Me, you and every struktur & analys we know

- Du?, säger min syster när vi sitter utanför Centralstationen i Stockholm och väntar på anslutande tåg till Linköping.
- Mm, säger jag.
- Om du fick välja varsomhelst i världen där du skulle vilja vara just nu, var skulle det vara då?
Jag slutar ögonen och tystnar en kort sekund innan jag svarar.
- Hemma i min egen säng, intill Gustav.
Syster drar efter andan.
- Men ÅHHH! Är du helt dum i huvet? Vad fan har hänt med dig? Alltså, du får välja VAR SOM HELST I HELA VÄRLDEN och du väljer din egen säng med honom.
Och jag skrattar och ursäktar mig och säger något om en uteservering i centrala Paris eller Barcelona och syster godkänner detta och tillägger suckande att han väl kan få sitta bredvid mig på det där caféet om det ska vara så.
Jag tänker att det är skönt att någon av oss har fötterna på jorden och tänker på hur många dislikeknappar jag hade tryckt på om jag för två månader sedan hört mig säga det där.

Jag trodde att jag visste allt om naivitet. Jag trodde att naiviteten var någonting som jag hade genomskådat för längesedan och att själva grunden i naiviteten var att alltid hoppas för mycket, bygga luftslott och lita på människor. Min cynism och min brist på tillit, min självständighet och mitt DIY-tänkande var det som räddade mig från naiviteten.
Precis som med sorgen trodde jag att det här kunde låta sig inrutas i mitt stora schema och mina att göra-listor och att jag kunde träffa honom när jag hade lite tid över och när det fungerade med mitt liv i övrigt. Jag kunde tro att han inte skulle vara någon prioritet överhuvudtaget och att jag minsann inte skulle göra några kompromisser.
Det var det som jag trodde betecknades som brist på naivitet, när det i själva verket var precis tvärtom. Således kunde kärleken lägga krokben för mig, helt aningslös, och jag föll helt handlöst utan att förstå vad som hänt förrän jag redan fallit.

Jag vet inte exakt hur kul det är att ha ett förhållande med någon som beter sig som en relationsmässig Tarzan och fortfarande, nästintill dagligen, upprepar ”men alltså jag – flickvän, du – pojkvän, vi – ihop?” men det är som om det inte fastnar.
Som om bluffen snart kommer att avslöjas, som om jag skulle kunna betecknas som en flickvän.
Precis som jag länge värjde mig för frågor om definitioner, ville re-definiera, säga någonting annat. På frågan om han var min pojkvän svarade jag ”äh amen kanske typ” och på frågan om vi var ihop nu svarade jag någonting queerpretentiöst om att jag undanhöll mig normerande definitioner av kärleksrelationer (jag har issues med ordet ”förhållande” och väljer fortfarande konsekvent ”relation” framför det. Mest just för att ordet ”förhållande” normerar. Som om man automatiskt har starkare känslor för människor som man haft förhållanden med, jämfört med dem som stannat vid en odefinierad relation. Knappast.).

Någonting i alla mina idealism-tankar och självständighetsideal hade jag glömt. Det där om kärleken, visade det sig. Det känslomässiga beroendet. Det som inte lät sig rutas in scheman och som inte tog någon som helst notis om hur mycket feministisk teoribildning om kärlekskraften och kvinnlig underordning i kärleksrelationer som man läst.
Där stod jag med Suzanne Bröggers Fräls oss ifrån kärleken som en Bibel i en exorcistisk utdrivning, men fan heller att det hjälpte mot kärleken.
Jag som så länge betecknat faktumet att man kan träffa en människa som man har intellektuellt och roligt utbyte med och dessutom attraheras av vid exakt rätt tidpunkt och sedan blir kär i som ett helt absurt mission impossible.
Jag som väldigt länge betraktat människor som helt plötsligt går in i förhållanden, ungefär på samma sätt som jag betraktat människor som håller på med rollspel. Jag fattar verkligen inte vad dealen är, det är helt obegripligt, men om de gillar det är det väl kul för dem.

Vad är det som skrämt med flickvänsrollen? Bortsett från allt på mitt privata plan, som bara är mitt, finns det också en teoretisk och strukturell nivå i rädslan. Kanske framförallt om man är en feministisk, smart, karriärtjej som läst alla de där böckerna – från Anna G Jonasdotirs Kärlekskraft, makt och politiska intressen till Carin Holmbergs Det kallas kärlek.

Det känslomässiga beroendet och kärlekens risk att övergå i destruktivitet är minst lika stark i samkönade relationer, det vet väl jag. Jag har varit minst lika destruktivt beroende och fast i relationer med någon av samma kön som av motsatt kön.
Ändå finns den heterosexuella flickvänsrollen som en normerad och mallad roll att leva upp till. Legitimerad och upphöjd av såväl populärkultur, konst som samhället i stort. Samma rädsla för flickvänsrollen är den som jag känner för mammarollen. Att bli en kvinna, att ha förväntningar på mig att leva upp till en könsmässigt baserad individroll.
Man vill inte vara bruden. Man vill inte bli heteroflickvännen i en Liv Strömqvist-serie som helt plötsligt inte kan prata om annat än hur jävla bra ens pojkvän är och drar med sig pojkvännen överallt eller bangar kompishäng för att man hellre är med honom. Man vill inte vara människan som på något sätt förlorar sin individuella kraft och sina egna konturer för att upplösas i någon annan.
(Jag tror att det är ungefär här i texten som min expojkvän just nu sitter och frustar av skratt så att det rinner kaffe ut över tangentbordet över att jag överhuvudtaget tänker mig att jag skulle kunna sluta vara egocentrisk och självdefinierande och gå upp i en annan människa).
Särskilt farligt är det ju, av tradition, för kvinnor. Det går inte att komma ifrån. Män har, traditionellt sett, definierats utifrån vad de gör och kvinnor utifrån sina relationer. Hell yeah att saker har hänt, men fortfarande ekar generationer av kvinnors röster och mammas gamla Grupp 8-skivor om självständiga kvinnor, undvika känslomässigt beroende och aldrig låta sig ingå i någonting annat än självbestämmande.
Sisters are doin’ it for themselves. Skapar familjer, närhet och trygghet genom nära tjejvänskap, knullar kravlöst vem de vill, bygger karriärer och litar enbart på sig själv. Och mitt i allt kommer den jävla kärleken som dessutom råkar vara vanlig heterokärlek. Så fruktansvärt otidsenligt.
Men jag har ju hittat någon vettig, som jag kan föra alla de här tankegångarna med. Det vet ju ni, ni har ju läst hans blogg. Och såklart att jag ser honom som en människa, inte ett kön, det är ju själva grunden i kärleken för mig.

Att förlora sig själv i en relation. Bli någon som förlorat sina egna konturer, som definierat sig själv genom någon annan och som varit flickvännen snarare än sitt eget subjekt. Klart som fan att det scenariot finns närvarande som en mardrömsbild och skrämmer skiten ur en.
Denna ständiga balansgång mellan att våga känna hur förbannat glad jag är som får hänga med en så bra, vettig och rolig människa och känna magpirr, kåthet, fnitterlycka och samförstånd allt som oftast och att behålla mig själv och minnas vem jag är på egen hand.
Det är tusen gånger svårare än vad jag trodde att det skulle vara den här gången. Men också tusen gånger mer spännande just därför.

Och sen går det andra dygnet (it’s gonna be a long walk home)

Minne ett: Vi sitter hemma hos mig och jag ber på förhand om ursäkt om att jag kommer att vara egocentriskt ältande under kvällen och de säger att det är okej. Vi pratar om dagen; att jag mer och mer insett vad det var jag höll fast vid de sista tre månaderna och allt som var fel. Att det inte handlade om honom utan min rädsla för att vara ensam, rädslan som gjorde att jag stannade trots allting som skavde, trots alla gånger jag sa att jag borde bryta och göra slut. Att samma tjej som skrev inlägget om bekräftelsejakt var hon som samtidigt satt fast i en självutplånande, destruktiv relation bara för att få bekräftelse utan att hon riktigt kunde se det.
En relation där jag var så rädd för att vara ensam att jag tillslut stod ut med att mina kärleks-sms besvarades med resultatet i en Champions League-match. Stod ut med att få ett nekande svar på frågan om han inte kunde vara hemma med mig en fredagkväll och istället öppnade för honom när han kom hem till mig aspackad fem på morgonen efter att ha varit ute och festat med sitt ex. Tog alla elaka gliringar om att jag hatade barn. Dolde besvikelsen när han först på fyllan sa att han älskade mig, för att dagen därpå ta tillbaka det i panik och sedan aldrig sa det igen. Där jag skrev sms om att alltså du får bestämma när vi ska ses, det är upp till dig när du vill träffa mig fastän det inom mig skrek varför vill du inte vara med mig, varför är jag så lite värd för dig i ditt liv? Där jag nervöst försökte ta upp problemen i relationen; att han prioriterade mig lägst, att allting i vårt umgänge var på hans villkor och att jag var tyst och konstig för att skydda mig själv och fick svaret du förstorar bara upp problemen, det är ingen mening att prata om det. Där jag konstaterade att det var mig det var fel på, det var jag som var för neurotisk, för krävande, för planerande och han var softa killen och jag borde vara lite mer som honom, annars skulle han lämna mig. Där jag försökte säga att om vi nu hade ett förhållande kanske vi borde ses lite oftare och kanske kunde han hoppa över någon fotbollsmatch på TV:n för att vara med mig och till svar fick att bara för att jag var redo för att ha ett sitta ihop och flytta ihop-förhållande betydde inte det att han var det.
Jag säger att det värsta inte längre är saknaden efter honom och allt som ju ändå var fint med honom – alla bra stunder, hans vackra ord, kyssar och beröring, utan insikten om att jag ägnat de senaste månaderna åt att förlora all min styrka och halvt utplåna mig själv för hans skull.

Minne två: Mattias säger att han hört att jag har det lite tufft just nu och jag nickar. På sitt vanliga Mattias-sätt säger han att det enda sättet att komma över det är att ägna sig åt så mycket tillfälliga sexuella förbindelser som möjligt. Jag säger att jag vant mig vid att äta hemma och bara titta på menyn nu så jag fattar inte hur jag ska kunna öva upp min uteätar-aptit igen. Han spinner vidare på mina matmetaforer och säger någonting om att jag väl kan återanvända någon av de gamla menyerna. Jag förstår inte vad han menar, men låtsas som ingenting och ler.

Minne tre: Jag outar inför hela festen att kvällen för min del förmodligen kommer att sluta med att jag går hem och gråtrunkar framför Britney Spears Gimme more-video. Maja ler och säger att det där är en Elin som hon inte sett på fyra månader nu, vulgära Elin som pratar om brudar och dildos. Att det märks på mig redan nu att jag inte kommer att få så svårt att komma över honom. Jag tänker att jag saknat mig själv och att det är skönt att inte behöva reducera minst halva mig själv av rädsla för att bli illa omtyckt längre.

Minne fyra: Rasmus ser medlidande på mig och jag börjar trashtalka mannen, sådär som man gör när man börjar bearbeta människans mindre sidor. Inuti vet jag att jag är låg, hemsk och skämmig just nu men kan inte riktigt låta bli ändå.

Minne fem: Någon säger till mig att jag borde ta det lite lugnare, för både mitt vin, bålen och någon annans vin har jag druckit av. Jag häller upp snapsglas med Southern comfort till mig, exmannen och Mattias och brölar grabbar schkåla mä meeej. Får ett välmenande tips om att i alla fall dricka vatten också. Försöker hälla upp vatten men tappar glaset för att motoriken inte håller.

Minne sex: Allting snurrar så mycket och alla pratar om vart man ska gå ut och Southern Comfort vill vända magen ut och in och jag säger att jag vill gå till The oak, men det vill ingen annan och herregud vad svårt det är att kunna sitta just nu, så jag ska bara lägga mig lite på exmannens säng här och vila.

Minne sju: Någon ruskar hårt i mina ben och kallar mig fröken stöken och det måste vara exmannen för det är ju han som brukade kalla mig så. Jag försöker röra mig eller säga någonting men allting är dimmigt och jag vill bara sova och någon tar i min arm och jag tror att det är Rasmus röst som svävar långt där borta, ropar nu börjar jag bli allvarligt orolig för Elin, det går inte att få kontakt med henne.

Minne åtta: Alla lampor tända och alla har gått, fönstret öppet, jag fryser. Försöker sitta upprätt, gråter, håller en kopp med vatten, kan inte röra mig, vet inte hur jag ska kunna dricka. Exmannen irriterad, men låtsas som att han inte är det. Han suckar något om att det ju är helt fel vecka för min vän jag kallar frugan att vara borta. Jag sluddrar att han kan gå, gå med de andra ut eller jag ska gå och jag försöker gå men benen rör sig inte och jag vill bara sova och exmannen håller hårt i mig och säger att självklart tänker han inte gå.

Minne nio: Exmannen leder mig till köket. Har ställt fram te och macka och jag sluddrar jag måste kräkas och spyr.

Minne tio: I hallen och försöker få på mig kläder. Gråten tar aldrig slut utan blir bara värre och det är så svårt att stå upprätt när jag bara vill falla ihop i en hög hela tiden. Säger alla de där djupaste, svarta sakerna som jag aldrig skulle visa att jag kände eller tänkte inför honom igen och jag blir rädd för mig själv och han blir också rädd. Jag ger upp försöken att få på mig jackan och han håller om mig hårt, säger att jag måste börja bekräfta mig själv innan jag söker bekräftelsen hos andra.

Minne elva: Han spelar Bruce Springsteen för det är min trygghet, det vet han. It´s gonna be a long walk home sjunger The Boss och jag gråter för att han har så rätt i det.

Minne tolv: I exmannens säng under mitt gamla täcke. Huvudet vilar på ett örngott med trycket jag älskar dig som han fick av mig i spontanpresent någon gång. Jag tänker att det en gång fanns en människa i mig som vågade älska så mycket. Gråter mig själv till sömns och lyssnar på exmannens sovljud. Förvånas över att han är så tyst när han sover. Förvånas över att jag inte minns hur han låter när han sover.

Minne tretton: Vaknar upp och solen skiner och jag tänker jävla skitsol, jag hatar dig. Exmannen stryker över mitt ben och säger att det är dags att kliva upp och äta gröt. Jag sätter mig upp och drar på mig kläderna under täcket. Känslan inuti säger bara en enda sak:
It’s gonna be a long walk home.