Universal Mind Control

Ja just det, innan jag tar julhelgsledigt från bloggandet bör jag nämna det där som jag tänkt skriva i några veckors tid om.
Nämligen Commons Universal Mind Control.
Jag älskar ju Common och jag har alltid älskat Common, just som den ryggsäckstomte av spoken word och hippieflow som han är. Det finns få skivor som kan mäta sig med Be och även om Finding Forever inte på något sätt lever upp till någon av de föregående skivorna gillade jag den också. Hösten 2007 bestod mest av politiska diskussioner, ekologiskt rödvin och Finding Forever, inte minst för att det var den enda hiphopskiva som min dåvarande hippiepojkvän riktigt stod ut med att jag spelade.

Alltså kan man tänka att jag borde tycka illa om Universal Mind Control, med utvecklat sound och texter som har gått från att handla om spiritual sand till att knulla snygga brudar. På samma sätt som jag hatar 808s and Heartbreak, kan tänkas. Men fel fel fel, goddamnit.
Jag älskar den här skivan. Universal Mind Control är så jävla bra att jag inte ens tänker försöka mig på någon form av musikjournalistisk analys om varför jag älskar den, vad som är så bra med den, varför jag lyssnar på den non stop.
Jag bara älskar den. Jag är så glad att Common gjorde den här skivan och jag är fucking glad att han visar hur en rekorderlig och bra utveckling ska låta, för mr West inte minst.

Därmed vill jag också dementera eventuella påståenden om mig som hiphopkonservativ eller konservativ gällande musik i största allmänhet. Jag vill också dementera att mitt avog mot 808s and Heartbreak handlar om att det inte låter som hiphop. Jag skiter faktiskt i vilken genre den, och Kanye Wests tidigare skivor, tillhör. Efter ytterligare tio genomlyssningsförsök kan jag fastslå att det helt enkelt är en riktigt dålig skiva oavsett genre.

Autotune dödade mitt hopp

Prästen i söndags predikade mycket om att man måste behålla hoppet.
Jag antar att hon inte är ett Kanye West-fan som lyssnat på 808s & heartbreak.
Jag var ändå, via Kinky Afro, varnad. Men det spelar ingen roll när hoppet dör.

Graduation var ju den där halvjämna skivan, med ett fåtal riktigt bra låtar och en del mediokra, som fick en att börja oroa sig. Sedan närde jag ett hopp om en återgång, en ny College Dropout, och fick fel. Väldigt fel.

Mönstret känns dessutom igen, på ett smärtsamt sätt, från Kents V&A-släpp (oväntat att jag skulle dra en Kentparallell. förf. anm.). Redan när Hagnesta Hill släpptes, hur bra skiva det än var, fattade man att det skulle kunna tänkas vara kört. Småkids och idioter som aldrig lyssnat på Kent innan började ta över, Hovetkonserten såldes ut, allting började bli jävligt trallvänligt.
När V&A släpptes fattade man på en gång att nu är det kört, på riktigt. Från och med nu kommer jag få gå på arenakonserter med grabbarna grus som wööar sig genom refrängen till Palace&Main, för den har de hört på Mix Megapol. Från och med nu kommer Kentlyssnande inte vara synonymt med god smak, utan allmängiltig smak. Nu finns det ingen tillbakagång.

Det finns ingen tillbakagång för Kanye heller. Redan igår hörde jag om folk som haaatar hiphop, men Kanye West senaste är ju bra.
Jag har redan satt meningen men den skivan är ju för fan inte hiphop på repeat.
So shoot me för att jag är småsint och konservativ. Jag har förlorat min Kanye-tro och det suger.

Apropå ingenting alls

fast möjligen apropå DIY-livet som ensamboende, har jag fått igång mitt nedladdningsprogram krånglat ett tag. I skrivandets stund hamnar Nas Untitled i min dator.
Förstår ni hur lika delar nervöst och peppigt det är?
Om man betänker att föregångaren Hiphop is dead är en av två skivor (jämte Hagnesta Hill) som på riktigt räddat mig under en jävlig period av mitt liv är det inte konstigt om mina förväntningar på skivan ligger på en skyhög nivå. Å andra sidan är jag inte i så värst stort behov av räddning just nu, som jag var när den skivan släpptes. Men det vore fint ändå, om jag fick göra om det jag gjorde då. Om Nas fick gå in och ge mig svaret på de frågor inför nutid och framtid, som jag trots allt har.
Nas ger mig svaren och what would Kanye West do? Det pågår någon form av religiös ikonisering av hiphopartister i mitt liv, som är rätt osund tror jag. Men apropå Kanye West var det här rätt kul. Med tanke på att jag i mina kommentarer till något inlägg från någon månad tillbaka spred ut ett rykte om mitt eget bloggspöke och huruvida jag egentligen är en 35-årig raggarkung från Norrlands inland borde jag kanske även i detta fall ta efter Kanye West.

(Och ja, jag undviker disken just nu)

Min inre Kanye West (eller: Jag och lilla knyttet, del två)

Jag skrev sådär långt igen och sen blev jag trött så det här är alltså fortsättningen på föregående inlägg som förmodligen kommer att bli en följetong i åtminstone tre delar.

Motstrategier alltså. Att lära sig leva med den där gnyende kan inte, vågar inte – rösten inuti, att konstant prata emot en röst från en överviktig, livrädd, skitblyg liten tjej som inte vågar någonting och som inte får ta plats alls. Att gång på gång lyckas stryka henne över håret och säga att det är lugnt, jag fixar det här eller be henne sluta dra sitt tröttsamma jantetjat om att jag är pinsam när jag tar för mycket plats och gapar efter för mycket.
Lilla knytte-rösten. Vanligtvis hjälper det att förklara för henne att johodå, jag klarar det här visst och jag gör det på egen hand, utan någon som måste beskydda mig eller rädda mig. Jag får ta såhär mycket plats, jag lovar. Och om inte annat kan jag säga till henne att jag faktiskt struntar i om jag inte vågar eller riktigt kan, för det här är så kul och jag brinner för mycket för allt jag gör för att kunna avstå. Det vore ju faktiskt bara riktigt dumt.

Men ibland räcker inte mitt vuxna jag av självförtroende, det sunda förnuftet eller brinnande-argumentet till. Det är då som jag tar till andra knep.
Det första är att tänka på Kanye West. Ni vet, Kanye, mannen som tagit egoboostande och självförtroende till en helt ny level. Som faktiskt gång på gång passerar gränsen till pinsam gällande att vara full of himself. Som är så fullständigt, odistanserat galen i sin egen begåvning att han gång på gång uttalar sig om den i intervjuer, lackar ur totalt när han inte får priser han blivit nominerad till och utmålar sig själv till den absolut bäste och störste.
I stunder då knytterösten börjar pipa tänker jag på honom.
What would Kanye do? är mitt konstanta mantra precis som frikyrkliga kids springer runt med What would Jesus do?- armband på sig (no further jämförelser mellan Kanye och Jesus här, utom möjligen av honom själv då).

Om Kanye West till exempel hade en blogg med rätt många läsare och om Kanye West gjort en bloggbok av den bloggen skulle han knappast vara jantemesig och livrädd för att vare sig vara stolt över den eller försöka sprida den. Kanye West skulle troligen skrika ut att;
- Yo muthafuckas! You know I have this blog that is like THE SHIT you know and like the best fucking blog ever written and you know now I’ve made this shit into a fucking book you know man and it’s the best fucking book ever written so you better all buy it niggas!
Om Kanye West skulle sätta sig i ett möte med en gigantchef inom Västra Götalandsregionen och kritisera deras mångfaldsarbete skulle han knappast trippa in livrädd och ursäkta sig för den kritik och de frågor som skulle följa, skräckslaget medveten om den pondus som chefen besatt och han saknade. Han skulle snarare vräka sig in i rummet, slänga sig ner på en stol och säga något i stil med;
- So this is me, Kanye West, the best fucking genusstudent ever existed. And I have looked at this freakin’ mångfaldspolicy of yours and I have a lot to say about it and a lot to ask so you better shut the fuck up and listen while I’m kickin’ it man.
Om Kanye West skulle dejta någon eller träffa gamla spöken (därmed inte sagt att jag gör det, det här är ju ett rent hypotetiskt resonemang till följd av min nya integritetspolicy) skulle han knappast komma dit med bultande hjärta och vara lite smånervöst fnittrig. Han skulle självsäkert slå sig ner och le, totalt medveten om sin egen attraktionskraft och storhet med en blick eller mun som sa att;
- Yo baby, you should be so lucky if you were my hoe, you know that right?

Poängen är alltså inte att jag vare sig kommer springa runt och skrika att bloggboken är the best fucking book ever written, sätta mig på ett möte med en mångfaldsansvarig och börja prata hiphoplingo eller kalla eventuella, rent hypotetiska, flings för mina hoes.
(Eller okej. Angående det sista så kallade jag ju Amsterdamsflickan för one of my hoes tredje gången vi sågs. Och någon månad in i förhållandet med mannen började han nästan dagligen säga I’m your hoe till mig eftersom han väl märkte hur mycket jag gillade det. Men det är alltså något som bara sker med människor som känner mig hyfsat väl och som jag känner mig bekväm med.)

Poängen är att min inre Kanye West fungerar som en motvikt, en motröst till den där pipande, livrädda janterösten tillhörande mitt förflutna. Han går över gränsen till hur ego man får vara, hon vågar ingenting. Tillsammans blir de en blandning, en duett som tillsammans i bästa fall kan skapa en balans av lika delar vågande och någon form av självdistans.

Det var del två av Jag och lilla knyttet. Del tre kommer inom kort.

And I’m stronger than this

Ett minne som kom över mig häromdagen var lördagens fyllesång. Hur P. och herr K. kom in från sina rökpauser in i hennes lägenhet och nynnade på något som fick mig att le. Lika delar över deras ironiwailande som av genans. Det var ju liksom min låt. Min hemliga 2007-låt. Den som faktiskt ingen känner till. Sedan, på väg mot staden, började det sjungas igen. Jag insåg att herr K. också kunde hela andraversen och falsettsticket. Jag sjöng med. Också wailande, leende, med distans. Min hemliga låt är inte min längre. Jag kanske har lämnat den bakom mig nu.

Det finns ju oerhört många låtar som kommer att få mig att minnas 2007. Inte många av dem släpptes 2007 däremot, det har sällan någonting med saken att göra. Är det någon artist jag kommer minnas av detta år är det ju t.ex. Orup. Förvisso kommer Indiedrottning alltid att vara 2007, sådär som det sjöngs tillsammans på min födelsedagsfest, men lika mycket kommer Pojkarna på rad och Regn hos mig att vara. Pojkarna på rad med Majas lyckliga studsdans och rabbadabbadisch-trummor på väg mot någon krog, Regn hos mig med våra överallvarliga, darrande röster i en klubbkö i Paris då Becky vände sig mot oss och sa att det kanske inte var så konstigt att vi sällan fick napp på krogen om det var sådär vi betedde oss.
Svenska Akademien var också 2007. Sådär som jag lyssnade på deras ord om att sätta stopp på slavmaskineriet när jag tråkade ihjäl mig på jobbet och mp3-spelaren var min räddning. Eller när jag och Maja – återigen fyllesångs-Maja – spelade En varning svinhögt i hennes lägenhet på repeat och hon skrek att hon sket i om grannarna hörde för det var ett viktigt budskap i låten som de borde höra. Eller mannens sätt att sjunga Vakna på låtsasskånska med grötig röst, sådär som han gjorde hela Urkult och som jag alltid kommer att höra när jag lyssnar på den låten.
Commons hela Finding Forever kommer alltid vara de där höstdagarna då jag var lyckligt kär och vi satte ihop Ikea-möbler till min nya lägenhet, eller som jag satt och deeptalkade i soffan med min nya granne tillika fina vän frugan till, tills hon suckade åt att jag på allvar lyssnade på hiphop.
Kanye Wests The glory kommer alltid att symbolisera årets hopp och pepp, sådär som det kändes i början av hösten.
The Games Wouldn’t get far kommer alltid att vara 2007 eftersom den tog mitt lyssnande på sexistisk musik till the next level. Och för att det är en grym Kanye West-produktion. Och för att den stärkte mig så förbannat mycket.
Timbalands Oh Timbaland! för att den alltid kommer vara tågresan från småstaden till Göteborg där mitt i sommaren då jag satt med lika delar pirr i kroppen över att jag hittat världens bästa intro och för att jag skulle få träffa mannen igen nästkommande dag.
Arcade fires hela Neon bible och The Shins Wincing the night away är så mycket mina promenader mellan dåvarande lägenheten och Linnéstan där jag gick i en sanslöst värmande vårsol och kedjerökte slim-cigaretter i min skinnjacka och för kort kjol, naturligtvis övertygad om att jag var coolast i världen just då.
Erasures gamla dänga Love to hate you kommer alltid vara den här natten, den jävla perioden i mitt liv.
Razzys I hate hate är de där fina peppvår-kvällarna då jag tänkte att nog allting skulle ordna sig.
Sen i november kom Tillbaka till samtiden och jag lyssnade massor på Sömnen, medan jag gick promenaderna över ett dimmigt Mariaplan och visste att jag och mannen nog inte skulle fixa det after all.

Sen har vi alla låtar som jag lyssnat på svinmycket och som varit catchy, grymma eller skitbra men som inte satt några emotionella minnesspår eller som jag inte kommer att tänka på just nu.

Sedan finns där mina personliga depplåtar. Många av dem har jag ju redan outat. Som min kärlek till Bruce Springsteen som aldrig är så stark som i mina svaga stunder i livet. Som faktumet att det är fullt möjligt att sitta instängd i en lägenhet i flera dagar och bara böla till Damien Rice. Som att Dolly Partons Here you come again och Jolene hjälpte mig genom mycket bitterhet och svartsjuka.
Jag vet inte hur snyggt det är att sitta och grina till 80-talsstompet i Hungry Heart, men inte ens det har fått mig att skämmas. Det finns det egentligen bara en låt som fått mig att göra. Det är den låt som jag grinat mest till. Det är den låt som varit sannast, vassast och som spelats mest frekvent i mina svaga stunder. Den har varit skithemlig, men ingen låt har nog varit mer 2007 än den. Det är den som jag fyllesjunger med ironiskt wailande röst i slutet av december och jag tänker att kanske är det symboliskt. Kanske har jag tillslut börjat distansera mig från alla känslor den representerar, alla stunder den varit, sådär så att jag faktiskt kan sjunga den och skratta.

Man skrattar ju faktiskt åt den. Den är så simpel. Genomkommersiell och klyschig. Cyniskt upplagd enligt konceptet fin kille som wailar om olycklig kärlek så att småbrudarna suckar lyckligt. Också fina videon med fjällen och plågade minen och minnena av making love down by the fire. Az yet-referensen är omöjlig att inte dra.
Det är en fånig, patetisk, jävla skitlåt. Men så var 2007 också – på det privata planet – på så många sätt ett fånigt, patetiskt jävla skitår. Och ingen har någonsin uttryckt olycklig kärlek på det sätt som den här låten gör. Den där känslan man har mitt i tårarna och ältandet som aldrig tar slut, såsom jag hade det i våras, i somras och nu senast i november. Det där om att man vet att man är starkare, bättre än såhär. Att man borde kommit längre, man är trött på sina tårar och sitt ältande. Och ändå kan man inte sluta gråta.Ingen låt beskrev den känslan så tydligt som denna. Därför är den så jävla 2007. Därför kan jag ironiskratta över den. För oavsett vilka människor som fick mig att gråta det här året; jag har banne mig slutat gråta nu. Just därför ger jag er Elins hemliga favorittröstlåt 2007:
Ne-Yo:s So sick. Jag kommer förhoppningsvis aldrig att bli pinsammare än så.

Kärleken har bytt adress (whats my muthafucking name?)

Men man glömmer ju så lätt vad som verkligen betyder något mellan allt om pengar och karriärsteg och allt det där. Små glimtar av påminnelse kommer ibland.
Jag säger inte att jag inte har en bakfylleångest som inte är av denna världen idag och att jag avskyr faktumet att jag återigen har en söndag då jag vaknar klockan ett och vägrar kliva upp ur mannens säng förrän han bjudit på kaffe på sängen, pussar och Justin-sång.
Jag säger inte att jag inte har lite funderingar kring både fredagen och lördagen. Nyktra,bakfulla Elin säger till fylle-Elin att det finns en gräns för hur känslig man får vara och den gränsen är definitivt passerad när man blir tjurgnälligt sur över att ens pojkvän råkar yttra något negativt om Snoop doggs sätt att rappa och kanske behöver man inte bli Norrlandspatrioten nummer ett när andra från ens hembygd är i närheten och tänk allt jag bara har vaga minnen av och nej Elin, bara för att du inte är så full att du har svårt att stå på benen och känner för att kräkas när du kommer hem betyder det inte att du har en s.k. salongsberusning som du tjatade om båda kvällarna.

Allt sammanfattat: En sådan korkad och oproduktiv och helt fantastisk helg. Kärleken bor inte på bankkontot, inte i eventuella karriärklivsmöten i York, inte på arbetsplatser som får det att svida under huden av oro, nej inte ens i skrivprojektet bor den.
Kärleken bor i introt till Kanye West The Glory på spårvagnen hem efter en tung dag. Först upp-pitchade soulrösten, sedan stråkarna också basen och hela soulkören. Små sprickor av glädje i hela stelnade kroppen. Finns sittdans för fingrar? Jag tror jag uppfann det på spårvagnen i fredags.
Kärleken bor hos grannen som hört om min jobbiga dag och bjuder på middag och den bor i min lägenhet som fylls av vänner, alkohol, skratt och dans. Den bor i fylle-promenaden till Kontiki och sjunga med i gamla hits och jag och Erik som där konstaterar att sittdansen är en sorgligt underskattad konstform innan jag överger honom och lyckodansar till What is love? med Rasmus och Maja. Kärleken bor i känslan när vackraste ögonen kommer dit eller känslan när två av ens bästa vänner dansar befriat och galet till Can´t touch this och hjärtat svämmar över sådär så jag måste fara fram med armarna och skrika att jag älskar dem.
Kärleken bor i segtung eftermiddag i hans soffa. Kravlöst ligger huvudet mot min bröstkorg och jag skiter i om det är allsvensk fotboll på TV, för så kär kan man alltså vara att allsvensk fotboll kan vara en frivillig uppoffring om det innebär att hans huvud ligger på min bröstkorg.
Den bor på och mellan festerna på Hisingen och Gårda. Den bor i mannens rappande/toastande som får mig att kikna av skratt och bita mig i tungan från att fyllesäga att jag älskar honom. Den bor i älskad, gemensam töntighet.
- Whats my muthafucking name? skriker jag på Avenyn
- Serial killah! svarar han lika snabbt innan vi stämmer in i When a man loves a woman eftersom 7-elevens Radio rix-spelande alltid fuckar upp ens fyllesång.
Kärleken bor på ett dansgolv på Rio rio. Klaras lyckoskrik när hon ser att jag kommit dit. Johns sätt att dansa som slår allting. Ellens ord om att jag borde vart med på Uppåt Framåt för Elin de spelade Toto! Dansa till reagge och dancehall och däribland Sean Paul och förnöjsamt konstatera att jag både fått dansa till Haddaway, A-ha och Sean Pälle på en och samma helg.
Kärleken bor i att en tidig morgon somna in i vackrastfamnen, smärtsamt medveten om morgondagens ångest då jag vaknar försent och inte orkar vara produktiv, duktig, strukturerad eller ens lite konsekvent. En fnissande lycklig tanke; äh men det är väl ändå skitsamma, jag är ju glad i alla fall och det är väl huvudsaken.

Såhär ska livet kännas på riktigt

Och jag minns den september för fyra år sedan. Då när vi bildade norrlandskollektiv ute i Bergsjön och spårvagnar var häftiga och i stora hörsalar antecknade jag mina första ord om sociologisk språkforskning och vågade äntligen tillslut prata med den söta poptjejen som var lika ensam på rasterna som jag och bara någon dag senare var vi inknutna i ett helt gäng och på kvällarna kom jag hem till doften från pojkvännens wok i köket, hörde skrattet från kombosarna framför TV:n och jag minns särskilt en kväll då pojkvännen läste i nya lokaltidningen Göteborgsposten att Håkan Hellström skulle spela på taket till Storan, en gratisspelning. Vi åkte dit; jag, pojkvännen och en av kombosarna. Såg Håkan Hellström dansa på hustaket för att sedan gå till något kvällsöppet café (bara det: kvällsöppet liksom) och äta kladdkaka och dricka te. Jag minns att jag tänkte att det är såhär det är att bo i Göteborg. Man kan se Håkan Hellström spela gratis från ett hustak en vanlig kväll och sen äta kladdkaka på café fast klockan är över sju.
Minns lyckan över akademiska böcker och tenta-adrenalinet precis som jag minns den kvällen på buss 58 då romanidén damp över mig och hur jag sedan ägnade kvällar och nätter åt att skriva. Då varje sekund av livet levde, andades, inspirerade.

Mest minns jag någon av mina promenader från Humanisten ner mot city. En av kvällarna då jag haft kvällsföreläsning. Jag gick där med Kent i lurarna, kort H&M-kjol, kavaj och andades klar höstkväll-luft. Mina tankar. Nu börjar det Elin. Det är nu livet börjar. Det är det här du väntade på alla rastlösa dagar i småstadens dammiga skolkorridorer, det är det här du längtade efter i ditt flickrum i huset på landet. Såhär ska livet kännas på riktigt.

Fyra år senare och så mycket klokare, mer ärrad, eftertänksam, bildad, erfaren. Jag promenerar från Universitetsbiblioteket ner mot city en av kvällarna med klar höstluft och solen som går ner över Vasastans folkmyller som hemlängtar med snabba steg. Jag går där med Kanye Wests nysläppta, fantastiska Graduation i lurarna, Weekday-baggies, sjal och andas. Den röda vintagekassen fylld med böcker, huvudet fyllt med tankar.

Det är veckan då jag släppt chocken över att vara tillbaka i den akademiska världen och återigen piper hemma, precis som det var den hösten för fyra år sedan i de stora hörsalarna. Då varje sekund av livet andas, lever.
Pendlar mellan PM-skrivande om pappaledighet som politiskt projekt, komma på idé till skrivprojektet och skriva tio sidor där, ligga vaken halva natten och läsa Maria Svelands Bitterfittan och anteckna minst tio sidor till till forskning eller roman eller whatever – bara inspiration. Gör forskningsprojektresearch som slutar i mail till Celia Kitzinger, en av queerforskningens giganter och en cool lesbisk aktör, om hennes forskning om heteronormativitet i språk och hon skriver att min planerade forskning sounds great och två dagar senare bjuder en av hennes forskarkollegor, på hennes uppmaning, in mig till en tvådagars konferens om feministiskt forskningsarbete på University of York och jag som skriker i luren till mamma att mamma jag vill åka till England och akademikernätverka, fatta coolt!.
Klockan halv fyra på morgonen får jag idéer i skallen igen och måste romanskriva sådär så jag är alldeles dödstrött på seminariet med Thomas Johansson om maskulinitet och fadersroller vilket inte innebär att jag inte kan låta mig bli inspirerad, diskuterad och alldeles lycklig över alla gnistor som slår i rummet av diskussioner, i skallen av alla tankar. Blocket nerklottrat med meningar som men det moderna jämställda föräldraskapet är ju ett jävla medelklassprojekt för den kreativa klassen!, den pappalediga pappan är hetero – var är bögarna i debatten?? och men vad ska vi analysera när makten är krossad?? och däremellan fnissar jag högt åt Johanssons dissningar av Mia Thörnblom, som tillsammans med alla andra livscoacher är ett favvohatobjekt, och meningen jag vet att jag låter akademiskt elitistisk nu men när det kommer till genus är ju folk rent generellt ganska dumma i huvet och går i clinch om moderskapsplikt vs faderskapsunnande sådär så han faktiskt lyssnar och någonstans adopterar jag honom också som en universell fader, tillsammans med Pierre Bourdieu och R.W. Connell.

Däremellan går jag upp till grannen, får te och chokladbollar och tittar på Upp till kamp ihop. Går ner till exmannens nya lägenhet för sista avsnitten av Gilmore girls, äter favoritsnarra och stämmer upp i gemensamt fånljubel när Lorelai och Luke kysser varandra. Kommer in på Hagabion, känner kaffedoften och ser mina vänner sitta där redo att analysera och skratta sig genom helgens redogörelser och tänker familjen, hemma. Har mannen liggande i min soffa läsande om inlärningsprocesser och sånt lärarstuff, medan jag skriver och ibland tittar vi upp och möts i en puss.

Jag går ifrån biblioteket september 2007 med tusen viljor, tankar och källor att båda lägga kraft i och ösa den ur. Tänker att det är nu det börjar. Det är det här jag väntade på alla rastlösa, tröstlösa dagar på det tråkiga niotillfemjobbet. Det var det här jag längtade efter när jag åt gröt framför Förkväll i min sorgliga papplådelägenhet utanför stan. Såhär ska livet kännas på riktigt.

The things niggas do with pussy sitting on their face

Eller nä, egentligen borde rubriken vara lite mera Grejer tjejer gör när de är nyförälskade, men det var liksom inte det jag mumlade där i regnet igår. Han som sa Timbuktu och jag som höll en 20-minuters föreläsning om mina Timbuktu-issues.

Skitsamma. Poängen är att jag kommer hem från jobbet, ska ut och jogga och somnar på stört på soffan och blir där sovande i två timmar. Vaknar tröttseg och tänker att noway jag kommer se Timbuk när jag har såna issues och är såhär trött, gå och lägga sig ensam i tid jatack. Han säger Timbuktu, kom dit och några timmar senare står jag i ösregn och väntar på honom och hans vänner där vid Lilla Bommen bland gymnasietjutande fejkblondinbrudar med Gina Tricot-toppar och deras fyllebrölande pojkvänner och mellan tänderna väser jag;
- The things niggas do with pussy sitting on their face, som ett annat hiphopfuckat mentalfall och andemeningen är väl vad håller jag på med, bara för att få vara nära honom och sova med honom inatt med. Om Kent definierade mitt liv i ord och citat under högstadiet och gymnasiet är det uppenbart att hiphop och dancehall fyllt det tomrummet nu när jag är 20-nånting. Jag vet inte vad det säger om mig om det säger något. Mindre ångest, ensamhet och självömkande och mer droger, attityd, sex och ohämmad ilska nu kanske? Hehe.

Men sen kommer han och kysser min kind och regnet skitsamma när man kan stå fyra personer under ett paraply och fnissa och konsertens behållning är Mapei, underbara coola Mapei som är en sån där kvinna som jag inte kan bestämma mig för om jag vill vara eller knulla. Enda behållningen som inte räcker för långt och en trött stadsfestival känns som ett enda stort antiklimax efter Way out west, det går inte att komma ifrån och efter fem låtar går vi hem till honom och ger mig träningsvärk i höfterna istället.

Idag ser jag Äkta kärlek vid femtiden. Jag är pepp som fan.

(-Elin, kan du inte skriva någonting som inte innehåller nyförälskat dravel, onödig information om ditt nykärsknullande eller något som inte förolämpar minst en tredjedel av Sveriges befolkning någon gång?
-Tro mig cencorrösten, jag försöker. Men fan vad svårt det är just nu.)

But oh, we are young and not tired of it

En sista helg där sommaren exploderar i hetta och åskskurar innan den lämnar över stafettpinnen till hösten och tillvaron skiftar skeenden igen. En sista helg av lättja, galenskap och fylla innan kalendern ska inhandlas och möten bokas. Det är klart att man inte ska gå på fest och blanda alkohol till fylla och sedan gå hem med mannen och sova fyra timmar max när arbetet kallar dagen därpå, men det är som de äldre kollegorna säger när jag kommer dit och är bakfyllesnurrigt segtrött och gnäller; du är ung, du klarar det.
Jag är ung, vi är unga och fortfarande dumma och glömmer bort sömnen och tycker att en banan och några kex är en fullvärdig lunch om det ger mer tid till att dricka den där litern Gredos som slår mot skallen i värmen och raglar omkring, skrattar, köper för dyr öl och kramas, hejar.
Finaste vännerna på fredagsförfesten och sexpratet och de skålar för mannen för att han är bra och lugn och en sådan man aldrig trodde jag faktiskt skulle falla för (true dat) och han och jag på Manu Chao och Welcome to Tiujana.
- Sex och marijuana, det finaste man kan få i livet, skrattar mannen och jag skrattar också för vi är fortfarande så unga och så dumma att vi skrattande kan tro på det.

Lördagen som omkringspringande in och ut från Way out west-området och alla jag vill möta upp med, försöker kryssa och korsa mellan nya och gamla vänner och allting däremellan, splittrat och fantastiskt när alla möts och alla jag skrattar tillsammans med. Jag som keeping it real-skämtar inför mannen om att jag ska ligga med Kanye West och herregud, kanske inte läge för sådana skämt redan men han kontrar med Erykah Badu sådär så jag blir lika delar avundsjuk och svartsjuk innan jag supportar hans Växjöpatriotism genom att dansa på The Ark.
- Vi vill höra hits, det här är hits! skriker jag och Maja och sedan öppnar sig skyarna igen och jag och mannen blir ett stort gemensamt mumintroll i vita regnponchon som spruckit i mitten.
Skrapa ihop pengar till lite mat och möta upp med Jenny och David och tränga sig fram och kärleken, dansen, herregud om Kanye West var fantastisk på Roskilde går det inte ens att jämföra med vad denna konsert var. Jag och Jenny som ler och dansar, tjuter och jag rappar mot exmannen i Izzo (H.O.V.A.)-sticket för var det inte såhär jag citerade i en rubrik en gång haha.
Någonstans lite ledsen över sms och jobbigheter från tidigare på dagen upp mot ytan och så fort vi lämnat konserten lägger Jenny armen om mig för de där klarblå ögonen är precis så klara att de ser mer än jag gör och hon frågar hur jag mår och jag fyllelipar som jag trodde jag slutat med för jag är fortfarande så ung och dum att jag fyllelipar offentligt. Hans vackra fylle-sms och återigen frågande; jaha vi är ute nu och du ska inte med för du ska ligga med Kanye West? Jag som väljer hemmet, sängen och går i nattlig dimma med grannvännen och rensar skallen, lättar hjärtat.

Vaknar upp i äcklig lägenhet som alltid prioriteras sist när saker snurrar omkring och huvudet värker för jag är fortfarande så ung och dum att jag dricker för mycket och för sent och glömmer bort det där med en liter vatten innan läggdags.
En sista helg. Jag ska göra min matlåda, städa min lägenhet, möta upp med mannen och imorgon köpa ny kalender, boka tider, kolla schemat och vänta in hösten.

jag missar nas, men får kanye istället

det är en måndag då jag vaknar av ett sms om att kanye west är bokad till way out west. det är måndagen efter en söndag då jag kom hem klockan sju på morgonen, fortfarande sanslöst onykter och ställde mig och gjorde en stor sats chokladbollssmet genom att på måfå slänga i lite valfria andelar kakao, havregryn, socker och smör i en skål. sedan fylletjockade jag i mig alltihop i förnöjsamhet samtidigt som jag läste en GP-artikel om den kreativa klassen trots att bokstäverna snurrade framför ögonen. och sen läste jag notisen om att nas spelar på trädgårn den femte juni och satte en stor klump av fett och socker i halsen av lycka innan jag vaknade upp några timmar senare och insåg att den femte juni sitter jag på ett tåg hem till norrland för systers studentfirande och inga möjligheter eller ekonomiska medel finns att ändra på detta.

nas var mannen som räddade min vinter, räddade en förvirrad och ledsen natt på ett tåg, som väste play on playa tillsammans med snoop till mig när hjärtat gjorde ont. jag vet att det är ett ganska oortodoxt sätt att komma över någon som gör ont i ditt hjärta; det här att lyssna på snoops skrytande om hur han sprutar brudar i ansiktet och nej, särskilt feministiskt är det ju inte. men fan, det hjälpte. jag missar alltså nas och det finns inga möjligheter att ändra de planerna och definitivt ingen ekonomi till det. så jag får kanye för andra sommaren i rad istället, bara några hundra meter från min bostad kommer han stå och jag ska stå längst fram igen. denna gång utan armar omkring mig, utan händer som visar mig hur jag gör rockafella-tecknet, utan någon som ler mot mig när vi hör introt till Get em high. men ändå.

det är en sån måndag som är början på en hektisk vecka. om en vecka åker jag till paris people och innan dess ska jag ha hunnit göra en skrivinlämning, gjort minst halva hemtentan, packat det mesta av min lägenhet för när jag kommer tillbaka är det bara några få dagar kvar tills jag äntligen flyttar till majorna och vännen som redan väntar i sin lägenhet och sen ska det skrivas seminarieprotokoll och författarchattas och gud vet allt. alltså bloggar jag. alltså fikar jag på hagabion, måndagsfika äntligen igen komplett med sofia som är tillbaka i stan och vi måste gå igenom lördagens fyllor och händelser, se foton och mitt i allt visar sofia sina folkhögskolefoton och min hjärna spinner iväg i tankarna på allt vi skulle kunna göra tillsammans med våra kreativa fingrar. hon med avtryckarfingret, jag med tangentbordet.