att väga 48 kilo. Där satt jag hos idiotläkarna på Östra sjukhuset och fyllde i ett sånt där standardformulär på 50 frågor, ett Hur ätstörd är du?-quiz. Resultatet redovisades i ett fint stapeldiagram som förklarade att jag hade sämre självförtroende och sämre självkänsla än en average anorektiker. Och?, tänkte jag och fortsatte självhata för att jag fortfarande inte nått 48 kilo och syndat och ätit russin de senaste dagarna.
Det är en helt annan Elin än den Elin som tre år senare nu har slutat snusa. Snuset har fungerat på samma sätt som bantningen gjorde. Den har tröstat, dövat känslor, hållit mig lugn och kontrollerad. Kanske hade jag inte blivit relativt frisk från ätstörningarna om det inte varit för nikotinet, jag vet inte. Men jag vet att det är dags att göra upp med nästa destruktiva beroende nu.

Men snusstoppet har alltså lett till lite oanade abstinenseffekter.
Min hjärna har stängt av sig själv. Fullständigt. Ingen livskris, inga karriärplaner, inget analyserande, ingenting. Av den intellektuella, överanalyserande, tänkande, smarta kvinnan finns ingenting kvar. Jag är far below cro magnon-stadiet just nu. Jag har degraderats till en jävla primat som enbart är intresserad av att tillfredsställa grundläggande behov. Allting är impulsstyrt av instinkter.
Den delen av hjärnan som med nikotin i blodet rymde relationsanalyser, Judith Butler-teorier, textidéer, politiska visioner och lingvistiska referenser består nu enbart av en stor, röd blinkande skylt som skriker KNUUULA HÅÅÅNGLA SNEELA!. Den delen av hjärnan som bestod av kaloriräkning, ångestältande, känslor, stilanalyser och ekonomisk kontroll består nu enbart av ett stapeldiagram som listar bästa chokladsorterna att mula i sig.
Av den svala, fortfarande relativt kontrollneurotiska, smarta kvinnan återstår en abstinenssvettig primat som trycker i sig mat och flåsraggar på allt som rör sig.

Det är lika delar spännande och oroande att vara såhär. Det är lite som en ny Elin. Elin med en prilla under läppen hade ju aldrig vare sig tryckt i sig en hel ask chokladhjärtan inom loppet av tjugo minuter eller sugit småstadskuk. Det är Elin, primaten, som sysslar med sådant.
Jag tänker att det förhoppningsvis inte är den nya Elin, men kommer nog vara Elin ett par veckor tills abstinensen lagt sig lite.
För dig som läst Saker under huden på grund av dess politiska, feministiska, analyserande eller ångestfyllda inlägg rekommenderar jag en läspaus på några veckor. Elin med nikotinabstinens har inga känslor, inga analyser eller ens bra texter att erbjuda. Elin just nu består enbart av tre egenskaper: Fet, kåt och skitförbannad.
Enjoy.