Känslig och full av kraft

Text publicerad i GP kultur 20/6

”Det är helt okej om du inte går, men du får själv ringa och förklara varför.”

Jag hade precis berättat för mamma att jag vägrade gå på det kalas som jag blivit inbjuden till, efter en vecka av växande klump i magen vid varje åsyn av min klasskamrats inslagna present som jag skulle ta med mig.

Barnkalas innehöll flera av de saker som jag avskydde: Sociala krav, där jag skulle vara en del i en stojig massa och förväntades delta aktivt. Hög ljudvolym, något som både gjorde mig ängslig och ofta rentav rädd. Lekar, där jag skulle tvingas prestera med blickarna på mig. Andra barn, som störde mig i mina funderingar.

Som åttaåring fanns det redan ett begrepp för min aversion mot stoj, lek och social samvaro. Det hade yttrats i en rad sammanhang, där vuxna hade ursäktat mitt problematiska beteende eller försökt lirka mig att delta i lekar, prata med främmande barn eller räcka upp handen i klassrummet.

”Jag kan inte komma på ditt kalas i dag, jag är för blyg”, förklarade jag för min klasskamrat som med förvåning mottog min ursäkt.

Vad jag också visste var att just detta ord – blyg – var något som gjorde mig till ett problem.

Som vuxen har jag ofta mött andra som delar erfarenheten av att tidigt ha blivit stämplade som blyga barn och snabbt uppfattat det problematiska i det beteendet. Många har också fått höra att de är ”överkänsliga”, i synnerhet pojkar som förväntas uppvisa mindre känslighet än flickor. Barn som i alltför hög ålder fortfarande håller sig för sig själva i sociala sammanhang, är rädda eller börjar gråta av något som omgivningen uppfattar som en normal situation går emot bilden av det frimodiga barn som blivit norm.

Kanske är det också av oro inför framtiden som de blyga barnen problematiseras. I en kultur som till stora delar handlar om att sälja in sig själv, visa sin personlighet och kunna tala för sig och sin sak är tystlåtenhet handikappande. När kraven på individuella prestationer och egenskaper ökar, samtidigt som arbetsmarknaden hårdnar och till stora delar består av arbeten där egenskaper som ”utåtriktad” och ”flexibel” är grundläggande, är blyghet och känslighet ett ok. Det grekisk-romerska idealet kring en person som kan tala väl för sin sak har i dagens informationssamhälle dragits till sin spets.

Det är inte bara på arbetsmarknaden som den extroverta personligheten är norm. Inom självhjälpsindustrin peppas miljontals människor att även i sitt privatliv våga ta plats, tacka ja, bli festens centrum och lyckas i sina sociala kontakter. När det privata blivit mer offentligt, genom exempelvis sociala medier, ökar kraven på lycka även här. Och lycka likställs så gott som alltid med många sociala evenemang, en stor bekantskapskrets och en fulltecknad kalender.

Men kanske håller någonting på att hända. Två amerikanska böcker har det senaste året skapat debatt och uppmärksamhet kring de introverta och känsliga personlighetsdragen och tar dem i starkt försvar. Elaine Arons The Highly Sensitive Person och Susan Cains Quiet – The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking har även gett svallvågor över resten av världen. I Sverige har teorin om högkänslighet resulterat i artiklar ibland annat Modern Psykologi och Damernas Värld samt blivit föremål för en hel artikelserie i Svenska Dagbladet. Susan Cain citeras i såväl The Guardian vid flertalet tillfällen som av bland annat Jan Gradvall i Dagens Industri (30/3).

Det unika i Cains och Arons böcker ligger i att de undviker att problematisera dessa drag. I stället är det den dominerande kulturens idealbild av den utåtriktade och stresståliga människan som kritiseras. Varken introvert eller HSP (förkortning för high sensitive person) är diagnoser eller något som bör medicineras bort, i stället är det personlighetsdrag som samhället borde bli bättre på att dra nytta av. Hög kreativitet, förmågan att arbeta självständigt, goda lyssnaregenskaper, lägre risktagande och större kapacitet att uppfatta detaljer är några av de egenskaper som författarna listar och som både samhälle och arbetsliv torde vara i behov av. Den känsliga kräver tid för eftertanke, men har å andra sidan stor förmåga att bilda helhetsbilder, ta välgrundade beslut och bidra med kloka reflektioner. Cain nämner exempelvis hur finansmarknaden i dag domineras av extroverta risktagare. En dominans som, med den ekonomiska krisens facit i hand, förmodligen inte är helt lyckad.

Även privat är introverta och känsliga sorgligt underskattade. Intresse för att lyssna, behov av djupgående samtal snarare än kallprat, hög associationsförmåga och talang för att uppfatta stämningar och andras humörläge är goda egenskaper i sociala sammanhang. Fokuset på extroverta personlighetsdrag leder i värsta fall till en icke-lyssnande miljö där alla försöker framhäva sig själva och göra sig sedda, menar Cain. Många erfarenheter, idéer och tankar går förlorade i en värld där vi blivit lärda att det viktigaste är att våga ta plats, inte lyssna till vad andra har att säga.

Nu är varken känslighet eller introverta personlighetsdrag någonting nytt inom psykologin. Carl Jung gjorde begreppen introvert och extrovert allmängiltiga 1921, då han redogjorde för dessa personlighetsdrag. Uppdelningen ligger till grund för både vår allmänna förståelse av begreppen och en rad personlighetstester, som används av företag och universitet. Ändå har vi i dag ett samhälle som främst är anpassat för endast en av personlighetstyperna. På samma sätt är högkänslighet ett normalt och vanligt förekommande drag hos inte bara människan, utan många däggdjur. Runt 15-20 procent har en ärftlig förmåga att i högre grad lägga märke till detaljer, uppfatta subtila signaler, känna av dofter och ljud och känna in stämningar. Det handlar inte om att dessa har bättre näsor eller hörsel, utan ett mer känsligt nervsystem vilket är till gagn i naturen. För människan innebär det dessvärre att högkänsligheten lätt blir en plåga i en modern värld av många intryck, snabba beslut, stressiga dagar och bullriga miljöer. Stimulansen blir helt enkelt för hög, vilket leder till ökad aktivering av nervsystemet, känslomässig upphetsning och – utan regelbunden återhämtning – stressproblematik.

Högkänslighet och det som uppfattas som introvert är två drag som ofta sammanfaller, då den högkänsliga har ett större ensamhetsbehov för att smälta intryck och ofta observerar, snarare än deltar. Även studier av introverta visar att de har en lägre tröskel för känslomässig stimuli. Det är med andra ord inte otänkbart att högkänsligheten skapar den tillbakadragenhet och det ensamhetsbehov som vi kommit att uppfatta som introvert.

De flesta av oss barn som uppfattades som blyga lär oss som vuxna att hantera såväl mingelpartyn som anställningsintervjuer. Det är vad samhället kräver av oss. Susan Cain beskriver det som att vi skapar oss en extrovert persona att kliva in i vid behov. Får vi tid och eftertanke att reflektera i ensamhet behöver det inte vara något problem, snarare trivs vi bra i sällskap och har lika trevligt som extroverta. Likväl finns det många som mer eller mindre vantrivs i en kultur som svämmar över av information att processa, Facebookevenemang att klicka ja på, öppna kontorslandskap med hög ljudnivå och middagar som vi förväntas delta i. Aron understryker genomgående hur viktigt det är att inte vara mer utåtriktad än man klarar av. Att vara den tråkiga som tackar nej, går hem tidigt eller står vid sidan av och betraktar. Hon tipsar rentav om att alltid ha en uppsättning standardursäkter i bakhuvudet om man plötsligt känner behovet av återhämtning fastän man tackat ja till att vara social. Själv anser jag att det oftast går alldeles utmärkt att göra som jag gjorde som 8-åring, det vill säga att faktiskt vara ärlig. Fler än man tror är fullt införstådda med vad man menar och behöver när man säger att man måste vara hemma och umgås med sig själv.

En ständig följeslagare

Det fanns så mycket att vara rädd för när man var liten. Bråkiga killar som kastade snöbollar, rädslan för att bli träffad och utskämd. Att bli tilltalad under lektionen och tvingas öppna munnen utan att veta om rösten skulle bära. Nervositet över att vara med på gympan, fastän man aldrig träffade den där bollen oavsett sport. Oro över att det skulle bli brandövning och man var tvungen att klättra på den höga brandstegen med svindel och skakande händer, medan alla stod nedanför och tittade på. Oro över mammas och pappas rynkor över pannan, känslan i magen när de sa åt oss att titta på teve och man hörde hur de pratade om bristen på pengar vid köksbordet. Allt man var rädd för som man varken förstod eller kunde kontrollera. Räntor, arbetslöshet och gubbar i skogen som man skulle akta sig för.

Att vara vuxen skulle innebära att slippa vara rädd, men så är det inte alls. Oron är en ständig följeslagare, den går bakom mig och andas ibland i nacken. Stundtals tar den över i en krampaktig rädsla som gör det omöjligt att tänka eller ens andas. Katastrofen lurar ständigt runt mina hörn och oron pekar gärna ut var den befinner sig just nu.

Vad är det som jag är så förtvivlat rädd för? Jag är förvisso rädd för att flyga, men ännu mer för att falla och sätten att falla på är tusentals. Ensamhet, utsatthet och sjukdom är några av alla katastrofscenarion som finns tillgängliga när jag oroas över att fötterna ska slinta och jag ska falla handlöst. Skammen över att misslyckas, men ännu mer rädslan för vad som händer när inget tar emot mig i fallet. Faller jag är det mitt eget fel och ju mer som rustas ner av det skyddsnät som en gång fanns mot både arbetslöshet, bostadsbrist och sjukdom, desto mer växer oron.

– Vad är det värsta som kan hända? brukar psykologer fråga och det är en hopplös fråga att ställa till någon som lever med generaliserad ångest i det här samhället. Allt kan ju hända. Även om det börjar med en gnagande oro över arbetslöshet kan spiralen alltid ringla sig neråt i sömnlöshetens dunkla timmar och plötsligt finns det både klimatkatastrofer och kärnvapenkrig att hyperventilera över.

Oron gör en inte särskilt trevlig. Bilden av den nervösa konstnären med charmigt neurotiskt sinnelag ligger ganska långt ifrån den verkligheten. Oron gör en både tråkig och ful, man saknar förmåga till både ett avslappnat sinnelag och positivt tänkande som ligger så rätt i tiden. Rädslan gör en till en obotlig narcissist. Varje försök till rationellt tänkande från omgivningen viftas bort med en dramatisk hand.

Det finns så mycket att vara rädd för här i världen och då spelar det ingen roll hur många som påpekar att man verkar vara både lycklig och lyckad. Rädslan för misslyckandet är värre än misslyckandet i sig. Varken logik eller värsta-scenarion lindrar. Det enda som stundtals jagar bort oron är ett ömt mantrakonstaterande att det faktiskt alltid ordnar sig. På något vis, det ordnar sig.

Krönika publicerad i Borås Tidning 4/12

Jag är med dig för att jag inte kan låta bli

Alltfler omkring mig börjar tala om kärleken som självklar. När den är på riktigt, när det verkligen bara är bom pladask och himmel och pannkaka. Då allting bara känns rätt och himlastormande och man tutar och kör. De känner så, många som jag träffar.

Jag är lika delar fascinerad och avundsjuk. Jag har aldrig känt det där. Eller fel, jag har känt det någon gång, men det har dessvärre inte resulterat i något grandiost samförstånd av självklarhet, pang bom. Jag tyckte naturligtvis som djupt idolförälskad tioåring att det var en fullständig självklarhet att jag och Peter Jöback, när även jag uppnått vuxen ålder, skulle finna varandra. Det gick väl sådär, för att uttrycka mig milt.

Senaste gången som jag i hela min kropp kände att kärleken var alldeles självklar, rak och enkel, att det inte fanns något annat alternativt än han och jag, slutade det med att jag blev i det närmaste psykotisk. Han var inte riktigt med på den där självklarheten, som jag tog för given. Med facit i hand var det lika bra att någon av oss satte stopp för det som kunde ha slutat vara en vacker sommarromans och istället bli ett kaotiskt och bittert långdistansförhållande. Men just då, när allting var så självklart, slutade det istället med att jag skickade Carolastalker-inspirerade sms om att vi två tillsammans var Guds vilja. (Senare berättade en vän för mig om en pinsamhetsklausul som man kan åberopa. Den innebär att allt man skriver, säger och gör det första dygnet efter att man har blivit dumpad inte räknas. Angående den kristna stalkermetoden vill jag gärna hänvisa till den klausulen).

Det har funnits dem som borde varit självklara. Då jag kunde se med både själ och hjärta att hon och jag var perfekta. Det fanns inte en spricka, ingenting som skavde och störde mellan oss. Allting var bara ljuvligt perfekt, hon var min matchande pusselbit, min apelsinhalva, vilken klyscha man än väljer. Men ingenting var i realiteten självklart och allt kändes fel. Det blev för perfekt, för lite sprickor, jag kunde inte se hur det skulle gå till att leva upp till en sådan teoretisk perfektion.

Det har funnits dem som var självklara, men som ändå blev mindre självklara. Han som jag spanade på i gymnasiekorridorer och fik i flera års tid. Gav honom kodnamn, fnissade och rodnade när vi gick förbi varandra. Som jag fortsatte vara avståndsintresserad av, trots att jag hade en annan relation. En person som jag Lunarstormstalkade och läste alla hans dagboksinlägg. Fem veckor efter att det tagit slut på min dåvarande relation mailade han mig på Lunarstorm. Några veckor senare var vi ihop. Allt detta att leva upp till, allt som skulle vara så självklart och perfekt. Jag med mitt nyligen brustna hjärta och plötsligt heterorelation-förvirring. Åh, vilket kaos. Jag gjorde slut, var otrogen och friade om vartannat. Någon självklarhet fanns i vilket fall inte.

Och så den nuvarande relationen. Den minst självklara som jag någonsin har varit med om. Andra talar om framväxande kärlek, en plötslig känsla av att det är rätt, brist på rädsla och hoppa rakt in i kärleken. Jag minns en bloggkille med flickvän, som väl förvisso var internettrevlig men inte så mycket mer. Det första mötet, på en hemmafest hos honom, var en katastrof. Han var dryg, pladdrig och pratade bara om sig själv. I vanliga fall hyser jag en förkärlek för självupptagna players, eftersom det ger mig utrymme att vara sarkastisk och dryg tillbaka. Dessvärre var han så pass berusad att alla mina sarkasmer och roliga bifall gick honom totalt förbi. Epic fail. En människa som bara pratar om sig själv och dessutom inte ens noterar min humor är bland det mest oattraktiva som jag kan tänka mig.

Den gången då jag tillslut insåg att jag i realiteten var attraherad av honom var på en annan fest flera veckor senare. När han stod med sin dåvarande flickvän på dansgolvet och tryckardansade till Dirty Dancing-soundtracket. Jag såg hans armar om henne, hans blick fäst på hennes leende, deras interna skratt åt danssteg. Det värkte i hela kroppen och jag förstod inte varför förrän jag insåg att jag ville vara hon. Jag ville vara den som dansade med honom. Den självklarheten löste jag genom att ligga bort känslan med någon helt annan.

Så småningom hände saker, men någon självklarhet bodde inte däri. Har aldrig funnits. Snarare en kaotisk strävan efter att hitta fram, hitta ett sätt, hitta någonting som fungerar för oss. Aldrig ett minsta hopp utan att analysera och väga för och emot. Inget beslut utan tvivel. Däremellan kriser, svek, uppbrott och dramatik. Och ibland, tack och lov, bara vila i varandra och känslorna.

Mer än en självklarhet ser jag kärleken som ett famlande. Tafatta grepp efter att fånga känslor, stunder. Försiktiga närmanden mot den andra, ständiga försök att nå fram, hitta rätt, hitta någonstans i alla fall. Ständiga viljor som ska jämkas, ryggsäckar som ska packas upp med allt skräp däri som ska sköljas öppet och trasslas ut. Inte förlora sig själv, men våga låta någon annans konturer möta ens egna, låta dem skära i varandra ibland. Tafatt och klumpig, aldrig självklar är den kärlek som jag vet.

Jag kan önska något annat. Att någon gång möta någon som inte innebär rädslor, dramatik och trassel. Att få känna den där pang bom självklarheten. Den enda självklara konstanten i mitt liv har alltid varit jag själv. Ändå kan jag somna in i en alldeles självklar ro, med hans hjärtslag bultande mot min ryggrad. I stillsam visshet konstaterar vi det enda vi någonsin kunnat veta: Jag är med dig för att jag helt enkelt inte kan låta bli.

Det smutsigas existensberättigande

En av de saker, som frekvent kom upp som samtalsämne under helgen, var relationer. Folk frågade om min relation, om monogami och öppenhet. Ibland bara nyfiket, ibland med någon slags frågeställning.
Som om jag vet någonting om känslor och relationer. Det känns ironiskt varje gång någon ber mig om råd och jag svarar något hjälpligt klokt, samtidigt som jag konstant sedan i januari befunnit mig i ett emotionellt omvälvande kaosflöde med motstridiga känslor. Det känns ironiskt varje gång någon påpekar hur lyckliga vi verkar, när väldigt få vet någonting om det ofta plågsamt stormiga första halvåret och riktigt djupa kriser.
Samtidigt som få ska veta om det, det tillhör mitt privata, precis som våra gränser bara är våra och möjligen eventuellt andras inblandade.

Jag definierar mig som monogam numera, helt enkelt för att jag lärt mig mycket det senaste året om hur svårt det är att göra något annat.
Det var tärande och inte på något sätt värt det att stå på de där barrikaderna. Det var fruktansvärt plågsamt att bli mer av ett konceptpar av polygami, dirty talk och ett intresse i sexualpolitiska frågor än två självständiga individer med en privat relation.
Det var extremt svårt för mig när jag insåg att jag just då behövde monogami, svälja stoltheten och erkänna att alla mina relationsanarkistiska tankar nu hade ersatts av ett önskemål om att vara exklusiva med varandra och mötas av en rad ”hate to say I told you so” från dem som varit kritiska till relationsprojektet från början.
Jag varken vill eller tänker vara förespråkare av någon slags relationsmodell. När det kommer till just det har jag insett mitt nederlag, att för en gångs skull tvingas skilja det privata och det politiska/teoretiska och låta dem vara fristående från varandra. Jag har gjort så många ofrivilliga politiska statements av mitt relationsliv tidigare och jag orkar inte göra det igen.
Jag befinner mig bara mestadels i ett kaotiskt flöde av att ömsom vara giftassugen, ömsom vilja lägga hela relationen i en malpåse på obestämd framtid, ömsom vilja hångla med alla och vara förälskad i halva min bekantskapskrets och ömsom vara svartsjuk.

Men en tanke som slagit mig det senaste är svartsjukans funktion, eller snarare dess legitimering och lösningspåföljder. Jag är mestadels allergisk mot quick fixes och lyckohets och gällande just svartsjuka finns det ett solklart lösningsorienterat förhållningssätt till känslan. Är du svartsjuk är något fel i relationen, så länge du inte är sådär klädsamt och gulligt svartsjuk på exempelvis ett ex. Den klädsamma svartsjukan faller inom ramen för det normala känslobeteendet, snarare är det brist på svartsjuka som är mer onormalt i så fall. Man förväntas då ta personen för given, ha problem med sitt känsloliv eller dylikt. Den icke-klädsamma, rasande svartsjukan beror på en brist och måste lösas. Antingen handlar det om en dålig relation, dålig självkänsla eller en jävligt kass partner.

Jag har en fallenhet för svartsjuka. Jag hyser en hatkärlek till den. I mig finns ingen klädsam svartsjuka. Jag blir aldrig lite gulligt undrande. Antingen bryr jag mig inte alls eller rentav gläds åt det ex som gått vidare, den trevliga exflickvän som jag gärna blir vän med eller vilket snyggt hångel som min nuvarande hittat. Det är i sig onormalt.
Eller så blir jag rasande och galen, manisk och går ner mig i känslan. Det svartnar för ögonen och jag slutar andas, jag hamnar i dåliga känslomässiga spiraler där jag hänger mig fullständigt åt att tänka på alla varierande ställningar som mitt ex och hans nya ligger i eller hur mycket lättare andra tjejer måste ha haft att komma, jämfört med mig som min pojkvän ligger med nu. Jag facebookstalkar, googlar och plågar mig själv med bilder.

Många har gett sina lösningar på mina återkommande svartsjukeanfall. Det handlar ofta om tillit och självkänsla och där finns en poäng. Jag säger inte att svartsjukan inte kan vara en reaktion på att någonting faktiskt är fel gällande tillit och kommunikation i en nuvarande relation. Ibland är just den känsloreaktionen en varning.
Väldigt många kommer också med monogami-lösningen. Att jag väl faktiskt får ge upp friheten i relationen, till förmån för att slippa de där anfallen. Som om friheten går att kvitta mot trygghet och ångestdämpande. Jag vill ju ha trygghet och frihet på samma gång, varför skulle jag nöja mig med mindre?

Det underligaste med svartsjukan är att jag tillåtit den att få ett sådant egenvärde i sig. Jag vaknar upp med oro varje dag, sover dåligt på nätterna och gick genom hela min tonårstid med svåra ångestattacker. Jag vet allt om tankestrategier gällande ångestattacker, panikångest, sömnlöshet och oro. Jag kan både analysera känslorna och lugna mig själv. Varken fly de negativa känslorna eller låta dem få för stort utrymme.
När det gäller svartsjukan har ingen berättat för mig att jag kan göra samma sak. Att det inte finns något egenvärde i att känna svartsjuka, att den känslan som – när den är som intensivast – är fullt jämförbart med en ångestattack borde kunna hanteras med ungefär samma tankestrategier som alla de råd som jag fått gällande ångest och sömnlöshet.

En av de få gånger som jag har vågat uttrycka min återkommande ångest kring att äta mat, som jag inte själv har lagat, var för några år sedan i sällskap med min pappa. Jag hade kommit ur ätstörningarna, men fick fortfarande den där sortens känslomässiga bakslag som jag upplever med jämna mellanrum, men inte orkar prata om. Människor blir obekväma, människor blir oroade, människor vill framförallt hitta en lösning genom att påpeka att jag ju är smal, att det inte spelar någon roll eller föreslå en promenad. Jag håller hellre tyst än sätter andra i en position där de måste komma på en lösning, på samma sätt som jag helst inte pratar om min svartsjuka för att jag heller inte söker någon lösning där.
Jag och pappa pratade inte så mycket om det under mina ätstörningsår, men efter en middag av gräddrik mat och flera glas vin kunde jag inte hålla tyst.
- Nu känns det som om kroppen sväller, sa jag, som om jag är jättetjock. Det kryper i kroppen på mig, jag vill bara få ur mig det.
Pappa såg på mig lugnt med sina blå ögon.
- Stanna i den känslan, fly inte.
Så satt vi där vid matbordet, jag och pappa. Jag gick ingen promenad, jag bokade inga träningstider, jag ställde mig inte på vågen eller surfade bantningstips. Jag gjorde ingenting av det som jag brukar använda för att trigga eller dämpa den känslomässiga reaktionen.
Det gick över.
På samma sätt som jag har en mindre klädsam ångest efter att ha ätit, som går utanför det normativt kvinnliga beteendet av att beklaga sig över vikt, tacka nej till efterrätt eller prata om kalorier och kompensationsträning, är också min svartsjuka mindre klädsam.
Jag önskar att också de känslorna fick ta plats, utan lösningar eller flykt. Att det inte vore så förbannat svårt att ens uttala dem. För varje gång jag vågar säga ”nu är jag svartsjuk” eller ”nu har jag inte tränat på några dagar och mår dåligt över det” minskar känslornas makt. Även det som går utanför det klädsamma, det normala, det som faktiskt bara är fult och jävligt osmickrande måste få existera. Man måste få uttala känslan och tillåta sig själv att stanna i den.
Jag vill varken ha lösningar eller råd kring mina känslor. Jag vill bara ge dem existensrätt. Det är ett mycket bättre sätt att lösa dem på än att vare sig fly eller gå ner sig i dem. De är inte så jävla farliga. Man behöver inte lösa varje negativ känsla som kommer upp, då kommer vi ju faktiskt inte ägna vårt liv åt att göra annat.

Fotnot: Eftersom inlägget initialt handlade om min oförmåga att ge råd kring relationer kan jag passa på att tipsa om den här killen. Han har en blogg som handlar om relationer och sex och verkar ha koll på sånt.

Me, you and every struktur & analys we know

- Du?, säger min syster när vi sitter utanför Centralstationen i Stockholm och väntar på anslutande tåg till Linköping.
- Mm, säger jag.
- Om du fick välja varsomhelst i världen där du skulle vilja vara just nu, var skulle det vara då?
Jag slutar ögonen och tystnar en kort sekund innan jag svarar.
- Hemma i min egen säng, intill Gustav.
Syster drar efter andan.
- Men ÅHHH! Är du helt dum i huvet? Vad fan har hänt med dig? Alltså, du får välja VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN och du väljer din egen säng med honom.
Och jag skrattar och ursäktar mig och säger något om en uteservering i centrala Paris eller Barcelona och syster godkänner detta och tillägger suckande att han väl kan få sitta bredvid mig på det där caféet om det ska vara så.
Jag tänker att det är skönt att någon av oss har fötterna på jorden och tänker på hur många dislikeknappar jag hade tryckt på om jag för två månader sedan hört mig säga det där.

Jag trodde att jag visste allt om naivitet. Jag trodde att naiviteten var någonting som jag hade genomskådat för längesedan och att själva grunden i naiviteten var att alltid hoppas för mycket, bygga luftslott och lita på människor. Min cynism och min brist på tillit, min självständighet och mitt DIY-tänkande var det som räddade mig från naiviteten.
Precis som med sorgen trodde jag att det här kunde låta sig inrutas i mitt stora schema och mina att göra-listor och att jag kunde träffa honom när jag hade lite tid över och när det fungerade med mitt liv i övrigt. Jag kunde tro att han inte skulle vara någon prioritet överhuvudtaget och att jag minsann inte skulle göra några kompromisser.
Det var det som jag trodde betecknades som brist på naivitet, när det i själva verket var precis tvärtom. Således kunde kärleken lägga krokben för mig, helt aningslös, och jag föll helt handlöst utan att förstå vad som hänt förrän jag redan fallit.

Jag vet inte exakt hur kul det är att ha ett förhållande med någon som beter sig som en relationsmässig Tarzan och fortfarande, nästintill dagligen, upprepar ”men alltså jag – flickvän, du – pojkvän, vi – ihop?” men det är som om det inte fastnar.
Som om bluffen snart kommer att avslöjas, som om jag skulle kunna betecknas som en flickvän.
Precis som jag länge värjde mig för frågor om definitioner, ville re-definiera, säga någonting annat. På frågan om han var min pojkvän svarade jag ”äh amen kanske typ” och på frågan om vi var ihop nu svarade jag någonting queerpretentiöst om att jag undanhöll mig normerande definitioner av kärleksrelationer (jag har issues med ordet ”förhållande” och väljer fortfarande konsekvent ”relation” framför det. Mest just för att ordet ”förhållande” normerar. Som om man automatiskt har starkare känslor för människor som man haft förhållanden med, jämfört med dem som stannat vid en odefinierad relation. Knappast.).

Någonting i alla mina idealism-tankar och självständighetsideal hade jag glömt. Det där om kärleken, visade det sig. Det känslomässiga beroendet. Det som inte lät sig rutas in scheman och som inte tog någon som helst notis om hur mycket feministisk teoribildning om kärlekskraften och kvinnlig underordning i kärleksrelationer som man läst.
Där stod jag med Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken som en Bibel i en exorcistisk utdrivning, men fan heller att det hjälpte mot kärleken.
Jag som så länge betecknat faktumet att man kan träffa en människa som man har intellektuellt och roligt utbyte med och dessutom attraheras av vid exakt rätt tidpunkt och sedan blir kär i som ett helt absurt mission impossible.
Jag som väldigt länge betraktat människor som helt plötsligt går in i förhållanden, ungefär på samma sätt som jag betraktat människor som håller på med rollspel. Jag fattar verkligen inte vad dealen är, det är helt obegripligt, men om de gillar det är det väl kul för dem.

Vad är det som skrämt med flickvänsrollen? Bortsett från allt på mitt privata plan, som bara är mitt, finns det också en teoretisk och strukturell nivå i rädslan. Kanske framförallt om man är en feministisk, smart, karriärtjej som läst alla de där böckerna – från Anna G Jonasdotirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen till Carin Holmbergs Det kallas kärlek.

Det känslomässiga beroendet och kärlekens risk att övergå i destruktivitet är minst lika stark i samkönade relationer, det vet väl jag. Jag har varit minst lika destruktivt beroende och fast i relationer med någon av samma kön som av motsatt kön.
Ändå finns den heterosexuella flickvänsrollen som en normerad och mallad roll att leva upp till. Legitimerad och upphöjd av såväl populärkultur, konst som samhället i stort. Samma rädsla för flickvänsrollen är den som jag känner för mammarollen. Att bli en kvinna, att ha förväntningar på mig att leva upp till en könsmässigt baserad individroll.
Man vill inte vara bruden. Man vill inte bli heteroflickvännen i en Liv Strömqvist-serie som helt plötsligt inte kan prata om annat än hur jävla bra ens pojkvän är och drar med sig pojkvännen överallt eller bangar kompishäng för att man hellre är med honom. Man vill inte vara människan som på något sätt förlorar sin individuella kraft och sina egna konturer för att upplösas i någon annan.
(Jag tror att det är ungefär här i texten som min expojkvän just nu sitter och frustar av skratt så att det rinner kaffe ut över tangentbordet över att jag överhuvudtaget tänker mig att jag skulle kunna sluta vara egocentrisk och självdefinierande och gå upp i en annan människa).
Särskilt farligt är det ju, av tradition, för kvinnor. Det går inte att komma ifrån. Män har, traditionellt sett, definierats utifrån vad de gör och kvinnor utifrån sina relationer. Hell yeah att saker har hänt, men fortfarande ekar generationer av kvinnors röster och mammas gamla Grupp 8-skivor om självständiga kvinnor, undvika känslomässigt beroende och aldrig låta sig ingå i någonting annat än självbestämmande.
Sisters are doin’ it for themselves. Skapar familjer, närhet och trygghet genom nära tjejvänskap, knullar kravlöst vem de vill, bygger karriärer och litar enbart på sig själv. Och mitt i allt kommer den jävla kärleken som dessutom råkar vara vanlig heterokärlek. Så fruktansvärt otidsenligt.
Men jag har ju hittat någon vettig, som jag kan föra alla de här tankegångarna med. Det vet ju ni, ni har ju läst hans blogg. Och såklart att jag ser honom som en människa, inte ett kön, det är ju själva grunden i kärleken för mig.

Att förlora sig själv i en relation. Bli någon som förlorat sina egna konturer, som definierat sig själv genom någon annan och som varit flickvännen snarare än sitt eget subjekt. Klart som fan att det scenariot finns närvarande som en mardrömsbild och skrämmer skiten ur en.
Denna ständiga balansgång mellan att våga känna hur förbannat glad jag är som får hänga med en så bra, vettig och rolig människa och känna magpirr, kåthet, fnitterlycka och samförstånd allt som oftast och att behålla mig själv och minnas vem jag är på egen hand.
Det är tusen gånger svårare än vad jag trodde att det skulle vara den här gången. Men också tusen gånger mer spännande just därför.

Det kanske kommer en förändring

Det är klart att det kommer en förändring.
Det är inte såhär som det alltid kommer att kännas.
Men det skrämmer mig inte alls.

Det skrämmer mig inte alls när vi ligger inslingrade, nakna kroppar med kinder mot varandras avtagande flämtningar. Jag lägger min hand mot din bröstkorg för att känna ditt bultande hjärta och du håller din hand i ett grepp över min nacke.
Tystnaden efteråt.
När Jocke Berg fyller rummet.
Älskling, jag har hittat in från mörkret.
Och jag biter mig i underläppen som skydd för känslostormarna som rasar inuti.

Du är exakt så nära i den stunden.
Det gör ingenting.
Det gör mig inte rädd.
Jag är din flickvän och fortfarande min egen.
Jag har hittat en formel där jag får vara nära.

Musiken fyller rummet och i takt är fuktiga andetag mot varandras kinder.
Det kanske kommer en förändring.
Men jag mår bra just nu.



Rännilar av uthälld mjölk

Nu blir jag sådär privat och känslogeggig som jag lovat mig själv att sluta vara och som går stick i stäv med andra anspråk (som om jag någonsin brytt mig om det) och framförallt luckrar upp distansen mellan mig och er.
Skitsamma, just for now. For now, när jag borde fortsätta att skriva uppsats men gör det beprövade ”ska bara kolla en grej på Internet”, för att fly undan metoddelen och trampar rakt in i känslomässiga minnen och emo.
Anonyma bloggare som man legat med är ett gissel på så sätt att det är enkelt att gå tillbaka, också i deras story. Det blir aldrig casual hej och hallå på stan eller någon påminnelse av typen statusuppdatering på Facebook. Det finns hela tiden in-your-faceat. Nu har jag ju bara legat med en anonym bloggare, men henne har jag dessutom haft känslor för och det har varit en av de få människor i livet som kommit mig riktigt, riktigt nära.
LSM skriver om år 2008 och hon refererar till releasefesten och även till inlägg om mig.

Jag har inte skrivit om henne sedan efter releasefesten, inte på det sättet. Jag har inte ens berättat om den tryckta stämningen på den beryktade festen för anonyma bloggare som ägde rum i somras då det spelas With Every Heartbeat på stereon och varenda jävel därinne vet hur både jag och LSM refererat till den som vår låt i vardera blogg. Jag har inte heller berättat om hur vi pratade inne på toaletten och hur jag höll om henne och andades in hennes hår och värkte i hela kroppen av saknad och tusen viljor på en och samma gång.
Jag har inte på något sätt kommenterat att hon skaffat pojkvän, numera sambo, den förvirring och tystnad som uppstod mellan oss i den eviga mailkorrespondensen och hur vi sedermera hittat tillbaka till varandra.
Av respekt antar jag, har det varit tyst. För att det här inte är den sortens blogg längre, jag vill inte att det ska vara det. För att jag inte vill att hon ska läsa på min blogg vad jag känner och tänker nu om vår relation, det ska hon läsa i ett privat mail eller inte alls. För att jag har för mycket integritet för det. Trodde jag i alla fall.

Men hur det känns?
Det har gjort ont. Det gör ont ibland. Det är plågsamt att läsa om badkarsbadande och tårars tröst och känna hur det bränner till inuti. Men oftast är jag bara glad för hennes skull, för hon är en av världens bästa människor och förtjänar true love down to the bone. Det var mer än vad jag kunde ge henne.

Man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är ingen mening att sitta där och titta på droppande rännilar av vad som var då och som är utspillt och förgånget. Man ska definitivt inte gråta över mjölken när man inte ens råkat spilla ut den, utan självmant tagit glaset och hällt ut det som var däri.

Jag har tagit glaset och hällt ut ett flertal gånger de senaste åren och jag vet att jag inte borde gråta.
Jag borde aldrig ha gråtit över att exet gick vidare och hittade någon ny några månader efter att det var jag som gjorde slut, jag borde aldrig ha försökt fånga upp de droppande rännilarna av vad som var vi, i en naiv och befängd tro att han skulle vilja ha mig tillbaka.
Jag borde aldrig ha haft ont av att Den mörkhåriga gick vidare och skaffade pojkvän och numera sambo, när jag vet att vi passade bäst som vänner och att hon är en fantastisk sådan.
Jag borde inte gråta över de kvarvarande droppar minnen som finns postat på en blogg, stundtals alltför, nära mig.
Man häller ut mjölken och människor går vidare. Medan jag sprungit runt och bara varit hopplöst förälskad i hopplösa människor som bara gett mig hälften av vad jag har förtjänat, har de som haft samma relation till mig hittat vad de förtjänat.

Vad det blev av mig? Någon del av mig försöker fortfarande straffa mig för den utspillda mjölken. För har man hällt ut så dyrbara droppar av ärlig, respektfull, närvarande kärlek förtjänar man väl ändå ingen ny. Då håller man tillgodo med den sortens kärlek som bara ger hälften av vad man själv ger, då behåller man sin självständighet och tillslut har man ingen energi kvar alls till någon annan än sig själv.
Gott så. Men jag önskar att mitt känslomässiga jag skulle kunna inse det mitt rationella jag redan vet. Det finns inget straff mot dem som hällt ut dyrbar mjölk, för man gjorde det av en orsak. Det var inget överförhastat, dumt beslut. Man behöver inte råka ha spillt.
Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening.

Because bitter is the new black

Jag läser Veckats inlägg om det här med bitterhet. Varför just bitterhet har blivit en sådan ful känsla, som man absolut inte får tillskriva sig själv eller tillåta sig själv att känna ens korta stunder.
Jag brukar själv skriva inlägg av den här typen. Spotta i nävarna och res dig igen, fan heller att någonsin bejaka eller ens erkänna ett nederlag. Bli lite starkare av varje motgång och ge igen.
En revanchlystenhet och jävlaranamma i varje slag, törn och nej.
Men bli bitter? Aldrig.

Jag undrar varför vi inte får bli bittra. Och jag tänker, precis som någon kommenterat i Veckats blogginlägg, att det i grunden har med rädslan för offerpositionen att göra. I bitterheten tillskriver vi oss själva en offerposition, utifrån att vi lägger ut vår lycka över annat i livet än oss själva. Vi är bittra över omständigheter, människor och saker som inte gått som vi har velat och då vi erkänner vår bitterhet erkänner vi också oss som förlorare och offer för de omständigheterna. Idag finns inte längre några offer. Ingen vill vara en förlorare.
I diskursen kring individualisering och självförverkligande ingår också att man själv, enbart, är ansvarig för sin egen lycka och sitt eget väl. Bitterheten innebär att vi skriver över det ansvaret på andra och positionerar oss själva som oförmögna att göra någonting åt det. Det rimmar väldigt illa med den syn på människan som alltid ansvarig över sitt eget liv och sin egen lycka. Man förverkligar inte sig själv i bitterheten.
Kritiken mot bitterhet brukar också utgöras av argumentet att den “inte är konstruktiv” och “den leder ingenvart”. För att passa in i dagens klimat måste våra känslor vara konstruktiva, de ska utveckla oss och föra oss vidare. Vår föreställning om tiden är linjär, vilket i förlängning även blir en metafor för allt som vi tar oss för. Om även vårt känsloregister bör följa en metaforiskt linjär skala av förbättring och utveckling, vad ska vi då med en passiv känsla av bitterhet som bara stannar upp oss till? Dagens människa är aktiv och konstruktiv, inte passiv och irrationell.

Jag tänker på Lila igen och på de kloka kommentarer som följde efter det inlägget. Jag tänker att jag kanske bör omvärdera henne. Kanske Lila är bra, just så, för att hon tillåts bli galen, bitter och behövande när hon förnekas den kärlek som hon vill ha. Kanske har jag fel i min besvikelse över att hon inte bara reser sig och går vidare? Lila kanske kan få vara den där kvinnan som så sällan längre skildras, hon som inte köper ett par Manolo Blahniks och tröstknullar ett gammalt ragg utan istället blir fördjävla destruktiv i hennes fortsatta längtan efter Dexter.

För en kort stund, kan vi inte få unna oss lite bitterhet? En känsla av passivitet, gnäll och allmän ilska mot det i livet som inte blev som vi ville och de människor som inte gav oss det som vi ville ha. Kan vi inte bara få slippa vara så förbannat starka och självförverkligande för en stund och istället unna oss några lipkvällar då vi bara tycker att allting är riktigt shitty och att ingenting faktiskt är vårt fel? En stunds passivitet på skalan av utveckling och självförverkling då vi bara stannar upp och reflekterar och tillåter oss att känna uppriktig besvikelse över saker som inte blivit som vi har velat. Lite rödvin, lite självömkande, lite gnäll. Kanske är det det som man på riktigt behöver för att orka resa sig igen ibland. Jag hade inte klarat av att vara så glad som jag faktiskt har känt mig i helgen och känner mig numera om jag inte fått ägna den senaste veckan åt att sitta i Norrland och ältgnälla inför min mamma.
Bitterfittor, oavsett kön, of the world unite. Låt oss vara icke-konstruktivt självömkande tillsammans för en stund.

Uppdatering: Läs Niklas Hellgrens utmärkta fortsättning på ämnet.

Du vet, vi väntar på ingenting. Du vet, ingenting väntar på oss.

På fredagen, under min kvällspromenad. Jag går förbi klungan av gymnasiekidsen, de delar cigg och några har en egen, Xider och PET-flaskor, svartmålade ögon och svartfärgat hår, killarna med oformliga kroppar och illa klippta frisyrer.
Jag går förbi dem, de ser på mig och jag ser tillbaka och jag blir mer medveten än vanligt om hur många oceaner av tid som ligger mellan oss nu.
Jag saknar dem.
Jag saknar att vara en del av dem.
Jag saknar deras sorgliga lägenhetsfest hos någon vars morsa sover hos sin nya kille och deras smygrökande, nervösa hångel, spanande, fjärilar i magen, kräkas häxblandning, ringa mamma, lova att man sover hos en kompis.
Jag saknar känslan av det som de känner.
Jag känner det inte längre.

Jag saknar känslan av att allting är enormt stort och ofantligt svårt, icke-analyserbart och bara känslor och impulser. Att drivas av en längtan och att alltid längta efter någontingannatänjustdethär. Men också veta att allting man väntat på skulle besannas och till dess bara drömma.
Saknar viskningar i korridorer och hur det på riktigt sög till i magen när rätt person gick förbi, viska kodnamn och spana och såg han inte på mig en sekund gjorde han inte det va va va?
Saknar den där panikslagna nervositeten på fredagkvällen, alla där och den stulna whiskeyn som ersatts med vatten i pappas flaska som brände bort fjärilarna i magen och blandade nervositeten med skönskvalpande lugn. Hur allting bara räknades och tog plats inuti en.
Saknar fredagnätter, komma hem och vara lycklig bara av en blick; han tittade faktiskt på mig och sedan mamma som försiktigt öppnade dörren till flickrummet.
- Sätt ner en fot i golvet om det snurrar, det brukar hjälpa.
Saknar hatet mot dammiga korridorer i januarisol när hela den långa terminen låg framför och fyfan, orka liksom, skittråkiga staden med sina fula byggnader och samma caféer och gå gågatan fram och tillbaka, ingenting händer här. Prata om att dra och skita i allt, tänk när man kan bo i Stockholm eller London och göra vad man vill, bara några år kvar, sen drar vi.
Saknar första kyssarna och en annan människas händer mot ens kropp och hjärtbultet, fittbultet, herregud att det kan kännas såhär mycket och första sexet med darrande händer trevande över någon annans kropp, med röda kinder bara drivas av lust och ingen erfarenhet alls.
Saknar riktig kärlek, på blodigt allvar och inga tankar tänkta, bara känslan; gud vad kär jag är, jag dör om du inte vill ha mig och varje gång du ser på mig håller jag på att kräkas upp mina inälvor, så känns det på riktigt fattar du det? Så kär är jag!
Saknar dödens kvällar i huset ute i skogen, när mamma och pappa inte fattar någonting och tror ni jag vill sitta hemma med er heller? På spåret och popcorn och allting händer någon annanstans än där jag är, jag har fan världens tråkigaste liv på riktigt.
Saknar tristessen av femtioelva snodda kaffepåtår och alltid denna längtan bort, stirrandet genom småstadscaférutor över höstlöv, snömodd, asfaltsvår och veta att snart jävlar.

Det känns inte längre.
Det är inte blodigt allvar. Det är bara tusen valfriheter och världens största utbud, aldrig ha tråkigt. Läs vad du vill, gör vad du vill, bo var du vill, förverkliga dig själv! Du sitter på nyckeln till din egen framgång, bli den du vill bli. Gin&tonic i baren alla dagar i veckan och one night stands och dejtingsajter med skräddarsydda människor att passa dina behov. Nya kurser, jobbmöjligheter, jobba utomlands! Bli någon! Byt stad, byt land, köp en ny I-pod, sup dig full.

Vad gör man av behovet av att få längta när man lever i en kontext där all ens längtan kan infrias?
Vad gör man av behovet av att verkligen få känna, blodigt allvar och fånigt trånande när man lever i en kontext där det kan knullas och dejtingsajtas bort tjugofyra timmar om dygnet om man vill?
Och vad gör man av behovet av den där kreativa tristessen där drömmar skapas, när man aldrig någonsin mer behöver ha tråkigt?

Scener ur ett avsked

1.
Man vet det i rörelserna och blickarna långt innan det har skett.
Man vet alltid. Men vi låtsas inte om. Så mycket har skett under en sommars frånvaro av varandra, då jag pendlat mellan att radera numret och tänka skitsamma och sluta ögonen vid maskinen vid tanken på hans kind mot min.
Det är nu det blir riktigt farligt. Så mycket farligare än då vi skiljdes åt.
Det är han. Den subkutana närvaron av honom i mig, hur skyddet minskar och avståndet inte längre finns.
Det är jag. Han ser mig. Nu sker alltså det som gör att jag alltid vill fly när det börjar brännas. Jag blottlägger mina egna brister i någon annans ögon och tvingas således att se dem själv.
Han är på väg någon annanstans. Jag är bara rädd.

2.
Man vet det så väl, det där rastlösa och förvirrade hos en människa som har ord på tungan som kommer att göra ont. När han går ensam till affären lämnar han mig med Håkan Hellström. Det är mitt eget fel det som hände med mitt hjärta för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna och tusen nålar av hårda händer över mitt hjärta för jag vet och det är mitt eget fel och när han återvänder ber jag honom stänga av, utan att förklara varför. För ännu några timmar till ska vi låtsas så vi ignorerar till ljudet av 2pac och Håkan Hellström är långt borta och krampen hinner nästan lättna.

3.
Den där tystnaden. Vi tar lite förvirrat på varandra. Som om vi inte längre vet hur vi ska förhålla oss till varandra. En klumpig hand på midjan är lättare än att öppna munnen.
- Vi måste prata.
Jag protesterar. Säg det du måste säga imorgon istället, om nästan ett dygn, för då lämnar jag stan. Jag orkar inte stanna här när allting går sönder, jag kommer bara att vilja gå då så snälla säg ingenting nu.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Jag borde aldrig ha åkt hit.

4.
Han säger det, jag vet det.

5.
I badrummet.
- Nu gråter du inte, säger spegelbilden, för fan du gråter inte inför andra människor och du har redan visat dig så skör och sårbar och du gör inte sådant. Mänskligheten är till för att fly ifrån. Visa dig inte mer mänsklig inför honom. Du kommer att döma dig själv så hårt efteråt om du gör det.
Jag förväntar mig en knapp som man kan trycka på för att aktivera säkerhetssköldarna. Som om jag vore någon jävla science fiction-maskin.

6.
- Vi borde inte, säger han.
- Vad spelar det för roll?, säger jag och kysser honom.
Jag vet att jag för en kort sekund ser honom i ögonen. Jag som alltid brukar blunda för att undvika närheten. Nu möts våra ögon. Jag är redan skyddslös och blottad.
Sedan börjar jag att gråta.

7.
- Jag vet inte längre varför jag gråter. Det är inte över dig och över oss längre, det är över allting. Det här jävla skitlivet. Du blev en projektion över min egen tomhet den här sommaren. Jag har flytt mig själv, flytt till din bekräftelse för att slippa mig själv. Som om du var en belöning för min egen strävan. Men livet fungerar ju inte så. Det finns ingen logik.
- Det är ett orättvist jävla skitliv. Vi förtjänade ju faktiskt varandra.

8.
Jag kan inte vara arg. Jag som alltid blir arg. Jag blir svartaste lakrits och varje uppbrott och svek blir ännu en börda i den där frätande bitterheten och i helvete heller att jag ens gråter över någon, när man istället kan lyssna på Play on playa och kedjeröka.
Men hans kind stryker jag över och när han andas tungt mot mitt nyckelben viskar jag att det är okej, du är en fin människa och man gör så gott man kan i det här ologiska jävla skitlivet.

9.
Tätt, tätt intill varandra. Tidigt på morgonen, ingen sover. Tätt, tätt intill varandra när vi viskar och pratar om allt. Om rädslorna, livet, känslorna. Det finns inget skydd längre, allt är försent.
- Har jag varit bra mot dig?, undrar jag.
- Alltid, Elin.
Jag kysser i hans nacke. Jag är storskeden, han är lillskeden nu.

10.
Han sover och jag ligger vaken. Somnar till i någon kvart. Drömmer mardrömmar och knuffar bort hans arm i sömnen. Vaknar av att jag gråter.

11.
Han gör frukost. Jag äter inte. Han ser på mig. Jag blundar.

12.
- Jag kan inte tänka klart längre. Det känns som om jag har feber. Det bara snurrar. Allt är bara känslor.
- Jag vet vännen. Men det är såhär man vet att man lever på riktigt.

13.
Jag hittar hans fula gamla mössa med Modo Hockey-logga på. Drar ner den över huvudet. Det är mössan som gör att scenen vrids från sorglig till absurd. Bara en liten vinkelförändring.
Jahaja. Här sitter jag, Elin, och är 25 år och rödgråten och nyknullad i en tom lägenhet i Umeå med en Modo Hockey-mössa nerdragen över öronen.
Vi skrattar båda två, äntligen skrattar vi.

14.
Han håller om mig. Det är de sista timmarna tillsammans. Jag kysser hans knogar och säger att han har väldigt vackra händer.
- Du är väldigt vacker Elin, säger han och det är de där saknade andetagen i min nacke, jag känner hur huden fuktas och vet att det är sista gången, nu är allting över.

Människans eviga behov av att känna sig jordad

Våra husvagnssemestrar till Höga Kusten under min barndom följde alltid ett exakt mönster. Jag kan inte urskilja en enda sommar, utom möjligen den sommaren då mina föräldrar var våghalsiga nog att välja en camping i Dalarna istället, där det bara var platt gräs och hundratals husvagnar. Allt är samma brundassiga husvagn med 70-talsorange förtält, den gamla grillen utanför, serietidningar, filfrukost på det ihopfällbara picknickbordet, långa dagar på stranden, tallskog, campingkiosker, minigolf och mina skrivblock märkta Semesterminnen. Efter en veckas campande vidare för några dagars vistelse hos släkten utanför Sundsvall. Moster Klara med de snälla ögonen, farbror Kurt med fiskebåten och moster Birgit med sitt bullriga skratt.

Varje kväll under de där husvagnssemestrarna flyter ihop till en enda. De är, av min mamma, nedtecknade på exakt samma sätt i min barndoms fotoalbum med tillhörande fotokommentarer.
Det var om kvällarna som vi tog en promenad. Pappa köpte en glass till alla i kiosken. Jag valde alltid Magnum. Då fanns den bara i classic-variant. Vi gick ut mot fiskeskär, ut mot havet men bort från stranden. Alltid fanns de där. Klipporna. När vi kom fram stannade mamma med lillebror och senare även lillasyster tills de var stora nog att följa med.

Men jag och pappa gick ut på klipporna tillsammans. Vi hoppade över klipporna tillsammans, fastän det inte behövdes, för håligheterna mellan klippornas fästen var minimala. Det var en del av det stora äventyret. Att hoppa i alla fall.
Ibland tog jag av mig skorna och lämnade dem. Under mina fötter både tärde och smekte ljumma klippor och jag hoppade och gick, som besatt av känslan av sten mot hud. Vi gick så långt ut som vi kunde. Sedan stod vi där och stirrade utåt, jag och pappa. Allting annat låg bakom oss, framför oss bara havet.

Många år senare satt jag bredvid pappa i flyttbilen på väg mot Göteborg. Som vanligt skrek han nu kommer Sveg, blunda inte för då missar du det! och vi lyssnade på Jefferson Airplane och Bruce Springsteen eftersom det var ungefär så långt som våra gemensamma musikaliska preferenser sträckte sig. Bredvid de oändliga motorvägssträckorna på E45:an bar klipphällarna skogen. Jag betraktade klippornas formationer genom fönstret.
- Kommer du ihåg hur vi hoppade på klippor när jag var liten?, sa jag, varenda sommar gjorde vi det. Jag minns det så väl. Den känslan. Jag var så oerhört lycklig då. Det är som om jag ibland längtar efter klippor, att bara få gå på dem.
Pappa var som vanligt tyst så länge att man först undrar om han hört vad man har sagt och sedan hinner börja tänka på något annat innan han svarat. Sedan bröt han tystnaden med ett djupt andetag.
- Människans eviga behov av att känna sig jordad, sa han och fortsatte stirra på motorvägen, jag tror att din längtan handlar om det.

Fem år senare har jag en fantastisk kväll vid havet med mina vänner. Över Saltholmens ljumma klippor går jag barfota omkring, letar solnedgången och söker vattnet. Fötter och sten. Det mjuka mot det hårda. Fötterna kan inte sluta med sina försök att tränga sig genom stenen. Jag stryker med tårna över klippornas yta och blundar. Bakom mig allting annat, framför mig bara havet. Jo, jag minns hur det känns.

När den smarta tagit semester i värmen passar romantikern på att gästblogga

Jag läste ut Lina Sjöbergs Resa till Port Said idag. Sedan satt jag vid maskinen på jobbet och lyssnade på Markus Krunegård med vått under ögonen. Markus Krunegård och Lina Sjöberg bör inte konsumtionskombineras i offentliga sammanhang. I alla fall inte om man är en blödig jävel som jag.
Det vackraste med romanen är de brev som större delen av romanen är uppbyggda kring. Framförallt de brev som skrivs någon gång på 40-talet.
Hade människor lättare för att uttrycka sina känslor förr? Hade de lättare att uttrycka dem med ett högtravande, fantastiskt vackert språk? Jag är ju en sucker för historisk tid och framförallt älskar jag att romantisera de flesta historiska tidsepoker. Sedan kan det politiska jaget gå in och framhålla det moderna samhället med så enkla argument som fri abort, ett större ifrågasättande av könsroller eller egentligen vad som helst med politisk klang. Det personliga jaget kan också relativt enkelt framhålla att det på det stora hela nog är betydligt enklare och roligare att vara ung kvinna med arbetarklassursprung idag än det någonsin varit förr.

Romantikern är en sexistidiot som fortsätter sucka över ljuva kvinnor i hårt sittande korsetter och högtravande brev mellan människor som inte ens legat med varandra. Romantikern vägrar ibland underkasta sig de andra, mer omtyckta sidorna hos mig själv. Romantikern älskar att bortse från både svårigheter att skilja sig, barnaga, uppgjorda äktenskap, illegala aborter och allt det där som hör historisk tid till (och jag hatar att jag skriver historisk tid som om det vore en enda tid som går att jämföra med någon form av ”modern tid” och det politiska jaget kan hänvisa till minst tre artiklar och en uppsats som jag själv skrivit om problematiken med den uppdelningen, men romantikern tjatar ändå helt ovetenskapligt om någon historisk tid som hon drömmer om). Men romantikern ser alltså bara Stolthet och Fördom-scenarion och 40-talsromantik.

Romantikern har idag jämfört intresse/attraktions/kärleksförklaringar från början av 1900-talet med dagens. Jag har tagit fri inspiration från både Sjöbergs roman, The Tudors (romantikern behöver inga källbackuper eftersom det inte är politik som hon sysslar med utan bara trams och kan således hänvisa till en TV-serie när hon skriver), historiska romaner jag inte orkar rabbla samt egen fantasi. Såhär:

Historisk tid: Av hela mitt sinne, min själ och min kropp åtrår jag er.
Nutid: Du har jävligt tight röv, vill du hänga med hem?

Historisk tid: Om jag finge träffa er igen, vore jag väl aldrig så lycklig.
Nutid: Hej snygging. Tack för i lördags. Du glömde ditt halsband här.

Historisk tid: Jag tackar Gud för välsignelsen att skänka mig en sådan sällsam människa som ni och låta mig möta er i detta ack så strävsamma jordeliv. Jag önskar så att se er åter.
Nutid: Tja, läget? Vill du ta en fika nån dag?

Historisk tid: Dina ögon är en lisa för min arma själ som så länge sökt och nu funnit en frist hos dig.
Nutid: Du har fina ögon. Jag gillar dig.

Historisk tid: Går jag genom detta liv utan att få leva, så om bara en kort tid vid din sida, då är detta jordeliv just inget värt.
Nutid: Är vi ihop nu eller?

Det spelar alltså ingen roll hur den politiska, den smarta, den cyniska människan i mig försöker övertyga romantikern om att nej, du är inte särskilt sugen på att få handskrivna kärleksbrev från krogragg om att dina ögon är en lisa för deras själ.
Romantikern fattar ju också att språket är kontextualiserat och att vi helt enkelt inte kan uttrycka oss sådär mot varandra idag. Men jag undrar när vi tappade det. Måste vi vara så förbannat upplysta, smarta, rationella och spelande att vi inte kan uttrycka sådant längre?
Romantikern propagerar härmed för mer handskrivna kärleksbrev och mer kärleksyttringar där man refererar till sitt strävsamma jordeliv och sin arma själ. Kom igen people, gåspenna och parfymdoft kommer alltid spöa Facebook-pokande. Så är det bara.

I’m just a looonely acrobat (eller: Allt jag vet om känslor har jag lärt mig av Bruce Springsteen)

Och för er som tror att mitt liv är hundraprocentigt spännande och fyllt med fantastiska nätter och att jag alltid är dekadenta konstnärskvinnan (kreativa klassens begreppsmotsvarighet till arbetarklassens definition partybrud förmodligen) som aldrig är hemma på helgerna, finns det rätt många sådana här lördagskvällar också:

X säger: technofest, ska du med?
elin säger: alltså jag vet inte…nu har jag ju liksom redan hunnit börja fulböla till The Boss här och känner mig rätt inställd på att fortsätta.

Jag förstår inte hur människor som inte lyssnar på The Boss connectar med sina känslor. Lyssnar jag på någon av hiphophjältarna connectar jag med något slags djävlar anamma och pepp. Lyssnar jag på Kent connectar jag väl med min ångest och allt det där. Men ingen kan få mig att böla som Springsteen. Det är alltid han som är tryggheten i bakfylleångest, ensamhet, saknad eller brustna hjärtan. Med tanke på vilken Nick Hornby-fuckad generation vi är dessutom och att få vare sig sett filmen eller läst boken High Fidelity borde fler ha upptäckt The Boss välgörande funktion när man behöver någonting att hålla fast vid.
Dock finns det ju en hel del Springsteen-skivor att tillgå och inte alla är av de slaget att man känner att man riktigt vill stå för att man gråter till dem. Så tjugo minuter senare lät det såhär:

elin säger: okej men nu har jag börjat grina till några RIKTIGT ostiga saxofonsolon från 80-talet här och det är fan inte okej. jag hänger med!

Att gråta till Nebraska är ju en sak och gör man det dessutom nattetid och rökande genom fönstret finns det definitivt ett romantiskt skimmer över det hela. Åhh vad fint med lite vemod och ensamhet, liksom. Jag har inga problem att gråta till en del av Springsteens nyare grejer heller. Devils and Dust anser jag vara en helt strålande skiva och fungerar alldeles utmärkt att böla till. Long walk home från senaste plattan är ett solklart exempel på när en Springsteen-låt kan föregå tårarna och säga allt man behöver höra just då, t.ex. när man är nydumpad och en vän spelar den för en efter att man däckat i självömkan och Southern Comfort.

Någonstans vid eller efter The River är det ju egentligen som problemen börjar. En del låtar på The River fungerar i och för sig alldeles utmärkt. En låt som Point Blank innehåller så mycket rakt-in-i-mitt-hjärta-lyrik att den är omöjlig att motstå (de sköt dig i hjärtat och nu har du glömt hur man älskar, tjejen är väl en god sammanfattning av texten) och Fade Away är ju troligen ett av de starkaste uppbrottsanthems som skrivits.
Men någonstans hamnar man ju likt förbannat där i de senare 80-talslåtarna, Born in the USA-skivan och så vidare. Bland cheezy saxofonsolon som inte alls är snygga på det där sättet som saxofonsolon på en skiva som Darkness on the Edge of the Town är utan bara skämmiga och Springsteen som går över från att säga ganska självklara, men ändå fina saker till att bara komma med pinsamma newsflashes som att alla har ett hungrigt hjärta (Hungry Heart är ju en av låtarna på The River som känns mindre okej att grina till).

Det är ungefär när man börjar komma in på sånt som man struntar i att grina, tar på sig en klänning, köper lite folköl och stannar ute halva natten för att dagen därpå kunna bota sin ångest över tredagarsutgången med Springsteens konstaterande på Greetings from Asbury Park om att it’s so hard to be a saint in the city.

Våren finns i smakerna saltlakrits och vanilj

Jag tror att jag har insett vad mitt problem med våren handlar om. Det handlar om mjukheten.
Det mjuka väller fram, man blir lite lipigare och lite känsligare. Lite mer hormoner och konstiga infall, lite mer vårskrik och rastlös väntan på äventyr.
Det mjuka väller fram och jag reagerar på samma sätt varje år. Jag blir bitter och arg, mer defensiv och kaxig än under någon annan årstid. Suckar över solsken och raljerar över lyckliga människor. Skyddet mot det mjuka; vi tar till de knep vi har så att det inte brister.

Det gör ju ont när knopparna brister. Det levande påminner om döden och glädjen påminner om när skrattet fastnar i halsen. En längtan efter att bli mer berörd, få mer ut av livet, kom hit med lite äventyr. Det gör ont när kroppar brister, det fattade Karin Boye. Sen gick hon till skogs, svalde gift och dog. Kanske hade hon också problem med våren.

Så kom hit med lite äventyr. Jag är trött på hur vi människor fungerar; vår sorgset avslagna defensivitet. Jag är trött på alla negganden som vi tar till och på sättet vi slåss mot allt därinne. Låt det mjuka välla ut och låt såren rinna över. Vi kanske behöver det. Mitt i min fräna saltlakrits några droppar vanilj. Det måste finnas vanilj i oss alla. Låt vaniljen sippra ut, låt knopparna brista, ge oss lite äventyr. Gråt, slåss, älska, bråka, skapa äventyren och ge lite mer varje dag.
Klart det är scary shit, jag vet. Saltlakrits är en mer distinkt smak än vanilj.
Det gör ju ont när vi brister. Men vad vackert det är när vi har slagit ut.

Snön faller och jag reser mig

1. Det är naturligtvis ganska ointressant och tråkigt att skriva om att det snöade imorse. Liksom jaha, det blir vinter i år igen. Men det är intressant ur den aspekten att någonting förändras. Ett blad vänds, en ny årstid börjar. Sommaren var hans och lyckans. Hösten var hans och relationsångestens kombinerat med lyckan. Men vintern, den kommer bara att vara min. Han har inte satt ett enda fotsteg i min vinter och det kommer han heller inte att göra. Det är någonting som känns i luften, som har förändrats. Jag äter sötgoda apelsiner framför skrivprojektet med den blinkande markören i Worddokumentet och ute dalar flingorna. Snor den blå fleecefilten omkring mig innan jag inser att gräset som finns kvar i luddet är från den gången i somras då vi nyförälskade drog med oss filten ut i parken nedanför och låg där i solen och var lyckliga.
Jag tar på mig röda baskern och röda halsduken och går ner till Linnéstan där belysningen skapar vinter och julförväntan. Möter Ellen, rosig och glad på sin cykel, som säger att jag är vinterfin. Möter en vacker man i passagen mellan tredje Långgatan och Hagabion. Skäms inte över att jag håller kvar blicken, han håller kvar sin med. Sitter bland tända ljus och vänner på Hagabion och skrattar. Och utanför faller vintern över oss.

2.Det finns bara klyschiga metaforer och liknelser just nu. Här är en: Det känns som att vara amputerad. Som att det ständigt är någonting som fattas. Som att någon har huggt av en del av mig själv, ett universum som jag fick vara en del av.
I vissa stunder är jag bara handikappad. Du fattas mig, skriker det bara inuti och jag förstår inte hur jag går på som vanligt med amputationen för det är ju så tomt. I vissa stunder tänker jag inte alls på handikappet, utan kämpar på ändå. Lite som rullstolsbasket för hjärtat ungefär. I vissa stunder tar fantomsmärtorna vid. Det är då jag ser något roligt på tv, läser någonting intressant, somnar in utan kropp bredvid mig eller bara vill veta hur han mår och hur hans dag har varit. Handen söker namn i mobiltelefonen, söker onlinestatus på msn-listan, letar livstecken från honom. Hittar ingenting.

3. Jag får muntra-upp-brev på posten helt spontant. Mamma skickar såklart. Sömntabletter från hälsokosten, järn och rättvisemärkt choklad. Överlevnadskit kan man kalla det. Också orden om att jag behövs i världen precis som den jag är och att ingen ska få trycka ner mig och göra mig mindre än så. Mamma-klyschor är de finaste. Hon avslutar kristet med Sound of music-citatet om att om Gud nu har stängt en dörr, har han någonstans öppnat ett fönster.
Jag tänker på det där fönstret. På att Gael Garcia Bernál ska medverka i Lukas Moodyssons nya film och ett tag i vinter kommer att befinna sig i Trollhättan. Fattar ni, i Trollhättan liksom! Världens vackraste man en pendeltågsresa bort.
Också är det som om jag för en gångs skull kan genomskåda Guds plan i förväg. Gud sade; mannen ska dumpa Elin och lämna henne genomtrött och sorgsen. Så ska hon leva i några månaders mörka dagar innan hon möter Gael, mannen i hennes liv.

4. Det som gör mig ledsen just nu är egentligen mest frånvaron av livstecken från honom. Han sa att vi kunde bli vänner i framtiden, ta en öl någon gång och så, men att vi måste hitta våra nya roller först.
Naturligtvis förstår jag precis vad han menar. För det är förnuftigt och rationellt och bra. Så oerhört mycket mer förnuftigt, rationellt och bra än när jag och exflickvän K. försökte vara bästa vänner efter att hon gjort slut och jag var genomsårad, än när jag och exmannen i säkert åtta månader efter att vi gjort slut fortsatte få återfall, svartsjuka och såra varandra i vara vänner-tanken innan jag sa stopp och tog en paus från vår kontakt eller när jag och amsterdamflickan sa att vi bara skulle ta en fika som vänner och likt förbannad stod och råhånglade med varandra när vi skulle skiljas åt.
Naturligtvis är det han som tänker rätt och bra och jag som är emotionellt icke-rationell, som vanligt. Jag vet att det här är det lättaste och absolut bästa sättet att komma över honom. Likt förbannat är känslan att ett halvår av delade tankar och tillvaro, eller åtminstone försök till det, blir som om det aldrig existerat när man helt plötsligt inte ska vara mer för varandra än statusen ”We have dated” på Facebook.
Sedan tänker jag att det finns en annan definition av mammas orosmänniskor och människor som oroar sig över gardiner: Människorna som hanterar uppbrott genom att hålla lite fånig kontakt, skickar de där korkade fylle-sms:en och blir sentimentala över en msn-konversation. Sedan finns det människorna som säger att vi hade ett bra förhållande men det var dags att gå vidare och sedan gör de just det.

5. Jag ska aldrig lämna ut min bloggadress till någon älskare/pojkvän/flickvän/ragg igen. Han har, genom en knapptryckning, direktacess till mina tankar. Jag har ingen aning om huruvida han ens lever.
Jag tänker återigen på Gael Garcia Bernal. Våra överjordiskt vackra barn kommer naturligtvis att lära sig svenska eftersom det väl är en lingvistmorsas stora dröm att ha flerspråkiga barn. Våra barn kommer prata svenska, engelska och spanska och vara överintelligenta. Men Gael kommer aldrig att bli särskilt bra på svenska, eftersom förmågan att lära sig nya språk minskar vid inträdandet i puberteten. När jag skrivit ett långt och utlämnande blogginlägg om hur sjukt bra han är på att slicka fitta kommer han gå in på bloggen.
- No comprendo, what is “upp i brygga”?, kommer han att säga och jag behöver bara svara med ett leende.

Små späda barn med hjärtan som elefanter

– När blir man egentligen lycklig och liksom trygg i sig själv? Slutar känna så mycket oro och ansvar för världen och människorna? Jag har liksom väntat i 24 år nu.
– Jaadu Elin, det kan dröja minst 24 år till. Och sen finns det ju dom som går genom hela livet utan att någonsin känna sig trygga eller särskilt lyckliga, så kan det ju bli för dig med.
– Tack ska du ha mamma, nu mår jag bättre.

Fast jag förstår vad mamma menade. För hon pratade återigen om det de där människorna med gardiner.
- Det finns två sorters människor i den här världen, brukar hon säga, det finns dem som går runt med lite konstant oro i sig, som går med känselspröten ute och känslorna utanpå kroppen. Sedan finns det dem som mest oroar sig för vilken färg på gardinerna som de ska ha i köket eller vem som åkte ut i senaste avsnittet av Idol. Båda sorterna måste finnas och behövs. Men det är oftast lite svårare för den första sorten att bli lyckliga.

Jag tänker på oss av den första sorten. Tänker på mig själv de senaste dagarna. Denna ångest över att jag sa sådär till mannen; liksom jag älskar dig-orden. Hur jag sänkte garden. Tänker på hurdan jag är; denna känsla av att ibland bara vara en emotionell jättebebis med ett ansikte som en öppen bok. Som aldrig kan låtsas att saker är okej när de inte är det. Som pendlar mellan lyrisk eufori och att gråta öppet på spårvagnar. Som gång på gång vräker ut mina känslor, ger av mig själv lika för mycket som jag tar in och påverkas av andras sinnesstämningar. Som gråter av ensamma pensionärer eller kinesiska barn på teve eller såsom jag konstant la band på mig själv i min relation med mannen när jag istället bara ville ge honom de där kärleksbreven, romantiska middagarna, läsa högt ur mina texter och liksom bara hänge mig på riktigt.
- Du kan inte ha ångest över att du sänkte garden, säger en av mina gelikar, det mottogs inte men det är hans problem. Du kan inte skämmas över att du är en människa som älskar.

Kanske är det just så. Alla vi jättebebisar som går runt med känslorna utanpå kroppen och våra bultande hjärtan i handen. Som kanske ger för mycket, tar in för mycket, älskar för mycket och bär runt på alldeles för tunga laster av oro och vemod. Vi är inte världens lättaste människor att vara med eller världens lättaste människor att behöva vara.
Men vi behövs. I en värld som ser ut som den gör kan det liksom inte vara en dålig egenskap att man är en människa som älskar för mycket. Det kanske är en egenskap som trasslar till det för mig själv, men jag hoppas att jag aldrig kommer att bygga upp mina murar så pass att jag slutar att vara det.

Jag skyddar mitt förvuxna, dumma hjärta.

Man säger amen det är ju höst men det låter ju så förbannat tråkigt och oorginellt. Bättre då att djupanalysera de senaste veckorna, försöka tolka alla de starka morgondrömmar om StenaLine-färjor och skenande hästar och gå in i varje känsla.
- Ibland kan det vara bra att inte överanalysera, sa V.
- Det är alltid bra att analysera, svarade jag och låtsasfrugan i en mun och när de andra gått hem från min lägenhet av rödvin och alla diskussionerna, fortsatte vi att grubbelprata tillsammans i flera timmar.

Jag och frugan har två motton:
Analysera allting!
Bli aldrig nöjd.
Nöjda människor är så tråkigt. De som inte tycker att saker väl är så värst toppen, men inte heller sådär riktigt dåliga. De gillar läget, tänker att det går an. Jobbet är okej, partnern är snäll mot en och man har lagom mycket stimulerande fritid. Det är inte bäst, men man nöjer sig.
Jag vägrar nöja mig. Aldrig. Jag vill ha blodig lycka eller djupaste svärta, framgång eller platt fall. Ge mig allt och lite mer och känslor i varenda stund. Jag tänker aldrig bli en sådan som nöjer sig, som bara blir lite lagom nöjd.

På spårvagnen på väg hem från träning piskar svartregn mot fönsterrutor i kupolen av lysrörsbelysning där vi tror att vi är skyddade. Det är verkligen höst. Det är verkligen snart november. Jag lyssnar på Sömnen på repeat, tänker på alla vänner omkring mig; också de tappraste och inte bara jag som pendlar mellan skör, euforisk eller bara smågnällig, kastar in handduken och säger att hösten vunnit. Energin som saknas, meningslösheten som gröper hål.
Amen det är ju höst.

Faktiskt. Det är inte svårare än så. Man kan börja välja sina strider lite nu. Ge sig själv lite lösare tyglar. Inte vara perfekt och akademiskt smart, analytisk och finkänslig ut i fingertopparna. Kanske bara vara en skön brud för ett tag.
I november finns ingen anledning att spela glad och hålla käften. I november piskar svartregn mot rutorna och mörkerseendet har ännu inte hunnit tränas upp. Man måste kämpa lite hårdare för att se ljuset.
Man kan bjucka sig själv på att bara ha ambitionen att vara sig själv i november. Vafan, det är väl svårt nog att vara sig själv utan att kompromissa alltför mycket.
I november tänker jag inte kompromissa. I november håller jag inte käften och jag vägrar spela glad. Men likaså kanske jag nöjer mig ett tag. Med att sitta hemma, skriva roman, vara en typ B-människa som inte orkar spela med i A-samhällets regler och stiga upp i tid på mornarna. Med att prestera halvkasst på träningen, inte orka ta alla konflikter, inte kunna vara så motherfucking smart och analytisk hela dagarna. De nätter då hjärnspöken anfaller eller de mornar som bara är ett svart hål kan jag lakoniskt konstatera att det ju ändå bara är känslor och de försvinner med tiden. Lyssna på den där positiva jävlar anamma-rösten om vem jag egentligen är, och som alltjämt bor i svärtan numera.
Det är november snart. Det blir det alltid på något vis. Men lika säkert som dess återkomst är att man fixar månaden på något vis. Jag klarar mig genom november genom att tillåta mig själv att bara vara sköna bruden-jaget för ett tag. Hur gör du?