En Fight Club med den egna kroppen

Är det synd om kvinnorna nu igen?

Kommentarerna till Ulrika Kärnborgs essä om självskadebeteende kryllar av frågeställningen och förekommer även i mitt kommentarsfält. Detta ständiga fokus på kvinnors lidande.
Den argumentationsform av män i feministiska frågor som enkelt sammanfattas i ett ”Amen virå! Vi har det inte heller så lätt!” verkar omöjlig att frånkomma.
Jag förstår invändningarna mot Kärnborgs text. Både utifrån en illa placerad kritik av allianspolitiken, som hade kunnat bli bra och kraftfullt om kraven på människan i samtiden om hon inte gjort det till enkel kritik av praktisk politik. Men även utifrån att hon delvis missar den subversiva kraft som ligger i skadandet.

Problematiken, både för män och för kvinnor, ligger just i talet kring offer och förövare. Det är ett problem också för de kvinnor, i det här fallet självskärare och anorektiker, som man talar om eftersom tal om offer och lidare passiverar.
Just därför är det så viktigt när Jonathan hävdar det aktiva i handlingen och, som jag skrivit om tidigare, försöken att se skadandet av den egna kroppen som en revolt. Lika viktigt är det att skilja på att skada sig själv och att skada den egna kroppen.

Naturligtvis är det problematiskt att generaliserande tala om kvinnor som vänder inåt och använder sig av sin egen kropp i analogi med ett lika generaliserande tal om män som slåss och vänder frustrationen och ångesten utåt.
Det förbiser såväl självdestruktiva män som skadar sig själva, som kvinnor som slåss.
Men samtidigt är det omöjligt att inte se en statistik som visar på hur oerhört överrepresenterat just självskadandet och ätstörningar är bland unga kvinnor jämfört med unga män. Jag anklagar varken patriarkatet, Alliansen eller skönhetsideal för den statistiken. Men det går faktiskt inte att bortse från faktumet att det idag är en problematik med hög representation av kvinnor, jämfört med män.
Både män och kvinnor har skadat sig själva och svultit sig själva i olika kulturer och tider. I Melankoliska rum skriver Karin Johannisson bland annat om hur självsvält varit något förenat med intellektuella, konstnärliga män. Ulrika Kärnborg tar själv upp lidandets status genom kulturhistorien och Mattias Svensson skrev i ett av vårens nummer av Voltaire om lidandets fortsatta status i vår samtid.
Det är ingen kvinnlig, könsbunden problematik och att utmåla de kvinnor som skär sig själva eller svälter sig som offer är att göra dem och problemen en rejäl otjänst.

Självskadebeteende och självsvält är ingen offerproblematik. Däremot hävdar jag ändå att man måste se det i analogi med manlig ilska och frustration, en form av Fight Club riktad mot den egna kroppen istället för andras och att den i grunden är förenad med vår kulturella konstruktion av kvinnan.
Fortfarande finns en rad outtalade förväntningar och mönster rörande kvinnan. Flera av dem är någonting som självskadebeteende och självsvält tar till sin yttersta spets. Jag ska ta tre exempel:
- Anpassningsbarhet.
Att skada den egna kroppen och använda den för att få utlopp för frustration och ångest är ett anpassat raseri. Det skadar ingen annan, det gör inte nödvändigtvis väsen av sig. Den riktiga kvinnan är vän och anpassningsbar, inte frustrerad och förbannad.
- Självuppoffring och martyrskap.
Den goda kvinnan är någon som offrar sig själv för andras väl. Se exempelvis synen på moderskapet som fortfarande lever kvar och fortfarande har skillnader i synen på faderskap. Eller svårigheterna att förstå kvinnan som någonting annat än brottoffer istället för förövare.
- Kroppen som objekt och palett för kulturella symboler
Kvinnans kropp är aldrig riktig hennes egen. Istället fylls den med symboler, från natur till sexuell objekt till moderskap. Att man använder kroppen för sin egen revolt är i ordning med detta.

Poängen är alltså att den självskadande/anorektiska tar det för långt. Häri ligger också det politiska och subversiva. Till ett visst mått ses det som normalt, bra och legitimt att som kvinna stänga inne sin frustration, försöka kontrollera sin egen kropp med bantning och uppoffra sig själv. När man istället går så långt att man skadar sig själv eller svälter sig har man passerat normalgränsen. Då tar man kvinnorollen till sin yttersta spets och blir sjukdomsstämplad och sedd som icke-normal.
Inom queerteori brukar man tala om det subversiva i drag. Dragqueens/dragkings visar på genusets instabilitet och performativitet genom könsöverskridande överdrifter av det vi anser som manligt/kvinnlig. De passerar gränserna för klädsam manlighet och kvinnlighet. Samma synsätt är överförbart på självskadebeteende och självsvält.
Genom att passera gränsen för den normala kvinnorollen belyses också det sjuka i kvinnokonstruktionen.

Jag håller med Ivar om att det är viktigt att också belysa de problem som män har och inte minst kritisera och skärskåda den hegemoniska maskulinitet, där mannen förväntas behärska sina känslor och stänga inne sin ångest. Men jag tror att det är viktigt, oavsett kön och lidande, att inte fastna i denna ständiga diskussion om vem det är mest synd om och varför vi lider.
Det intressanta är, oavsett kön, vad lidandet vill säga. Om man lyfter ur självskärandet och självsvälten ur sin traditionella offerkontext och istället börjar se det som ett uppror, en Fight Club för att få utlopp för frustration och en aktiv handling tror jag att vi har kommit ett steg på vägen.

Krönikor huller om buller

Min premiärkrönika på Borås Tidnings kultursida finns bara publicerad i papperstidningen, inte i nätupplagan, än så länge, verkar det som.
Däremot har min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren dykt upp i veckan.

Det blir lite sen Anna Odell-diskussion för läsning här.