Elin Grelsson Almestad

#Mammyfied-helgen är slut.
Den kom med fina moments som:

Pappa panam heilar på borggården.
Gustav klättrar. Pappa heilar. Hade det varit några hundra år sen borde de inte släppt in oss på Vadstena slott.

Syster panam: Mamma hämta spriten!
Mamma: bjur du på en litten grogg då?

Mamma panam brought kinderägg från affärn. Smörjer relationer det.

Herregud! Gustav high-fivar min pappa!

Pappa och Gustav sjunger med i Sultans of Swing i bilen. Hollywoodmoment. Typ.

Och däremellan, sånt som inte får plats eller skrivs om. Som pappas klokheter, våra diskussioner, skrattrynkorna runt hans ögon när han skrattar. Min systers fnittrande och överpositivitet och mamma med sina snuskiga historier och klappar över min rygg när jag är trött och ledsen.

Dagens gäst, Bibliwoman, bloggar på bibliwoman.blogg.se.

”Inser du att du har förverkligat din dröm nu?” frågade min svåger sin kärlek, min syster. Jag följde hans blick som inte såg på deras gemensamma barn utan omkring i lokalen som nu stod redo att invigas. Han såg inte på sin dotter och det var inte henne han menade. Hon är inte någons dröm som uppfyllts. Hade hon varit det skulle det ha varit min. Syrran drömde om någonting annat.

När jag fyllde nitton och träffade kärleken började jag tro att mina barndrömmar skulle uppfyllas. Tio år senare, och utan honom, har det fortfarande inte hänt. Det finns inte många saker jag har varit säker på, att jag vill ha barn är en av de få. Jag vill det med vett och sans och jag vill det vettlöst och sanslöst. Om det finns någon sanning i min förvirrade sömnlösa hjärna, i mitt ensamma längtande hjärta så är det just det.

Jag försöker förhålla mig resonligt till en oresonlig längtan. En konstruktivistisk övertygelse trogen gör jag mitt bästa för att inte tro på den biologiska klockan. Jag kan därmed inte för mitt liv begripa vad det är som gör att åsynen av barnen får det att hugga i magen och just där. Jag har klumpar i bröstet, stockar i halsen och tårar i ögonen. Om nätterna blir de murar som om dagarna så omsorgsfullt byggs upp för svaga och känslorna för starka. I mörkret blir längtan en kraft starkare än någonting annat. Det gör mig stark och det gör mig svag.

Länge var min barnlängtan kopplad till den heteronormativa tvåsamhetslängtan. Längtan efter en man, den kärlek vi kunde dela och familj vi skulle skapa. Det tog mig många år att nå den queerfeministiska övertygelsen att en partner inte behövs. Att partnern är högst önskvärd men inte fullständigt nödvändig. Länge har jag vetat att det queera familjebildandet är en möjlighet, utan att våga tänka tanken fullt ut. Efter år av velanden och tvekandet nådde jag fram till ett beslut. Där startade en försökarprocess som avlöste ett många år gammalt funderande.

Kanske är det här bara den tokigaste idé jag någonsin fått men jag bär sedan dess på en ständig känsla av att tvingas fatta livsavgörande beslut. Alla dessa beslut som en del av sökandet efter en framtid bestående av en tvåsamhet utan heteronorm. För att genomföra det på egen hand krävs mod, järnvilja och handlingskraft.

Förr handlade det mer om avsaknad och längtan. Efter den tjocka magen i väntans tider. Efter den lilla lilla nya människan. Efter oss två. Längtanssmärtan är mindre nu i jämförelse, en ilning i magen snarare än en boxning. Full av förväntan och otålighet, kanske lite avundsjuka. Alla andra kan faktiskt få ha sina fina magar och fina barn så länge det snart kommer att bli min tur.

”Samma nätter väntar alla” sjungs det i mina lurar och jag försöker bara gå rakt. Men ryggen stark och fri ut i natten. Jag tänker inte hålla någons hand eftersom någons hand inte finns att hålla. Mina steg studsar lättare fram när jag tänker på mitt och barnets första möte, på en annan liten liten människa i min famn och den människans fulla tillförsikt. Vidden av det ansvaret och det beroendet börjar gå upp för mig nu. Vidden av konsekvenserna av det beslutet. Det är stort, kanske oändligt, men jag är redo att axla det.

Jag kan se den där queerfamiljen I drömmen. I hemmet som bara behöver rymma en barnsäng bredvid min och en barnstol vid köksbordet. Bara jag kan hänga en mobil i taket och sätta en ultraljudsbild på kylskåpet. Jag kan se oss på balkongen, jag kan se en av oss bada i en badbalja i duschen, leka på vardagsrumsgolvet. Men jag ser oss sällan ensamma. Jag tror alltid att det ska komma en vän eller en mormor på besök.

Jag drömmer om vårt liv tillsammans. Jag drömmer och längtar efter att ha samma akuta sömnbrist som nu men av andra anledningar. Att aldrig igen hinna hälften så mycket som nu och att alltid ha dåligt med pengar. Hur jag promenerar med barnvagnen när hon är bebis. Hur vi leker med de genusnormativa leksakerna när hon är tre. Hur vi köper skolgrejor inför förskoleklassens start. Hur vi talar killar när hon är nio, världsfreden när hon är tolv, tjejer när hon är femton och pubar när hon är arton. Hur vi pratar och skrattar och gråter och bråkar. Hur vi ömsom stressar ömsom slappar, läser böcker till långt efter att lampan skulle ha varit släckt och hoppar från flotten utanför Vallersvik trots att vi egentligen inte vågar.

Jag drömmer om hur hon är minst i klassen så som jag alltid har varit, hur hon är en pojkflicka som älskar att klättra i träd och på väggar som jag. Hur hon vill ha hundra vänner som jag. Hur hon är fjärde generationens duktiga flicka som jag är tredje och hur hon gråter över matteläxan alla tolv skolåren igenom som jag. Men hur hon inte gråter över sin tjockhet och sin ensamhet, hur hennes krav på sig själv och sina prestationer aldrig blir så stora som mina har varit och aldrig får lika drastiska och livshotande konsekvenser.

Jag är rädd att jag kommer att vara ensam då med. Att jag lika mycket som nu i perioder kommer att längta mig sönder och samman efter en annan människas klapp på min kalla kind, min hand i någons på vagnen hem. Vilja greppa tag i någon med mjuka oanvända kärlekshänder. Önska mig en tvåsamhet som fyller alla vrår där ensamheten har byggt bo. Söka sammanhang, gemenskap, glädje, kärlek och den meningsfulla tillvaron. Bry mig om barn, värme och vänner tusen gånger om. Vilja vara någons saker under huden.

På natten blir allting för stort. Orealistiskt och bedrägligt. Så har det alltid varit. På natten blir känslorna så oerhörda. Ensamhetsavgrunden är alltid i utkanten av mitt synfält men om natten ramlar jag rakt i. Nattens förgänglighet skrämmer mig – att de nattliga äventyren ska bytas mot ensamhet och utanförskap. Liksom dess beständighet – att dessa långa nätter aldrig ska ta slut – att de ska utgörta all min levnads tid, dra alla min livskraft ur mig. Att jag aldrig ska få sova. Jag räds ständigt den uppmärksamhet som om natten riktas mot längtan. Räds hur det sköra i mig tar sitt fasta tag om handlingar och känslor.

I järntorgsnatten tränger kylan igenom trots dagens vackra vårsol. Mörkret gör det svårt att hålla längtansvärken stången. Jag vandrar fortfarande utan den jag alla kalla mörka nätter så oresonligt längtar efter. “Samma nätter väntar alla” sjungs det men jag tror det kan vara fel. Jag traskar ensam vidare på min slingriga stig med fladder i mitt längtansvärkande bröst.

Nu får du välja om du vill vara en dramaqueen eller ha en bra relation, säger de kloka vännerna och jag svarar såklart som jag alltid gör. Att jag inte vill välja. Jag vill ha allt.
Men likväl har man blivit sådär vuxen, som man ska vara. Inga utspel eller loskor. Man har läst så många relationsspalter och förstått hur man ska kommunicera sin ilska. Hur man ska analysera sin ilska och var den kommer ifrån. Att lugnt säga ”just nu känner jag såhär” istället för att örfila och skrika kukjävel draåthelveterå. Att kompromissa och lugnt försökt hitta en gemensam lösning istället för att ta väskan och mobilen, hälla ut det sista av ölen i den andras knä och sedan bara sticka, kanske ringa någon annan och sedan inte svara i telefonen, låta vara orolig och sedan inyourfacea med en natt i någon annans armar.

Man kan vara arg i flera timmar, det liksom kommer och går i vågor.
Blir så mycket lättare när ölen sköljs ner med kaskader av ilskna ord, så mycket svårare att försöka formulera dem inför den man är förbannad på. Den sista ölen knappt frivilligt drucken, bara ett sätt att dränka känslan. Sveper den med varje klunk och är ensam kvar vid bordet, på väg att gå.
Just nu känner jag såhär:
Kukjävel du kan dra åt helvete och nu orkar jag inte med dig längre och jag är pissigt trött på det här och ha ett bra liv skitpådig.
Nejnej, det blev ju fel. Vi är vuxna människor nu. Vi pratar som vuxna ska och innan jag har hunnit säga att jag inte ville träffa dig ikväll har du hunnit konstaterat att jag gör som jag brukar; jag flyr, och nu pratar vi lugnt och sansat om det här och åker hem tillsammans som vuxna människor.

Jag kräks i grannarnas rabatt och du blir så imponerad av att jag kan köra fingrarna i halsen att jag glömmer bort att jag är arg och det är ju inte bra att prata om sånt här när man är så tonårigt full att man kräks i en rabatt och vi är ju vuxna människor som ska prata på ett vuxet sätt.

Utanför persiennerna har dagen vaknat. Bilar och barnfamiljer, fågelkvitter, lite sol. Världen cirkulerar och vi ligger här. Bortglömda, sömniga kroppar. Andetag mot nyckelben och fingrar i min nacke. Tysta med trevande händer och kyssar i timmar.
Du gör mig så förbannad att jag vill örfila dig, hälla ut öl över dig, skrika att du kan dra åt helvete och jag orkar inte med den här skiten en minut till. Du gör mig så förbannad att jag vill ringa alla gamla ragg och vägra svara när du ringer. Du gör mig så förbannad och allra mest förbannad blir jag när jag dagen efter ligger i din famn. Just nu känner jag såhär:
Kukjävel, jag älskar dig.

Hanna Linnea Sundén är realromantiker och blivande skrivarfröken.

TT-notis 19 april 2009: “En 67-årig svensk sitter gripen i Alicante sedan hustrun hittats död i parets gemensamma bostad vid Spaniens östkust.”

Hon är sextiosex. Han ett år äldre. De bor i området La Fiesta, festen. Där livet är en fest. Jag samlar notiserna i veckan som följer: “Mannen var enligt uppgift kraftigt berusad…städpersonal hittade liket…blåmärken runt halsen… kvinnan hade hög alkoholhalt i blodet…obduktionen bekräftar strypning…mannen vårdas på sjukhus för vätskebrist…vägrar äta eller dricka”.

De spanska medierna lägger ut bilder på den charmiga kullerstensgatan och parets vita hus. Inte stort, men stilfullt. Staket, mosaikdetaljer. Den välvda ingången och glasdörrarna. Ett välansat litet träd. Kanske nyplanterat. Den svenska pensionsdrömmen, för den som har råd.

Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, bland alla andra nyheter om heterosexuella monogamier som slutar i mord. För att här hemma, hos mig och min älskade, sitter redan en bild på kylskåpet av ett nästan exakt likadant hus. En annons från solkustens mäklarfirmor. Vi säger: En dag ska vi ha råd med det. Vi kommer att bli så lyckliga!

Du träffar en människa. Du är fortfarande ung. Ni blir kära. Ni skapar ett liv tillsammans. Ni arbetar. Kanske gör ni barn. Ni samlar pengar. Drömmer. Ni fyller 65. Ni har gjort ert, guldklocka eller ej. Ni uppfyller drömmen. När ni kliver på planet regnar det, ett svenskt gråregn. Ni flyttar in i det vita huset. Ett stenkast till stranden. Ni solar. Ni betalar någon för att göra hushållsarbetet medan ni dricker katalanskt vin ur gnistrande glas. Ni ser på varandra: Vem är du? Känner jag dig?

Om två månader jobbar min mor sin sista dag. Någonsin. Min far är pensionär sedan ett par år och hemmet har blivit hans borg. Nu ska hon dela den med honom. Trettiofem år gamla rutiner måste förändras. Istället för några morgontimmar och kvällstimmar kommer de att ha hela dagarna tillsammans. Nära inpå. Kanske är det därför jag fastnar vid just den här notisen, för att jag oroar mig för mamma och pappa. Hur ska de stå ut med varandra? Kunna sitta kvar vid frukostbordet hur länge som helst och bara titta på den andra: Hej. Bor du här?

I Japan kan kvinnor sedan ett tiotal år tillbaka få diagnosen RHS – Retired Husband Syndrome. I direkt samband med makens pensionering drabbas hustrun av fysiska åkommor som högt blodtryck, utslag, magsår, astma och depression. Doktor Nobuo Kurokawa som upptäckte problemet beräknar att sextio procent av de äldre japanskorna insjuknar i RHS.

Förklaringen sägs vara den japanska kulturen som påbjuder att kvinnan stannar hemma medan mannen arbetar långa, långa arbetsdagar. Med restider och alla sociala tillställningarna som hör affärslivet till blir det inte många timmar kvar till myspys och samtal. Maken går i pension. Plötsligt sitter han mittemot när det är tedags: Vem fan är du? Känner jag dig?

Jag tvivlar på att det är ett exklusivt japanskt fenomen.

Jag kan inte släppa spaniensvenskarnas tragiska öde. Det verkar ofattbart. Du lever med en människa. Ni har arbetat klart. Det här ska vara er tid. Livets efterrätt, de goda dagarna. Ni har huset, solen och kvällsbrisen, vinet i glasen. Ni dricker vinet. För att slippa prata. Häller i er vinet, varje dag. Och en lördagkväll ligger händerna – de händerna, som har smekt din kropp, torkat era barns tårar, burit kassarna från Konsum, målat påskägg och borstat mjäll från din axel – samma händer ligger runt din hals. Kramar åt runt strupen. Ögonen, som en gång valt dig bland alla andra människor, ser på medan livet rinner ur dig. Känner jag dig?

Retired Husband Syndrome är en fullständigt logisk reaktion mot att plötsligt tvingas tillbringa hela dagarna med en främling. Sedan nya lagar gett japanska kvinnor rätt till halva makens pension har skilsmässorna bland sextioplus-par ökat rejält. Och bättre det. Bättre tusen skilsmässor än två händer kring strupen. Men allra helst aldrig aldrig aldrig märka att den som sover bredvid är en främling.

Jag har rivit ner den valenciska drömmen ifrån kylskåpet. Jag vet inte vad som händer om fyrtio år, men idag tar vi ledigt. Det har redan gått för många dagar utan att vi hunnit prata om något annat är mjölkpaket och toalettpapper. Disken får vänta. Det är sol över Solna. Kan vi inte vara lyckliga här och nu kommer det inte att gå någon annanstans heller.

Fotnot:
DN-artikel om händelsen samt en artikel om RHS.

- Du?, säger min syster när vi sitter utanför Centralstationen i Stockholm och väntar på anslutande tåg till Linköping.
- Mm, säger jag.
- Om du fick välja varsomhelst i världen där du skulle vilja vara just nu, var skulle det vara då?
Jag slutar ögonen och tystnar en kort sekund innan jag svarar.
- Hemma i min egen säng, intill Gustav.
Syster drar efter andan.
- Men ÅHHH! Är du helt dum i huvet? Vad fan har hänt med dig? Alltså, du får välja VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN och du väljer din egen säng med honom.
Och jag skrattar och ursäktar mig och säger något om en uteservering i centrala Paris eller Barcelona och syster godkänner detta och tillägger suckande att han väl kan få sitta bredvid mig på det där caféet om det ska vara så.
Jag tänker att det är skönt att någon av oss har fötterna på jorden och tänker på hur många dislikeknappar jag hade tryckt på om jag för två månader sedan hört mig säga det där.

Jag trodde att jag visste allt om naivitet. Jag trodde att naiviteten var någonting som jag hade genomskådat för längesedan och att själva grunden i naiviteten var att alltid hoppas för mycket, bygga luftslott och lita på människor. Min cynism och min brist på tillit, min självständighet och mitt DIY-tänkande var det som räddade mig från naiviteten.
Precis som med sorgen trodde jag att det här kunde låta sig inrutas i mitt stora schema och mina att göra-listor och att jag kunde träffa honom när jag hade lite tid över och när det fungerade med mitt liv i övrigt. Jag kunde tro att han inte skulle vara någon prioritet överhuvudtaget och att jag minsann inte skulle göra några kompromisser.
Det var det som jag trodde betecknades som brist på naivitet, när det i själva verket var precis tvärtom. Således kunde kärleken lägga krokben för mig, helt aningslös, och jag föll helt handlöst utan att förstå vad som hänt förrän jag redan fallit.

Jag vet inte exakt hur kul det är att ha ett förhållande med någon som beter sig som en relationsmässig Tarzan och fortfarande, nästintill dagligen, upprepar ”men alltså jag – flickvän, du – pojkvän, vi – ihop?” men det är som om det inte fastnar.
Som om bluffen snart kommer att avslöjas, som om jag skulle kunna betecknas som en flickvän.
Precis som jag länge värjde mig för frågor om definitioner, ville re-definiera, säga någonting annat. På frågan om han var min pojkvän svarade jag ”äh amen kanske typ” och på frågan om vi var ihop nu svarade jag någonting queerpretentiöst om att jag undanhöll mig normerande definitioner av kärleksrelationer (jag har issues med ordet ”förhållande” och väljer fortfarande konsekvent ”relation” framför det. Mest just för att ordet ”förhållande” normerar. Som om man automatiskt har starkare känslor för människor som man haft förhållanden med, jämfört med dem som stannat vid en odefinierad relation. Knappast.).

Någonting i alla mina idealism-tankar och självständighetsideal hade jag glömt. Det där om kärleken, visade det sig. Det känslomässiga beroendet. Det som inte lät sig rutas in scheman och som inte tog någon som helst notis om hur mycket feministisk teoribildning om kärlekskraften och kvinnlig underordning i kärleksrelationer som man läst.
Där stod jag med Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken som en Bibel i en exorcistisk utdrivning, men fan heller att det hjälpte mot kärleken.
Jag som så länge betecknat faktumet att man kan träffa en människa som man har intellektuellt och roligt utbyte med och dessutom attraheras av vid exakt rätt tidpunkt och sedan blir kär i som ett helt absurt mission impossible.
Jag som väldigt länge betraktat människor som helt plötsligt går in i förhållanden, ungefär på samma sätt som jag betraktat människor som håller på med rollspel. Jag fattar verkligen inte vad dealen är, det är helt obegripligt, men om de gillar det är det väl kul för dem.

Vad är det som skrämt med flickvänsrollen? Bortsett från allt på mitt privata plan, som bara är mitt, finns det också en teoretisk och strukturell nivå i rädslan. Kanske framförallt om man är en feministisk, smart, karriärtjej som läst alla de där böckerna – från Anna G Jonasdotirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen till Carin Holmbergs Det kallas kärlek.

Det känslomässiga beroendet och kärlekens risk att övergå i destruktivitet är minst lika stark i samkönade relationer, det vet väl jag. Jag har varit minst lika destruktivt beroende och fast i relationer med någon av samma kön som av motsatt kön.
Ändå finns den heterosexuella flickvänsrollen som en normerad och mallad roll att leva upp till. Legitimerad och upphöjd av såväl populärkultur, konst som samhället i stort. Samma rädsla för flickvänsrollen är den som jag känner för mammarollen. Att bli en kvinna, att ha förväntningar på mig att leva upp till en könsmässigt baserad individroll.
Man vill inte vara bruden. Man vill inte bli heteroflickvännen i en Liv Strömqvist-serie som helt plötsligt inte kan prata om annat än hur jävla bra ens pojkvän är och drar med sig pojkvännen överallt eller bangar kompishäng för att man hellre är med honom. Man vill inte vara människan som på något sätt förlorar sin individuella kraft och sina egna konturer för att upplösas i någon annan.
(Jag tror att det är ungefär här i texten som min expojkvän just nu sitter och frustar av skratt så att det rinner kaffe ut över tangentbordet över att jag överhuvudtaget tänker mig att jag skulle kunna sluta vara egocentrisk och självdefinierande och gå upp i en annan människa).
Särskilt farligt är det ju, av tradition, för kvinnor. Det går inte att komma ifrån. Män har, traditionellt sett, definierats utifrån vad de gör och kvinnor utifrån sina relationer. Hell yeah att saker har hänt, men fortfarande ekar generationer av kvinnors röster och mammas gamla Grupp 8-skivor om självständiga kvinnor, undvika känslomässigt beroende och aldrig låta sig ingå i någonting annat än självbestämmande.
Sisters are doin’ it for themselves. Skapar familjer, närhet och trygghet genom nära tjejvänskap, knullar kravlöst vem de vill, bygger karriärer och litar enbart på sig själv. Och mitt i allt kommer den jävla kärleken som dessutom råkar vara vanlig heterokärlek. Så fruktansvärt otidsenligt.
Men jag har ju hittat någon vettig, som jag kan föra alla de här tankegångarna med. Det vet ju ni, ni har ju läst hans blogg. Och såklart att jag ser honom som en människa, inte ett kön, det är ju själva grunden i kärleken för mig.

Att förlora sig själv i en relation. Bli någon som förlorat sina egna konturer, som definierat sig själv genom någon annan och som varit flickvännen snarare än sitt eget subjekt. Klart som fan att det scenariot finns närvarande som en mardrömsbild och skrämmer skiten ur en.
Denna ständiga balansgång mellan att våga känna hur förbannat glad jag är som får hänga med en så bra, vettig och rolig människa och känna magpirr, kåthet, fnitterlycka och samförstånd allt som oftast och att behålla mig själv och minnas vem jag är på egen hand.
Det är tusen gånger svårare än vad jag trodde att det skulle vara den här gången. Men också tusen gånger mer spännande just därför.

Sedan jag kom tillbaka igår kväll har jag känt mig rastlös, orolig och olustig. Precis som jag kände mig de sista dagarna innan jag åkte till Östersund.
På eftermiddagen insåg jag varför och under kvällen har det blivit ännu tydligare. Då min extended family smsar en efter en och erkänner att de såklart visst lyssnat på Kvällspasset, fast de ljög och sa att de skulle fika istället.

Det som saknats i mitt liv är det kontinueliga sällskapet från mina brudar. Varjedagshängen, alla inbokade träffar med mitt mänskliga prozac. Så mycket har kommit emellan den här vårterminen. Skola, föreläsningar, jobb, sjukdomar, träningstider, olika fester och klubbar och en och annan dejt och så sanslöst svårt är det faktiskt för människor att få ihop sina tider för att ses numera.

Och jag sitter ensam i lägenhet och läser deras Facebookmail och i huvudet hör jag en slinga av Robert Smiths röst som sjunger However far away, I will always love you också slutar det med att jag sitter som en jävla emoteen och kedjelyssnar på Love Song och saknar mitt i natten och skriver ett fånigt blogginlägg som återigen handlar om hur mycket jag älskar mina vänner.
Det är sånt som de får mig att göra. Jag antar att det är kärlek.

I mormors och morfars lägenhet väntar jag fortfarande på de hasande stegen. Hans tofflor står tömda på gamla trötta steg, ensamma i sängkammaren. Saknande och gapande, såsom jag väntar på stegen och på handen som omsluter min och säger tjänare Elin, allt bra?
Väntar på ord om min kritstreckskavaj och håret, vad fin jag är och stiligt klädd och stolen bredvid mormor är tom och när vi diskuterar begravningsprocedurer väntar jag på att hans röst ska bryta in och säga att det väl inte är så noga hur vi sitter, så länge alla mår bra blir det så bra så.

Underläppen darrar när vi tänder ljus och längst fram står kistan och nickar bekräftande mot mig. Han är borta. Hälsar på människor som jag knappt eller inte alls känner, biter fast tänderna i köttet på insidan av underläppen.
Närmast sörjande står samlade utanför och vi väntar in tillsammans med prästen. Nu ber vi en bön tillsammans, för den här stunden till avsked, säger han och jag säger ingenting men man kan höra mina snyftningar för nu är det på riktigt och nu brister det och åh, ska man skämmas för sig själv och gråta när man går in i kyrkan och alla kan se. Men gråter gör jag. Genom hela begravningen.

Vi står vid kistan, inför de andra. Mormors hand som bär rosen skakar, rösten skakar och också hon. Men hon talar till honom, efter över 70 års kärlek med samma röst som hon använde när hon på julafton sprayade sin nya parfym på sin handled och sa till honom att nu ska jag minsann förföra dig. Den sortens kärlek som får allt annat att vara billigt, när minnet av hennes ömma klapp på hans kind när han svarade att han blivit för gammal för att ha något luktsinne är det som fastnat.
– Den dag du sträcker ut din hand, då kommer jag till dig och då ses vi igen, avslutar mormor och jag döljer ansiktet för åskådarna för så mycket sorg och tårar bor i det nu.

När kyrkan fylls av en samstämd, andaktig kör av oss församlade i Härlig är jorden sitter jag dubbelvikt av gråten. Omkring mig omsluter en famn av röster mig. Det rinner ur mig, jag famlar efter morfars hand och den trygghet i allt annat osäkert och i alla mina rädslor som den alltid har stått för. Den där handen som höll min räddblyga sjuåringshand, höll tonårshanden av uppror och ångest och tjugonåntinghanden av karriärtänk och prestationsångest. Den som alltid lovade att jag var okej precis som jag var och att allting skulle bli bra. Den här kören av sörjande människor omkring mig är handen som tar min istället.
Jag som alltid trott att bara glädjen kan delas. Jag som alltid har gått undan, gömt mig själv och mina tårar. Jag som alltid skrivit hemliga brev och dagböcker om allting som gjort ont, som bara låtit några få utvalda få se det som gör ont när det gör ont och inte bara höra mina analytiska diskussioner kring hur och varför det gör ont.
Ingenting har gjort mig så rädd som att vara sårbar och ha ont inför andra människor. Det skrämmer mig att öppet visa någonting annat än distanserade skratt, intellekt och analyser. Så sitter jag nu här, omsluten av andra och gråter öppet och intensivt. Ingenting rationellt, bara känslor. Trösten bor i deras sång och den delade känslan när andra axlar skakar och tårar rinner. Jag delar känslan, jag döljer den inte.
Såsom jag och mamma står vid kistan efter begravningens slut. Vi gråter båda högt och mamma tar mig i sin famn. Så står vi vid kistan, fylld av avskedsrosor och gråter in i varandras famnar. Det finns ingen som tröstar och ingen som är svag och tröstas. Vi är båda tröstande i vår svaghet och sorg.

Min mammas kusin ser på mig efter mottagningen.
– Du verkade ha det väldigt jobbigt under begravningen.
Jag nickar och vet. Att våga gråta och sörja öppet var det värdigaste avsked jag kunde ge dig, älskade morfar. Vår gemensamma sorg blev lika stark, levande och vacker som du var.

Jag och mamma har ett strålande samtal, dagen innan jag åker upp till begravning. Om hur min heterosexualitet fortfarande förutsätts. Om hur mamma parerat frågan om jag har pojkvän med att svara att jag verkar träffa någon just nu, men det där växlar ju och ibland träffar jag män och ibland kvinnor.
Jag är stolt över att ha en mamma som inte bara ger ett icke-komplext svar. Jag är stolt över hur hon också flikar in att jag också träffar tjejer.
Jag är ledsen över att det finns människor som ser min komma ut-process på gymnasiet som en övergående fas, men jag är stolt över att ha en mamma som ifrågasätter huruvida det skulle betecknas som en fas och som inte förstår varför det skulle vara konstigt att ha en bisexuell dotter.

Fast bäst är ändå när jag får det här smset strax efter att vi har lagt på:
”Är det okej att jag bloggar om att du är bisexuell?”

Fotnot: Det bästa hade ju förstås varit om jag pratat mer med mamma om faktumet att jag och pojkvännen har ett öppet förhållande och att jag hånglade med en tjej så sent som i lördags. Det hade kunnat bli en intressant konversation med den bekanta om hon dessutom hade sagt något om det.

Och döden kan man vänta på länge, men när den sker kommer den ändå plötsligt.

Igår lämnade en av de viktigaste människorna i mitt liv jordelivet. Min trygghet, min fasta klippa från barndomens rädslor fram till dagens självtvivel och oro. Han, i vars ögon jag alltid varit en svan av begåvning, skönhet och energi. Han som alltid trott mer på mig än någon annan.

Det kommer så plötsligt, fastän jag redan föreställt mig att det ska hända. Sett mig själv ta emot beskedet, lugn och samlad, med samma dämpad röst som pappas i telefonen. Sedan gråta lite vackra tårar, äta Ben&Jerrys, tala ut lite med vänner och sådär. Jag vet hur man sörjer, det har jag sett på film och läst om i böcker. Genom litteraturen och filmen har jag trott mig veta hur det ska kännas att förlora någon till döden.

- Han har överlevt två världskrig, han vill gå vidare nu, säger pappa i telefonen och jag sitter på bänken i korridoren utanför textsamtalet där vi precis har diskuterat hur jag ska gå vidare med utkast fyra av romanen.
Jag hummar och håller med och mitt i allting ändå; tårarna.
- Varför känns det så jobbigt?, andas jag ut mellan snyftningarna.
Går in på textsamtalet med svullna ögon och rödflammig hud.
- Har du fått en allergisk chock?, undrar någon.
- Nej, ursäkta mig, men min morfar, säger jag och gråter igen fastän jag skäms, såklart, gråta inför andra halvt främmande människor såhär. Gråta ner okända tröjor med mascarafläckar, ta händer, säga nej tack till erbjudanden om att följa till bussen.

- Vi har ju väntat på det här ett tag nu, säger jag till syster när jag avbrutit folkhögskoleveckan i förtid och sitter i hennes korridorsrum i Linköping med snoriga papper omkring oss.

Döden kan man vänta på, men inte förbereda sig på. Det går inte att läsa sig till manualen för hur man ska reagera när en av de människor som stått en närmast i ens liv försvinner för alltid. Jag och syster speglar sorgen i varandra, undrar vad som är okej. Får vi skratta lite framför Simpsons, bara för att det är så skönt? Får vi engagera oss i Top Model-finalen, fastän morfar har dragit sina sista andetag?
Morfar är där, gråten hackar sig in mitt i skratten. Det känns som om någon slitit ur någonting ur mig. Någonting väsentligt. Någonting som gjorde mig till den jag är. Ändå lugnet när skrattet kommer eller vi pratar om hur många skopor Oboy som egentligen är det ultimata för den perfekta varma chokladen.
När gråten kommer sitter vi bara och skakar. Jag skickar ett sms under tystnad.
- Fan, jävla T9!, skriker jag.
- Vadå?, undrar syster mitt i snyftningarna.
- Jag försöker skriva ”morfar är i himlen” och jävla T9 envisas med att lägga till ett frågetecken efter meningen, snyftar jag och ser upp på syster.
Sedan börjar vi båda att skratta. Skrattar så vi ligger dubbelvikta mitt i snyftningar och börjar gråta igen, men skrattar och sedan snyftar vi av skratt.
- Det är inte okej att skratta åt det här va?, säger syster.
- Jag har ingen aning, säger jag, men vi känner båda hur skönt skrattet är, trots att jag aldrig har läst om två syskon som några timmar efter att deras morfar dött skrattar åt att T9 envisas med att ifrågasätta huruvida han kommit till himlen.

Jag har tänkt att sorgen ska komma lite när man känner för det och då kan man gråta och sedan går det över. Det visar sig inte vara så alls. Jag peppar hiphopkonsert på måndag, funderar över begravningsklädsel och undrar hur jag ska ta mig ifrån Linköping helt logistiskt och oberört.
Istället finns morfar där hela tiden. Hela sömnlösa natten, varenda vaken sekund sedan jag fick beskedet. Splittrade minnen av 25 år tillsammans väller över mig utan att vilja sorteras eller skjutas undan.
Jag och morfar dricker Fanta på charterresan till Mallorca.
Morfar visslar i köket medan han brygger kaffe tidigt varje morgon.
Jag och morfar äter Hönökaka med skivad, rå falukorv framför MTV:s The Grind, som är morfars favoritprogram. Han tycker att de dansar så fint och väcker mig alltid så att jag ska se det tillsammans med honom.
Morfar klipper ut mitt namn ur veckotidningar och tidningsrubriker och sätter på födelsedagskort. Starkt jobbat Elin!, står det på ett gulnat urklipp och under har morfar skrivit min födelsedagssiffra.
Morfar tar fram alla artiklar som jag skrivit, visar upp dem, hummar om hur stolt han är.
Morfar håller min hand när vi går till Östersundstravet för att titta på hästar, pratar om hur varm min hand är och kallar mig för sitt varmblod.
Morfar har fyra chokladrutor mjölkchoklad i en silverask i salongen, prydligt upplagda i kvadrater på en bit hushållspapper.
Morfar suckar åt alla som upprörs över min sexuella läggning, säger att det där är väl inte så mycket att tjafsa om.
Morfar småler mot dåvarande pojkvännen, som står i dörröppningen med sin Kangool-keps. Sedan tar morfar på sig sin gubbkeps, som ser nästan likadan ut, och ler ännu större åt att han delar stil med en tjugoårig hiphopslyngel.
Morfar låter mig sitta vid skrivmaskinen, som luktar gammalt bläck och hamrar skönt under fingrarna.
Morfar sitter och bläddrar frenetiskt i Ord&Bild, pekar på källhänvisningen och frågar om jag verkligen läst allt det där hur orkade jag det, pratar om vilken modern frisyr jag har och det passar jag bra i och tycker att jag skriver bra om dagboksbloggande fastän han aldrig ens rört vid en dator och det är sista gången vi träffas, men det vet jag såklart inte då.

Morfar är här intill mig just nu. Håller min hand och kallar mig varmblod. Pratar om att jag är en storförfattarinna och läser mina artiklar. Han frågar om jag trivs i Göteborg och säger att det är en fin stad. Pekar på min snedlugg och säger att den är fin. Min morfar, min hjälte, som aldrig dömt eller ifrågasatt.
Andra påstår att vi är den applåderade generationen, vi 80-talister. I mitt liv är det morfar som har varit min konstanta applåd. Nu sitter han vid min sida, medan klumpen i min hals vägrar släppa, ber mig applådera mig själv som han skulle ha gjort och om hans död och om det är okej att jag samtidigt skriver artiklar och går på Jedi Mind Tricks-konsert som jag sörjer, vet jag vad han skulle säga.
- Äh, det där är väl inte så mycket att tjafsa om. Du gör precis som du känner för, det blir så bra så.

Imorgon flyttar frugan ut från huset där vi bott fyra vänner ihop i snart ett år nu. I varsina lägenheter, men samma hus.
Frugan var den första som flyttade in och den första som lämnar byggnaden och det var i och med att vi började bo i samma hus som vi började kalla varandra för frugan.
Hon hade precis gjort slut på sitt långvariga förhållande, jag började precis hämta mig från uppbrottet från mitt. Det är i vår två år sedan som jag kom hit, en månad efter henne. Satt på golvet i en tom och ouppackad lägenhet och undrade hur jag skulle överleva livet med all min otrygghet och kärlekssorg.

Hon som följde med mig till Ikea, vi tjafsade om att jag tyckte att det var värt att lägga på en toaborste på den redan tunga packningen. Hon menade att jag för fan kunde köpa en sån var som helst. Jag menade att en toaborste hit eller dit väl inte gjorde någon skillnad på bussen. I kassan log expediten det där ”jag förstår att ni är ett samkönat par och jag accepteeerar er”-leendet mot oss.

Hon som följde med mig in i lägenheten. Skruvade ihop alla mina IKEA-möbler medan jag satt förvirrad och undrade hur man skulle få ihop en rislampa i tre delar (stång, glödlampa, lampa – complicated as hell). Hon suckade åt mig och sedan sa hon åt mig att hålla medan hon spikade ihop mitt skrivbord.

Jag som fick tårar i ögonen när jag skruvade ihop min säng, den säng som en gång varit hans och min. Påmindes om honom när skruvarna inte ville sitta lika hårt när jag skruvade, som när han hade gjort det. Stod med trycket över bröstet och undrade hur jag skulle överleva livet och kärlekssorgen.
– Men knulla sönder sängen hann ni ju göra innan det tog slut i alla fall, flinade frugan och pekade på en lossnad bräda i sängbotten och jag började skratta istället.

Hon som följde med mig till take away-stället några hundra meter bort. Vi pratade om att det var nu som det började. Singelpakten i Majorna. You and me, frugan. Vi åt thaimat och pratade om att sätta upp en annons i trapphuset. KK sökes. Vore så praktiskt med någon nära, liksom. Pratade om vilka egenskaper man skulle sätta upp på kravlistan i annonsen.
– Spela roll liksom, sa frugan, först lär man ju ha värsta kravlistan men sen slutar det med att man går tillbaka och stryker den, skriver ”Allt av intresse!”.

– Jag kommer aldrig att kunna lita på någon igen, minns jag att jag sa till henne.
– Du kan alltid lita på mig, sa hon.

Det är väldigt längesen jag stod med tryck över bröstet och tårar i ögonen och undrade hur jag skulle överleva livet. Lika längesedan som jag och frugan tog vår första av alla promenader genom de närliggande kvarteren. Så många utekvällar, promenader, bakfyllehäng, filmkollande, soffältande, relationsprat, middagar har passerat sedan dess. Så många skratt, uppslitande gräl, fåniga gräl, tårar och deep talks. Så många människor har kommit och gått i våra två lägenheter, huvuden, kroppar och hjärtan. Somliga har vi litat på, andra inte. Somliga borde vi inte ha litat på, men gjorde det ändå.

Igår bjöd jag över frugan på middag. Någon slags gest att bjuda igen efter alla middagar som jag har fått av henne. Hon kom in och såg min nystädade lägenhet, kände doften från ugnen.
– Det här känns konstigt, sa hon och flinade, Elin har städat och bjuder på mat. Någonting är fel.
Vi ältade i min soffa och drack te. Sedan pekade hon på min säng, samma säng som jag tårögt skruvade ihop för snart två år sedan.
– Syns på bräderna att du knullat i helgen.

Imorgon flyttar frugan ut ur huset. It’s the end of an era. Så mycket och så många har hänt sedan dess. Men av alla de som funnits i mitt huvud, mellan gräl och tårar, skratt och fyllor har det funnits en som jag kunnat lita på, en som varit konstant. Frugan, you were always on my mind.

Men naturligtvis inte som i ”så hittar du den rätte”, ”så flirtar du bäst” eller ”så spelar du spelet och avläser hans signaler”.
Det är nämligen sådant som jag inte vet ett shit om. Vill ni ha tips om hur man hittar Mr/Ms Right, hur man flirtar eller hur man avläser signaler och spelar spel rekommenderar jag någon av alla så kallade relationsexperter, tjejtidningar eller Aftonbladet Wendela. De brukar kunna ge råd i sådana frågor.

Men det som slagit mig den senaste tiden är hur jag läser alla dessa bloggar, hör alla dessa vänner prata om ensamheten. Om att sakna någon. Om ensamma nätter, inte ha någon att tänka på, vilja ha någon att se på film med eller krypa upp i soffan med.
Det som slagit mig den senaste tiden är hur skönt det är med avsaknaden av just detta.
De flesta som uttrycker sådana tankar är i samma åldersspann som jag, det vill säga mellan 20-30 år. Sannolikheten att vi kommer att förbli singlar resten av livet är oerhört liten, så länge vi sköter vår kroppshygien någorlunda och uppvisar ett relativt standardsocialt beteende.
Om man beräknar sannolikheten att vi kommer att befinna oss i någon slags standardrelation inom några år, vilket jag alltså tror är en oerhört stor sannolikhet för de flesta av oss; är det inte underligt att man inte njuter mer av singellivet så länge det varar?

Med ”njuta av singelliv” menar jag definitivt inte Cosmopolitans och Sex and the Citys definition av singelliv, det vill säga ett vidlyftigt och frekvenssexuellt liv. Såklart kan man njuta och bör njuta av det också om man nu känner för det. Själv tröttnade jag på one night stands-grejen någon gång i somras. Man kommer till en punkt då man inser att krograggslivet i Göteborg har föga med Samanthas erövringar i New York att göra.
Då man tröttnat på att knulla med okända människor på underliga premisser med sig själv som att ”jag måste ha någonting att prata om när jag fikar med mina vänner på tisdag” eller ”amen han sa faktiskt att han skulle spela Ice Cube medan vi ligger med varandra och jag gillar ju Ice Cube”.
Man kommer till en punkt då det slutar vara roligt att försöka uppbåda energi till att ligga med folk som man bara utbytt några fraser med och låtsas tycka att det är kul att knulla klockan fyra på morgonen i ett rum i ett kollektiv på andra sidan stan när man mest ligger och funderar över om man borde byta elbolag och om man har något bröd kvar hemma.
Lägger man därtill att jag är en ostrukturerad jävel, framförallt på bakfyllan, och därför är the troféguys högsta dröm är det också en ekonomisk fråga. Orka köpa nya örhängen stup i kvarten för att den ena saknas. Medan man långsamt förvandlar ungkarlslyorna i stan till Stadsmissionens accessoaravdelning går man själv runt med ett örhänge och saknade kepsar och halsband.
Till detta tillkommer alltså faktumet att jag är trött på att undvika och knappt hälsa på folk som sett mig naken. Om man inte ens gillade personen så mycket att man vill träffa på den efteråt kan det fan inte ha varit värt att utbyta kroppsvätskor med varandra.
Att sluta ha one night stands är bland det bästa som jag gjort och innebär föga att jag har slutat ha sex, bara att det är lite mer genomtänkt och att jag känner personen ifråga innan. Sådär så jag kan hämta mitt ena örhänge när jag vill efteråt.

Att avnjuta singellivet handlar om helt andra saker. Som hur skönt det är att inte vara känslomässigt bunden. Inte behöva tänka på någon, noja över någon, pirra över någon. Istället frigörs tankar till att fundera på allt ifrån texter man vill skriva, vart man vill resa på semester eller flera timmars koncentrerat Rubiks Kub-lösande. Magpirr kan man få på annat sätt. Typ dansgolv, sällskapsspel eller ett par örhängesfynd med Jesusikoner på.
Det handlar om hur förbannat skönt det är att sova själv. Hello 120 centimeter att ligga på diagonalen på! För att inte tala om faktumet att man kan sova i ett svettigt gammalt nattlinne, raggsockor, ögonmask och med en gammal nalle i famnen utan att någon kan klaga över ens osexighet. Tänk på att det kommer en dag då du kommer att dela säng med någon som kommer att klaga om du tar för mycket plats, som du måste dela sovovanor med och som kommer att tvinga dig att bortprioritera din nalle till förmån för något svettigt skedliggande.
Det handlar också om kompromisslöshet. Tänk på att det kommer en dag då du definitivt inte kommer att få välja film helt själv. Du kommer inte att kunna se alla amerikanska dramafilmer som du själv har ett fånigt intresse av och istället kommer du tvingas stå i videobutiken och tjafsa och kompromissa och vara halvnöjd över såväl film som lösgodisval.
Det finns ingen chans i världen att du kommer att få se Star Wars-trilogin två helger på raken. Föga lovande är det heller att du får särskilt mycket förståelse när du börjar skandera med i Rymdimperiet-themet och skrika DÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖDÖÖÖ framför TV:n. Ditt interna grabbskämt med dig själv om att du inte skulle ha någonting emot att bli nerfrusen av Jabba the Hut om det innebar att du blev räddad av Princess Leia kommer säkerligen inte heller att funka så bra i sällskap.
Tänk också på all tid som bara är din och ingen annans. Det kommer att komma en dag då det kommer att finnas någon som klagar över att du vill sitta uppe halva natten och kolla på Freaks and Geeks istället för att kela och ha sex, hur mycket du än förklarar att Judd Apathow ju är kung. Den där dagen då du måste parera mellan personen ifråga och alla vänner som du är van att hänga med non stop. Den där dagen då det inte verkar så bra att du hellre vill gå på spinningpass och sitta hemma och läsa Hegel än att gå på parmiddag hos den andres kompispar. Den dagen då ditt ”nä du får gå hem nu, jag har ett blogginlägg att skriva” mycket troligt kommer att bemötas med en sårad min.

Den dagen kommer att komma. Jag vet att ni längtar efter den och alldeles säkert kommer det att vara helt lovely. Men fram till dess är det definitivt bättre att sitta i fula mjukisbyxor och utantillreplikera med i Star Wars-filmer och sova på diagonalen än att bara längta och sakna.

Nu blir jag sådär privat och känslogeggig som jag lovat mig själv att sluta vara och som går stick i stäv med andra anspråk (som om jag någonsin brytt mig om det) och framförallt luckrar upp distansen mellan mig och er.
Skitsamma, just for now. For now, när jag borde fortsätta att skriva uppsats men gör det beprövade ”ska bara kolla en grej på Internet”, för att fly undan metoddelen och trampar rakt in i känslomässiga minnen och emo.
Anonyma bloggare som man legat med är ett gissel på så sätt att det är enkelt att gå tillbaka, också i deras story. Det blir aldrig casual hej och hallå på stan eller någon påminnelse av typen statusuppdatering på Facebook. Det finns hela tiden in-your-faceat. Nu har jag ju bara legat med en anonym bloggare, men henne har jag dessutom haft känslor för och det har varit en av de få människor i livet som kommit mig riktigt, riktigt nära.
LSM skriver om år 2008 och hon refererar till releasefesten och även till inlägg om mig.

Jag har inte skrivit om henne sedan efter releasefesten, inte på det sättet. Jag har inte ens berättat om den tryckta stämningen på den beryktade festen för anonyma bloggare som ägde rum i somras då det spelas With Every Heartbeat på stereon och varenda jävel därinne vet hur både jag och LSM refererat till den som vår låt i vardera blogg. Jag har inte heller berättat om hur vi pratade inne på toaletten och hur jag höll om henne och andades in hennes hår och värkte i hela kroppen av saknad och tusen viljor på en och samma gång.
Jag har inte på något sätt kommenterat att hon skaffat pojkvän, numera sambo, den förvirring och tystnad som uppstod mellan oss i den eviga mailkorrespondensen och hur vi sedermera hittat tillbaka till varandra.
Av respekt antar jag, har det varit tyst. För att det här inte är den sortens blogg längre, jag vill inte att det ska vara det. För att jag inte vill att hon ska läsa på min blogg vad jag känner och tänker nu om vår relation, det ska hon läsa i ett privat mail eller inte alls. För att jag har för mycket integritet för det. Trodde jag i alla fall.

Men hur det känns?
Det har gjort ont. Det gör ont ibland. Det är plågsamt att läsa om badkarsbadande och tårars tröst och känna hur det bränner till inuti. Men oftast är jag bara glad för hennes skull, för hon är en av världens bästa människor och förtjänar true love down to the bone. Det var mer än vad jag kunde ge henne.

Man ska inte gråta över spilld mjölk. Det är ingen mening att sitta där och titta på droppande rännilar av vad som var då och som är utspillt och förgånget. Man ska definitivt inte gråta över mjölken när man inte ens råkat spilla ut den, utan självmant tagit glaset och hällt ut det som var däri.

Jag har tagit glaset och hällt ut ett flertal gånger de senaste åren och jag vet att jag inte borde gråta.
Jag borde aldrig ha gråtit över att exet gick vidare och hittade någon ny några månader efter att det var jag som gjorde slut, jag borde aldrig ha försökt fånga upp de droppande rännilarna av vad som var vi, i en naiv och befängd tro att han skulle vilja ha mig tillbaka.
Jag borde aldrig ha haft ont av att Den mörkhåriga gick vidare och skaffade pojkvän och numera sambo, när jag vet att vi passade bäst som vänner och att hon är en fantastisk sådan.
Jag borde inte gråta över de kvarvarande droppar minnen som finns postat på en blogg, stundtals alltför, nära mig.
Man häller ut mjölken och människor går vidare. Medan jag sprungit runt och bara varit hopplöst förälskad i hopplösa människor som bara gett mig hälften av vad jag har förtjänat, har de som haft samma relation till mig hittat vad de förtjänat.

Vad det blev av mig? Någon del av mig försöker fortfarande straffa mig för den utspillda mjölken. För har man hällt ut så dyrbara droppar av ärlig, respektfull, närvarande kärlek förtjänar man väl ändå ingen ny. Då håller man tillgodo med den sortens kärlek som bara ger hälften av vad man själv ger, då behåller man sin självständighet och tillslut har man ingen energi kvar alls till någon annan än sig själv.
Gott så. Men jag önskar att mitt känslomässiga jag skulle kunna inse det mitt rationella jag redan vet. Det finns inget straff mot dem som hällt ut dyrbar mjölk, för man gjorde det av en orsak. Det var inget överförhastat, dumt beslut. Man behöver inte råka ha spillt.
Man förtjänar ny mjölk i alla fall. Och det är dessutom helt okej att gråta över den spillda då och då, även om man tappade glaset med mening.

Det är någonting oerhört rörande med att ens föräldrar, trots vuxna och utflyttade barn, ställer sig en lördag några veckor innan jul och gör ett pepparkakshus.
Ännu mer rörande är det att de gör det från scratch, inga färdiga modeller från Konsum här inte.
Extra rörande blir det när man betänker att deras ambition var att skapa en pepparkakshusmodell av vårt sommartorp på landet. Pappa som satt och ingenjörsritade bygget, mamma som kavlade ut degen och sedan satte de ihop deras egen lilla pepparkaksmodell tillsammans.

Men mest rörande är ändå att de ägnade en lördag åt att göra ett pepparkakshus som, trots ambitionerna, ser ut att vara skapat av ett par utvecklingsstörda inför gruppboendets julfirande.

Det var mycket som sammanföll illa i lördags, vilket sedemera ledde till lite hudlöst fyllebloggande. Det var mycket som satte sig under huden; diverse samtal om att skydda sig själv vs integritet, att jag slutat att naivt lämna ut mig själv och lita på folk, utan enbart är mig själv fullt ut med mina närmaste och vilka konsekvenser det får för ens inre. Sedan var väl faktumet att jag redan åtta på kvällen gjorde en pakt med min gamla drickpartner in crime Rasmus att dricka oss otrevliga någonting som spelade in.

Men när jag satt där på lördagnatten önskar jag att Julias inlägg hade funnits att läsa. Jag önskar att jag läst hennes och jag önskar att jag läst Mymlans som hon hänvisar till och jag önskar att Gabriel hade lämnat de kloka kommentarerna till mitt inlägg redan då (jo, jag förstår omöjligheten i det sistnämnda, men ni fattar). Julia sammanfattar bättre än någon annan kunnat göra kombinationen duktig tjej och kärleken. Jag gör en understrykning på varenda mening. Det måste vara såhär det känns att skriva in till KP och få veta att man är normal och inte ensam. Tack Julia.

”Det är ju det där med duktiga flickor. Vi är lite svåra att ha att göra med. Vi gillar att ha saker på vårt sätt. Vi är påfrestande och vi är krävande, och vi jobbar ofta mycket, har många intressen och vänner och saker som tar vår tid. Och vi gillar att få tid för oss själva, läsa både skräp och tunga teoretiker i badet, sträcktitta på trilogier och TV-säsonger, tappa bort tre timmar på internet. Det är svårt att hitta tid för någon annan där – för att inte tala om tid att hitta någon.
Vi är cyniska, och även om vi kanske ger spraydate och blinddejtande någon halvironisk chans, så släpper vi det snart. För vi kan vår sannolikhetslära. Vi vet att det finns få killar (eller tjejer) vi tycker är smarta och roliga nog, få som uppskattar såna som vi, och att de två grupperna inte överlappar tillräckligt ofta för att det ska bli så stort urval att det finns många som klaffar. Ett par roliga anekdoter om bajsätare och underligt beteende räcker, sen finns det bättre saker att göra.
Vi lever väldigt gärna lite bredvid oss själva, sådär observerande, för då behöver man inte vara mitt i och med på riktigt, och då kan man inte bli sårad. Men vi blir det förstås ändå. Ibland nöjer vi oss, vi lever i flera år med någon som vi vet är fel, någon som kanske är snäll och kanske inte, men vi tar det för vafan, roligare blir det väl inte. Starka tjejer accepterar ofta så mycket skit från killar som vi i värsta fall inte ens tycker särskilt mycket om, för vi tänker att men han står ut med mig.”

Jag kommer aldrig att kunna tacka dig nog för det här inlägget, Soraya.

Huvudvärk och ensamhet och Ensam mamma söker och visst är det ensamt, man drar filten högre över sin ensamma, värkande skalle visst, den där bakfylleångesten man har sina söndagskvällar.
Men fuck that shit. Minns detta: Skratten på Kings Head där någon ber alla slå vad om huruvida jag kan vara tyst i tio minuter, snälla bara få tyst på henne och jag och S. drar våra allra sämsta skämt och skrattar så vi gråter. Drinkarna på Skål, vännen jag inte träffat på alltför länge, förtroliga samtal och skratt. Lördagspromenad i solskenet vid Röda Sten, gräl och försoning och delad chokladmuffin. Kväll och natt med lösmustascher och calimocho på finvin och samtal med främmande människor på spårvagn och fester och kärlek kärlek kärlek, att bli omhållen av finaste vännen som talar sans med en och vakna upp till solsken och pizza på Mitt andra hem med äldsta barndomsvännen och ingen huvudvärk, ingen ensamhet, ingen tomhet när man fylls, när man vet att någonstans runt i Göteborg åker en spårvagn omkring med texten ”jag har klittat den här stolen” på ett par av stolsryggarna efter en färd från Mildvädersgatan till Brunnsparken. Fnittra in långsamt, ensamt, fyllt och lyckligt.

Och jag läser det här inlägget och det är det bästa som jag läst på mycket länge. Tack Isabelle för tipset om ditt gamla inlägg.

Panso skriver väldigt rakt, sant och bra om allt det dära.

När jag kom tillbaka till Göteborg i söndags morse låste jag upp mitt postfack och fann en bok liggande där. Vännen som smugit sig in i mitt hus och lagt ner boken i mitt postfack, som en fantastisk utlåningsgåva när jag mest av allt behövde den, hade pratat om boken när vi umgicks medan jag packade.
Nu låg den alltså där, Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse, och de kommande dagarna sträckläste jag den. Sedan dess har jag försökt formulera ett inlägg om boken, men det har av många orsaker inte riktigt fungerat. Nu gör jag ett försök. Eftersom alla måste läsa.

Jag kan börja med att berätta om Alain de Botton, författaren och filosofen som skriver de populärvetenskapliga filosofiböckerna som också är självhjälpsböcker och lättsam bildningslitteratur. Det låter som skitlitteratur och kanske tänkte jag det också innan jag för flera år sedan läste Statusstress och fann de filosofiska perspektiv på mitt liv och vår samtid som gav mig helt nya perspektiv.
Sedan läste jag Filosofins tröst, där olika filosofers teorier appliceras på våra vardagsproblem såsom brist på pengar och karriärmotgångar. Det låter substanslöst och flummigt, i själva verket är det de vettigaste och mest handfasta råd som jag någonsin fått.
Låt Proust förändra ditt liv, de Bottons tredje bok, har jag inte läst men bara titeln anger ju att den förmodligen är helt fantastisk. Samt de andra, än så länge, olästa böckerna av honom.
Alain de Botton drar in de stora filosofiska perspektiven och de tunga och mindre tänkarnamnen i vardagslivet. Det är intellektuellt, roligt och alltid spot on.
Alain de Botton är, helt enkelt, för oss intellektuella vad Mia Thörnblom är för pöbeln.
Eller, om man så vill; Alain de Botton är självhjälpsförfattaren för oss som har en fet påle av intellektuell och pretentiös positionering uppkörd i röven, för oss som hellre skulle gå runt inne på Uppåt Framåt med bajs i ansiktet en hel kväll än att synas offentligt med pocketexemplaret av Självkänsla nu!.

Nu ska jag berätta om Alain de Bottons Kärlek – en betraktelse. Det är nämligen hans absolut bästa bok hittills. Det är en kärleksroman, det är en filosofisk betraktelse, det är en intellektuell genomgång av alla filosofiska perspektiv av en kärlekshistoria – från första mötet fram till hjärtesorgen – och den innehåller så mycket visdom, smarthet, humor och aha-upplevelser att du aldrig kommer att tänka kring dig själv, dina relationer och kärleken på samma sätt igen.
Allt som du tidigare tänkt var ett stört beteende hos dig, såsom romantisk terrorism (om jag skickar tio desperata dramaqueen-sms på raken blir det nog vi), Jesussyndromet (eftersom jag lider är jag lite bättre än alla andra) och idealisering (jag kommer att tappa intresset för dig om du är intresserad av mig, eftersom du då sänker dig till min icke-gudomliga nivå) går de Botton igenom med etiketteringar, filosofiska utläggningar, hänvisningar till olika teorier och författare och du inser att du inte varit störd, bara varit människa.

Alain de Botton skriver inte bara smart, rakt på sak och med ett flyt som jag skulle kunna döda för. Han besitter dessutom den där sortens fnösketorra akademikerhumorn som är omöjlig att värja sig mot. Såsom när han ifrågasätter sin förälskelse, genom att hänvisa till den kulturella kontext som upphöjer den romantiska kärleken såsom den kristna kärleken tidigare upphöjdes:
Var min känsla av att vara förälskad inte bara resultatet av att jag levde under en speciell kulturell epok? Var det inte samhället, snarare än ett äkta behov, som motiverade att jag var stolt över den romantiska kärleken? Skulle jag inte under tidigare kulturer och tidsåldrar ha fått lära mig att bortse från mina förälskade känslor, på samma sätt som jag nu fick lära mig att motstå impulsen att använda hosor eller utmana folk på duell när jag blev förolämpad?
När han drabbas av den, ack så vanliga åkomman, bindningsrädsla hänvisar han till Proust berättelse om Muhammed II, som en dag upptäckte att han var kär i en av sina fruar och därför lät halshugga henne för att undvika att bli själsligt beroende av en annan människa.
Kanske är det allra bästa stycket när han gör upp med dagens relationsterapi och kärleksrådgivningsindustri genom att iscensätta ett samtal mellan Gustave Flauberts Madame Bovary och en nutida s.k. relationsexpert som ska lösa hennes problem. Jag skrattar så jag gråter.

Jag hade tänkt droppa några citat från boken så att ni skulle förstå hur oumbärligt bra den faktiskt är. Sedan upptäckte jag efter första läsningen att jag hundörat nästan varje sida och att det är stört omöjligt att välja ut någon sida. Den här boken handlar om kärlek, om relationer, men också om förhållningssätt gentemot oss själva. Vårt sökande efter Jag-bekräftelse, huruvida det är möjligt för oss att definiera oss själva utan interaktion med andra människor och hur det kommer sig att vi gång på gång blir förälskade, när vårt rationella jag borde veta bättre.

Alla borde läsa den här boken. Men jag tror att jag borde varna dem som, liksom jag, är neurotiska, överanalyserande, intellektuella idioter. Jag misstänker nämligen att om det var svårt att inte övertänka mina relationer förut har det blivit helt omöjligt nu. När jag förut känt känslan av att vara förälskad har jag alltid lagt till följande ifrågasättande tankespår:
- Men vadå förälskad? Är jag förälskad? Men varför då? Hur ska jag kunna definiera den här känslan? Det här går inte. Nu raderar jag numret.
Numera kommer det att låta ungefär såhär:
- Men vadå förälskad? Albert Camus menar ju att vi blir förälskade för att vi upplever en brist inom oss själva och vi söker efter perfektion i en annan människa, men när vi söker svaret hittar vi istället bara en exakt kopia av våra egna problem. Det här går ju inte. Nu raderar jag numret.
Det är betydligt lättare att battla mot sitt eget ifrågasättande än att fightas mot ett femtiotal filosofers ifrågasättande teorier kring kärlek.

Men bra är alltså boken. Och den finns i pocketformat för 42 kronor på Bokus. Skippa de två sista ölen i helgen och köp boken för pengarna istället, gå hem och läs kapitel 5 – Intellekt och kropp istället för att ligga. Det kommer att vara värt det.

1.
Man vet det i rörelserna och blickarna långt innan det har skett.
Man vet alltid. Men vi låtsas inte om. Så mycket har skett under en sommars frånvaro av varandra, då jag pendlat mellan att radera numret och tänka skitsamma och sluta ögonen vid maskinen vid tanken på hans kind mot min.
Det är nu det blir riktigt farligt. Så mycket farligare än då vi skiljdes åt.
Det är han. Den subkutana närvaron av honom i mig, hur skyddet minskar och avståndet inte längre finns.
Det är jag. Han ser mig. Nu sker alltså det som gör att jag alltid vill fly när det börjar brännas. Jag blottlägger mina egna brister i någon annans ögon och tvingas således att se dem själv.
Han är på väg någon annanstans. Jag är bara rädd.

2.
Man vet det så väl, det där rastlösa och förvirrade hos en människa som har ord på tungan som kommer att göra ont. När han går ensam till affären lämnar han mig med Håkan Hellström. Det är mitt eget fel det som hände med mitt hjärta för jag har alltid vetat att du inte skulle stanna och tusen nålar av hårda händer över mitt hjärta för jag vet och det är mitt eget fel och när han återvänder ber jag honom stänga av, utan att förklara varför. För ännu några timmar till ska vi låtsas så vi ignorerar till ljudet av 2pac och Håkan Hellström är långt borta och krampen hinner nästan lättna.

3.
Den där tystnaden. Vi tar lite förvirrat på varandra. Som om vi inte längre vet hur vi ska förhålla oss till varandra. En klumpig hand på midjan är lättare än att öppna munnen.
- Vi måste prata.
Jag protesterar. Säg det du måste säga imorgon istället, om nästan ett dygn, för då lämnar jag stan. Jag orkar inte stanna här när allting går sönder, jag kommer bara att vilja gå då så snälla säg ingenting nu.
- Jag förstår inte vad du menar.
- Jag borde aldrig ha åkt hit.

4.
Han säger det, jag vet det.

5.
I badrummet.
- Nu gråter du inte, säger spegelbilden, för fan du gråter inte inför andra människor och du har redan visat dig så skör och sårbar och du gör inte sådant. Mänskligheten är till för att fly ifrån. Visa dig inte mer mänsklig inför honom. Du kommer att döma dig själv så hårt efteråt om du gör det.
Jag förväntar mig en knapp som man kan trycka på för att aktivera säkerhetssköldarna. Som om jag vore någon jävla science fiction-maskin.

6.
- Vi borde inte, säger han.
- Vad spelar det för roll?, säger jag och kysser honom.
Jag vet att jag för en kort sekund ser honom i ögonen. Jag som alltid brukar blunda för att undvika närheten. Nu möts våra ögon. Jag är redan skyddslös och blottad.
Sedan börjar jag att gråta.

7.
- Jag vet inte längre varför jag gråter. Det är inte över dig och över oss längre, det är över allting. Det här jävla skitlivet. Du blev en projektion över min egen tomhet den här sommaren. Jag har flytt mig själv, flytt till din bekräftelse för att slippa mig själv. Som om du var en belöning för min egen strävan. Men livet fungerar ju inte så. Det finns ingen logik.
- Det är ett orättvist jävla skitliv. Vi förtjänade ju faktiskt varandra.

8.
Jag kan inte vara arg. Jag som alltid blir arg. Jag blir svartaste lakrits och varje uppbrott och svek blir ännu en börda i den där frätande bitterheten och i helvete heller att jag ens gråter över någon, när man istället kan lyssna på Play on playa och kedjeröka.
Men hans kind stryker jag över och när han andas tungt mot mitt nyckelben viskar jag att det är okej, du är en fin människa och man gör så gott man kan i det här ologiska jävla skitlivet.

9.
Tätt, tätt intill varandra. Tidigt på morgonen, ingen sover. Tätt, tätt intill varandra när vi viskar och pratar om allt. Om rädslorna, livet, känslorna. Det finns inget skydd längre, allt är försent.
- Har jag varit bra mot dig?, undrar jag.
- Alltid, Elin.
Jag kysser i hans nacke. Jag är storskeden, han är lillskeden nu.

10.
Han sover och jag ligger vaken. Somnar till i någon kvart. Drömmer mardrömmar och knuffar bort hans arm i sömnen. Vaknar av att jag gråter.

11.
Han gör frukost. Jag äter inte. Han ser på mig. Jag blundar.

12.
- Jag kan inte tänka klart längre. Det känns som om jag har feber. Det bara snurrar. Allt är bara känslor.
- Jag vet vännen. Men det är såhär man vet att man lever på riktigt.

13.
Jag hittar hans fula gamla mössa med Modo Hockey-logga på. Drar ner den över huvudet. Det är mössan som gör att scenen vrids från sorglig till absurd. Bara en liten vinkelförändring.
Jahaja. Här sitter jag, Elin, och är 25 år och rödgråten och nyknullad i en tom lägenhet i Umeå med en Modo Hockey-mössa nerdragen över öronen.
Vi skrattar båda två, äntligen skrattar vi.

14.
Han håller om mig. Det är de sista timmarna tillsammans. Jag kysser hans knogar och säger att han har väldigt vackra händer.
- Du är väldigt vacker Elin, säger han och det är de där saknade andetagen i min nacke, jag känner hur huden fuktas och vet att det är sista gången, nu är allting över.

- Sånt här borde vi göra varje kväll, fnittrar jag bredvid mamma i badrumsspegeln där vi står och delar en flaska hårfärg. Hon som täcker över sina grå strån vid tinningarna, jag som skrubbar in brunfärg i min nyklippta frisyr som är direkt inspirerad av den här kvinnan.

Innan dess har vi ätit pannkakor med nykokt drottningssylt och pratat länge. Om min ovilja att någonsin vara gravid och alla missuppfattningar kring att det skulle innebära att jag tycker illa om barn eller inte vill ha barn. Om heteronormativitet och hur människor förutsätter min heterosexualitet. Om strukturer, kärnfamiljen, hur man lever i strukturer men ifrågasätter dem eller ställer sig utanför dem och gränsen mellan personliga ställningstaganden och politiska. Om HBT-kultur och heterokultur och om teologikursen som mamma ska ha i höst med Lina Sjöberg som lärare och om Lina Sjöbergs avhandling kring teologiska perspektiv på Sara Liedmans författarskap. Också lite mer om könsroller och strukturer, kvinnlig sexism och kollektivism också några normer till på det.
Tillslut blir vi så utmattade att jag tar fram hårfärgen istället.
Så skrubbar mamma in mörkfärgad vätska i min snaggade nacke och ber mig ta av hennes glasögon för handskarna är nerblötta med färg, handfatet fläckas brunt, jag tittar förundrat på snaggen på höger sida av mitt ansikte och mamma upptäcker att hårfärgen jag köpt inte är samma som hon brukar och att hennes tinningar kommer att gå i en annan hårfärg än resten av håret.
- Såhär borde vi ha det varje kväll, säger jag, först långa diskussioner kring det personliga och politiska och sen lite hårstyling på det.

Nu åker jag till Umeå. Sedan ska jag tillbaka till Göteborg. Vi hörs i slutet av veckan. Hemläxan till dess för er blir att höra av er till någon av de där människorna som alltid är de kloka vuxna i era liv, hur gamla ni än är. Prata länge. Om det viktiga. Om det personliga, det svåra, det teoretiska, det politiska och sen lite hårstyling eller annat trams på det.

Någonstans under dagen slår det mig att det inte alls handlar om ett behov av att stå i centrum och få uppmärksamhet, det här med födelsedagar. Det handlar bara om känslan av att vara omtyckt, älskad och omtänkt. Det är naturligtvis mycket farligare. För att få uppmärksamhet och få stå i centrum räcker det med att du skriker, bråkar och slänger ur dig provokationer. Du blir inte omtyckt, men du får uppmärksamhet.
Drivs man däremot av en vilja att bli omtyckt och älskad leder det lätt till behovet av att vara till lags, vilket i sin tur lätt leder till behovet av att anpassa sig efter andra. Däri ligger det farliga. Uppmärksamhetsbehovet är mycket mer självständigt än behovet av att bli omtyckt.
Sen tänker jag att alla vill vi ju vara omtyckta och den som säger att den inte någonstans drivs av behovet att bli älskad ljuger. Att man får försöka bemästra det där på något sätt, hitta en balans som med allt annat. Jag vill fortsätta göra mig ovän och provocera om det ger mig rätten att uttrycka mina åsikter, jag vill fortsätta stå upp för mig själv och min självständighet mest av allt. Men jag tycker om att erkänna för mig själv att en del av det jag förr betecknade som rent bekräftelsebehov, snarare handlar om glädjen i att bli omtänkt, omtyckt och älskad. Om det så handlar om så fåniga saker som ett gäng grattis-sms och några paket.

Födelsedagen var alltifrån konditori till kalhyggespromenader, lingon, 75-årsjubilarsdoftande åktur genom barndomstrakterna till dagen då jag fick ett jättehemligt men fint erbjudande och jag läste ett jävligt bra blogginlägg.

Jag har sovit ensam i mina föräldrars lägenhet inatt och på förmiddagen ringer mamma och berättar att pappa är på väg in till stan, från torpet.
- Ja så om du har haft nattligt besök är det dags att du slänger ut honom eller henne, skämtar mamma.
Och hjärtat hoppar till lite och jag lägger på luren och är stolt och glad över en fånig liten, lingvistisk företeelse som i den bästa av världar inte skulle spela roll men som spelar väldigt stor roll i den här normativa skitvärlden av uppdelningar mellan kön och sexualitet som vi lever i.
Honom eller henne.
Bara sådär. Utan extra betoning på henne, utan att normera någonting av det med rösten, bara som världens naturligaste sak.

I den bästa av världar skulle jag inte behöva bli så glad av en sådan liten sak, men jag blir exakt så glad. Precis lika glad som jag blev när jag berättade att jag var involverad med Den mörkhåriga.
- Jo, jag förstod det, sa mamma, det syntes på bilderna på er två.
Precis lika glad som jag blev när mamma hade sett fler bilder på Den mörkhåriga och höll långa monologer om hur vacker hon var och juridik läser hon och framhöll Den mörkhåriga som mitt bästa framtidsalternativ. Alltid utan att gå in på det här med marginalisering av homosexualitet, svårigheter att få gifta oss, skaffa barn eller någonting sådant. Klart jag skulle bli Den mörkhårigas diplomathustru.

Precis lika glad som när brorsan sett bilder på Den mörkhåriga och sa way to go syrran och fick läsa de första blogginläggen som LSM skrev om mig och skrev wow, fan vad fint det här verkar!

Precis lika glad som jag blev när jag var hemma i våras och jag visade LSM:s Jesusscarf på datorn för mamma och min mamma, med sin oerhörda svaghet för kristet kitch, bad mig fråga LSM om hon kunde köpa en till henne också. Så kom det sig att LSM sprang runt under påskhelgen och köpte Jesusscarfar till min mamma, som hon aldrig träffat och när mamma frågade hur mycket hon var skyldig LSM svarade hon, den insmickrande gentlekvinnan, att mamma kunde få den gratis eftersom hon fött och uppfostrat en sådan fantastisk dotter.
- Jaha, men då får hon faktiskt köpa med sig lite taxfreewhiskey åt mig också, jag var också med!, sa pappa medan mamma bara fnittrade förtjust över LSM och frågade om hennes mailadress så att mamma kunde skicka foton på sig själv i Jesusscarfen till LSM.
- Akta dej, snart är ni två generationer kvinnor som mailar med den där kvinnan, sa pappa.
- Är det inte snarare du som ska vara orolig?, sa jag.
- Ja just fan, sa pappa.

Exakt så glad blir jag när jag hittar nummer av QX i läskorgen på toaletten, bland kristen litteratur och Året runt, och exakt så glad blir jag av mammas Pride-engagemang och prat om heteronormativitet och pappas ständiga lugn kring vem jag är involverad med och vilket kön de än må ha, så länge jag är lycklig.

Fast allra, allra finast är det att sitta på verandan till torpet och skiva nykokt potatis bredvid mormor som rensar surströmmingen och i ena stunden fnyser åt att äta färdigfiléad strömming är som att kyssa sin egen faster och i nästa stund vänder sig till mig.
- Du den där trevliga flickan som du var tillsammans med på gymnasiet, har du någon kontakt med henne fortfarande?

Den här världen är inte den bästa av världar, kön och sexualitet spelar roll. Men jag är så otroligt stolt och lycklig över att åtminstone få leva i en familj där det inte gör det.

- Båda mina två romaner har kommit till efter att jag avslutat en relation med en man. För mig har kärleken och skapandet uteslutit varandra. Jag har fokuserat all min kraft på mina män. Sedan har jag också använt kärleken som ett sätt att fly från mig själv.

Också tänker jag återigen på våren 2006 då jag hade tjänstledigt två månader för att skriva på min roman, men var tvungen att gå ut tre kvällar i veckan och söka bekräftelse istället.
Också tänker jag återigen på november 2007 då jag, tre dagar efter att jag och mannen jag hade en relation med den sommaren och hösten hade gjort slut, köpte en flaska Southern Comfort, stängde in mig i min lägenhet och skrev allt det som har substans och värde i det där romanprojektet. All energi som jag lagt på att försöka hålla ihop en relation som var dömd redan när den inleddes la jag istället på skrivandet.
Också tänker jag på hur jag och min vän som jag, när jag går in som mitt alter ego Konstnärskvinnan, brukar kalla Konstnärssyster satt i Stockholm och pratade om att människor ska inspirera. Att vi hädanefter ska ta vår vulgofeministiska konstnärsdiskurs to the next level och enbart se män som musor. Sedan kom vi på det där om att inte se män som kollektiv och att se bortom kön också blev vår vulgofeminism bara en osmaklig motdiskurs mot det vi egentligen tror på. Är man dessutom inte straight blir det ju ännu svårare, för gudarna ska veta att kvinnorna också inspirerat men också sårat och lämnat mig försvagad.

Också tänker jag att Konstnärskvinnan är en relativt förbittrad varelse av vulgofeminism och hämnddiskurser. Att Elin inte ens är hälften så tuff som sitt alter ego. Hon tror, precis som Konstnärskvinnan, på sin egen självständighet och på att sätta sig själv och det hon gör i första rummet. Men hon måste fortsätta tro på att kärleken, inspirationen och skapandet kan gå hand i hand och att det måste finnas en kärlek som ger lika mycket som den tar, utan utplånande eller förlorande av det egna jaget. Hur ska man kunna sluta tro på något sånt?

Igår gick helt oväntat och blev en av sommarens vackraste kvällar hittills.

En vän hör av sig, är lite nere och oavsett sinnestillstånd är jag aldrig någon som bangar en gemensam depp. Oavsett hur livet ser ut, något finns det ju alltid att vara gemensamdeppad över.
Vi gör det till en kväll av magisk självömkan tillsammans. Först bara ljum och fuktig sommarnatt i Slottsskogen på en picknickfilt med folköl. Kent- och Thåströmkonserten på ett sådant avstånd att vi kan höra varenda låt tydligt, men tillräckligt långt avstånd för att jag ska kunna upprepa i varenda låt att vad bra att jag inte är där, vad vuxen jag har blivit som sitter här istället! Han, samma sorts tävlingsmänniska som jag, instiftar introtävling. Det bråkas om regler, triumferas och kaxas (jag är en lika dålig vinnare som förlorare, om inte sämre), han vinner stort på Thåströmtävlingen och blir sedan totalförnedrad i Kenttävlingen.
- Det här är Gravitation, säger han.
- Nä det här är ju Avtryck, minuspoäng till dig you fucker!, skrattar jag och påpekar det idiotiska med att tävla i Kentkunskap med mig.
När skymningen slår till och jag på det behöriga avståndet hör Jocke Berg konstatera att vi alla en gång ska dö går vi hem till honom.

Grabbidentiteten som jag får, i sommar i största synnerhet med mina manliga kollegor, är en identitet som jag älskar. Men frågan är om inte mina kvällar av medelålders, bitter stereotyp manlighet är ännu lite större. Sådär som jag och han kan sitta med ett varsitt glas gin, stirra ut i tomma intet från hans soffa och under tystnad lyssna på Ulf Lundell-ballad efter Ulf Lundell-ballad.
Sedan är det alltid någon som går in och citerar High Fidelity, så suckar vi över kärleken, någon av oss byter gubbrockskiva. Vi blir tysta igen och fyller på mer sprit i glasen.
Gemensam självömkan är vackrare än ensam självömkan. Ett gemensamt hit rock bottom-race av bitterhet och självtvivel är enklare att bära än det ensamma. Aldrig är det så enkelt och så vackert i all sin fåniga fulhet att vara självutlämnande, tvivlande och ledsen som när man sitter i en soffa en ljummen sommarkväll och lyssnar på gammal gubbrock med sprit i sitt glas.
Jag tänker på det där jag pratade om i telefonen tidigare under kvällen. Att inbilla sig att ens liv är en roman och att kopiera alla litterära skildringar av alla sorters känslor in i ens eget liv. Jag kan inte hjälpa det, det kommer automatiskt. Och antagligen är det därför som man skriver om sitt liv. För att det är så storslaget och fantastiskt i all sin ynklighet.
Att röka under stjärnklar himmel och sedan på småtimmarna spela Eldkvarns Full för kärlekens skull på repeat är också exakt så vackert som det ska vara att vara bittra ihop. Låten kommer inte till sin rätta när man ser det i en Virtanen-studio, men tänk tända ljus, ljummen sommarnatt, spritsentimentalitet och nära till tårar med en av dina bästa vänner och du kommer att förstå storheten i den här låten:

Jag bar alltid dina urtvättade gamla fotbollsshorts när vi var hemma. Och det var vi ju nästan jämt. Ibland gick vi till Apoteket, ibland till Systembolaget, ibland till närlivset. Men oftast var vi hemma.
Du hade svårigheter med människor. Ibland gick det bra. Ibland fick du panik. Du var tvungen att åka hem. Eller så blev du bara tyst. Eller började gråta. Jag låtsades vara förstående, men var egentligen mest arg. Jag skämdes över det, men det var jag. Att du inte kunde skärpa dig! Du och din sociala fobi.

Du färgade håret lila. Jag tror att du köpte hårfärgen på Punkt Shop. Någon gång när vi var i Stockholm. Vi mådde nästan okej i flera dagar den gången. Sedan fick du för dig att du skulle klippa av dig allt hår. För att du ändå var för ful för att ha det kvar. Jag blev arg och sprang ut ur lägenheten. Sa att jag tänkte skita i det här. Sen kom jag tillbaka och du behöll ditt långa hår.

När du åkte bort tog du med dig alla vassa föremål som vi ägde. Du la dem på rad längst ner i din resväska. För säkerhets skull. Sa du och jag nickade tyst. Sen kunde jag inte klippa tånaglarna på två veckor och konservburkarna försökte jag öppna genom att kasta dem i golvet. Det gick sådär, ärligt talat. Jag åt mest färdigskivat bröd.

Du bad mig ringa psykakuten en gång. För att du inte orkade med. För att du var tvungen. Jag grät och du låg tyst under täcket och jag ringde och jag grät och när de svarade sa de att det inte verkade akut. Jag grät och slog på mig själv för att det inte var akut. Du åkte till Systembolaget och köpte vin. Sedan drack vi oss fulla istället.

Min psykolog sa åt mig att jag behövde ljus. Om vi släppte in ljuset på våra trettiotvå kvadratmeter kunde vi släppa in ljuset i livet och bli piggare och starkare, vad hade vi för färg på gardinerna? Mörkblå såklart. Jag sa till dig att vi borde sätta upp de vita gardinerna istället. Du for upp ur sängen och letade fram de vita gardinerna. Du nynnade medan du trädde den ena gardinen på gardinstången. Vad ljust det blir nu. Ja verkligen. Efter en gardin blev du trött. Det var depressionen och medicinerna, du orkade nästan ingenting. Du sa att du måste sova, den andra gardinen fick vänta till en annan dag. Sådär som du alltid sa. Allt fick alltid vänta. Du var ju så trött.
Jag klarade inte av saker som var ostrukturerade. Asymmetri gav mig ångest. Visade det sig alltså, när jag började skrika i panik av att fönstret bara hade en gardin.

Du tyckte inte om att äta. Det gjorde jag. Fast jag ville inte, men det gjorde jag ju. Du åt så långsamt att jag hann diska all disk innan du hunnit dela en potatis. Jag tror jag vande mig vid det. Men jag vande mig inte vid hur du kunde skjuta tallriken ifrån dig. Säga att du inte kunde äta idag. Jag stirrade på min uppätna mat och skämdes. Det var ju ändå jag som var tjockisen av oss två.

En annan gång kunde du vilja äta jättemycket av något. Som qournschnitzel med jättemycket ost, pommes frites och massor med bearnaisesås. Sedan åt du två tuggor och kom på att du inte alls ville ha det. Då tog jag min tallrik och skyfflade ner hela den förbannade maten i diskhon. Sedan gjorde jag samma sak med din. Så sa jag ingenting till dig på hela kvällen. Det enda som hördes var magarnas kurrande.

En gång åt jag nudlar. Du sa att du fick panik för jag lät för mycket när jag åt. Då tog jag tallriksjäveln och hällde sörjan av äggnudlar och emulgeringsmedelskrydda under täcket på din plats i sängen.

Jag kastade en ost på dig en gång. En sån där enkilosost. Hushållsost för det var den enda du ville ha. Jag missade. Vad fan gör du, skrek du och jag sprang in på toaletten. När jag kom ut med blodiga underarmar undrade du om jag var nöjd nu, mådde jag bättre nu eller och jag svarade ja.

Men bara en gång slogs vi. Du hade ångest som vanligt. Det hade jag med, men det var din som jag inte orkade med. Jag gjorde en häftig rörelse, du fick panik. Du sa att du skulle springa iväg. Aldrig mer komma tillbaka. Dö kanske, vem vet? Jag försökte hålla fast dig. Du sparkade mot min mage, jag tog strypgrepp på dig och var så arg att ådrorna brast. Sedan slet du dig loss och du sprang och jag grät och sedan ringde jag dig två timmar senare och du kom tillbaka.

Men somliga kvällar kunde vi stå under köksfläkten. Med öppet fönster mot radiohuset och det stora Onoff-komplexet nedanför. Röka mentholcigaretter i kör med askande stumpar som växte på hög i en askkopp ställd på ena plattan. Jag i dina urtvättade fotbollsshorts. Du med lika urtvättad lilafärg i håret. Vi drog halsbloss och suckade mot disken. I stereon samma låt på repeat, ett mantra mot en akustisk gitarr som fyllde trettiotvå kvadratmeter.
My cunt is build like a wound that won’t heal.
Jag lutade mina tårar mot din axel och jag tror att det var som så vi tänkte, att det här är det enda sättet att överleva oss själva på.

Konstigt förresten att jag inte nämnt att jag ska se Kent på lördag. Ännu konstigare att jag inte hade en aning om att jag skulle se Kent på lördag förrän för några dagar sen då bruden som jag ska våldgästa i en veckas tid i Stockholm smsade att de spelar i Stockholm den 28:e och hon har biljett. Men det visste du säkert redan och du har säkert redan biljett, tillade hon.
Det hade jag inte, men nu har jag det.

Jag vet inte, det är väl på sin plats att vara mindre pepp inför sin tolfte Kentkonsert än vad man var inför sin andra. Jag var inte så himla pepp inför min elfte heller. Om man dessutom tycker att senaste skivan inte riktigt lever upp till några förväntningar och mer är en okej skiva än något slags livsavgörande elixir och sällan lyssnar på Kent överhuvudtaget längre är det inte så konstigt att den där tonårspeppen uteblir.
Å andra sidan vet jag ju hur det kändes och hur jag lät under och efter konserten i mars.
Å andra sidan vet jag ju hur jag betedde mig på Valborg. När jag, V. och H. förfestade på golvet framför min gamla bergsprängare med Hagnesta Hill i. Med människor som också är Kentfans blir jag rånördig och emotionell. Det var långa samtal om alltifrån huruvida Kents förstasinglar alltid håller dålig kvalle till min eviga utläggning om hur Beskyddaren från Hagnesta Hill och Klåparen från Du och jag döden är två delar av samma historia och hur de textmässigt kan ses som en sorglig utvecklingsroman. Mest bara satt vi och åhhade oss till ljudet av Kevlarsjäl och redan nämnda Beskyddaren.
Sedan gick jag ut och träffade på Navid, som jag sett som min Kentpartner in crime. Först på Valborg avslöjade han att han i själva verket var ett simpelt Hagnesta Hill-fan.
- En gång i tiden hatade man ju Hagnesta Hill-fansen och tyckte de var oäkta och kommersiella, men sen hatade man ju Vapen och Ammunition-fansen ännu mer, sa jag som varit nere med Kent sedan Verkligen-skivan.
- Eh, jag är också Hagnesta Hill-fan, sa Navid och jag kan ha sagt något om att jag aldrig skulle kunna se honom på samma sätt igen.
En stund senare höll jag en lång och tjötig Kentmonolog för Pat, trots att jag visste att han hatade Kent. I något slags försök att säga någonting förmenande till den övervintrade, tonårshysteriska bruden försökte han sig på med ett;
- Fast Vapen och Ammunition tycker jag i och för sig är en rätt okej skiva.
Vilket alltså är haram-meningen nummer ett och som fick mig att skrika ett högt nej! rakt ut.

Jag ska se Kent på lördag och det kommer med största sannolikhet att bli precis som vanligt.
De kommer harva på med publikfriande hits och jag kommer elitistiskt sucka över publikfrieriet. Jag kommer att hata varenda djävel i publiken för att de är mindre äkta än vad jag är. Sedan kommer de spela någon av de där låtarna. Kevlarsjäl, Rödljus eller Pojken med hålet i handen till exempel. De där som känns på riktigt. Så kommer jag stå där och fulgrina i smyg, tänka att Jocke Berg är den enda man som någonsin förstått mig och kommer att förstå mig och tillslut kommer hela Zinken att lyfta när en enad publik sjunger att älskling, vi ska alla en gång dö. Då kommer det vara så överjordiskt vackert. Då kommer jag som vanligt att bara brista.

Ser på SVT:s Cityfolk och får hjärtsnörp och fylls av kärlek av den utvecklingsstörda tanten från Sundsvall. Börjar gråta när hon klarar av att köpa en fickkniv på Claes Ohlson på egen hand. Jag vet inte vad det säger om min hemort, men min Norrlandslängtan blev intensivare än någonsin av henne. Jag vill hem till snålblåst och tio grader över noll på midsommar, inte sitta kvar i Göteborg (i en timme idag var jag på till LSM i Amsterdam över helgen, innan jag insåg att resvägen inte uppvägde de få timmar som jag skulle få hos henne när jag bara har en helg att tillgå.).

Vi är generationen kvinnor som på allvar tagit tillbaka ordet slampa. Vi som håller på med fighting fire with fire mot alla år av hora/madonna-ideal, ojämlikheter i raggningsspel, olika villkor för hur mycket man får dricka och hur mycket initiativ som man får ta och som alltid varit objekten, aldrig subjekten.
Vi är generationen av smarta, belästa och självständiga kvinnor, Sex and the city-generationen, som gett ordet singeltjej en positiv betingning och laddat det med glammiga innebörder om ett liv fyllt av alkohol, män och glättighet. Vi som klarar oss bra på egen hand, som har sett igenom hela fucking kärleksmyten och som tar våra liv, och vår sexualitet inte minst, på största allvar och i egna händer.

Efter alla år av broderskap genom knullskryt, horstämplingar och objektifiering har vi skapat en motdiskurs. I blogg efter blogg och samtal efter samtal läser jag, hör jag, deltar jag i en diskurs där kvinnor slår tillbaka och fungerar på exakt samma sätt. Vi super, knullar, objektifierar och horstämplar som män gör. Vi samlar telefonnummer som jakttroféer, skryter om erövringar och hur många ligg vi får. Vi är den nya generationen självständiga singeltjejerna, vi ger ordet slampa en positiv innebörd. Vi är belästa och smarta och siktar på skyhöga karriärer men kan ändå gå ut fyra kvällar i veckan och knulla hur mycket vi vill. Mot gama:nde och ryggdunksskryt ger vi samma mynt tillbaka. Det känslomässiga är inte någonting önskvärt längre, allting är en del av spelet. Vi är en del av spelet och vi kräver att få spela det på lika villkor som män.

Jag har inga problem att prata hur utlämnande och öppenhjärtigt som helst om mitt sexliv. Jag har inga problem med att kalla mig själv för slampa, bli för full eller spela något slags playerspel.
Men jag skulle aldrig i hela livet klara av att säga någonting om kärlek, längtan efter en dejt eller frånvaron av enkel närhet i mitt liv. Jag har fruktansvärt svårt för att öppet ifrågasätta spelande och spelregler, åka hem och fyllesurfa och känna mig nöjd med mig själv eller svika polarnas utekväll till förmån för att sitta hemma och titta på film med någon kille. Jag har svårt att erkänna att jag hellre vill stanna hemma och läsa böcker, vadå hur kul är det? Och jag har svårt att hålla sexlivet privat och inte prata onani och ligg stup i kvarten.
Man vill ju inte vara någon djävla brud, liksom. Vadå kom igen, det är 2008 och känslor har ingen plats längre och singeltjej bär inte bara på konnationer kring kravlöst sex utan också kravet på just kravlöst sex. Vi är ju den nya, frigjorda kvinnan som raggar, ligger och objektifierar på exakt samma känslolösa villkor som män alltid har gjort. Vi bygger ett systerskap baserat på ryggdunkande över troféligg och snygga dumpningar. Vi bygger en jämlikhetstanke baserad på känslolöshet och objektifierande.

Vi har rätt att prata öppet på caféer om våra senaste erövringar, hänga ut gamla ragg och deras sexuella tillkortakommanden i våra bloggar, håna snubbar som är alldeles för easy-to-get, skapa skillnader mellan killarna man bara ligger med och dem man kan tänka sig att dejta, skryta om hur förbannat fulla vi varit, tjata sönder öron om onani och dildos och hånskämta om våra senaste knull. Sånt har ju män gjort i alla tider, det vet man ju.

Frågan är vem som vinner på det. Om någon vinner på det. Man ska ha rätt, som människa, att ligga med hur många man vill, inte vara så sugen på kärlek och tvåsamhet, definiera kärleken utifrån vilka villkor man själv än känner för. Men det är ju inte kärlek vi pratar om. Kärlek pratar vi överhuvudtaget inte om längre. Man vill ju inte vara någon brud och den stereotypa kvinnan är den känslosamma kvinnan och kanske är det mer henne, än männen, som vi fightas mot. Ett uppror mot det sårbara och känslosamma, det öppna och det icke-spelande.
Det pågår fortfarande en sexuell revolution där vi kämpar för lika villkor, den pågår hela tiden och vi är inte framme. Men frågan är när och om den kan skapas tillsammans med en revolution som upphöjer det känslosamma, äkta och sårbara – oavsett kön. Däri ligger den verkliga utmaningen.

Vi har precis satt oss i Kungsparken, i sluttningen ned mot ån, och jag har precis börjat dricka av petflaskan med vin i, när mormor ringer.
- Hej på dig gullhjärtat, det är din mormor, säger hon med mormorstrygga rösten som knarrar lite.
Jag hälsar med glada rösten och säger att jag är glad att hon ringer.
- Ja men du ska veta att jag längtar efter att få höra din röst så jag håller på att gå sönder inuti, säger mormor och jag hör att rösten spricker och jag hör hur hon snyftar och sedan kallar hon mig för gullhjärtat igen och säger att hon är ledsen att jag inte kom upp till Norrland nu för hon saknar mig något så fruktansvärt.
- Och jag ber för dig varje kväll ska du veta, säger mormor, att Gud ska vaka över dig och ta hand om dig i den här världen av hemskheter och sedan saknar jag dig ännu mera. Men jag förstår om du inte vill komma nu. Det är som det är när man är ung i försommartider och det spritter i benen och pojkarna är ju så vackra så här års.

Nu är det jag som går sönder inuti. Nu är det jag som tänker på mormors saknad, mormors kök med klockan som tickar och kaffe ur riktigt kaffeporslin med fat och sked. Mormors sju sorters kakor och lite för starka saft och bli trugad att ta av alla sorter, till och med finska pinnarna äter man av. Morfars darrande händer som alltid omsluter ett kuvert innan man går. Snirklig handstil som skrivit mitt namn på kuvertet och deras extraslantar inuti, kramar och åldrande händer som håller mina och ber mig vara rädd om mig.
Här sitter jag i en park i Göteborg och dricker fulvin och sitter inte i mormors kök som luktar bullbak och barndom, lika lite som jag sitter på verandan till sommarstugan där pappa bråkar med mamma om att han har köpt fel sorts potatissallad innan han häller upp en whiskey och vi ler mot varandra i samförstånd. Lika lite som jag sitter bredvid pappa i bilen på Norrlandsvägarna med försommarglittrande sjön, nyutslagna träd och fortfarande vita fjälltoppar som panoramabild när pappa höjer volymen i crescendot till Born to run och sträcker sin näve mot biltaket, sjunger med. Lika lite som jag sitter bredvid brorsan i hans Volvo 240 som han kör alldeles för fort medan hans fingrar trummar mot ratten i Arcade Fires Keep the car running. Lika lite som jag och syster tar kvällspromenader i nattljusa skogar eller skrattar oss tårögda framför Scrubsavsnitt som vi redan har sett minst fem gånger.
Jag är inte där kärleken bor, den finns kvar på avstånd i en ombokad biljett några månader fram. Jag och mormor pratar om vädret, om värmen som också finns i Norrland och sedan lägger vi på och jag återvänder till bästa vännerna som pratar om urinprovsfärgen på våra viner och jag är kvar här.

Kvar här där kärleken också bor när vi en stund senare, jag och mina bästa vänner, sitter i en ring under en buske och kissar tillsammans. Pratar kissprestationsångest och jämför kissfläckar och skrattar åt våra hukpositioner i en ring och någon får grenar innanför trosorna och vi skrattar ännu mer. Diskuterar antikapitalism, den presterande människan, strukturella faktorer och vår ojämlika värld så att ögonen glöder och vi pratar i mun och kommer in på Uppåt Framåt med löv i trosorna och diskussionsbabblande munnar. Interna skämt och fånskämt som alla prefix som går att sätta framför ordet runka (gråt-, saknads-, slentrian-…listan blev lång) och S. som kramar om mig och säger att hon älskar mig innan vi tappar bort varandra bland ögon, öl och pojkarna som ju är så vackra såhär års och någonstans mitt i allt möter jag exmannen som är på väg att gå och jag kramar honom helt plötsligt.
- Oj, förlåt, säger jag, det är bara en sån där kväll då allt är kärlek och jag måste få krama folk.

Det är en sådan kväll då jag tar upp anteckningsblocket, skriver en note-to-self-lapp:
Det finns människor som längtar så mycket efter din röst att de går sönder inuti.
Det finns människor som väntar i Norrland med verandor, rabarberpaj och bilturer.
Det finns människor som du känner så väl att ni kissar i ring och pratar onani tillsammans.
Det finns människor som spontant håller om dig och säger att de älskar dig.
Det finns du med en förbannad massa kärlek, allt är kärlek, ibland är det bara så.

Jag har alltid älskat charterresor och solsemestrar. Det är inte riktigt fint att gilla det, men jag tycker verkligen om det. Kanske handlar det om någon arbetarklassungesrevanch efter alla de där sommarloven då mina kompisar åkte till exotiska ställen med palmer och pooler medan mina föräldrar packade in tre småbarn i en begagnad husvagn från 70-talet och aldrig kom längre än till Höga kusten och släkten utanför Sundsvall. Såhär i efterhand hade jag förmodligen minst lika kul på campingplatser med nya vänner, lokala pizzerian och minigolfrundor än vad jag hade haft på Mallorca, men det fattade man ju inte då.

När jag var elva år tog min mormor och morfar med mig på mitt livs första utlandssemester. Vi åkte till Kreta. Jag fick åka i ett flygplan för första gången, se palmer på riktigt och höra människor prata grekiska. Det var det häftigaste som jag hade gjort i hela mitt liv.

Sedan dess har jag väl åkt mina vändor, blandat med festivaler, stadsresor och på-egen-hand-resor. Jag har bara bra minnen. Jag har tre resor som sticker ut. Som inte bara toppar chartertoppen utan även mina resor överhuvudtaget.
Den första är min och P:s resa till Kos, en vecka efter att jag tagit studenten. Numera är Kos-resan mest en sådan där sak som jag berättar om för folk för att jag älskar att provocera och bryta mot folks invanda konventioner och jag vet att ingen skulle tro att den alternativa, intellektuella bruden frivilligt varit på Kos en vecka. Men det har hon.
Det var precis när det började bli dåligt mellan mig och min dåvarande flickvän. Då det började bli tydligt att vi höll på att utvecklas åt alltför olika håll, att de där olikheterna som tidigare varit fascinerande nu bara var irriterande för varandra. Fortfarande trodde vi på relationen, men vi gnagde på varandra. Jag såg mer och mer den dreadslockiga Ani Difranco-flatan som tjatade om veganism och odlade håret under armarna. Hon såg mer och mer hiphopbruden med porriga trosor som även gillade män. Vi såg inte att vi älskade varandra och hamnade dagligen i absurda gräl som när jag helt sonika stängde av hennes Ani Difranco-skiva och satte på Eminem bara för att djävlas. Eller när jag rakade benen inför henne bara för att jag visste att hon skulle provoceras av det. Kanske var Kosresan ännu en motreaktion mot allt det politiskt korrekta och förväntade som jag hamnat igenom min relation och mitt politiska engagemang.
Hursomhelst tog jag stipendiepengarna från min studentdag, satte mig på ett plan med P. och sen ägnade vi en vecka åt sådana icke-intellektuella, korkade aktiviteter som Bacardidrickande på balkongen, tequilarace med ett gäng nymuckade lumparkillar från Borås, bakfyllesolande på stränder med dunkande techno och festliga namn som Grabbarna Grus-stranden och en helt fantastisk natt i sällskap med tre Stockholmssnubbar med dryg Stureplanshumor som råkade säga slippery klitta när de skulle beställa Slippery nipple åt oss så att jag och P. tjöt av skratt. Det var världens mest korkade uppror mot allt det som förväntades av oss, men det var det roligaste uppror mot mina invanda konventioner som jag någonsin har gjort. Någon månad senare gjorde jag och flickvännen slut.

Den andra resan var en sommar senare, med han som jag älskade och vi som precis blivit bra igen efter en av alla stormiga förhållandetörnar som vi gick igenom. En liten grekisk ö och allt det där romantiska som hörde till. Strandpromenadshandhållande, stjärnklara nätter på balkongen, restaurangmiddagar med mousserande vin, siestaknullande i hettan och solbrända kroppar som somnade in mot varandra. Ingenting var problematiskt och svårt. När han hade glömt både solglasögon och handduk i packningen blev jag inte irriterad utan skrattade bara åt hans dåliga packningsfärdigheter. När jag panikade under båtresan höll han bara min hand och sa åt mig att ta det lugnt. Romantiken tog vi till det yttersta den kvällen på en bar uppe på ett av bergen. Glödande solnedgång, San Fransisco i stora glas, jag som blundade, vi som förlovade oss för exakt så genomkorkat lycklig och dödligt förälskad var jag att jag som nittonåring förlovade mig med stolthet. Ett år senare skulle vi bryta förlovningen under en annan av alla våra kriser, men minnet från solnedgången finns kvar och det var nog det viktigaste ändå.

Den tredje resan var den hösten som jag tillslut bestämde mig för att följa med på familjeresan till Alanya. Av politiska skäl och vuxenskäl ville jag inte följa med hela familjen och två till på en gemensam charter till Turkiet, men tillslut kom det sig att jag följde med. Alanya efter turistsäsongen var någonting helt annat, inga inkastare eller kommers. Bara vi och några tyskar på ett litet familjehotell där vi åt middag med familjen och pappa fotbollsbondade med hotellägaren i baren varje kväll. Vi träffade en massa människor och mina föräldrar, som jag sett som den typiska rädda svenska typen, var helt andra när de hängde nere i en kalebasskällare i något av de mindre kvarteren och pratade hasch på knagglig engelska med en nerrökt konstnär. Mest av allt minns jag kanske min pappas blick en av de där dagarna, vi låg och flöt i havet ihop. Pappa med sina bekymmersrynkor, sömnproblem och eviga oro över jobbet och familjen som han aldrig kunde släppa. Nu rödbränd hy där bekymmersrynkorna brukade sitta, ett lugn över ansiktet. Vi såg upp mot den blå himlen och jag hörde pappa säga;
- Det är i sådana här stunder som man förstår varför man lever, Elin. Fan ta räkningar och regn och all den där skiten. Det är det här som är anledningen till att vi lever egentligen.

Somliga dagar kan jag längta charter. Somliga solskensdagar måste jag gå ner till Icabutiken och köpa färskt bröd och småtjöta med kassörskan, åka ut till havet eller dricka drinkar mitt i veckan. Somliga dagar vill jag ha en hand att strandpromenadshålla eller någon att siestaknulla med. Somliga dagar är charterdagar, oavsett var man befinner sig, man gör vad man kan, men det är alltid de lätta dagarna. De där dagarna då man förstår varför man lever.