Skolkaren

Den här veckan gör Jan Björklund så många utspel så att man blir matt. Jag blir upprörd över dem alla, men på ett privat plan blir jag allra mest ledsen över förslag om att frånvaro ska föras in i betyget. Bilden av skolkaren är en fördomsfull mall av strulig kille som helt enkelt inte har någon lust att gå i skolan, inte engagerar sig tillräckligt och hellre sover än pluggar. Hela mörkertalet av ungdomar som av en, eller annan, anledning inte orkar vara närvarande på alla lektioner försvinner. De insatser som skulle kunna sättas in får stå tillbaka för enkla bedömningar i form av betyg, som mycket väl kan inverka på framtiden.

Jag gick ut högstadiet med mediokra betyg. Inte underkänt-dåliga, men för en erkänt intelligent och allmänt duktig och tyst tjej var de – i de flestas ögon – oväntat usla. De berodde inte på att jag inte pluggade och hade allmänt lätt för mig. De berodde snarare på min höga frånvaro. Alla morgnar då jag inte hade somnat när klockan ringde, på grund av svåra sömnproblem. Alla morgnar då jag helt enkelt inte klarade av att gå upp för ångesten var för svår. Att ha ständig ångest, aldrig sova och ha självmordstankar är tillräckligt svårt. Men att gå till skolan var många dagar en omöjlighet i den situation som jag befann mig i.

Däremot pluggade jag fortfarande. Jag studerade på mitt sätt: Genom att ta hem alla böckerna och jobba hemifrån. På samma sätt som jag nu, som frilansare, lägger upp och planerar mina egna dagar gjorde jag det då. Numera får jag höra att jag är en driftig entreprenör med hög arbetsmoral. Då fick jag veta att jag var en lat skolkare som stannade hemma av oengagemang.

På gymnasiet var jag borta större delen av ettan. Min handledare ringde hem till föräldrarna. Vi diskuterade olika alternativ: Skulle jag hoppa av? Börja annan utbildning nästa år? Se till att börja må bra innan jag fortsatte på gymnasiet? Jag stannade, jag gick på några fler lektioner. Jag gjorde framförallt mycket hemifrån. I tvåan gick jag på desto fler lektioner, höjde betygen rejält innan jag i trean blev sjukskriven för depression och nästan bara gick på prov och muntliga examinationer. Vid det laget hade jag bra kontakt med nästan alla mina lärare. Jag hade en fantastisk mentor med djup förståelse. Jag pluggade hemifrån, jag la upp min egen tid och jag tog studenten med höga betyg. Jag hade lärare som såg mina ambitioner och min vilja, bortom depressionen, som såg mina prestationer på proven och redovisningarna mer än var jag befann mig mellan examinationerna. Jag har dem att tacka för mina betyg.

Skolkaren är oändligt mycket mer än stökig och oengagerad. Precis som vuxna drabbas av psykiska problem som gör dem oförmögna att gå till jobbet och i behov av sjukskrivning, på hel- eller deltid, finns det mängder av skolelever med både ambitioner och vilja som av en eller annan anledning inte klarar av skolgången i sin traditionella och konformativa form.

Rösterna som inte hörs

När Göran Hägglund cementerade ”verklighetens folk” i vår begreppssfär var många upprörda. Hans arroganta uppdelning mellan en medveten kulturell klass och ”vanligt folk” ansågs såväl klassföraktande som populistisk. Men begreppet växte sig allt starkare och blev slutligen en ironisk term för den kulturella klass – kultureliten – att slänga sig med.  När Marie Söderqvist Tralau hösten 2009 kom ut med boken Status – Vägen till lycka reagerade många på samma sätt. Kritikerna menade att det här var 2000-talets socialdarwinism, att Söderqvist Tralau gjorde fattigdom skamligt och avfärdade alla strukturella analyser. Bokens huvudbudskap var att status och framgång leder till lycka.

Varför dessa häftiga reaktioner? Möjligen för att både Hägglund och Söderqvist Tralau trampade på en öm tå. De talade klarspråk om en alltmer allmängiltig samhällsbeskrivning, som de flesta skulle värja sig mot om den tydliggjordes, men likväl har accepterats.

I det liberala egenmaktssamhället kan alla nå framgång och status. De strukturella hindren har minskat, inte minst sedan en utbyggd högskola gjorde det möjligt för många fler att söka en högre utbildning. I det senaste numret av den liberala tidskriften Neo är temat klassresor och framgång. Här fastslås att Sverige inte längre är ett land av avundsjuka och jante, att det faktiskt är möjligt att vara framgångsrik klassresenär idag utan att mötas av missunnsamhet. Framgångsrika entreprenörer porträtteras och det konstateras att det gamla jämlikhetssamhället, där uppkomlingar effektivt trycktes ner, är på väg bort.

På samma vis skildrar också mer vänsterorienterade författare och skribenter klassresan. I antologin Tala om klass (2006) samlas texter av en rad framgångsrika kvinnor som gjort resan från arbetarklassförhållanden till medelklasstatus. Man diskuterar förvisso strukturella hinder och kvarvarande klassförvirring och skamkänslor över att ha lämnat dem som ”blev kvar”. Men i slutändan består alla texter av en tacksamhet och stolthet över att man tagit sig upp och nått personlig framgång, med en utgångspunkt i dåliga sociala förhållanden.

Den amerikanska drömmen har blivit svensk. Alla kan lyckas, alla har möjligheter att nå individuell framgång. Entreprenörscoacher uppmanar människor att ta vara på sina inneboende resurser, alla bör och kan arbeta kreativt. Den kreativa klassen har blivit norm. Det märks bland annat på arbetsmarknaden, där projektanställningar och frilans blir den alltmer rådande anställningsformen. En nedrustad anställningstrygghet och sämre arbetsmarknadsvillkor förklaras med en ökad individuell förutsättning att lyckas och slå sig fram, utan att begränsas av kollektivets villkor. Den kreativa klassen normerar också i levnadssätt där kreativitet och individualism premieras, före vardag, rutiner och monotoni. I ljuset av detta framstår varken Hägglunds eller Söderqvist Tralaus analyser särskilt provocerande.

Men det som blir kvar när vi på riktigt accepterat denna samhällsutveckling är de andra. De som arbetar 9-5 inom traditionella yrken, utan möjligheter att avancera. De som inte kämpar för att betraktas, utan bara är betraktare på den samhälleliga arenan. De som faktiskt också trivs med det.

Det finns några generella utgångspunkter för diskussionen. Den mer vänsterinriktade fokuserar antingen på denna grupp som offer. Utan egen röst, i behov av en stark stat och offentlig sektor. Det är ett kollektiv med samma viljor och utan individuell drivkraft. Man kan också välja att fokusera på heltiden och fast anställning som en norm som håller på att luckras upp av deltidsanställningar och vikariat.

Den liberala analysen handlar om en grupp av förtryckta individer som, på grund av en stark stat och höga skatter, fortfarande inte kunnat lösgöra sig och frigöra sin potential. Man ser en möjlig individuell utveckling, men som förvägras sin framgångssaga på grund av strävan efter ett jämlikt samhälle. Traditionella yrken, utan framgångspotential, är till synes omöjliga att skildra utan ett ideologiskt färgat raster. Oavsett vilket skildras de också som röstlösa offer i en massa.

Konsten och litteraturen har lika svårt att förhålla sig till framgångsvägran. Litteraturens klasskildringar består antingen av en klassresa eller av en socialrealistisk skildring av problem och förtryck. En litteratur som förmår att skildra icke-framgång, utan att därigenom gå den andra vägen; där misär och socialt utanförskap berättas, lyser fortfarande med sin frånvaro. De senaste romantillskotten som tolkats som arbetarskildringar, Susanna Alakoskis Håpas ni trifs bra i fengelset och Kristian Lundbergs Yarden, hyllas båda för deras starka socialrealism. Arbetarlitteraturen har på så vis delvis valt samma dikotomi som entreprenörscoacher och framgångsvurmare: Den som inte är framgångsrik lever ett monotont arbetarliv eller är socialt utslagen.

Vari består rädslan för att berätta alternativa historier? Hur kommer det sig att kulturen inte förmår berätta något om dem som säger tack, men nej tack till karriär och rampljus?
Förklaringen ligger delvis i att vi accepterat framgångshistorien. De som inte lyckades måste vara socialt utsatta på något vis. Antingen av höga skatter och jantelagen, eller av strukturella ordningar och förtryck. Delvis ligger det också i att diskussionen ständigt hotar att slå över i en socialdarwinistisk vokabulär om att vissa är mer lämpade för framgång än andra. Kulturvärlden består av människor som redan rest sig från 9-5-jobben och tillhör den kreativa klassen. Att rakt ut säga att det finns människor som de facto är lyckliga och nöjda med fast anställning i ett traditionellt lönearbete, utan anspråk på att synas eller klättra i karriärstegar är också att döma ut dem, enligt de gängse tankegångarna. Att använda sitt offentliga tolkningsutrymme för att förklara att andra människor är nöjda med sin position, när man själv befinner sig på en högre sådan, är enormt känsligt. Istället skämtar man ängsligt om ”verklighetens folk”, men tar starkt avstånd ifrån termen som sådan.

Tystnaden och frånvaron av alternativa skildringar bekräftar den framgångshistoria som vi alltmer har börjat ta för given. Väljer man självmant ett liv utan karriär och kreativitet blir man istället en tyst massa som inte är värd att skildras eller bemöta. De grupper som inte syns eller hörs blir istället slagträn i politiska debatter. När undersköterskans vardag aldrig skildras och dennes röst inte hörs är det fritt fram för att göra politiska poänger. När ingen berättar om köksbordssamtal hemma hos familjer kan Göran Hägglund förklara att det där inte pratas politik. Så länge varken kulturen eller politiken vågar diskutera levnadsöden bortom dikotomin framgång-social utsatthet lämnas arenan öppen att både göra politik och profit av den röstlösa massan.

Text publicerad i GP Kultur 14/3

En personlig utkräkning om att inte orka vara så tacksam

Men innan jag fortsätter ska jag göra det jävligt klart för er att jag tar på mig allt ansvar. Så slipper ni, som brukar peka på just det när jag försöker hitta strukturella och samhällsmässiga orsaker relaterade till mig själv, att kommentera just detta.
Jag tar på mig allt ansvar och alla andra går fria, ingenting annat ska skuldbeläggas.

Men kanske kommer jag inte att vara så förbannat tacksam.
För jag är ganska trött på att vara tacksam och jag är väldigt trött i allmänhet just nu och kanske är jag framförallt trött på mitt eget behov av att vara så förbannat tacksam hela tiden.
Att alltid vända svagheter till styrkor, dåliga erfarenheter till bra och att alltid vara jävligt medveten om att det finns någon annan som har det värre.
För det gör det ju och gnälla ska man inte och är det inte så att den här bloggen har varit väldigt uppfylld av just den sortens gnäll som skyller ifrån sig ansvar och lägger det på strukturer och samhälle och är det inte så att mina texter ofta, allra särskilt mest förr, var uppfyllda av min egen tro på min egen och mitt livs överdjävlighet?
Jo, men samtidigt. Alltid så tacksam. För det kunde ju ha varit värre.

Jag tar på mig allt ansvar för att jag sprang in i väggar redan när jag var arton och läst mig sönder och samman på universitet, skrivit två romanutkast, frilansat, jobbat, pluggat samtidigt som jag jobbat, läst dubbelfart, skickat tusen tjatmail, startat eget företag, nätverkat, gett ut en bloggbok, skuggdoktorerat för ingen betalning alls (innan jag var på väg in i väggen igen), skrivit, läst några kurser till och tagit på mig några fler jobb för säkerhets skull.
Jag ansvarar själv för att jag gjort alla de val som jag har gjort. Men jag tänker inte vara tacksam.

För jag har varit så förbannat tacksam, för att jag får studera och för att jag får bli det som jag vill bli. Tänk vad samhället är bra ändå. Och ännu mer tacksam blir jag när jag blir sedd och uppmärksammad och tänk alla som tycker om mina texter, eller all personal på universitet som sa att jag var så duktig att jag fick skuggdoktorera och tänk alla som trott på mig. Att lilla jag, som faktiskt kanske inte är någonting, som kom från den där lilla byn i Jämtland med en helt annan sorts bakgrund med ingenting alls, får beröm och får höra att jag är såhär lovande och begåvad.

Att ständigt mata den lilla som faktiskt inte är någonting alls eller har någon bakgrund att visa upp med ny bekräftelse och löften om att faktiskt vara sådär överdjävla duktig och begåvad som alla säger är en drog och en medicin. En ständig jakt efter nästa kick och en omöjlighet att kunna sluta jaga.
Att lyckas väga upp henne med känslan av att jag gör det för att det är så förbannat roligt och för att jag inte kan låta bli, vare sig att skriva eller läsa eller argumentera, är en konstart som jag börjar bli bättre på.

Men hon tar över i sin tacksamhet och vägrar känna någonting annat och när jag sitter genomtrött och sömnlös med hjärtklappning med 200 kronor kvar på kontot också denna månad, för så fattig är jag som jag alltid har varit – oavsett hur lovande och begåvad jag än må vara – är det just tacksamheten som jag inte orkar med.
När jag sitter och dricker finsprit och pratar jobb och hon slår ut i tacksamhet över att jag får vara i sådana här sammanhang fastän jag egentligen är så liten och inte kan någonting, medan jag tyst räknar i huvudet hur jag ska ha råd med mat när jag äter och dricker såhär fint glittrar självföraktet i glaset och sedan går jag hem i mina trasiga strumpbyxor, lånade skor och jag är så jävla tacksam för att jag var får vara såhär lovande och begåvad och uppmärksammad, men också så förbannat trött och längtande efter att slippa vara lovande och istället ha råd med finsprit, ha hela strumpbyxor och infriade löften.

They say you gotta stay hungry

Jaha. Så kom den tillslut. Kommentaren som påpekade hur tråkig min blogg har blivit.
Jag som sa senast i förmiddags till Gustav att snart kommer någon att reagera på hur jävla tråkig bloggen är, när han satt och uppdaterade like mad shit och jag satt och skrev roman istället.
- Nä, men du är ju inte lika illa som Kinky Afro, som har två halvdöda bloggar, tröstade han.
- Nej det är ju sant, sa jag.

Jag som sa senast i fredags till bibli att jag egentligen behöver en bloggpaus.
- Du vet att du inte har några skylidgheter gentemot någon?, sa hon.
- Jag försöker komma ihåg det, sa jag.

Jag har sån jävla ångest över hur sämpig bloggen är just nu och ännu mer ångest har jag över allt jag insett att jag är oförmögen att skriva om. Tanja skriver om just detta och tar mitt nyrelations-inlägg som exempel, men förlåt Tanja, jag ångrar det inlägget så jävla mycket. Det som skulle handla om flickvänsrollen kom att fokuseras på mig och Gustav och det kändes fel.
Jag hatar det såklart. “Mina fina texter” som tydligen saknas och nu är long gone och ersatta av Kvällspasset-reklam och länkar till andra och alla mina personliga, privata texter som fanns här.
Alla är de borta.

Anledningen till att Sveriges bästa bloggare har gått och blivit Sveriges tråkigaste bloggare är egentligen ganska enkel: Jobb. Andra saker att skriva. Helt plötsligt har jag gått och blivit en sån som folk säger ja tack till när jag pitchar jobb. Helt plötsligt befinner jag mig i situationen där jag får betalt för texter. Helt plötsligt är jag i situationen där dygnets timmar tamejfan inte räcker till för allt som ska skrivas och göras och jag sitter där återigen med sömnlösheten och trycket över bröstet och försöker komma ihåg vad som är viktigt.

Vad som är viktigt är följande:
Jag skulle kunna skriva så jävla bra inlägg om relationer, svartsjuka, vänskap, definitioner av relationer, arv av gamla relationer och en massa saker som snuddar vid mitt privata jag. Det gör jag inte. För mitt privata jag är viktigare. Och ni har blivit så många läsare nu. Och jag är inte anonym. Och är det någonting som jag lärde mig av blogghypen 2008 så var det att skilja på den Elin som jag producerar i mina texter eller andra ytliga sammanhang och den Elin som jag faktiskt är. Den Elin som jag faktiskt är är någon som bara de människor som verkligen anstränger sig for real får lära känna. Men så fort jag skriver om relationer just nu snuddar jag vid henne.
Jag behöver skydda henne. Jag behöver skydda honom som jag precis inlett en kärleksrelation med. Jag behöver skydda det som är oss och jag behöver skydda mina vänner, min situation i livet och inte minst min familj.
Jag – mer än någon annan- skulle önska att det fanns ett sätt att skriva om allt det privata som rör sig i tankar och samtal utan att det påverkade och skadade mig och andra. Mer än någonsin börjar jag bli medveten om hur jävla svårt det är. Det är en sån förbannad sorg hos mig att det inte går att vara så privat och skriva om de där ämnena som är skitviktiga , de som handlar om relationer och känslor. Men någonstans vet jag att både bibli och Gustav har rätt när de påpekar att jag inte har någon skyldighet gentemot några läsare. Bara gentemot mig själv.
Och det går faktiskt inte. Jag måste skydda mig själv.

För det andra jobbar jag like mad shit. Jag skriver hela dagarna. Dygnets timmar räcker inte till till allt som jag ska göra just nu. Det är såklart också en stor sorg att timmarna och kreativiteten definitivt inte räcker till till att skriva de där bra och intressanta och fina inläggen, men det här är så lågprioriterat just nu.

Och någonstans når jag en insikt om att det är helt okej.
Jag minns hur det var i somras då blogghypen riktigt tog fart (sorry till er som läste anonyma Saker under huden långt innan dess, ni hypade as hell även ni). Hur jag jobbade som en hund, hade tusen saker att göra, mådde allmänt dåligt och mitt i allt ägnade all min lediga tid åt att försöka formulera intressanta blogginlägg som fångade mångas intresse. Det var efter den sommaren som jag fullständigt kraschade och låg hemma hos min mamma i två veckor och grät och jag tänker aldrig hamna där igen.
Jag har en jävligt tråkig blogg just nu och jag skiter i om ni blir besvikna på mig.
Jag skiter i om den är tråkig, om jag förlorar läsare, om folk tycker att jag svikit dem som inte skriver de intressanta inläggen längre.
Jag skiter i dem som anser att jag borde blogga personligt igen, istället för att reagera på nyhetsartiklar och länka till andra bra texter.
Jag skiter i om jag går ur den här jobbpeaken med andra texter och inser att jag har femtio läsare kvar, istället för de hundratals som fortfarande orkar läsa den här bloggen.
Jag skiter faktiskt i er. Jag älskar er och jag älskar att ni läser min blogg och att ni kommenterar, pushar och ger respons men när det kommer down to the bone så måste jag faktiskt skita i er.
Jag måste ta hand om mig själv, skydda mig själv, göra det som känns rätt och viktigt just nu.
Det är inte bloggandet. So suck it babies, I will be back.

Fotnot: Jag var en smula onykter när jag skrev den här texten. Förlåt stavfelen.

Fotnot2: Maj kommer att bli THE SHIT här på bloggen. Uppdateringar varje dag och fantatastiskt intressanta texter. Mer än så skriver jag inte nu, det är en teaser. Stay tuned till Valborg så berättar jag vad som är i görningen.

Fotnot3: You want private? This is private. På så jävla många sätt som jag antar att åtminstone ni som är gamla i gemet har koll på.

Uppdatering: Alltså, det här var inget frontade av någon slags paus. Bara en förklaring till varför det inte är lika många intressanta inlägg just nu. No paus här.

Framtiiiiden

Klockan sex på morgonen ringer jag min gamla chef, hon som jag lismade och log inför tills hon lät mig börja jobba extra på mitt gamla heltidsjobb igen, och hostsluddrar fram efter telefonsvararens pip att jag inte kommer att kunna komma till min första dag på jobbet. Sedan vrider jag mig i magsmärtorna igen och väntar på att yrseln kommer att göra att jag somnar.
Det gör den inte.
Istället hör jag en röst inuti som säger framtiiiiden.
Det är väl typ den rösten som gör att jag mitt i influensadimmorna väljer att titta på mitt senaste skuldbesked från CSN och konstatera att jag dessutom bara har två terminer kvar på högskolekvoten efter denna.
Då har jag högt studieskulder i världen och kan titulera mig magister i lingvistik, genusvetare med mastersexamen som jämställdhets- och mångfaldshandläggare, avdankad journalist och misslyckad författare. Har ni hört om någon som får jobb på den ekvationen? Och då menar jag jobb som i jobb man vill ha, som man läst sex år på högskolan för, som gör att man får användning av all den där tentaångesten, lånade pengarna och energin man lagt på sina studier.
Det krävs att man är en total misery loves company-människa för att man ska sitta och titta på sitt skuldbesked från CSN när man ligger i maginfluensa.

Jag tänker på hon som kom till Göteborg som tjugoåring och var övertygad om att komma in på Litterär gestaltning och bli världens bästa författare. För att sedan istället bestämma sig för att bli världens bästa språkforskare. För att sedan däremellan livskrisa och ta en massa onödiga kurser medan hon hattade omkring mellan dubbla kurser, extraarbeten, ideella engagemang, projekt, armbågar och romanplaner. Däremellan hann jag självtvivla, trycka i mig antidepressivt, gå i terapi och få ätstörningar.
När jag ser mitt CV ser jag kräkfärdigt på en 24-åring som sprungit omkring i snart fem år nu och varit så överdjävla genomduktig utan att veta riktigt varför. Eller vart hon ska ta vägen med det där brinnande hjärtat, ambitionerna, lusten och duktigheten. Bara att hon måste ta vägen någonstans, annars dör hon.

De senaste tre månaderna har varit en stor pausknapp. Jag har suttit i min lägenhet, pillat med mitt skrivprojekt och levt på stipendiepengar. Jag, hon som de sa att hon aldrig skulle klara mindre än ett liv i 180, har levt i min egen bubbla av skrivande, fikahäng och rödvin. Jag har mått så himla bra.
Men nu ligger jag där och vrider mig i magsmärtor, på väg tillbaka till ett liv av självtvivel, icke-jobb-genererande-studier, extrajobb, ekonomisk ångest, framtidskval och försök att hinna med lite självtid och skrivande någonstans mitt i allt rusande och duktighet. Och jag vet fortfarande inte vart jag ska, bara att jag dör om jag inte tar vägen någonstans med allt som brinner.

En smart bruds bekännelser

Jag tänker en hel del idag på vad jag hade gjort om jag inte haft en blogg. När jag inte tänker på vad jag ska göra av mitt liv, vad jag ska dricka i helgen, hur många påtår jag och gymnasiebästisen kan få gratis på caféet eller när Jess slutligen ska kyssa Rory i Gilmore girls-repriserna på eftermiddagen (jag är fortfarande kär i Jess. Trodde jag kommit över min thing för farliga, intellektuella bad boys-poeter men inte).

När jag vräker ur mig svartsjuka, hjärtesorg eller som igår – bitter besvikelse och livskrisande är det så skönt. Att bara få ur sig det någonstans. Att göra någonting lite mer konstruktivt av det. Och få de där fina kommentarerna tillbaka. Jag undrar vad jag gjorde innan Facebook också. Fem minuter efter att jag uppdaterat min status till jävla skitliv fick jag ett mail från Erik om att skicka mjältbrand till hon som knipit doktorandtjänsten och ett men vad har hänt sötnos? från min gamla kollega.

Men allra mest bloggen. Bloggen måste varit bland det bästa och mest beroendeframkallande som hänt mig. Bloggen är det ultimata sättet att kombinera min narcissism och mitt enorma bekräftelsebehov med min litterära talang.
När jag bad Navid skriva förordet till min kommande bloggbok (oops, där slank det ur mig också) passade han på att tipsa om Sigge Eklunds artikel om neonarcissism i Bon. Point taken haha. Och bra artikel. Jag tror jag hade varit narcissist även utan bloggen. Den har bara gjort det lite roligare att vara det.

Och den där doktorandtjänsten och mitt livskrisande. Det är ju så. Jag sätter allt jag har till min begåvning. Jag har inget val och jag ger aldrig upp.
Jag har aldrig varit en särskilt söt tjej. När jag var liten var jag hopplöst ful till och med. Tjock och alldeles för lång och konstiga, fula kläder, överbett och stripigt hår. Numera är jag väl lite sådär okejsnygg. Men höfterna är fortfarande raka, midjan för bred, ögonen för små och näsan för stor för att jag någonsin ska bli vacker, sådär slående vacker ni vet.
Jag har heller aldrig varit särskilt charmig eller socialt kompetent. När jag var liten var jag bara svinblyg och rodnade konstant. När jag var tonåring var jag paniskt livrädd för människor och övertygad om att alla hatade mig. Numera är jag rätt bra på socialt kallprat, men är fortfarande varken charmig eller flirtig utan pendlar mellan att vara kaxig och självupptagen, jätteblyg och generad eller blasétyst och ointresserad av folk.

Jag är varken särskilt vacker eller charmig, har aldrig varit, men begåvad det har jag alltid varit. Alla lärare, släktingar och andra vuxna som från barnsben fram till nu bedyrat min begåvning. Som sagt att jag ska bli någonting stort, någonting större, som väntar på min framgång. Jag har alltid förlitat mig på den. Ett av mina starkaste minnen från hemstaden var när vi hade vårt slutsamtal med vår mentor dagen innan studenten. Vi hade festat i en av parkerna sedan tio på morgonen i gassande sol, jag hade druckit en hel Guntrum och var sådär fyllelyckligsnartstudent att det inte spelade någon roll att jag sänkte mig i religionskunskap. I slutsamtalet frågade min mentor mig vad jag tänkte om framtiden.
- Jag ska kanske bli svenskalärare som du, sa jag för det var väl då jag gick i självtvivel antar jag.
- Det får du inte, sa han, läraryrket är för losers som jag. Du ska bli större än så, lova mig det.

Jag har lovat och satt tilliten till min begåvning och mitt intellekt, jag brinner för mycket för att kunna låta bli att vilja göra alla de där sakerna och är det någonting jag tror på hos mig själv är det min begåvning. Snyggheten och charmen må det vara illa ställt med, men en Smart brud det är jag.
Så gjorde jag också denna gång. Eftersom jag lagt ner det där med kärlek hade jag förväntat mig att få doktorandtjänsten för lite rättvisa. Framför mig såg jag fyra år av mig själv som akademikernucka. Svettig och ful skulle jag sitta inne i mitt institutionsrum fyllt av papper, post-itlappar och lingvistikböcker där jag totalt skulle gå upp i forskningen och glömma allt annat, typ det där jävla hjärtat. Också skulle jag få fett med credd och bekräftelse för min forskning och det skulle inte spela någon roll att jag var fulsvettig och asocial för det får man vara som begåvad akademiker.
- Vad ska jag göra med mitt liv nu då?, sa jag till frugan igår, varken kärlek eller karriär längre. Hur ska jag gå vidare härifrån?

Jag vet faktiskt inte. Kanske börjar jag banta igen. Kanske skriver jag klart den där romanen. Kanske börjar jag gå i terapi och skaffar mig ett bättre förhållningssätt till mig själv och mina ambitioner. Kanske ligger jag runt eller stalkar Gael Garcia Bernal på hans besök under Göteborgs filmfestival tills han inte kan säga nej till mig längre. Kanske lär jag mig laga mat eller odlar nya kontakter. Kanske får jag den där tjänsten på kåren och blir Fröken Duktig med studier på 200 % studietakt, två extrajobb och engagemang igen. Det finns ju en hel del möjligheter. Jag klarar mig nog på något sätt i alla fall medan jag vässar mina armbågar. Jag brinner fortfarande för mycket för att låta bli och jag kommer nog aldrig att ge upp.

Look at your career they said, Elin baby use your head. But instead I chose to use my heart.

Tillslut kommer beskedet. Tyvärr och nej och alla de där orden jag inte orkar se för andra året i rad, skulle slippa se det här året för hallå. Hallå eller, jag hade världens bästa forskningsprojekt, hela institutionen backar upp mig i att jag är en ambitiös, begåvad akademiker som passar för forskarutbildning, Celia Kitzinger – en av CA-analysens största, peppade mitt projekt och tyckte det sounded great.

En andraplats är ingen förstaplats. En andraplats är hedrande, framtidspeppande och ger en hint om att man inte var så himla sämpig ändå, javisst. Men det är bara förstaplatsen som genererar i en doktorandtjänst.
Andraplaceringen innebär att jag fortsätter på min icke-jobbgenererande utbildning till jämställdhetshandläggare, innebär frustrerande extrajobb på arbetet som jag inte vill gå tillbaka till för allt i världen, innebär att den där drömmen om att doktorera som jag närt sedan jag för första gången kom in på universitetet för fyra och ett halvt år sedan fortfarande bara är en fucking dröm.
Förstaplaceringen gick till hon som gör semantiska analyser på latinska blomnamn. Andraplaceringen gick till hon som ville forska om maktstrukturer och homosar och språk inom relationer. Hade jag varit smart hade jag tagit det föreslagna forskningsämnet, som var ungefär som blomnamnsforskningen. Duktigt, snällt, passande och fint. Men så jävla tråkigt.
Andraplaceringen gick till hon som får allergiska utslag så fort hon inte känner till hundra procent för någonting, hon som visste att hon inte kunde göra ett smart karriärmässigt val att forska i fyra år inom någonting som hon inte var intresserad av utan istället satte ihop världens mest spännande forskningsprojekt enligt henne själv.

- Hallå, jag har en livskris!, skrek jag i Amsterdam till frugan och Amsterdamsflickan när jag började ifrågasätta mitt val att vilja doktorera om språk och kön och queer och sånt skit när jag ändå aldrig kommer nånvart. Började ifrågasätta alla mina tietusen universitetspoäng som inte leder nånvart och började ifrågasätta vad jag med min bakgrund egentligen håller på med och vad det egentligen ska bli av mig med min helt omöjliga utbildning och allt jag egentligen vill göra här i livet om jag bara hade pengar och oändligt mycket tid.

Well hello people, jag har en livskris igen. På julafton ska jag sitta och skämmas med min andraplacering och förlorade forskarstipendium. Le sådär som man gör mot sina släktingar för allting är ju alltid så himla braaa med en inför dem. Säga att min utbildning är så spännande och romanen snart klar och hej och hå vad allting är bra ändå fast jag inte fick börja doktorera som min kusin det här året heller. Men fuck that shit. Jag skulle ju ta över världen, inte gå tillbaka till jobbet inom vården. Jag tror faktiskt inte att jag orkar vänta längre nu.

Den där tanken som slår mig ibland, som jag måste slå bort för annars slutar jag andas. Den som gör att jag ligger där halv fyra klarvaken på morgonen:
Tänk om. Tänk om jag aldrig kommer doktorera, göra karriär, få ge ut artiklar och avhandlingar och föreläsa inför tvåhundra stressade studenter i en hörsal. Tänk om ingen någonsin kommer vilja ge ut min debutroman, publicera en artikel som jag skrivit eller ens ge ut en liten novellsamling. Tänk om det faktiskt blir så, jag hamnar på mitt gamla jobb i all evighet och tar mig ingenstans. Också kommer hela meningslöshetskänslan över denna jävla strävan, detta fågelhjärta som måste ut och göra allting annars dör hon. Varför fågelhjärtat? Kan vi inte bara nöja oss istället?
- Probably end up back in da hood, I’m like FUCK IT THEN, säger Nas som de senaste dagarna förklarat för mig att the world is yours men som nu svär i Black republican istället. För det är precis så det känns just nu. Fuck it then, liksom verkligen.

Min viktigaste feministiska strategi.

Jag har aldrig trott något annat än att jag ska göra karriär. Jag har aldrig velat något annat än att förändra världen. Jag har aldrig haft andra planer än att skriva romaner, artiklar och forska. – Att uttrycka mig är det jag andas, lever för, om jag inte får göra det trivs jag inte med mitt liv, säger jag till en vän som inte förstår varför det inte bara räcker för mig att ha ett schysst jobb, okej lön, fina vänner, ett fint förhållande och kanske några barn i framtiden.
Aldrig tillräckligt för mig. Alltid denna strävan. Måste komma någonvart. Det handlar mindre om status och pengar, desto mer om just det där omättliga behovet av att få läsa och skriva. Analysera världen, förstå den genom språk och forskning. Det enda jag kan, det enda jag vill. Jag bara måste.

Jag minns hur jag grät ett år på bokmässan. Hur vi stod i Incontro bar, jag och dåvarande pojkvännen, såg alla vackra, lyckade människor tala med varandra om litteratur och samtid som jag i alla fall inbillar mig att det är det de talar om över drinkar på Incontro efter dagens seminarier och montersvettande. Vi åkte hem och jag grät. Det var då jag fått för mig att jag också skulle, borde, kunde nöja mig. Läste sjukvårdsdokumentation och skulle arbeta administrativt inom vården. Det var väl helt okej.
Jag grät för att det inte var okej. För att jag ville diskutera litteraturen och samtiden i Incontro bar. För att varje andetag bara önskade något annat; vara en av dem. För att jag varje dag i anatomistudierna och på datalektionerna önskade mig något annat. Längtade efter hörsalar, seminarium, uppsatskritik och opponering. Längtade efter textkritik, litteraturstudier och analyser. Jag grät över att det var så förbannat jobbigt den insikten; jag kan inte nöja mig, aldrig. Får jag inte skriva och forska så dör jag.
En månad senare hoppade jag av och ett par månader senare satt jag och glödde vid tangentbordet och skrev en C-uppsats i lingvistik som enligt min handledare var det snabbaste någon skrivit en C-uppsats under hans 30 år i den akademiska världen. Jag var hemma igen.

Med all denna strävan. Denna vetskap; jag måste få göra det här annars dör jag. Denna insikt; jag måste i alla fall få försöka förändra världen med mitt språk och mina analyser innan jag dör. Vad kommer? En jäkla massa stress. Och ångest. Och konstant springande ikapp, blickande bredvid, framåt, bakåt. Så mycket prioriteringar och så svårt att göra.
Det här det här med York, jag vet ni blev besvikna när jag skrev att jag inte åker. Och någon kommenterar; en man hade åkt. Love sex money skriver; det finns en poäng, en man hade nog armbågat sig fram och skitit i vilket och bara åkt.

Från universitetsbiblioteket åker jag med böcker om att konstruera klass och kön i min tygpåse. Teorier och studier om klass och kön som ska bli ett PM från mig. Det är exakt det här jag menar. Om jag inte får konstruera mina egna analyser, sätta min egen situation i teoretiska sammanhang och göra begreppen större, ja då vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv för det är det enda jag vill göra.
Jag tänker på kön och klass. Om jag hade pengar hade 5000 kr i resa till York inte varit någonting. Om jag inte varit uppfostrad att veta min plats och inte ta för mig så förbannat mycket utan låta de bättre, högre klasserna ta plats hade jag kanske vågat. Om jag inte varit kvinna och inte vetat hur man kräver sin plats, slår sig för bröstet och säger att man är bra och cool och klart man ska åka för karriären framförallt istället för att genererat niga och säga tack, men nej tack då hade jag nog åkt.
Jag tänker på de män som jag sett springa förbi mig. Som bara vågar. Som kanske inte är så bra på det de gör alla gånger, som kanske inte alltid har de rätt svaren. Men de vågar, de tar plats, de gör alla platser till sina.
En feministisk strategi är att göra likadant. Nu jävlar liksom karriären och andas uttryckandet och aldrig låta någon annan komma före för att jag lämnar plats igen. Vässa armbågar, ta de där lånen och bara dra. Leka pondus bland skrämmande etablerade forskare i York och sedan jäklar superromanen och genusstudier och disputation och EU och riksdagen och journalistiken here I come, liksom.

Jag var på väg i alla fall. Till York. Sedan pratade jag med mamma, ett sista samtal av tvekan.
Hon sa inte alls det där som jag trodde hon skulle säga för att alla andra sagt det. Det där om att du måste åka Elin och vilken chans och tänk om du missar den. Hon sa;
- Har du tänkt på konsekvenserna?
Klart jag tänkt på konsekvenser som i fett med creddpoäng, ett steg närmare forskarkarriär, er beundran och jubelrop över att jag åkte, stoltheten över mig själv för att jag vågade, allt det där. Men det var inte de konsekvenserna hon pratade om.
Hon menade faktumet att jag redan är genomstressad, ofokuserad, för att jag som vanligt gör tusen saker samtidigt. Faktumet att York blir ännu en sak att stressas av, ha ångest över, tänka på under sömnlösa nätter. Det räcker med att säga flygresa till London så börjar jag hyperventilera. Hon menade det där om att jag faktiskt hade lovat att sätta skrivandet i första hand denna hösten och ändå är jag uppe i minst fem saker till samtidigt. Att det kommer bli ett helvete av massor av extra-arbete som tar tid från skrivandet och pluggandet för att betala tillbaka pengarna för Yorkresan.
- Kommer du ihåg vad du lovade?, sa hon, skrivandet framför allt annat denna höst.
Sedan påminde hon mig om den hösten då jag jobbade som journalist, läste sista året på gymnasiet och jobbade med en diktsamling samtidigt och slutade med en tvåmånaderssjukskrivning då jag mest ägnade mig åt att kolla igenom alla avsnitt av Vänner, äta nudlar och gråta av utmattning. Eller den hösten då jag jobbade deltid, läste en kurs på lingvistikens avancerade nivå och svenska A samtidigt och jag tillslut svimmade av stress.
Eller den våren då jag försökte skriva en B- och en D-uppsats samtidigt och under tiden knaprade både Cipramil och diverse sömntabletter för att det var enda sättet att klara tillvaron. Hur jag varje gång lovat mig själv att aldrig hamna där igen.

Jag förstår hennes poäng. Jag förstår hennes poäng när hon säger att jag bara är 24 år och tids nog händer det, i små små steg. Rusar jag på springer jag in i väggen, det vet jag ju.
Jag vill inte vara hon som aldrig sover på nätterna och går med konstant värk i kroppen eller hon som bara beklagar sig under fikasessioner med vänner för hon är åh så stressad och pressad och hur ska hon hinna för att sedan titta på klockan och säga att hon måste hem. Jag vill inte vara flickvännen med en kalender som får honom att sucka och säga jaja, vi ses väl om tre veckor då ungefär. Jag vill vara hon som uttrycker, analyserar, progresserar och förändrar världen. I min egen takt, utan jämförelsenoja och samtidigt hinna må bra.

Min viktigaste feministiska strategi handlar inte om armbågar eller status. Den handlar inte om att springa ikapp männen och försöka ta deras platser. Den handlar om att ta hand om sig själv och våga ifrågasätta sina egna och andras krav. Det finns ingen medicin mot kalenderbitande karriärkvinnors självutbrännande. Bara ifrågasättande av sig själv och mönsterbrytning hjälper.
I höst åker jag inte till York, det blir någon annan gång. I höst nöjer jag mig med att återigen lämna in ansökan till forskarutbildning, läsa lite genus och ägna många, långa dagar och nätter framför tangentbordet i min lägenhet i Worddokumentet märkt Skrivprojekt. Min viktigaste feministiska strategi är att må bra. Jag vill må bra nu.

En riktig kvinna längtar efter mjölkstockning.

Men sen öppnas dörren ut för sista gången och jag går med ett stort leende och famnen med blommor och presentkort därifrån. Extraanställd är en helt annan sak, min heltidsanställning på kontorsarbetet där jag frustrerat sönder mig själv är över.
Åker hem och häller upp en martini on the rocks. Lägger mig i soffan och sippar martini med Talib Kwelis Hostile gospel och Commons Forever begins på repeat i stereon. Vackra män som rappar över beats, stråkar och körer om rättvisa, fred och inre frid medan martinismaken fyller munnen – livet blir inte bättre än så.
Och det kommer att bli stressigt och det kommer att bli jobbigt och jag kommer att klaga sönder era öron och ögon över min dåliga ekonomi och min oförmåga att prioritera. Jag vet det. Precis som när jag berättar om mitt tidsschema och den hemmagjorda planeringskalender som täcker halva köksväggen och Lena ser på mig och säger att det ju inte är konstigt att jag inte sover på nätterna.
Men jag ligger där med vackra beats i öronen, ord om grains of spiritual sand och martinismaken och det är friheten och en känsla av unnest över att få göra precis det jag mest av allt vill. Den här hösten är ju faktiskt ett unnande. När jag sitter där på förmiddagen och överväger om jag ska åka hem tidigare från textsamtalen i Motala för att inte missa seminariet om kön och klass är det omöjligt att inte slås av det. Det här är hösten då jag slipar svärden och sparkar uppåt och gör allt det jag inte trott på under så lång tid möjligt. Fan, nu tänker jag lyckas alltså.

Uppfylld av karriärtankar börjar kvällen med Hanna och Malin, fortsätter på Kings head och Maja kommer dit och mannen kommer dit och vi är fulla och korkade saker flyger i luften och landar någonstans där vid halv tre-tiden på natten, efter att vi fylledansat tryckare i vardagsrummet till Smiths There is a light that never goes out. Det är då vårt första riktiga – jag menar riktiga som i inget konsekvenstänk i vad man säger och få försök till mogen konfliktlösning – gräl äger rum. Flera timmar av diskussioner och gräl, en stunds samtycke i att vi är olika puss och bra så och sen blossar det upp igen. Olika världssyner och framtidsplaner som krockar.
Jag tror vi slutar vid fem på morgonen när han skriker att okej var sur då men jag är i alla fall kär i dig barasåduvet och lägger sig på andra sidan.

Allting grundar sig i barndiskussionen. Han som längtar efter barn, jag som längtar efter karriär. Jag som ser barn och ser små konstiga varelser omöjliga att prata med och på sin höjd irriterar en till vansinne på X2000 eller Stena Line-färjor. Jag som ser barn och ser en förstörd kropp och ett söndertrasat underliv. Jag som ser barn och ser bundenhet, förstörda karriärmöjligheter, stress och oro, oförmåga att någonsin kunna förverkliga sig själv, en massa hinder. Han som bara ser kärlek.
Som vanligt finns det något djupare under all min politiska retorik om feministiska livsstrategier, barn som grunden till ojämnställda förhållanden, en redan överbefolkad värld och det totalt själviska i att trots detta sätta ännu en energikrävare till denna jord, heteronormativiteten och kärnfamiljsvurmande.
I det djupare finns en ångest och en rädsla.
En rädsla för mig själv, för min oförmåga att vara En riktig kvinna. En riktig kvinna längtar efter barn, pratar ibland lite leende om sin biologiska klocka, säger att om fem år blir det såklart barn. Kan se barnen i en framtid och längta efter den. En riktig kvinna anser att gravid vill man ju ändå vara någon gång och förlossning, jamen det går ju och vaginal förlossning är det mest naturliga och det ska jag väl klara. En riktigt kvinna tittar på barn med en leende gulleblick och en riktig kvinna kan se sig i ett sammanhang där hon kysser sina egna barn god natt. En riktig kvinna får inte the creeps av tanken på barnmorskor och mödravårdscentraler. En riktig kvinna kan tänka sig att offra ett halvår av sin karriärtid åt att vara hemma med ett barn. En riktig kvinna tänker barn och tänker kärlek.
Jag förstår inte barn. Jag längtar inte efter dem. Jag längtar efter applåderna när jag disputerat med min avhandling, att se mina romaner i bokhandlarna, helsidesartiklar i DN Kultur. Jag längtar efter vitalt och självständigt liv där jag har bara mig själv att ta hand om och ta hänsyn till. Ett liv där jag som medelålders fortfarande är obunden och hinner med mig själv och alla de vänner och familj som jag älskar. Jag längtar efter en Jack Russell-terrier att ge all min kärlek till och jag längtar efter att ha massor av tid att ge till vänner, bekanta, mig själv och världen. Jag tvekar över om jag någonsin kommer vilja ha barn. Jag är en fruktansvärt dålig kvinna och jag skäms någonstans över mig själv.