Kärleksforskning som havererar

Krönika publicerad i GP Kultur 28/5

Två ämnen som ofta faller offer för spekulativa vetenskapsartiklar är genus och relationer. Tillspetsade och inte sällan fulla av motsägelser hänvisar journalistiken till djurförsök, forskningsrapporter, biologi och statistik om vartannat. Vi vill ju så gärna att biologin ska kunna bestämma vilka vi är, hur vi mår och hur vi lever. Att det finns en biologisk universalism som vi inte kan motsätta oss i en komplex, svår och mångtydig värld. Således forskas det fortfarande på skillnader i mäns och kvinnors psyke, homosexuellas hjärnor och mänskliga relationer. Vi får fortfarande rubriker som den TT-artikel som återpublicerats i en rad större tidningar och diskuterats i radio i veckan: ”Livslång kärlek med hjälp av medicin”.

Artikeln slår fast att drömmen om den livslånga kärleken inte överensstämmer med vår nuvarande livslängd. Så länge medellivslängden var 35 år var det inte ett särskilt stort problem att hålla sig till samma partner. I dag lever vi mycket längre, men våra förhållanden är fortfarande inte längre än i snitt 11 år. Det finns en lösning, påpekar forskarna i artikeln. Man kan mixtra med hjärnsubstanser, tillsätta oxytocin och vasopressin i ett piller och genom medicineringen kan kärleken hållas vid liv även efter att den evolutionärt sett borde dött ut. Och så lite hänvisningar till monogama och promiskuösa (vilket tydligen är ett annat ord för att byta partner då och då) sorkar som blivit utsatta för ”lyckade försök”.

Det är en eggande text. Man kan se hur den sätter igång tankar och diskussioner. Om jag fick möjligheten att äta medicin för att älska min partner resten av livet, skulle jag då göra det? Samtidigt är den ett vetenskapligt och etiskt haveri av förutsättningar kring att livslång kärlek är någonting naturligt gott, att sorkar och människor fungerar på samma sätt, att vi bör medicinera oss till det som många påstår är ”naturligt” i ett samhälle där en sexuell partner för resten av livet fortfarande norm.

Artikeln lämnar mig inte bara irriterad utan också en smula sorgsen. Det finns forskning som visar på hur sociala faktorer som ojämlikhet, segregation, underordning och hot om våld påverkar våra liv. Vi vet att vi lever i en värld med så stora klyftor att somliga dör och andra lever i överflöd. Ändå forskar vi tydligen på mediciner som ska ta bort hjärtesorg och separationer, den sortens lidande som ofrånkomligen är en del av livet.

Otrygghet är ofta feghet

Krönika publicerad i GP Kultur 8/4

Grannen ovanför spelar trancemusik på en sådan volym att basgången går genom väggarna. Jag muttrar frustrerad om att det alltid är de mest högljudda grannarna som spelar sämst musik. Man väljer inte sina grannar. I stället är personerna i ens närområde en ständig källa till både irritation, passivt-aggressiva lappar men också sämja och bekantskaper man aldrig annars hade mött.

Man väljer inte sina grannar. Men man kan, i allt större mån, välja bort sådant som stör i ens ordnade tillvaro, välja att inte se det som skaver utan i stället bosätta sig i kluster av människor med liknande socioekonomisk ställning och statusmässiga kapital. Genom bostadsrättköp i stadsdelar med hög dragningskraft och hög andel medelklassinvånare eller villaköp i välbärgade områden är det lätt slippa se de delar av samhället som vittnar om utsatthet. Inte sällan får man stöd i sin önskan. Tiggare tvingas bort från gatan, parkbänkar tas bort för att inte missbrukare ska kunna vara där, fria sittplatser försvinner på centralstationer så att hemlösa inte söker sig till de platserna. Det brukar kallas trygghetsåtgärd. Men trygghetsbegreppet tillhör bara de som inte har behov av gatorna, parkbänkarna och möjligheten att värma sig. Tryggheten handlar i det fallet om att slippa bli störd.

I Vallentuna i Stockholm oroas man inte bara över otrygghet utan också över fastighetsprisernas eventuella nedgång om ett planerat boende för ensamkommande flyktingbarn blir av. De kanske blir kriminella, är psykiskt sjuka, vad händer då med priset på min bostad om de är i mitt närområde? Många har reagerat på invånarnas protester. Det är en djupt osolidarisk och inskränkt inställning gentemot behövande barn, som tvingats lämna sin familj och söker någon slags trygghet i ett okänt land. Men den är inte ovanlig. Snarare är det mer regel än undantag att placering av asylboenden, flyktingförläggningar, behandlingshem, lägenheter för hemlösa eller bara hyresrätter i ett bostadsrättsområde möter protester. Jättebra att ni gör någonting, men måste ni göra det just här? Fenomenet kallas träffande för not in my backyard.

Att utmåla Vallentunaborna som inskränkta och rasistiska är enkelt. Men deras reaktion borde snarare leda till en ökad självinsikt. Vad talar vi om när vi talar om trygghet? Möjligheten att slippa behövande människor på vår bakgård? Man väljer inte sina grannar. Lika lite ska man kunna välja om man vill se människor i behov av hjälp och stöd och vilka man delar sitt närområde med. Det som kallas otrygghet är i det fallet bara en omskrivning för feghet.

Bär alltid mössa, klä in dig i wellpapp

Jag har aldrig sett mig som någon som man gifter sig med. Inte heller någon som man inleder en lång och varaktig vänskapsrelation till. Det är omöjligt att beskriva det på något annat sätt än i klyschor, men jag är inte så lätt att komma nära. Framförallt har jag haft en tanke om att jag inte är så rolig att komma nära. Det är de där mörka sidorna, de dåliga perioderna, konsekvenserna av hur jag stundtals mår som alltid spiller över på de som jag har nära relationer till. Jag är inte någon som man signar upp sig för livet med, för att göra det innebär också att man signar upp sig för skoven då man tvingas att också dela en vardag med en massa jävligheter. Dåliga sidor och annat bös får man ju alltid tampas med, i alla relationer, med att vara anhörig eller nära vän till någon med de där mörka hålen går utöver det. Man kan varken dela eller bära bördan, men man måste förhålla sig till den även när den inte är ens egen.

Jag har alltid känt att de där hålen och skuggorna är i vägen. De kommer för alltid att stå mellan mig och nära relationer. Har inte velat utsätta någon annan, inte velat blotta. Man blir lätt alltför sårbar.

Men så sitter man där på en möhippa, med vänner sedan många år tillbaka, och inser att det är just det som har hänt. Skuggorna och hålen står inte i vägen för mig och kärleken längre. För här i gröngräset sitter människor som känt mig länge. På bröllopet kommer de vara ännu fler. Människor som tagit långa promenader med mig när jag grävt ner mig i mina tankar. Människor som jag haft långa samtal och gråtit tillsammans med. Människor som i sömnen hållit om mig och hyssjat lugnande när jag skrikit av mardrömmar. Människor som jag berättade om det förflutna, om svåra saker, utan att jag någonsin känt mig utlämnad utan bara trygg och lugn. Människor som släpat mig ut ur lägenheten, när jag inte orkat lämna den eller kommit över med favoritgodis och film när jag fått mitt hjärta krossat. Människor som lånat ut madrasser vid sin säng och låtit mig sova där när jag inte vill sova själv och som hållit hårt i mina axlar när marken rämnat. Människor som jag sena och onyktra nätter pratat klass, bakgrund och samhällsilska med. Människor som fått mig att skratta så jag nästan tappar andan, som jag dansat långa nätter ihop med, varit bakfull och tvär tillsammans med och som jag delar många av mitt livs bästa stunder med, oavsett hur livet har sett ut i övrigt.

Det finns så många människor som inte vikit undan, som inte släppt taget och de blir fler och fler. Många av dem sitter där på möhippan och quizar på frågor om mitt liv och skrattar tillsammans. Ännu fler av dem förbereder Sundsvallsresa för att fira mitt bröllop.

En av dem är han som jag delar min vardag med, som jag kommer att säga ja till. En sen kväll, strax innan sömnen, håller vi om varandra och jag säger att jag inte är någon man gifter sig med, för han signar också upp sig för dåliga perioder, skov och mörka sidor då jag kommer att vara behövande och inte vara mitt bästa jag.
”Det vet jag väl”, säger han.

Och jag litar på det, jag litar på dem som nu finns där. De som gör mig sårbar och samtidigt alldeles osårbar. I övermorgon gifter jag mig.

Modet i ett midsommarbrev

Jag gick i sjuan och han gick i nian. Han var den vackraste människan som jag någonsin sett och under ett helt läsår byggde jag upp en tillvaro kring honom, trots att jag aldrig vågade säga ett ord till honom. Jag visste när han hade håltimme, jag analyserade sekundblickar i timtal och skrev upp i min dagbok vad han haft på sig.

Den midsommaraftonen då jag gått ut sjuan var vi på samma logdans. Efter middag och tal började dansbandet att spela. Jag stod i vinbärsbuskarna utanför och smygdrack vin med mina vänner. Det var då jag kände hans händer på mina axlar, som självsäkert snurrade runt mig. Han frågade om jag ville dansa.

Jag kunde inte dansa. Jag hade skolkat från alla gympalektioner och kunde inte ett endaste grundläggande foxtrotsteg. Jag trampade på hans fötter, tappade takten, rodnade, bad om ursäkt. Han sa att det inte gjorde någonting, att jag bara skulle låta honom föra. Jag tänkte på Dirty Dancing-Johnny och Baby, det här var vi, när han la sin kind emot min och snurrade omkring mig. Vi dansade två låtar. Sedan snurrade han runt mig en sista gång, tackade för dansen, så gick han.

Den natten sprang jag hela vägen hem, genom ängar och på grusvägar tills fötterna värkte. När jag kom hem författade jag ett långt brev, där jag la mina samlade känslor som byggts upp under ett helt läsår av avståndsstirrande, jag skrev om hans blå ögon och undrade om han ville bli min. Nästkommande förmiddag klistrade jag igen kuvertet och la det på brevlådan.

Den sommaren väntade och längtade jag mer än jag någonsin har längtat och väntat. Det krävde en rad tidsspillande aktiviteter såsom att skriva långa dagboksanteckningar, stirra efter postbilen, lyssna efter telefonen, rusa till brevlådan och hetsigt fingra igenom dagens postskörd för att därefter peppa upp sig själv igen.

Några dagar innan skolan skulle börja igen träffade jag på en klasskompis. Jag hade fortfarande inte hört någonting från mitt kärleksobjekt, men hoppet levde alltjämt, om än med en något slocknad låga.
– Jag vet inte om du vill veta det här, sa min klasskompis. Sedan berättade han om festen som han varit på för någon månad sedan. Festen som alla varit på, sådana som blev inbjudna, jag var inte en sådan. Hur mitt brev, någon gång under småtimmarna, tagits fram. Den vackraste hade läst upp mitt brev för hela festen. Sedan hade de alla skrattat.

Jag lovade mig själv med största sannolikhet att aldrig bli kär igen och denna lärdom glömde jag lika fort bort när jag någon månad senare förälskade mig i en tjej i min parallellklass. Men jag tror att jag lärde mig någonting om sårbarhet. Numera betraktar jag den där fjortonåringen, lika delar fascinerad som avundsjuk. Hon som refererade till en människa, som hon aldrig ens talat med, i termer av kärlek. Hon som varken var medveten om, eller brydde sig om, den risk som hon utsatte sig själv för i ett femsidigt midsommarnattsbrev med metaforer kring hans blå ögon. Hon bar ett enormt mod och i efterhand beundrar jag henne så.

Krönika publicerad i VK Kultur 28/4

Jag är med dig för att jag inte kan låta bli

Alltfler omkring mig börjar tala om kärleken som självklar. När den är på riktigt, när det verkligen bara är bom pladask och himmel och pannkaka. Då allting bara känns rätt och himlastormande och man tutar och kör. De känner så, många som jag träffar.

Jag är lika delar fascinerad och avundsjuk. Jag har aldrig känt det där. Eller fel, jag har känt det någon gång, men det har dessvärre inte resulterat i något grandiost samförstånd av självklarhet, pang bom. Jag tyckte naturligtvis som djupt idolförälskad tioåring att det var en fullständig självklarhet att jag och Peter Jöback, när även jag uppnått vuxen ålder, skulle finna varandra. Det gick väl sådär, för att uttrycka mig milt.

Senaste gången som jag i hela min kropp kände att kärleken var alldeles självklar, rak och enkel, att det inte fanns något annat alternativt än han och jag, slutade det med att jag blev i det närmaste psykotisk. Han var inte riktigt med på den där självklarheten, som jag tog för given. Med facit i hand var det lika bra att någon av oss satte stopp för det som kunde ha slutat vara en vacker sommarromans och istället bli ett kaotiskt och bittert långdistansförhållande. Men just då, när allting var så självklart, slutade det istället med att jag skickade Carolastalker-inspirerade sms om att vi två tillsammans var Guds vilja. (Senare berättade en vän för mig om en pinsamhetsklausul som man kan åberopa. Den innebär att allt man skriver, säger och gör det första dygnet efter att man har blivit dumpad inte räknas. Angående den kristna stalkermetoden vill jag gärna hänvisa till den klausulen).

Det har funnits dem som borde varit självklara. Då jag kunde se med både själ och hjärta att hon och jag var perfekta. Det fanns inte en spricka, ingenting som skavde och störde mellan oss. Allting var bara ljuvligt perfekt, hon var min matchande pusselbit, min apelsinhalva, vilken klyscha man än väljer. Men ingenting var i realiteten självklart och allt kändes fel. Det blev för perfekt, för lite sprickor, jag kunde inte se hur det skulle gå till att leva upp till en sådan teoretisk perfektion.

Det har funnits dem som var självklara, men som ändå blev mindre självklara. Han som jag spanade på i gymnasiekorridorer och fik i flera års tid. Gav honom kodnamn, fnissade och rodnade när vi gick förbi varandra. Som jag fortsatte vara avståndsintresserad av, trots att jag hade en annan relation. En person som jag Lunarstormstalkade och läste alla hans dagboksinlägg. Fem veckor efter att det tagit slut på min dåvarande relation mailade han mig på Lunarstorm. Några veckor senare var vi ihop. Allt detta att leva upp till, allt som skulle vara så självklart och perfekt. Jag med mitt nyligen brustna hjärta och plötsligt heterorelation-förvirring. Åh, vilket kaos. Jag gjorde slut, var otrogen och friade om vartannat. Någon självklarhet fanns i vilket fall inte.

Och så den nuvarande relationen. Den minst självklara som jag någonsin har varit med om. Andra talar om framväxande kärlek, en plötslig känsla av att det är rätt, brist på rädsla och hoppa rakt in i kärleken. Jag minns en bloggkille med flickvän, som väl förvisso var internettrevlig men inte så mycket mer. Det första mötet, på en hemmafest hos honom, var en katastrof. Han var dryg, pladdrig och pratade bara om sig själv. I vanliga fall hyser jag en förkärlek för självupptagna players, eftersom det ger mig utrymme att vara sarkastisk och dryg tillbaka. Dessvärre var han så pass berusad att alla mina sarkasmer och roliga bifall gick honom totalt förbi. Epic fail. En människa som bara pratar om sig själv och dessutom inte ens noterar min humor är bland det mest oattraktiva som jag kan tänka mig.

Den gången då jag tillslut insåg att jag i realiteten var attraherad av honom var på en annan fest flera veckor senare. När han stod med sin dåvarande flickvän på dansgolvet och tryckardansade till Dirty Dancing-soundtracket. Jag såg hans armar om henne, hans blick fäst på hennes leende, deras interna skratt åt danssteg. Det värkte i hela kroppen och jag förstod inte varför förrän jag insåg att jag ville vara hon. Jag ville vara den som dansade med honom. Den självklarheten löste jag genom att ligga bort känslan med någon helt annan.

Så småningom hände saker, men någon självklarhet bodde inte däri. Har aldrig funnits. Snarare en kaotisk strävan efter att hitta fram, hitta ett sätt, hitta någonting som fungerar för oss. Aldrig ett minsta hopp utan att analysera och väga för och emot. Inget beslut utan tvivel. Däremellan kriser, svek, uppbrott och dramatik. Och ibland, tack och lov, bara vila i varandra och känslorna.

Mer än en självklarhet ser jag kärleken som ett famlande. Tafatta grepp efter att fånga känslor, stunder. Försiktiga närmanden mot den andra, ständiga försök att nå fram, hitta rätt, hitta någonstans i alla fall. Ständiga viljor som ska jämkas, ryggsäckar som ska packas upp med allt skräp däri som ska sköljas öppet och trasslas ut. Inte förlora sig själv, men våga låta någon annans konturer möta ens egna, låta dem skära i varandra ibland. Tafatt och klumpig, aldrig självklar är den kärlek som jag vet.

Jag kan önska något annat. Att någon gång möta någon som inte innebär rädslor, dramatik och trassel. Att få känna den där pang bom självklarheten. Den enda självklara konstanten i mitt liv har alltid varit jag själv. Ändå kan jag somna in i en alldeles självklar ro, med hans hjärtslag bultande mot min ryggrad. I stillsam visshet konstaterar vi det enda vi någonsin kunnat veta: Jag är med dig för att jag helt enkelt inte kan låta bli.

Vad vore min omvärldsbevakning utan Johan Hilton?

Säkert urtråkig och inte alls underbar, säger jag er.

Kort ,smart, roligt och kärnfullt rycker Hilton undan mattan på Arena-kritiker och flabbhögerns reaktion på Åsa Beckmans Stig Larsson-text. När andra förirrar sig i långa analyser och polemik lyckas Hilton alltid sätta fingret på vad det handlar om.

Ja, vi tycker naturligtvis oftast lika i frågor och därför gillar jag honom ännu mer, det ska jag inte sticka under stolen med. Just därför är det skönt att han greppar ämnena som jag inte hinner eller orkar med just nu. Så kan jag istället luta mig tillbaka med en retweetande “amen exakt så!”. Tack Johan.

In the morning I fled, left a note and it read "Someday you will be loved"

Det var hösten 2005 som vi började jobba på samma ställe. Jag läste dubbla helfartskurser och jobbade deltid, svimmade av utmattning och fick magkatarr. Hon läste lite genusvetenskap, gick på alla klubbar som jag aldrig hade tid att gå på och som jag prioriterat bort för samboliv innan. Första dagen som vi sorterade kuvert på kontorsjobbet ihop, slutade med att vi gick på Laaksokonsert ihop på kvällen.
Hon var ett annat sätt att vara ung. Långa utenätter, singelliv, stökig lägenhet och restpoäng. Där stod jag i all min ordning och mötte för första gången lyckan i kaoset. Hon var den som fick mig att förstå att varken jag eller världen gick under om jag glömde bort att bädda sängen en dag.
Alltmer började jag försumma skolan och åka till industriområdet för att datorknappa och packa kuvert istället. Där var hon och hennes vän, våra CD-skivor med indiepop och P3-lyssnande. Långa samtal och lika långa ögonkast efter henne när hon inte såg.

Det var den hösten som Death Cab For Cutie släppte Plans och P3 spelade Soul Meets Body minst fem gånger om dagen. Hon och hennes vän suckade över hypen och jag låtsades också ha älskat Death Cab i flera år, för att inte verka töntig. De tjatade med mig på torsdagsklubbar och vi stod längst fram på Le Sports debutspelning i Göteborg och dansade oss svettig. Jag glömde ringa pojkvännen när jag kom hem och jag orkade mig inte upp till föreläsningen dagen därpå, men ingenting spelade någon roll när jag fortfarande nynnade på Tell No One About Tonight och hade hennes parfymdoft över kroppen efter intensiva kramar på dansgolvet.
Ingenting spelade någon roll när vi såg på varandra länge över kuvert och etiketter till ljudet av Your Heart Is An Empty Room, när vi spelade Plans för femte gången på raken i sorteringsrummet.

Det var den hösten då vi upplevde första snön och smälta flingor på tungan, bakfyllemat, drinkar och fnittriga eftermiddagar tillsammans. Den som sedan blev en vår då mina blickar blev alltmer intensiva på hennes bredbrandiga, tighta tröjor, överläppens rundning och de tighta jeansen när hon rörde sig i kontorslokalen. När hennes avskedskramar dröjde sig kvar och jag aldrig ville sluta dofta av hennes parfym. Det som blev alltmer intensiva skämt om att bli tillsammans, skaffa barn ihop. Jag som försökte förklara för pojkvännen att det ju bara var på skoj och sedan somnade intill honom med bultande hjärta vid tanken på att få godmorgonkrama henne på kontoret nästföljande morgon.
Den våren som övergick i att hon låst in sina nycklar efter en utekväll ihop och var tvungen att sova över hos mig. Hur vi låg halvnakna i samma säng och jag tänkte så intensivt på att inte offra något för att få kyssa henne. Vände ryggen till och kände hennes andetag bränna i nacken. Vakade hela natten i en stenhård kamp med mig själv och impulser genom hela kroppen om att få röra vid henne.
Jag övergav alla parkvällar, festerna som jag hade lovat att gå på för att vara med henne och hennes gäng. Vi satt i parker med vinflaskor, pratade litteratur och filosofi, flirtade och mina händer snuddade ständigt vid hennes.
Våren blev maj och löven slog ut och på hennes födelsedagsfest gav jag upp mitt sista försvar. Mina läppar var täckta av hennes röda läppstift, min kropp av hennes parfym och håret trassligt efter intensiteten. Jag kunde bara kapitulera och berätta för honom om vad som hade hänt. Vi grälade och grät och några dagar senare skulle jag träffa henne för att prata ut om vad som hänt.
Vi satt på fiket som glömt att Death Cab var höstens hype och fortfarande spelade Soul Meets Body och log snett mot varandra åt låten innan vi båda grät. För att vi var förälskade och inte visste vad vi skulle göra av det när jag hade mitt säkra förhållande med någon som jag älskade, för att hon ju varit straight singel och på väg att åka till USA över sommaren, flytta till Stockholm under hösten. Vi pratade om vilken dålig idé det var och grät över varsin pastasallad och sedan kramade vi varandra farväl.

Den sommaren kände jag henne överallt. Hennes parfymdoft på bussen, hennes skratt i varje låt som vi lyssnat på tillsammans, hennes korta mail från USA-resan. Hon var överallt och jag slöt mig i minnen och längtan bort, ut.
Hon kom tillbaka samma vecka som jag gjorde slut med honom. Vi firade min födelsedag på en krog och hon tog min hand i smyg. Någon vecka senare fick jag äntligen kyssa henne på öppen gata, ta av henne alla kläderna utan dåligt samvete och bara uppdämd längtan i några nätter tillsammans.

Det var hösten 2006 som hon flyttade. Jag sa att jag inte kunde ge några löften. Hon sa att det var okej. Jag åkte till Stockholm. Vi satt längst fram på Valerie Solanas ska bli president i Amerika på Dramaten. Vi hånglade i höstkylan och träffade mina gamla vänner som älskade henne. Vi gick ut med gemensamma vänner på Debaser men efter en kort stund där tryckte vi upp varandra mot rockklubbsväggar, letade under linnen och kysstes intensivt. Hennes händer över mina behålösa bröst och mina händer innanför hennes Cheap Monday-jeans och när vi tröttnat på rocksnubbars stirrande tog vi en taxi hem för att fortsätta istället.
Kanske var det redan då som jag började känna mig kvävd. Svara undvikande på hennes kärleks-sms, ljög om andra jag låg med, hade andra relationer som jag inte ville berätta om.
Jag låtsades vara upptagen när hon var i stan och ville ses, ljög om att jag sovit hemma när hon frågade för att jag inte ville erkänna att jag hellre legat med någon annan än henne, jag slöt mig alltmer och ”inga löften” ekade alltmer falskt för varje gång hon berättade hur kär hon var i mig.

Sent den hösten tvingade hon mig att ses. Vi satt på samma fik som den våren då vi grät över vår kärlek. Jag var tyst och stel, hon grät nu. De spelade fortfarande Plans-skivan. Vi log av minnen av förra hösten, jag såg ner i koppen under Someday You Will Be Loved.
- Jag fattar, sa hon.
- Jag önskar jag var bättre, sa jag.
- I en annan tid kanske, sa hon, inte nu.

Det blir höstens 2009. Jag joggar varje kväll till Your Heart Is An Empty Room. Om att alltid vilja ha något bättre, aldrig klara av tryggheten och den riktiga kärleken. The chase is all you know och att veta att ute på gatorna, på klubbarna kommer det alltid finnas en anledning till att inte känna sig ensam. Allt som blev fel den hösten då jag lärt mig ett annat sätt att vara ung.

På väg i vila

Utanför fönstret tumlar höstlandskapet omkring. Tågvärden pratar om halka och på sina ställen finns det spår av nattens blötsnö mellan träden. Jag har blivit intervjuad inför doktorandtjänsten och sitter nu intill Gustav på väg till Stockholm över helgen. Jag har ett möte, han ska paneldebattera på HBTH-konferensen.
Med rester av sömntablett kvar i kroppen och utmattad efter morgonens intervju lägger jag huvudet mot fönstret, lägger den tjocka halsduken mellan mig och den kalla ytan. Sluter ömsom ögonen, låter ömsom dem vila på landskapet utanför.

Just nu är strävan och oro koncenterat i några timmars vila. Man måste få känna den känslan också. Annars går man under. Och jag tror att det var som såhär jag föreställde mig livet som oroligt barn, frustrerad tonåring eller överpresterande 20-åring. Jag vet att det var det här ögonblicken, och andra med dem, som jag väntade på, längtade efter, kämpade för.
Här sitter jag på ett tåg och ser hösten tumla fram utanför fönstret. Jag ska, om några timmar, sitta på ett möte. Därefter kommer jag att gå ut och äta en hallonbakelse med Helena och låta mig bjudas på champagne av Julia. Jag ska vara fnittrig, glittrig, salongsberusad och skåla med människan som jag vill leva det här livet med över tända ljus, i vinglas, med kärleksfulla ögon på varandra.
Om detta vet jag fortfarande ingenting. Jag bara anar. Jag sluter mina ögon. Allt jag gjort hittills var för att komma hit, till denna stund. Hösten tumlar, livet tumlar, jag vaggas in och sover en stund.

Antingen är du bög eller så håller du käften – om bromance, sismance och relationsbegrepp

Jag läser Louise kommentar om avsaknaden av ett etablerat sismance-begrepp. Samtidigt fikar jag med Agnes och pratar om nära vänskap mellan kvinnor, mindre toleransnivå för män som tar plats och läser hennes inlägg med det underbara T.I.-citatet om att bli kompis med gamla raggs/exkillars tjejkompisar och flickvänner.

För mig är det helt obegripligt att sismance-begreppet inte existerar på samma nivå som bromance-begreppet, samtidigt som det är ett uttryck för en mängd olika saker. Jag ska försöka bena ut de olika beståndsdelarna.

Först och främst, någonting om min bakgrund: Jag har betydligt lägre toleransnivå när det kommer till män som tar plats än kvinnor som gör detsamma. Jag får ofta höra att jag är dryg, sarkastisk och kör med härskartekniker av män som ser sig själva avbrutna, ifrågasatta och ironiserade när de går igång i långa monologer om sig själva. Det stämmer att jag ofta är ganska dryg mot män. Det innebär inte att jag inte respekterar, älskar och beundrar många män och har flera killbästisar. Men generellt har jag ändå inte samma utrymme för tolerans när det kommer till killar som tar plats än tjejer som gör dito.
Det där kan naturligtvis hänvisas till en barndom som duktig, tystlåten tjej som placerades mellan bråkiga killar för att hjälpa dem med skolarbetet och lugna ner dem. Kära lågstadielärare, med din könsstereotypa och missgynnande pedagogik, du närde en feminist och en argbigga i ditt klassrum.
Det kan också hänvisas till en högstadieperiod då jag försökte ta plats med mina tjejkompisar. Vi gjorde bland annat skol-TV. Det var skitroligt. Redan då var media som uttrycksform något som jag älskade. Jag gjorde de mest bisarra reportagen, som en parodi på Radiotjänsts TV-avgiftsreklam. Jag kallade den Runktjänst och lät skolans populäraste kille bli påkommen med att runka på en av skolans toaletter. ”Har du inte betalat din runkavgift?”, sa jag med vänlig speakerröst och räknade upp grannbyarna som ställen där det var skärpt runkavgiftskontroll just nu. Urbarnsligt, tokroligt. Ingen skrattade. Alla buade.
I nästa inslag hade skolans populäraste killar fått göra ett inslag som bestod av att en av dem kissade i skolbassängen samtidigt som han fes. Alla skrattade och applåderade.
Redan där minskade min tolerans. Jag kämpade så in i helvete för att få synas och visa hur smart och rolig jag var, under de villkor som jag vågade ta plats inom. Det spelade ingen roll. Jag var ändå tjej och konstig och absolut inte rolig.
Inspelande i min starka förkärlek för sismance är väl eventuellt också min läggning. Jag var lesbisk under större delen av gymnasiet, hade många lesbiska erfarenheter innan jag ens låg med en man. Definierar mig fortfarande mer som flata än som straight, övervikten av manliga one night stands de senaste åren tyder mest på obalansen mellan utbud och efterfrågan.
Inte så att jag inte älskat män och älskar nuvarande man. Rent attraktionsmässigt är det ändå lättare att tända på tjejer än killar för mig.

Hur mycket den bakgrunden spelar in vet jag inte, men det gör mig så jävla tvärförbannad så fort man negligerar såväl kvinnlig, djup vänskap, systerskap, sismance och attraktion genom patriarkala myter om att kvinnor konkurrerar och förstör för varandra, tjejer kan inte leka tre, tjejer hånglar för att kåta upp killar och tjejer snor varandras utrymme.
Det gör mig djupt sorgsen när jag hör kvinnliga bekanta prata om sina svårigheter att bli vän med nya tjejer, att de ser dem som konkurrens på en attraktionsmarknad eller tycker att de lätt tar för mycket plats.
Jag blir ledsen av att mitt hånglande, med många av alla de kvinnliga vänner som jag har, reduceras till kompishångel, när det handlar om något djupare än så. Det gör mig trött att Katy Perry-myten lever och frodas, oavsett om den har relevans i verkligheten eller inte.
Med många av mina kvinnliga bekanta finns ett starkt band. Jag tror varken på biologi eller delad erfarenhet, vi har bara någonting som knyter oss väldigt nära varandra. Ingen konkurrensutsättning, rum där man får tala till punkt, djuplodade samtal utan hävdelse. Det uppstår en intimitet, en ömhet och en attraktion baserad på närhetskänslor och intellekt.
Precis som antikens män såg sina intellektuella filosofhomie-relationer som den högsta formen av relation, kanske våra tidigaste exempel på bromance, ser jag de band som jag knyter med dessa kvinnor som högre stående än någon annan relation. En sismance går inte att förklara.

Jag blir ständigt förälskad i nya människor. Mellan förälskelsen som slutar i ett sexuellt förhållande och förälskelsen som slutar i djup vänskap finns en oerhört vag och odefinierad gräns. Jag vill inte dela upp mina relationer på det sättet. Jag kommer på mig själv med att tänka på nya vänner med samma intensitet som nya sexuella och amorösa relationer. Alltså går mina fysiska och sexuella erfarenheter med många av mina sismances varken att reducera till förminskande och otympliga begrepp som ”kompishångel” eller ”fyllegrej”. Snarare handlar det om en fördjupad ömhet och en gemensam attraktion. Ibland är det sexuell attraktion, ibland bara ett sätt att uttrycka min kärlek för människan ifråga.
Eller som en av mina vänner i mitt tjejgäng sa, efter att några av oss återigen hade hånglat på en fest: ”Det är liksom inte sjuttonåriga tjejer-hångel i syfte att väcka uppmärksamhet eller experimentera. Det handlar bara om att jag älskar er så jävla mycket att jag vill vara er så nära som det går.”
Jag tror verkligen inte på ett universellt systerskap, lika lite som jag tror på en enhetlig feminism. Jag tror inte på att backa upp andra kvinnor för sakens skull. Men det gör mig på riktigt förbannad när det ses som självklart att kvinnor ska konkurrera (framförallt om män) och myter om kvinnor som sabbar för varandra fortsätter att spridas.
Lika tröttsamt är det att sismance-begreppet inte tas på samma dignitet och allvar som bromance.

Samtidigt flirtar bromance-begreppet på ett helt annat sätt med myten om mäns icke-personliga relationer till varandra. Där man framförallt ryggdunkar i karriärsyfte och för att på individnivå komma framåt, men knappast av kärlek och ömhet till varandra. Där minsta överträdelse av intim och rentav sexuell karaktär riskerar att rasera den heterosexualitet som fortfarande är så oerhört viktig för mansrollen.
Där två män som hånglar eller uttrycker attraktion för varandra blir en helt annan sak än två kvinnor som gör detsamma. Och där män i min närhet, oavsett hur feministiska och queera de utger sig för att vara, fortfarande ständigt hävdar sin heterosexuella läggning och drar en tydlig närhetsgräns med sina killkompisar.
Jag vet inte hur många gånger som har tvingats sitta och höra män beklaga sig över hur tråkigt det är att de är heterosexuella och de önskar verkligen att de kunde tända på män, men det gåhåår ju bara inte.
– Try harder!, fräste jag en gång till en kille som jag var på väg att gå hem med, som satt och beklagade sig över sin heterosexualitet, och jag blev anklagad för kontraproduktivitet med tanke på mitt syfte med honom för kvällen.
Men det gör mig frustrerad att mansrollens starka anknytning till heterosexualitet och bögnoja fortfarande existerar så starkt. Även bland de killar som jag känner som mer än gärna frontar med queerness och öppenhet går en stark gräns. Det är okej att leka lite med mansrollen så länge man bara flirtar med, hånglar med och knullar med tjejer samt bedyrar sin heterosexuella läggning. Jag känner få tjejer som inte definierar sin sexualitet på en vag skala, funderat över sin sexuella läggning, hånglat med någon av samma kön eller haft sina bicuriousutsvävningar. Jag känner nästan ingen kille som gjort samma sak. Antingen är du bög eller så håller du käften och håller dig till tjejer.
Bromancebegreppet visar mer än någonting annat den tydliga gränsen. Nära vänskap mellan män är okej, så länge det tydliggörs att det inte finns någon fysisk attraktion inblandat. Det finns en vag analogi med sättet att behandla samkönade relationer förr. Mäns sexuella relation var stigmatiserade och förbjudna. Kvinnors sexuella relationer fanns överhuvudtaget inte. Jag och en gammal lärare, som forskar kring sexuell identitet, hade ett roat samtal om det häromdagen. När två gifta kvinnor gick ut i skogen och snuskade loss var det enda hotande att det kunde komma en man och joina. Att ligga samman med en man var sodomi. Att ligga samman med en kvinna var bara bondesamhälle-sismance och tjejlek.

Det är tråkigt att vi inte har kommit längre än så. Jag vill se ett upphöjande av kvinnlig vänskap och ökad acceptans kring flytande relationer. Lika mycket vill jag se att sismance-begreppet blir taget på allvar och att de där myterna kring tjejers konkurrerande slutar att spridas. Blir du backstabbad av en tjej – skyll inte på hela kvinnosamhället för det (lika lite som man måste bedyra systerskapets upphöjda roll för att man träffar kvinnor som pushar en). Om du känner dig hotad av tjejer, försök att reda ut det hela och konfrontera dina känslor, istället för att ta det för givet.
Till sist, till alla bromances: Bara hångla loss någon gång. Sluta beklaga er över er oh så tråkiga heterosexualitet. Try harder. Ta steget bortom sodomistämpeln och bögnojan. Det är faktiskt på tiden nu.

Bokmässan 09: Namedrop it like it’s hot i en tempusförvirrad text

Ja herrejisses. Såhär sliten har jag inte varit sedan jag kom hem från Hultsfred 99 med en oladdad mobiltelefon till två oroliga föräldrar som fått reda på min lögn om att min kompis föräldrar skulle med på festivalen och övervaka oss. Skillnaden mellan nu och då är att jag mellan dans och sprit fyra nätter i rad på något absurt sätt även har hunnit göra intervjuer, gå på möten, lyssna på seminarier och vagga runt som en vadderad mystant i bakfylleångor och förvirring bland montrar, där jag på något jävla vänster alltid lyckades hamna vid den lilla Ladies pleasures-montern som sålde sexböcker, fastän jag skulle till Glänta och Fronesis.

Här kommer den långa, något men mycket lite, cencurerade redogörelsen för helgen inkluderade namedropping och länkar som brukligt. Mellan det som här kommer att redogöras för i dagboksform har det tillkommit så mycket samtal, händelser, diskussioner och seminarier som väckt tankar till åtminstone två veckors dagligt bloggande. Det kommer senare.

Onsdag:
Jag inleder Bokmässan med att få en utmattningskris efter att jag lämnat in min ansökan till forskarutbildningen. Ligger på sängen och storgråter i tre timmar, tills jag hämtat mig såpass att jag kan åka ner till centralen och möta upp med Isobel som får nyckel till bortresta Agnes lägenhet. Jag gör ett hjälpligt försök att spårvagnsguida henne, men vad spelar det för roll när just hennes hållplats är avstängd och ersatt med oberäkneliga bussar. Västtrafik är ingenting man stoltserar med som boende i Göteborg, direkt.
Utmattad av gråten och arbetsbelastningen de senaste veckorna är det skönt att inleda helgen med några glas vin ihop med Isobel och Karin, hemma i den sistnämndes lägenhet, innan vi beger oss till Kontiki där Gustav håller DJ-hov.
Där är det såklart vi från the internets som regererar ett dansgolv, man skäms över Göteborgs barer när Kontiki väljer att stänga baren en timme innan stängning och får förklara att det inte är representativt för Göteborg, jag och Iso får dansa till If I can’t och Gustav avslutar DJ-setet med den smäktande (I’ve had) The time of my life som vi Dirty Dancing-dansar till och jag försöker förklara för Gustav att det där hoppet är en mycket dålig idé för oss att försöka oss på.

Torsdag
Isobel tar mig under sina skyddande vingar och bestämmer sig för att powermingla runt mig. Jag går runt och blir helt varm i magen av min media/litteratur-Obi Wan som presenterar mig för Denise Rudberg med orden “Elin är en upcoming stjärna” och är fantastisk på att föra in mig i samtal och presentera mig för Jessica Gedin, Sigge Eklund och alla andra som hon känner.
På Atlasminglet träffar jag äntligen Johan Hilton för första gången, liksom Björn Wiman och Tove Leffler som, som twitterfollower, undrar hur det går med min sjukdom.
Vidare därifrån till Bonniersminglet, efter viss slapstickbetonad hissförvirring, där jag träffar Therese Bohman, Isabelle Ståhl häller vin över mig och det är så trångt att jag glömmer vad som är min kropp och vad som är Rasmus Fleischers när vi står och pratar doktorerande. Jag möter Olav Fumarola Unsgaard som tackar för blogginlägget och jag ursäktar leende att jag hyllade hans text i ett Göran Hägglund-sammanhang.
Plötsligt drabbas vi kollektivt av den stora hungern och undrar om indragande av snittar beror på lågkonjunkturen, innan jag, Isobel, Johanna och Jessica från Bokhora och Daniel Åberg går till restaurang Frågetecknet, Göteborgs konstigaste restaurangnamn, och blir pastadästa.
Därifrån går vi på Galagos fest och dansar, intrigerar, blir fulla och och dansar lite mer. Johan Norberg är en av dem som ansluter och efter att Galagofesten stängt kommer Gustav på den strålande idéen att dra med sig mig, Anders, Isobel och Johan till Svanen för lite indiedans med fulla nittonåringar. Få har imponerat så mycket på ett dansgolv som Johan och det var ren njutning att dansa till Broder Daniels Work och skrika med tillsammans med honom.
Natten avslutas för mig i konflikt med gammalt ragg som hotar med att skriva en debattartikel om hur den feministiska skribenten Elin Grelsson egentligen behandlar män, samt ta hand om sanslöst berusad pojkvän.

Fredag:
Utmattad av torsdagsnatten kommer jag inte in på mässan förrän alldeles mot slutet. Förvirrad står jag vid Aftonbladets monter och hinner träffa Björn Owen Johansson för första gången, samt Anna Svensson och Anna Ekelund.
På kvällen samlas the internets hos Chris, där även Lisa Magnusson och Marcin de Kaminski har anslutit sig till bokmässesamlingen. Förfesten splittras och Isobel tar med mig, Lisa, Isabelle och Karin till den mytomspunna svitfesten på Park som Sigge Eklund anordnar och som i år naturligtvis blir shut down av klagande granne och vakter för första gången. Följdaktligen blir det mest som Lisa skriver: “Alla var jättevärldsvana utom vi. Inte blev det bättre av att alla glas var slut så att jag var tvungen att blanda en gemensam grogg i en tom petflaska som vi sedan gick och halsade lite tonårsaktigt ur.”
Därefter går vi på Glänta-festen på Världskulturmuseet och jag dansar lite trött, gläds åt att Julia nu joinat oss och bröstar mig till glädje och liv i tröttheten och Gabriels lyckliga dans bredvid Leif Pagrotsky innan jag tycker att det är dags att gynna andras öden och vila mina hostande lungor och går i förväg hem till Gustav.

Lördag:
Tar en springmacka, kommer in på Bokmässan i redig tid för första dagen. Inleder dagen med Ann Heberleins och Karin Johannissons seminarium om psykisk sjukdom och självmord i dåtid och nutid. Var redan gråtmild och uppfylld av kärlek och Ann Heberlein-effekten är väntad. Jag torkar tårarna om vartannat, tills en lika tårögd Karin hittar mig i publiken och vi kramar varandra i djupt samförstånd över Heberleins klokhet och seminariets storhet.
Efter den gråtande inledningen på dagen möter jag upp Sara Lövestam i Piratförlagets överfulla monter. Hon är precis lika charmerande, oemotståndlig, rolig och avväpnande som jag har hört och fått uppfattningen att hon ska vara och jag blir helt enkelt flatcharmad deluxe av henne.
Jag intervjuar och antecknar som en galning (och stryker under det där om att hon är singel, jag erkänner) och sedan pratar vi om Göteborgs flatmaffia och assymmetriska frisyrer som flat/bitjejs-kod.
Efter en kaffe i Press Centre och småkaksmingel med Andreas Ekström ramlar jag in på ett seminarium om kriminella män och deras flickvänner med Karolina Ramqvist och Katerina Janouch innan jag fortsätter till det seminarie som jag peppat mest under helgen. Louise Persson, Anna Svensson och Susanne Dodillet pratade under rubriken Staten och feminismen. Det var som väntat oerhört intressant, men alldeles för kort. 20 minuter när jag hade velat lyssna och tänka vidare kring deras tankar i flera timmar. Jag fick en kram av Louise Persson innan jag begav mig hemåt och styrde upp en förfest hos min underbara expojkvän. Som Andreas Ekström konstaterade: Ni verkar inte ha en särskilt trasig relation när du kan höra av dig till honom samma eftermiddag och fråga om du kan ta med dig tio personer på en förfest hos honom.
Till förfesten anslöt sig även mina gamla Göteborgsvänner Per och Daniel innan vi hamnade på Den postdigitala festen på Röda Sten. Då hade redan min vän John, helt traditionsenligt, hällt i mig massor med ren sprit innan han gav mig resten av flaskan som färdkost med orden “så länge du bloggar om det imorgon”.
På plats blev det bråk med vakterna om gästlista innan vi kom in och Isobel bjöd på öl. Kristoffer Viita anslöt sig till klubben och han och jag pratade bland annat om vad man skulle välja mellan att vara världens bästa älskare eller ge ut en hyllad roman. Jag valde romanen, han valde ligga och sedan lyckades jag, numera traditionsenligt, snylta till mig en öl av honom.
Jag yrde omkring, toalettskvallrade och ihopkissade med Karin och Lisa, flirtade och dansade innan jag och Gustav gick hem genom höstnatten i Majorna.

Söndag:
Jag tar mig in under Bokmässans eftermiddag med ambitionen att kanske faktiskt hinna se lite montrar. Istället hamnar jag i ett spontant möte med ett förlag som jag har pitchat en projektidé för. Att hisspitcha och diskutera former, liksom att få positiva besked när man gett upp hoppet om dem, när man är så trött var faktiskt rekommenderbart. Jag var liksom så luddigt bokmässetrött att jag inte riktigt förstod vad jag hände innan jag hade ett ja-svar, en förläggare och ett inbokat planeringsmöte i handen helt plötsligt. Än så länge är projektet hemligt, jag är alldeles för neurotiskt för att kunna skriva om det i ett tidigt skede.
Jag blev också presenterad för en bedårande Birgitta Stenberg, köpte Judith Butlers Frames of war som enda bokmässefynd och lallade omkring innan jag gav upp hoppet om att kunna stå på benen så mycket längre.
Gick hem till Gustav och la mig. Vaknade upp av att han köpt en present till mig. Loka Kanarp hade signerat Pärlor och patroner till mig med hälsningen “vi ses på Internet” eftersom jag hela helgen misslyckats med ambitionen att hitta hennes monter och komma dit och heja.
Sedan åt vi pizza och Gustav gjorde ett tillfälligt oralsexavbrott med Kanye-repliken “I’m really happy for you and imma let you finish but…” och påminde mig således om varför vi är bäst.

Ett gigantiskt tack vill jag säga till alla er som gjorde den här helgen så intensiv, så galen, så rolig och full av intryck, samtal, händelser och kärlek. Vi ses på Internet.

Center of attention, even when they’re up against the wall

Jag och mitt älskade crew fixar gemensam födelsedagsfest och avskedsfest för vännen som ska till Amsterdam. Bjuder in folk från alla kretsar och hörn. Inleder kvällen strålande bara vi. Med prinsesstårta, likör, 300-kronorschampagne går vi igenom minnen från flera års vänskap och gemensamma utekvällar, intriger och relationer. Män som verkade så viktiga just den natten och som man knappt minns idag. Orosmoln som man bearbetade, som riskerade att knäcka en, men som idag inte längre spelar någon roll. Så jävla mycket har vi gått igenom tillsammans, jag och mina älskade. Så jävla mycket har de hela tiden betytt för mig, de första vännerna som jag på riktigt litat på i alla lägen.
Och sedan väller vänner in, jag öppnar min egen skumpa och får komplimanger för sotade ögon och ärmlös klänning, nyklippt kort hår och mitt i allt födelsedagspresent i form av ett antikvariatsexemplar av en Brögger-essäsamling. Dricker findricka i festivalplastglas och kramar om vänner som jag inte sett på alldeles för länge. Det snurrar alltmer omkring mig och plötsligt är lägenheten full av människor. Hamnar på balkongen med gammal vän, pratar gemensamma bekanta och skvallrar innan jag tar mig in till mer skumpa och plötsligt finns ett dansgolv med sprängda högtalare där jag och Gustav gör tafatta försök att styra upp ett dansgolv, som brukligt när han och jag är på samma fest.
Fling lägger armen om mig, frågar om det är konstig stämning mellan oss, men stereon har precis börjat dåna 50 Cent så jag bara dansar vidare och försöker övertyga henne om hans storhet. In genom dörren kommer expojkvän och vi kramar om varandra, jag blir utlovad present senare och jag efterfrågar Southern Comfort. Dansar vidare in i ett annat rum där jag fastnar med någon kompis fling som ska spela på ett bröllop och jag frågar om det är bröllopsmarchen som han ska spela, börjar nynna på vad jag tror är bröllopens themesong men han rättar mig för det är tydligen Imperiets themesong i Star Wars som jag sjunger på. Ramlar ut på balkongen precis när frugan pratar oralsex, jag skriker “slicka fitta, det kan jag! jag vill vara med och prata!”.
Tumlar vidare mot dansgolvet igen där expojkvän och nuvarande pojkvän dansar till Kelis Trick me och jag ler i mjugg innan jag svarar i telefonen och övertygar gamla kollegor om att de alla ska komma till festen. Hamnar i en toalettkö där någon frågar om en gammal kärlek, om det känns jobbigt nu och så och jag bara tittar förvirrat på henne innan jag ramlar in på toaletten och sedan ut igen till en man som berömmer min hiphopplaylist och som jag sedan hamnar på dansgolvet och vevar arm med.
Så ringer gamla kollegor på dörren och dyker upp med ett stort fång plastblommor. Öppnar någon av skumpaflaskorna som jag fått i present, skålar i köket, presenterar folk för varandra och smiter sedan iväg igen till dansgolvet där älskade vän Erik står ensam och efterfrågar gubbrock. Vi sätter på Fulla för kärlekens skull med Eldkvarn, vår låt. Förra sommarens låt. Dansar ensamma och skrålar med, inlevelsefullt sjunger jag om att lämna den man älskar och dricka vin på Rörstrandsgatan, som om jag och Plura förstod varandra totalt.
Sedan lite Thunder Road innan jag ramlar vidare in i nästa rum där gamla kollegorna sitter. Får komplimanger och kärlek och snuskprat innan jag hamnar i köket med expojkvän och nuvarande pojkvän. Lämnar dem i ett relationssamtal och sätter mig intill fling. Pratar på riktigt innan jag plötsligt inte kan motstå hennes nacke och plötsligt hånglar vi och sedan skiljs vi åt igen och jag sitter på madrass i annat rum igen och blir omhållen av annat gammalt hångel som pratar om hur fin jag är innan jag slutligen ramlar ut i vardagsrummet igen.
Pratar kärlek med bästa vännen, expojkvän och pojkvän medan jag försiktigt fyllefingrar på hans skrev bakom mig och hans hand på min rumpa, innanför trosorna, intensivt smyghånglande när andra lämnar samtalet. Ramlar tillbaka till dansgolvet där någon börjar spela Kelis och någon annan säger att enda skillnaden mellan mig och Kelis är att jag har mindre bröst och vi dansar dansar dansar och det blir danståg till Carola genom den alltmer tömda lägenheten tills vi inte orkar mer och klockan hunnit bli tre på natten. Jag väcker däckad vän med en puss på kinden, får med henne ut och åker spårvagn ett helt gäng tills jag plötsligt på Redbergsplatsen mår så sanslöst illa och springer av. Gustav håller Brögger och plastblommor medan jag kräks bakom en Västtrafik-pelare. Ramlar hem till honom. Jag däckar och börjar sedan skrika och fäktas i sömnen. Vaknar av att han håller i mig hårt. Se på mig Elin, jag är här. Som jag älskar en nutid, som är en dåtid, som är alla tider. När jag får vara berusad och hysteriskt lycklig och yra omkring bland vänner, dans, samtal och kyssar. När jag har kvar de vänner som lärt känna mig på riktigt. När det finns en människa som kan ta allt det där och som väcker mig om natten med det som är på riktigt viktigt: Jag finns här.

Duktiga flickor och struliga slackermän

Det är en fråga som väcks under sommaren, i olika diskussioner med bekanta och företrädelsevis kvinnor.
Det är en fråga som väcks på ett privat plan, när jag återigen börjar syna mina egna mönster.
Det är det där med duktiga flickor och slackiga män.

Mitt relationsmönster gällande just män följer en ganska tydlig linje. Jag faller obönhörligen för struliga slackers. Det handlar om uteblivna kurspoäng, svårigheter att ta tag i saker som jobbansökningar och annat formellt, no cash på kontot, förkärlek för alkohol och lite allmänna problem med känslolivet.
Varav jag naturligtvis själv skulle kunna skriva under på de två sistnämnda, men i relationerna med sådana män händer någonting. Jag blir så jävla duktig.
Som om jag inte var duktig redan från början. Som om jag inte älskar när de struliga slackermännen kommer in i mitt liv av träningstider, kaloritabeller, strukturscheman, ambitioner och högsta betyg och slänger sig ner på min soffa med en pizza och säger att de har slut på pengar men det ordnar sig nog. Som om jag inte älskar hur hela mitt ordnade liv av kontroll, ambitioner och framgångshets får ett annat ljus och splittras upp lite när jag helt plötsligt äter pizza och knullar istället för att söka en extrakurs och ta en till träningstid.
Klart jag älskar det.
Men ännu mer älskar jag duktigheten.
Det finns ett äckligt bekräftelsestillande i att vara den duktiga. Den som ordnar saker, som är en damage control, som fixar och som bjuder. Om jag la ihop all energi som jag lagt på att försöka ordna saker åt pojkvänner skulle jag komma upp i en hel sommars heltidsvikariat. Om jag la ihop summan för all mat, alla resor, all alkohol eller pengar som jag bjudit på skulle det räcka till ett par nätter på lyxhotell.
Ännu mer bekräftande är det när ännu en av dessa struliga, ofta players, ler mot mig och säger samma sak som de brukar säga: ”Med dig vågar jag vara ärlig. Du är så hård och lyssnande på samma gång.”
De tjejer som jag har dejtat de senaste åren har varit av samma ambitiösa sort som jag. Blivande diplomater och psykologer, reklamare med höga löner, extrakurser och skitbra betyg. Ständiga nojor för att inte duga, stressade och framgångshetsande. Jag skulle önska att jag hade tyckt mer om att mötas i det. Istället har jag känt mig frustrerad över att vara i en relation där jag inte automatiskt blir den duktiga.

Så ser jag mig omkring och upptäcker samma mönster hos många andra. Skitduktiga, råambitiösa medelklassbrudar med universitetspoäng från bra utbildningar, extrajobb som är drivna till tusen med män som har efterhalkande uppsatser, strul med CSN, svårigheter att få jobb och inga pengar.
För en del kanske det stannar vid den där första känslan av förkärlek för att få sin struktur uppriven. Opposites attract och lära av varandra. Kanske älskar man också duktigheten.
Jag känner många singeltjejer som, liksom jag, festat fyra dagar i veckan och kedjerökt. När man blir tillsammans med en slackerman börjar man helt plötsligt påtala hans alkoholkonsumtion, lägger om sina vanor och klagar på hans rökning.
Själv var jag en nitisk pedant så länge jag hade sambo för att sedan gå över till att inneha äckligaste ungkvinnslyan i stan. Det fanns liksom ingen annan där att vara duktig inför.

På ett strukturellt plan är det här naturligtvis ett förbannat frustrerande mönster. Det är förmodligen i analogi med rapporter om att pojkar får allt sämre betyg i skolan och halkar efter, medan tjejer presterar bättre men också mår allt sämre. Det är i analogi med ett samhälle där flickor fått veta att de kan lyckas med allt, men inte fått det lika inbankat i sig att det också är okej att misslyckas ibland. Medan pojkarna inte haft särskilt många krav på sig alls, inte heller sådana av godo, de är ju ändå bara pojkar och de vet man hur de är.
Det är också samma gamla sunkmönster om män som går från morsan som städat deras rum till flickvänner som tar hand om dem. Kvinnor som fått lära sig att inte bara ta ansvar över sig själv utan också helt självklart ta ansvar för andra och se till så att andra mår bra.
Vi har jämställda pojkvänner som diskar och tar halva hushållet, som självklart backar upp oss i vår karriärsträvan och hejar på oss. Jag är så fantastiskt glad över att vara med någon som ständigt och outtröttligt backar upp mig, lyssnar på mig, diskuterar med mig och hjälper mig framåt.
Men med alla relationsmönster som påvisar duktig tjej som tar lite för mycket ansvar för sin slackerpojkvän är det svårt att ändå inte se den där jämställda bilden krackelera.
Stämmer bilden är det lika mycket ett problem för båda könen.

På ett privat plan är det här inlägget mest en uppgörelse med mig själv. När jag nyligen stannade upp mig själv i den här relationen såg jag hur jag återigen trillat ner i fällan. Hur mycket gränser jag hade satt upp för mig själv i början som sedan fallit. Några fallna gränser var av godo, men några av ondo smög sig in och så svårt är det ju att skilja dem åt.
– När någon kommer dig riktigt nära börjar du ta för mycket ansvar för den personen och dens handlingar, sa min kloka expojkvän och kom åt någonting som jag inte har kunnat formulera för mig själv.
Med ett avstannat förhållande i dåvarande kris kunde jag på riktigt skärskåda hur mycket av min tankevärld som kommit att handla om honom. Inte på det där sättet som är rätt givet när man älskar någon och lever nära personen. Mina tankar rörde sig nästan uteslutande om oro och försök att ordna för honom. På samma sätt som i tidigare relationer hade jag konstant ont i magen för hans ekonomi, hans jobbsökande, hans exflickvänner, hans skrivande och allt annat.
Jag försökte komma på lösningar på hans problem, smsade av oro för att han var för full för att ta sig hem eller låg med någon tjej som han sårat och som han därför skulle såra igen om han låg med.
Jag hade erbjudit honom pengar, biljetter, ett rum i hans lägenhet och ville hela tiden bjuda på saker. Jag tjatade på honom om att dricka mindre, om att göra mer, söka mer jobb, har du hört av dig till den eller den? Inte minst försökte jag reda ut hans känsloliv, som jag ju oavhängigt är beroende av i läget när vi har en relation, men som inte är mitt att lösa.
Det som känts som en härlig känsla av att vara den som kunde hala fram kontokortet i baren och säga ”jag bjuder baby”, trots att jag knappast har en särskilt mycket bättre ekonomi, och vara den oh so fucking förstående flickvännen i alla trassliga lägen byttes ut mot en fadd känsla när jag insåg att jag var där igen.
Jag hade självmant tagit på mig ansvaret för en annans liv. En vuxen människa. Jag hade återigen tagit till mig lite väl mycket av det där man blir indoktrinerad med: Kärleken är att ge, kärleken ska vara självuppoffrande, i tvåsamheten delar man allt.
Om jag har ett äpple är det naturligt att jag delar det med dig, såklart jag gör, baby och jag delar allt och jag blir en damage control mot allt strul som omgärdar dig för nu är jag in this together with you.
Så låg jag där i badkaret, ensam, en fredagkväll med avstängd mobiltelefon och honom många mil borta. Kände igen mina egna konturer, allt som varit mitt. All min älskade egentid, mina prioriteringar, känslan av att sätta mig själv och mina behov i centrum igen. Jag saknade det så att jag grät.

Jag vill så förtvivlat hitta en väg ut ur det här, på ett generellt och ett oerhört privat plan.
Det här är på inget sätt en text som ger några svar eller ens försöker belysa ett problem som jag är säker på existerar på samhällelig nivå, jag har bara sett tecken i min omgivning på det.
Det här är mest ett försök till diskussion från hon som inte tror på tvåsamhetens heliga, oskrivna regel om att hålla problemen inom relationen.

Oroväckande olika associationer

Jag och Gustav satt och frukostpratade och jag nämnde något om att jag köpt hundra frimärken häromdagen och hur underligt sådant är. Alltså, att köpa extremt stora mängder av någonting. Jag storhandlar aldrig, jag är ju ett ensamhushåll. Jag storshoppar aldrig heller. Jag köper helt enkelt aldrig någonting i stora volymer, förutom just den sortens kontorsmaterial som jag köper in på företaget.
Till exempel hundra frimärken.
– När och varför köper man hundra frimärken på en och samma gång om man inte har ett företag? säger jag och börjar i samma stund tänka på inbjudningar till ett stort och romantiskt bröllop där alla får en vacker, personlig pappersinbjudan skickad till sig och kyrkan är full av hundra människor.
- Man kanske stalkar en tjej och behöver hundra brev att lägga bajs i och skicka till henne, säger Gustav.
Man tänker ju olika om relationer, det gör man.

Min mamma fyller år idag


Den bästa födelsedagspresenten som jag fått i hela mitt liv var det brev som jag fick av min mamma på min 20-årsdag. Det var ett par dagar innan jag skulle bryta upp från Jämtland och flytta ner till Göteborg.
Jag fick ett födelsedagsbrev fyllt av kärlek och minnen. Ett brev som inte värjde för det svåra och svarta, såsom min mamma aldrig gjort. Men som heller inte var gravallvarligt utan fullt av skratt, såsom min mamma är.
Det brevet, som avslutades med ett ”jag älskar dig”, blev början på en ny slags relation med min mamma. En nära vuxenrelation av samtal, brev och kärlek.
Som bestod av drinkar i baren på Bokmässan, där mamma skröt för okända kvinnor om hennes skribentdotter som skulle ta kultur-Sverige med storm och jag rodnade och skämdes. Gråtsamtal på söndagskvällar, när jag var nybliven singel och undrade varför ingen ville ligga med mig och varför jag var så dålig på att vara slampa.
Karriärcoachande som lett till mammas kommentarsnick ”managermamman”, som fått mig att jämföra henne med Britney Spears karriärmorsa och som hjälpt mig på vägen i såväl steget att våga vara egenföretagare som att ha en osäker frilanstillvaro.
Samtal om relationer och jämlikhet ur två generationers olika perspektiv, på en både individuell och strukturell nivå.
Delade snusdosor och fniss på släktmiddagar, delad gråt och sorg på morfars begravning och dålig humor under sena nätter i sommarstugan.
Långa brev på färgglada papper med inklistrade internskämt-bilder på Jan Guillou och Du vet väl om att du är värdefull-citat.

Min klokaste, starkaste mamma som jag, med stolthet, blir alltmer lik för varje dag. Det kreativa, osäkra livet; som jag på högstadiet brukade skämmas när folk frågade vad min mamma jobbade med och jag inte kunde ge ett enkelt svar utan istället räknade upp såväl student, konstnär, författare, egenföretagare, föreläsare och allt det andra.
Numera är det med stolthet som jag räknar upp alla hennes olika sysselsättningar och spår. Hon är mitt bevis på att det finns många sätt att vara vuxen och leva på.
Att man får förverkliga sina drömmar, oavsett ålder.

Grattis mamma!
Jag älskar dig.

Låt mig besjunga dig nu

Efter en vecka i stugan, samma dag som regnet börjar ösa ner, åker jag vidare till Stockholm. Ett hastigt beslut, som visar sig vara ett av de bästa som jag tagit på länge.
Jag är så glad över att Stockholm finns. Att jag kan skicka ett sms till Julia med en förfrågan om soffa och sällskap och sedan plötsligt stiga ut i Stockholmskvällen, sätta mig i en taxi och hamna i en soffa med te, bullar och katt i knät.
Jag är tacksam över de vänner som jag har där sedan förr. Göteborgsvänner som flyttat vidare, gymnasievännen som finns kvar. Minst lika tacksam är jag över alla vänner som jag träffat över Internet.

Det är så fantastiskt att kunna sätta sig på ett tåg, skicka ut ett mass-sms och twittra lite och tillbaka få en vecka med snuskprat och gapskratt, lösgodis och Tipping the Velvet med Helena Bergman. Förfest och utgång med gamla blogg-gänget. Analyser av både media, relationer och Ulf Lundells sommarprat från -82 med Gabriel och två andra killkompisar. Spritfest med delar av the Internets som innehöll alltifrån att jag inledde en mening med ”nackdelen med cameltoe är ju…” till att Isobel gav mig en av de mest omtänksamma, uppriktiga kramarna jag fått den senaste veckan.

Och mitt i allt finns Julia och våra drinkar, skålar, gapskratt, suckar, förtroliga samtal och rövdanser.

Ni var precis vad jag behövde.
Tack.

Värre än när M.J. dog

Men dagens viktigaste är naturligtvis att LSM lägger ner.
Jag kan villigt erkänna att det kom tårar i ögonen när jag såg avskedsinlägget, även om jag haft inside info om att det varit på gång.
Naturligtvis inte bara för att det är en av de bästa bloggar som skrivits, även om det är ett skäl så gott som något att gråta, utan att det också markerar en end of an era. En kärlekshistoria, ombloggad i varsin anonym blogg. Hur vi sen gått åt helt olika håll i vårt bloggande.
Ett av mitt livs största kärlekar är hon ju och hade det inte varit för bloggarna hade vi inte mötts.
I Love Sex Money finns en hel kärlekshistoria nedtecknad. En av mitt livs finaste.
R.I.P. älskade blogg och tack för alla inlägg LSM.

Fotnot: Nej, jag orkar inte leta reda på inlägg om vår historia. Taggen Paris ger alla inläggen för den som är intresserad.

Början (Så nära fick någon gå)

Det vore oerhört fånigt att på något sätt se något episkt och romantiskt i det som hände den här natten för exakt ett halvår sedan. All romantisering är, som med så mycket annat, en förskimrad efterkonstruktion.
Det episka, ur mitt livs synvinkel, skulle väl möjligtvis kunna vara att DJ:n började spela Kents Kräm i exakt samma ögonblick som jag stegade över dansgolvet på väg till den där struliga bloggkillen som jag lärt känna litegrann, flirtat med en del och under hela kvällen och som nu plötsligt stod och hånglade med någon annan.
Det finns ingenting storslaget eller vackert med mina hårda steg över dansgolvet och hur jag sa till mitt sällskap att gå vidare ni, jag har en kille härborta att skälla ut innan jag går hem. Extremt fokuserad, berusningsilsken och besviken, gick jag till larmande 90-talsgitarrer och Jocke Bergs röst svävande över dansgolvet. Det fanns ingen romantisk tanke bakom det. Jag hade bara fått nog av struliga män.

Särskilt episkt är det inte att de första kyssarna inträffade efter att jag gått fram, tagit tag hårt i hans arm och skällt ut honom medan hånglet avlägsnade sig snabbt.
Det finns ingenting vackert eller romantiskt med ett dramaqueenutspel på ett dansgolv klockan två på natten och har man inte en fabless för dokusåpor eller Ricki Lake-brudar var det heller inte särskilt charmigt eller ljuvt när jag skrek att en sak skulle han ha jävligt klart för sig och det är att jag inte tar någon skit och he should be so lucky som faktiskt hade chansen att få ligga med mig.
Det var också efter det utspelet som det var meningen att jag skulle gå. Såklart, som en independent woman. Ba vända på klacken och hejdå you fucker. Men så stod han där med de där förbannade blå ögonen och viskade att jag var så jävla cool och klart han visste att han var så lucky och vi lutade våra pannor mot varandras i något slags stillsamt kallt, men trevande ömt, krig.
Jag vill ha min tunga där du är, kved Jocke Berg i samma stund som våra tungor möttes och med en nickning mot dörren från honom kapitulerade jag.

Det finns inte så mycket romantiskt och episkt över ögonblicket då det på riktigt började, vad det nu än var som började just då. Men ett halvår efter den början har han fortfarande förbannat blå ögon och verkar minst lika medveten om att han är lucky som får ligga med mig.

Att leva ett liv, inte vinna ett krig

The summer of Elin handlar inte så mycket om den sortens skribentstatus som jag tydligen har fått eller att bara jobba med roliga saker och kunna leva på det. Det handlar inte, som jag trodde, om att jag nått någonstans. Att jag är Can’t tell me nothing-inlägget personifierat, som Soraya sa.
The summer of Elin har börjat handla om någonting helt annat.
Ledighet och vila. Vänner och kärlek. Hinna andas, hinna släppa taget.
Ett litet hål i den där krampaktiga strävan och prestationerna som jag älskar och lever i, men som också gör det svårt att på riktigt leva ett liv. Alltid blicka framåt, alltid kunna bli något bättre, få något bättre. Bli större, hinna med mer, skriva bättre texter, bättra på CV:et, ta på sig lite mer saker som man egentligen inte hinner men det ordnar sig säkert på något sätt.

Den här sommaren är en hemlig tidslucka. Full av middagar, rosévin, sjöbad, böcker, vänner och skedliggande. Här får jag vila ett litet tag med en arbetstakt som gör mig inspirerad, inte stressad.

Nätter då jag står på klipporna på Röda Sten med mina bästa vänner, pojkvän, hans vänner och syskon och gryningsljuset är på väg upp och dansar. Kysser kärleken, kramar bästisen och säger att jag älskar henne, dansar med gubbrocksvännen och kramar om honom till Eldkvarn och Uffe Lundell och snurrar omkring bland människor, öl och kärlek. De nätterna finns det inga krig att ge sig ut i, alla slag är redan vunna. Jag lever, jag vann. Oavsett vad som händer sen; jag vann.

I’m still, I’m still Elin from the block

Det är väldigt sällan som jag faktiskt reflekterar över att folk läser vad jag skriver eller hör mig på radion. Jag fattar överhuvudtaget inte att bakom alla siffror och sökningar döljer det sig människor som läser mina texter, lyssnar när jag pratar och vet vem jag är.
Ännu mer sällan tror jag att någon som läst något som jag skriver ska veta vem jag är, mer än till namnet. Vadå igenkänd, jag är skribent och bloggare och ingen Idol-finalist liksom.

Därför var det mycket underligt när jag, under ännu en lördagnatt vid Röda Sten med tillhörande svartfest, träffar på en expedit från mitt gamla närlivs.
- Du jobbade på Ica!, säger jag.
- Du är journalist-Elin, säger han, jag läser alltid dina texter.
Det visar sig då att han haft koll på vem jag var hela tiden. Han berättade även att han brukade viska till resten av personalen när jag kom in i butiken att “nu kommer journalist-Elin! hon med bloggen ni vet!”. Varje förmiddag då jag släpat mig dit i noppriga mjukisbyxor, gårdagens smink kvar i ansiktet och håret åt alla håll för att göra närlivs-skämsinköp av typen vitt bröd, choklad och snus har min Ica-butik haft koll på mig.
Det känns ungefär som när jag får reda på att min serietecknar-darling Loka Kanarp inte bara läser min blogg utan även tipsat om den.
Eller när jag skriver en personlig utläggning om att vilja vilja ha barn och får ett trettiotal långa, utlämnande och kloka kommentarer samt flertalet mail på ämnet.
Det är underligt, hedrande, jävligt mäktigt och skitkul. Om än jag hade önskat att jag kunde få vara lite mer anonym när jag står i noppriga mjukisbyxor med cameltoe och trötthetssluddrar fram “en granit vit portion tack”. Tur att jag bytt närlivs nu.

Have I told you lately that I love you part 2

Det är väl fördjävla fint ändå, när man sitter i ösregnet vid en öde spårvagnshållplats och gråter, att det finns människor som hör av sig på en gång och frågar hur man mår. Både nära vänner och somliga man knappt känner och andra som man inte träffat AFK, utan bara på älskade internets.

Det är så himla fint att komma hem till det här:

juliaskott Sat 11 Jul 01:41 via Direct Message
Du är bäst, det vet du va? Till och med när du är lite dum i huvet.

Någonting ostrukturerat om dejtande och dåliga män

Hamnade idag i en diskussion på Twitter (var annars) med Johanna Ögren, Julia Skott och Isabelle Ståhl om dejting och regler. Det hela sprunget ur det här inlägget. Nu har Johanna bloggat om saken och tror sig veta att jag kommer att skriva något klokt och bra om saken.

Jag hade ingen aning om att jag ens hade åsikter i ämnet och så starka. Det känns lite som när Liz Lemon i 30 Rock helt plötsligt blir relationsexpert åt alla kvinnor. Nördbruden goes relationsrådgivning.

För det första lever jag fortfarande i något slags chocktillstånd över att så få verkar ha dejtat. Överhuvudtaget! “Man ligger väl lite och sen blir man ihop”, verkar vara ett vanligt scenario.
Whut? Hur går man därifrån? Och hur kan man hitta så många intressanta personer som man börjar hänga med på så regelbunden basis att man helt plötsligt är ihop? Och hur kan man frivilligt skippa hela dejtingstadiet?
Ut och dejta med er. Sitt och ha tryckt stämning på ett café över en kopp kaffe, drick öl och råka snudda vid varandras händer, skicka kryptiska sms och vänta nervöst på svar, kör filttricket när ni kommit till stadiet “se film hemma hos någon kanske”, följ tredagarsregler och spelet och what not. Det är roligt. Jag har haft så väldigt roligt när jag dejtat, fastän de flesta dejter inte lett till så mycket mer än en hel del minnesvärda historier.

Men det som gjorde att jag reagerade på diskussionen var just frågan om att dejta flera samtidigt. Om huruvida det var oärligt. För det första får jag väl erkänna att jag också sett “dejtande som en sport och inte som en möjlighet att komma nära någon” och att det mesta stämmer in på mig. Men för det andra ser jag inte problematiken i att dejta flera samtidigt och inte säga det till den andra.
Framförallt finns en underton av att det skulle vara ett manligt beteende. I beg to differ. Däremot verkar det mycket lättare att falla in i talet om sviniga, oärliga, dåliga män så fort det är en man som gör så.
Jag dejtade fem killar samtidigt ett tag. Jag kände mig varken svinig, dålig eller oärlig. Mest stressad, ärligt talat. Och jag har en känsla av att ingen skulle kallat mig vare sig svinig, dålig eller oärlig. Jag hade nog mest varit en singeltjej som tar för mig eller något annat uppmuntrande. Eventuellt en slampa, oavsett vad man lägger in för värdering i det begreppet.

I talet om de dåliga männen som dejtar flera samtidigt, som ligger runt, som inte hör av sig när de ska och allt det andra ligger en föreställning om de automatiskt bra kvinnorna. De som håller sig monogama, som väntar vid telefonen och längtar efter kärleken. En djupt inrotad föreställning om att kvinnor först och främst är intresserade av kärlek.
Som Katrine Kielos skrev i den här utmärkta ledarkrönikan: Kvinnors lust måste gömmas i romantik.
Det handlar också om en lika djupt rotad föreställning om kvinnor som säljare på sexmarknaden och män som köpare. Isobel skriver såhär: Att vara köpare är att ha en maktposition. Att vara köpare är att vara den som väljer, som avgör hur mycket tid, energi och charm man är beredd att lägga ner på att få som man vill. Som köpare är man förstås också den som utsätter sig för risken att få ett tack, men nej, tack.
Kanske finns det kvinnor som verkligen på riktigt är intresserade av att de där männen som de går hem med och ger telefonnumret till faktiskt hör av sig sen. Kanske finns det kvinnor som verkligen inte dejtar i annat fall än att de kan tänka sig att inleda ett förhållande med personen ifråga. I så fall säger jag grattis och shit.
I annat fall tror jag att allt hymleri kring dejtande i många fall handlar om föreställningarna kring att det bör vara något man vill ha ut mer av. Om inte annat så ska man i alla fall sukta efter manlig bekräftelse. Om jag konkurrerar med andra – då måste han ju vara ett svin.
Numera har jag fått ett tvångsmässigt tics så fort jag eller någon i min bekantskapskrets börjar föra de där ändlösa, neurotiska frågeställningarna av typen varför ringer han inte? vad vill han? vill han inte ha mig?
- Vill du att han ska ringa?
- Vad vill egentligen du?
- Vill du verkligen på riktigt ha honom?
Det är numera mina standardmotfrågor, snarare än att ge eld åt den bekräftelsesökande, neurotiska brasan där allting cirkulerar kring honom som den aktiva köparen och henne som den passiva säljaren.

Dessutom tycker jag inte att man kan ta förgivet att man är monogama eller att det finns vissa regler att förhålla sig till överhuvudtaget i relationen, på vilket nivå den än befinner sig, förrän man faktiskt uttalat det. Om du inte vill att han/hon ska träffa andra – säg det. Om du inte vill vara exklusiv – säg det. Förutsättande bygger både på romantiskt vadderade föreställningar om hur saker Bör Vara och på ens egen personliga ingång i relationen. Det leder bara till trubbel om man faktiskt inte reder ut alla de sakerna.
Däri finns också en lika djupt rotad föreställning om att alla relationer bör och ska leda till det monogama förhållandet. Åtminstone är det dit man ska sträva, eftersom alla andra former av relationer hamnar under det i hierarkin. Oavsett hur fint det kan vara att bara dejta eller ligga lite eller att sedermera utveckla en lång vänskapsrelation måste man alltid slåss med föreställningen om att det inte riktigt räknas om man inte är pojkvän/flickvän och monogama med varandra.

Det finns ingenting som Bör Vara på något sätt. Allt är bara sockrade skitföreställningar som har väldigt lite att göra med våra oändligt svåra, men fantastiska relationer som de verkligen är.
Ställ frågorna rakt ut. Var den som är aktiv. Visa vad du vill.
Jag håller med Johanna om att undanhållande är att sätta sig själv i en maktposition. Det är en av anledningarna till att jag anser att undanhållande är den värsta formen av lögn. Men så länge man inte kräver raka svar är det inget fel att undanhålla.
Om han däremot undanhåller information som du ber om, om han ljuger för dig eller träffar andra fastän du inte vill det, om han respekterar dig så lite att han inte håller sina löften eller undanhåller andra relationer – then it’s a dealbreaker, ladies!

In Between normsystem

Jag och monogamin och den romantiska, klassiska bilden av kärlek har aldrig riktigt gått ihop.
Jag har verkligen försökt bli svartsjuk, men bara ibland lyckats och väldigt sällan då det är mest logiskt. Jag har försökt att inte hångla med andra, inte prata om min attraktion till andra och inte ens skämta om att ligga med andra. Det har inte gått särskilt bra. Jag har, på det stora hela, ständigt misslyckats med att vara en klassisk monogam parmänniska.
Om ett normsystem inte riktigt fungerar för en kanske man tillslut hittar en väg och en människa att hitta ett annat med.

I en dikotomi med monogamin står polygamin. Den definieras, precis som de flesta icke-normativa företeelser, utifrån normen. I det här fallet den monogama.
Så jag svalde ett annat normsystem. Det polygama. Eftersom monogamin hade relativt många outtalade krav på hur man skulle vara, och jag hade svårt att leva upp till dem, tänkte jag att polygamin skulle vara motsatsen. Kravlöst. Inga skuldkänslor för att jag inte kände och gjorde rätt, inga bannor över mig själv när jag inte levde upp till den normativa bilden.
Jag hade väldigt fel.

Inte bara hade jag egentligen mest hittat ett annat normsystem att förhålla mig till, jag kände mig fortfarande dålig och lyckades inte leva upp till de outtalade krav och förväntningar som fanns där. Jag stod dessutom i opposition till en hel värld av monogamisar (jag förkortade först mongisar och insåg att det inte var en ultimat förkortning) som både ställde frågor av nyfiken och kritisk karaktär.
Precis som när jag blev tillsammans med min första kärlek, en tjej, tvingades jag till någonting som jag verkligen aldrig bett om. Att argumentera för min kärlek. Att göra den politisk.
Allting som faller utanför normen blir på något sätt ett statement, oavsett om man vill eller inte och oavsett om omgivningen uppfattar det så med sina nyfikna frågor och funderingar om jag verkligen inte blev svartsjuk och tänk om han skulle bli kär i någon annan nudå.
Jag var tvungen att försvara en ståndpunkt som aldrig ens var en ståndpunkt. Det var bara ett sätt att älska som just då kändes rätt. Någonting som jag inte själv kände mig säker på än.
Det som jag drevs till, precis som i min kärleksrelation med en tjej, var att klä mina högst privata känslor i idealistiska begrepp. Helt plötsligt var det inte bara jag som inte kände mig så bekväm, för privat del, med alla krav på hur man ska vara en God Flickvän och därför ville pröva någonting annat. Istället var jag utsänd för att visa på bristerna med monogama relationer och ständigt bedyra hur lycklig jag var i någonting annat.

Problemet var att jag inte var så förbannat lycklig. Den idealistiska polygamin, med öppenhet och andra ligg och flirtar och övertygelse om förhållandets styrka över det, visade sig inte heller passa mig så bra. Jag var ungefär lika dålig på polygami som jag var på monogami.
Jag var osäker, neurotisk och svartsjuk. Jag spelade spel och klarade inte av att kommunicera och mitt förhållningssätt till öppenheten bestod mer i ett dåligt spelat ”som om jag bryr mig” än att på riktigt inte tycka att det var en big deal att han låg med andra.

Det varken det monogama eller polygama systemet lyckas att fånga upp är komplexiteten och stundtals det kaos som relationer innebär. Rationella system med normer och regler got nothing mot känslor, ärligt talat. Precis som David Hume menade, påverkar känslorna människans förmågor för kunskap, d.v.s. hennes förnuft och sinnen. Ibland är känslorna överordnade förnuftet, ibland låter hon okritiskt tro på sina sinnesförnimmelser utan att sakligt granska sina erfarenheter.
Om det är känslorna som är det centrala i relationer, hur kan vi då bygga normsystem kring dem?

Just nu är jag på en plats liknande den som jag känner som bisexuell. Jag får inte plats i något lag i dikotomin.
När jag är med människor som har mer korrekta problem med svartsjuka och en mer traditionell syn på otrohet känner jag mig som ett ufo som känner mig såpass attraherad av andra att jag ibland går över gränsen, som inte tror att ett snedsteg är något jag skulle göra slut över, som umgås nära med ex och blir vän med folk som min nuvarande har haft relationer med. När jag tänker på polygami känner jag bara självförakt och skuldkänslor för att jag inte är en Stor människa som klarar av det, utan hänfaller åt svartsjuka, rädslor och maktspel.
Jag är bara i ett gigantiskt snår av känslor, som inget system till fullo förmår att fånga upp. Känslor som är lika temporära och omöjliga att förutse, som normsystem är sega och sorgligt statiska.

Lite mer freakin jävla lycka

Jag och mah baby har dansat i en lägenhet till Shakira och sedan har jag varit nere vid Röda sten och dansat på en svartfest vid stranden.
Jag och frugan fick ett idiotryck och bestämde oss för att bada inför hela svartfesten i dräggvattnet. Till tonerna av Are you ready for love och vårt skrikande kastade vi oss havet med våra händer i varandra. Blöt, kall och mycket lycklig flöt jag omkring med min andra baby medan fotoblixtarna avlöste varandra från stranden.
Sommarens bästa såhär långt.

Göra mamma glad igen


Mamma bloggar om att hon hittat ett gammalt diplom från mig, lillebror och pappa i sin skrivbordslåda. Och visst var det jag som utfärdade det och jag minns det exakt. Att mamma var ledsen och trött och hur jag förtvivlat försökte komma på ett sätt att göra henne glad.
Så tänkte jag att alla mår bra av ett diplom. En hedersomnämning för att få veta hur bra man är. Jag kunde inte skriva mer än våra namn så pappa fick skriva diplomets orsak. Snäll och god mat.
Mamma var allt man ville att en mamma skulle vara. Jag tyckte att det var viktigt att hon fick veta det.

Jag har varit i Stockholm

och ni anar inte hur roligt det är att ha halva sin bekantskapskrets i en annan stad när man väl får åka dit. Jag har druckit öl i dagarna fyra, fikat med gamla vänner, varit på releasefesten för Bangs nya nummer, spanat in Isobel Hadley-Kamptz urringning, fått den där fantastiska inledningsrepliken “visst är det du som är Elin Grelsson? jag älskar din blogg”, hållit miniföreläsning om kognitiv semantik på Judit & Bertil, köpt ett par röda skor, ätit panerad mat på Moldau så att jag och min vän Kristian rullade ut från stället, börjat rodna av Helena Bergman, bondat med Julia Skotts katter och dansat i en lägenhet vid Södersjukhuset.

Ni anar inte heller hur sjuk man blir av fem dagar i Stockholm. Råförkyld är jag. Då är det bra att man får åka tillbaka till Göteborg, lägga sig under en filt framför South Park med sin baby och en skål lösgodis och tycka att det är rätt fint att vara tillbaka också.

Ni anar inte hur inproduktiv man blir gällande bra textproduktion när skallen är fylld av snor och blicken dimmig. Tills jag får ur mig någonting vettigt lyssnar ni på Brunchrapporten i veckan som kommer. Jag sidekickar Henrik Torehammar. 11-13 everyday.

Gå ut min själ och gläd dig vid

Jag älskar pingsten.
Jag älskar dess budskap, Guds ande som finns i allt levande, och jag älskar att det är den helgen då allting blomstrar som mest. Då det på riktigt blir tydligt att anden är närvarande i livet, på jorden, i allt som lever.

Den här helgen har jag träffat gamla, älskade kollegor och druckit sangria och öl och skrattat så jag grät. Jag har gått runt med min syster och en vän på loppmarknader och konstutställningar. Utekonserter, picknickar, tavlor och lyckliga människor i solsken och brus.
Jag har samlat hela mitt älskade gäng till utsikten på Masthuggsberget. En gemenskap skål på klipporna med utsikten över Göteborg, som aldrig förändras för varje år som vi sitter här och skålar. Våra liv förändras, inte vyn.
Jag har stått i en trång lägenhet ovanför Andra långgatans gatufest och skakat höfter med min baby tills svetten rann, pratat skit och pratat strunt och pratat viktigheter med vänner och bekanta för att slutligen halvligga i gräset nattetid vid Skansen Kronan och en ute-technofest.
Stjärnorna, den ljumma luften, vännerna som kommer och går och kramas och pratar och han som stryker över mitt lår och frågar hur jag mår.
- Jag är bara lycklig, svarar jag.

Gud finns inte bara i grönskan och de troende kristna. Gud finns inte bara i lummiga skogar och instängda kyrkor. Gud bor i technobasen, i berusade leenden, i gamla vänner som möts igen, i en ölskål på Masthuggsberget med dem man älskar och intensiva kyssar klockan två på natten.

Gå ut med din själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Vilka de än må vara just för dig.